Omfamna felen | Bicycling.se
Cykelkultur

Omfamna felen

29 jul 2017

Krönika: Vi upplever alla saker olika. Vi har olika ingångsvärden och olika intressen, något som är ganska självklart egentligen, då vi alla är unika individer.

Jag älskar till exempel att fiska. Jag tycker att det är avkopplande och fin rekreation. Ibland blir det också lite action. Att sitta bakom flötet en fin sommardag vid en bra abborrgrynna kan jag leva länge på. Men jag har kompisar som konstigt nog tycker att det är skittråkigt att stirra på en fluga som sakta flyter med strömmen eller ett flöte som guppar bredvid ekan. Så tråkigt att det blir stressande istället för avkoppling.

För masken på kroken är det däremot långt ifrån avkoppling, men hen skulle nog inte heller påstå att det är direkt långtråkigt. Masken kan nog aldrig lära sig att uppskatta fiske. Jag, min vän och masken upplever fisket olika, vilket inte är så konstigt då jag är den enda i sällskapet som regelbundet väljer spö och att vara bakom flötet frivilligt.

Fisken då? Nä, den har inte direkt någon toppendag den heller. Men den får frisk luft och senare även ett varmt oljebad när den framåt kvällen steks gyllensvart.

Men jag är den enda i sällskapet som upplever det hela som avkoppling. Fisken hade nog gärna stannat där den trivs bäst. I vattnet.

I trafiken upplever vi också situationen helt utifrån ett det egna perspektivet. Vi är alla egoister. En bilist som på grund av uppsåt eller oaktsamhet kör om mig med tre decimeter tillgodo tycker troligtvis att det räcker. Bakom ratten upplevs ingen fara och ingen känner sig som en potentiell mördare. Dessutom bör väl cyklister hålla ut, eller åtminstone synas bättre? Jag, däremot, upplever ett mordförsök. Troligtvis använder jag hela mitt teckenspråkliga ordförråd i riktning mot den intet ont anande bilisten, och jag cyklar sur hemåt, går runt och svär resten av dagen innan jag ilsket gnisslar mina tänder tills jag somnar.

På förarsätet i den röda Jeep Cherokeen är jag bortglömd innan min arga hjärna ens börjat skicka signaler om uppsträckning till vänster långfinger. Om Jeep-ägaren somnar gott eller inte har vi nu ingen aning om, men eventuella sömnstörningar är definitivt inte orsakade av en dålig omkörning tidigare samma dag.

Nuförtiden är det sällan jag blir arg på någon annan på grund av något som hänt i trafiken. Det händer kanske vartannat år, och då blir jag ändå utsatt för vårdslösheter nästan dagligen. Jag har nog blivit gammal och börjat förstå att det inte går att lära andra lika gamla hundar att köra. Om någon tycker det är helt rätt att köra så nära att det blir rejält farligt kommer inte min ilska och mina försök att kommunicera den ilskan att ändra på den övertygelsen. Effekten kommer snarare bli den motsatta och den utskällde kommer att tycka att alla cyklister är lika stora idioter som jag. Kanske köra ännu närmare nästa gång. Jag vänder andra kinden till. I ett par sekunder knyter jag precis som i Plast’s sång näven tyst i fickan. Vissa skulle säga att jag viker ner mig, men jag ser det som att jag sparar min energi till allt roligt som finns att göra.

Som att vara glad, cykla in till stan och hänga med vänner tills det blivit alldeles för sent. På väg hem från just ett sånt tillfälle var det jag som stod för vårdslösheterna. En kolsvart men torr januarikväll när jag precis som Johnny Cash var klädd i svart och hade glömt lamporna, så cyklade jag sakta hem genom stan. Väl medveten om att jag var osynlig. En bilist som kört fel försökte backa genom hela kvarteret och verkade omedvetet ha tagit sikte på en osynlig svartklädd cyklist. Jag såg bilen i tid och smög lugnt in mellan två parkerade bilar. I samma ögonblick som bilen baklänges rullade förbi mig tvärbromsade den. Ut hoppade en förskräckt bilist.

– Förlåt, jag såg dig inte, hur gick det? undrade den medelålders mannen som verkade tro att han precis höll på att köra ihjäl mig.

Jag bad om ursäkt för att jag inte syntes, försökte släta över allt och trösta lite. Jag fick en kram till svar.

– Här, ta en reflex, så syns du på vägen hem, sa bilisten och lossade reflexen som satt med säkerhetsnål på hans jacka.

Jag blev lite rörd av hur olika vi uppfattade situationen. Jag hade klätt mig svart som natten och slarvat bort mina lampor. Bilisten upplevde hur det känns att nästan köra på någon, trots att jag i god tid hann flytta på mig. Ingen vill nog egentligen köra på någon annan – vem som gjort fel var för honom ointressant.

Iväg rullade en röd Jeep Cherokee med en skärrad chaufför som istället för att backa vidare tog ett extra varv runt kvarteret. Jag stod kvar mellan bilarna med en hjärtformad reflex och funderade tills jag frös. Kanske är det så vi ska bemöta varandra i trafiken? Krama den som gör rätt och krama den som gör fel – då kanske vi till slut upplever situationen tillsammans och på samma sätt. Vi och dem måste bli ett vi, för jag är trött på att vara masken eller fisken.

”I was a highwayman. Along the coach roads I did ride
With sword and pistol by my side
Many a young maid lost her baubles to my trade
Many a soldier shed his lifeblood on my blade
The bastards hung me in the spring of twenty-five
But I am still alive.”

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet åttioett med siffror i fältet här

Kommentarer


2017-07-28 12:54   Johan

Bra! mer kärlek och ödmjukhet behövs

 

2017-07-28 11:09   Erik MTB Täby

Tack Kalle för en balanserad beskrivning av verkligheten...ÄNTLIGEN skriver någon med bägge sidorna i tanken. Mer sånt!

 


Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!