Svenskar är bäst (i grupp) | Bicycling.se
Cykelkultur

Svenskar är bäst (i grupp)

13 apr 2017

KRÖNIKA. Oftast gnäller jag om att Sverige saknar cykelkultur, inte minst när det gäller samspelet mellan bilister och cyklister. Men nu har jag äntligen upptäckt att svenskar faktiskt håller världsklass i åtminstone en gren: att motionscykla i grupp.

Dolomiterna i höstas. Vi har legat och gnuggat bredvid varandra med jämna mellanrum i snart en vecka. Tusentals höjdmeter på klassiska stigningar i alpernas och Dolomiternas allra mest dramatiska topografi. Mil efter mil på slingrande vägar i dalbottnar där cykelhistoria skrivits sedan början av 1900-talet. Ganska rutinerade cyklister – det kan jag bedöma från de fakta tävlingsorganisationen för Haute route lagt upp på respektive cyklist. De flesta av dessa, mina medcyklister, cyklar minst 500 mil per år. Många så mycket som 1 000 mil. Ändå är de flesta av dessa totala nybörjare i åtminstone en aspekt: att cykla tillsammans med andra på ett energieffektivt sätt.

Jag kanske inte blir helt förstummad över att Fredrik från Israel är en relativt åkstark plattdaskare som inte har förmågan att förstå fenomenet ”ligga på rulle”. Eller att Hiromi från Japan tokdrar ända tills han går i väggen och inte kan hänga med på mitt hjul. Men att Pierre från Frankrike, en människa som vuxit upp med cykelkultur i modersmjölken, ser ut som en fiollåda i ansiktet när jag föreslår att vi ska växeldra på platten övergår mitt förstånd. Eller att amerikanske Jim tvärbromsar, dricker, äter och vinglar utan förvarning när han har mig eller nån annan på hjul kan jag inte heller riktigt ta in. Visst, de riktigt rutinerade cyklisterna längre fram i fältet har givetvis koll på gruppkörning. Men min poäng är att väldigt många icke-svenskar jag cyklat med ute i världen har dålig koll på att agera som jag tycker motionscyklister ska agera: hjälpa till med dragjobbet, växeldra och på det sättet skapa effektivare, snyggare och trevligare cykling – även om det råkar sitta en nummerlapp på styret eller ryggen. Många av dessa okunniga landsvägscyklister är visserligen starka som oxar, solo, men när det kommer till finessen att förena individer till en grupp som kämpar mot samma mål trampar dessa oxar vatten. Svenskar däremot agerar, trots vår bristfälliga cykelkultur, sällan som de värsta klantskallarna. Svenskar har kanske det där med att jobba för gruppens bästa i sig. Jag tänker Linggymnastik, allmän värnplikt och socialdemokrati.

Det kanske är tävlingar som Tour de France och proffsklungans agerande som lurar cykelmotionärer från hela världen. För proffsen handlar det ju om att ”äta upp det som finns på finns på din motståndares tallrik, innan du börjar på din egen” som författaren Tim Krabbé skrev så målande om i romanen Cyklisten.

Vi som däremot cyklar exempelvis nån flerdagars högt-och-långt-tävling tillsammans med andra motionärer för nöjes skull borde väl göra allt för att göra resan så njutningsbar som möjligt? Jag är ingen stor fan av plattdaskandet runt stora sjöar i Sverige men jag fullkomligt älskar att de allra flesta svenska motionscyklister direkt förstår mig när jag säger: Belgisk kedja*. Ligga på rulle. Cykla på led. Eller varför inte på led i par om två? Svenskar är kort sagt bäst på att trampa tillsammans i harmoni. Och det tycker jag vi ska förvalta. Härmed skulle jag vilja tvångsansluta och tvångsförflytta så många icke-svenska cykelmotionärer som möjligt till de 130 svenska cykelklubbar som samtliga vet hur man lär ut detta att cykla i grupp. Ingen klubb nämnd, ingen glömd. Men helst någon klubb med militanta ledare som skriker och pekar med hela handen. Cykelvärlden skulle bli lite bättre då.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet tjugo med siffror i fältet här



Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!