Vågade vägra el | Bicycling.se
Cykelkultur

Vågade vägra el

19 maj 2017

KRÖNIKA. Jag var övertygad om att jag inte tyckte om elcyklar. Dels förknippade jag dem med gamlingar och ickecyklister. Dels med fuskryktena om Cancellara och Ryder Hesjedal. Nej, cyklar ska, som vi alla vet, drivas framåt av müsli, svett och tårar. Inget annat. Någonstans måste man ju dra en gräns.

Men det har liksom ändå legat och puttrat lite i den där lithium-ionvärlden ett tag nu. Först ramlade jag, i och med jobbet som cykelskribent, över en trehjulig men, får jag väl erkänna, ändå ganska innovativ transportcykel med elmotor.
Att jag var skeptisk innan jag provtrampat är närmast en underdrift. Jag var snarast hånfull. Lastcyklar är ju knappt flyttbara åbäken som besitts av skäggiga entusiaster som knarkar droger och sparkar in bildörrar, blockerar cykelbanor, plågar djur och svär. Inte är de snygga heller. Varken de som trampar trehjulingar eller cyklarna själva. Någonstans måste man ju dra en gräns.

Och min gräns gick vid två hjul. Det enda liknande jag testat med tre hjul var dels den där klassiska trehjulingen som alla små barn har, dels den där svintunga ickeelektrifierade Christiania-cykeln som visserligen funkar någorlunda i platta Köpenhamn men blir oanvändbar så snart motlutet överstiger två procent. Ungefär.

Men jag testade en Livelo eltrehjuling, intervjuade mannen bakom projektet och fick motvilligt ge mig. Transportcykeln, med el, var miljösmart och kul samt, faktiskt, en imagehöjande pryl att slå i huvudet på de miljösvin som puttrar runt med explosionsmotor och handlar, skjutsar ungar och kör till gymet. Så nu trampar jag ganska många dagar i veckan på tre hjul med elhjälp för att till exempel handla, skjutsa ungar men inte trampa till gymet.

Transportcykel med el, well, det kan jag ta. Det är ändå inte den typ av cykling jag håller högst. Den finaste typen av cykling är givetvis den där det svartnar för ögonen och brinner majbrasor i låren. Och den typen av cykling ska man inte förstöra med motor. Någonstans måste man ju dra en gräns.

Min gräns gick mellan mountainbike och motocross. Sen åkte jag till Dalarna och cyklade Sveriges kanske skönaste single track-tävling, Rörbäcksnäs MTB Open. Vid målgång ramlade jag över Micke som har agenturen för Haibike i Sverige. Han var där och visade upp årets kollektion från Tyskland. Härliga fram- och heldämpade cyklar som förde tankarna till stygg cykling i elak terräng. Men så tvingade han, alltså mot min vilja skulle jag vilja påstå, ut mig på en vidrig elassisterad tvåhjuling som vägde många kilo mer än den mountainbike jag just tävlat på. Jag visste helt säkert att jag skulle hata den och planerade för hur jag, efter provcyklingen, skulle uttrycka mig utan att vara för oartig inför Mickes entusiasm. Ja, ni kanske förstår vart jag är på väg. Det blev samma fiasko för mina fördomar som när det gällde transportcykeln med elmotor. Det vill säga, det blev succé och apkul. Inte på samma sätt som vanlig cykling. Men på ett annat sätt.

Och hela det här resonemanget har egentligen bara en liten långsökt poäng. Min absoluta favoritinriktning när det gäller cykelsport är landsvägscykling. Och därför vill jag härmed varna alla tillverkare där ute med landsvägscyklar som har elmotor. Ni kan sticka och brinna. Jag vägrar testa. Någonstans måste man ju dra en gräns.

Läs också
Nu testar vi elcyklar!
Så känns det att cykla elcykel
Test: Winora Radius 
Test: Trek Conduit+
Test: Specialized Turbo Vado 3.0 

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sextionio med siffror i fältet här



Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!