Vem ska man tro på? | Bicycling.se
Landsväg / Tour de France

Vem ska man tro på?

  Foto: Peter Knutson
17 jul 2017

Krönika: Det är lätt att tappa tron som cykelnörd. Är det inte att skivbromsar blir tillåtna på landsvägscyklar så är det att skivbromsarna förbjuds igen, eller så är det ett cykelproffs man dyrkat som sviker.

De flesta vet vem Thomas Di Leva är. När han 1987 sjöng "vem ska jag tro på" syftade han självklart på cyklisterna. De första experimenten med erythropoetin hade precis påbörjats och Thomas visste inte vem han skulle heja på längre. Vem var ren?

Låten Hopp och förtvivlan från 2009 påbörjade han troligtvis efter Riccardo Riccós positiva test från touren 2008. 20 år och de höll fortfarande på?

Att han är vegetarian kan man förstå efter Contadors Clenbuterolskandal.

Alla vet vi också vem Lance Armstrong är. Han blev symbolen för den period inom cyklingen, som kallas epo-eran. Det är få som säger att det var bättre förr, och då menar nittiotalets blodvärden i herrarnas proffsklunga. Men ganska många är beredda att hålla med mig om att det kunde finnas ett underhållningsvärde i cyklingen som den stora mängden röda blodkroppar tillät. Lite som formel 1 på Ronnie Petersons tid – bilar körde på ställ och åkte av lite hur som helst. Det brann när det tävlades med motor. Eld och explosioner är häftigt. Cyklister med tjockt blod i ådrorna ställde sig upp och trampade ifrån resten av tätgruppen utan att öppna munnen.

Men folk dog. Det var inte bättre. Ronnie dog. Dog gjorde också flera cyklister som spårade ur när det gällde förhållandet till sitt blod. Tidigt ute var Johannes Draaijer som dog i sömnen av en blodpropp bara ett år efter att Amgen (ja det är samma Amgen som är huvudsponsor för Tour of California) fått erythropoetin godkänt. Men innan Johannes hade 17 andra holländska och belgiska cyklister dött på liknande sätt. Friska atleter som i samband med tävling och vätskebrist fick aningen för tjockt blod. Flera dog i sömnen när pulsen gick ner och hjärtat inte längre orkade pumpa runt den sega gegga som borde ha flutit fritt i deras friska ådror. Det fanns vittnesmål om att cyklisterna hade börjat med epo, men inga bevis.

Men det var kul att se attackerna. Då, innan man visste sanningen och inte vågade tro på det man kanske anade. Nu får man lite dålig smak i munnen när man tittar på gamla klipp där Marco, Floyd och Vandenbroucke kör hårt och fort att motståndet ser ut att ha parkerat i serpentinerna.

Det tog ett par år innan cyklisterna lärde sig hur mycket man vågade trimma motorn. Det experimenterades friskt innan Lance och Doktor Ferrari skrev facit i konsten att trimma människor.

Innan dess var cyklisterna lite som en Tyrrell P34 – den sexhjuliga bil som Jody Scheckter och Patrick Depailler förnedrade Ronnie Peterson med på Anderstorp 1976.

Den kollektiva skuld som Lance bär är stor. Vi vet inte ens om han var den störste fuskaren, men inför allmänheten bär han alla deras skuld på sina axlar. Även om han säkert gjorde det mesta för egen vinning så gjorde han också exakt det alla ville. Det vi ville. Han vann och hade ett fantastiskt livsöde att berätta om. Han var den amerikanska drömmen on steroids (förlåt). Det Armstrong gjorde för cykling i USA, och i världen, var stort och märks fortfarande, Trek sålde fler cyklar än någonsin. Och Lance sålde gula armband till gagn för cancerforskningen.

Lance var aldrig min favorit. Det är lätt att säga så här i efterhand men jag har alltid gillat lite roligare, mindre perfekta cyklister med mer lyster. Pantani gillade jag.

Det är alltid roligt att hitta sin favorit och sätta några hundralappar på olika etapper och en hundring på vem som har gult i Paris. Luca Paolini var min absoluta favoritcyklist tills Touren 2015 – en hjälpryttare som alltid gjorde det han skulle och ofta i snyggt skägg.

Men Paolini hade sömnproblem, åkte fast för kokain och är nu avstängd. Såklart han hade sömnproblem – kokain är ju centralstimulerande, kände han inte till det?

Det enda jag vet är att jag trots ett liv av besvikelser kommer att sitta som klistrad när Vacchi vrålar. Och jag kommer heja på en ren cyklist, åtminstone tills jag vet bättre, då drar jag ut och bränner grusväg på min nya cykel.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet femtioåtta med siffror i fältet här



Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!