MTB-bloggen - Anna | Bicycling.se

MTB-bloggen - Anna

Back from Camp! Vem tog min luft?

Det roligaste med att åka läger är alltid människorna. Vilka ska komma? Vilken typ av cyklister är de? Hur kommer instruktörerna att vara?

Japp. LidingöMTBs läger är över. Tänkte inte skriva nån lång historia utan mest bjuda på lite bilder. Men jag har i alla fall skrattat mycket och haft kul! Riktigt skoj att få köra med och få tips av Calle Friberg, Tony Helmersson, Robin Vestberg. Sköna lirare med M-Y-C-K-E-T cykelkompetens och glimten i ögat. Och idag kom Andreas Danielsson från Bicycling, han vet visst inte vilken bil han kör… M-E-N det visste Johnnie Krigström, som också dök upp som co-coach idag. Alltså, Johnnie visste vilken bil A-N-D-R-E-A-S kör. Bra där. Skönt för Andreas att Johnnie kan hålla ordning på honom!

Jag hade inte tränat på 2,5 vecka på grund av förkylning när vi körde igång i fredags. Och första dagen var det riktigt segt, hostigt. Lite bättre dag två och ännu lite bättre idag dag tre. Men konditionen, den är helt väck! Det kändes i backarna på motionsspåren (vem fasen visste att Lidingö har så M-Å-N-G-A backar?) där nästan alla cyklade om mig. Benen, de var starka men inget flås. Tur det gick utför ibland. Och lite tekniska stigar då och då. Roligast var den mest tekniska delen av banan med mycket sten och klippor och lite dropp. Min typ av cykling!

Sen träffade jag ju båda bloggkollegorna Kalle Lööw och Hanna Näslund för första gången! Jättekul! De är väldigt starka. V-Ä-L-D-I-G-T! Och L-Å-N-G-A! Kolla själv på bilderna nedan. Vi fick ta många bilder. Vi kunde visst I-N-T-E stå still.

PS: Älsk på nya däcken, de är lika bra på stigen som på motionsspår/grus. Nu är det två veckor kvar, sen startar vi i Lidingöloppet MTB. Gulp!

Första och enda gången jag kommer vara framför Calle Friberg! Say Aaaaah!  Grymt bra coaching Calle!

Tony Helmersson var en glad typ som här snackar allvar med oss. Om kurvor och fart. Skoj på hoj deluxe. Toppenkul att ha dig som coach Tony! 

Grönstabacken, löst grus och Andreas och Calle visade fel och rätt sätt att attackera, sen körde vi. Vi blev också absolut förbjudna att stanna och äta på den depå som ligger nedanför. Men ni andra som kör får gärna göra det, om ni vill tappa in-farten!

Tre lägerkompisar som krigar uppför Grönstabacken, tre varianter på attackmetod. 

På detta läger har vi haft A-L-L-A väder! Regn, sol, snö, hagel, vind! Här soligt. Calle snackar taktik för en nerförsbacke vi just kört där det kan bli lite hetsigt under loppet Pernilla njuter av sol, och tips!

Robin Vesterberg du är riktigt grym! Robin coachade oss fredag och lördag, mycket bra och specifik feedback. Tar med mig en del inspiration även till mina egna vuxenträningar jag håller i Almby IK här hemma i Örebro. (Fotocred @Robin!)

Något av det roligaste jag vet är att se dem som nyss börjat cykla få den där cykellyckan i ögonen och ha kul!  Det är därför jag tex är ledare i en grupp i klubben. Maria träffade jag på lägret och hon har nyss börjat cykla. Blir så ledsen för din skull Maria att du hade en otursvurpa med skadad arm som följd. Det händer oss alla förr eller senare. Men är lika tråkigt varje gång. Krya snabbt så du kommer ut på cykeln, kommer i vart fall vara varmare då!

Så var det bilden på Hanna Näslund, mig själv och Kalle Lööw... Försök 1. Nån hemma där inne i hjälmen Anna Pojen?

Kalle ser vad jag gör och tänker, bäst jag kollar min skalle med. Jag själv tappar hakan och Hanna kollar in och lär av Kalle. Eller undrar vad han pysslar med?

Nu är jag och Kalle på banan. Hanna upptäcker att jag står i granen typ. Drar i mitt styre och försöker få ut mig ur riset. Kalles (jättestora) cykel ser däremot plötsligt pytteliten ut!

Men kolla! Tre bloggers står still och tittar framåt. S-A-M-T-I-D-I-G-T! 

Pernilla, jag och Johnnie! Kul att cykla med Johnnie idag som på frågan om hur han skulle ladda om han varit sjuk och sen bara har två veckor kvar till Lidingö MTB svarar: bara backe! Tror det låter smart!

Jo vi tog en normal bild med. Observera att jag fortfarande är före Calle. Faktiskt är jag också före min snabba kompis Pernilla! Fast det är klart. Den här grenen räknas ju inte så mycket som sport kanske.

PS jag har mer bilder så var D-U med på lägret, skicka en mail till anna@pojencommunication.com så kan du få en länk till en Box. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-04-23 20:51


Kamper jag vill vinna

Skit. Nu har jag varit sjuk en vecka. Det var ju nu jag skulle toppa formen och blir redo för läger och snart lopp! Började ju känna mig stark!

Nästa vecka är det två (eller faktisk tre?) roliga saker som händer, så jag vill V-E-R-K-L-I-G-E-N bli frisk.

Det ena är att jag anmälde mig till PT-kampen på mitt gym Motionsform (man kan fortfarande gå med). Åtta veckors hårt jobb för att bygga muskler O-C-H skala av en del av F-L-U-F-F-E-T (läs död-vikten). Jag har slarvat och ätit W-A-Y too much choklad och annat smaskens! Så nu ska jag köra med Göran i gymmet och äta bra på egen hand. Jag märker verkligen på cykeln hur ben- och corepassen i vinter gett resultat. Känns starka mina ben! Trots att jag haft lite otur med några perioder av skada (kontorsvurpan), för mycket jobb och ett par förkylningar.

Det andra är att få testa mina nya däck som kommit O-R-D-E-N-T-L-I-G-T! Igår fick Norra Cykel hjälpa mig att kränga på dom. Jo, jag V-E-T att jag skulle lära mig det där. Men de skulle fixa slanglöst åt mig också! (S-M-A-R-T eller hur? Kanske slipper lära mig punkalagning nu?) Hämtar ut en hoj med S-T-E-N-H-Å-R-D-A däck. ”Det är lite för mycket luft i nu, för att det ska kunna åka runt och bli tätt. Kanske får du fylla på lite med också,” säger Magnus. ”Sen måste du ut och rulla lite. Gärna på svampiga ytor.”

Hum hum…Svampiga ytor minsann? Vart hittar man det? Fick faktiskt pumpa i lite i framdäcket hemma. Sen rullade jag (trots snuva och hosta) ut på gräs, stig, en J-Ä-T-T-E-S-V-A-M-P-I-G äng. Och så lite grus i närheten. Det var S-L-I-R-I-G-T på de blöta stenarna och rötterna och noll fäste med så hårda däck. Tänk stenhårda times four! Så jag har egentligen ingen aning om det kommer kännas bra eller inte. Igår var det bara hårt och halt!

Men det blir säkert bra. Däcken väger dessutom 100 gram mindre per däck än de gamla, så då har jag ju R-E-D-A-N gått ner i vikt! Synd att Göran nog inte låter mig vägas M-E-D cykeln...

Det tredje roliga är att jag ska på Lidingöloppets MTB-läger 21-23 april! Har verkligen sett fram emot det, även om jag nu får ”vila mig i form” verkar det som!

Nu ska jag ska vinna kampen mot virusen så jag kommer iväg på lägret. Måste bara försöka vila och avvakta. Inte alltid lätt.

Ses vi kanske där, på lägret eller loppet?

Nya däcken på! Slanglöst i! Mer lättrullat ska det bli, hoppas vi ska komma överens. Bak sitter ett Bontrager XR1 TLR TEAM ISSUE 2.20. Fram sitter ett Bontrager XR2 TLR TEAM ISSUE 2.20. Så får vi se vad det betyder i känsla så småningom när jag kan cykla på dom med lagom mycket luft och utan virus i kroppen!

Även om man ska lära sig lite själv är det väldigt skönt med kunniga mekare hos cykelhandlarn, som Magnus på Norra. 

Benböjar på gymmet innan jag blev sjuk landade på  40-50-70-70 kg i tior, så borde finnas mer krut att punpa ur denna "gamla" kropp? Jennifer tycker jag luktar så gott när jag gymmar, tror jag?

Meet my best friend de närmaste veckorna: äggen! Här till frukost. Ägget ser lite ledset ut, som en liten mångubbe! Men det gjorde mig mätt och glad!

GLAD PÅSK!

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2017-04-13 11:47


Fuck you stockjävel!

Hjärnspöken. Har man dom som sällskap för länge har de en tendens att växa. Förra året gjorde jag en OTB och fejsplantade R-E-J-Ä-L-T på en stock. Skrap i ansiktet. Sår på ben och knän och lite annat smått och gott. Repad sprucken pulsklocka.

Först blev jag mest förvånad. Det gick så fort. Sen låg jag där. Sen gjorde det ont. Sen blev jag skraj. Vi hade tränarkväll i Almby IK med Matthias Wengelin och Axel Lindh. Och Matthias coachade i bunny hop. Jag höll mig till en lite mindre stock. Lyckades då lyfta bakhjulet fel på nåt vis, fick framvikt och flög över.

Sen dess har jag varit skraj för stockar. Stannat för dem i skogen. Trots att jag V-E-T att jag kan egentligen bara rulla över de allra flesta.

Den här veckan bestämde jag mig. Det här F-U-N-K-A-R inte. Jag måste övervinna rädslan och ta kontrollen. Igår tog jag några små framsteg i skogen, rullade över lite små nedfallna träck och gamla stockar som sjunkit ner. Det kändes bra! Det var dessutom min födelsedag (tackar, alla presenter mottages!) och jag hade gett mig en cykeldag i present! Birgitta följde med. Bra med sällskap, då vågar man mer!

Idag tekniktränade vi hopp och lyft med framhjulet över pinnar med mera. Och så la vi upp en lite större stock på stigen. Och steg för steg övervann jag den där rädslan och sen G-J-O-R-D-E jag det! Jag körde över den! Blev så glad att jag nästan G-R-Ä-T! Tack till dig Birgitta som peppade och stod vid stocken beredd ifall jag skulle ramla.

På tränarutbildningen som avslutade min födelsedag igår (går om Steg 1 för repetition) så beskrev Annie Söderberg, som håller utbildningen, processen när en rädsla i skogen (eller annanstans för den delen) uppstår, och kanske blir ett hjärnspöke, så här:

  1. Du ser ett hinder i skogen (ett hot)
  2. Du blir orolig (reagerar)
  3. Du väljer att kliva av cykeln och gå förbi, eller ta en annan väg
  4. Du blir lugn och känner dig trygg (och du har löst problemet med oron)

Helt naturliga reaktioner. Och eftersom man vill bli av med sin oro, då kan man ju göra samma sak igen, och igen. Men det funkar ju inte i längden om man vill bli bättre på sin MTB.

Med små steg kan man istället ta sig an hindret, acceptera oron men ta steg mot att klara det, och på så vis bli av med sin oro och istället få tillfredställelse att klara av något svårt.

I mitt fall med stocken så övade jag på små slanor. Sen en mindre stock. Sen rullade jag fram till stora stocken, och förde över cykeln. Nästa gång satte jag i ena foten och rullade över. Sen igen lite snabbare. Och sen vågade jag K-Ö-R-A över!

Det kan låta larvigt för den som inte har hjärnspöken, men som Birgitta sa: det är ju lätt att vara modig för den som inte är rädd.

Så fuck you S-T-O-C-K-J-Ä-V-E-L! Nu är det jag som bestämmer igen!

Lite bilder från idag bakåt till i lördags!

Så här glad är man när man besegrat ett hjärnspöke och cyklat över en stock!

På min födelsedag igår cyklade jag och Birgitta från stan ut till Kilsbergen med fikastopp i Ånnaboda (åh vad skönt vid brasan!) och sen hem igen! Blev 61,8 km och 670 höjdmeter Det behöver jag inför Lidingöloppet MTB! Nöjd med styrkan, hade ändå kört tungt benpass dagen innan på gymmet!

På väg i skogen på en helt vanlig trollstig i vårt magiska Bergslagen. Jag upphör aldrig att förvånas över magin och variationen där uppe i de Blå Bergen, Kilsbergen. Har du inte varit där rekommenderar jag ett besök. 120 mil sammankopplade uppmärkta leder tror jag det är nu. Och sen alla andra finstigar, som den här!

I söndags var jag och nya tränarkollegan ute och rekade inför vår första måndagsträning den 17 april! Vi tränade lite på en bra pose med, har ju gått sådär för både mig och Micke förut. Mårten var med också. Och yes, benvärmarna åkt av och det var sååååå skönt! Micke är lite frusen tydligen. Eller så har jag hårigare ben?

Fick även med maken Mårten ut på en tur i lördags kväll. Då ville vi inte ta tag i städningen... Man blir ju inte roligare av att städa som min kompis Anne brukar säga! Fina stigar i vår närmaste lekstuga Lillåskogen var en toppenkväll!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-04-05 19:32


Backen som aldrig tog slut och otrohet på Norra

Ibland tänker jag att det är bra att mina kunder (eller blivande kunder, sluta läs om du är en blivande kund, nejdå bara skojar, I’m great!) inte vet hur jag snurrar till det privat ibland. I bolaget har jag stenkoll och håller massor av bollar igång. Projektleder som en blixt och är väldigt kompetent och professionell, om jag får säga det själv, så där lite osvenskt. I andra sammanhang, njae. Kanske är hjärnan F-U-L-L? Alltså har slut på plats? Jag vinglar ju inte runt och Ä-R full, tack och lov.

Jag har till exempel letat I-H-J-Ä-L mig efter mina benvärmare jag fick från 2XU. Jag fick ju byta de XS jag fick till M. Mycket snällt. Annars hade jag fått använda dem som halsduk (hade nog inte ens fått på dem på armarna tror jag!). När jag väl hittar de nya, då är de F-O-R-T-F-A-R-A-N-D-E i storleken XS! Hur är det möjligt liksom? Jag har ett kvitto från posten som säger att de är tillbakaskickade. Jorå. Det är sant. De som skickats i retur var såklart de N-Y-A i storlek M. Bara att höra av sig till 2XU igen… Och sen fick jag snällt nog ett par M (igen) med blixtens hastighet på posten (igen). Pinsamt. Jag kan liksom höra hur det skulle kunna låta på deras kontor ”hon den där Anna, henne kan vi nog stryka från framtida produkttestare. Verkar H-E-L-S-N-U-R-R-I-G!”

Jag har jobbat väldigt mycket sista veckorna. Då blir man stressad. Och hjärnan slutar liksom fungera som den ska ibland. En kväll när jag äntligen skulle dra hem från kontoret ringer jag min dotter på mobilen. Samtidigt som vi pratar fnyser jag och snurrar runt i mitt rum. Och letar efter M-O-B-I-L-E-N. Så denna vecka har jag tagit det lite lugnare. Jag redan som det brukar kallats gått in i väggen en gång i mitt liv. (Det skrev jag om här på min gamla blogg). Dumt att pressa sig dit igen liksom. Väggen är hård. 

Men det värsta med stress är att den oftast sänker mig formmässigt. Pulsen drar iväg och det känns som jag inte tränat på hela vintern. Och vet du hur långt det är kvar till Lidingöloppet MTB nu? Jo 35 dagar. H-A-L-L-Å! Vem tog tiden? Dags att försöka knöla in lite långpass nu va?

Fick i alla fall till E-T-T lite längre pass i söndags med min kompis Birgitta. Vi cyklade från stan ut till de Blå Bergen som vi Örebroare kallar Kilsbergen. Magiskt fint där! Målet var toppen på Rusakulan, en närapå halvmilslång stigning om man börjar längst ner (enligt Stravasegmentet 4,8 km). Den sista riktigt branta delen är nästan 2 km (enligt Stravasegmentet 1,8 km). Seriöst. Backen tar aldrig S-L-U-T! Pulsen drog och jag fick stanna mycket och även gå i branterna. Sugen på revansch? You B-E-T!

Så var det det där med otroheten då. Du kan vara lugn. Jag ska inte berätta om snaskiga möten. Men jag har idag haft hojen på service hos den A-N-D-R-A cykelhandlaren! Ni vet hur det är när man byter frisör ibland. Man känner sig som man begår ett brott! Lite samma känsla här först. Nu bytte inte jag cykelhandlare för att jag är missnöjd med den första (Uno Forsberg är jättebra!). Utan jag tänker att det kan vara kul att testa och gynna även Norra Cykel. Sen är min svarta pärla kund där sen tidigare med sin gamla mamma Annie. Så pärlan introducerade mig för Pelle och Magnus, så jag kände mig så välkommen! (Magnus känner jag ju i och för sig känner redan från Almby IK, men nu fick han förtroendet att pilla på min hoj också!).

Tack i alla fall för bra service från er idag Magnus och Pelle! Kul att vara otrogen med er på Norra! Allt tipp-topp, nya däck är beställda (blev helt andra än jag tittat på men litar på Magnus). Kanske även blir slanglöst nu?

Pelle tyckte för övrigt att det var lite oroande att höra jag ska köra Lidingöloppet MTB på min Zesty. Den är ju inte så… Cross Country. Men med de nya däcken sen ska det nog gå, tänker jag. Kanske susar jag i alla fall fort i nerförsbackarna?

On top of the World! Rusakulan är värd att kämpa för! Så kul att äntligen ta sig dit, min första gång! När jag skulle dit första gången F-Ö-R-S-T-A gången hann jag aldrig för jag ramlade och bröt fingret innan vi ens kom till stigen!

Birgitta har jag cyklat mest med i vinter. Hon var riktigt vass uppför Rusan! Som vanligt rullande på sina feta däck på sin TREK. 

Två älgar stod blickstilla bredvid stigen på väg upp mot Rusakulan. Så fort vi startade igen så sprang de. De trodde nog att vi inte såg dem om de stod still... Ehh, lite för stora för det kanske!

Nyservad Black Beauty! Drop-post luftad och lagren smorda med. Redo för äventyr i helgen!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-03-31 16:09


När det rullar rätt går det lätt, s'il vous plaît!

Snart dags att hitta ett par sommarsulor till hojen. Däck är ju en hel värld för sig. Lika många däck som det finns att välja på, finns mountainbikeåkare som försvarar S-I-N-A däck som de allra bästa!

Vi började snacka däck här hemma igår jag och Mårten, efter jag kommit hem från skogen. Skönt med en make som också är MTB-entusiast. Då kom vi att tänka på när vi åkte ner till Frankrike med våra ”moutainbikes” nån gång innan barnen, kan ha varit -99 eller -00? Jag skriver ”mountainbikes" för de var såna helt odämpade hojar som man cyklade runt på mest som en vanlig cykel. Astunga grejor med styren som pekade uppåt i ändarna. Jag hade en orange Cresent, Mårten nån grön. Vi skulle ta med dom ner så vi kunde motverka effekten av all god mat, smarriga ostar och mängderna vin man hann med på ett par veckor i svärmors hus i La France. Huset är tyvärr sålt nu, typiskt när jag har en MTB som faktiskt skulle göra sig B-R-A där i de sydfranska bergen!

Vi gav oss iväg på en runda i byarna, på slingriga asfaltsvägar mest. Och Mårten började ganska snart klaga på att det gick så trögt och det var så J-O-B-B-I-G-T, och det var F-E-L på cykeln. Jag blev ganska irriterad, tyckte att han gnällde, och tänkte tyst att han kanske borde T-R-Ä-N-A-T mer. Tillslut blir H-A-N irriterad på mig (konstigt!) när vi kört kanske 15 km, och säger ”jag men kör på M-I-N cykel då!”. ”Ja visst, ge hit den!” säger jag, och tänker, N-U ska han få se!

Hoppar upp och börjar trampa. Det går lite lätt utför. Men cykeljäveln R-U-L-L-A-R ju knappt! Får stå upp och trampa för att komma nånstans! Slutade man trampa S-T-A-N-N-A-D-E den! Han hade alltså rätt! (Jobbigt…). Vi byter igen. Jag är L-I-T-E mer ödmjuk nu, kanske till och med lite I-M-P-O-N-E-R-A-D! Han har karvat över en M-I-L på åbäket. Klart som fasen han klagat! Jag hade nog gett upp och satt mig på en taverna och druckit vin!

Hemma i huset börjar undersökningen.

Det visar sig att ena däcket, som hade punkat på resan ner när bilen hängde bak, hade blivit monterat i fel riktning! Så alla pluppar som skulle ge fint fäste i löst grus var nu extra motstånd istället! Roligt E-F-T-E-R-Å-T, inte så skoj då. Kanske var det därför vi bara tog två cykelturer på våra medsläpade hojar, eller så var det då bara så mycket trevligare att sola, bada, äta och dricka gott? Men det S-Å-G i alla fall sportigt ut att fräsa fram på Autobahn med två stålhästar bak på bilen, 250 mil i vardera riktningen.

Kan väl säga så mycket, att D-E-T misstaget med felvända däck, det har aldrig gjorts i familjen igen. Och jag lärde mig att inte underskatta andras upplevelse av en situation, för man vet A-L-D-R-I-G hur den personen har det eller vilka orsaker som kan ligga bakom!

Tillbaka till mina kommande däck då. Det är ju även en smaksak hur man vill att cykeln ska uppföra sig, så tänker jag i alla fall. Jag har i alla fall tyckt om det Maxxis-däck som sitter bak nu, som satt på när jag köpte den: High Roller II, EXO/TR 27,5x3.0. Det jag lärt mig om däcket är att det är extra förstärkt och lite grövre och bredare, men ändå inte astungt. Det jag K-Ä-N-N-E-R när jag cyklat med det i skogen i vinter och på vårkanten är att fästet varit mycket bra och att det känns tryggt. Så jag ska fortsätta att testa Maxxis-däck på sommarsulorna jag ska köpa tror jag.

Än så länge passar de jag har nu bra när det är lite lerigt och slirigt i skogen fortfarande! Att jag gjorde årets första ”dopp” (halva jag från topp till tå!) i en djup vatten-lerpöl igår, det kan jag tyvärr inte skylla på däcken, utan mer på eget övermod. Men lite skit och vatten hör till!

Håller annars tummarna för Matthias Wengelin (som ju bor här i Örebro) och hans partner Calle Friberg i Cape Epic just nu! Kul att följa er här i bloggen. Lycka till killar! Programmet till Lidingöloppets Läger kom i dagarna, det är ju snart dags och det leds ju av bland annat just Calle! Ska bli sjukt skoj att få delta!

Min senaste cykelvecka i bilder:

Härligt gäng i lördagssolen i går morse! Vi var 10 pers som njöt av en 3-milare vi kallar Avslutningsrundan. Den finns i hur många varianter, men igår tog vi min. Fick till och med en egen hashtag av Jonas E #pojensavslutningsrunda! Kändes kanon i skogen! En isvurpa för cykelkompisen Lotta slutade dock med skadat knä. Så ledsen för hennes skull! Inte kul så här i början av säsongen! Och hon som precis fått en ny fin ljusblå TREK att cykla på från Norra Cykel och Motor. :(

I måndags tog jag ledigt på förmiddagen och hade en skön tur med Birgitta på hennes lediga dag! En fördel med att ha eget företag! Sen jobbade jag fyra timmar igår lördag istället.

Fortsätter träna på selfies... Här med Emma och Lotta förra söndagen! Fin eftermiddagstur i Marka-Ekeby-Almby!

På en ensamtur förra lördagen stannade jag och körde denna ett antal gånger. Det är en lite knixig uppförsluta med en del trixiga "trappsteg" och stora stenar. Jätteskönt att bara nöta, testa olika spår och sen så sitter det! Igår klarade jag hela vägen! Rätt fart och spår gör susen. Som alltid ser det platt ut. Men visst är hon fin min svarta pärla? <3

Skitig efter gårdagens lerdopp! Lera är lycka!

Ibland tar även MTB-girls av sig hjälmarna! Här med mina vänner och MTB-tjejer Pernilla, (jag), Emma och Pia! Vi spelade boule och åt gott på nya Boulebar här i Örebro! Jättekul!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-03-19 11:13


Längtar efter bästa vårtecknet: Klubbträningarna!

Snart är de igång! Klubbträningarna! Det är ett riktigt vårtecken tycker jag, och att träna i grupp är så fantastiskt roligt!

Jag gick med i Almby IK nästan direkt efter att jag började cykla MTB på sensommaren 2014. Många säger ”jag ska bara bli lite bättre först, sen kommer jag på träningarna!”. Men det är ju på träningarna man har C-H-A-N-S-E-N att lära sig en hel massa nytt! Jag har inte ångrat mig en sekund att jag vågade mig iväg på min första träning, trots att jag kanske cyklat fem gånger innan, max!

Vi har en stor barn- och ungdomsverksamhet i klubben. Men vi har också öppna vuxenträningar på måndagar. Då är alla vuxna välkomna, från helt nybörjare och uppåt. Varannan tisdag finns även en Tjejträning för oss vuxna ”tjejer”. Den gruppen är nu snart uppe i bortåt 40 tjejer!

Förra året kom en inbjudan ut om att bli tränare. ”Du behöver inte vara bäst på MTB. Se det som en möjlighet att utvecklas.” Det där fastnade hos mig. Jag gillar ju att utvecklas… Skulle jag våga? Jag frågade de ansvariga om jag verkligen skulle kunna vara med? Jag hade ju inte cyklat så länge? Jodå. Jag var välkommen!

Usch vad läskigt det var att komma till första utbildningstillfället! Det var jag som var helt ny tränare, resten hade hållit på förut. Jag tror mycket på att våga göra saker jag inte är helt bekväm med. Saker som känns lite jobbiga, otrygga. Det är bra att vara lite taggad och rädd ibland. Att våga töja sina ramar helt enkelt.

Hela 2016 var jag sen tränare i en vuxengrupp på det vi kallar Blå nivå. Det är alltid blandat utifrån vilka som kommer och vad man kan och vilken form man är i, men målgruppen är de som inte är helt nybörjaren och kanske har cyklat ett tag men vill bli bättre tekniskt i skogen, i ett ganska lugnt tempo. Köra skiten ur sig det får man göra på egen hand. Vi fokuserar på tekniska moment. Och det har varit så K-U-L att leda gruppen!

Det har hänt nån gång att jag hört någon säga till en annan deltagare ”men du är ju lika bra som Anna är på att cykla, du borde ju gå upp en grupp så du kan lära dig något.” Om sådant brukar jag tänka att, ja man ska absolut gå upp en grupp när man känner sig redo, och jag puffar alltid på mina deltagare när jag ser att de kan tillräckligt. Men att ha inställningen att man inte kan lära sig något av någon bara för att den är si eller så duktig, det tror jag inte på.

Det viktigaste som tränare, tycker jag, är nämligen att S-E sina deltagare och tipsa om vad de kan göra bättre (och vad de gör bra!). Jag behöver inte vara bäst på att hoppa, för att hjälpa någon annan att bli bättre! Och jag kan själv lära mig av andra, om de ser mig och ger feedback. Och om jag är villig att lyssna och testa. Det gäller bara att vara öppen och prestigelös.

Det bästa exemplet på att detta stämmer var i höstas när en kille som brukade åka med den Röda gruppen hamnade hos oss i Blå, för att han hade kommit lite sent och de redan hade åkt iväg. Vi stod samlade och pratade teknik och skulle köra dropp. Alla var så duktiga så vi körde lite hopp med på slutet. Då gav jag den här killen feedback på hur han kunde tänka och göra för att få ett bättre flyt i sitt hopp. Han testade och vips gick det bättre! ”Tack för tipset, det där med hoppet hade jag inte tänkt på. Det var verkligen bra idag, och att få nöta på tekniken såhär,” sa han efteråt. Han var en snabbare cyklist än mig och mycket säkert bättre på många olika saker. Men jag kunde ändå lära honom något nytt. Just för att jag såg honom, och för att han var prestigelös och ville lyssna.

I år så får jag en ny tränarkollega, Micke! Jag sa till honom förra året att jag tyckte han skulle gå tränarutbildningen. Så det är roligt att han är på. Kommer bli kalas, för Micke är en väldigt omhändertagande person när vi cyklar, som ser deltagarna i en grupp och inte har något emot att ”ta svansen” och se till att alla hänger med. Att se deltagarna är som sagt det allra viktigaste, enligt min uppfattning.

Så nu längtar jag tills träningarna drar igång. Annandag Påsk är det dags!

Men innan dess ska jag visst cykla Vasaloppsspinning i morgon på Motionsform. Start kl 8.00 när Vasaloppsstarten går och slutar gör vi när förste man går i mål. Men vi är ett gäng som ska köra, som Emma, Pernilla, Pia, Jessica, Ann-Sofie som är MTB-kompisar. Och så har min PT Göran lovat att cykla med. Så det kommer bli kalas det med! I alla fall lär det bli jobbigt. Känner redan hur R-U-M-P-A-N kommer må efter...

Tur det finns bra cykelbyxor. Med det, blåbärssoppa, musik och trevliga kompisar kommer man långt! Ända till Mora tydligen!

En av alla träningar med Blå grupp 2016. Såna här kvällar längtar jag sjukt mycket efter!

En annan träning på en rundslinga där vi tränade på kluriga passager, lera och spång. Just här fanns tre möjliga spår att ta. Olika svåra. Jäklar vad mygg det var bara! Lyllos deltagarna som fick trampa på! 

Denna träning körde vi steniga partier, mest i nerförsbacke. Den här kördes även uppför sedan. Det är så kul att se när deltagarna först är försiktiga, för att sen komma snabbare och säkrare för varje varv. Utvecklingen går fort när man får nöta!

Och här är alltså min nya tränarkollega Micke, på en gammal bild jag hittade på hans Facebook. Man ska passa sig för vilka bilder man har liggande. He he he... Räknar kallt med hämnd. Ska nog även träna posering med cykel med dig Micke. Det där med knäet, vad gör du liksom?

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2017-03-04 17:31


Livin' on the edge MTB style

Sol. Härlig, efterlängtad! I början av veckan var det ren novemberdepp. Sen kom solen och snön. Och jag blev T-O-T-A-L nybörjare i skogen igen.

Med risk för att låta som en väderrapport eller SMHI... Solen föregicks av snöfall. Det kom M-Y-C-K-E-T snö  här. B-L-Ö-T snö. Jag älskar snö och ljuset. Slask, not so much. På klassiskt svenskt vis så blev den blöta snön snart frusen. Och jag ville ut och cykla.

Det blev en förmiddagstur tillsammans med kompisen Birgitta. Jag har aldrig cyklat i lite djupare snö som sen frusit. Eller på blank is. Men vi tänkte. Vi testar väl?

Det blev en del goda skratt. Framför allt för mig. Jag kände mig som om det var F-Ö-R-S-T-A gången på en MTB! I tätare delar av skogen gick det fint att cykla. Även om det var trögt. Men så fort det blev lite öppet så tog det stopp! Det går inte att jämföra med lera, det brukar jag klara bra, kan oftast trampa på och så kommer man igenom. Det var mer som sand. Men ändå inte. Friktionen var absurd. Gick liksom inte att starta heller. Total förnedring! Jag som tycker att jag börjar behärska lite mer på cykeln?

Vi bestämde oss för att testa lite grusvägar istället. Det var spännande. Lite härlig ”livin’ on the edge” så här i mitten av livet! Många ljudeffekter (från mig, inte Birgitta) i form av O-O-O-H-H, och I-I-I-H-H! Men samtidigt fantastiskt fint i solen. Inte vår snabbaste runda i historien, men helt klart veckans bästa stund! Det är såna här veckor jag älskar att vara min egen. Ja på jobbet alltså. Att driva eget företag, vara sin egen chef. Att kunna ta några timmar ledigt för att cykla och vara ute.

Veckans V-Ä-R-S-T-A vurpa hände inte på soliga isturen. Den hände på kontoret. För att nå upp till rullgardinen ställde jag mig på en stol. Med hjul. Det gick bra, tills den rullade iväg och jag ramlade bakåt. Jag slog i ryggen i skrivbordet. Fantastiskt klantigt! Det gör fortfarande ont och veckans styrketräning har fått ställas in. Att cykla ute gick bra (fallet var dagen innan). Men det gjorde ont efter. Skit.

Ska boka tid hos min naprapat nu till veckan. Hittills har det varit för ömt för att ens massera. Men kanske det ger med sig. Under tiden kanske snön och isen hinner smälta, sådär lite lagom? Får prova om det funkar med spinning så länge. Har ett par roliga pass inbokade!

Denna lördag blev det ingen distansspinning inne med tjejerna. Nästa vecka ska jag cykla Vasaloppsspinning på Motionsform. Men om två veckor kör vi kanske inne igen i klubbstugan. Under tiden har jag uppdaterat musiken till vår Spinning-lista på Spotify. (Tips på fler pepp-låtar? Skriv gärna i kommentarerna!).

Bra spångträning detta med långa, isiga spår, utan dubbdäck... Tungan rätt i mun är nödvändigt. Bedövande vackert i alla fall!

Birgitta är en fantastiskt duktig cyklist! Jag lär mig mycket av henne varje gång. Hon poserar dessutom så bra!

Det här området nån km från där jag bor kallas Oset. Det är Örebros gamla soptipp som för några år sen gjordes om till ett fantastiskt fint Naturreservat med våtmarker.

Rynningeviken, början till sjön Hjälmaren. Ljuset är som medicin för en vinterkropp.

Denna gången blev det en cykelfika med i Naturens Hus. Kaffe och macka satt finemang!

Kostat på mig en ny sadel denna vecka. Den som satt på när jag köpte cykeln (begagnat) var liksom inte... kompatibel med mig. Det blev en Phenom Pro från Specialized Body Geometry. Mätte dessutom mina sittben innan köpet, så nu har jag för första gången en sadel med rätt storlek. OMG. Vilken skillnad. Älskar!

Nyspolad och ren igen! Dags att flytta in hallen för att torka upp, sen in i vardagsrummet...

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-02-25 10:49


Spontan med Dan och en enbent talang

Ibland upptäcker man en ny talang. Jag är till exempel V-Ä-L-D-I-G-T bra på att låta som hackspetten i Kalle Ankas julafton. (Är han med fortfarande? Jag tittar aldrig längre). Häromdagen började jag svara barnen som om jag var Siri, i iPhone. ”Jag. Förstår. Inte. Vad. Du. Menar.” (Väldigt användbart när de vill ha något!) ”Vill. Du. Att. Jag. Ska. Beat. Boxa.” (Kanske mindre användbart?).

Ingen kan ställa frågor som Siri. Dottern meddelar ”Du L-Å-T-E-R faktiskt som hon!” Jag kanske ska söka sommarjobb som Siri? Hon behöver väl också vara ledig ibland?

På klubbens Tränarutbildning steg 2 i höstas upptäckte jag en annan sak. Jag är G-R-Y-M på att cykla med ett ben i taget! Helt M-A-K-A-L-Ö-S-T grym!

Vi hade praktik och skulle gå igenom det vi pratat om på teorin. Hur man kan köra olika typer av intervaller, hur känns det då, vad händer i kroppen och skallen när vi kör? På slutet säger vår Coach Annie ”Nu ska vi köra hela den här backen (en längre S-E-G grusväg, perfekt för lite längre intervaller) ända upp. Så fort ni kan. På ett ben. I T-A-G-E-T.

Vi ställer upp som vid tidigare start/spurt/korta intervaller. Jag ställer mig längst bak. Jag är inte snabbast i gänget, och har kommit typ sist i alla andra sorters intervaller. I en fick jag kommentaren på filmen av den ”Och Pojen, du ser ut som du ska starta i Cykelvasan. Lite lugnt iväg så där.” Eftersom det var på en snabb start-intervall, så var det kanske L-I-T-E kritik invävt där? Lite?

Vi ger oss iväg. Då upptäcker jag att alla är i vägen. För M-I-G. Jag behöver köra om! Vi får byta ben vid behov, för mig blir det två sträckor varedera på varje ben. Får upp farten och lämnar alla utom Pontus bakom mig. Han är en riktig träningsnörd (det tar han som en komplimang, hans blogg heter ju Cycling by the numbers!) och kör A-L-L typ av träning med bokstäver och siffror i. VO2, 4x4 ja du fattar.

Pontus har mig i nacken ända till det är typ 300 meter kvar. Då rycker han ifrån. Men det roliga är att de andra är så L-Å-N-G-T bakom! Vad hände? När de kommer upp erkänner Jonas, min gamla tränarkollega förra året ”Jag blev så förbannad när jag inte kom ikapp dig!” He, he...

Förmodligen kom styrkan här ifrån att jag kört väldigt mycket styrka för benen men ett ben i taget?

Jag har uppenbarligen hittat hem! M-I-N gren är E-N-B-E-N-S!

Men. Varför finns det inga T-Ä-V-L-I-N-G-A-R i detta? Intresset borde väl vara enormt?

PS Lär jag mig att använda rundtrampet lika bra med T-V-Å ben, så kommer jag nog bli betydligt snabbare i år. Kan ju vara bra. Tills Enbens blir en riktig gren!

Idag blev det en spontan snabbis i skogen med Dan! Ut i solen och det var så fint i skogen! Har inte kunnat cykla eller träna sen förra söndagen för jag har varit förkyld igen. Men den som väntar på något gott! Vi bor nära varandra så han hängde spontant på när jag skulle rulla lite idag. Blev ett par mil på magiskt bra stigar i snön!

Dan har också många talanger, mer användbara på hojen. Även kallad Crazy Dan, här hittar du hans YouTube: https://www.youtube.com/danalmberg. Han har sällan mer än ett hjul på marken. Ofta inga alls. Det är riktigt kul att cykla med de som är bättre än en själv, och jag har har tur som får hänga med så många sköna cyklister och talanger. Idag med Dan. Alltid lär man sig nåt! Stort leende har man alltid med sig hem! Våga hänga på de som är bättre än du själv! Det är mitt bästa råd till dig som börjar cykla! De allra flesta gillar att dela med sig av sin kunskap.

Den "lätta" stenen. Tja det ser ju lätt ut i alla fall. När man står bredvid!

Det är så sjukt fint i skogen! Älskar detta med vintercyklingen! Hårt i backen och snö som ger friktion, inte halt alls! Här är jag på lite bredare spår men lika fint på alla smala finstigar!

Skutt utför stenen. Obligatoriskt stopp vid A-L-L-A stora stenar. Han är lite luddig i kanterna den där Dan. Eller så är jag inte så bra fotograf. Bra skutt i alla fall!

Vi hittade en liten publik i skogen som vi fick en pratstund med också. Trevligt med folk som är pratglada! Över stocken gick det. Detta är annars numera Jannes stock, timmerstock alltså. Som jag skrev om i söndags.

Jag utnämner härmed mig själv till världsmästare i dåliga selfies. Denna leder ligan hittills. Ser lite full ut. Knök. Problemet är (jag skyller på det i alla fall) att jag har linser i när jag cyklar. Jättebra för att se stigen. Men de korrigerar inte mitt närsseende (för snål för progressiva). Så allt jag ser är ett sudd i mobilskärmen. Ibland går det bra. Idag not so much. Men Dan är ju snygg i alla fall! Även om jag fick med mer skog än cykel! 

Att cykla över och nerför och uppför hinder kräver ju att man hittar balansen också.

Här en bild-tillbakablick till i höstas. Lika soligt då! 

Eftersom jag hade fullt sjå med mina ben på den tränarutbildningen där vi körde intervallerna, och med att öka farten från dokumenterad Vasaloppsfart, så har jag ingen bild från den dagen. Men här är från utbildningstillfället efter, utanför Almby IKs fina klubbstuga! Coach Annie pratar om balanspunkten, vart går gränsen innan man tippar över bakåt? Nyttigt! Ska bara lära mig att få upp framhjulet mer än 1 sekund i taget, och högre än 10 cm. Baby steps my friends. Baby steps.


Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-02-12 16:31


Jag saknar dig pappa

Idag är det tre år sen min pappa gick bort. En dag då sorgen gör sig påmind. Men också glädjen.

Minnena. Det är inte alltid jag tillåter mig att släppa fram sorgen. Det är inte alltid den får plats. I livet. Men ibland. Som idag. Då kommer tårarna. Saknaden.

Pappa. Han lärde mig att cykla. Det är ett sådant där minne som aldrig bleknar. Vi bodde i ett stort rött tegelhus. Med grusgång. En liten damm, där vi åkte skridskor på vintern. Många äppelträd. Landet.

Cykeln var blå. En ärvd. Såklart. Jag är ju yngst av tre systrar. Det var på våren, tror jag. Jag fyller ju år i april. Vet inte riktigt hur gammal jag var. Kanske fem? Vi hade aldrig några stödhjul. Det var inte så stor idé där ute på landet. Asfalt fanns bara på landsvägen. Där fick vi inte cykla.

På grusgången börjar jag trampa. Fortare. Fortare. Det susar i håret. Pappa springer bakom. Håller i. Fortare. Fortare. Rakt emot huset. Mot trappan. Han släpper. Jag kan inte bromsa. Jag ropar. Jag kan inte stanna! Pang! Jag ramlar. Slog mig säkert. Minnet är däremot starkt. Jag kan cykla! C-Y-K-L-A! Min allra första cykellycka! Tack pappa!

Pappa fick aldrig höra om tjusningen med att cykla i skogen. Han gick bort innan jag hittade till MTB. Han skulle nog ha tyckt att det var roligt att höra om mina turer. Han tyckte också om att cykla. Han älskade att vara i skogen.

Ikväll ska jag ta mig ut på min MTB. Ut i skogen. Njuta av att jag kan. Att jag lever.

Älskade, älskade pappa. Saknaden är så stark.

En fin och väldigt typisk bild på min älskade pappa. Alltid i farten. Alltid något på gång. Han låg aldrig stilla och solade. Han blev brunast ändå.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-02-10 11:28


Pumpa, snö och läger!

Äntligen kom jag ut i skogen idag! Snön föll. Runt nollan i temp. Finstigar. Kompisar. En vecka kan knappast avslutas bättre!

Det är första vintern jag ger mig ut och cyklar. Jag har fortfarande inga vinterdäck. Inga dubbar. Ingen speciell ”slaskmoppe”. Kanske inte skulle kunna hålla mig på cykeln vid blankis. Idag funkade det perfekt! Mina däck ger ett toppenbra fäste känns det som! (De heter visst Continental Mountain King 2.4. De satt ju på när jag köpte cykeln begagnat från Annie Söderberg. Känns i alla fall kanon i skogen just nu!).

Snön ute gjorde mig så glad! Det var ljust. Det var vackert. Janne, Magnus, Jonas och jag cyklade finstigar runtom knuten där jag bor. Då bor jag ändå bara en kilometer från citykärnan i Örebro. Det är magiskt bra. Man kan snurra runt på hur många finstigar som helst.

Idag stannade vi såklart vid många stenar. Janne är en stenkille. Han är även en stockkille. Grym på att hoppa upp på, över, och ner från saker. Tänkte lära mig lite mer om det där av honom i år. Det vet han inte om än. Jag får kidnappa honom för lite one-on-one. Fast inte så stora stockar som de han hoppar över. Men små. Men även de bästa failar ibland, här kan du se när Janne blev blooper-kändis i veckan. Så han tycker det är lite mesigt att vara med här på en svensk cykelblogg. Han är ju internationell kändis numera liksom.

Det hände en annan skoj grej i veckan! Jag ska få åka på Lidingöloppet MTBs läger 21-23 april! Jag Ä-L-S-K-A-R läger. Det ska bli toppen! Då kommer Calle Friberg med flera att lära oss allt de kan. Eller. Kanske det är att ställa lite F-Ö-R höga krav på Calle och gänget. Jag kanske inte är direkt av det materialet att jag kan lära mig allt. Men jag kommer lära mig M-A-S-S-O-R! Kul ska det bli i alla fall! Jag hade inte något annat läger bokat i år så det blir K-A-N-O-N! Det händer hela tiden roliga saker som en effekt av att vara Lidingöloppets MTB-bloggare! Ska du på något läger?

Idag testade jag för övrigt fler kläder av de från 2XU som jag fått. 2XU-mössan ser jag J-Ä-T-T-E-R-O-L-I-G ut i om jag tar av hjälmen. Som en liten kondom-tutte på huvudet. Kan ju vara mitt huvud med. Eller mitt boll-ansikte. Men A-T-T-A-N-S så skön den var! Och den syns ju inte alls med hjälmen på! Sub-zero-jackan var grym i passform och det kändes som den släppte ut mer fukt än min gamla. Högsta betyg. Flossade långbrallor med bib. Redigerat 6/2: Ni ser, jag har ingen koll! Inte med bib ju, det skriver jag ju till och med, utan med P-A-D, eller som en del säger: med blöja!  Fast blöja för mig är nåt som till främsta syfte ska suga upp kiss, så jag säger pad. Brukar inte kissa i byxan. Än. Tänk, ingen som bike-splainade mig nu heller (se nedan)! De bara skakade på huvudet och slutade läsa förmodligen... Slut red! Och flossade benvärmare satt också bra på.

Jag var lite orolig för att byxorna skulle halka ner när det inte var hängslen på. Men de satt uppe jättebra. Trots att jag enligt dottern ”också har börjat få mage”. W-T-F liksom! Jag har ju gått N-E-R 500 gram sen nyår. (Jag skulle ju rapportera om det. Så. Rapport igen om en månad). ”Också” syftar här på min man. Tur man kan garva åt dom, barnen. Men hon får nog I-N-G-E-N veckopeng den här månaden tror jag! I alla fall. Jag har ju fått dessa 2XU-kläder gratis. Men jag tycker faktiskt om dem.

Läste för övrigt en rolig bloggpost av Elna Dahlstrand idag. Om ”bikesplaining”. Årets ord liksom? Tack Elna! Läs den om du inte redan gjort det. Rolig! Nu är jag lyckligt lottad. De allra flesta av mina cykelkompisar, både kvinnliga och manliga, är föredömligt ”bikesplaining”-fria. Det är skönt. Det är till exempel ok att svara Janne idag att jag inte exakt vet vad jag har för växlar heter mer än att de är Shimano, utan att bli just ”bikesplainad”. Men att jag älskar dom! De passar mig. Jag gillar dom.

Här kommer lite bilder från idag. Vi pumpade på rätt bra!

Alltså, nästa gång får nån annan agera jätteskalle. Jag har visst glömt tandpetarna till ögonen hemma också. Men glada är vi! Längst fram Magnus, sen Janne och sist Jonas!

Janne hoppelihoppar!

Magnus droppelidroppar!

My precious Lapierre Zesty Ultimate AM säger "fokus på mig"! Tur hon är tålmodig så jag kan ta allt i min takt!

Ber Magnus ta en bild på mig. Jag är jättebra på att posera. Eller kanske inte.

Vi gör ett försök till. Kanske blev det lite bättre? Cykeln är ju med på noterna i alla fall!

Vi ser det snöar vi ser det snöar! Sista försöket. Nej. Jag kan nog inte se mer normal ut än så här. 

Det var ju lite pumpande idag med. Vi började direkt innan start med gaffelpumpning på hopp-Jannes hoj.

Nä, den behöver visst ännu mer i sig. Pumpning två ute i finskogen.

På vägen hem fick Janne en däckpaj och gucca-splash på en storsten. Då åkte slangen fram. Magnus kör lite kärleks-mun-mot-mun på slangen innan dagens faktiskt sista pumpning!

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2017-02-05 17:10


Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser