MTB-bloggen - Anna | Bicycling.se

Anna Pojen


Vem är den här Anna Pojen? Ingen du känner igen från tävlingsresultaten? Nej, för det är en helt vanlig motionär har du hittat! Jag har cyklat MTB sedan hösten 2014, och blev fast direkt! Älskar att cykla i skogen för att det är läskigt, utmanande och fart, samtidigt som det är så roligt! Jag bor i Örebro och bloggar om allt möjligt kring MTB. Du hittar mig på Strava som Anna Pojen, och på Instagram som @annapojen_mtb!

Du vet väl att ETT lurvigt ben är det senaste?

18 jul 2017

Hjärnan. En fantastisk organism. Eller kanske kallar man den ett organ? Amazing är den oavsett. Håller ordning reda på massor av saker. Minnen. Personnummer. Adresser. Födelsedagar. Pin-koder. Inte konstigt att den gör fel ibland? Särskilt när man inte låter den vila. Det är ju bra egentligen. Att den säger ”Hallå, nu får jag S-Y-N-T-A-X-E-R-R-O-R på dig! C-H-I-L-L-A!”

Har du en tonåring hemma så vet du säkert hur I-R-R-I-T-E-R-A-N-D-E ordet chilla kan vara. När H-E-N säger det till D-I-G. Du säger ”Ta undan ditt skräp (för det ser ut som efter vilken festival som helst på rummet) och släng det i soporna. N-U!” Och tonåringen ba ”C-H-I-L-L-A” eller oftast ”C-H-I-L-L-A-A-A-A-A-A-A-A-A-A!” Här får mamman (jag) allt som oftast ansiktskramper och typ ånga ur öronen. Effekten blir liksom, motsatt.

Att cykla är väldigt bra när man behöver chilla. Och äntligen är jag igång igen på biken efter ett 3 veckors träningsuppehåll nyligen. Jag varken orkade eller hann med. Vi ska sälja vårt fina hus i augusti och hade fotografering av det härom veckan. Bor du i hus? Då vet du hur mycket G-R-E-J-O-R man kan gömma undan i ett hus. Alltså. Hur mycket saker och skit samlar man på sig?

På såna här fotograferingar, då ska I-N-G-E-T av den skiten som man tror kan vara B-R-A att ha synas. Det ska vara så piffigt och fint så man tror man kliver in i ett hemma hos-reportage hos självaste ”Leila bakar” när man kommer hem till sig själv. Minus Leila då. Snart kommer de väl fram till att man måste bära ut toaletten med. ”Inget skit. Och ingenstans där man kan S-K-I-T-A får vara med” skulle nån guru med långa ben spatsera runt och säga.

Efter fotograferingen sippar jag på champagnen (som varit rekvisita i allt piff) sittande i hammocken på altanen som snart inte är vår (blir lite sentimental fast jag vill sälja för det är en finfin altan) och kikar ner på mina ärriga MTB-ben. Det ena är slätt och fint men jäkligt ärrigt. Det andra är inte bara ärrigt, utan L-U-R-V-I-G-T. Det har gått ett par dagar sen jag rakade benen. Och tydligen tog jag det högra så fint så. Men sen glömde jag bort det vänstra. Ja ja. Har någon sett det kanske de tänkte ”A-H-A! Det där kanske är det senaste inom MTB! Raka ett ben i taget!”. (Eller kanske snarare N-O-T). Så hjärnan behövde nog chilla lite.

Cykellycka igår

Rusakulan MTB med tjejerna i Almby IK.

On the top of Rusakulan i Kilsbergen utanför Örebro igår med härliga kompisar från Almby IK. Utsikten är magnifik. Alla poserar så bra. Sen är det nån galning på andra plats från höger, men är man lycklig över att ha tagit sig upp får man kankse se galen ut? (Från vänster: Birgitta, Galningen (jag), Vickan, Emma, Sara och Karin!

Strike a pose

Oavsett om man har rakade eller orakade ben (brukar blir heta diskussioner om det i Facebook-grupperna, bland männen) kan man ju alltid träna på hur man kan stå med cykeln. För inte så länge sen skrev ju Kalle Bern en krönika om det. Själv gjorde jag den här videon med Pernilla, Anne och Emma förra året, med anledningen av att vi skämtat om att det just är himla svårt att posera med cykeln. Nu får den komma ut till "allmän beundran" på YouTube och här. Vi spelade in den i Spanien förra våren.

THE Stenkista. Myten. Verkligheten

3 jun 2017

Ända sen jag först hörde talas om S-T-E-N-K-I-S-T-A-N på svarta banan i klubbens skog Markaskogen har den varit mytisk. Första gången jag hörde berättelser om den, hade jag inte ens själv provat på MTB. Alla historier hade inslag av ord som vurpa, revben(sbrott). Stor. S-V-Å-R. Och aj. Det har liksom växt och V-Ä-X-T. Redan innan jag ens åkte dit var den O-Ö-V-E-R-V-I-N-N-B-A-R!

Jag har sedan dess varit där oändligt många gånger med kompisarna. Sett en del tveka. Andra köra. En del ramla. Bara i år har jag nog varit där fyra gånger, innan idag. Senast igår ihop med Mårten. Jag ser mitt spår. Tänker hur jag ska köra. Sen går jag över. Varje gång. För läskigt.

Idag körde jag teknik igen med Emma. Vi värmde upp självförtroendet på den nya Rockgarden som Jörnis i Almby IK har byggt. Efter en viss tvekan ökade jag farten och rullade igenom, på två olika svåra spår. Gick ju kalas! Vi körde minst 10 gånger var. Det var roligt! Bra byggt Magnus Jörnis Jörnegren!

Sen rullade vi vidare. Mot T-H-E Stenkista. Mot myten. Legenden. Skulle den besegras idag?

Emma rullar först. Hon har kört den tidigare. Men stannade. Och jag var redan på G så jag stannade också. Skit. Vända. Upp igen. Nu. N-U!

Det enda jag tänker på är att ha F-A-R-T, mitt S-P-Å-R och högsta tanken i skallen är I-N-T-E röra bromsarna! Inte. Röra. B-R-O-M-S-A-R-N-A.

Och jag K-Ö-R! Jävlar i mig! Kom lite snett men jag K-Ö-R-D-E! Tjoar högt och blir så jävla glad! Och lite skakis!

Upp igen. Samma tanke. Fart. Spår. Inte röra bromsarna! Tjoho! Jag gör det igen!

Tredje gången ska Emma filma. Då är liksom skallen lite... tom. Tänker bara Inte. Röra. B-R-O-M-S-A-R-N-A. Glömmer spåret, tittar på fel sten och kör rakt in i S-T-O-R-S-T-E-N-E-N. Ser otroligt roligt ut på filmen, se själv längre ner. Precis som om det var meningen och jag siktade på just D-E-N. Vi säger väl så? Skulle bara inviga knäskydden?

Känslan som är kvar från idag är ändå (förutom en R-E-J-Ä-L lårkaka som gör ooooooont) så S-K-Ö-N!

Jag G-J-O-R-D-E det. Jag körde T-H-E Stenkista! Och det mina vänner. Det är faktiskt J-Ä-V-L-I-G-T bra gjort!

Håll till godo med lite stolta och mindre stolta bevis  i visuell form...

Här går det bra:

Här, not så bra...

Har testat lite hjälmar i veckan... Denna var så sjukt skön! En MTB-hjälm med Mips rån Giro. G-I-G-A-N-T-I-S-K skärm! Beställde en orange (hjälm, inte bara skärm). Skulle egentligen inte köpa nåt. Bara gå in och ställa en fråga till Jocke på Uno Forsberg Cykel... Note to self: stay away från cykelbutiker! Fast. Jag behöver ju en Mips-hjälm, eller hur?

Ajabaja, inte flytta på stenarna! Igår var jag och Mårten vid stenkistan också. Han körde och vi bara shit vilket bra spår! Jag var helt förundrad! Tills vi såg att någon tagit bort storstenen (japp den jag körde på idag). Så då la vi tillbaka den. Kanske var en dålig idé... nä bara skoja!

Emma och jag, finns det bättre grejor än att träna i skogen en lördag förmiddag med sin (ena) teknikkompis? 

Summer and star boosted!

26 maj 2017

Värme. Så härligt att få känna den. Både från solen och från er som läser bloggen. Känner mig otroligt ödmjuk och glad efter all positiv respons på min senaste bloggpost ” Jag vill ju egentligen bara cykla runt på en stig i skogen”. Både på och utanfö nätet. Överraskningen när Jenny Rissveds delade den på sin Facebooksida med ordet ”inspirerande”. Lite starstruck blev allt den här MTB-”tanten”. Så jag skiter i jante och ”skryter” lite om det. W-O-W. 

My Rissveds-moment är över. V-A-R-D-A-G igen, utan stjärnor som boostar mig! Hur S-K-A det gå? Jag är i alla fall äntligen frisk! Benen börjar jobba igen. Flåset kommer väl så smått. Det är sommarkläder på. Ärriga ben kommer fram. Roliga stigar. Härliga måndagsträningar med Almby IK. Barnen räknar ner. Sommarlov. Lata dagar.

Planen närmaste veckorna är M-E-R skoj på hoj. M-E-R styrketräning. En bike fit har jag tänkt att jag ska få till. Hur S-I-T-T-E-R jag egentligen? Och kan jag få hjälp att undvika ryggont och stel nacke på så vis? Min PT Göran på Motionsform säger att jag är V-Ä-L-D-I-G-T stark i ryggen, och magen. Så det är inte det. Sviterna från ”kontorsvurpan” påverkar ju men tror mer på att hitta en bättre sittställning på hojen.

Och lopp då? Jag och kompisarna Emma och Pernilla F-U-N-D-E-R-A-R på Lida Loop, fast två loopar i år. Det är de looparna som har roligast cykling. Jag bestämmer mig i så fall sent. Vill inte stå där i dålig form igen.

Alternativet är att istället den 10 juni, dagen innan Lida Loop, köra genomcyklingen av 46 km-distansen för Bergslagsloppet. Bergslagsloppet går den 10 september min hemmaklubbs lopp och jag är engagerad i jobbet kring det, så själva loppet kan jag inte köra. Vore skoj att ändå uppleva det på genomkörningen! Följ gärna Bergslagsloppet på Facebook. Ett kul lopp! Distanserna är 22 km, 46 km och 67 km både tävlingsklasser och motionsklass. Och ett Lilla Bergslagsloppet för de minsta barnen!

Ciao!

Tvingar på er lite bilder såklart!

Alltså. S--V-A-M-P i skogen! Fick ta på mig gamla hjälmen som saknar skärm (körde av den nånstans nån gång) och som jag aldrig gillat formen på. Men hade ju kört sönder den "nyare" hjälmen. Typiskt! Vill nån sponsra med hjälm?  Hör av er! Annars får jag väl shoppa igen! 

Turen jag körde sönder hjälmen på (fastnade i en gren så spännbandet för storleksregleraren i nacken drogs av) var härliga måndagsträningen med Blå vuxen i Almby IK den här vecka! Äntligen shorts och kortärmat! Fotografen missade visst några. Förlåt. Men han är duktig på hojen!

Nystansade däck som tömt sig på Pernillas New Bike Day! Med delegering av pump och undersökning till Birgitta (ringer telefonsupporten mekarproffset på Norra Cykel, Magnus,  tillika husband) och Anne (fin-kompis-besöket från Stockholm) så löste det sig!

Och vi kom ut på fina fina stigar! Pernilla, Anne och Birgitta och en massa mygg!

Har man ny bike vill man gärna posera med den! Den var sjukt skoj enligt Pernilla!

Anne är från Stockholm och vi har lärt känna varandra genom cykling på läger. Härligt med vänner i skogen. Vi tror vi är typ 19 år eller nåt. Inte runt ett halvt sekel...

Och så var det ju mitt Rissveds-moment! Jättekul! <3

Jag vill ju egentligen bara cykla runt på en stig i skogen

7 maj 2017

Vad är egentligen ett misslyckande? Är det när man bestämt sig för att genomföra något, men inte klarar det? När man vill något så H-I-M-L-A mycket, men inte förmår? När man gör allt man kan men ändå blir det inte rätt? Eller när man gör något man inte riktigt vill?

Jag vet inte. Jag vet bara att misslyckad är ett fult ord. Jag tycker inte om det. Ändå finns det där. Att misslyckas.

Med mina barn försöker jag alltid prata om att se de saker de klarar och vara glada för det. Att man inte kan göra mer än sitt bästa. Ändå har de också ibland svårt att släppa taget om de saker som inte gick så bra. 

Igår den 6 maj var det dags för Lidingöloppet MTB. 63 km. Mitt slutade efter 25 km. Då hade jag kämpat på i en mil. 

Fram till ca 15 km gick det nämligen rätt bra. Jag hade ungefär den fart jag hade tänkt mig. Backarna gick bra. Lite tunga ben och flås men det gick ändå B-R-A. Sen började det gå långsammare. Andningen ville inte vara med. Luftrören kändes trånga och det blev jobbigt bara att rulla i 15-16 km/h på platta vägar. 

Så vid kontrollen på ca 25 km klev jag av. Att kämpa på i 38 km till, det kände jag att det inte skulle gå. Jag hostar och det är svårt att få luft. Sjukvårdaren tog pulsen, som var lite oregelbunden sa hon, men ingen fara. Sen blev det skjuts tillbaka till startområdet.

Slut. Jag blev ledsen. Kände mig misslyckad.

Men. Ä-R det ett misslyckande? Jag har ju varit sjuk och inte kunnat träna ordentligt. Så varför känns det ändå som om jag sviker någon?

På kvällen är jag glad för mina vänner, som alla kört fantastiska lopp! Samtidigt är jag trött som om jag kört loppet klart. T-V-Å gånger. 

Tanken som kommer till mig både då och idag dagen efter, när jag känner mig lite nedstämd, är inte vad jag kunde gjort annorlunda.

Tanken är: jag vill ju E-G-E-N-T-L-I-G-E-N bara cykla runt på en stig i skogen.

En fin stig. Med lagom stök och bök. Roliga utförsbackar, där jag får brassa på lite. Känna min fina cykel göra det hon gör bäst. Svischa nerför, så jag får tårar i ögonen av fartvinden. Känna dämparna jobba och armarna pumpa.

Nej mitt avbrutna lopp är inget misslyckande. Det är en L-Ä-R-D-O-M. Gör det du tycker om. Ett bra MTB-pass är det D-U blir glad av.

Säkert kommer jag ställa upp i nån tävling igen. Med en frisk kropp och med bra träning i kroppen.

Men tävlingar och lopp är inte den cyklist jag är.

Jag är hon som kör på stigar i skogen. Med ett leende på läpparna.

Det H-Ä-R, det är jag. Kravlös cykling med min kompis Emma i måndags, glädje och härliga stigar i Blänka naturreservat här i stan.

På vägen hem från tränarutbildningen i min klubb Almby IK i tisdags, cyklade jag genom naturparken Oset. Stravatider känns inte så viktigt när det är så här vackert eller hur?

Underbar stigcykling en förmiddag i veckan innan jobbet. Sol, stig och vännerna Birgitta och Pernilla. Livet på en pinne.

Innan starten igår på Lidingöloppet MTB 2017. Så stolt över mina snabba och starka kompisar Emma och Pernilla! Det var ett toppen-arrangemang med glada funktionärer och fin bana. Jag tog en ledsen bild på mig själv efter jag bröt. Men den tänker jag glömma nu. Nu finns det många stigar som väntar. Många skratt och blåmärken. Mycket kärlek och glädje.

Rundan som alla förstod vad det var utom jag

29 apr 2017

Jag är faktiskt inte trög. Mer… Normalbegåvad. Lovar. Men ibland (ofta) är jag inne i min egen lilla bubbla och behöver T-Y-D-L-I-G-A och glasklara instruktioner. Som i fallet med rundan som alla hängde med i vad det var, utom jag.

Precis som på många andra platser i landet har vi en lokal Facebookgrupp för oss som hojar mountainbike här i Örebro. Här lägger vem som helst ut om vi vill ha sällskap på en tur. Som i februari, när Magnus la ut att de skulle ut på en fredags runda ”som alla kan hänga med på”. Perfekt!

Nu när jag läser så här efteråt, när jag I-N-T-E sitter i bubblan, är ju Magnus uppmaning klockren och tydlig. Då, i februari, läste jag förmodligen bara ordet R-U-N-D-A. Jag var H-E-L-T övertygad om, hela veckan, att det var en MTB-runda. H-A-L-L-Å! Det är ju faktiskt en grupp för oss som hojar M-O-U-N-T-A-I-N-B-I-K-E. Till mitt försvar alltså. Sen, efter cykelrundan, som inte var en cykelrunda, så skulle en pubrunda ta över. Efter nån dusch. Antog jag.

Det roliga, eller pinsamma, är att jag ju T-R-O-T-S flera personers kommentarer och ironiserande över rundan och vad det var, och att jag inte förstått, ändå inte förstår.

Magnus post: ”Hej hopp, Ronnie och jag har en plan på en kvällstur nästa fredag 10 feb med start 18:00, denna tur kan alla följa med på, vi har för plan samla ihop ett gäng och sätta oss på någon trevlig pub/krog och ta en öl eller två och kanske käka en bit mat och bara prata säsongens cykel och allt nördigt man kan tänka sig. Skriv nedan om ni är sugna på denna tur, vi behöver ha svar innan onsdag om vi blir många så blir det annars svårt att boka något bord. Varmt välkomna!”

Jag ” Jag ska göra ett försök att cykla med er, blir det för drygt/snabbt med en förkylning nyss passerad så avviker jag tidigare. :)

Ann-Sofi: ”Behövs dubbat? ;)”.

Jag svarar: ”Jag har inga dubb förra helgen gick det jättebra där vi cyklade!”

Återigen kompisar. T-Y-D-L-I-G-A och glasklara instruktioner.

Ronnie: ”Häng på nu alla! Årets bästa intervaller! ;)”

Till slut förbarmar sig Magnus så jag ska slippa stå där i mörkret en fredagskväll:

”Hallå, har ni läst vårt meddelande? Vi CYKLAR INTE vi kommer att dricka ÖL denna dag. Vi ses på Beer end Burger om ni vill träna med oss, intervall pass vid tappkranen 18:00.”

Jag: “Meh! Jag trodde ni cyklade först SEN drack öl Magnus! Ok, får väl se om jag hittar nån annan tur då kanske på em. PS kanske är manligt och kvinnlig, Ann-Sofi trodde ju oxå på cykel! Du får inte skriva "tur" nästa gång. (Många emojis i denna tråd men de funkar ju inte här på Bicyclings sida).

Ann-Sofi: ”Nä Anna Lyxell Pojen jag fattade att det är ölhävning!! Men kanske behövs dubb för hemvägen. ;)

Jag: ”Ok då är det väl bara jag som är så cykel-insnöad att jag fattar fel! (här många skäms- och skrattemojis).

Ridå.

Men kompisar! Jag förlängde i alla fall livet åt er med lite skratt! Det bjuder jag på!

Och kom ihåg: T-Y-D-L-I-G-A och glasklara instruktioner.

PS: sjukstatus idag: lätt feber och rossliga luftrör. Ryggen däremot känns ok. Skitvirus. Skulle ha cyklat en lite längre tur med Emma idag. Nu blir det vila och åter vila istället. Kanske är bättre i morgon? Så snälla, ut och kör lite åt mig med idag!

Cykelminnen från Åre

När man inte kan cykla kan man minnas med lite bilder. Med ett års cyklande i bagaget åkte jag med familjen och vänner 2015 upp till en vecka i Åre. En fantastisk resa på många vis. Vilken vacker natur och så många roliga äventyr!

Jag uppe vid Pyramiderna. Det var en tuff klättring upp, men som det var värt det! Helt ensamma och bara vi och fjällen. Vi startade vid 7 redan, vilket var smart för det blev en lång tur. Barnen var inte med här utan stannade i Åre-byn med en av oss vuxna.

Bäckar och små vattendrag fanns det här och där. Här har Mårten just passerat ett av dom.

Sonen Leon, som bara körde down hill på resan, han tycker man "är lite dum i huvudet" när man cyklar uppför backar. Men att låna syrrans MTB och köra snabbt pump-tracken på torget var kul! Exemplarisk blick framåt!

Dottern Liv som däremot inte ville köra down hill följde med på sin premiärtur på MTB! En dryga milen-tur upp till Blanktjärn. Det vara ganska jobbigt ibland men hon kämpade på! Det roliga var att hon inte förstod hur duktig hon var på stigar och sten! Men hon fick beröm av vuxna vi mötte som förstod. Mammas beröm biter ju inte riktigt lika mycket.

Många stopp, vila och godis och dricka behövdes på vägen.

Blanktjärn var magiskt fint när vi väl kom upp! Jag och Liv lämnade våra cyklar innan de sista branta backarna och gick upp den sista biten. Hade ju gympaskor på den tiden. Sällskap hade vi av kompisen Pia och hennes Markus. Belöningen var korv md bröd, festis och snask!

Yay! Vi klarade det! På frågan om vad som var roligast när vi kom ner svarade Liv "Att köra i leran. Och på spången." Ingen spångest där inte!

Ladda fler


Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!