MTB-bloggen - Anna | Bicycling.se
Annons

MTB-bloggen - Anna

Summer and star boosted!

Värme. Så härligt att få känna den. Både från solen och från er som läser bloggen. Känner mig otroligt ödmjuk och glad efter all positiv respons på min senaste bloggpost ” Jag vill ju egentligen bara cykla runt på en stig i skogen”. Både på och utanfö nätet. Överraskningen när Jenny Rissveds delade den på sin Facebooksida med ordet ”inspirerande”. Lite starstruck blev allt den här MTB-”tanten”. Så jag skiter i jante och ”skryter” lite om det. W-O-W. 

My Rissveds-moment är över. V-A-R-D-A-G igen, utan stjärnor som boostar mig! Hur S-K-A det gå? Jag är i alla fall äntligen frisk! Benen börjar jobba igen. Flåset kommer väl så smått. Det är sommarkläder på. Ärriga ben kommer fram. Roliga stigar. Härliga måndagsträningar med Almby IK. Barnen räknar ner. Sommarlov. Lata dagar.

Planen närmaste veckorna är M-E-R skoj på hoj. M-E-R styrketräning. En bike fit har jag tänkt att jag ska få till. Hur S-I-T-T-E-R jag egentligen? Och kan jag få hjälp att undvika ryggont och stel nacke på så vis? Min PT Göran på Motionsform säger att jag är V-Ä-L-D-I-G-T stark i ryggen, och magen. Så det är inte det. Sviterna från ”kontorsvurpan” påverkar ju men tror mer på att hitta en bättre sittställning på hojen.

Och lopp då? Jag och kompisarna Emma och Pernilla F-U-N-D-E-R-A-R på Lida Loop, fast två loopar i år. Det är de looparna som har roligast cykling. Jag bestämmer mig i så fall sent. Vill inte stå där i dålig form igen.

Alternativet är att istället den 10 juni, dagen innan Lida Loop, köra genomcyklingen av 46 km-distansen för Bergslagsloppet. Bergslagsloppet går den 10 september min hemmaklubbs lopp och jag är engagerad i jobbet kring det, så själva loppet kan jag inte köra. Vore skoj att ändå uppleva det på genomkörningen! Följ gärna Bergslagsloppet på Facebook. Ett kul lopp! Distanserna är 22 km, 46 km och 67 km både tävlingsklasser och motionsklass. Och ett Lilla Bergslagsloppet för de minsta barnen!

Ciao!

Tvingar på er lite bilder såklart!

Alltså. S--V-A-M-P i skogen! Fick ta på mig gamla hjälmen som saknar skärm (körde av den nånstans nån gång) och som jag aldrig gillat formen på. Men hade ju kört sönder den "nyare" hjälmen. Typiskt! Vill nån sponsra med hjälm?  Hör av er! Annars får jag väl shoppa igen! 

Turen jag körde sönder hjälmen på (fastnade i en gren så spännbandet för storleksregleraren i nacken drogs av) var härliga måndagsträningen med Blå vuxen i Almby IK den här vecka! Äntligen shorts och kortärmat! Fotografen missade visst några. Förlåt. Men han är duktig på hojen!

Nystansade däck som tömt sig på Pernillas New Bike Day! Med delegering av pump och undersökning till Birgitta (ringer telefonsupporten mekarproffset på Norra Cykel, Magnus,  tillika husband) och Anne (fin-kompis-besöket från Stockholm) så löste det sig!

Och vi kom ut på fina fina stigar! Pernilla, Anne och Birgitta och en massa mygg!

Har man ny bike vill man gärna posera med den! Den var sjukt skoj enligt Pernilla!

Anne är från Stockholm och vi har lärt känna varandra genom cykling på läger. Härligt med vänner i skogen. Vi tror vi är typ 19 år eller nåt. Inte runt ett halvt sekel...

Och så var det ju mitt Rissveds-moment! Jättekul! <3

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-05-26 12:19


Jag vill ju egentligen bara cykla runt på en stig i skogen

Vad är egentligen ett misslyckande? Är det när man bestämt sig för att genomföra något, men inte klarar det? När man vill något så H-I-M-L-A mycket, men inte förmår? När man gör allt man kan men ändå blir det inte rätt? Eller när man gör något man inte riktigt vill?

Jag vet inte. Jag vet bara att misslyckad är ett fult ord. Jag tycker inte om det. Ändå finns det där. Att misslyckas.

Med mina barn försöker jag alltid prata om att se de saker de klarar och vara glada för det. Att man inte kan göra mer än sitt bästa. Ändå har de också ibland svårt att släppa taget om de saker som inte gick så bra. 

Igår den 6 maj var det dags för Lidingöloppet MTB. 63 km. Mitt slutade efter 25 km. Då hade jag kämpat på i en mil. 

Fram till ca 15 km gick det nämligen rätt bra. Jag hade ungefär den fart jag hade tänkt mig. Backarna gick bra. Lite tunga ben och flås men det gick ändå B-R-A. Sen började det gå långsammare. Andningen ville inte vara med. Luftrören kändes trånga och det blev jobbigt bara att rulla i 15-16 km/h på platta vägar. 

Så vid kontrollen på ca 25 km klev jag av. Att kämpa på i 38 km till, det kände jag att det inte skulle gå. Jag hostar och det är svårt att få luft. Sjukvårdaren tog pulsen, som var lite oregelbunden sa hon, men ingen fara. Sen blev det skjuts tillbaka till startområdet.

Slut. Jag blev ledsen. Kände mig misslyckad.

Men. Ä-R det ett misslyckande? Jag har ju varit sjuk och inte kunnat träna ordentligt. Så varför känns det ändå som om jag sviker någon?

På kvällen är jag glad för mina vänner, som alla kört fantastiska lopp! Samtidigt är jag trött som om jag kört loppet klart. T-V-Å gånger. 

Tanken som kommer till mig både då och idag dagen efter, när jag känner mig lite nedstämd, är inte vad jag kunde gjort annorlunda.

Tanken är: jag vill ju E-G-E-N-T-L-I-G-E-N bara cykla runt på en stig i skogen.

En fin stig. Med lagom stök och bök. Roliga utförsbackar, där jag får brassa på lite. Känna min fina cykel göra det hon gör bäst. Svischa nerför, så jag får tårar i ögonen av fartvinden. Känna dämparna jobba och armarna pumpa.

Nej mitt avbrutna lopp är inget misslyckande. Det är en L-Ä-R-D-O-M. Gör det du tycker om. Ett bra MTB-pass är det D-U blir glad av.

Säkert kommer jag ställa upp i nån tävling igen. Med en frisk kropp och med bra träning i kroppen.

Men tävlingar och lopp är inte den cyklist jag är.

Jag är hon som kör på stigar i skogen. Med ett leende på läpparna.

Det H-Ä-R, det är jag. Kravlös cykling med min kompis Emma i måndags, glädje och härliga stigar i Blänka naturreservat här i stan.

På vägen hem från tränarutbildningen i min klubb Almby IK i tisdags, cyklade jag genom naturparken Oset. Stravatider känns inte så viktigt när det är så här vackert eller hur?

Underbar stigcykling en förmiddag i veckan innan jobbet. Sol, stig och vännerna Birgitta och Pernilla. Livet på en pinne.

Innan starten igår på Lidingöloppet MTB 2017. Så stolt över mina snabba och starka kompisar Emma och Pernilla! Det var ett toppen-arrangemang med glada funktionärer och fin bana. Jag tog en ledsen bild på mig själv efter jag bröt. Men den tänker jag glömma nu. Nu finns det många stigar som väntar. Många skratt och blåmärken. Mycket kärlek och glädje.

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2017-05-07 18:49


Rundan som alla förstod vad det var utom jag

Jag är faktiskt inte trög. Mer… Normalbegåvad. Lovar. Men ibland (ofta) är jag inne i min egen lilla bubbla och behöver T-Y-D-L-I-G-A och glasklara instruktioner. Som i fallet med rundan som alla hängde med i vad det var, utom jag.

Precis som på många andra platser i landet har vi en lokal Facebookgrupp för oss som hojar mountainbike här i Örebro. Här lägger vem som helst ut om vi vill ha sällskap på en tur. Som i februari, när Magnus la ut att de skulle ut på en fredags runda ”som alla kan hänga med på”. Perfekt!

Nu när jag läser så här efteråt, när jag I-N-T-E sitter i bubblan, är ju Magnus uppmaning klockren och tydlig. Då, i februari, läste jag förmodligen bara ordet R-U-N-D-A. Jag var H-E-L-T övertygad om, hela veckan, att det var en MTB-runda. H-A-L-L-Å! Det är ju faktiskt en grupp för oss som hojar M-O-U-N-T-A-I-N-B-I-K-E. Till mitt försvar alltså. Sen, efter cykelrundan, som inte var en cykelrunda, så skulle en pubrunda ta över. Efter nån dusch. Antog jag.

Det roliga, eller pinsamma, är att jag ju T-R-O-T-S flera personers kommentarer och ironiserande över rundan och vad det var, och att jag inte förstått, ändå inte förstår.

Magnus post: ”Hej hopp, Ronnie och jag har en plan på en kvällstur nästa fredag 10 feb med start 18:00, denna tur kan alla följa med på, vi har för plan samla ihop ett gäng och sätta oss på någon trevlig pub/krog och ta en öl eller två och kanske käka en bit mat och bara prata säsongens cykel och allt nördigt man kan tänka sig. Skriv nedan om ni är sugna på denna tur, vi behöver ha svar innan onsdag om vi blir många så blir det annars svårt att boka något bord. Varmt välkomna!”

Jag ” Jag ska göra ett försök att cykla med er, blir det för drygt/snabbt med en förkylning nyss passerad så avviker jag tidigare. :)

Ann-Sofi: ”Behövs dubbat? ;)”.

Jag svarar: ”Jag har inga dubb förra helgen gick det jättebra där vi cyklade!”

Återigen kompisar. T-Y-D-L-I-G-A och glasklara instruktioner.

Ronnie: ”Häng på nu alla! Årets bästa intervaller! ;)”

Till slut förbarmar sig Magnus så jag ska slippa stå där i mörkret en fredagskväll:

”Hallå, har ni läst vårt meddelande? Vi CYKLAR INTE vi kommer att dricka ÖL denna dag. Vi ses på Beer end Burger om ni vill träna med oss, intervall pass vid tappkranen 18:00.”

Jag: “Meh! Jag trodde ni cyklade först SEN drack öl Magnus! Ok, får väl se om jag hittar nån annan tur då kanske på em. PS kanske är manligt och kvinnlig, Ann-Sofi trodde ju oxå på cykel! Du får inte skriva "tur" nästa gång. (Många emojis i denna tråd men de funkar ju inte här på Bicyclings sida).

Ann-Sofi: ”Nä Anna Lyxell Pojen jag fattade att det är ölhävning!! Men kanske behövs dubb för hemvägen. ;)

Jag: ”Ok då är det väl bara jag som är så cykel-insnöad att jag fattar fel! (här många skäms- och skrattemojis).

Ridå.

Men kompisar! Jag förlängde i alla fall livet åt er med lite skratt! Det bjuder jag på!

Och kom ihåg: T-Y-D-L-I-G-A och glasklara instruktioner.

PS: sjukstatus idag: lätt feber och rossliga luftrör. Ryggen däremot känns ok. Skitvirus. Skulle ha cyklat en lite längre tur med Emma idag. Nu blir det vila och åter vila istället. Kanske är bättre i morgon? Så snälla, ut och kör lite åt mig med idag!

Cykelminnen från Åre

När man inte kan cykla kan man minnas med lite bilder. Med ett års cyklande i bagaget åkte jag med familjen och vänner 2015 upp till en vecka i Åre. En fantastisk resa på många vis. Vilken vacker natur och så många roliga äventyr!

Jag uppe vid Pyramiderna. Det var en tuff klättring upp, men som det var värt det! Helt ensamma och bara vi och fjällen. Vi startade vid 7 redan, vilket var smart för det blev en lång tur. Barnen var inte med här utan stannade i Åre-byn med en av oss vuxna.

Bäckar och små vattendrag fanns det här och där. Här har Mårten just passerat ett av dom.

Sonen Leon, som bara körde down hill på resan, han tycker man "är lite dum i huvudet" när man cyklar uppför backar. Men att låna syrrans MTB och köra snabbt pump-tracken på torget var kul! Exemplarisk blick framåt!

Dottern Liv som däremot inte ville köra down hill följde med på sin premiärtur på MTB! En dryga milen-tur upp till Blanktjärn. Det vara ganska jobbigt ibland men hon kämpade på! Det roliga var att hon inte förstod hur duktig hon var på stigar och sten! Men hon fick beröm av vuxna vi mötte som förstod. Mammas beröm biter ju inte riktigt lika mycket.

Många stopp, vila och godis och dricka behövdes på vägen.

Blanktjärn var magiskt fint när vi väl kom upp! Jag och Liv lämnade våra cyklar innan de sista branta backarna och gick upp den sista biten. Hade ju gympaskor på den tiden. Sällskap hade vi av kompisen Pia och hennes Markus. Belöningen var korv md bröd, festis och snask!

Yay! Vi klarade det! På frågan om vad som var roligast när vi kom ner svarade Liv "Att köra i leran. Och på spången." Ingen spångest där inte!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-04-29 11:36


Träningsförbud och myrpromenader

Jaha. Får inte träna. Skit. Det är egentligen inte något långt träningsförbud jag har fått. Men det blir som kaka på kaka med hinder just nu. Och två dagar av tappad träning just nu känns S-J-U-K-T mycket!

Jag hostar fortfarande efter förkylningen. Sitter i luftrören. Men förbudet har inte med hostan att göra. Det är R-Y-G-G-E-N.

För ett par månader sedan gjorde jag ju en ”kontorsvurpa”. Sjukt dumt. Jag drog till en muskel i ryggen som jag sedan långsamt fått tillbaka till ett normalläge. Sedan har jag kunnat träna styrketräning, tunga ben och core, och allt gått kanoners. Den enda övning jag undvikit är marklyften.

I måndags var jag hos naprapaten, eftersom jag varit så stel nu när jag varit sjuk, man ligger ner mycket och rör sig V-Ä-L-D-I-G-T lite, samtidigt som jag jobbat på. Det är ju så när man är egenföretagare, bara att försöka hålla igång så att projekten rullar på och jag kan få inkomster.

Sen i tisdags körde jag äntligen igång med M-A-R-K-L-Y-F-T-E-N! Jag sa själv att ryggen kändes bra! Min PT Göran var med och kollade hela tiden, tekniken satt fint, jag orkade med vikten. Men ändå så sa den där lilla muskeln på vänster sida i ländryggen ifrån och krampade ihop. E-F-T-E-R passet. Så det blev en ny tid hos naprapaten på onsdagen, och då löste hon upp allt, och förklarade att den nog inte återhämtat sig riktigt från måndagens behandling, även om jag tyckt att den K-Ä-N-T-S bra. Så. Muskeln behöver vila. Hela jag får vila. Bara P-R-O-M-E-N-E-R-A. Och inte fort. Bara lugna myrpromenader.

De veckor jag var sjuk (mitten v 14-v16) skulle jag ha kört långa uthållighetspass och kortare backpass ute på cykeln ihop med styrkepass för ben och core. Sen var det lägret nu i helgen som var. Och sen skulle jag denna vecka efter nån vilodag ”träna ner mig” med tuffa pass för att sedan superkompensera och låta musklerna bygga upp sig med lugna rull och vila nästa vecka. Och sedan vara i form för Lidingöloppet MTB!

Men nu är det D-E-P-P! Ingen kondis, hostiga lungor och ingen träning. Hoppas ryggen är OK i morgon så jag kan cykla i helgen. Jag ska känna efter, säger naprapaten. Känns den OK får jag cykla!

Kul i veckan var i alla fall att jag och Micke fick köra första träningspasset ihop på klubbens måndagsträning! Vi blev en liten tapper skara som körde backteknik i olika typer av backar upp och ner. En del skrämdes väl av vädret. Men lite väder gör ju inget när man kör MTB!

Och medan jag var sjuk superkompenserade visst musklerna en del också! 600 gram mer muskelmassa på 3 veckor (när jag inte tränade), och 900 gram tappat rent fett! Det är i alla fall en liten tröst!

Får väl se om jag kommer till start nästa vecka. Håll en tumme!

Bilder från måndagsträningen den här veckan!

Cykellyckliga ögon i knöliga backen! Så bra jobb av alla och vi var allt från nybörjare till lite mer vana i en ihopslagen grupp i måndags. Och det gick toppen! Kul att se alla kämpa på!

Det är så härligt att se dem som kanske först tvekar lite snart rullar på där det känts lite läskigt!

Cykellycklig jätteskalle! Måste odla längre armar... Fick inte med alla heller. Mest min skalle. Ska nog sluta med cykelselfies... Men så glad jag blir av det här! Syns på ögonen med!

Strike a pose! Vår klubbordförande Magnus "trackade" mig lite i måndags för att jag inte verkade ha cyklat nåt på lägret förra helgen, utan mest hängt på hojen! Ha ha, ja kan nog ha sett så ut! Kul att ha fått köra första passet ihop nu i alla fall, Micke och jag. Jag var ju tränare förra året med, Micke kommer in i år och det blir kalas! Ingen behöver be oss att le för det är så K-U-L!

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2017-04-27 17:51


Back from Camp! Vem tog min luft?

Det roligaste med att åka läger är alltid människorna. Vilka ska komma? Vilken typ av cyklister är de? Hur kommer instruktörerna att vara?

Japp. LidingöMTBs läger är över. Tänkte inte skriva nån lång historia utan mest bjuda på lite bilder. Men jag har i alla fall skrattat mycket och haft kul! Riktigt skoj att få köra med och få tips av Calle Friberg, Tony Helmersson, Robin Vestberg. Sköna lirare med M-Y-C-K-E-T cykelkompetens och glimten i ögat. Och idag kom Andreas Danielsson från Bicycling, han vet visst inte vilken bil han kör… M-E-N det visste Johnnie Krigström, som också dök upp som co-coach idag. Alltså, Johnnie visste vilken bil A-N-D-R-E-A-S kör. Bra där. Skönt för Andreas att Johnnie kan hålla ordning på honom!

Jag hade inte tränat på 2,5 vecka på grund av förkylning när vi körde igång i fredags. Och första dagen var det riktigt segt, hostigt. Lite bättre dag två och ännu lite bättre idag dag tre. Men konditionen, den är helt väck! Det kändes i backarna på motionsspåren (vem fasen visste att Lidingö har så M-Å-N-G-A backar?) där nästan alla cyklade om mig. Benen, de var starka men inget flås. Tur det gick utför ibland. Och lite tekniska stigar då och då. Roligast var den mest tekniska delen av banan med mycket sten och klippor och lite dropp. Min typ av cykling!

Sen träffade jag ju båda bloggkollegorna Kalle Lööw och Hanna Näslund för första gången! Jättekul! De är väldigt starka. V-Ä-L-D-I-G-T! Och L-Å-N-G-A! Kolla själv på bilderna nedan. Vi fick ta många bilder. Vi kunde visst I-N-T-E stå still.

PS: Älsk på nya däcken, de är lika bra på stigen som på motionsspår/grus. Nu är det två veckor kvar, sen startar vi i Lidingöloppet MTB. Gulp!

Första och enda gången jag kommer vara framför Calle Friberg! Say Aaaaah!  Grymt bra coaching Calle!

Tony Helmersson var en glad typ som här snackar allvar med oss. Om kurvor och fart. Skoj på hoj deluxe. Toppenkul att ha dig som coach Tony! 

Grönstabacken, löst grus och Andreas och Calle visade fel och rätt sätt att attackera, sen körde vi. Vi blev också absolut förbjudna att stanna och äta på den depå som ligger nedanför. Men ni andra som kör får gärna göra det, om ni vill tappa in-farten!

Tre lägerkompisar som krigar uppför Grönstabacken, tre varianter på attackmetod. 

På detta läger har vi haft A-L-L-A väder! Regn, sol, snö, hagel, vind! Här soligt. Calle snackar taktik för en nerförsbacke vi just kört där det kan bli lite hetsigt under loppet Pernilla njuter av sol, och tips!

Robin Vesterberg du är riktigt grym! Robin coachade oss fredag och lördag, mycket bra och specifik feedback. Tar med mig en del inspiration även till mina egna vuxenträningar jag håller i Almby IK här hemma i Örebro. (Fotocred @Robin!)

Något av det roligaste jag vet är att se dem som nyss börjat cykla få den där cykellyckan i ögonen och ha kul!  Det är därför jag tex är ledare i en grupp i klubben. Maria träffade jag på lägret och hon har nyss börjat cykla. Blir så ledsen för din skull Maria att du hade en otursvurpa med skadad arm som följd. Det händer oss alla förr eller senare. Men är lika tråkigt varje gång. Krya snabbt så du kommer ut på cykeln, kommer i vart fall vara varmare då!

Så var det bilden på Hanna Näslund, mig själv och Kalle Lööw... Försök 1. Nån hemma där inne i hjälmen Anna Pojen?

Kalle ser vad jag gör och tänker, bäst jag kollar min skalle med. Jag själv tappar hakan och Hanna kollar in och lär av Kalle. Eller undrar vad han pysslar med?

Nu är jag och Kalle på banan. Hanna upptäcker att jag står i granen typ. Drar i mitt styre och försöker få ut mig ur riset. Kalles (jättestora) cykel ser däremot plötsligt pytteliten ut!

Men kolla! Tre bloggers står still och tittar framåt. S-A-M-T-I-D-I-G-T! 

Pernilla, jag och Johnnie! Kul att cykla med Johnnie idag som på frågan om hur han skulle ladda om han varit sjuk och sen bara har två veckor kvar till Lidingö MTB svarar: bara backe! Tror det låter smart!

Jo vi tog en normal bild med. Observera att jag fortfarande är före Calle. Faktiskt är jag också före min snabba kompis Pernilla! Fast det är klart. Den här grenen räknas ju inte så mycket som sport kanske.

PS jag har mer bilder så var D-U med på lägret, skicka en mail till anna@pojencommunication.com så kan du få en länk till en Box. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-04-23 20:51


Kamper jag vill vinna

Skit. Nu har jag varit sjuk en vecka. Det var ju nu jag skulle toppa formen och blir redo för läger och snart lopp! Började ju känna mig stark!

Nästa vecka är det två (eller faktisk tre?) roliga saker som händer, så jag vill V-E-R-K-L-I-G-E-N bli frisk.

Det ena är att jag anmälde mig till PT-kampen på mitt gym Motionsform (man kan fortfarande gå med). Åtta veckors hårt jobb för att bygga muskler O-C-H skala av en del av F-L-U-F-F-E-T (läs död-vikten). Jag har slarvat och ätit W-A-Y too much choklad och annat smaskens! Så nu ska jag köra med Göran i gymmet och äta bra på egen hand. Jag märker verkligen på cykeln hur ben- och corepassen i vinter gett resultat. Känns starka mina ben! Trots att jag haft lite otur med några perioder av skada (kontorsvurpan), för mycket jobb och ett par förkylningar.

Det andra är att få testa mina nya däck som kommit O-R-D-E-N-T-L-I-G-T! Igår fick Norra Cykel hjälpa mig att kränga på dom. Jo, jag V-E-T att jag skulle lära mig det där. Men de skulle fixa slanglöst åt mig också! (S-M-A-R-T eller hur? Kanske slipper lära mig punkalagning nu?) Hämtar ut en hoj med S-T-E-N-H-Å-R-D-A däck. ”Det är lite för mycket luft i nu, för att det ska kunna åka runt och bli tätt. Kanske får du fylla på lite med också,” säger Magnus. ”Sen måste du ut och rulla lite. Gärna på svampiga ytor.”

Hum hum…Svampiga ytor minsann? Vart hittar man det? Fick faktiskt pumpa i lite i framdäcket hemma. Sen rullade jag (trots snuva och hosta) ut på gräs, stig, en J-Ä-T-T-E-S-V-A-M-P-I-G äng. Och så lite grus i närheten. Det var S-L-I-R-I-G-T på de blöta stenarna och rötterna och noll fäste med så hårda däck. Tänk stenhårda times four! Så jag har egentligen ingen aning om det kommer kännas bra eller inte. Igår var det bara hårt och halt!

Men det blir säkert bra. Däcken väger dessutom 100 gram mindre per däck än de gamla, så då har jag ju R-E-D-A-N gått ner i vikt! Synd att Göran nog inte låter mig vägas M-E-D cykeln...

Det tredje roliga är att jag ska på Lidingöloppets MTB-läger 21-23 april! Har verkligen sett fram emot det, även om jag nu får ”vila mig i form” verkar det som!

Nu ska jag ska vinna kampen mot virusen så jag kommer iväg på lägret. Måste bara försöka vila och avvakta. Inte alltid lätt.

Ses vi kanske där, på lägret eller loppet?

Nya däcken på! Slanglöst i! Mer lättrullat ska det bli, hoppas vi ska komma överens. Bak sitter ett Bontrager XR1 TLR TEAM ISSUE 2.20. Fram sitter ett Bontrager XR2 TLR TEAM ISSUE 2.20. Så får vi se vad det betyder i känsla så småningom när jag kan cykla på dom med lagom mycket luft och utan virus i kroppen!

Även om man ska lära sig lite själv är det väldigt skönt med kunniga mekare hos cykelhandlarn, som Magnus på Norra. 

Benböjar på gymmet innan jag blev sjuk landade på  40-50-70-70 kg i tior, så borde finnas mer krut att punpa ur denna "gamla" kropp? Jennifer tycker jag luktar så gott när jag gymmar, tror jag?

Meet my best friend de närmaste veckorna: äggen! Här till frukost. Ägget ser lite ledset ut, som en liten mångubbe! Men det gjorde mig mätt och glad!

GLAD PÅSK!

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2017-04-13 11:47


Fuck you stockjävel!

Hjärnspöken. Har man dom som sällskap för länge har de en tendens att växa. Förra året gjorde jag en OTB och fejsplantade R-E-J-Ä-L-T på en stock. Skrap i ansiktet. Sår på ben och knän och lite annat smått och gott. Repad sprucken pulsklocka.

Först blev jag mest förvånad. Det gick så fort. Sen låg jag där. Sen gjorde det ont. Sen blev jag skraj. Vi hade tränarkväll i Almby IK med Matthias Wengelin och Axel Lindh. Och Matthias coachade i bunny hop. Jag höll mig till en lite mindre stock. Lyckades då lyfta bakhjulet fel på nåt vis, fick framvikt och flög över.

Sen dess har jag varit skraj för stockar. Stannat för dem i skogen. Trots att jag V-E-T att jag kan egentligen bara rulla över de allra flesta.

Den här veckan bestämde jag mig. Det här F-U-N-K-A-R inte. Jag måste övervinna rädslan och ta kontrollen. Igår tog jag några små framsteg i skogen, rullade över lite små nedfallna träck och gamla stockar som sjunkit ner. Det kändes bra! Det var dessutom min födelsedag (tackar, alla presenter mottages!) och jag hade gett mig en cykeldag i present! Birgitta följde med. Bra med sällskap, då vågar man mer!

Idag tekniktränade vi hopp och lyft med framhjulet över pinnar med mera. Och så la vi upp en lite större stock på stigen. Och steg för steg övervann jag den där rädslan och sen G-J-O-R-D-E jag det! Jag körde över den! Blev så glad att jag nästan G-R-Ä-T! Tack till dig Birgitta som peppade och stod vid stocken beredd ifall jag skulle ramla.

På tränarutbildningen som avslutade min födelsedag igår (går om Steg 1 för repetition) så beskrev Annie Söderberg, som håller utbildningen, processen när en rädsla i skogen (eller annanstans för den delen) uppstår, och kanske blir ett hjärnspöke, så här:

  1. Du ser ett hinder i skogen (ett hot)
  2. Du blir orolig (reagerar)
  3. Du väljer att kliva av cykeln och gå förbi, eller ta en annan väg
  4. Du blir lugn och känner dig trygg (och du har löst problemet med oron)

Helt naturliga reaktioner. Och eftersom man vill bli av med sin oro, då kan man ju göra samma sak igen, och igen. Men det funkar ju inte i längden om man vill bli bättre på sin MTB.

Med små steg kan man istället ta sig an hindret, acceptera oron men ta steg mot att klara det, och på så vis bli av med sin oro och istället få tillfredställelse att klara av något svårt.

I mitt fall med stocken så övade jag på små slanor. Sen en mindre stock. Sen rullade jag fram till stora stocken, och förde över cykeln. Nästa gång satte jag i ena foten och rullade över. Sen igen lite snabbare. Och sen vågade jag K-Ö-R-A över!

Det kan låta larvigt för den som inte har hjärnspöken, men som Birgitta sa: det är ju lätt att vara modig för den som inte är rädd.

Så fuck you S-T-O-C-K-J-Ä-V-E-L! Nu är det jag som bestämmer igen!

Lite bilder från idag bakåt till i lördags!

Så här glad är man när man besegrat ett hjärnspöke och cyklat över en stock!

På min födelsedag igår cyklade jag och Birgitta från stan ut till Kilsbergen med fikastopp i Ånnaboda (åh vad skönt vid brasan!) och sen hem igen! Blev 61,8 km och 670 höjdmeter Det behöver jag inför Lidingöloppet MTB! Nöjd med styrkan, hade ändå kört tungt benpass dagen innan på gymmet!

På väg i skogen på en helt vanlig trollstig i vårt magiska Bergslagen. Jag upphör aldrig att förvånas över magin och variationen där uppe i de Blå Bergen, Kilsbergen. Har du inte varit där rekommenderar jag ett besök. 120 mil sammankopplade uppmärkta leder tror jag det är nu. Och sen alla andra finstigar, som den här!

I söndags var jag och nya tränarkollegan ute och rekade inför vår första måndagsträning den 17 april! Vi tränade lite på en bra pose med, har ju gått sådär för både mig och Micke förut. Mårten var med också. Och yes, benvärmarna åkt av och det var sååååå skönt! Micke är lite frusen tydligen. Eller så har jag hårigare ben?

Fick även med maken Mårten ut på en tur i lördags kväll. Då ville vi inte ta tag i städningen... Man blir ju inte roligare av att städa som min kompis Anne brukar säga! Fina stigar i vår närmaste lekstuga Lillåskogen var en toppenkväll!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-04-05 19:32


Backen som aldrig tog slut och otrohet på Norra

Ibland tänker jag att det är bra att mina kunder (eller blivande kunder, sluta läs om du är en blivande kund, nejdå bara skojar, I’m great!) inte vet hur jag snurrar till det privat ibland. I bolaget har jag stenkoll och håller massor av bollar igång. Projektleder som en blixt och är väldigt kompetent och professionell, om jag får säga det själv, så där lite osvenskt. I andra sammanhang, njae. Kanske är hjärnan F-U-L-L? Alltså har slut på plats? Jag vinglar ju inte runt och Ä-R full, tack och lov.

Jag har till exempel letat I-H-J-Ä-L mig efter mina benvärmare jag fick från 2XU. Jag fick ju byta de XS jag fick till M. Mycket snällt. Annars hade jag fått använda dem som halsduk (hade nog inte ens fått på dem på armarna tror jag!). När jag väl hittar de nya, då är de F-O-R-T-F-A-R-A-N-D-E i storleken XS! Hur är det möjligt liksom? Jag har ett kvitto från posten som säger att de är tillbakaskickade. Jorå. Det är sant. De som skickats i retur var såklart de N-Y-A i storlek M. Bara att höra av sig till 2XU igen… Och sen fick jag snällt nog ett par M (igen) med blixtens hastighet på posten (igen). Pinsamt. Jag kan liksom höra hur det skulle kunna låta på deras kontor ”hon den där Anna, henne kan vi nog stryka från framtida produkttestare. Verkar H-E-L-S-N-U-R-R-I-G!”

Jag har jobbat väldigt mycket sista veckorna. Då blir man stressad. Och hjärnan slutar liksom fungera som den ska ibland. En kväll när jag äntligen skulle dra hem från kontoret ringer jag min dotter på mobilen. Samtidigt som vi pratar fnyser jag och snurrar runt i mitt rum. Och letar efter M-O-B-I-L-E-N. Så denna vecka har jag tagit det lite lugnare. Jag redan som det brukar kallats gått in i väggen en gång i mitt liv. (Det skrev jag om här på min gamla blogg). Dumt att pressa sig dit igen liksom. Väggen är hård. 

Men det värsta med stress är att den oftast sänker mig formmässigt. Pulsen drar iväg och det känns som jag inte tränat på hela vintern. Och vet du hur långt det är kvar till Lidingöloppet MTB nu? Jo 35 dagar. H-A-L-L-Å! Vem tog tiden? Dags att försöka knöla in lite långpass nu va?

Fick i alla fall till E-T-T lite längre pass i söndags med min kompis Birgitta. Vi cyklade från stan ut till de Blå Bergen som vi Örebroare kallar Kilsbergen. Magiskt fint där! Målet var toppen på Rusakulan, en närapå halvmilslång stigning om man börjar längst ner (enligt Stravasegmentet 4,8 km). Den sista riktigt branta delen är nästan 2 km (enligt Stravasegmentet 1,8 km). Seriöst. Backen tar aldrig S-L-U-T! Pulsen drog och jag fick stanna mycket och även gå i branterna. Sugen på revansch? You B-E-T!

Så var det det där med otroheten då. Du kan vara lugn. Jag ska inte berätta om snaskiga möten. Men jag har idag haft hojen på service hos den A-N-D-R-A cykelhandlaren! Ni vet hur det är när man byter frisör ibland. Man känner sig som man begår ett brott! Lite samma känsla här först. Nu bytte inte jag cykelhandlare för att jag är missnöjd med den första (Uno Forsberg är jättebra!). Utan jag tänker att det kan vara kul att testa och gynna även Norra Cykel. Sen är min svarta pärla kund där sen tidigare med sin gamla mamma Annie. Så pärlan introducerade mig för Pelle och Magnus, så jag kände mig så välkommen! (Magnus känner jag ju i och för sig känner redan från Almby IK, men nu fick han förtroendet att pilla på min hoj också!).

Tack i alla fall för bra service från er idag Magnus och Pelle! Kul att vara otrogen med er på Norra! Allt tipp-topp, nya däck är beställda (blev helt andra än jag tittat på men litar på Magnus). Kanske även blir slanglöst nu?

Pelle tyckte för övrigt att det var lite oroande att höra jag ska köra Lidingöloppet MTB på min Zesty. Den är ju inte så… Cross Country. Men med de nya däcken sen ska det nog gå, tänker jag. Kanske susar jag i alla fall fort i nerförsbackarna?

On top of the World! Rusakulan är värd att kämpa för! Så kul att äntligen ta sig dit, min första gång! När jag skulle dit första gången F-Ö-R-S-T-A gången hann jag aldrig för jag ramlade och bröt fingret innan vi ens kom till stigen!

Birgitta har jag cyklat mest med i vinter. Hon var riktigt vass uppför Rusan! Som vanligt rullande på sina feta däck på sin TREK. 

Två älgar stod blickstilla bredvid stigen på väg upp mot Rusakulan. Så fort vi startade igen så sprang de. De trodde nog att vi inte såg dem om de stod still... Ehh, lite för stora för det kanske!

Nyservad Black Beauty! Drop-post luftad och lagren smorda med. Redo för äventyr i helgen!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-03-31 16:09


När det rullar rätt går det lätt, s'il vous plaît!

Snart dags att hitta ett par sommarsulor till hojen. Däck är ju en hel värld för sig. Lika många däck som det finns att välja på, finns mountainbikeåkare som försvarar S-I-N-A däck som de allra bästa!

Vi började snacka däck här hemma igår jag och Mårten, efter jag kommit hem från skogen. Skönt med en make som också är MTB-entusiast. Då kom vi att tänka på när vi åkte ner till Frankrike med våra ”moutainbikes” nån gång innan barnen, kan ha varit -99 eller -00? Jag skriver ”mountainbikes" för de var såna helt odämpade hojar som man cyklade runt på mest som en vanlig cykel. Astunga grejor med styren som pekade uppåt i ändarna. Jag hade en orange Cresent, Mårten nån grön. Vi skulle ta med dom ner så vi kunde motverka effekten av all god mat, smarriga ostar och mängderna vin man hann med på ett par veckor i svärmors hus i La France. Huset är tyvärr sålt nu, typiskt när jag har en MTB som faktiskt skulle göra sig B-R-A där i de sydfranska bergen!

Vi gav oss iväg på en runda i byarna, på slingriga asfaltsvägar mest. Och Mårten började ganska snart klaga på att det gick så trögt och det var så J-O-B-B-I-G-T, och det var F-E-L på cykeln. Jag blev ganska irriterad, tyckte att han gnällde, och tänkte tyst att han kanske borde T-R-Ä-N-A-T mer. Tillslut blir H-A-N irriterad på mig (konstigt!) när vi kört kanske 15 km, och säger ”jag men kör på M-I-N cykel då!”. ”Ja visst, ge hit den!” säger jag, och tänker, N-U ska han få se!

Hoppar upp och börjar trampa. Det går lite lätt utför. Men cykeljäveln R-U-L-L-A-R ju knappt! Får stå upp och trampa för att komma nånstans! Slutade man trampa S-T-A-N-N-A-D-E den! Han hade alltså rätt! (Jobbigt…). Vi byter igen. Jag är L-I-T-E mer ödmjuk nu, kanske till och med lite I-M-P-O-N-E-R-A-D! Han har karvat över en M-I-L på åbäket. Klart som fasen han klagat! Jag hade nog gett upp och satt mig på en taverna och druckit vin!

Hemma i huset börjar undersökningen.

Det visar sig att ena däcket, som hade punkat på resan ner när bilen hängde bak, hade blivit monterat i fel riktning! Så alla pluppar som skulle ge fint fäste i löst grus var nu extra motstånd istället! Roligt E-F-T-E-R-Å-T, inte så skoj då. Kanske var det därför vi bara tog två cykelturer på våra medsläpade hojar, eller så var det då bara så mycket trevligare att sola, bada, äta och dricka gott? Men det S-Å-G i alla fall sportigt ut att fräsa fram på Autobahn med två stålhästar bak på bilen, 250 mil i vardera riktningen.

Kan väl säga så mycket, att D-E-T misstaget med felvända däck, det har aldrig gjorts i familjen igen. Och jag lärde mig att inte underskatta andras upplevelse av en situation, för man vet A-L-D-R-I-G hur den personen har det eller vilka orsaker som kan ligga bakom!

Tillbaka till mina kommande däck då. Det är ju även en smaksak hur man vill att cykeln ska uppföra sig, så tänker jag i alla fall. Jag har i alla fall tyckt om det Maxxis-däck som sitter bak nu, som satt på när jag köpte den: High Roller II, EXO/TR 27,5x3.0. Det jag lärt mig om däcket är att det är extra förstärkt och lite grövre och bredare, men ändå inte astungt. Det jag K-Ä-N-N-E-R när jag cyklat med det i skogen i vinter och på vårkanten är att fästet varit mycket bra och att det känns tryggt. Så jag ska fortsätta att testa Maxxis-däck på sommarsulorna jag ska köpa tror jag.

Än så länge passar de jag har nu bra när det är lite lerigt och slirigt i skogen fortfarande! Att jag gjorde årets första ”dopp” (halva jag från topp till tå!) i en djup vatten-lerpöl igår, det kan jag tyvärr inte skylla på däcken, utan mer på eget övermod. Men lite skit och vatten hör till!

Håller annars tummarna för Matthias Wengelin (som ju bor här i Örebro) och hans partner Calle Friberg i Cape Epic just nu! Kul att följa er här i bloggen. Lycka till killar! Programmet till Lidingöloppets Läger kom i dagarna, det är ju snart dags och det leds ju av bland annat just Calle! Ska bli sjukt skoj att få delta!

Min senaste cykelvecka i bilder:

Härligt gäng i lördagssolen i går morse! Vi var 10 pers som njöt av en 3-milare vi kallar Avslutningsrundan. Den finns i hur många varianter, men igår tog vi min. Fick till och med en egen hashtag av Jonas E #pojensavslutningsrunda! Kändes kanon i skogen! En isvurpa för cykelkompisen Lotta slutade dock med skadat knä. Så ledsen för hennes skull! Inte kul så här i början av säsongen! Och hon som precis fått en ny fin ljusblå TREK att cykla på från Norra Cykel och Motor. :(

I måndags tog jag ledigt på förmiddagen och hade en skön tur med Birgitta på hennes lediga dag! En fördel med att ha eget företag! Sen jobbade jag fyra timmar igår lördag istället.

Fortsätter träna på selfies... Här med Emma och Lotta förra söndagen! Fin eftermiddagstur i Marka-Ekeby-Almby!

På en ensamtur förra lördagen stannade jag och körde denna ett antal gånger. Det är en lite knixig uppförsluta med en del trixiga "trappsteg" och stora stenar. Jätteskönt att bara nöta, testa olika spår och sen så sitter det! Igår klarade jag hela vägen! Rätt fart och spår gör susen. Som alltid ser det platt ut. Men visst är hon fin min svarta pärla? <3

Skitig efter gårdagens lerdopp! Lera är lycka!

Ibland tar även MTB-girls av sig hjälmarna! Här med mina vänner och MTB-tjejer Pernilla, (jag), Emma och Pia! Vi spelade boule och åt gott på nya Boulebar här i Örebro! Jättekul!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-03-19 11:13


Längtar efter bästa vårtecknet: Klubbträningarna!

Snart är de igång! Klubbträningarna! Det är ett riktigt vårtecken tycker jag, och att träna i grupp är så fantastiskt roligt!

Jag gick med i Almby IK nästan direkt efter att jag började cykla MTB på sensommaren 2014. Många säger ”jag ska bara bli lite bättre först, sen kommer jag på träningarna!”. Men det är ju på träningarna man har C-H-A-N-S-E-N att lära sig en hel massa nytt! Jag har inte ångrat mig en sekund att jag vågade mig iväg på min första träning, trots att jag kanske cyklat fem gånger innan, max!

Vi har en stor barn- och ungdomsverksamhet i klubben. Men vi har också öppna vuxenträningar på måndagar. Då är alla vuxna välkomna, från helt nybörjare och uppåt. Varannan tisdag finns även en Tjejträning för oss vuxna ”tjejer”. Den gruppen är nu snart uppe i bortåt 40 tjejer!

Förra året kom en inbjudan ut om att bli tränare. ”Du behöver inte vara bäst på MTB. Se det som en möjlighet att utvecklas.” Det där fastnade hos mig. Jag gillar ju att utvecklas… Skulle jag våga? Jag frågade de ansvariga om jag verkligen skulle kunna vara med? Jag hade ju inte cyklat så länge? Jodå. Jag var välkommen!

Usch vad läskigt det var att komma till första utbildningstillfället! Det var jag som var helt ny tränare, resten hade hållit på förut. Jag tror mycket på att våga göra saker jag inte är helt bekväm med. Saker som känns lite jobbiga, otrygga. Det är bra att vara lite taggad och rädd ibland. Att våga töja sina ramar helt enkelt.

Hela 2016 var jag sen tränare i en vuxengrupp på det vi kallar Blå nivå. Det är alltid blandat utifrån vilka som kommer och vad man kan och vilken form man är i, men målgruppen är de som inte är helt nybörjaren och kanske har cyklat ett tag men vill bli bättre tekniskt i skogen, i ett ganska lugnt tempo. Köra skiten ur sig det får man göra på egen hand. Vi fokuserar på tekniska moment. Och det har varit så K-U-L att leda gruppen!

Det har hänt nån gång att jag hört någon säga till en annan deltagare ”men du är ju lika bra som Anna är på att cykla, du borde ju gå upp en grupp så du kan lära dig något.” Om sådant brukar jag tänka att, ja man ska absolut gå upp en grupp när man känner sig redo, och jag puffar alltid på mina deltagare när jag ser att de kan tillräckligt. Men att ha inställningen att man inte kan lära sig något av någon bara för att den är si eller så duktig, det tror jag inte på.

Det viktigaste som tränare, tycker jag, är nämligen att S-E sina deltagare och tipsa om vad de kan göra bättre (och vad de gör bra!). Jag behöver inte vara bäst på att hoppa, för att hjälpa någon annan att bli bättre! Och jag kan själv lära mig av andra, om de ser mig och ger feedback. Och om jag är villig att lyssna och testa. Det gäller bara att vara öppen och prestigelös.

Det bästa exemplet på att detta stämmer var i höstas när en kille som brukade åka med den Röda gruppen hamnade hos oss i Blå, för att han hade kommit lite sent och de redan hade åkt iväg. Vi stod samlade och pratade teknik och skulle köra dropp. Alla var så duktiga så vi körde lite hopp med på slutet. Då gav jag den här killen feedback på hur han kunde tänka och göra för att få ett bättre flyt i sitt hopp. Han testade och vips gick det bättre! ”Tack för tipset, det där med hoppet hade jag inte tänkt på. Det var verkligen bra idag, och att få nöta på tekniken såhär,” sa han efteråt. Han var en snabbare cyklist än mig och mycket säkert bättre på många olika saker. Men jag kunde ändå lära honom något nytt. Just för att jag såg honom, och för att han var prestigelös och ville lyssna.

I år så får jag en ny tränarkollega, Micke! Jag sa till honom förra året att jag tyckte han skulle gå tränarutbildningen. Så det är roligt att han är på. Kommer bli kalas, för Micke är en väldigt omhändertagande person när vi cyklar, som ser deltagarna i en grupp och inte har något emot att ”ta svansen” och se till att alla hänger med. Att se deltagarna är som sagt det allra viktigaste, enligt min uppfattning.

Så nu längtar jag tills träningarna drar igång. Annandag Påsk är det dags!

Men innan dess ska jag visst cykla Vasaloppsspinning i morgon på Motionsform. Start kl 8.00 när Vasaloppsstarten går och slutar gör vi när förste man går i mål. Men vi är ett gäng som ska köra, som Emma, Pernilla, Pia, Jessica, Ann-Sofie som är MTB-kompisar. Och så har min PT Göran lovat att cykla med. Så det kommer bli kalas det med! I alla fall lär det bli jobbigt. Känner redan hur R-U-M-P-A-N kommer må efter...

Tur det finns bra cykelbyxor. Med det, blåbärssoppa, musik och trevliga kompisar kommer man långt! Ända till Mora tydligen!

En av alla träningar med Blå grupp 2016. Såna här kvällar längtar jag sjukt mycket efter!

En annan träning på en rundslinga där vi tränade på kluriga passager, lera och spång. Just här fanns tre möjliga spår att ta. Olika svåra. Jäklar vad mygg det var bara! Lyllos deltagarna som fick trampa på! 

Denna träning körde vi steniga partier, mest i nerförsbacke. Den här kördes även uppför sedan. Det är så kul att se när deltagarna först är försiktiga, för att sen komma snabbare och säkrare för varje varv. Utvecklingen går fort när man får nöta!

Och här är alltså min nya tränarkollega Micke, på en gammal bild jag hittade på hans Facebook. Man ska passa sig för vilka bilder man har liggande. He he he... Räknar kallt med hämnd. Ska nog även träna posering med cykel med dig Micke. Det där med knäet, vad gör du liksom?

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2017-03-04 17:31


Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser