EM på hyrcykel - Annie Söderberg | Bicycling.se

Annie Söderberg


Annie Söderberg är tränaren som efter sin universitetsutbildning i idrottsvetenskap ägnar 100 % av sin tid till cykling och prestationsutveckling. Annie är förbundskapten i mountainbike, men tränar både motionärer och de som idag räknas till världseliten.

EM på hyrcykel

7 jun 2017
av: Annie Söderberg

Tänk dig att Du har fått chansen att köra ett internationellt mästerskap. Du har tränat mycket och hårt. Du har kämpat och sett fram emot att få ta på dig gulblåa kläder för att representera landslaget, Sverige och dig själv. Du ska få köra EM! Det är bara en hake... Du måste göra det på hyrcykel. 

Truppen till Downhill EM i Sestola, Italien 26-28 maj består av sammanlagt åtta personer. Bland cyklisterna finner vi juniorerna; Adam Larsson, Rasmus Borrman och Emil Melkersson. Elitcyklisterna som representerar Sverige är Josefine Björkman, Tim Hedman och Oscar Härnström. Jag och mekanikern Olle Gerdtman står för markservicen. Vi är alla redo för full gas på brant bana, gelato mellan tävlingarna och ett välförberett mästerskap.

Vi flyger tidig morgon från Arlanda. Cyklarna är fint paketerade i sina väskor och kartonger. Alla är lappade med bagagetags och vi skickar smidigt in dem genom specialbagaget. Hejdå cyklarna, vi ses i Italien!

Nej. Så blev det ju inte riktigt. Fem av sex cyklar kommer inte fram. Alla killarnas cyklar är borta. Vi får veta att cyklarna inte kommit till Milano. De har inte heller mellanlandat i Köpenhamn, men de är inte kvar på Arlanda. Efter nästan fyra timmar på flygplatsen konstaterar vi att - nej, vi kommer inte få med oss cyklarna idag. De kommer säkert i morgon. Flygplatsen lovar att leverera dem till vårt hotell. Vi samlar oss en stund över en pastamiddag och tar oss sedan till hyrbilarna.

”Madam, we don’t know”

Jag sitter i telefonen och vid datorn hela kvällen och stora delar av nästa dag. Vi gör en track walk och tror att cyklarna kommer att komma. Det gör de inte. När det är dags för träningsdag får vi den givande informationen att man fortfarande inte har en aning om vilket land cyklarna befinner sig i. Det har gått tre dagar. Vi vet det inte då, men sökandet kommer att pågå i mer än en vecka.

”This is no racebike, this is rental bike”

Vi pratar med så många vi hinner, arrangörer, andra team och andra cyklister. Ändå är det många som inte har en aning om att vi inte har några cyklar. Vi försöker lyfta varenda sten och syna varenda vrå efter cyklar som skulle kunna gå att låna. Tillslut går det så långt att vi till och med kollar på möjligheten att köpa någon cykel. Flera försöker hjälpa till, men det står klart, det svenska landslaget har inte fått sina cyklar från flyget och nu ska träningen börja. Världens bästa landslag — som vi är — håller huvudet högt, tar en glass och tänker. Det måste bli hyrcyklar. Vi traskar in i Sestolas cykeluthyrning, en liten butik med sparsmakad inredning. En jack russel vaktar de mer eller mindre tomma hyllorna. - Buongiorno, we want to rent cinque bici, säger jag. Butiksägaren som också är en av arrangörerna tittar på oss, person till person. Han ser våra landslagskläder, skakar på huvudet och säger - this is no racebike, this is rental bike. Si si, vi förstår. Så vart är dem? Vi får komma in i ett rum bakom disken där cyklarna hänger. Det påminner mer om ett cykelslakteri — where bikes comes to die. Allting skramlar och lämnar mycket kvar att önska. Mekanikern Olle kliver fram. - Har ni några andra däck? Finns det några reservdelar? - No. Det gör det inte.

Vi reserverar fem cyklar. Det finns ett ställe till på toppen av backen som hyr ut. Vi åker dit. Ett litet hopp tänds. Det ser väl ändå bättre ut här? Det är lite som att gå från mörker till dagsljus, vi är fortfarande bländade. När hyrcyklarna rullas fram inser vi att vi sett teamcyklar. En cyklist är snabb och rycker tag i en gammal Norco med sadel hög som på en landsvägscykel, skrattar och trampar iväg. Hejdå. Vi får i slutändan tag i ett par cyklar som rullar.

”What the f*ck are the Swedes doing??”

Träningsdagen börjar. Mekanikern Olle har tillsammans med cyklisterna sett över det värsta på cyklarna. Det är inte mycket som fungerar. Bromsarna tar illa, dämpare är sprängda och saker som i stort sett inte kan sitta löst har skramlat loss. Cyklisterna är på hyfsat humör. Vi har ju de finaste hyrcyklarna vi kunnat hitta. Vi tror dessutom fortfarande att våra egna cyklar ska dyka upp. Hela dagen skramlar det svenska landslaget ned för backen. Det är illa. När jag står på olika ställen i banan hör jag också någonting annat än skramlet. Det är tjoande ljud. Svensken fullkomligt smäller ned för backen. Det går fort också. I varje kurva släpper cykeln ifrån sig ett plågat ljud. Cyklisten  själv låter som att han är på barnkalas, kaos. Nej det är verkligen inte tävlingscyklar, men laget visar att det går att köra, till mångas stora förvåning. Publiken tittar på oss och höjer ögonbrynen. Cyklisterna och ledarna står och skakar på sina huvuden. Jag får frågor om vi ”brukar hyra cyklar” och det snackas öppet om vad i hela friden svenskarna egentligen håller på med. Vi vet precis vad vi gör och det räcker. Vi tränar på och lär oss dessutom att skita fullständigt i vad de andra tycker. 

”Jag har fixat cyklar”

Lördag morgon, med 45 minuter till att vi ska åka upp till tävlingsområdet kommer en av cyklisterna och knackar på hotellrumsdörren. - Jag har fixat hojar, tre nya Canyon. Vi kan hämta upp dem om 5 minuter, säger han. Vi tar oss upp till tävlingsplatsen och lycka sprider sig i hela kroppen. Fina nya cyklar! Inställningar och storlekar stämmer inte. De passar egentligen inte alls cyklisternas längd eller vikt, men det är så mycket bättre än allt vi sett de senaste dagarna. Visserligen saknas fem cyklar och vi kan endast låna tre av de fina nya cyklarna, men en cykel till lyckas en av cyklisterna låna av en mastercyklist som tränar och tävlar andra tider på dagarna. I slutändan kommer fem av våra sex cyklister till start.

Starten i seedingen (lördag) kommer för ett par av cyklisterna göras på cyklar som de aldrig kört banan på. - Oj, men hur länge har ni hunnit träna på de där? frågar någon konkurrent innan start. - Det här är första åket, svarar svensken självsäkert. En av juniorerna kommer ned till målet med ett leende från öra till öra. - Det var ROLIGT hela vägen från start till mål. Jag hade bara kul hela vägen. Jag var så ”stokad” att jag knappt märkte att jag tävlade säger han. Jag skulle tro att skillnaden mellan fabriksny cykel och fem-sex år gammal hyrcykel har den inverkan på folk.

I finalåket (söndag) får samma cyklist "göra en Aaron Gwin". Kedjan går av ganska direkt i toppsektionen efter första trampsträckan. Därefter är det bara att försöka bromsa så lite som möjligt, krypa ihop så mycket som möjligt och ge allt. Det finns ju inga problem längre. Vi gör nämligen det vi kan och ska. I och med det kommer vi också att nå bästa möjliga perstation.

”Det var en jäkligt skön start”

Vad säger man till en cyklist som inte står i starten med tjugo sekunder kvar? - Det är tjugo sekunder kvar, du har tid. Om ett djupt andetag är du inne i racet. Cyklisten står och kränger på sig de tighta handskarna, kommissarien talar högt, snabbt och irriterat på hetsig italienska och vill nästan knuffa cyklisten till start. Det är tio sekunder kvar. Hjälmen har precis spänts åt och cyklisten hoppar smidigt upp med cykeln, släpper styret, sätter på sig sina goggles i samma stund som klockan börjar ljuda. Fem bestämda pip ska det vara. - Det går bra säger jag lugnt, för jag är lugn eftersom jag litar på rutin och automatik i det här fallet. På det andra pipet fattar han styret och på det tredje spurtar han iväg som att det inte fanns en morgondag. Han förbättrar tiden från seedingen, rullar in på en sjätteplats och slutar som elva i finalen. - Det var en jäkligt skön start, säger han efteråt. Man kom liksom in i det Direkt. Åter en gång fanns lugnet i laget. Ett metodiskt gör trots något som stör.

Det finns någonting i denna historia om vårt mästerskap som lyser starkare än allt annat strul för mig. Ljuset kommer från laget. Problemen som vi stött på har lärt oss att arbeta som grupp och att fokusera på det vi ska fokusera på. Jag är oerhört stolt och tacksam för det vi tillsammans åstadkom. Sedan vi kom hem har ett par personer sagt ”det gick inte så bra på EM va?”, utan att veta vad resultaten beror på… Det gick fantastiskt asbra tack. Vi visade att vårt lag är kapabelt att i herr-elitklassen slå halva startfältet och i herrjuniorklassen komma två tiondelar från en topp-tio-placering på lånecykel. ”Inte så bra” är därför verkligen inte hur jag skulle beskriva prestationen på EM. 

En dryg vecka efter att cyklarna försvann återfinns de, i en container utanför Milanos flygplats.


Grazie mille Canyon Italia!!

Hedman och Larsson

Björkman, Hedman, Borrman & Melkersson

RESULTAT

11. Rasmus Borrman 
25. Emil Melkersson 
31. Adam Larsson 
13. Josefine Björkman
27. Tim Hedman


Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet femton med siffror i fältet här


Kommentarer


2017-06-08 15:58   Anna Pojen

Så impad av alla både åkare och dig och alla i teamet! Så coola och stronga! :D

 

2017-06-08 07:27   Bitte

Det var det bästa på länge! Jag blir alldeles tårögd, vad grymma ni är!

 


Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!