Bitte Håf | Bicycling.se
Annons

Bitte Håf

Hur står det till med balansen?

På vägen till jobbet idag mötte jag en pappa med två barn på en sisådär tre och fem år. Alla tre cyklade och jag gör tummen upp för alla dessa föräldrar inne i Stockholm som kämpar på, trots trängsel och rent urusla och farliga cykelbanor. När det gäller infrastruktur verkar det vara något ohjälpligt och stort fel när det gäller balansen. 

De flesta av oss kan nog dra sig till minnes de där första gångerna på en cykel, med en pappa eller en mamma som hejade på och hjälpte till med balansen. För vissa gick det kanske snabbt att få till det, medan det för andra tog det lite längre tid. Gemensamt för alla är nog ändå den stolthet och glädje man kände när man faktiskt kunde cykla utan någon som helst hjälp. Men det där med balansen tog jag rätt så självklart, jag tränade den både på skridskor, skidor och när jag gick balansgång på mer eller mindre lämpliga ställen. Killarna i byn gick på broräcket över ån och jag är än idag så glad över att ingen ramlade ner. Det hade kunnat sluta illa. 

Förra veckan gick jag kurs för att bli cykelinstruktör för Cykelfrämjandet. Väldigt kul och givande, men mest av allt; jag började tänka på vad det är jag gör när jag cyklar. Vilka muskler använder jag, hur håller jag balansen, hur klarar jag egentligen att cykla samtidigt som jag också måste hålla koll på både gropar, hinder och andra trafikanter?

Vi tar den så för givet. Balansen. Det är mycket vi tar för givet medan I-landsproblemen hopar sig inför sommaren. Vi känner oss kränkta och orättvst behandlade över att det var en repa på de nyinköpta utemöblerna. Frysen är för liten för att rymma den egentillverkade glassen och garderoben behöver rensas. Igen. 

Det är när de tankarna kommer som det känns fint att kunna lära någon cykla. Hjälpa till med ett låta fler känna friheten och vinden som blåser i håret, på väg till jobbet eller bara för skojs skull.

Hjälpa andra och samtidigt själv få hjälp - med balansen.

En cykel är en cykel. 

Bimbobikers var representerade av härliga Maria Guz Ravegård och undertecknad. Springcykel tränar balans. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-05-18 21:33


Medierna tar livet av mig?

Sista bilden på Prince i livet. (bilden är lånad från instagramkontot Princelivethebest)

Samtidigt som jag sett diskussioner om cyklisters vansinnesdåd i trafiken toppats med egen debatt i Svt och Tv4, en serie av artiklar i DN och andra diverse mer eller mindre läsvärda inlägg/krönikor/insändare så nås jag av nyheten att Prince är död. Dagen kunde inte ha blivit mer svart.

Jag har känslor. Kanske mer just nu på grund av det där klimakterie-eländet jag skrivit om tidigare, men de är där likafullt. Det är svårt att beskriva och kanske låter melodramatiskt, men cyklingen är det som fått mig att leva ett så otroligt mycket behagligare och mer välfungerande liv än jag hade gjort utan den. Kanske fått mig leva överhuvdtaget.

Redan som 13-åring var min rygg rätt kass. Som 20-åring blev den utdömd att fungera i det yrke jag valt (frisör) och åldersbestämdes en sisådär 20 år äldre än min verkliga. Jag borde alltså just nu ha en rygg som är 70 år om det stämmer. Jag har haft ont. Inte bara ont, utan enorma, helt ofattbara smärtor, svårberskrivna i sin geniala väg att gnaga som små pirayor på mina nerver. Som slog ner min mentala styrka och gjorde mig till en som bara var en "ond rygg", ingen glad, sprallig, flirtig prinsessa eller positiv ung kvinna med tankar på framtid med familj och hoppsasteg genom livet. Att ha en man närmare än 2 meter gjorde mig oerhört nervös, det gjorde till och med ont att kramas. Just den här värsta perioden pågick i runt tre år och mitt sista diskbråck hade jag 2005, alltså för över tio år sedan. Jag har haft "ont" från och till i 25 år.

Med hjälp så började så småningom smärtan ge vika lite och jag började cykla. Ju mer jag cyklade desto mer försvann smärtan. Idag har jag ALDRIG ont, åtminstone inte just den typen av smärta. Numera har jag oftast positiva smärtor, de som kommer från träning.

Så varför känner jag mig så deppig? Jag har ju till och med köpt en ny cykel?

Jag påverkas otroligt mycket av allt negativt som skrivs och sägs, dels för att alla siffror säger motsatsen när det gäller cykling. Det är INTE cyklisterna som orsakar de flesta olyckorna och dödsfallen. Det är INTE cyklisterna som är mest sjuka. Det är INTE cyklisterna som orsakar alla köer i trafiken vad några än tycker om grupperna som cyklar tillsammans på helger och kvällar.. 

Jag borde alltså sluta läsa allt som skrivs. Men som en klok kvinna på nätet skrev: Keep your friends close and keep your enemy closer. Så jag måste välja och jag är också en nyfiken, samhällsintresserad och engagerad person. Men jag känner ju hur lusten viker. Lusten att ge mig ut och trampa, kämpa, andas. Leva. Varje gång jag är ute på cykel på väg tänker jag när jag hör en bil närma sig: Är det nu det är dags? Är det nu det händer mig? Läser man de galna kommentarerna som finns på sociala medier så är det konstigt att det inte redan har hänt.

Samtidigt används enorma resurser när det gäller polisinsatser och vaktbolag för att människor ska kunna nå sina hem tryggt och säkert - för att några ska spela fotboll på en arena. Ingen av dem de ska skydda oss mot är cyklister, får jag tillägga.

Så vad kan man göra? Media verkar inte ha någon som helst förståelse för vad det är de underblåser. De förstår inte hur farligt det här blir. Trots att prat om medias ansvar så skrivs och diskuteras det här väldigt sällan nyanserat eller balanserat. Åsiktsresistensen är så stark och ogenomtränglig att det är i princip helt verkningslöst med diskussionerna, vilket väl gäller det mesta i samhället just nu. Jag skulle åtminstone någon gång vilja läsa i någon av de största tidningarna hur skatter fördelas när det gäller vägnätet och vilka fordon som har rätt att färdas var. Som det är nu så verkar en hel del trafikutbildningar ha stora brister när det gäller kvalitet och vad gör man åt det?

Jag skulle också önska att den vanliga människan, den som i vanliga fall inte engarerar sig för något speciellt mer än vilken typ av öl man har till korven eller om det där extra kilot kan bero på att hen tog mjölk i kaffet igår eller att ciggen har blivit dyrare igen (f-n för alla skatter) funderar över hur mycket ett människoliv är värt.

Om man inte kan ta till sig för mycket information eller orkar tänka djupare över samhällsfenomen så fundera åtminstone över det här: DET ÄR INTE FORDONET SOM GÖR IDIOTEN. Det hade ju å andra sidan varit bra för då hade det varit lättare att hålla sig undan. För oss alla. 


Men nu ska jag gå ut i världen och tänka på att jag ändå är en väldigt lyckligt lottad människa och njuta av solen. För jag lever just nu, jag har en underbar sambo som får mig att skratta (se filmen) mat på bordet osv. Och jag har ju trots allt en ny cykel.

Men jag ska också lyssna på Prince hela helgen.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-04-22 11:05


Mallis, din gamla get!

Under en lonely rider-tur under veckan började jag fundera över alla år jag åkt till ön. Det har blivit tolv år nu om jag räknar rätt, och fjorton resor. Jag börjar känna mig som hemma. Men jag pratar fortfarande inte spanska och tycker att det är förbaskat trist att jag inte lärt mig mer.

Jag börjar kunna vägarna rätt bra på Mallorca och har förstås mina favoriter. De där som jag bara inte kan låta bli att cykla för de är så speciellt fina, kurviga, lummiga, har sådan otrolig vy, går till bästa fikat och så vidare. Ni som cyklar här vet. Men, så har jag ju en äventyrslusta som aldrig ger sig. Jag vill gärna försöka cykla precis alla cykelbara vägar på ön. Så på morgonen innan jag stack iväg tog jag sikte på några vägar jag inte kört förut. Det är ju alltid spännande med nytt och den som väntar för länge med att snurra på pedalerna råkar lätt ut för en spd-vurpa.

Men det första jag gjorde var att byta däck. Jag och sambon, som bangade den här dagen för en lättare mancold och lite pluggande, mötte en av Södermalms Mästermekar i Soller för en fika några dagar innan. Han tyckte att jag snarast borde byta ryamattan jag cyklade på till ett par nya pjucks till racern. Inte hade jag sett att det flängde runt trådändar på däcken, får väl skylla på åldern antar jag. Så jag åkte genast iväg och handlade däck i Inca, staden som ligger närmast där vi bor. 

Så jag sticker alltså iväg på de nya till okända marker. Vägar märkta med mtb-led. Men en racer klarar mer än man tror och för mig drar det numera i mtb-tarmen så fort jag ser en skog. Killarna i cykelbutiken där jag köpte däcken pratade om leder som går från Andtrax ända till Pollenca. Det känns som något som måste kollas upp till nästa år! Fast inte på racern då. Det är synd om min cykel ibland.

Trots att jag är envis som synden och med rätt klädsel för dagen, Ride of Hopes dress som ger lite extra styrka och vilja att kämpa, så fick jag ge mig. När jag insåg att jag skulle bli tvungen att bära cykeln i så okänt många kilometer och genom väglöst land utan en enda människa i sikte så fick jag se mig slagen. Vända är ju aldrig kul, men som extra utmaning körde jag den brantaste vägen upp till Alaro istället, den där man i princip bara möter andra cyklister. Jag kom ändå ikapp tre tyskar på vägen upp, för trots både ålder och trivselvikt så har jag inte så stora problem att ta mig uppåt. De körde däremot lätt om nerför mot den lilla bergsbyn, för de vägde betydligt mer. Sen fick jag ligga i bakhasorna på dem hela vägen upp i Alaro ändå, de ville liksom inte släppa förbi tanten. Vägen ner blev den med det fina lilla pave-stycket, det är en gammal favorit. 

Eftersom en annan favoritväg ligger nära ST Maria så tog jag den, som vi kallar "Åsas väg" (ja, redaktör'n) och som hon introducerade för mig för ett antal år sedan. Vidare därifrån till Portol, en by från vilken man har en helt vidunderlig utsikt om man kör långt nog men som är en återvändsgränd om man inte vill ner till större vägar på andra sidan berget. Därifrån hade jag tänkt hitta mtb-stig nummer två för dagen, men det sket sig det också tack vare att människor med medel hade byggt enorma villor och gårdar så att det var omöjligt att hitta. Utan lunch så var det dags att bege sig hemåt så det blev den gamla trotjänaren "Tyskvägen" ända till Inca. Och med den medvinden var det i princip bara att vifta med tårna så var jag hemma i Mancor igen. Om jag inte hade viftat så ivrigt att jag körde för långt och därför fick tre kilometer hård motvind på slutet istället. Men all träning till mina ben är värdefull eftersom vintern, eller rättare sagt ända från förra sommarens träning inte varit varken tillräcklig, effektiv eller bra för något överhuvudtaget.

Men nu är starten på träningen gjord inför Viking Tour i augusti. Det ska bli...intressant. Vågar inte säga mer än så om det just nu.

Södermalms Bonne mecaniques filial med Magnus på torget i Soller. Klart man tar erbjudandet om hjälp när man får!

Jag såg ingen kossa men kände mig som att jag var ute på en kostig. Jag kom så långt som snett bakom berget Puig de s´Alcadena. Just här där fotot är taget är den bra delen av vägen. Det vore alltså hur kul som helst på en mtb.

Efter en kaffe på torget i Alaro så tar det cirka en halvtimma så är man nere vid St Maria. Cykla är verkligen en bra grej, man hinner långt, får se och uppleva mycket och får starkare hjärta på kuppen. Oslagbart. Puig de s´Alcadena i bakrgrunden.

Statyn av Francisco Alomar Florit i Sineu. Tragiskt och mystiskt dödad av en bilist. Att det var av en bilist är ett mysterium i sig eftersom bilisterna på Mallorca är oerhört vänliga och respektfulla. Nu hände inte olyckan på ön men väl i Spanien och enligt rykten sas det att var en av Francos släktingar som körde bilen och det därför aldrig undersöktes närmare.

Jag älskar getter. Och hundar. Alla djur egentligen fast kanske inte spindlar så mycket. Och så älskar jag Mallorca.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-04-06 11:38


Och som ett vårtecken...

Hemma i ettan är det just nu ett kaos utan dess like. Cykelväskor samsas med resväskor som samsas med cyklarna som vårputsats som samsas med - livet. "Jag ska bara..." innan vi åker, lite dubbelklasser på jobbet, tenta nr två ska vara inne före torsdag, läkarbesök, massage, och sen en heldag på onsdagen då jag tar in mina elever från en praktikdag. Då låser jag i princip oss inne i en sal, min mentorsgrupp och jag, och har något som vi kallar "lilla vättern". Då försöker jag hjälpa hela klassen att göra de uppgifter de ligger efter med i alla ämnen så att vi kan slappna av till påsk. Och de förhoppningsvis klara sina betyg innan sommaren. Nämnde jag att vi ska låna ut lägenheten till vänner från Skottland under påsken också? 

Det är ett av mina vårtecken, för det är fjärde året jag gör det. Resultaten har inte alltid varit så jag fått känslan av vunnen skyltspurt men andra gånger har vi kört rundan med goda resultat. Jag brukar göra metaforer med gruppcykling under dagen också, att vi måste hjälpas åt att dra framåt. Om någon tröttnar hjälper vi den lite extra. Energi får vi genom knytis, alla har med sig något som vi mumsar på medan vi pluggar.

Ett annat säkert vårtecken är frågan och diskussionen på olika nätforum om trosans vara eller inte vara under cykelbyxorna. Man gör väl som man vill med det tänker jag men för mig är det troslöst på cykeln. 

Nästa säkra vårtecken är Mallorca. Hur mycket längtan får plats i en kropp egentligen? Jag lever, drömmer, andas Mallis just nu. För varje timme under dagen dyker det upp en sträcka, en korsning, en krök, en backe, en gammal olivlund, fåren, ett café som en oas mitt framför mig. Jag känner doften av vildtimjan och mandelblom. Äter eko-apelsiner som en galning för att döva abstinensen. Men snart är jag där igen och det här året blir allt annorlunda. Min första påsk på sex år utan att jobba på ön, inga grupper att leda och ingen mer än sambon att guida. Mycket märklig känsla men det ska bli väldigt skönt. Jag behöver vila ifrån det i år, även om jag vet att jag kommer sakna det också. Vi ska bo mitt bland åsnor och hönor och inte en strand i sikte. Någon kilometer bort början stigningarna uppför bergskedjan Tramuntana. 

Ett mindre positivt men ack så väntat vårtecken är väl nästa upcomimg bloggare som kör klicktricket för sjuttioelfte gången och hatar cyklisterna. Jag lovar, det kommer. Det jag inte fattar är att de inte är trendkänsligare än så? Det är väl få saker som det säljs så mycket av som cyklar och cykelprylar och tiil och med hårmodet följer med. Och hallå asså, typ, miljön då?  Vill de inte verka åtminstone lite pålästa och allmänbildade? 

I vårens modetidningar från frisörbranschen ser det ut så här. Snygga hjälmfrillor va? De hade tilll och med en cykel med på scenen. 

Nåja, nu tänker jag inte tänka så mycket på det varken de första och de sista tecknena de kommande veckorna utan bara njuta sådär ofantligt mycket av livet och tänka precis varje att dag att jag är så f***ing worth it!

Där borta vid bergen bor vi i två veckor. Kom och hälsa på vet´ja!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-03-20 21:00


Att orka eller inte orka vara passionerad, det är frågan.

Jag var med i en skidtävling när jag var nio år. Sträckan var 3 kilometer och konkurrenterna var stenhårda. En var 11 år, resterande tre kombattanter var yngre än mig. Det var hemma i byn där en pappa hade åkt upp det fina spåret med skotern. Jag minns att jag höll på att spy på grund av min dåliga kondition efter ungefär halva sträckan, men jag kom faktiskt tvåa, långt efter tjejen som vann och som för övrigt var en syssling till mig. Vi var väl släkt hela högen på något sätt. Jag blev aldrig riktigt hooked på det där med längdskidåkning. När vi provade oss på slalom iklädda den då trendiga stenmarksmössan i backen uppe i Borgafjäll blev jag utskrattad för jag var inte speciellt bra på det heller.

Men jag blev tidigt ganska bra på att cykla långt och det mycket på grund av var jag är född. Det var långt till bästisen och mina föräldrar ägde lanthandeln. Ingen tid för att skjutsa barn alltså.

Eftersom byn låg nära fjällen så hade vi gott om backar också. Jisses vad det kittlade i magen när jag susade nerför den släta och sammetsmjuka men oasfalterade landsvägen. Fort gick det med den lilla ärvda damcykeln med den stora hjulen och med fotbroms som med nöd och näppe fungerade. Som mellanbarn var jag den enda i familjen som aldrig fick en helt ny cykel som bara varit min. Hjälm hade jag inte en tanke på och vi ägde ändå ingen. Berget hette Låitavaare och på det berget hade jag sedan mina första sommarjobb. Mycket av skogen som växer där nu har jag varit med att plantera och det gör mig både glad och stolt. 

Den friheten, att själv kunna ta sig till bästa kompisen som bodde 2,5 mil bort. Över bergen och efter en väg med fåtal hus och där man knappt mötte en bil. Jag kan inte minnas att jag ens hade vatten med, men det fanns ju bäckar överallt. Den friheten. Det är ju inte konstigt att cyklingen blev en passion i livet. 

I helgen träffade jag en annan fin bästis från nutid, Emma. Hon cyklar, säkert passionerat när hon gör det, men hennes största passion är hår. Emma är med i Svenska frisörlandslaget som ska tävla i Korea i slutet av mars. När vi sågs på SM-tävlingarna i helgen frågade jag henne hur mycket de tränar inför WC-tävlingarna och hon berättade att de nu var uppe i cirka 50 (ja, femtio) timmar. Själv skulle jag aldrig kunna lägga ner så mycket tid på någon passion, helt enkelt för att jag är intresserad av för mycket så jag blir lite splittrad. Vilket i sin tur gör att jag blir halvbra eller halvdålig på det mesta jag gör. 

Emma på en tidigare tävling. För den icke initierade ser det säkert inte så invecklat ut men jag lovar, det är det och jag klarar det inte. 

I helgen såg jag också ett klipp från Styrkepröven 2015, det lopp som egentligen är anledningen till att jag började blogga här från första början. SK Rye XP som vann årets Styrkepröven cyklade 54,9 mil på 13.49. För att klara det hade de tränat cirka 20 timmar i veckan. Det går kanske inte jämföra en tävling i hår och en på cykel när det gäller svett, blod och tårar, men passionen? Oavsett är ju skillnaden på 30 timmar svindlande mycket på en vecka. 

Jag blir mest avundsjuk på den, den där passionen, men nu ska jag försöka lägga bort lite intresse för allt som rör sig och pratas om i samhället just nu, även om det är svårt, och plocka fram lite. Jag kommer behöva det för sommarens stora utmaning. Mer om det i nästa inlägg.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-03-09 22:20


Klimakteriehäxor, se hit!

Nåja, det kan ju vara intressant att läsa även för de som lever i närheten av en. För igenkänningsfaktor eller för information och/eller intresse. 

Det är ju inte konstigt att det heter klimakteriehäxa när det känns som om man blir bränd på bål flera gånger per natt. Eller dagtid ser ut som om det kokta fläsket är stekt. Man rodnar från hårfästet längt ner över halsen samtidigt som det sakta börjar sippra kallsvett ur varje por. 

Man känner sig alldeles helt underbar. Som en bal på slottet ungefär. Dagen efter partyt, med nyspolat dansgolv. Man missade allt det roliga men alla andra hann med att ha kul på ens bekostnad. För det har folk, kul åt besvären, inte minst jämngamla kvinnor. Vi liksom skrattar åt eländet tillsammans för att göra problemen mindre och för att vifta bort dem. Lika fnissiga som killarna i skolan när tampongen ramlade ut ur väskan på lektionen. Du stora fasa så pinsamt. 

Inte att förglömma alla dessa cykellopp jag deltagit i där den där lilla bomullsgrejen var det viktigaste att komma ihåg. Inte sportdrycken, inte bars, inte reservslang, inte ens vattenflaskan var viktigare. I många lägen också så oerhört viktig att hålla hemlig. Man skulle inte under några omständigheter visa att man är normal...?

Vad vill jag komma med det här? Jo, jag har blivit så till åren och så trött på hemlighållandet så jag vill berätta. Berätta att det det inte är helt lätt att hålla ångan uppe när man är mitt i det här förbaskade klimakteriet. Jag lovar, jag hade hellre fortsatt ha mina månatliga blödningar för resten av livet om jag kunde slippa det här. Jag får inte sova, jag orkar inte träna lika mycket, jag går upp i vikt och jag har HUMÖRSVÄNGNINGAR. Som väl är har jag lärt mig tygla dem någorlunda. Tror jag. 

Det jag kan se som positivt är att det här humöret ändå går att använda när man behöver ta fram lite extra krafter. Så på något besynnerligt sätt så orkar jag oftast nästan lika mycket som tidigare. 

Jag tycker att det här är högst orättvist och upprörande. Vad har kvinnan gjort för ont för att behöva dras med all den här hormonskiten. Först ska vi mensa på från unga år och förutom det experimentera med allsköns hormonpreparat för att inte bli ofrivilligt gravida. Preparat som sedan kan göra att man så småningom har svårare att bli gravid när det väl önskas. En hel del av dem har dessutom förökad risk för cancer som en möjlig biverkning. Vad det gör med träning, i synnerhet för elittävlande tjejer är tydligen också svårt att hitta information om; läs det här väldigt bra blogginlägget om just det ämnet, om du är en yngre förmåga som inte vill eller behöver tänka på häx-stadiet än.

Hur gör ni andra klimakteriehäxor? Har ni tips? Glöm östrogen för jag har för mycket cancer i släkten för att det ska vara en möjlighet. När man läser om det så är träning det bästa man kan göra och tränar gör jag även om det inte är i samma omfattning som tidigare. Om det är så att det här tillståndet vore värre utan den träning jag gör så förstår jag ju hur nödvändigt det är att jag håller igång. 

Nåväl, man får får helt enkelt gå vidare och spela ljuv och sval men stark och balanserad. Medan hondjävulen i en smider planer på att köra ifrån allihopa en dag. Vänta bara! 

Skriv ut Permalink Kommentarer (3)

2016-01-31 15:03


Jul och hjul.

Jag gillar ju det här med två hjul. Men det räcker inte med det. Det ska vara två fina, med riktade ekrar och lämpligt mycket eller inget alls krimskrams. Jag brukar försiktigt skrapa bort dekaler och annat sånt om det stör mitt estetiska sinne. Det är alltså inte vikten som bekymrar, i mitt fall gör inte ett klistermärke någon nämnvärd skillnad. 

Jag hade gärna sett ett par nya hjul i julklappssäcken i år. Önskehjulen är ett par DA C35, kanttråd. En annan sak som är viktig för mig när det gäller de där hjulen är att det inte krävs annat än min egen muskelkraft att få dem rulla. Just det, mina vänner, är en av mina största motivatorer när det gäller träning och cykling. Jag vill kunna fortsätta cykla långt ända i det hårdaste och sista kaklet och dessutom klara att bära hem mina matkassar själv så länge det är möjligt och nödvändigt.

Häromdagen åkte jag och sambon pendel från Sollentuna efter en tur på Järva, lite sena hem för att fixa oss till en middag på kvällen. Leriga men lyckliga stod vi och småpratade och bredvid oss stod två fjortonåringar och pratade både högt och hastigt och som skulle till det nya shoppingtemplet Mall of Scandinavia. Plötsligt sänker den ena rösten och viskar till sin kompis: "De där är typ gamla". Hon tittade på oss, och på cyklarna. Vi hörde det bägge två och blev förstås väldigt roade men sa inget om det just då. Men självklart ser vi urgamla ut i deras ögon och det är förstås lite märkligt att man då är helprickig i ansiktet och lerig i rumpan och har ganska "tuffa" cyklar. Samt orkar stå upp på pendeln dessutom.

Dagen innan såg jag en annan tjej i samma ålder som de här tjejerna vid Slussen i Stockholm. Hon hade med sig en av "Årets julklappar", en Hoverboard/balansskoter/swagway som hon åkte på. Som hon åkte på från bussdörren fram till spärrarna in till tunnelbanorna. Efter att ha gått några steg genom spärren så åkte hon några meter fram till trappan. När hon hade gått uppför trappan så åkte hon några meter fram till kompisarna på perrongen. 

 Ståbräda. Får man tycka töntig? Eller har de ett användningsområde jag inte fattat än?

Det är vid sådana tillfällen jag inser att mitt träningskapital kommer räcka länge. Det är dessutom av högsta vikt att se till att det gör det också, så jag slipper åka på en bräda med så många olika komplicerade namn för att ta mig fram.

Om någon undrar över mitt förra inlägg och hur det blir med VVVV så blir det VVVV. Jag kommer inte cykla runt en stor sjö innan nyårsafton 2016. Inte ens runt en liten, jag har andra planer och de heter släkt, vänner, mat och vin. Det känns som ett klokt och vettigt beslut, min kropp hade ingen lust med det just nu och då får man lyssna på den. 

Men jag har en trevlig julklappsidé för er som vill ge något cykelrelaterat, kul och inte för kostsamt! Kolla in de här söta filurerna! Jag har redan gett bort några till de som ligger mitt hjärta närmast, skynda fynda för det finns inte hur många som helst. De kan säkert skicka också, kolla med butiken.

Dödsfigurer från Mexico på cykel och med andra teman, finns på Coctail på Södermalm. Jag älskar sånt här! Dessutom är butiksägaren åretruntcyklist och väldigt trevlig, så det är värt ett besök även om man inte ska handla. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2015-12-21 16:20


*VVVV?

Jag har varit där förut. Det där tillståndet som jag är i nu. Det där novembertrista. Vem uppfann den månaden egentligen? Inte kan man lita på den heller, i år har den varit som en bättre oktober. Vilket gör samvetet ännu surare. 

Det är få ickecyklande vänner och bekanta som inte tänker på cykel när de ser mig. Jag får ofta höra "du som cyklar jämt..."  Eller "hur många mil blev det i helgen då?" Inte att förglömma alla oförrätter man vill berätta för mig om som andra cyklister utsatt stackars bilförande eller gående vänner och som jag förväntas stå till svars för. 

Jag vet att det är fler än mig som hamnar i det här tillståndet, när man känner sig som den sämsta av cyklister, den fegaste och den trögaste, den långsammaste och den sista. När det man mest håller på med när det gäller cykling är själva cykelfikat, fast man har uteslutit själva cyklingen. Det har en mindre god effekt, åtminstone på mig och enligt alla råd och rön så borde det gälla de flesta andra också. Och ju trindare och rundare ju trögare och latare. 

Jag vet ju botemedlet. Att cykla är nödvändigt. Jag vet att det alltid fungerar. Jag vet så väl vad som ger mig energi, men när jag inte ens orkar ta på mig en cykelbyxa? När tanken på det är oöverstiglig? Händer det dig någon gång? Att cykla är för mig nödvändigt på fler sätt, efter cirka 12 år av diskbråcks-h-vete av stora mått så blev cyklingen min räddning. Jag har sedan dess inte haft ont i ryggen en enda gång. 

Jag är den typen av cyklist som går igång på lite längre, lite jobbigare utmaningar. Är de för små så får de kanske vara, om det inte innebär ovanligt trevligt cykelsällskap eller nya platser att utforska. Men utmaningarna måste också vara rimliga när det gäller fysik och även ekonomiskt och tidsmässigt. Jag har en sådan utmaning i kalendern just nu, en plats på Vintervättern. Men jag har i dagsläget inte bestämt om jag ska cykla eller inte. Jag har tid. Jag har råd. Men jag har inte så många mil i benen i år, min längsta "runda" i år var Tre berg vilket kändes riktigt bra både under och efter. Men ändå. 30 mil på vinterföre. 

Jag vet att jag klarar det. Jag cyklade min första Vätternrunda med 20 mil i benen totalt och dessutom som helt nybakad racercyklist. Det var inte skönt men det gick. Gissningsvis skulle den här utmaningen bli med kvastbilen i bakhasorna, för när jag ser andra i gänget som ska köra och hur mycket de cyklar för tillfället så ser jag bilden av mig själv i ett ensamt slit, utan att ens se ett baklyse på långt håll. Men det har jag gjort förr så det är inget pannbensproblem. Det jag måste fråga mig är om det är värt det? Vad är det jag vill med att cykla runt den där sjön mitt i vintern? Det är ju inte ens roliga vägar. 

Jag lovar er att det inte är för att bevisa något för er. Inte för mig själv heller. Jag är bara så galen att jag gillar att slita, gillar att kriga i oväder och gillar att kroppen får visa att den lever och vill mer. Sådant går inte över bara för att man fyller jämn mittilivetsiffra, man är samma människa inuti. Det är en egoistisk handling, för det gagnar ingen annan förutom kanske en sambo som får en gladare partner. 

Men ibland får man fundera lite extra. Jag är känslig för tragedier och trista besked både i min närhet och ute i världen, den här månaden har haft sin beskärda del av båda. Samtidigt som jag som utbildare ska stå stark, glad, professionell och klämkäck och förmedla just den känslan framför elever så är jag också starkt påverkad av allt trist. Den blir ett stort hopp mellan känslorna och det tar energi. Jag blir trött.

Så trots att jag vet vad jag behöver så kommer jag mig inte riktigt dit.

Att cykla är nödvändigt. Men det tar emot till och med för mig ibland. 

*VVVV = Våga Vägra VinterVättern

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2015-11-22 19:08


Det finns en by som heter Fugelsta och det finns många duktiga mtb-tjejer.

Märkligt att jag har fått så lätt för att bli förälskad. I somras var det en Scott, Biscottin, och så nu då - tokkär! Bara en snabb blick, äntrade och sen var det vi mot världen. Vi flög fram med höstvinden och struntade i både lera och vatten. Den här gången hette den Cannondale Jekyll, den första endurohojen jag suttit på. Hur kan jag bara ha missat något så roligt? Det händer ju ibland, det där när man bara sätter sig på en cykel och det känns som om allt stämmer. Medan det andra gånger blir ett lite tveksamt nja utan att riktigt veta varför.

Jag åkte upp till gamla hemstaden Östersund förra helgen för att hälsa på och det första jag brukar göra är att gå in på lokala cykelaffären, Velo rapid, en av sveriges bästa och trevligaste om man frågar mig. Nu har jag i och för sig känt killarna i butiken i runt tjugo år så visst, jag är partisk. Men de har alltid haft en stor respekt för tjejer och cykel och den kundgruppen är nog något som många cykelbutiker kanske har missat lite genom åren. När jag kom in den här gången så fick jag erbjudande om att vara med på Tjejcykling i Fugelsta med Cecilia Thomasson och Linnea Jonasson. Linnea jobbar också på Velo rapid och Cecilia bör man känna till om man cyklar något som helst i skogen. Helt galen meritlista och världsmästare ett par gånger. 

Jag fick låna både cykel och allt annat jag behövde för att kunna cykla av Anders i butiken eftersom jag inte ens hade tjocka strumpor med mig. Det är kallt nu! Vilken bonus att få cykla en dag när man inte har det med i planeringen alls. 

Så här stod det i inbjudan:

Tjejcykling i Fugelsta

Velorapide & Fugelsta stigbyggare inbjuder alla cykelsugna tjejer till mountainbikecykling i Fugelsta.

Under ett antal år har Fugelsta stigbyggare snickrat på cykelstigar. Detta har mynnat ut i ett litet men ack så trevligt stignät av varierande karaktär, allt från svängig skogsstig till mer flowig och snabb utförsstig med hopp. Vi cyklar på några utvalda stigar, hittar flow och tränar något tekniskt moment. Du kan ha din hardtail, heldämpade eller något ännu tyngre, det mesta funkar här. Minimum är en cykel och en hjälm. Vi ska ha roligt och våga utmana oss tekniskt, därför funkar vilken kondition som helst. Vi som guidar är Cecilia Thomasson och Linnea Jonasson. Efteråt grillar vi, snackar cykel och socialiserar! Vi samlas vid torpet Nässmyra i Fugelsta söndag 25/10 kl 10.30 för avfärd (se länk). Ta med något gött att grilla så fixar vi en brasa! Ta även med ombyte så du inte fryser. Vid sämre väder sker grillning under tak. Alla prylar kan lämnas i bilen/vid grillplatsen under själva cyklingen. 

Fugelsta stigbyggare är bland annat markärgarna själva. Oj vad det måste underlätta för alla, att markägaren själv inte bara är entreprenör utan också inbiten cyklist. Vilka stigar och banor! Jag har aldrig provat något så roligt och det kanske inte säger så mycket eftersom jag har en hel del kvar att testa, men fasen vilket jobb de har gjort! Jag får erkänna att en flytt "hemöver" känns mer och mer lockande. Dessutom finns det ju så många tjejer att cykla med numera också. När jag köpte min första mtb i början av 90-talet så kände jag mig ganska ensam vilket gjorde att jag inte kom mig ut i skogen så mycket som jag hade behövt för att bli bra på det.

Blev väl ett spontant Tjoho när jag såg alla som kom för att cykla! Jag tror vi var runt tjugo tjejer men jag hann aldrig räkna. Jag har väl sällan varit lika färggrann heller, rosa hjälm hör inte till vanligheterna - men den var ju både skön och snygg! Syns gör man också, det är ju en bra grej både i skogen och på vägen. 

Genomgång med Cecilia och Linnea innan start. Det är alltid imponerande att höra experter förklara. Tydligt och ödmjukt.

Det är i familjen Ranbrandts skogar som banorna går. Här är det Johan Ranbrandt och dottern Eira-Lo, gissningsvis en blivande mtb-cyklist?, som hälsar oss välkomna tillbaka efter rundan. Trevligt folk, de där jämtarna. 

Ja, tydligt var det ja. Cecilia pekar med hela handen, eller var det hejdå och tack för idag? 

Sorry, älskling, men jag har inte plats för en till i mitt liv just nu. Det går bara inte hur mycket jag än vill. Men vi ses igen hoppas jag!

En sådan här dag kommer jag kunna se tillbaka och och minnas för all gemenskap och alla leriga leenden. Ett sådant minne man behöver när det viner isande höstvindar runt knuten och alla galna nyheter om inskränkta och farliga idioter gör mig nerslagen och ledsen. Ett fantastiskt botemedel mot det mesta, tänk om de som verlkligen behöver kunde förstå hur lätt det är att må bättre och bli snällare. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2015-10-31 14:27


Asså orka!

 Det här inlägget handlat jättejättemycket om Stockholm så sluta läs nu om det inte känns intressant.

Tack och lov att jag som femtiplussare får umgås med ungdomar hela dagarna. Mestadels handlar som väl är den vardagliga dramatiken om ganska världsliga enkla saker. Några har dock otur att hamna i riktigt allvarlig dramatik som både kan vara farlig och ge efterverkningar på många sätt. När man jobbar på en skola så ser och hör man mycket men för det mesta finns det hjälp att få. Men asså orka säger mest den elev som tycker att den senaste uppgiften var lite tråkig. Det tycker jag är ok att tycka och säga.

Själv säger jag asså orka om de här ständigt återkommande krönikorna i relativt stora tidningar av mer eller mindre kända krönikörer. Jag tänker inte köra någon "Hej Malin" grej nu, men vad i hela fridens glödheta in i norden helsike tänker de med? Jag har tidigare faktiskt gillat Cissi Wallin på Metro, men nu undrar jag verkligen hur hon mår? Något har definitivt hänt. Det liksom lyser igenom i texten. Och nä, jag tänker inte länka till något så dåligt som hennes senaste.

Jag bryr mig inte så mycket om själva klick-kåtheten, det är så självklart så det behöver knappt nämnas. Trist bara att hon hänger på den otroligt dammiga, omoderna och så tydligt okunniga debatten. Men som den lite konspirationsmisstänksamma bittertant jag ibland kan vara undrar jag lite över det faktum att det samtidigt med den under den senaste tiden också varit tjyvtockt med artiklar och annonser om bilars förträfflighet i just Metro. Uppseendeväckande mycket.

Det som händer sedan är lika självklart och lika dammigt. Insändare i samma tidning som hejar på och tycker att det är dags att ta itu med cyklisterna som minsann cyklar fortare i cykelbanan än gångfart - för det får man ju inte. Osv. Osv. 

Jag fixar inte mer okunnighet och jag fixar inte en till som blir förvånad eller förbannad över att cyklister kör fortare än 7 kmh nedför götgatsbacken. Kan någon (och då menar jag inte polisen för de har faktiiskt inte heller koll där) göra det tydligt för gud och alla människor att götgatsbacken är en helt vanlig jäkla gata och ingen gågata. Gågatan sträcker över götgatspuckeln och ingen annanstans. Det finns skyltar men det ser ingen.

Själv höll jag återigen på att bli nermejad av en i en vit pickup en morgon på väg till jobbet. Jag hade grönt och det hade den i sin mötande fil också, men samtidigt som den i sin vänstersväng över min körbana gasar på så tutar den genom hela svängen. Och jag är glad över starka ben som hinner trampa undan. I arla morgonstund hade jag inte haft några vittnen till en påkörning och med facit i hand verkar ju inte varken vittnen eller storleken av brott vara något som hjälper oss cyklister i rätten.

Det är det allt det här leder till. Det leder till att det är ok att hata cykliister, och hatar man inte så är det i alla fall ok att tycka att vi inte har varken på vägen eller på ens cykelbana att göra. Det är ok att cyklister skadas. Man får strunta i regler och köra på bara. Men glöm att "cyklister alltid struntar i trafikregler". Det stämmer inte. På min gata i stan stan har bara idag under TRE minuters tid inte mindre än SJU bilar kört mot enkelriktat på en gata man absolut inte har fri sikt på. 

Okunnighet brukar man bota med utbildning. Men här finns det inte ens tråkig information från myndigheter som lättillgängligt når ut till allmänheten. Den information som är vettig och som finns lättillänglig, bland annat Krister Isakssons blogg och Cyklistbloggen läses nog inte så ofta av dem som verkligen behöver och okunnigheten hos de som bötfäller och trafikplanerar är stor. 

Jag får känslan av ett Sisyfossyndrom i hur vi försöker "utbilda" okunniga med- och mottrafikanter. I kraftigt motlut med djupsnö.

Asså orka. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2015-10-16 20:56


MerBitte Håf

Gymnasielärare och frisör som antar utmaningar lite mindre genomtänkt än de flesta, lyckligtvis född som tjurig norrlänning. Lite för tung, lite för långsam - men med ett kärleksfullt förhållande till all typ av cykling.

Arkiv

  1. > Maj 2016
  2. > April 2016
  3. > Mars 2016
  4. > Januari 2016
  5. > December 2015
  6. > November 2015
  7. > Oktober 2015
  8. > September 2015
  9. > Augusti 2015
  10. > Juli 2015
  11. > Juni 2015
  12. > Maj 2015
  13. > April 2015
  14. > Mars 2015
  15. > Februari 2015
  16. > December 2014
  17. > November 2014
  18. > Oktober 2014
  19. > September 2014
  20. > Augusti 2014
  21. > Juli 2014
  22. > Juni 2014
  23. > Maj 2014
  24. > April 2014
  25. > Mars 2014
  26. > Februari 2014
  27. > Januari 2014
  28. > December 2013
  29. > November 2013
  30. > Oktober 2013
  31. > September 2013
  32. > Augusti 2013
  33. > Juli 2013
  34. > Juni 2013
  35. > Maj 2013
  36. > April 2013

Mest lästa

  1. Hur står det till med balansen?

Kategorier

  1. > Cyclocross
  2. > Cykelhistoria
  3. > Cykelkultur
  4. > Kost och näringslära
  5. > Landsväg
  6. > MTB
  7. > Pendlar - Vinterhojj
  8. > Prylar
  9. > Träning
  10. > Tävlingar

Etiketter

  1. > Aktivitus
  2. > Aron Andersson
  3. > Billingeracet
  4. > Bockstensturen
  5. > Bäckstedt
  6. > Calle Friberg
  7. > Cykelklubb
  8. > Emil Lindgren
  9. > Engelbrektsturen
  10. > Finnmarksturen
  11. > Gran Fondo Stockholm
  12. > Grenserittet
  13. > Halvvättern
  14. > Hjul
  15. > kollektivtrafik
  16. > Kost
  17. > Leontien van Moorsel
  18. > Lida Loop
  19. > LidaCX
  20. > Lidingö MTB
  21. > Lidingöloppet MTB
  22. > Lådcyklar
  23. > Långa Lugnet
  24. > Långloppscupen
  25. > Mallorca
  26. > Mattias Wengelin
  27. > Motionslopp
  28. > Mountainbike
  29. > Mörksuggejakten
  30. > Randonneur Stockholm
  31. > Ride of hope
  32. > Ränneslättsturen
  33. > SAS
  34. > Scott
  35. > SJ
  36. > Skada/sjukdom
  37. > Specialized
  38. > Spinning
  39. > sportoptik
  40. > Stockholm Cyclo Cross
  41. > Styrkepröven
  42. > Tour of Jämtland
  43. > Tre berg
  44. > Träning
  45. > Träningsläger
  46. > Tävling
  47. > Viking Tour
  48. > Välgörenhet
  49. > Västgötaloppet
  50. > Vätternrundan

Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser