Bitte Håf | Bicycling.se
Annons

Bitte Håf

Om att gå i kloster eller Ännu ett blogginlägg om den där ön.

- So that is why you have such nice legs, sa farbrorn som stoppade mig precis när jag var på väg ut från Bunyola för att påbörja trampandet uppför berget. Han ville varna mig för att det kom att bli både brant och jobbigt i stigningarna. Det var efter att jag lugnade honom med att jag redan visste det och att jag hade cyklat där ett antal gånger förut som han insåg hur benen formats. 

Men visst, det där gjorde ju att jag kuttrade på ganska lätt där över berget och vips satt jag med kaffe och kaka på Hermitage. Överlycklig över inte bara ett utan två fungerande ben. 

Dagen innan utförde jag mitt första av flera hjältedåd när jag stoppade något som hade kunnat sluta med fyra väldigt blå ögon. Den lokala mtb-cyklisten, vilket jag lätt räknade ut på grund av att han var klädd som vi är när vi ska på skotertur, höll på att bli påkörd av en lastbilschaufför. Det var den senare som borde ha väjt, också lätt att räkna ut då han kom från en mindre utfart. Men de var kraftigt oense och när de började veva på som värst med knytnävarna så höjde jag min myndiga stämma och ropade: Hey! Tranquilla ner er lite va! Om det var stämman eller uppsynen av k-häxa aka Stålhenens moster som fick de bägge kombatanterna att sansa sig vet jag inte. Men det hjälpte och alla återgick till sitt. 

Nästa hjältedåd var att få fårmamman som tyckte att gräset såg grönare ut på andra sidan vägen och stängslet (ack, säg den som inte haft de tankarna) tillbaka till sitt lilla lamm. Men hon fattade snart att jag var där för att hjälpa och följde snällt med runt hörnet så jag kunde öppna grindarna till henne. Men inte ett tack, ingenting. Otacka är världens lön. Jaja, man får helt enkelt ödmjukt hoja vidare och tänka att det säkert är någon som vänligt släpper in mig när jag gjort samma misstag.

Ser väl rätt nöjd ut ändå, fårmamman. Fick till och med klappa lite genom stängslet.

Dagen efter turen upp till Orient hojade jag upp till Alaro för att betala min hyrcykel Kjell-Olof hos Cyklingplanet. Den hade levererats till klostret/hotellet innan jag kom. Det var en Felt, en aluminium-hoj jag hyrt och jag tycker att jag är sanslöst fyndig som kallade hojen Kjell-Olof. Inte? Nähä. Hojen kändes trots namnet varken stel eller trist, däremot stabil och hyftsat pålitlig, jag trivdes bra med den. Å andra sidan var jag bara så himlastormande lycklig bara över att få och kunna cykla så vad som helst hade kanske funkat. Men en saknar ju alltid sin egna. 

På väg ner till Santa Maria på den fina vägen med stycket pave så bestämde jag mig för att titta lite på området runt Santa Maria. Det är väl ingen hemlighet att om jag kunde skulle jag köpa gård på Mallorca punkt nu och börja mandelmanna. Här är ju säkert hälften av befolkningen Mandelmanns så jag skulle säkert få bra råd och tips. Ett ställe som var till salu var extra intressant, kanske mest för att det hade "charm och potential" som det brukar heta och som är lika med inte så skitdyrt men jättejobbigt att fixa till = blir skitdyrt i slutändan. Men ändå, det var nåt särskilt med det. Efter att jag hade lufsat runt i buskarna ett tag så hörde jag det alldeles mest hjärtknipande lilla bääääähäääet från en liten killing. Den såg uppfordrande på mig, med blicken "köp det här huset nu och ta hand om mig".  Att den var hyfsat nyfödd såg jag på den intorkade biten navelsträng som hängde under magen på den. Inte kunde jag lämna den, och inte en morsa get så långt ögat kunde nå. Inte den minsta get-bjällra. Jag stoppade en lagom intresserad snubbe på rostig damhoj men han ryckte på axlarna och drog iväg. Så jag sa till lilla knytet att jag skulle hämta hjälp, på någon slags get-mallorcinspanska, och hojade iväg jag med. Tanken var att det kanske fanns en bonde på andra sidan som gränsade till den här tomten. Logiken på topp, och där var han. Han fattade direkt när jag bääähhäade och visade pequena med händerna så han tog sin cykel han med och vi hojade tillbaka. Och visst var det hans, och morsa get skulle visst vara någonstans i närheten hon också. Men han blev också lite konfunderad, så efter att vi gullat med knytet och utbytt kindpussar så tog han med knytet till gården. Och mitt hjärta brast lite, för är det nåt jag är svag för så är det killingar. 

Mjuk och alldeles underbar liten killing. Det bor en mandelmann i oss alla tror jag.

Klostret som jag bodde i då? Det hade jag inte koll på innan, men där jag har bott den här gången är ett nerlagt kloster som numera är ett litet hotell, Asis de Marratxinet. Något som kändes lite konstigt från början var att jag var den enda och för året första gästen. Men Dominique, en av ägarna och som hämtade mig vid tågstationen, försäkrade att jag skulle få full service ändå. Det fick jag, och det kändes inte så konstigt efter ett tag, det där med att vara ensam. Det var ren lyx och otroligt skönt! Och - maten! Mallorca har inte för mig varit detsamma som kulinariska upplevelser, men det har jag fått omvärdera nu. Fantastiskt god rustik och välgjord mat! Sköna sängar i spartansk miljö utan den vanliga tråkiga hotellkänslan. Så otroligt härligt, och väldigt trevliga och gästvänliga ägare. Jag vet att det låter som om jag vore köpt men glöm det, det här var bra på riktigt! Jag tycker dessutom att det är ganska onödigt att bo vid havet på turiststråken när jag inte utnytjar det som finns där och inte heller roas av fulla fotbollsfans på barerna, så det här är perfekt för mig. Man är ju ute på finvägarna från start också. Inga långa tråkiga transporter och bergen några kilometer bort. 

Dominique. en av ägarna till Asis de Marratxinet, vid en gammal stege som nunnorna använde när de plockade citronerna i trådgården.

De fantastiska kockarna och far och son, Toni och Jaime, och längst till höger vaktmästaren Hermann, vid mitt middagsbord. 

Frukostbordet. Meditativ omgiving med fågelkvitter och lite kattskrik.

Byn/staden Santa Maria ligger 3 kilometer från Marratxinet där klostret/hotellet ligger så har man med sig en liten fickryggsäck så kan man ju handla med sig om man behöver nåt extra till kvällen. Vin till exempel, som man får ta med eget till middagen om man vill. 

"Beröm en man för hans citroner och du får citroner"

Förutom alla hjältedåd så har jag cyklat. Jag har en massa favoritvägar och en del nya vägar. Några som inte behöver cyklas igen då det är ett större under att jag klarat mig utan punkteringar. Men om jag inte hade provat nytt så hade jag till exempel inte fått med mig två jättecitroner i bakfickorna. Jag hade heller inte blivit kompis med ett par i grannbyn till Ruperts och fått veta att svärsonen var från Danmark. Och att jag var välkommen när helst jag behövde hjälp med något. Om någon är intresserad av - och det tror jag inte när det gäller en väldigt dåligt tränad dam i medelåldern - watt. puls, fart, höjd och så vidare så har jag ingen information alls. Jag har cyklat mig trött, jag har cyklat hela dagarna och jag har cyklat uppför och nerför, helt utan datasamlande prylar på styret. Jag har fått den träning jag just nu behöver men jag har framförallt upplevt och njutit. 

Mallorca, hasta pronto!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-03-12 18:58


Vilken terapeut går du till?

I skrivande stund sitter jag efter en natt utan sömn på Arlanda och väntar på planet till PMI. Om man kan tänka sig något lite negativt med att flytta norrut så är det att det är norrut. Det är långt till söderut, och söderut ligger ju bland annat Mallorca. 

Men tur som en tok så skulle en kollega neröver landet så jag fick åka bil ner till flyget den här gången. En resa som faktiskt var snabbare och säkrare än tåget, men det är väl i och för sig inget som slår ner som en bomb hos någon. Djupt tacksam till tvåbarnsfamiljen som trängde ihop sig i bilen för min skull kan jag alltså sitta här i lugn och ro och nästan fatta att jag ska få cykla snart. 

- Cykla med Bitte som terapi, sa en av eleverna i veckan, och fnissde lite. Jodu, svarade jag, om du bara visste hur bra det fungerar. 

Själv har jag kämpat rätt hårt mot en enveten smärta under hösten, den där skärande sorten som väcker en på nätterna och gör kroppen rastlös och ledsen. Tar fram det värsta hos klimakterietanten (jo, hon är kvar men i mildare form) och gör livet lite extra spännande för närstående. 

Men efter sjukgymnast, homeopatmedicin, vanlig sjukvårds medicin, färsk gurkmeja som man blir alldeles tokorange av, MSM, K2, spinning, osv osv så har det börjat ge med sig. Efter ett par någorlunda smärtfria dagar så beställde jag en resa, suget efter terapi blev för stor. En lyxresa, jag ska nämligen ner under påsken också. Säga vad man vill om det men klimatsmart är det inte och i Jämtland är det plötsligt underbart vinterväder. Men tyvärr, jag kunde ändå inte hålla mig. Jag behöver det för att fungera bra och tänk vilken from och tacksam en jag kommer vara när jag kommer hem igen. Alla kommer kvittra omkring mig och livet blir så ljust och glatt. 

Och eleven? Henne ska jag ta med på cykling i sommar. Sen kommer hon förstå att hon kan cykla helt själv och få sin terapi. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2017-03-04 07:48


Japp, det känns okej med ett nytt år!

Det kan nog för många i min närhet låta märkligt att jag så mycket längtar efter ett nytt år när 2016 ändå bjöd på så mycket positivt för min egen del. Men även positivt tar på krafterna.

2016 bjöd på både mindre och större överraskningar. 

Det har som jag ser det cyklats på riktigt två gånger i år. En gång på Mallorca och en gång i Norge med i snitt hundra mil vardera. Loppstestet från Viking Tour i Norge kunde ni läsa i förra numret av tidningen. Att det vara cyklats två gånger stämmer förstås inte, det har cyklats mer och det har varit trevliga turer. Men alldeles för lite och för kort.

Sen gav jag ut en diktsamling i maj och i samband med den gjorde vi en roadtrip i Västerbotten och Jämtland. Då kom också det snabba beslutet att vi skulle flytta upp till Östersund. Flytten innebar dessutom två flyttar eftersom vi redan bestämt ett lägenhetsbyte i Stockholm. Redan där hade jag ett kraftigt minus på tids- och energikontot.

Två flyttar betyder också mycket lådor som ska bäras. Det som händer är en att en för lite tränad kropp far illa av alla kilon som ska bäras på både introvert och extrovert. Summan av alla icke förbrända kanelbullar har blivit ett stycken skitont ben och en tyngre kropp. 

En av de stora överraskningarna, både för mig och sambon trots att det faktiskt var på mitt initiativ, samt för alla vänner och bekanta som känt mig länge, var att jag förlovade mig. En i mitt tycke helt onödig handling som bara kostar onödiga pengar som man kan köpa nya cykelprylar för, kändes plötsligt helt självklar. Så det kan gå. 

Önskelistan för 2017 är alltså kort.

1. Lugnare tempo. Kan jag fixa själv och har många goda vänner som påminner. Hjälper tyvärr sällan men nog borde jag väl fatta till slut?

2. En riktigt grym sjukgymnast/naprapat. Det måste bli ordning nu. Saknaden efter den bäste naprapaten Marcus Lofjord är smärtsam på flera sätt.

3. En fysik jag kan acceptera och bygga på. 

2017 har en del utmaningar som jag ser fram emot så mycket, så att kroppen fungerar är högst nödvändigt. Dä är det märkligt att det ska vara så svårt att ta tag i det på allvar. Samtidigt känner jag flera som inte har möjligheten att alls ta tag i det, så vad gnäller jag för? Skämmes tamejfan. 

Jag avslutar med något av det viktigaste, nämligen kärlek. För cyklingen är för mig väldigt viktig, men utan de fina vännerna och utan min sambo vore livet väldigt trist. Så här kommer en liten bildserie från 2016, och även om det fattas några så får bilderna från årets Mallorcaresa visa några av de människor som gör mitt hjärta extra varmt.

Finaste Åsa och Henrik. Som bor för långt bort numera. Sverige är för långt.

Finaste Petter och Agneta.

Finaste Conny.

Finaste Ronnie.

Sist men inte minst, finaste sambom Matz. Som jag hängt mig om halsen på, "stolt som en balkong". 

Gott Nytt år på er alla! Låt oss hoppas på ett mycket mindre trumpigt och trupprikt år men med mycket cykling så jorden läker ihop och alla får leva lyckliga i alla sina dagar!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-12-31 16:06


Kom igen nu vintern, det lackar mot jul!

När vi flyttade upp till Östersund i slutet av augusti, så var det alla underbara cykeldagar och de så otroligt lättillgängliga cykelvägarna och cykelstigarna jag såg fram emot mest. Jag tänkte att jag skulle nöta många mil på både landsväg och i skog redan under hösten. Sen kom livet, det vill säga jobbet, hälsan och ett evigt flyttbestyr där jag och sambon mest går omkring och flyttar på saker i den stora lägenhete för att hitta bäst plats för allt. Och det märkliga är att det som har fått bästa platsen, cyklar och cykelkläder, är där vi famlar som mest i blindo så fort vi ska ut på en liten tur. Det tar en halv evighet att hitta rätt cykelbrallor och var f-n är handskarna och favoritbuffen? 

Våra bägge mtb-hojar har fått på sig dubbdäck så vi är sugna på lite snö nu. Men då ser det ut här som i resten av Sverige, allt är täckt av en förrädisk is och gående som cyklister och bilister kan nästan inte röra sig utan spikskor. Till och med bussar ställs in men det sker i det tysta, inga stora kaosrubriker om det. 

Så det har varit en höst med mndre cykling än någonsin och varje gång jag är ute känner jag hur mycket jag saknar det. Hur mycket kroppen saknar det och farmförallt hur mycket hjärnan saknar det. Det måste bli en ändring på det, men nu är ju min "hatmånad" november slut för det här året så snart blir det fart på tanten igen. 

Inget peppar mer än fina cykelkamrater och på Facebook damp det ner en inbjudan från cykelbutiken Velo Rapid till Tomtecykling (jag gjorde ett skägg av en gammal gardin) med glögg och ölprovning. Så mycket bra grejer samtidigt måste man ju vara med på så det blev en liten sväng ovanför stan och sen samkväm i cykelbutiken. Där träffade jag en ny bekantskap, Patrik, som också flyttat upp hit från Stockholm. Det var förstås kärleken som dragit honom upp till Jämtland för fem år sedan. Han erkände ändå att även om han trivs väldigt bra så är det några saker han saknar från Stockholm. Inte minst Hellas i Nacka, med ett av sveriges absolut bästa mtbstigar, och de cykelkompisar han har där. Vi kom överens om att man inte kan och ska jämföra, de stigar man är uppväxt med och kan på sina fem är det sällan något som slår. Här har vi ändå fjäll och friskare luft, något som jag njuter enormt över att andas varje dag jag går till jobbet. 

Snygga tomtar. eller hur? 

Närbild på några av skäggen. Själv kände jag att det nog inte var helt fel med något som täckte ansiktet lite i kylan, även om det var en gammal gardin. Som en lättare buff med andningshål. Bra grej!

Stort tack alla tomtar för sällskapet idag och för en fantastiskt spännande ölprovning! 

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2016-12-18 14:31


Varför cykla runt en sjö när man kan cykla på en massa öar i den istället?

Det föll sig som så att självaste redaktör Åsa Eriksson kom på besök i vår fina stad Östersund för några helger sen. Genast började jag smida planer för att helgen skulle bjuda på både äventyr och mys. Jämtland ligger ju inte bara fjällnära utan också vid sveriges femte största sjö, Storsjön. I sjön ligger både små och stora öar, där Frösön väl är den mest kända. Inte minst just på Frösön finns det otroligt fina mtb-stigar och på Frösöberget finns numera downhillbanor och ett av sveriges bästa och fräschaste fikaställen, Cafe Frösötornet. 

Jag fick fina tips av cykelkamrater här på både cykelstigar och guide för en slags "ö-luff", så lördag morgon blev det tidig avfärd för att hinna med färja över till Norderön som ligger ett par mil från Östersund. Där väntade guiden och båtägaren Daniel Edin och snart hade vi lastat ombord både oss själva och cyklarna för färden över till Verkön. 

Verkön är obebodd men under sommaren åker många över dit med båt för att äta och kanske också bo på Verkö slott. Ön ägs av tre bönder som låter sina kor ströva fritt under de snöfria månaderna, men inför den här vintern fick vi veta att det är två lite mer äventyrliga och tjuriga kossor som vägrar åka över till värmen i ladugården på Norderön. Spännande att se om de kommer lufsande över när isen lagt sig. 

De tre bönderna var mer än glada över att cyklister börjar upptäcka deras ö. Jag upplever att de flesta jämtar gillar när andra människor också vill använda naturen, även om de råkar äga den. Men här kände vi oss verkligen riktigt välkomna! Stigarna på ön är endast upptrampade kostigar och några mindre överväxta skogsvägar. Det här gör cyklingen på ön lite extra trixig och teknisk, men framförallt väldigt rolig! 

Efter Verkön åkte vi över med båten till Norderön igen där det var dags för lunch på Tivars gård. Gården producerar magiskt god ost och tillbehör till den, och har en liten restaurang vid stranden av Storsjön. Mätta och varma så var det dags för Norderöns stigar. Lite mindre tekniska men ändå mysiga och roliga. Även här går många av stigarna efter sjökanten och det är ju där det är finast att cykla, även om utsikten över sjön och fjällen från höjderna också är fantastisk. 

När cyklingen var klar på denna andra ö så lämnade vi den trevliga guiden Daniel hemma på hans gård och tog färjan över till Andersön. Helt plötsligt kändes det väldigt varmt och skönt i bilen och lite onödigt att kliva ur för ännu en ö-cykling. Men vi bet ihop och tog oss an stigarna där också, inget vi ångrade efteråt. Här cyklade vi halvvägs över ön eftersom vi hört om de väldigt rotiga och tekniska partierna på öns norr-sida och väl inte kände oss pigga och starka nog för den utmaningen. Men sen var det äntligen dags för det planerade myset, det vill säga kaffe och hembakt kaka ur ryggsäcken. 

Det blev en heldagsutflykt till slut, med otroligt fina stigar och naturupplevelser. Solen sken, Storsjön glittrade och kaffet värmde. Klart är att det här området har otroligt mycket att bjuda på med stor potential att ta emot mängder av cykelturister. Som vill äta och bo och bland annat shoppa närproducerad ost.  Enda problemet är väl att ta sig hit... Hallå tågoperatörer? Turistnäringen? 

Vi jobbar på med det tycker jag, att påminna andra viktiga aktörer när det gäller cykelturismen. De (tågoperatörerna och andra som har makt över vägar och järnvägar) borde ha vaknat vid det här laget men somliga sover tydligen stenhårt. Det ska inte behöva vara så att det endast är folk med stora bilar som ska kunna ta sig runt i Sverige. 

Vi har sån tur så vi har det här 20 minuter hemifrån. Lycka!

Vindpinad redaktör med gott mod.

Daniel på en av de mysiga stigarna på Norderön, hans hemmaö.

Får man kedjebrott får man gå, och de två bakom sympati-gick. Utsikten över Verkö slott är väl fin? Jag rekommenderar besök till sommaren!

Anders på Velo Rapid anslöt också under dagen. Den alltid generöse som lånar ut hoj när det kniper. Åsa fick låna en fulldämpad Trek Fuel ex medan han själv cyklade på en Trek 920, en slags äventyrscykel utan dämpning men som tydligen klarar det mesta. Åtminstone med en sån cyklist som Anders. 

Och apropå Velo rapid så har de gjort en riktigt cool film när det gäller den stundande vintersäsongen, kolla in den här!

Ps. Jag cyklar gärna runt Storsjön också, ett av sveriges finaste landsvägslopp! 

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-10-30 17:02


Mera Jämtland!

Helt naturligt blir det mycket skrivet om den här landsändan i min blogg i fortsättningen. Den är värd att skrivas om också. Det finns mycket bra för all typ av cykling här, förutom inomhus då. Ingen velodrom men det kan ju å andra sidan inte så många skryta med, och ganska få spinningställen. Det senare är något jag själv gärna gör vintertid för att hålla igång ben och kondition, trainer är min dammigaste pryl. Men det ser ut som den får ställas upp här i nya lyan eftersom gymen mest är crossfit-inspirerade. Här har jag ju plats också, i vår 100kvm stora lägenhet. Ovant, lyxigt och fantastiskt skönt.

Senaste cyklingen gjorde vi till Blanktjärn i Vålådalen. Sagolikt vacker tjärn, med vatten skiftande i turkosgrönt och där man ser botten klart och tydligt. Tjärnarna, för det är två, har blivit ofantligt populära besöksmål efter en helt magisk youtube-film med skridskoåkare. Vi mötte alla typer av människor på vår tur dit. Traillöpare, barnfamiljer (fast det kan vara lite väl strapatsrikt för små barn som ska gå själva) ett par med en alldeles nyfödd i sele på magen och andra vandrande. Några hade tältat vid en tjärn över natten. 

Men man dyker där också. En av de mest peppande instruktörer jag träffat på, Martin Rask, som var en av dem som fick mig på banan efter tredje diskbråcket har också flyttat upp till den här underbara landsändan. Han och en kompis har gjort en vacker film från deras fridyk i samma tjärn. 

Men vi var fyra som cyklade den här dagen och ingen av oss hade varit där förut. Superlativen haglade mellan oss om både rundan och tjärnarna, även om vägen upp var i svåraste laget för oss som inte cyklat så mycket på ett tag. För fd. mtb-tävlingscyklisten Anders var det inga större problem förstås. Kerry som är triatlet hoppade i och badade direkt när vi kom fram, men född i Lapplands inland där jag fick gå i simskola i en kallkälla så håller jag mig ifrån sådana tokerier när jag kan. Sambons film nedan visar den snällare delen av rundan där vi också kunde cykla utan att kliva av. Filmen är lite suddig men det beror en vurpa i en stenig nedförsluta, så det är ren tur att både kamera och sambo fungerar utan större skavanker efteråt. 

Välkomna upp till Jämtland hörni! Och det vankas mera, bara vänta så får ni se!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-10-09 14:58


Jämtland levererar!

Trots att jag just nu egentligen fortfarande befinner mig i ett lätt förvirrat tillstånd där väldigt mycket har hänt på väldigt kort tid, och knappt hittar i mitt eget hem än, så var jag alldeles för nyfiken för att kunna hålla mig borta från Östersunds cykelklubbs MTB-träning för barn. Varje måndag kl.18 samlas de, från cirka fyra till åtta års ålder med ett gemensamt. Förväntansfulla krigarblickar och stor cykelglädje. 

När jag kom till uppsamlingsplatsen trodde jag nästan inte mina ögon. Jag hade hört att de var många, men de var ju jättemånga! Ordföranden för klubben, Anna-Karin Ivarsson, berättade att det kan komma runt 60 barn. Men MTB-skolan har vuxit så snabbt att det är svårt att räkna dem och det kommer hela tiden nya. En eldsjäl måste alltid vara den drivande och när det gäller det här är det min gamla vän Jens Tirén som står för den rollen. Jag brukar skämtsamt ge honom skulden för att mitt eget intresse för landsvägscykling kom igång med hjälp av hans cykel på loppet Storsjön runt för många år sedan. 

Jens delade in barnen i åldersgrupper och just den här kvällen hade han hjälp av två killar till från klubben. Jens grupp gav sig snabbt in i skogen och cykkade förhållandevis tekniska banor. Men de blev aldrig nöjda utan ropade hela tiden efter svårare och svårare stigar. Otroligt kul att se! Det känns som om vi har en lovande ny generation MTB-cyklister på gång! Bäst var kommentarerna efteråt, så glada och trötta barn som tyckte att det var det roligaste de gjort. Såklart det är, cykla är ju det roligaste, men det är ju så underbart att se att de kan upptäcka det så tidigt. 

Samling med alla barn och deras medcyklande föräldrar och andra som bara tittade på. Jag cyklade också med och lyckades göra en finfin spd-vurpa i skogen så hela underarmen är blå.

Här laddar de för ett hopp och åker en i taget. Jag lyckades inget vidare med aktionbilderna i hoppet men de klarade det fint!

Rut tar ett energipåfyll. Tycker inte ni att den där beslutsamma blicken påminner om en viss OS-guldmedaljör? 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-09-04 21:54


Vi kom, vi såg och en av oss till och med segrade! Viking tour 2016

    

Jag sa efter Tour of jamtland 2011, Vätternrundan 2012 och efter Styrkepröven 2013 att jag aldrig skulle cykla i regn och skitväder igen. Det är ju helt enkelt inte roligt. Det ska vara roligt att cykla. Sen kom Viking tour 2016. 

Vi startade i regn första dagen, men med gott hopp och så uppfyllda av det som fanns omkring oss så energin nästan knastrade i benen. För mig var det lite dubbelt, jag var också ordentligt orolig eftersom knastrandet lika gärna kunde betyda ett nytt diskbråck. Diskbråck är ångest. Sceneriet och allt det vackra tog ändå nästan andan ur mig, den första etappen la verkligen ribban för det som komma skulle. Norge är så otroligt vackert med all sin dramatiska natur. Vi kämpade länge uppför en lång stigning och där och då förstod nog alla på en gång vad som gällde. Det här skulle som utlovat mest handla om höjdmeter. Loppet som helhet med sina 701 km över 10000 höjdmeter. 

Trots min vikt så gillar jag att cykla uppför. Många gånger får jag förstås se cyklister med mindre fluff runt midjan flyga uppför backarna. Men många gånger orkade jag själv ändå köra om rätt många med mina numera erfarna muskler som mycket förvånande fungerade väl trots de påvra träningstimmarna och en enveten ischias. Ischiasen och höfterna blev faktiskt bara bättre och bättre för varje dag under veckan, cykla är verkligen en bra grej! Som jag alltid brukar säga, man klarar alltid så mycket mer än man tror. Men jag skulle i slutet av den här veckan inse att även en tjurig tant som jag själv måste slänga in handduken ibland. 

Loppet sträcker sig över 7 dagar. Om man kör i racinggruppen, alltså tävlar, så cyklar man varje dag även om två av dagarna innebär kortare etapper på några mil. Men med rejäla klättringar istället. Touringgruppen hade dessa som två vilodagar. Hela teamet Slightly worried enthusiasts - SWE, som vi fyra kallade oss startade i racingklassen. Redan första dagen insåg jag och min sambo att vi skulle kliva in till touringklassen. Ingen av oss hade något att bevisa och med den sommar vi har haft bakom oss så fanns ingen extra energi för att kriga för nåt. Vi skulle göra cyklingen så behaglig som möjligt och se till att vår enda semestervecka tillsammans innan flytt och nytt jobb skulle bli rolig, trevlig och ge oss krafter inför hösten. 

Då hade vi inte räknat med vädret. Det där en aldrig kan påverka mer än att försöka klä sig så vettigt som möjligt. Ull, ull, ull och vindskyddat är bra, men det räcker tyvärr inte alltid när man blir helt genomvåt. Det blev ju också så att man cyklar länge, när man kör i touringklassen. Man tar det lite lugnare, försöker hinna ta bilder av det fantastiska landskapet men framförallt vänta in varandra så att ingen ska behöva cykla ensam hem till Valhalla, som våra idrottshallar hette. En belgisk tjej var helt överlycklig en kväll när vi drog henne hem, vi såg varken till hennes sällskap eller följebil. Lång tid ute betyder också mer använd energi, i synnerhet när det är blött och kallt. Inte minst mentalt. 

Jag har ofta tänkt att det vore fint att se Geiranger, Juvashytta och alla de här platserna jag har hört talas om. Tänkt att det väl är något man får göra när man blir pensionär, åka med Hurtigrutten eller nåt. Men nu har jag sett dem, även om några var på håll och även om jag inte cyklat alla stigningarna (än) så har jag varit uppe på några toppar och sett många av platserna där ingen skulle tro att någon kunde bo. Och apropå pensionär, så var det just teamets enda pensionär som stannade kvar i racinggruppen och klarade alla toppar som skulle besegras. Helt otrolig prestation! 

Birgitta, Diesel-Doris. Krogardrottning och sköldmö, vann ledartröjan i sin klass 60+.


En liten "Sa Calobra-känsla" på vägen ner för berget. Jag tog det ändå lugnt nerför, jag vågade inte riktigt lita på att busschaufförerna var lika smidiga i samarbetet med cyklister som på Mallorca.

Värt att stanna för. Många gånger. 

Får uppe på Juvashytta, vi i bil upp. Ulrika i arragörsstaben som också var den som fick med oss på utmaningen ville visa oss utsikten, som trots dimman var storslagen. 

Ulrika med lite stabilare skor i leran. Det blev lite trögt att få fast och av klossarna när vi hade geggat ner oss.

Om jag hade stannat och tagit bild av alla vackra hus, dånande forsar och alla skira men majestätiska vattenfall så hade vi kommit fram någon gång i maj. Tänk att ett land kan vara så vackert!

Jodå, finväder minsann när vi åkte färjan från Geiranger till start för touringklassen. Här poserar en av de väldigt trevliga holländarna.

Finväder igen! På vår lediga dag! Här är det Tim från Holland, han som nästan gillar brunost. Åtminstone om det blir brunst av det. 

Om jag skulle cykla det här loppet igen så är det ingen tvekan om att jag skulle välja samma boendeform, i idrottshall. Vilken skön stämning, vilka människor vi fick lära känna, vilket mys!

Söta bror och coolaste killarna, våra bästisar från Norge, Frode och Björn-Atle. 

Sista dagen var det nysnö på fjället. Bådade inte gott för etappen. 

En knäckt och väldigt frusen tysk, som fick hjälp att klä av sig. Sista etappen blev hård även mot de hårda. 

Jag bröt den sista etappen. Det andra loppet i mitt liv som jag bryter. Det var värre den här gången, och jag har aldrig någonsin varit så kall. Mycket på grund av att jag inte fått upp värmen efter den förra nedkylningen dagarna innan. Men också på grund av kläderna, ullen blev för blöt och det gick aldrig trampa sig varm. 

Men jag blev värmd av den trötta lilla hjälpredan till en i arragörsstaben, han hade också blivit kall. Men det kom inte ett pip om det när han klev in i bilen, gnället på kylan var det vi som stod för.

En vän hade läst någonstans att det här var Viking tours sämsta väder någonsin. Det höll inte en i arragörsstaben med om, men låt oss hoppas att det stämmer. Annars vågar nog inte många prova på loppet. Men jag känner flera som kört det tidigare och de har haft det fint. För mig är det inte sista gången i Norge heller, jag ska dit redan den tredje september. Men då blir det mtb! 

I bilen hem sen satt jag och funderade över vilka kläder jag skulle behöva skaffa. Men så kom jag på att det behöver jag ju inte alls.

Jag ska ju inte cykla i regn och skitväder igen. 

Men det här är en upplevelse jag inte hade velat vara utan, trots att det inte blev den aktiva vila vi önskade. Men det är nog Moder jord som talar till oss och säger skärp er!

Stort tack till bästa gänget, jag hade inte kunnat ha bättre sällskap i de förhållanden som rådde. Krigardrottningen Birgitta, grymma och underbart charmiga Gunnar och min egen hjälte och sambo Matz. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2016-08-15 21:57


Det närmar sig Viking tour!

Hemma i lägenheten vi bott i en dryg månad ekar det tomt just nu. Bara två cyklar, luftmadrassen vi ska använda under Viking tours nätter på idrottshallarnas golv, och någon kastrull är det enda som dämpar ljud. Min enda träning består i att putsa fönster och skura för andra gången i sommar. Men det är det värt.

Uppladdningen för loppet kunde alltså ha varit bättre men ibland går det inte. Jag erkänner att jag just nu är lite orolig eftersom en lite enveten ischias inte ger sig. För mig är ischias lika med ett begynnande diskbråck och det vill jag gärna undvika. Så med en blandning av pillertrillande och stretch så hoppas jag kunna undvika det, men blir det det minsta värre under loppet så hoppar jag av. Mina efarenheter har ändå visat att det lika gärna kan skrämma bort skiten. Så vi får se. Lite irriterad är jag på mig själv, för jag vet att jag aldrig (och då menar jag verkligen aldrig) kan strunta i träning för då blir det precis så här. Dum, dummare, dummast. 

Men som den tjuriga norrlänning jag är, som antar utmaningar rätt så obetänkt, så ska det bli riktigt spännande att uppleva det här loppet. Och mitt i packingen av skoskydd och nya cykelbyxor så kommer arrangören med en karamell till.

Viking tour 2018 Arctic Lofoten Edition!

Missa inte!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-08-02 11:13


Mot norr med bilkropp och Viking tour.

Norge är ett sanslöst vackert land. Bilden är lånad från Viking tours hemsida, det finns fler vackra bilder att se där. På youtube kan man se flera bra filmer från loppet, kolla och inspireras! 

Jag har medvetet varit ganska tyst när det gäller årets kommande utmaning. Anledningarna är flera, vår flytt upp till Östersund är en. Det tar tid och energi att flytta och i skrivande stund är ännu inte alla pusselbitar lagda. Men om allt går lika smidigt som hittills så är den sista snart lagd den med. Största anledningen är ändå en kraftigt sviktande tilltro till min förmåga att genomföra loppet just i år. Träningen har aldrig varit på en lägre nivå och energin har lagts på annat nödvändigt.

För flytten, för utmaningen och för att förenkla så köpte vi en bil. En begagnad praktisk kombi med 4WD och dragkrok. Vi har redan fixat garage däruppe, för den kommer förhoppningsvis stå stilla mest hela tiden. All den här bilkörningen upp och ner mellan storstan och finstan har tagit på min kropp. Mer ont i axlar än någonsin och vänster höft krigar tillsammans med ischias för att vinna smärtkriget. Just nu leder höften, och både min massör och naprapat har semester och det har ju de flesta just nu. Så jag hemmabehandlar med övningar, piller och en liten sjujäkla smärtsam boll som gör underverk för en del av problemen. Köp en om du har möjliget, finns hos naprapater med koll. Men blir man så här av att köra mycket bil så har jag lite större förståelse för att bilister är lite sura.

Viking tour. Världens vackraste sykkelritt. 7 dagar, 11 berg, 10 fjordar och hur många mil vet jag inte i skrivande stund men det är ca 75-80. Jag har en underlig egenhet och det är att jag inför lopp ofta i princip bara tar reda på startid och startplats och sen trampar jag. Jag har missat mycket bra information när det gäller lopp genom åren men å andra sidan har jag inte hunnit gruva mig så mycket heller. För ett lopp av den här sorten är en hel del backträning rätt viktigt för att loppet ska bli behagligt. Hade kanske inte gjort något om man hade cyklat någon längre runda under sommaren också. Men varken tid eller energi har uppenbarat sig, inget "plötsigt händer det". 

Men vi är fyra optimistiska krigare i medelåldern som ska genomföra det tillsammans. De andra är min sambo Matz som för övrigt klarade Tre berg förra året på helt egen hand och som nybakad cyklist. Birgitta, som har tillnamnet Diesel-Doris och så Gunnar, också nybakad cyklist men med järnvilja. Alla mellan 51 och 60 år och vi kallar oss Slightly Worried Enthusiasts. Det kommer gå bra. Kanske inte så fort, men vi kommer ha kul! Det får bli en extra aktiv semestervecka med extra allt, bara vyerna kan man ju skriva hem till släkten om utan att skämmas. Och finns det bara kaffe och brunost på frukosten så ska det nog ordna sig med energin också.

Vi går i mål den 12e augusti och den 15e börjar jag mitt nya jobb i finstan Östersund. Allt detta ger ett skönt pirr i magen, "jag ska bara" ungefär hundratusen saker först. 

Som till exempel träna backar i sista stund. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-07-21 09:19


MerBitte Håf

Gymnasielärare och frisör som antar utmaningar lite mindre genomtänkt än de flesta, lyckligtvis född som tjurig norrlänning. Lite för tung, lite för långsam - men med ett kärleksfullt förhållande till all typ av cykling.

Arkiv

  1. > Mars 2017
  2. > December 2016
  3. > Oktober 2016
  4. > September 2016
  5. > Augusti 2016
  6. > Juli 2016
  7. > Juni 2016
  8. > Maj 2016
  9. > April 2016
  10. > Mars 2016
  11. > Januari 2016
  12. > December 2015
  13. > November 2015
  14. > Oktober 2015
  15. > September 2015
  16. > Augusti 2015
  17. > Juli 2015
  18. > Juni 2015
  19. > Maj 2015
  20. > April 2015
  21. > Mars 2015
  22. > Februari 2015
  23. > December 2014
  24. > November 2014
  25. > Oktober 2014
  26. > September 2014
  27. > Augusti 2014
  28. > Juli 2014
  29. > Juni 2014
  30. > Maj 2014
  31. > April 2014
  32. > Mars 2014
  33. > Februari 2014
  34. > Januari 2014
  35. > December 2013
  36. > November 2013
  37. > Oktober 2013
  38. > September 2013
  39. > Augusti 2013
  40. > Juli 2013
  41. > Juni 2013
  42. > Maj 2013
  43. > April 2013

Mest lästa

  1. Vilken terapeut går du till?
  2. Om att gå i kloster eller Ännu ett blogginlägg om den där ön.

Kategorier

  1. > Cyclocross
  2. > Cykelhistoria
  3. > Cykelkultur
  4. > Kost och näringslära
  5. > Landsväg
  6. > MTB
  7. > Pendlar - Vinterhojj
  8. > Prylar
  9. > Träning
  10. > Tävlingar

Etiketter

  1. > Aktivitus
  2. > Aron Andersson
  3. > Billingeracet
  4. > Bockstensturen
  5. > Bäckstedt
  6. > Calle Friberg
  7. > Cykelklubb
  8. > Emil Lindgren
  9. > Engelbrektsturen
  10. > Finnmarksturen
  11. > Gran Fondo Stockholm
  12. > Grenserittet
  13. > Halvvättern
  14. > Hjul
  15. > Jämtland
  16. > kollektivtrafik
  17. > Kost
  18. > Leontien van Moorsel
  19. > Lida Loop
  20. > LidaCX
  21. > Lidingö MTB
  22. > Lidingöloppet MTB
  23. > Lådcyklar
  24. > Långa Lugnet
  25. > Långloppscupen
  26. > Mallorca
  27. > Mattias Wengelin
  28. > Motionslopp
  29. > Mountainbike
  30. > Mörksuggejakten
  31. > Randonneur Stockholm
  32. > Ride of hope
  33. > Ränneslättsturen
  34. > SAS
  35. > Scott
  36. > SJ
  37. > Skada/sjukdom
  38. > Specialized
  39. > Spinning
  40. > sportoptik
  41. > Stockholm Cyclo Cross
  42. > Styrkepröven
  43. > Tour of Jämtland
  44. > Tre berg
  45. > Träning
  46. > Träningsläger
  47. > Tävling
  48. > Viking Tour
  49. > Vintercykling
  50. > Vinterträning
  51. > Vinterväghållning
  52. > Välgörenhet
  53. > Västgötaloppet
  54. > Vätternrundan

Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser