Bitte Håf | Bicycling.se
Annons

Bitte Håf

Mot norr med bilkropp och Viking tour.

Norge är ett sanslöst vackert land. Bilden är lånad från Viking tours hemsida, det finns fler vackra bilder att se där. På youtube kan man se flera bra filmer från loppet, kolla och inspireras! 

Jag har medvetet varit ganska tyst när det gäller årets kommande utmaning. Anledningarna är flera, vår flytt upp till Östersund är en. Det tar tid och energi att flytta och i skrivande stund är ännu inte alla pusselbitar lagda. Men om allt går lika smidigt som hittills så är den sista snart lagd den med. Största anledningen är ändå en kraftigt sviktande tilltro till min förmåga att genomföra loppet just i år. Träningen har aldrig varit på en lägre nivå och energin har lagts på annat nödvändigt.

För flytten, för utmaningen och för att förenkla så köpte vi en bil. En begagnad praktisk kombi med 4WD och dragkrok. Vi har redan fixat garage däruppe, för den kommer förhoppningsvis stå stilla mest hela tiden. All den här bilkörningen upp och ner mellan storstan och finstan har tagit på min kropp. Mer ont i axlar än någonsin och vänster höft krigar tillsammans med ischias för att vinna smärtkriget. Just nu leder höften, och både min massör och naprapat har semester och det har ju de flesta just nu. Så jag hemmabehandlar med övningar, piller och en liten sjujäkla smärtsam boll som gör underverk för en del av problemen. Köp en om du har möjliget, finns hos naprapater med koll. Men blir man så här av att köra mycket bil så har jag lite större förståelse för att bilister är lite sura.

Viking tour. Världens vackraste sykkelritt. 7 dagar, 11 berg, 10 fjordar och hur många mil vet jag inte i skrivande stund men det är ca 75-80. Jag har en underlig egenhet och det är att jag inför lopp ofta i princip bara tar reda på startid och startplats och sen trampar jag. Jag har missat mycket bra information när det gäller lopp genom åren men å andra sidan har jag inte hunnit gruva mig så mycket heller. För ett lopp av den här sorten är en hel del backträning rätt viktigt för att loppet ska bli behagligt. Hade kanske inte gjort något om man hade cyklat någon längre runda under sommaren också. Men varken tid eller energi har uppenbarat sig, inget "plötsigt händer det". 

Men vi är fyra optimistiska krigare i medelåldern som ska genomföra det tillsammans. De andra är min sambo Matz som för övrigt klarade Tre berg förra året på helt egen hand och som nybakad cyklist. Birgitta, som har tillnamnet Diesel-Doris och så Gunnar, också nybakad cyklist men med järnvilja. Alla mellan 51 och 60 år och vi kallar oss Slightly Worried Enthusiasts. Det kommer gå bra. Kanske inte så fort, men vi kommer ha kul! Det får bli en extra aktiv semestervecka med extra allt, bara vyerna kan man ju skriva hem till släkten om utan att skämmas. Och finns det bara kaffe och brunost på frukosten så ska det nog ordna sig med energin också.

Vi går i mål den 12e augusti och den 15e börjar jag mitt nya jobb i finstan Östersund. Allt detta ger ett skönt pirr i magen, "jag ska bara" ungefär hundratusen saker först. 

Som till exempel träna backar i sista stund. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-07-21 09:19


Störst går först.

Eftersom jag just nu är i flyttartagen och festartagen så kör jag mest omkring i olika fordon eller åker med i dem. Cyklarna hänger så fint på klädstången jag har köpt på IKEA. Fyra av dem, tre har fått åka till Jämtland redan. En, min fina Itera,  står bortglömd i ett förråd i Nacka. 

Men det kommer nya tider med med mer tid för cyklarna och mindre åkande, jag har räknat ut att jag genom att flytta från storstan kommer spara ca fem veckor i tid varje år. Sug på den. Det är en hel jäkla semester och i den här åldern är det en hög procent av den kvarvarade medelivslängden. Något att tänka på för dem som pendlar med bil, buss eller tåg. Pendlar man med cykel så använder man ju i alla fall tiden till något vettigt. 

Men en reflektion jag gjort, särskilt i det senaste fordonet jag körde, en lätt lastbil, var hur mycket mer plats jag plötsligt kände att jag nog hade rätt till. Hur trygg och säker jag kände mig när jag satt högt över alla andra, till och med högre än SUV-ägarna. När jag körde om långtradarna så sneglade jag in i deras hytt och liksom nickade lite, som en av "grabbarna". Nä, det gjorde jag inte men det var nära. Jag kom ju på hur fånigt det skulle vara. De, som tidigare varit de så kallade vägens riddare, tycker nog inte att jag riktigt platsar och det gör jag verkligen inte heller. 

Men det är ju inte så konstigt att det blir som det blir efter vägarna. Om till och med jag som är cyklist börjar känna mig lite VIP i en stor farkost. Till och med tänker: Håll dig på mattan din liile skit, om bilen bakom som försöker slinka förbi mig i filerna vid Norrtull. Nu hade jag förkörsrätt där, men det är vad jag tänker i det läget som är märkbart. Istället för ett litet ödmjukt: Men ojdå lille vän, nu har du väl ändå lite för brådis.

Samma saker händer i år igen på våra motionslopp, läser och hör jag. Cyklister blir irriterade på dem de kör om, de som ligger i vägen, de som vinglar, osv. De som blir omkörda blir irriterade för att de inte får vingla ifred. Jag tror att samma fenomen uppträder där också, störst eller snabbast går först. Det är ju i och för sig helt naturligt i ett cykellopp, särskilt VR som har blivit det största tidpressarloppet av dem alla. Men det är intressant att läsa eller höra tankar av dem som börjat cykla efter en själv och se deras utveckling. Från att ha varit nybakade motionärer som är upprörda över att alla kör så fort och så nära på loppen, till att efter några år vara oerhört nöjda med nya förbättrade snittider. Cyklande i en grupp de själva anser vara under av samspelta och regelföljande. Det är de säkert också, men kanske inte alltid uppfattas så av andra. Det är inte lätt och gudarna ska veta att jag själv inte lyckats alla gånger utan att någon har irriterat sig på minst en blunder. Vi är människor och har våra brister. Men man ändrar lätt uppfattning om saker och ting beroende på vilket sammanhang man befinner sig och det bör man alltid ha i åtanke. 

Människor är det i de stora bilarna och bussarna också. Grejen är bara den att när man är stark måste man vara snäll*. Och några är det också eller åtminstone försöker.

Medan några andra tänker "håll dig på mattan din lille skit".

* Citatet tillskrivs både Pippi och Bamse, fast ingen av dem sa det i böckerna. Astrid Lindgren skrev det först. Tror jag. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-06-16 23:47


Kan man köpa pungsalva i Burgsvik?

Rätt tidigt på året blev jag tillfrågad om att vara en av ledarna på Gotland 360 Camp under en helg i maj. Eftersom jag inte skulle jobba med det på Mallorca den här våren så tackade jag ja. Det är ju kul att leda. Jag är ju ändå lärare. Efter att ha gjort det ett antal år och på olika sätt så känner jag mig numera ganska avslappnad. Men man vet ju ändå aldrig vilka människor som kommer vara med. Hur de cyklar, hur deras humör blir utan mat och framförallt hur de reagerar om det går för lång tid innan förmiddagskaffet. Det sista gäller i hög grad mig själv, den där kaffetåren känns ibland som dagens viktigaste intag av energi. 

Att Gotland är förhållandevis platt men också blåsigt vet de flesta. Att det är vackert är väl ännu mera känt. Men att vi skulle få en sådan magisk helg med sol, måttlig vind och minimalt med biltrafik på vägarna var nästan mer än man kunde begära. Gotlands små kurviga "malllorcavägar" ger en liten lyckohiss i hjärtat när man hittar dem. Utsikten över havet, eller de riktigt gamla gårdarna med frukträden i blom. Vackert så man blir tårögd. 

Själv styrde jag en mellangrupp som skulle hålla en cirkafart på 26-28kmh. Men det där med cirkafart/snittfart har i alla fall jag själv slutat bry mig så mycket om. Eftersom den sällan går att jämföra. Jag låter känslan bestämma och i det här fallet gruppens känsla. Det är ju sällan exakt samma förhållanden, ens på samma väg. Det som ibland känns i kraft som om jag borde susa fram i 55, är ofta i själva verket kanske mer runt 24 och motvind kan luras rejält. Däremot så ser jag plattåkningen som ett perfekt tillfälle att träna in nyblivna cyklister i den ädla konsten att cykla i grupp. Det blir ju lätt ryckigare, mera gummiband och mer hårdkörning om det är backigt och det kräver mer kunskap i både växling och planering. 

Så hur blev det då, med den här gruppen? Jo tack, alldeles otroligt bra. Det tog ovanligt kort tid innan alla började lita på varandra trots att några var rktiga nybörjare och det gjorde att mitt jobb blev väldigt enkelt. De tre dagarna bestod av mest skratt, lite onda rumpor och ett par suckar efter kaffet. Det värsta och mest dramatiska som hände under hela helgen var en plötslig och allvarlig attack av pungsveda. Jag nämner inga namn, det är inte snällt att avslöja någon, men jag kan säga så pass mycket att det inte var en av tjejerna i gruppen. Men det blev Så mycket bättre efter besöket i Burgsvik. 

I övrigt så var det ett evigt fotograferande, med all rätt förstås. Att man inte så lätt går ner i vikt som cyklist på den här ön vet alla som cyklat Gotland 360. Man får mycket, ofta och god mat och det var ingen skillnad under det här lägret heller. Vi bodde på Hejdebo vandrarhem, mysigt och med ett intressant par som ägare. Några badade bubbelbad varje dag och några andra fotograferade de gamla porrbilderna i kyrkan. Mycket spännade att hitta på alltså. Prata efter middagen var lite svårare för då ville ägaren demonstrera sin fina ljudanläggning, men det fanns mycket mysigt att sitta på ute också, eller ligga i hängmattor bland träden. 

Ett av matstoppen, galet charmiga Holmhällar med sina lika charmiga ägare. Det är Philip Williers, lägrets arrangör också.

En annan charmig, Jonas. Trummis i bandet Jumper för er som kommer ihåg, men han har inte slutat med musik trots butiken. Håll koll, det kommer mera. Glöm inte var ni läste det först! Om man åker till Gotland och gillar cykel så är ett besök i hans butik ett måste. Bikeoholic i Klintehamn, snygga och ovanliga kläder och prylar! 

En sån här fick jag hoja runt på när min egen blev "krasslig" och ocyklig. Ett mycket positivt möte med ett märke jag aldrig stött på förut. Grymt snygg tyckte både jag och mina medcyklister. Kommer från Berlin, men kontakta Jonas  för mer info!

Färdigshoppat och färdigfikat, den här gången lokalproducerad glass. Mums.           Fotograf Matz Lunqvist

Vacker väg till Roma kloster. Fotograf Mats Lundqvist

Annan vacker väg vid havet. Fotograf Mats Lunqvist

Konst. Jag kallar den Cyklist och får på Gotland. 

Förutom äta och cykla så fotograferade vi. Fotograferade fotograferande. 

Fotograferar fotograferande proffsfotograf.  Foto Rolle Rapp

Så här lycklig blir man efter saffranspannkaka på Kattlunds. Som ligger efter Gotlands absolut vackraste väg om jag får bestämma. Foto Mats Lundqvist 

Hazels underbara skratt får sammafatta hela helgen. Vi fortsätter fotografera. Och vi kommer tillbaka Gotland!       Fotograf Mats Lunqvist

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-05-31 08:51


Hur står det till med balansen?

På vägen till jobbet idag mötte jag en pappa med två barn på en sisådär tre och fem år. Alla tre cyklade och jag gör tummen upp för alla dessa föräldrar inne i Stockholm som kämpar på, trots trängsel och rent urusla och farliga cykelbanor. När det gäller infrastruktur verkar det vara något ohjälpligt och stort fel när det gäller balansen. 

De flesta av oss kan nog dra sig till minnes de där första gångerna på en cykel, med en pappa eller en mamma som hejade på och hjälpte till med balansen. För vissa gick det kanske snabbt att få till det, medan det för andra tog det lite längre tid. Gemensamt för alla är nog ändå den stolthet och glädje man kände när man faktiskt kunde cykla utan någon som helst hjälp. Men det där med balansen tog jag rätt så självklart, jag tränade den både på skridskor, skidor och när jag gick balansgång på mer eller mindre lämpliga ställen. Killarna i byn gick på broräcket över ån och jag är än idag så glad över att ingen ramlade ner. Det hade kunnat sluta illa. 

Förra veckan gick jag kurs för att bli cykelinstruktör för Cykelfrämjandet. Väldigt kul och givande, men mest av allt; jag började tänka på vad det är jag gör när jag cyklar. Vilka muskler använder jag, hur håller jag balansen, hur klarar jag egentligen att cykla samtidigt som jag också måste hålla koll på både gropar, hinder och andra trafikanter?

Vi tar den så för givet. Balansen. Det är mycket vi tar för givet medan I-landsproblemen hopar sig inför sommaren. Vi känner oss kränkta och orättvst behandlade över att det var en repa på de nyinköpta utemöblerna. Frysen är för liten för att rymma den egentillverkade glassen och garderoben behöver rensas. Igen. 

Det är när de tankarna kommer som det känns fint att kunna lära någon cykla. Hjälpa till med ett låta fler känna friheten och vinden som blåser i håret, på väg till jobbet eller bara för skojs skull.

Hjälpa andra och samtidigt själv få hjälp - med balansen.

En cykel är en cykel. 

Bimbobikers var representerade av härliga Maria Guz Ravegård och undertecknad. Springcykel tränar balans. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-05-18 21:33


Medierna tar livet av mig?

Sista bilden på Prince i livet. (bilden är lånad från instagramkontot Princelivethebest)

Samtidigt som jag sett diskussioner om cyklisters vansinnesdåd i trafiken toppats med egen debatt i Svt och Tv4, en serie av artiklar i DN och andra diverse mer eller mindre läsvärda inlägg/krönikor/insändare så nås jag av nyheten att Prince är död. Dagen kunde inte ha blivit mer svart.

Jag har känslor. Kanske mer just nu på grund av det där klimakterie-eländet jag skrivit om tidigare, men de är där likafullt. Det är svårt att beskriva och kanske låter melodramatiskt, men cyklingen är det som fått mig att leva ett så otroligt mycket behagligare och mer välfungerande liv än jag hade gjort utan den. Kanske fått mig leva överhuvdtaget.

Redan som 13-åring var min rygg rätt kass. Som 20-åring blev den utdömd att fungera i det yrke jag valt (frisör) och åldersbestämdes en sisådär 20 år äldre än min verkliga. Jag borde alltså just nu ha en rygg som är 70 år om det stämmer. Jag har haft ont. Inte bara ont, utan enorma, helt ofattbara smärtor, svårberskrivna i sin geniala väg att gnaga som små pirayor på mina nerver. Som slog ner min mentala styrka och gjorde mig till en som bara var en "ond rygg", ingen glad, sprallig, flirtig prinsessa eller positiv ung kvinna med tankar på framtid med familj och hoppsasteg genom livet. Att ha en man närmare än 2 meter gjorde mig oerhört nervös, det gjorde till och med ont att kramas. Just den här värsta perioden pågick i runt tre år och mitt sista diskbråck hade jag 2005, alltså för över tio år sedan. Jag har haft "ont" från och till i 25 år.

Med hjälp så började så småningom smärtan ge vika lite och jag började cykla. Ju mer jag cyklade desto mer försvann smärtan. Idag har jag ALDRIG ont, åtminstone inte just den typen av smärta. Numera har jag oftast positiva smärtor, de som kommer från träning.

Så varför känner jag mig så deppig? Jag har ju till och med köpt en ny cykel?

Jag påverkas otroligt mycket av allt negativt som skrivs och sägs, dels för att alla siffror säger motsatsen när det gäller cykling. Det är INTE cyklisterna som orsakar de flesta olyckorna och dödsfallen. Det är INTE cyklisterna som är mest sjuka. Det är INTE cyklisterna som orsakar alla köer i trafiken vad några än tycker om grupperna som cyklar tillsammans på helger och kvällar.. 

Jag borde alltså sluta läsa allt som skrivs. Men som en klok kvinna på nätet skrev: Keep your friends close and keep your enemy closer. Så jag måste välja och jag är också en nyfiken, samhällsintresserad och engagerad person. Men jag känner ju hur lusten viker. Lusten att ge mig ut och trampa, kämpa, andas. Leva. Varje gång jag är ute på cykel på väg tänker jag när jag hör en bil närma sig: Är det nu det är dags? Är det nu det händer mig? Läser man de galna kommentarerna som finns på sociala medier så är det konstigt att det inte redan har hänt.

Samtidigt används enorma resurser när det gäller polisinsatser och vaktbolag för att människor ska kunna nå sina hem tryggt och säkert - för att några ska spela fotboll på en arena. Ingen av dem de ska skydda oss mot är cyklister, får jag tillägga.

Så vad kan man göra? Media verkar inte ha någon som helst förståelse för vad det är de underblåser. De förstår inte hur farligt det här blir. Trots att prat om medias ansvar så skrivs och diskuteras det här väldigt sällan nyanserat eller balanserat. Åsiktsresistensen är så stark och ogenomtränglig att det är i princip helt verkningslöst med diskussionerna, vilket väl gäller det mesta i samhället just nu. Jag skulle åtminstone någon gång vilja läsa i någon av de största tidningarna hur skatter fördelas när det gäller vägnätet och vilka fordon som har rätt att färdas var. Som det är nu så verkar en hel del trafikutbildningar ha stora brister när det gäller kvalitet och vad gör man åt det?

Jag skulle också önska att den vanliga människan, den som i vanliga fall inte engarerar sig för något speciellt mer än vilken typ av öl man har till korven eller om det där extra kilot kan bero på att hen tog mjölk i kaffet igår eller att ciggen har blivit dyrare igen (f-n för alla skatter) funderar över hur mycket ett människoliv är värt.

Om man inte kan ta till sig för mycket information eller orkar tänka djupare över samhällsfenomen så fundera åtminstone över det här: DET ÄR INTE FORDONET SOM GÖR IDIOTEN. Det hade ju å andra sidan varit bra för då hade det varit lättare att hålla sig undan. För oss alla. 


Men nu ska jag gå ut i världen och tänka på att jag ändå är en väldigt lyckligt lottad människa och njuta av solen. För jag lever just nu, jag har en underbar sambo som får mig att skratta (se filmen) mat på bordet osv. Och jag har ju trots allt en ny cykel.

Men jag ska också lyssna på Prince hela helgen.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-04-22 11:05


Mallis, din gamla get!

Under en lonely rider-tur under veckan började jag fundera över alla år jag åkt till ön. Det har blivit tolv år nu om jag räknar rätt, och fjorton resor. Jag börjar känna mig som hemma. Men jag pratar fortfarande inte spanska och tycker att det är förbaskat trist att jag inte lärt mig mer.

Jag börjar kunna vägarna rätt bra på Mallorca och har förstås mina favoriter. De där som jag bara inte kan låta bli att cykla för de är så speciellt fina, kurviga, lummiga, har sådan otrolig vy, går till bästa fikat och så vidare. Ni som cyklar här vet. Men, så har jag ju en äventyrslusta som aldrig ger sig. Jag vill gärna försöka cykla precis alla cykelbara vägar på ön. Så på morgonen innan jag stack iväg tog jag sikte på några vägar jag inte kört förut. Det är ju alltid spännande med nytt och den som väntar för länge med att snurra på pedalerna råkar lätt ut för en spd-vurpa.

Men det första jag gjorde var att byta däck. Jag och sambon, som bangade den här dagen för en lättare mancold och lite pluggande, mötte en av Södermalms Mästermekar i Soller för en fika några dagar innan. Han tyckte att jag snarast borde byta ryamattan jag cyklade på till ett par nya pjucks till racern. Inte hade jag sett att det flängde runt trådändar på däcken, får väl skylla på åldern antar jag. Så jag åkte genast iväg och handlade däck i Inca, staden som ligger närmast där vi bor. 

Så jag sticker alltså iväg på de nya till okända marker. Vägar märkta med mtb-led. Men en racer klarar mer än man tror och för mig drar det numera i mtb-tarmen så fort jag ser en skog. Killarna i cykelbutiken där jag köpte däcken pratade om leder som går från Andtrax ända till Pollenca. Det känns som något som måste kollas upp till nästa år! Fast inte på racern då. Det är synd om min cykel ibland.

Trots att jag är envis som synden och med rätt klädsel för dagen, Ride of Hopes dress som ger lite extra styrka och vilja att kämpa, så fick jag ge mig. När jag insåg att jag skulle bli tvungen att bära cykeln i så okänt många kilometer och genom väglöst land utan en enda människa i sikte så fick jag se mig slagen. Vända är ju aldrig kul, men som extra utmaning körde jag den brantaste vägen upp till Alaro istället, den där man i princip bara möter andra cyklister. Jag kom ändå ikapp tre tyskar på vägen upp, för trots både ålder och trivselvikt så har jag inte så stora problem att ta mig uppåt. De körde däremot lätt om nerför mot den lilla bergsbyn, för de vägde betydligt mer. Sen fick jag ligga i bakhasorna på dem hela vägen upp i Alaro ändå, de ville liksom inte släppa förbi tanten. Vägen ner blev den med det fina lilla pave-stycket, det är en gammal favorit. 

Eftersom en annan favoritväg ligger nära ST Maria så tog jag den, som vi kallar "Åsas väg" (ja, redaktör'n) och som hon introducerade för mig för ett antal år sedan. Vidare därifrån till Portol, en by från vilken man har en helt vidunderlig utsikt om man kör långt nog men som är en återvändsgränd om man inte vill ner till större vägar på andra sidan berget. Därifrån hade jag tänkt hitta mtb-stig nummer två för dagen, men det sket sig det också tack vare att människor med medel hade byggt enorma villor och gårdar så att det var omöjligt att hitta. Utan lunch så var det dags att bege sig hemåt så det blev den gamla trotjänaren "Tyskvägen" ända till Inca. Och med den medvinden var det i princip bara att vifta med tårna så var jag hemma i Mancor igen. Om jag inte hade viftat så ivrigt att jag körde för långt och därför fick tre kilometer hård motvind på slutet istället. Men all träning till mina ben är värdefull eftersom vintern, eller rättare sagt ända från förra sommarens träning inte varit varken tillräcklig, effektiv eller bra för något överhuvudtaget.

Men nu är starten på träningen gjord inför Viking Tour i augusti. Det ska bli...intressant. Vågar inte säga mer än så om det just nu.

Södermalms Bonne mecaniques filial med Magnus på torget i Soller. Klart man tar erbjudandet om hjälp när man får!

Jag såg ingen kossa men kände mig som att jag var ute på en kostig. Jag kom så långt som snett bakom berget Puig de s´Alcadena. Just här där fotot är taget är den bra delen av vägen. Det vore alltså hur kul som helst på en mtb.

Efter en kaffe på torget i Alaro så tar det cirka en halvtimma så är man nere vid St Maria. Cykla är verkligen en bra grej, man hinner långt, får se och uppleva mycket och får starkare hjärta på kuppen. Oslagbart. Puig de s´Alcadena i bakrgrunden.

Statyn av Francisco Alomar Florit i Sineu. Tragiskt och mystiskt dödad av en bilist. Att det var av en bilist är ett mysterium i sig eftersom bilisterna på Mallorca är oerhört vänliga och respektfulla. Nu hände inte olyckan på ön men väl i Spanien och enligt rykten sas det att var en av Francos släktingar som körde bilen och det därför aldrig undersöktes närmare.

Jag älskar getter. Och hundar. Alla djur egentligen fast kanske inte spindlar så mycket. Och så älskar jag Mallorca.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-04-06 11:38


Och som ett vårtecken...

Hemma i ettan är det just nu ett kaos utan dess like. Cykelväskor samsas med resväskor som samsas med cyklarna som vårputsats som samsas med - livet. "Jag ska bara..." innan vi åker, lite dubbelklasser på jobbet, tenta nr två ska vara inne före torsdag, läkarbesök, massage, och sen en heldag på onsdagen då jag tar in mina elever från en praktikdag. Då låser jag i princip oss inne i en sal, min mentorsgrupp och jag, och har något som vi kallar "lilla vättern". Då försöker jag hjälpa hela klassen att göra de uppgifter de ligger efter med i alla ämnen så att vi kan slappna av till påsk. Och de förhoppningsvis klara sina betyg innan sommaren. Nämnde jag att vi ska låna ut lägenheten till vänner från Skottland under påsken också? 

Det är ett av mina vårtecken, för det är fjärde året jag gör det. Resultaten har inte alltid varit så jag fått känslan av vunnen skyltspurt men andra gånger har vi kört rundan med goda resultat. Jag brukar göra metaforer med gruppcykling under dagen också, att vi måste hjälpas åt att dra framåt. Om någon tröttnar hjälper vi den lite extra. Energi får vi genom knytis, alla har med sig något som vi mumsar på medan vi pluggar.

Ett annat säkert vårtecken är frågan och diskussionen på olika nätforum om trosans vara eller inte vara under cykelbyxorna. Man gör väl som man vill med det tänker jag men för mig är det troslöst på cykeln. 

Nästa säkra vårtecken är Mallorca. Hur mycket längtan får plats i en kropp egentligen? Jag lever, drömmer, andas Mallis just nu. För varje timme under dagen dyker det upp en sträcka, en korsning, en krök, en backe, en gammal olivlund, fåren, ett café som en oas mitt framför mig. Jag känner doften av vildtimjan och mandelblom. Äter eko-apelsiner som en galning för att döva abstinensen. Men snart är jag där igen och det här året blir allt annorlunda. Min första påsk på sex år utan att jobba på ön, inga grupper att leda och ingen mer än sambon att guida. Mycket märklig känsla men det ska bli väldigt skönt. Jag behöver vila ifrån det i år, även om jag vet att jag kommer sakna det också. Vi ska bo mitt bland åsnor och hönor och inte en strand i sikte. Någon kilometer bort början stigningarna uppför bergskedjan Tramuntana. 

Ett mindre positivt men ack så väntat vårtecken är väl nästa upcomimg bloggare som kör klicktricket för sjuttioelfte gången och hatar cyklisterna. Jag lovar, det kommer. Det jag inte fattar är att de inte är trendkänsligare än så? Det är väl få saker som det säljs så mycket av som cyklar och cykelprylar och tiil och med hårmodet följer med. Och hallå asså, typ, miljön då?  Vill de inte verka åtminstone lite pålästa och allmänbildade? 

I vårens modetidningar från frisörbranschen ser det ut så här. Snygga hjälmfrillor va? De hade tilll och med en cykel med på scenen. 

Nåja, nu tänker jag inte tänka så mycket på det varken de första och de sista tecknena de kommande veckorna utan bara njuta sådär ofantligt mycket av livet och tänka precis varje att dag att jag är så f***ing worth it!

Där borta vid bergen bor vi i två veckor. Kom och hälsa på vet´ja!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-03-20 21:00


Att orka eller inte orka vara passionerad, det är frågan.

Jag var med i en skidtävling när jag var nio år. Sträckan var 3 kilometer och konkurrenterna var stenhårda. En var 11 år, resterande tre kombattanter var yngre än mig. Det var hemma i byn där en pappa hade åkt upp det fina spåret med skotern. Jag minns att jag höll på att spy på grund av min dåliga kondition efter ungefär halva sträckan, men jag kom faktiskt tvåa, långt efter tjejen som vann och som för övrigt var en syssling till mig. Vi var väl släkt hela högen på något sätt. Jag blev aldrig riktigt hooked på det där med längdskidåkning. När vi provade oss på slalom iklädda den då trendiga stenmarksmössan i backen uppe i Borgafjäll blev jag utskrattad för jag var inte speciellt bra på det heller.

Men jag blev tidigt ganska bra på att cykla långt och det mycket på grund av var jag är född. Det var långt till bästisen och mina föräldrar ägde lanthandeln. Ingen tid för att skjutsa barn alltså.

Eftersom byn låg nära fjällen så hade vi gott om backar också. Jisses vad det kittlade i magen när jag susade nerför den släta och sammetsmjuka men oasfalterade landsvägen. Fort gick det med den lilla ärvda damcykeln med den stora hjulen och med fotbroms som med nöd och näppe fungerade. Som mellanbarn var jag den enda i familjen som aldrig fick en helt ny cykel som bara varit min. Hjälm hade jag inte en tanke på och vi ägde ändå ingen. Berget hette Låitavaare och på det berget hade jag sedan mina första sommarjobb. Mycket av skogen som växer där nu har jag varit med att plantera och det gör mig både glad och stolt. 

Den friheten, att själv kunna ta sig till bästa kompisen som bodde 2,5 mil bort. Över bergen och efter en väg med fåtal hus och där man knappt mötte en bil. Jag kan inte minnas att jag ens hade vatten med, men det fanns ju bäckar överallt. Den friheten. Det är ju inte konstigt att cyklingen blev en passion i livet. 

I helgen träffade jag en annan fin bästis från nutid, Emma. Hon cyklar, säkert passionerat när hon gör det, men hennes största passion är hår. Emma är med i Svenska frisörlandslaget som ska tävla i Korea i slutet av mars. När vi sågs på SM-tävlingarna i helgen frågade jag henne hur mycket de tränar inför WC-tävlingarna och hon berättade att de nu var uppe i cirka 50 (ja, femtio) timmar. Själv skulle jag aldrig kunna lägga ner så mycket tid på någon passion, helt enkelt för att jag är intresserad av för mycket så jag blir lite splittrad. Vilket i sin tur gör att jag blir halvbra eller halvdålig på det mesta jag gör. 

Emma på en tidigare tävling. För den icke initierade ser det säkert inte så invecklat ut men jag lovar, det är det och jag klarar det inte. 

I helgen såg jag också ett klipp från Styrkepröven 2015, det lopp som egentligen är anledningen till att jag började blogga här från första början. SK Rye XP som vann årets Styrkepröven cyklade 54,9 mil på 13.49. För att klara det hade de tränat cirka 20 timmar i veckan. Det går kanske inte jämföra en tävling i hår och en på cykel när det gäller svett, blod och tårar, men passionen? Oavsett är ju skillnaden på 30 timmar svindlande mycket på en vecka. 

Jag blir mest avundsjuk på den, den där passionen, men nu ska jag försöka lägga bort lite intresse för allt som rör sig och pratas om i samhället just nu, även om det är svårt, och plocka fram lite. Jag kommer behöva det för sommarens stora utmaning. Mer om det i nästa inlägg.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-03-09 22:20


Klimakteriehäxor, se hit!

Nåja, det kan ju vara intressant att läsa även för de som lever i närheten av en. För igenkänningsfaktor eller för information och/eller intresse. 

Det är ju inte konstigt att det heter klimakteriehäxa när det känns som om man blir bränd på bål flera gånger per natt. Eller dagtid ser ut som om det kokta fläsket är stekt. Man rodnar från hårfästet längt ner över halsen samtidigt som det sakta börjar sippra kallsvett ur varje por. 

Man känner sig alldeles helt underbar. Som en bal på slottet ungefär. Dagen efter partyt, med nyspolat dansgolv. Man missade allt det roliga men alla andra hann med att ha kul på ens bekostnad. För det har folk, kul åt besvären, inte minst jämngamla kvinnor. Vi liksom skrattar åt eländet tillsammans för att göra problemen mindre och för att vifta bort dem. Lika fnissiga som killarna i skolan när tampongen ramlade ut ur väskan på lektionen. Du stora fasa så pinsamt. 

Inte att förglömma alla dessa cykellopp jag deltagit i där den där lilla bomullsgrejen var det viktigaste att komma ihåg. Inte sportdrycken, inte bars, inte reservslang, inte ens vattenflaskan var viktigare. I många lägen också så oerhört viktig att hålla hemlig. Man skulle inte under några omständigheter visa att man är normal...?

Vad vill jag komma med det här? Jo, jag har blivit så till åren och så trött på hemlighållandet så jag vill berätta. Berätta att det det inte är helt lätt att hålla ångan uppe när man är mitt i det här förbaskade klimakteriet. Jag lovar, jag hade hellre fortsatt ha mina månatliga blödningar för resten av livet om jag kunde slippa det här. Jag får inte sova, jag orkar inte träna lika mycket, jag går upp i vikt och jag har HUMÖRSVÄNGNINGAR. Som väl är har jag lärt mig tygla dem någorlunda. Tror jag. 

Det jag kan se som positivt är att det här humöret ändå går att använda när man behöver ta fram lite extra krafter. Så på något besynnerligt sätt så orkar jag oftast nästan lika mycket som tidigare. 

Jag tycker att det här är högst orättvist och upprörande. Vad har kvinnan gjort för ont för att behöva dras med all den här hormonskiten. Först ska vi mensa på från unga år och förutom det experimentera med allsköns hormonpreparat för att inte bli ofrivilligt gravida. Preparat som sedan kan göra att man så småningom har svårare att bli gravid när det väl önskas. En hel del av dem har dessutom förökad risk för cancer som en möjlig biverkning. Vad det gör med träning, i synnerhet för elittävlande tjejer är tydligen också svårt att hitta information om; läs det här väldigt bra blogginlägget om just det ämnet, om du är en yngre förmåga som inte vill eller behöver tänka på häx-stadiet än.

Hur gör ni andra klimakteriehäxor? Har ni tips? Glöm östrogen för jag har för mycket cancer i släkten för att det ska vara en möjlighet. När man läser om det så är träning det bästa man kan göra och tränar gör jag även om det inte är i samma omfattning som tidigare. Om det är så att det här tillståndet vore värre utan den träning jag gör så förstår jag ju hur nödvändigt det är att jag håller igång. 

Nåväl, man får får helt enkelt gå vidare och spela ljuv och sval men stark och balanserad. Medan hondjävulen i en smider planer på att köra ifrån allihopa en dag. Vänta bara! 

Skriv ut Permalink Kommentarer (3)

2016-01-31 15:03


Jul och hjul.

Jag gillar ju det här med två hjul. Men det räcker inte med det. Det ska vara två fina, med riktade ekrar och lämpligt mycket eller inget alls krimskrams. Jag brukar försiktigt skrapa bort dekaler och annat sånt om det stör mitt estetiska sinne. Det är alltså inte vikten som bekymrar, i mitt fall gör inte ett klistermärke någon nämnvärd skillnad. 

Jag hade gärna sett ett par nya hjul i julklappssäcken i år. Önskehjulen är ett par DA C35, kanttråd. En annan sak som är viktig för mig när det gäller de där hjulen är att det inte krävs annat än min egen muskelkraft att få dem rulla. Just det, mina vänner, är en av mina största motivatorer när det gäller träning och cykling. Jag vill kunna fortsätta cykla långt ända i det hårdaste och sista kaklet och dessutom klara att bära hem mina matkassar själv så länge det är möjligt och nödvändigt.

Häromdagen åkte jag och sambon pendel från Sollentuna efter en tur på Järva, lite sena hem för att fixa oss till en middag på kvällen. Leriga men lyckliga stod vi och småpratade och bredvid oss stod två fjortonåringar och pratade både högt och hastigt och som skulle till det nya shoppingtemplet Mall of Scandinavia. Plötsligt sänker den ena rösten och viskar till sin kompis: "De där är typ gamla". Hon tittade på oss, och på cyklarna. Vi hörde det bägge två och blev förstås väldigt roade men sa inget om det just då. Men självklart ser vi urgamla ut i deras ögon och det är förstås lite märkligt att man då är helprickig i ansiktet och lerig i rumpan och har ganska "tuffa" cyklar. Samt orkar stå upp på pendeln dessutom.

Dagen innan såg jag en annan tjej i samma ålder som de här tjejerna vid Slussen i Stockholm. Hon hade med sig en av "Årets julklappar", en Hoverboard/balansskoter/swagway som hon åkte på. Som hon åkte på från bussdörren fram till spärrarna in till tunnelbanorna. Efter att ha gått några steg genom spärren så åkte hon några meter fram till trappan. När hon hade gått uppför trappan så åkte hon några meter fram till kompisarna på perrongen. 

 Ståbräda. Får man tycka töntig? Eller har de ett användningsområde jag inte fattat än?

Det är vid sådana tillfällen jag inser att mitt träningskapital kommer räcka länge. Det är dessutom av högsta vikt att se till att det gör det också, så jag slipper åka på en bräda med så många olika komplicerade namn för att ta mig fram.

Om någon undrar över mitt förra inlägg och hur det blir med VVVV så blir det VVVV. Jag kommer inte cykla runt en stor sjö innan nyårsafton 2016. Inte ens runt en liten, jag har andra planer och de heter släkt, vänner, mat och vin. Det känns som ett klokt och vettigt beslut, min kropp hade ingen lust med det just nu och då får man lyssna på den. 

Men jag har en trevlig julklappsidé för er som vill ge något cykelrelaterat, kul och inte för kostsamt! Kolla in de här söta filurerna! Jag har redan gett bort några till de som ligger mitt hjärta närmast, skynda fynda för det finns inte hur många som helst. De kan säkert skicka också, kolla med butiken.

Dödsfigurer från Mexico på cykel och med andra teman, finns på Coctail på Södermalm. Jag älskar sånt här! Dessutom är butiksägaren åretruntcyklist och väldigt trevlig, så det är värt ett besök även om man inte ska handla. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2015-12-21 16:20


MerBitte Håf

Gymnasielärare och frisör som antar utmaningar lite mindre genomtänkt än de flesta, lyckligtvis född som tjurig norrlänning. Lite för tung, lite för långsam - men med ett kärleksfullt förhållande till all typ av cykling.

Arkiv

  1. > Juli 2016
  2. > Juni 2016
  3. > Maj 2016
  4. > April 2016
  5. > Mars 2016
  6. > Januari 2016
  7. > December 2015
  8. > November 2015
  9. > Oktober 2015
  10. > September 2015
  11. > Augusti 2015
  12. > Juli 2015
  13. > Juni 2015
  14. > Maj 2015
  15. > April 2015
  16. > Mars 2015
  17. > Februari 2015
  18. > December 2014
  19. > November 2014
  20. > Oktober 2014
  21. > September 2014
  22. > Augusti 2014
  23. > Juli 2014
  24. > Juni 2014
  25. > Maj 2014
  26. > April 2014
  27. > Mars 2014
  28. > Februari 2014
  29. > Januari 2014
  30. > December 2013
  31. > November 2013
  32. > Oktober 2013
  33. > September 2013
  34. > Augusti 2013
  35. > Juli 2013
  36. > Juni 2013
  37. > Maj 2013
  38. > April 2013

Mest lästa

  1. Mot norr med bilkropp och Viking tour.

Kategorier

  1. > Cyclocross
  2. > Cykelhistoria
  3. > Cykelkultur
  4. > Kost och näringslära
  5. > Landsväg
  6. > MTB
  7. > Pendlar - Vinterhojj
  8. > Prylar
  9. > Träning
  10. > Tävlingar

Etiketter

  1. > Aktivitus
  2. > Aron Andersson
  3. > Billingeracet
  4. > Bockstensturen
  5. > Bäckstedt
  6. > Calle Friberg
  7. > Cykelklubb
  8. > Emil Lindgren
  9. > Engelbrektsturen
  10. > Finnmarksturen
  11. > Gran Fondo Stockholm
  12. > Grenserittet
  13. > Halvvättern
  14. > Hjul
  15. > kollektivtrafik
  16. > Kost
  17. > Leontien van Moorsel
  18. > Lida Loop
  19. > LidaCX
  20. > Lidingö MTB
  21. > Lidingöloppet MTB
  22. > Lådcyklar
  23. > Långa Lugnet
  24. > Långloppscupen
  25. > Mallorca
  26. > Mattias Wengelin
  27. > Motionslopp
  28. > Mountainbike
  29. > Mörksuggejakten
  30. > Randonneur Stockholm
  31. > Ride of hope
  32. > Ränneslättsturen
  33. > SAS
  34. > Scott
  35. > SJ
  36. > Skada/sjukdom
  37. > Specialized
  38. > Spinning
  39. > sportoptik
  40. > Stockholm Cyclo Cross
  41. > Styrkepröven
  42. > Tour of Jämtland
  43. > Tre berg
  44. > Träning
  45. > Träningsläger
  46. > Tävling
  47. > Viking Tour
  48. > Välgörenhet
  49. > Västgötaloppet
  50. > Vätternrundan

Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser