Tack och hej, just nu lite av min grej? - Bitte Håf | Bicycling.se

Bitte Håf


Gymnasielärare och frisör som antar utmaningar lite mindre genomtänkt än de flesta, lyckligtvis född som tjurig norrlänning. Lite för tung, lite för långsam - men med ett kärleksfullt förhållande till all typ av cykling.

Tack och hej, just nu lite av min grej?

19 aug 2017
av: Bitte Håf

Jo, nu är det dags för mig också. Tanten har ju gått och blivit seg på sista tiden.

Allting har en ände men korven den har två, säger de som gör korv. Jag har aldrig gjort korv men det kanske en skulle prova. Som Pippi brukar säga; det har jag aldrig provat så det går säkert bra! Jag brukar försöka köra den klyschan med mina elever när de tycker att permanentrullning är ett evigt skit men nu har jag sagt det så många gånger så de har slutat lyssna. På det också.

Men jag tänker det för egen del många gånger. Bara för att en inte gjort en grej tidigare så behöver det ju inte betyda att en suger på det. Ibland gör en det och då får en väl prova nåt annat, det är roligt att lära sig nya saker. Om magkänslan ändå säger att det här borde du sluta med, eller fortsätta med, så brukar den oftast ha rätt. Om en sen känner, efter tagna beslut om det ena eller det andra, ett pirr och ett litet lyckorus så är beslutet med all säkerhet det rätta.

Så nu tas det beslut minsann. Efter en kort sejour som ledamot i Svenska Cykelförbundet insåg jag snart mina tillkortakommanden. Jag kände att min plats var lite för värdefull för att besittas av just mig, med all den okunskap jag har om förbundsarbete och "den stora cykelvärlden" med stora tävlingar och stora stjärnor. Jag vet för lite. Jag har också för lite tid för att ta reda på det som krävs. Kombinationen av dessa blev att jag insåg att stolen borde sittas av någon annan. Jag är dessutom född i det innersta av Västerbotten, i de djupaste skogarna (läs bland annat Pölsan av Torgny Lindgren så fattar ni) så Jante och grabbarna har haft en stor inverkan på mig. Då förhäver man sig inte, och tror sig inte om att kunna göra för stora ting. 

Men aldrig trodde jag mig väl om att få skriva i en cykeltidning. Att få skriva, till och med vissa gånger få betalt för det, vilken lycka! Det roligaste jag ka tänka mig göra, förutom cykling. Jag kommer vara evigt tacksam för det, vilken boost, och Pippi satt på axeln varje gång och skrockade glatt. 

Inget av det hade hänt om jag inte haft det bästa stödet bakom ryggen. Inget av det fantastiska jag varit med när det gäller till exempel Långloppscupen 2014 eller Grenserittet 2015, ledare på Ride of Hope och guide på Mallorca, och allt annat som blivit på grund av både ett eget engagemang men mest med idésprutan och bästa vännen, tillika den mest kompetenta före detta redaktör som finns - Åsa Eriksson. Det är med tårar i ögonen jag skriver före detta, för det är så sorgligt onödigt och oförtjänt och alltför få i cykelsverige förstår förlusten. 

Utan Åsa, och med mindre kontakt med den finaste chefredaktören (och mest väldoftande) Andreas Danielsson som trott på mig i vått och torrt, så tappar jag ännu mer fart och inspiration för just detta forum. Det är inte med glädje jag säger hejdå, för attans vad kul jag har haft här och vilka fina kommentarer jag har fått! Vilka fantastiska kollegor på tidningens bloggsidor, jag menar, sida vid sida med självaste Krister Isaksson, vem är inte stolt över det? 

När man tappar sugen, så är det dags att sluta. Det blir för trögt att pressa fram ännu ett inlägg om en liten cykeltur på Mallis eller en ny stig i Jämtland. Nu ska jag bli stugägare men ändå leta nya stigar på bergen runt Östersund. Jag ska plocka bär och bli självförsörjande på så mycket som möjligt. Jag ska skriva men i andra forum och kanske på min dröm, den egna romanen. Jag ska blint följa min lite för senkomna princip om att inte befinna mig i sällskap eller miljöer där jag är obekväm eller känner mig dum. 

Men vad jag ska cykla. Jämarns vad jag ska cykla. 

Som avslutning, en liten bildkavalkad. 

Det som gjorde att jag började blogga. Styrkepröven. Och det var det, ett styrkeprov.

Shit fasen roligt asså. Långa Lugnet. Falun. Men först kurs med Fredrik Eriksson, Emil Lindgren och Hanna Bergman - hur bra på en skala? Bäst!

Jefe-kollegor från Trip on Sport. Men inte bara kollegor, utan vänner. Fina vänner.

Sista Vätternrundan hittills, som ledare för en Ride of Hope-grupp. Syns på leendet att det gick bra!

Men det finns mycket sorg också. En djupt saknad cykelvän, finaste Tomaz. 

Moratrampet, med vänner till minne av Tomaz.

Ett av mina Ride of Hope-lopp, med pappan till själva loppet, Gary Fleming, till höger.

Mallis. Starka tjejer. Camilla lite starkare.

Avslutningsbad för guiderna efter ännu en vår på Mallis. Underbara Sara och Thomas med i plurret.

Åh, alla dessa starka tjejer! Lena B, jag, Silva och Åsa H i Petra på Mallis.

Grenserittet, shit fasen kul det var!

Apropå starka tjejer, helt grymma Diesel-Doris/Birgitta var med på läger på Gotland.

Men det här är den starkaste och finaste, mest intelligenta men också mest ödmjuka och eftertänksamma. Åsa. Vilken oerhört värdefull vän. Skål på dig!

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sextioett med siffror i fältet här


Kommentarer


2017-09-01 07:29   Anna Pojen

Det har varit roligt att läsa dina bloggar här, ser fram emot när det poppar upp något nån annanstans. Helt rätt att bryta ju när man känner att det bara blir slentrian eller inte någon kärlek i skrivandet. Kram och lycka till! :)

 

2017-08-19 21:55   Åsa

Darling. Tack för att du finns.

 


Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!