Annons

Erik Nohlin

Mer laster i livet

I minst tio år har jag drömt om att bygga min egen cykel, inte bara designa dem och få dem tillverkade i 100.000 exemplar. En cykel, till mig själv i ett exemplar. Hade det dessutom varit en lastcykel hade det varit extra kul. Drömt och snackat färdigt, hände det plötsligt. Tummarna ur röven och rörkapen i högsta hugg. Och på rövtemat, baserat på en Specialized AWOL går projektet under arbetsnamnet A-HAUL, en parafras på rövhål, AWOL och Haul, att kånka skit långväga. Jag berättar mer om tankarna och processen i kommande poster men basen för projektet är en äventyrsmaskin för blandad terräng snarare än en "fösa kidsen till dagis och handla på vägen hem" hoj. Här är veckans skörd. Mer bilder och info om projektet HÄR

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2014-04-20 20:29


Veckan i bilder

För att kort sammanfatta veckans huvudnyheter behövs två ord och cmd + c cmd + v ett antal gånger. Såhär:

Cyklar, cykling, cyklar, cykling, cyklar, cykling, cyklar, cykling, cyklar, cykling, cyklar, cykling, cyklar, cykling, cyklar, cykling, cyklar, cykling, cyklar, cykling, cyklar, cykling, cyklar, cykling, cyklar, cykling, cyklar, cykling, cyklar, cykling, cyklar, cykling, cyklar, cykling, typ så.

Ett spontant 24 timmars äventyr till Brolinas med min vän och Mash-cyklist Dylan Buffington, ett gäng lunchrundor och ett torsdagsäventyr med full last över två bergskedjor till Sea Otter, den största utomhus cykelmässan i USA. Istället för som alla andra sitta i bilkö tre timmar på morgonkvisten, cyklade vi 9 mil dit efter jobb dagen innan, åt buritos och drack öl, fick motion, frisk luft och magiska vyer.

Sea Otter är ett jävla spektakel, ett festligt sådant med fokus på tävlingsmomenten i samtliga kategorier inom cykelsporten. Förutom att hälften av alla cyklar var Fatbikes, var det största dragplåstret min egen Transcontinental Grace, världskändis från Internet. Hundratals Dudes stannade mig för att få glo lite och snacka ytbehandlig.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-04-12 20:19


400 kilometer regn.

Varför tar det mig 19 timmar och 55 minuter att cykla 400 kilometer. Ett snigelrekord för min del. Svaret är tvåhövdat men enkelt. Regn och chill. Dels min nya randostrategi att chilla mig genom Kaliforniens skiftande landskap, dels det där regnet. Helvete vad det regnade. Randomonsun för hela slanten.

Jag var naiv nog 04:45 på morgonen att tänka att det ordnar sig. Benvärmarna lämnade jag på golvet innan jag öppnade dörren på 23e gatan i San Francisco. I 20 sekunder var det ett bra beslut innan monsunen slog till med full kraft och beslutade att förfölja mig de kommande 10 timmarna. Jag vände om, tog på mig allt jag äger i genren "andandes regn och värmande plagg" Jag hade en ny jackprototyp i ett reflekterande material jag lovat en kollega att utvärdera. Den andades noll, som en gammal galonrock, vilket visade sig vara perfekt. Visst skulle jag vara lika blöt innanför som utanför jackan men med två tunna merinotröjor under skulle jag iallafall hålla mig varm. 

70 startande, redan dyngsura randonneurer rullade över Golden Gate i mörkret vis 06.00. Vinden tilltog och jag förstod redan att dagen på cykeln skulle bli längre än vad jag planerat. De blöta vägarna var inledningsvis de samma jag cyklat på 200 och 300 breven. Motvinden från Stillahavet mobbade mig hårt när slättlandskapet öppnade sig i norra delen av Marin Headlands. Inte förrän vid andra stämplingen längs Russian River avtog det ihållande regnet för att istället omgruppera anfallen stötvis med hagel och stora tunga droppar. Redwoodskogen norr om Russian River skyddade väl mot vinden och jag stannade till för att tömma skorna på det vatten som fyllt dem redan innan starten. Nya ullstrumpor på innan bergsetappen påbörjades. 

I Cloverdale fick jag min första punktering och strax efter min andra. Jag upplever att det är mer bös i Kalifornien än längs de svenska landsvägarna. Mer däckstråd och mer glas. I Hopdale, vid halvvägskontrollen var jag helt slut. En trekvartsbonk slog mig i skallen och jag satt kvar länge på det lilla stämplingskafét och idisslade min torra macka, en påse chips och torkadfrukt. Första halvan, vinden och regnet, tog hårt och jag hade cyklat största delen av sträckan ensam.

John, en fastnavscyklist gjorde mig sällskap efter den nordligaste punkten på rutten. Vi fick vinden i ryggen, bergen var avverkade, vägen torr och solen tittade fram. Min energi kom tillbaks och vi plöjde tio snackiga mil tillsammans innan en tredje punktering lämnade mig ensam med Sonomas vinrankor. En sista kontroll i Petaluma och min kropp kändes grym. Inget rövont, knäna var glada och visst var jag trött men överlag i bra skick. Sista fem milen genom Marin Headlands är backiga och kolsvarta. Regnet kom tillbaks och det gick långsamt. Min Silva strålkastare, en helt fantastisk lampa, gav mig dagsljus på de snirkliga vägarna kring Mill Valley. Jag fick tillbaks nattvibsen från Paris Brest Paris. Att vara ensam på en landsväg i sin egen ljuskägla är att förlora sig i tiden. En tunnel, en tidsresa som helt plötsligt fört mig tillbaks till Golden Gate brons dimmbeslöjade pyloner.

Nästan 17 timmar på cykeln, 20 totalt. Glad att rulla ner längs 23 gatan igen, 22 timmar senare. Jag tog av mig min blöta merinouniform. Mina fötter och händer var vita och svampiga från att varit blöta nästan ett helt dygn. Frugan kom hem från inflyttningsfesten jag missat och luktade sprit. Morgonen efter var vi båda fantastiskt bakfulla, på två helt olika sätt. En Brevetfylla, en Brutfylla.

Ser fram emot 600 kilometer om några veckor.

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2014-04-05 19:58


400 kilometer återvinning.

Såhär i Paris-Fest-Paris kvalifikationstider tänks det en del på material och strategier. 200 och 300 breven är avslutade och kommande helg är det dags för 400 kilometer. Jag letade upp en text från min gamla moderklubb Komet Club Rouleurs gamla blog och kör en återvinningspost från mitt allra första 400 kilometers brev med Hisingen CK den 5e Juni 2010. Man lär så länge man lever och jag inser att jag lärt mig en del om långdistanscykling sedan denna tur. Med tre Superrandonneurtitlar, ett Paris-Fest-Paris, ett Transcontinental Race och ett korståg över Nordamerika finns det mer kött på pannan:

Aron, Acke och jag gjorde 40 milaren igår. Målet för rundan var att ta sig runt med hedern i behåll, jag ville gärna komma i mål innan midnatt. Start klockan 07 på morgonen på Preem Järnbrott. Vissa bekanta ansikten från HisingenCK men de flesta nya bekantskaper. Medelåldern fick oss spolingar att kännas som om vi tog studenten i onsdags men att vara spoling är absolut ingen fördel i Randonneursammanhang. Stamina, på enkel svenska, tjockt pannben, är det som behövs för att cykla 40 mil. Uthållighet tolkar vissa det som och det är inte heller fel. Gissar att medelåldern ligger på 47,5. BeGe, denna randonneurgigant hälsade oss välkommna och vi rullade ur stan genom Askim.

Vi formade en klunga på nio personer som körde tvåpar i motvinden söderut. Några gamla rävar, några spolingar och några mitt i mellan plöjde på i högt tempo ner mot Varberg dig vi kom efter 2.15. Lika snabbt, nästan för snabbt gick det mot Falkenberg. Herre gud vad det körs. Respekt till er, gubbjävlar! Både härligt och oroväckande på tanken på att det är 32 mil kvar fordar ödmjukhet. Sista milen innan Varberg snittade vi 38 i motvinden.

Falkenberg försvann snabbt bakom oss och Halmstad bjöd på ytterligare en Statoilsejour. Randonneurers förkärlek till dussinmackar är något jag måste analysera mer. Ingen vet var de har stannat för alla stämpelställen ser likadana ut. Efter Halmstad fick vi medvind och vi fortsatte med överljudshastighet mot Hyltebruk. Kroppen kändes bra, det var tidvis varmt och solen påminner en om att mycket dryck är nyckeln till att ens komma i mål. Åtta liter drack jag sammanlagt, blandat sportdryck, vatten, läsk och vätskeersättning. Ett kilo snabbmakaroner, sex sportbars, en stor påse blandade nötter, två stora dubbelmackor med en halv burk Nutella mellan skivorna, två mackor med jordnötssmör, en paket russin och en familjepizza.

Ett bakhjulstrubbel splittrade gruppen i Hyltebruk och Aron, Acke och jag fortsatte tillsammans efter nästan en timme stillastående. Aron, vars bakrans nu var semifixerad kämpade föredömligt genom småsamhällen, jag fick en riktig dipp med orken och ångrade att jag inte åt mer i Hyltebruk. Jag valde att cykla mitt eget tempo en stund. Acke var stark som få och hjälpte oss med långa dragningar, det var även denna man som iPhoneade sig fram till Pizzeria Dallas i Svenljunga och förbeställde tre pizzor som stod färdiga när vi rullade in. Tack Acke och Steve Jobs för detta.

Efter en hel famlijepizza i Svenjlunga körde vi riktigt fort de sista 12 milen förbi Danike, stämpling i Borås, förbi Bollebygd där mörkret lade sig, via Rävlanda, Härryda osv. Inte på någon runda tidigare har jag kört så fort mellan Landvetter och Göteborg som igår. Var bra mycket tröttare i mål på 30 milaren än igår. Ett styrkebesked. 30 i rullsnitt, knappt 16 timmar totalt. Målet var att vara tillbaks innan midnatt och 23.44 rullade vi in i mål. Mycket bra runda. Idag känns det mest som en skön bakfylla. Lite slirig sådär men annars bara bra känslor. Att cykla långt är verkligen det nya cykla kort.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-03-24 03:11


#natureisfree

Mellan turerna jobbas det hårt ska ni veta. Varje veckomorgon stiger jag upp en timme innan jag gick och lade mig. 06:20 sätter jag mig på cykeln och cyklar in till SOMA där hissen till designgruvan startar. Jag ser det som en hiss men egentligen är det en van som vi kör tillsammans ner till Morgan Thrill, 12 mil söder om Frisco där designgruvan ligger. Jag bryter design, cyklar lunchride så det kräks, äter en burito och bryter lite mer design innan hissen går tillbaks upp mot ljuset på San Franciscohalvöns top. Måndag till torsdag bryter jag i gruvan, fredagar prospekterar jag ny design i storstan, en bra balans. 

Fredag eftermiddag eller tidigt lördag morgon bär det oftast av på ett äventyr. Förra helgen packade vi cyklarna och satte dem på bussen till Santa Rosa, två timmar norrut. Här ligger inte bara Russian Rivers bryggeri där ölfantasmer som Pliny den äldre och yngre brygs, här finns även portalen till Sonomas vindistrikt. Att ta cykeln fram på bussen är alltid gratis (bara gört´svensk kollektivtrafik) så med en stadsbussbiljett kommer du, en kompis och två cyklar 15 mil utan för stan för en 50-lapp.

Jag och frugan rullade salongsberusade runt i vårsolen under den tidiga eftermiddagen. Vi cykelpromenerade längs Santa Rosa Creek och Russian River mot havet. Miljön påminner om Brösarps Backar på Österlen så jag känner mig extra hemma. Väl vid entrén till Armstrong Redwoods State Park möts vi av en lapp att alla campingplatser är fulla och stängda, vi skiter såklart i det. En campingplats kostar 25 dollar oavsett om du har cykel och ett tält eller en minibuss med 8 personer, partytält, gasgrillar och skit. Vi kan såklart inte sponsra bilismens framfart i naturen utan väljer att stealthcampa halvvägs upp, en hel timmes klättring längs en enkelfilig skogsväg. Rangern stannar oss halvvägs och bekräftar att det är fullt. Jag drar en svart lögn om att vi har en date vid campingen och är en del av ett sällskap. Vår date består i själva verket av en magisk ekglänta, en solnedgång, ett gäng bir och en god måltid, väl osynliga från Rangers och andra människor.

En magisk dag, kväll och följande dag under devisen; It's easier to say sorry, than ask for permission. Som "dum" svensk i staterna kommer man alltid undan skogsvaktarens bötesblock. - Oh Sorry, In Sweden we have Allemansrätten and nature is free! You mean You wanna charge and fine us for beeing in the nature, wow, we didn´t know, we're so sorry and will not repeat this misstake. Jadda Jadda, det funkar!

#natureisfree

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-03-22 19:26


Russian River 300k

Med två Sin Dawgs i västen begav jag mig i går morse klockan 05:00 till Golden Gate bridge. Min vän Ross mötte upp mig och vi rullade ut i en total svärta. Ross hade aldrig cyklat mer än 16 mil och jag hoppades att min övertalning att 300 kilometer var en enkel "lördagssstroll" inte var allt för naiv. San Francisco Randonneurs har en något annorlunda organisation kring turerna. Voluntärer gör en nogrann kontroll av din cykel, dina lampor och reflexväst är precis som under PBP obligatoriskt. Små blinkande skitlampor är inte ok. Det ska vara ordentliga ljusdon för att få cykla. Dessutom är hemliga och bemannade kontroller vanligt, något jag aldrig upplevt i Sverige. Under lördagens 300k var det två hemliga kontroller och 3 ordinarie.

Starten gick 06:00 och en gräll neonmob på 130 randonneurer rullade över bron norrut. I Sauselito gick solen upp bakom en lätt dimridå som färgade allt aprikost. Vyn över San Franciscobukten var makalös. För två veckor sedan gjorde jag min första 200k brevet i Staterna och det gick undan med tanke på hur mycket höjdmeter vi åt. 30km/h i snitt och det var med livet som insats jag lyckades hänga med täten in i mål. Denna gång var min plan annorlunda. Jag och Ross skulle chilla ordentligt, se det som en trivsam cykelpromenad och rulla runt i maktligt tempo.

Början och slutet är ganska håriga med en rad ordentliga berg. Där i mellan ligger rullande backar, Sonoma Valleys vinodlingar, den ormande och overkligt vackra Hwy1 längs Stillahavet, Russian Rivers Red Woodskog och en hel del tråkigt bös mellan det vackra. Ross var oväntat stark. Vi hamnade i en klunga på 10 snackiga randonneurer och solen värmde fint. Våren är här på riktigt och landskapen är i full blom och det luktar sommar. Bina krockar med ens kinder och fastnar i hjälmen och lite varstans cyklar vi igenom rännilar av avspolad koskit som skvätter upp i ansiktet.

Lördagens brevet var kanske den trevligaste brevet jag gjort. Vi pausade så länge vi ville, bytte cykelgäng när det gick för snabbt och stannade för fotosejourer lite varstans. Ett för mig nytt sätt att vara randonneur och det egentliga sättet att vara randonneur. Jag kommer från och med nu endast satsa på att komma i mål inom tidsfristen, stanna för en extra kaffe, kanske en öl och se mitt randonneurande som en social tillställning och inte en kamp mot klockan. Kalifornien är för vackert för att skynda sig igenom och jag har för mycket att se i mitt nya hemland för att snitta 30 km/h. Min gps dog efter 230k men jag gråter inga tårar för det. Rullade in på makliga 13 timmar och 43 minuter, pigg, stark och hel. Och Ross då. Han är fast i ett Randomissbruk redan efter 30 mil och följer gärna med på nästa distans. Ser mycket fram emot 400k om några veckor.

 

Skriv ut Permalink Kommentarer (3)

2014-03-09 17:37


SIN DAWG

Nu när både Bitte och Johan börjat Paris-Brest-Paris-peppa för fullt här på grannbloggarna är det dags att jag också lägger upp en strategi för hur jag ska ta mig till Brest och tillbaks. Den där körven i Brest uteblev 2011. Det blev en pizza istället. Sen jag ingick en pakt med djävulen och blev vegan måste jag tänka lite extra på bra lösningar inför vårens breveter.

Min plan för att säkra Superrandonneurtiteln 2014 innehåller en hel del Sin Dawgs. Jag är så peppad över detta fynd att jag inte vet var jag ska ta vägen. Kortfattat kan en Sin Dawg beskrivas som en kanelbullsbrödskombo som bakas av Dave´s Killer Bread i Oregon. En perfekt greppvänlig randorulle, lite mer baguettebrödig än en kanelbulle, lite mer rinnig inuti. Rullen är 300 millimeter lång, ett hundra procent fullkorn, organic och full med gott:

Organic whole wheat flour, water, organic dried cane syrup (sugar), organic expeller-pressed canola oil, organic seed and grain mix (organic whole ground flaxseeds, organic sunflower seeds, organic pumpkin seeds, organic whole grain oats, organic unhulled sesame seeds), organic raisins, organic molasses, organic wheat gluten, organic cinnamon, sea salt, yeast, organic vanilla extract.

Och mamma mia, vet ni vad jag ser. 200 kalorier per portion. En Sin Dawg är 400 gram vilket innebär 1600 kalorier per rulle eller cirka 100 per mansbett. Och mamma mia, vet ni vad. Den är så jävlarns god att jag aldrig, så länge jag lever, kommer ge mig ut på en brevet utan en Sin Dawg. Mitt enda mål med arbetsveckan är att få färdigt den första prototypen till min AERO KILLER DAWG, en måttsydd väska och hållare för en till två Sin Dawgs till min svarta Randoraket. 300 kilometer Sin Dawg går av stapeln på lördag.


Skriv ut Permalink Kommentarer (3)

2014-03-03 04:38


HEJA SVERIGE / ECMC 2014

Lyckades se noll sekunder av just avslutade OS. Det handlade om en ideologisk bojkott från min del, något som inte gör någon som helst skillnad för någon annan än mig men jag kan inte med skiten. Att världens största idrottsarrangemang först som sommarspel hålls av en totalitär kommunistdiktatur och sen som vinterspel av en korrupt och kriminell regim gör mig ytterligare mer ointresserad. Jag är för mycket punkare och bög för att sätta mig ner och glo.

Dock har jag just satsat 100 dollar på att Nordkorea kommer få förtur som arrangör av nästa-nästa sommarolympiad, helt enligt IOK´s skeva agenda. En lågoddsare. Kanske Uganda efter det. Jag kommer sitta bänkad och kolla på när Kim Jong-Un vinner guld i ALLA grenar. Tänk vilken fantastisk invigningsceremoni vi kommer få se och tänk vad mäktigt att kolla på när Kim Jong-Un vinner över Tony Martin med fyra minuter i tempoloppet och krossar Cavendish i linjeloppets spurt.

Förlåt att jag blandar sport och politik (och grattis till alla medaljer förresten). Nu var det inte OS jag ville uppmärksamma Cykelbuds EMs hemsida åkte just upp och den är full av gott. 2014 har turen att få arrangera cykelbuds EM kommit till Hufvudstaden. En finfin grafisk profil och en mäktig hemsida. Cykelbuds EM (ECMC) är ett gräsrotsarrangemang, helt fritt från UCI och Olympiska kommitéer. Detta innebär att det inte går att köpa arrangemanget med korrupta pengar utan det måste förtjänas genom hårt slit, långa dagar, långa nätter och ett stort hjärta.

ECMC behöver sponsorer och voluntärhjälp till arrangemanget som genomförs 3-6 Juli. Besök sidan, läs mer om arrangemanget och hjälp dem peppa. Läs om min helg under ECMC 2013 i Swissneyländska Bern HÄR. Som en parantes var Kim Jong-Un incognito internatstudent i på Internationella skolan i just Bern 1998 till 2000 och förhoppningen, även om kopplingen är långsökt, är att Kim Jong-Un även han kommer till Stockholm och cyklar skiten ur europas snabbaste cykelbud den 3-6 juli.

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2014-03-03 03:51


Randopremiär

Har gått och blivit medlem i en cykelförening här i staterna. San Francisco Randonneurs är legendariska, mestadels för medlemsantalet och antalet brev de arrangerar per år. De har även en stark grafisk närvaro via klubbtröjorna och deras färger syns dagligen på gatorna. Att jag representerade och kommer fortsätta representera Hisingens Cykelklubbs färger i San Francisco har att göra med att mitt hjärta alltid kommer slå för Hisingen och Hisingens Cykelklubb.

165 randonneurer hade samlats vid Chrissy Fields igår vid 06:30. Jag har aldrig sett 165 randonneurer innan ett 200k brev förut men jisses vilken rolig syn. 16 randonneurer kan man stirra på i en timme, 165 är tillräckligt skoj för en hel dags glosoppa. Åldersfördelningen är lik den i Sverige, ett gäng ynligar i 30-40 års åldern, resten 55-60+. Det som skiljer sig mest är, likt så ofta i Staterna, viljan av att vara äkta och på riktigt, som i Europa. Jan Heines Bicycle Quarterly används som facit till allt och gamla franska rambyggare i René Herse anda refereras till som äkta randonneuring - "True Rando". I Svedala cyklar gubbdjävlarna på lite vad som helst. En gammal Trek från 96, en Crescent Cityhoj eller en plastgris till Cervélo. Ytterst sällan ser man en måttbeställd stålhäst enligt frankofilens byggbibel. Att det ser ut som det gör här, är dels ett resultat av alla småskaliga cykelfabrikörer i USA, dels den allmänna fascinationen över det gamla europeiska arvet.

Jag har cyklat mina två tidigare Superrandonneur sejourer på stålhojar, tagit det lugnt och flirtat med det frankofila stålcyklingen. Denna omgång tänker jag vara mer medveten om vad aerodynamiken gör för mig under 400 kilometer samt hur mycket jag kan tjäna på vikten. Uppenbarligen kommer det finnas mer av min "fuckyoupower" under 600 kilometer om jag tänker mer aero och vikt än om jag optimerar frakofilismen. Då jag redan är en hyffsat stark cyklist ser jag tänktet som att det bara kommer bli roligare om jag har mer kraft över till annat under cykelresorna. Den Surly Crosscheck, Kopparmärra,  jag cyklade 2011 års Paris-Brest-Paris på vägde cirka 12 kilo naken. Min Stealth Rando Bomber, en Specialized Roubaix Sl4 väger 7 kilo naken.

Spännande skit, hursomhelst. Vi cyklade över Golden Gate, genom bergen och ut på de böljande slättlandskapen väster om Petaluma. I Petaluma var jag och de fem snabbaste på snudd för tidiga för att kunna stämpla in, likaså vid andra stämplingen i Two Rock. Hemvägen bjöd på motvind och två punkteringar som gjorde mig stillastående i en halv timme p.g.a. en blandning av dumhet och girighet. Jag rullade ändå in i Frisco top tio. Placeringen är såklart skit i samma, Randonneuring är ingen tävling, men då jag bestämt mig för att köra snabbare under året än vad jag gjort tidigare, är det en rolig måttstock.

Den åttonde Mars går 300k norrut och jag kommer vara där. Jag har två poster till på gång om en nyfunnen kärlek samt hur jag tänker med en plastraket med längs vägen svårfunna lättviktskomponenter. Återkommer med dem.

Skriv ut Permalink Kommentarer (3)

2014-02-24 06:29


Stealth Camping åt folket!

Att bo i en massiv stad är bara bra så långe vildmarken finns runt hörnet. Svensken är lyckligt bortskämd med småskalighet och allemansrätt samt en explosionsartad cykelkultur och bra lobby. Jag bor i San Francisco, en till ytan liten stad, men som på gott och ont sitter ihop med 100 andra städer, sömlöst. I Sanfranskridskobukten bor det 8 miljoner människor på en yta som halva Skåne och ändå lyckades Mountainbiken födas just här. Cykelkulturen är liten men högjludd. På andra sidan turistmagneten Golden Gate Bridge ligger Marin Headlands och där finns grusvägar och stig för flera månaders cykling.

Jag och frugan rullade ut till The Headlands och spendrade två heldagar på stigar grusvägar med utsikt över Stillahavet. Naturligtvis vill jänkarna ha betalt för att vi ska få slå upp vårt tält över natten men Svensken och Allemansrätten i mig skriker att naturen ska vara gratis, det är inget man kan äga. Jag vet att vad än Rangern har att säga har hen fel. Vildmark kostar inte 125 kronor att tälta i och därför väntar vi alltid till skymningen innan vi slår upp vårt tält på random plats där ingen någonsin kan se eller hitta oss.

Devisen lyder: Det är lättare att säga förlåt än att be om lov - Det gäller för ALLT i USA.

Stealth Camping åt folket!

Skriv ut Permalink Kommentarer (5)

2014-02-20 06:54


Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser