Erik Nohlin | Bicycling.se
Annons

Erik Nohlin

Erik Nohlin / Hopland400k / DNF

Hur går förberedelserna för Sverigetempot Erik? Ska jag vara helt ärlig går de inte jättebra med tanke på senaste veckornas negativa träningstrend, utlandsbesök, missade breveter och nu senast, i morse, en jävlarns dålig 400 kilometers brevet. I morse bröt jag en brevet för första gången någonsin, bortsett från den där gången min mor gick bort halvvägs in i en 600 kilometer brevet från Göteborg ( Jag skrev om den breveten sommaren 2011 ) Jag missade 300raren och tänkte att jag skulle kötta till mig en ordentligt bra tid runt 17 timmar, men allt gick åt skogen.

I Sausalito, bara en kvart efter starten cyklade jag för långt ut i vägrenen och fick däcken fulla av däckstråd från havererade bildäck. Ni vet hur mycket jänkarna gillar att bila...lika lite gillar de att hålla ordning i vägrenen och alla randonneurer vet att det kan vara lika med döden att glida in i den, dödszonen. Jag gjorde alltså detta och fick bakpunka efter kvart. Väl lagad var jag sist av de 40 som startade och då jag hoppade upp på hojen för att jaga ikapp kände jag att det var punka fram också. Så höll det på. Efter en timme var mina slangar slut och utan att vänta på en att öppna eller cykla tillbaks, skulle nästa cykelaffär passeras om 30 mil, 12 timmar fram i tiden. Däcken var fulla av små osynliga trådar som efterhand trycktes längre in i mina nya däck. Jag har inte nämnt att det spöregnade och det inte fanns nån chans att torka slangarna såpass att en lagningslapp skulle fästa. Slut på slangar, inga lappar och pyspunka, igen.

Jag plockade av framhjulet för att se mer hjälplös ut och slängde ut tummen för att ta mig tillbaks till Fairfax och vänta på att cykelbutiken skulle öppna klockan 9 och sen fortsätta drygt tre timmar försenad. Första bil stannade, en pickup men en grym snubbe i. Han släppte av mig utanför cykelbutiken som redan öppnat. Grymt, nya däck och tre slangar senare borde jag vara på vägen om en kvart. Just när jag var färdig med allt kom jag på att jag slängt hjälmen på bilflaket och glömt skiten där. Den var nu på väg på en fisketur på andra sidan Californien. Hur mycket fel kan det gå, ärligt talat. Jag skickade ett sms och skrev Erik Nohlin / Hopland400k / DNF in Fairfax, rullade hojen till ett cafe för att käka andrafrukost. Tio mil blev det totalt, iofs. inte skit men min superrandonneurtitel för 2016 hänger löst och det där Sverigetempot vill jag inte ens tänka på just nu. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-04-10 04:26


Randonneurbröllop och miserabel cykling

Starten på årets första Brevet gick 07.00 från Golden Gate brons södra landfäste. Jag visste redan att denna dag kunde fortgå på all världens olika vis men förmodligen på den mörkare halvan. Min sinnesstämning var dyster och jag hade ett sentimentalt tryck på bröstet redan då vi rullade ut. På andra sidan jorden, nio timmar senare fast i nutid, gick min älskade lillasyster in i Göteborgs rådhus för att gifta sig. Att jag inte var där var inget jag kunde styra över då hon berättade för mig om planerna för några veckor sedan. Det hjälpte föga då det såklart var något jag ville dela med dem. Att cykla skiten ur mig samtidigt som vigseln kändes som ett bra ångestdämpande peparat och det var just min plan, överdosera randonneuring och cykla skiten ur min hjärna.   

Mitt på Golden Gate bron, bara minuter senare, videoskypade min bror från rådhuset. Jag såg det blivande äkta paret, min fru, bror och alla barn. Det var så fint och samtidigt fruktansvärt. Fan vad jag kände mig miserabel men insåg också att jag var i bra sällskap och att mitt tryck över bröstet snart skulle bytas ut av en ursinnig lycka över att min syster var gift med världens bästa snubbe, att jag varit på Skypebröllop och att jag fortfarande hade 197 kilometer att cykla genom en fantastiskt vacker senvinterdag. Jag torkade tårarna och skrattade åt den bisarra scenen då mina medrandonneurer insåg vad jag höll på med där på bron. Jag cyklade med hörlurar och volymen på max för att motverka vindbruset. Folk pratade med mig men jag undvek dem, jag var på bröllop i Göteborg.

Jag var nu sist av den 90 hövdade gruppen av långdistanscyklister, säkert en kvart efter de jag normalt cyklar med, så jag droppade hammaren och satte målet på att vara mitt i gruppen efter den första kontrollen vid 80 kilometer. Det var min första tur på just denna sträckning och vägen tog oss över Marins nu gröna böljande kullar. Torkan i Kalifornien har bränt landskapet brunt under det senaste året men El Nino fortsätter att braka in längs kusten och har återfärgat de rullande kullarna norr om stan gröna. Jag låg nära långdistansmaxkapacitet ( wow, vilket ord! ) de första 50 och hade passerat cirka 80 cyklister vid första kontrollen längst ut på Pierce Point Rd efter en kort monsterklättring. I euforin över bröllopet hade jag helt missat att äta och jag insåg snabbt hur det kommer att gå. Oavsett vad jag, eller hur mycket, skulle stoppa i mig, skulle jag aldrig komma tillbaks till normalen och jag förstod att en fetbonk var i antågande. Inte just nu, men inom 20 kilometer. 

I Point Reyes Station stannade jag vid en butik och fick in mig en banan, en smootie, en Mexcola, lite mörk choklad från Peru och några tuggor Sin Dawg. Sin Dawgen har ni säkert hört talas om tidigare på min blogg. Det är en blandning mellan surdegsbröd och kanelbulle, förpackat i en rund cykeltröjvänlig förpackning som kan återförslutas utan kladd. Den innehåller 1600 kalorier delat på 20 tuggor och dessutom smakar den paradis. Sin Dawgen är full av protein, omega, fiber, vitaminer och socker men det spelar ingen roll när man cyklar på lånad energi. Mexikansk Coca Cola på glasflaska har fortfarande riktigt socker i sig och inte billigt High Fructose Cornsyrup som den amerikanska men inte heller det spelar nån roll just nu. Normalt sätt på mina amerikanska brev, livnär jag mig på kokosvatten, avocados och Sin Dawgs men nu var det nödläge, jag behövde punda allt som fanns för att kunna fortsätta.

Ni som cyklar långdistans känner igen detta. Att inte konstant äta skapar djupa vågdalar i prestationsförmågan. En perfekt genomförd brevet ska vara som en lugnt hav ( ok, kanske en insjö med lite gungning ) medans mitt Highchapparallande matintag bäddar för full storm med höga korta vågor efter mattintag och djupa dalar om vartannat. Vid den andra kontrollen vid Nick's Cove var jag totalt fuckad trots en seriös strategi om återhämtning. Motvind på 20 sekundmeter längs kusten gjorde det hela värre. Jag var fortfarande top tio men hade inte förmågan längre att försöka komma i kapp. Nu var det mer överlevnad att ta sig tillbaks till SF, min kropp kändes som skit, jag hade storbonkat.

Vid vändningen vände även vinden och jag fick en ordentligt push i sydlig riktning men det hjälpte ändå föga. 160 kilometer in mådde jag utav bara helvete och bestämde mig för bita ihop och på ren överlevnadsinstinkt cykla en mil till lilla hålan Lagunitas där det helt oväntat ligger ett magiskt indiskt veganställe som jag i fartens namn aldrig bromsat in vid under en brevet tidigare. Jag stannade långt över en timme, käkade koftor, gobis, drack lassi och skålade i IPA (or) med min syster i tanken. De två medrandonneurerna jag som cyklat om mig strax innan blev medbjudna på den indisk-skånsk-göteborgs-amerikanske bröllopsfesten och jag stod gladeligen för notan. De fyra kvarvarande milen var en kamp men jag tog mig i mål på drygt tio timmar och med bröllop, bonkning, bröllopfest, två öl i kroppen och enorm mättma, kan jag ändå säga att jag var nöjd. Vilket jävla spektakel.

Denna lilla historia tillägnar jag min fina Anna-Klara med familj, ni finns alltid med mig, alltid. Mycket kärlek och stort grattis från San Franskridsko.

E

Spana in @hellhommus på Instagram för fler bilder från dagen

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-01-31 21:11


Lackattack

Något av det bästa som finns är att måla cyklar. Av allt som finns, på riktigt menar jag det. Att ta på sig masken, sätta på lite dödsmetall i lurarna och gå in för en koncentrerad sejour i lackboxen är ren meditation. Kanske gillar jag det så mycket för att lacksprutan ger ett direkt resultat som på inget sätt går att fuska med. Pennor, markers och penslar tar tid och jag är lite otålig. Lacksprutan är precis, direkt och framför allt snabb. Grundarbetet tar tid och varje tiondels millimeter du fuskar kommer bli tiofaldigt värre i processen. Att dölja en naken stålram i epoxigrund känns alltid fel men vetskapen om att slutresultatet kommer bli en gnistrande, totalsjuk herejössespjäs gör det hela enklare. Grund, färg, klarlack är basen för alla jobb men vissa koncept blir oerhört mycket mer komplexa. Jag lackerar mycket cyklar men mitt pågående projekt kan vara det sjukaste hittills och jag är mycket peppad på utgången men framförallt att se reaktionen på cyklisten ( legenden ) Poppi @ultraromance som kommer resa över världen tillsammans med denna kreation som löst beställdes som "Black metal, glitter, blixtar, gradienter och regnbågar" Min konceptprocess innebär något som såhär: Epoxigrund, vit basfärg, gul kulör, orange kulör, lila kulör, klarlack med Maui Sunset pearl i, svart crackle färg, kameleont pigment som skiftar från guld till röd, klarlack med Ultra Mini Rainbow flake i. Ni fattar att det tar tid. Kolla hashtagen #blackmetalawol på Instagram för uppdateringar innan jag postar det slutliga resultatet här om några veckor.

 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-01-29 06:28


Sverigetempot 2016 pepp.

Jag vet inte hur ni håller motivationen uppe? För mig har cykling alltid varit en social grej och jag har aldrig riktigt gillat att träna ensam, upp tidigt en söndagsmorgon och ut härva. Jag sitter mycket hellre kvar under filten i soffan och häller upp en köpp till. Min cykeltillvaro handlar mer om att initiera rundor, berätta för världen att jag bör cykla på söndag och förvänta mig att någon med bättre karraktär svarar med ett ja och således tvingar mig upp ur soffan. Att den sociala cyklingen oftast slutar med att man försöker cykla ifrån sina vänner och på så sätt få träning, ja det är en medveten förhoppning.

Vart vill jag komma? Jo, Sverigetempot. Jag kommer att göra det denna sommar, det som jag tänkt på så länge. Om jag redan nu berättar för världen att jag anmält mig, ja då finns det ingen utväg och jag vet redan nu att det inte finns några ursäkter då jag frivilligt skrivit upp mig på listan och berättat det för er här och nu. I juli kör vi 210 mil utav bara helvete och jag vet inte om jag varit så pepp inför en cykelpromenad som denna förut. Dels ska det bli fantastiskt att få cykla genom mitt hemland, dels sammanfaller det perfekt med semestern och bra sverigehäng både innan och efter. Att vi dessutom ser ut att bli ett riktigt salt gäng gör det hela inte sämre.

Peppen är hög, mer om detta och förberedelser lite senare. Ville mest att ni skulle veta så jag inte kan backa ur. Ok? (bilder från Atlas Borealis HÄR)

Skriv ut Permalink Kommentarer (4)

2016-01-26 06:36


Bäst under 2015

Eftersom halva internet verkar avsluta sitt internetår på samma vis är det bara kvar för mig att göra det samma. Just nu har de flesta av er fullt upp med att stryka skjortor, smygsnapsa och ha ångest över kommande cykelår. Själv sitter jag i soffan, nio timmar efter er och tänker på året som gått med ångesten över att för behöva sammanfatta ett helt år av cykelfest och äventyr. Enligt antalet likes, vilket vittnar om vad ni tror har varit mina bästa upplevelser, utkristaliseras nio bilder enligt nedan.

1. En strömbrytare jag och en kollega uppfann och satte i produktion

2. En helg med cykling i bergen norr om Los Angeles

3. En ny sketssnabb Allez Sprint skrevraket från jobbet.

4. Min vän Barry Gibb som målade en helt sinnessjuk cykel till Gravel Worlds

5. När jag som första cyklist korsade Sierra Nevada

6. Min mässingsplätterade äventyrsmaskin packad för Nya Zeeland

7. En kampingtrip med kolfibercyklar till Sveadal i Californien.

8. En milslång sladd på Fallen Angel Islandi San Francisco bukten.

9. En annan lång sladd i Los Angeles fotograferad av The Radavist.

Mest likes fick alltså strömbrytaren, ett lite oväntat resultat för det handlar just om en strömbrytare. Inte en magisk hajk i Yosemite, den sjukaste solnedgången, en kattunge eller en hylling av att ha hängt med min donna i femton år. Nej, en strömbrytare. Vad ska man säga?Alla gillar olika men de flesta gillade strömbrytaren 2015 - Year of the Strömbrytare.

2016 blir garanterat fullt av äventyr och nya påhitt i sökandet efter magi på cykel i natur.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2015-12-31 19:19


Bättre vara ute på hal grus och ha det glatt än att gå i lera och sörja

Någon har sagt att det tar 10.000 timmar för att mästra ett hantverk. Såhär ligger till, jag tror jag gjort mina timmar nu. Jag fick min första rikitga cykel runt 1984-85. Den var svart och hade banansadel, aphängarstyre och ett dubbdäck bak. Samtidig byggdes det en liten BMX bana av kommunen i Staffanstorp i utkanten på Orkesterbyn där vi bodde på Violingränd. Jag har kristallklara minnen av att jag direkt började spendera min myckna utomhustid där med grannkillarna. Snart kom den första episka skidden med med högerfoten på bromsen och vänsterfoten framför hojen i sant speedwaymaner. Faktum är att jag aldrig slutat sladda och tycker som 37 åring fortfarande att det är vansinigt kul. Jag har tagit det till en sådan nivå att jag ej längre mäter mina helgturer i kilometer eller höjdmeter utan i antal sladdar per timme (S/hr) En riktigt bra runda ligger på 10 S/hr + medans en alldeles för seriös och stel ligger på 1-2 S/hr. Förra helgen var jag nere i Los Angeles och sladdade för glatta livet medans min vän John Watson / The Radavist lyckades knipa några bilder.

Mer bredsladdar ok!

Alltid fler på Instagram @hellhommus

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2015-12-20 02:03


Spotta i nävarna

Året går mot sitt slut och trots att jag haft rekordpotential till att cykla mycket under 2015 går bokslutet mot en rekordlåg cykelfrekvens och distansackumulering. Vädret i Californien gör att cyklingen kan maxas och jag har fortfarande under två år här inte cyklat i något annat än korta bibs och kortärmat. Likväl gick det ej. Det behövdes en paus i malandet och istället för att köra distans valde jag att distansiera mig från cyklingen i stort. Väl tillbaks efter en paus känns det fint att börja på ny kula i det nya året. Jag har börjat leta efter ett event att hänga upp året på, som en målsättning som kommer hjälpa till med peppen när det känns motigt.

The Great Divide finns där som topp tre men jag vet inte om jag är redo för 450 mil grus och dessutom kommer det krävas en hel månad för att genomföra det från dörr till dörr och den tiden har jag ej i nuläget. 210 mil Sverigetempo finns också där som en möjlighet. Ruperrandonneurandet kommer att hända och det kanske lurar en 1200k brevet till sensommaren. Hursom, jag vet att jag vill pusha mig själv till en dimention jag ej upplevt som cyklist. Det behöver inte vara längst eller hårdast men jag vill lära mig något nytt istället för att upprepa något jag gjort tidigare. Resan har börjat och jag har sakteliga kommit upp på hojen igen. Denna vecka fick jag till 4 timmars träning genom lunchrundor och det är så det kommer gå till. Korta maxintensiva rundor med 35-40 knyck i snitt på arbetstid får bli min metod till formen. Jag har inte tid eller möjlighet att dra ut hela helgerna och min pendling på 11 mil enkel väg är för lång för att cykla.

Under resterande 2 veckorna av 2015 kommer jag bestämma mig för vad som kommer vara måltavla för 2016 samt lägga upp en lös plan för hur det ska gå till. Spotta i nävarna!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2015-12-20 01:40


Pepp som fan!

Ni känner alla igen er i det här. Det svåraste med att vara ambitiös cyklist är sträckan från sängen tills första kilometern är passerad och tillståndet av odödlighet infinner sig. I mitt förra inlägg ojjjade jag mig över min cykeldvala, hur problematiskt det varit och hur mycket jag ogillat den. Vet ni vad som hänt? Jag fyndade en ny aluminuimram, förde över alla delar från min gamla hoj, investerade i nytt styre, kedja och däck och vipps är jag så pepp att jag vill cykla hela tiden. Manocykeldepressiv kanske inte är en bra beskrivning men för min del behövdes det en "trigger" för att komma ur dvalan, en nygammal cykel verkar ha gjort det. Fyra turer på 1,5 vecka är en bra start och jag har bestämt mig för att komma i min livs form. Det kommer ta ett halvår av fokus och slit men resan dit kommer bli kul. Fråga er själva vad det är som gör att ni inte känner peppen, gör er av med alla måsten och intala er själv att det går och lura sig själv ur en cykeldvala. Jag har inget facit men jag tror jag tog mig ur den. Pepp som fan!

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2015-11-29 00:43


Mat, sov och cykelklockan

Lastade upp tre trötta filer på Strava för några veckor sen och tänkte att det kändes fel, hela grejen. Enligt min träningsdagbok har jag under 2015 cyklat rekordlite, nästan inte alls. Jag började starkt med ett gäng tjugomilare i Februari, jag höll min Garmin laddad på kontoret och samlade likt en ekorre kilometer och miles på varje lunchrunda jag gjorde under våren. Mars och April gick skitbra och högen av insamlade kilometer växte respektabelt i färd med att jag kraftsamlade för PBP genom randonneurmiles.

Min ambition höll fram tills mitten på maj då batteriet på min Garmin började mjuka till sig och hela grejen med att samla distans började kännas sjukt omodärnt och omständigt. Den femte eller sjätte Super Randoneurtiteln avklarades med, men ibland utan Garmin på styret. Enligt Strava har jag inte cyklat en Stravameter sen i Juni. I sjävla verket har jag kramp-aktigt försökt ostrukturera mitt cyklande för att föra det mer lustfyllt och otvunget i nån sorts självständighetskampanj. Det har handlat om ett försök att hitta min egen rytm och motivation till cyklingen och inte vara beroende av andra för att hoppa på cykeln, eller för den delen samla internpoäng på Stravadistans. Med för mycket struktur kring något så passionsbaserat som cykling, byggs det lätt murar kring vägarna och det hela blir okreativt och stelt.

En sjukt oförutsedd ambitionshöjare infann sig när Strava ville att jag skulle bli ambasadör för deras nya fotokampanj där de tejpat ihop sig med Instagram för att maxa bekräftan över att ha hojat en runda. Jag blev kortsiktigt pepp och pungade ut med ett tjog distans för att offentligt höja motivationstibban. Sen dog cyklingen i mig ytterligare litet, både i statistiken och i den fysiska prestationen. Om inte ens Strava kan motivera mig jobbandes på ett stort cykelföretag, vad kan motivera mig att likt de sista kanske sju åren, snitta 12000 kilometer om året?

Svaret. Inget. Inget. Är det inte roligt att cykla under dessa former borde jag sluta med det och det var just vad som hände. Sen i Juli har jag inte cyklat alls på min landsvägscykel. Den har dammat till sig ordentligt och står i ett lagerutrymme med pyspunka. Har jag cyklat har det varit för att ta mig någonstans för att spendera natten i ett tält, dricka en öl eller sladda runt på grusvägar norr om San Francisco. Motionscyklingen har tagit en ordentlig paus och den mer raceinriktade cykligen är på totaldekis. Min relation till cykeln måste baseras på lust och inte måsten. Jag hamnade i en sits där cyklingen kändes tvungen. Strava hit och Strava hit men för vem stravade jag. Själv skiter jag blankt i hur långt, snabbt och ofta jag cyklar. Statistik gör mig inte ett skit. Likt Skalman har jag en mat sov och cykelklocka och om det är något jag insett är det att den inte går att påverka, den har sin gång och det är bara att gilla läget. Det är en dynamisk process som inte ska svångsformaliseras, det funkade inte för mig.

Nu, ett halvår senare har jag rensat ut en del cykelllik ur garderoben, sålt, bytt och skalat ner min arsenal till ett fåtal funktionella hojar. Min lust att cykla snabbt kommer sakta krypande tillbaks och jag är övertygad om att min detox på allt vad snabbcykling heter handlade mer om själslig överlevnad än övercykling. Imorgon åker min värsting kolfiberräcer upp till försäljning och istället har jag investerat i en aluminiumracer för en tredjedel av värdet av plastraketen, tror det kommer bli mycket roligare och kännas mer mig, mer naturligt.

Summan? Är det inte 100% kul - skit it det, ta en paus, chilla ett tag och hitta ett nytt perspektiv på vad du tror du ska pyssla med. Jag tror att jag är tillbaks, med gaist och pepp inför cyklingen. Det kommer blir bra det här ( behåller mitt Stravakonto tills vidare ) och säg inte åt mig vad jag ska göra - Don't dictate! ( spotify ) Jag måste få tid att komma på det själv. Ok ?!

Följ mig på Instagram @hellhommus för mer frekventa uppdateringar. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2015-11-12 05:27


Dead Reckoning Sierra Nevada

Hur gick det egentligen med Sierra Nevada gigget jag skrev om i maj? Gick det vägen eller blev det fiasko? Svaret är tvådelat. På A svarar jag ja och nej, på B svarar jag nej och ja. Det är inget snack om att det blev ett ordentligt äventyr och förmodligen det mest fysiskt intensiva och utmanande jag gjort hittills. Erfarenhet från långa cykelutmaningar finns det nu gott om i portfolion men att cykla till vägs ände, packa upp hela skiten på ryggen och vandra fem mil över ett bergmassiv med en stor och brötig packing för att på andra sidan invertera upplägget igen med att förvandla packningen till en cykel med väskor istället för en väska med en cykel i och sen fortsätta resan som om inget hänt.

Det tedde sig inte bättre än att jag var den enda som beslutade sig för att genomföra spektaklet. Av sex hårdnackade och erfarna äventyrare var det jag som där i snöstormen på 3500 meters höjd satte mig ner för att inventera situationen och försöka göra en övergripande SWOT (Strenght Weakness Opportunity Threat ) analys över de kommande dagarna i vildmarken. Jag brukar göra en snabbanalys i skallen när jag står inför utmaningar som kan komma att ha effekt på andra än mig själv. Nu satt jag där på toppen av Piute Pass, ett av de högsta bergspassen i Sierra Nevada. Det hade gått ordentligt långsamt uppför och precis som dagen innan var jag påverkad av altituden och den 35 kilospacking jag nu burit i sju timmar uppförs. Jag brukar inte bli så påverkad men vi hade gjort mer än 2000 meters rakt upp i luften under bara sju kilotemeters vandring och krafterna började ta slut. Packingen innehölll en komplett stålcykel, varma och svala kläder, tarp, sovsäck, liggunderlag, reservdelar, kök och mat för fyra dagar, frukost, middag och snacks.

Vi kom till toppen av Piute Pass och tittade ut över de tundraliknande vidderna väster om oss. Dagen startades i 40 graders värme nere i Bishop och nu snöade det ymnigt på oss. Våren på hög höjd i Sierra Nevada är ökänd för extrema väderväxlingar i vind, temperatur och nederbörd och vad prognosen berättar på morgonen är sällan en långvarig sanning. Dylan, kanske den starkaste av oss fysiskt var totalt färdig, helt genomskinlig, hans ögon var tomma och hans ansiktsutryck var dött, han skakade på huvudet utan att säga något. Kyle och Daniel hade båda problem med den tunga och skavande packningen plus att i mina ögon hade vandrat för snabbt uppförs med tanke på vad som väntade. Jag nådde toppen nästan en hel timme efter dem och de var utpumpade både fysiskt och psykiskt. Ty och Kelli, vårt gifta par, hade satt griller i huvudet på varandra som resulterade i nån onykter slutsats om att vi inte skulle klara av att korsa Sierra Nevada på tre dagar och nå asfalten och nedförsbacken på andra sidan innan maten var slut. En motgång förvandlas enkelt till ett bokstavligt talat oöverskådligt problem som i vårt fall faktiskt hade en bildlig sanning precis där vid våra fötter.

Jag kom till toppen och möttes av ett kosensus. De hade haft tid på sig att ta ett beslut. Snön och vinden tilltog och de tolkade det som ett tecken på att resten av dagarna skulle vara elendiga och bititgt kalla. De var säkra på sin sak. Att retirera ner till en lägre altitud och sätta upp läget och återvända på morgonen var det enda rätta och säkra att göra. De skulle helt enkelt inte klara av resten av äventyret utan att riskera sin hälsa. Ok, nu sitter jag här på en blåsig topp på 3500 meter mitt i ett isigt Sierra Nevada och alla andra säger till mig att jag varit alldeles för långsam uppförs för att kunna fortsätta och komma över till västra sidan av bergsmassivet. Mitt besked till dem var tydligt. Jag behöver tänka. Om jag inte kommit ner til lägret om två timmar så har jag fortsatt och då hörs vi om tre dagar när jag återfått täckning på mobilen. Fan, jag vill genomföra skiten och är inte den som ger upp så enkelt och här kommer SWOTen tillbaks. På en tarp gjorde jag en inventering av hela packningen, vad var min och min packnings styrka, svaghet, möjlighet och hot. Jag hade en kniv, karta, kompass, satellit tracker, björnspray, mat för fyra dagar, inget skav, min packing var intakt, skorna kändes bra och dessutom visste jag att min höjdsjuka skulle försvinna om jag bara kom ner några hundra meter i altitud.

Jag tänkte också på hur detta var esensen av allt jag lärt mig under mina sex superrandonneurtitlar och alla mina långlopp på cykel. Du mår som skit ibland, nere på absoluta botten även om du bara är halvvägs. Jag har varit där så många gånger och vet att det är tillfälligt. En måltid, en kopp kaffe och något kul att fästa tanken på så kommer jag orka tills nästa stämpling och vips så cyklar man där i 35 km/h hög på livet och stark som en oxe. Jag tänkte att detta är randonneurande, en brevet. Det enda jag behöver göra är att ta mig igenom resten av eftermiddagen, ner till den böjen på kartan cirka tre timmars vandring här ifrån. Där slår jag läger, gör middag och glömmer allt det onda. Imorgon är det en ny serie av korta sekvenser på kartan, en i taget, inte hela bergsmassivet, aldrig i en och samma tankesekvens, en ruta på kartan i taget. Jag beslutade mig för att inte återvända till lägret utan att fortsätta. Var detta mitt livs dummaste beslut eller var det bara halvosunt förnuft som allt annat jag gjort i mitt liv. Magkänslan sa mig att detta är äventyret, det är nu det börjar. Här och nu. Nu jävlar kör vi.

Den dagen vandrade jag ytterligare 14 kilometer och tre dagar senare var jag den första någonsin som med cykel tagit sig hela längden av den ofärdiga sträckningen av HWY 168. Visst är det svårt att uppskatta sin egen prestation och för mig är det helt oviktigt. Jag ser det som viktigare att ta sig an en utmaning och genomföra den som planerat och inte slänga in trasan då det blir tufft. Motgångar är en del av framgångar, hurvida detta var en prestation eller ej har andra fått beskriva, för mig var det en vinst i form att jag höll mig till planen och hade tillräckligt med erfarenhet och is i magen att göra en nykter analys för att fortsätta. Jag var ordentligt sliten efter denna lilla tur men ska man lära sig något om sig själv och andra är det den hårda skolan som gäller, inget snack om det.

Mer om historien och tusen bilder HÄR

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

"We last saw Erik on day three of our trip. We left him contemplating retreat, dressed in all black, as per usual, atop a granite boulder wrestling with the task at hand. “In my mind, I just see Mono Hot Springs, that’s all I can think about, I have my mind set.” He made this statement in the midst of a snow flurry as we discussed our options through the pine branches of the trees in which we had ensconced ourselves. We talked until we were too cold to want to continue, the group had made up its mind, Erik had made up his mind. Our minds were not thinking the same thing. We retreated to a lower elevation, set up camp by the lake, made some food, went fishing, and from time to time looked up towards the pass, wondering out loud if he was still considering his options, if he had continued, if he would make it, if we would need to call search and rescue. It grew dark and we knew he had gone for it"

"ERIK NOHLIN HIKED ACROSS THE SIERRAS WITH A BIKE ON HIS BACK AND IT WAS AMAZING, EPIC, INSPIRING, FANTASTIC, JAW DROPPING, AND ASTOUNDING.”

"Two days later as the crew pulled up to Mono Hot Springs, there he was. HE FUCKING MADE IT! And when we saw him he was wearing his victory speedo no less! So here’s the thing. While I continue to struggle with my own failure, I can revel in his accomplishment. Here in the wild, here outside the petri dish, in a real setting, right in front of my eyes I experienced the astounding, that human elevation feeling, the knowing and experiencing that great things can happen, an education in what’s possible"

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2015-09-13 22:50


MerErik Nohlin

Mörkare än din vevlagerhylsa, hårdare än 7075 aluminium, långdistanscyklist, flahuteaspirant och lead designer på Specialized. Basecamp i San Francisco. Instagram: @hellhommus Web: thegrreatescape.tumblr.com

Arkiv

  1. > April 2016
  2. > Januari 2016
  3. > December 2015
  4. > November 2015
  5. > September 2015
  6. > Maj 2015
  7. > April 2015
  8. > Februari 2015
  9. > Januari 2015
  10. > December 2014
  11. > November 2014
  12. > Oktober 2014
  13. > September 2014
  14. > Augusti 2014
  15. > Juli 2014
  16. > Juni 2014
  17. > Maj 2014
  18. > April 2014
  19. > Mars 2014
  20. > Februari 2014
  21. > Januari 2014
  22. > December 2013
  23. > November 2013
  24. > Oktober 2013
  25. > September 2013
  26. > Augusti 2013
  27. > Juli 2013
  28. > Juni 2013
  29. > Maj 2013
  30. > April 2013
  31. > Mars 2013
  32. > Februari 2013
  33. > Januari 2013
  34. > December 2012
  35. > November 2012
  36. > Oktober 2012
  37. > September 2012
  38. > Augusti 2012
  39. > Juli 2012
  40. > Juni 2012
  41. > Maj 2012
  42. > April 2012
  43. > Mars 2012
  44. > Februari 2012
  45. > Januari 2012
  46. > December 2011
  47. > November 2011
  48. > Oktober 2011
  49. > September 2011
  50. > Augusti 2011
  51. > Juli 2011
  52. > Juni 2011
  53. > Maj 2011
  54. > April 2011
  55. > Mars 2011

Mest lästa

  1. Erik Nohlin / Hopland400k / DNF

Kategorier

  1. > Cyclocross
  2. > Cykelhistoria
  3. > Cykelkultur
  4. > Fixie - SS
  5. > Freeride
  6. > Kost och näringslära
  7. > Landsväg
  8. > Landsväg
  9. > MTB
  10. > Pendlar - Vinterhojj
  11. > Prylar
  12. > Teknik
  13. > Tour de France
  14. > Träning
  15. > Tävlingar
  16. > XC

Etiketter

  1. > AHAUL
  2. > Assosmannen
  3. > Design
  4. > ECMC2014
  5. > Elcykel
  6. > Eurobike
  7. > Firefly
  8. > I
  9. > Kläder
  10. > Konst
  11. > Lance Armstrong
  12. > Lasertime
  13. > Liggcyklar
  14. > NAHABS
  15. > No Comment
  16. > Paris-Brest-Paris
  17. > pbp
  18. > Porr
  19. > Randonné
  20. > Ronde van Retaard
  21. > Silva
  22. > Specialized
  23. > Sverigetempot
  24. > Ta mig här ifrån
  25. > The Great Escape
  26. > Thüringen Rundfahrt
  27. > Transcontinental Race 2013
  28. > Utläggning
  29. > Veckansdetaljer
  30. > Velodrom

Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser