Annons

Erik Nohlin

Prohobo

Proffsluffare. Det smakar gott. På engelska, Pro hobo. Är jag en sån. Kanske. Det ligger något romantiskt i bilden av luffaren. Rasmus på luffen, Huckleberry, utvandrarna. I traditionen är inte luffarens verklighet romantisk, det handlade snarare om ett kringresande tvång och ett sökande efter att överleva. Lösdrivare som senare romantiserats via vagabonden, en person som vandrar från ort till ort utan job eller hem. Jag skulle gärna bli en luffare. Det hade passat mig fint. Tror jag ska börja ge mig ut varje helg istället för varannan, för att testa. Jag var ju iofs ganska luffig då jag cyklade från Texas till Washington för två år sedan. Kanske det inte behöver bli en permanent livsstil, kanske helgerna räcker ändå. Som denna helgen då vi gav oss ut till favoritstället på Mt Diablo. Två goda vänner, två goda öl och ett magiskt men hemligt ställe cirka fyra timmar och tusen höjdmeter hemifrån. Solnedgång, soluppgång. Det räcker nog, bara det händer oftare, det är ju så enkelt.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-10-20 02:28


Det blir inte bättre

San Franciscos sköna Golden Hour en solig lördag i oktober i sitt eget hem. En burk tublim som doftar snurrigt. En hårig imperial stout och ett soundtrack från Horisont. Lite bakis från gårdagens konsert med Danava och Uncle Acid. Sitter och klistrar ett överblivet par av Niki Terpstras Paris Roubaix tuber från FMB x Specialized och myser. Tänker att de ska invigas nästa lördag med nått episkt. Äckligt, visst. Men jävligt mysigt. Förlåt.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2014-10-12 03:14


200 kilometer sprängsten

Mitt 300 km mosbricka inlägg var ingressen till denna RR. Det var min första off-road brevet med San Francisco Randonneurs och dess Adventure Series och wow vilken rookierunda. Det är något magiskt med att gå upp en timme innan man gått och lagt sig efter en körig jobbvecka, vetandes att det väntas en hel dag på cykeln. Starten gick 06.00, en halvtimmes ritt hemifrån. Ett femtiotal randonneurer, den galnaste sorten, morsade på varandra innan bankreatören bad om ordet och sade de bevingade orden med en ekande kör som svarade: Raise your right hand and say after me; I - I. Solemnly swear - Solemnly swear.  Not to do anything stupid - Not to do anything stupid. I mörkret och dimman rullade vi över Golden Gate bron.

Första stigningen var Old Rail Road Grade uppför Mt Tams södra sluttning. Cirka 400 meter rakt upp i luften men då den är byggd för ett ånglok hundra år sedan snirklar den sig upp under nästan en mil innan den når toppen av Mt Tam. Underlaget varierar mellan fin grus och nakna stenpartier. Vi var högt över molnen på cirka 800 meters höjd. Det var onödigt vackert då solen bröt igenom dimman och började värma våra kallfuktiga kroppar. Wow. Det var min första soluppgång på Mt Tam och en upplevelse jag aldrig kommer glömma.

Härifrån var det 700 meter downhill på grusväg. Adrenalinet sprutade och jag tror de flesta cyklade över sin förmåga för hårigt var det. Med mina 45mm däck och hydrauliska skivbromsar kände jag mig säker tillräckligt för att bomba så hårt det bara gick och jag passerade mer än halva fältet till dess malande ljud från våt grus som mals till gegga mellan fälgen och bromsgummit. Efter en kort asfaltsstigning väntades cirka en mil av ytterligare galenskap. Vägen som brukar vara framkomlig höll på att fixas till och bestod för tillfället av sprängsten. Jag menar en mil av sprängsten. Bara denna lilla etapp tog en stor timme och trots att vi bara var tre timmar och 50km in började jag känna mig orolig för tempot och underlaget. Tidvis skakade cykeln så mycket att jag tyckte utomordentligt synd om den. I varje krök stod randonneurer med punkterade 35mm däck.

Väl ute ur Mt Tam Watershed blev det en lugnare period på cirka sex mil asfalt genom norra Marin och kroppen fick sig lite vila. Vid halvvägspunkten i Marshall investerade jag i en dryckesbuffe med smootie, kokosvatten, IPA och mineralvatten. Jag mådde för illa för att stoppa i mig fast föda. Tror den där lugna sexmilaren tagit ut sin rätt ändå. Jag hade fram tills Marshall haft sporadiskt sällskap men skulle nu cykla de resterande tio milen själv. Det blir lätt så under breveter och nykeln till långdistanscykling är att hitta och hålla din egen hastighet. Så fort du kompromissar på detta bränner du antingen ut dig eller blir frustrerad.

Jag rundade Tomales Bay och cyklade norrut igen. Passerade Inverness och svängde västerut mot havet. Mt Vision är ett berg som som inte ser mycket ut från avstånd men att ta sig upp mot toppen via något som känns som tusen serpentiner var något jag helt lämnat utanför då jag studerade banan. Därför kom det som en chock. Att det fanns ett extra berg jag skulle upp och ner för blev en bonus och väl på toppen var jag ganska spak. Det hade varit 450 meters stigning rakt upp i luften. Den täta dimman gjorde att jag hade svårt att hitta stämpelkontrollen. Från Mt Visions topp var det single track hela vägen ner till Hwy1. En sträcka som varit perfekt med en heldämpad Mtb för flertalet. Jag skrattade över den totala galenskapen att jag var ute på en 200 kilometer lång, totalt galen äventyrsbrevet.

Sista asfaltsträckan innan nästa berg gav mig lite andrum. Kommande stämpling var på en liten deli i en litenliten ort jag aldrig noterade namnet på. Jag mådde fortfarande för illa av ansträngningen för att äta fast mat och deras veganska utbud var det sådär med så jag fortsatte med en andra dryckesbuffe. Temperaturen steg över 25an men turligt nog var det bara en halvtimmes rytt kvar på Hwy1 innan den sista stora klättringen genom de dimmiga redwoodskogarna på Mt Tams norra sluttningar. Stigen upp till Bolinas Ridgetrail var så hårig på sina ställen att jag fick stanna upp och hämta andan. Jag började känna av mitt fattiga kaloriintag men hoppades att jag skulle klara mig till toppen och sen gå på sparlåga till nästa kontroll. Den kommande milen var den hårdaste under hela lördagen. Tänk dig en något utsträckt, men inte mycket, Balder på Liseberg. Tjugo meter upp, tjugo meter ner, i en mil lång sinuskurva genom en tät och fuktig Redwoodskog. Marken var vattensjuk av den ständiga dimman och klibbig, klistrig mellan de hala gigantiska redwoodrötterna. Det kändes som en evighhet och vetskapen om att den ökända Seven Sisters-sträckan var kvar fick mig att tappa självförtroendet. Det var inte så kul längre.

De sju systrarna på Mt Tams västra sida är ett paradis för landsvägscyklister som är ute och lördagssprätter i findräkten. Jag kom rusande ut ur den blöta redwoodskogen som en vansinnig varulv och fullständigt plöjde genom horder av sköljmedelsdoftande sprättare. Sleten från 18 mils hård cykling, sketen från sista timmen. Jag hörde att jag frustade likt ett ånglok och såg de förvirade blickarna jag mötte på cykelflanörerna på blankpolerade plastcyklar. Jag hade gegga i ansiktet, ja över hela kroppen och cyklade på en otroligt skitig stålcykel med 45or och porteurväska fram till. Jag hade kommit in i den femte randonneurandningen och ingen hade en chans att ta rygg på mig. Precis på krönet av den sjunde systern fick en kollega syn på mig. Jag var inne i ett hårt fokus och han fick gå ut i vägbanan för att få min uppmärksamhet. Vad vi pratade om kommer jag inte ihåg men att träffas på måndag morgon ska bli intressant. Uppenbarligen var jag stenhög på cykling och inte på samma jordiska plats där han var.

Sista timmen, som alltid, känns enkel. Det är nedförsbacke, medvind och San Francisco tornar upp sig i fjärran. Även om man vet att det kommer ta en timme att ta sig till mål, att Sausalito är ett turiströvhål och att det finns tre jobbiga backar för att komma upp på bron, är det ändå en känsla av att man faktiskt klarat av det. Jag har nu haft den känslan på en hel Super Randonneurserie samt denna extra lilla krydda. Vad sägs om 4200 höjdmeter, massor av grus och sprängssten, på 11 timmar. Kroppen kändes mer som en 600k brevet men herre min cykelgud vad uppsfriskande att köra en sanktionerad ACP brevet där normala människor cyklar MTB. Sveriges Randonneurer och ni som anordnar våra rundor. Det måste inte vara Tour De Statoil eller 200 kilometer mosbricka kring Bollebygd. Lägg till 25% blandat underlag och lite #sportgrus under nästa sässong. Det kan inte vara fel!

Skriv ut Permalink Kommentarer (5)

2014-09-22 04:38


300k mosbricka

Jag gnällde ett tag över att randonneurgubbarna i Sverige varit lite på efterkälken vad det gäller roliga och inspirerande breveter. Jag kallade mina brevet-helger runt västkusten för Tour de Statoil, Bollebygd runt, 300k mosbricka osv. Jag har förstått att det hänt en del sen mitt senaste gnäll, speciellt i Mälardalen och jag omfamnar såklar förändringar som gör det roligare att cykla. På lördag morgon drar jag ut på en ACP-sanktionerad grusvägs-bonanza. Marin Mountains 200k tillsammans med San Francisco randonneurs. 23% grusväg med 9% stigningar och partier med sprängsten stora som basebollar samt 4000 meter klättring. De rekommenderar 35 till 45 mm däck eller en stel mountainbike. Detta är inget annat än en vildmarksbrevet och vet du vad? Den görs i 300 och 400 kilometers också. Jag gillar förnyelsen och rockenrollmentaliteten över San Francisco randonneurs organisation. Inget är förbjudet så länge man håller sig inom ACPs regelverk. Jag återkommer med en RR efter helgen. Om denna runda bara blir hälften så roligt som den ser ut blir den ändå fantastisk.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-09-17 06:28


Skål och välkommen!

Inte så hållbart att flyga över Atlanten för att jag bjuckar på öl men om i fall att du känner någon i Oregontrakten är Hen bjuden på kalas nu på fredag. Jag lanserar ett samarbete med Poler, AWOL x POLER och min vän John Watson / The Radavist har vernissage på sina bilder från Oregon Outback, racet vi gjorde tillsammans i maj. Skål och välkommen!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-09-03 15:12


Eurowurst

Har varit en sväng i Euroland igen. Kom just tillbaks från Sverigesemestern och hann bli av med jetlagen innan det var dags att prutta över till Eurobike. Och på tal om prutt. Eurobike är just det. Skitölen flödar, maten är dålig, så ventilationen. I kombination med att gemene Eurobikebesökare promenerar 2 mil om dagen och effektivt trampar ner curry wursten med pommes tills den pyser ut, fylls utställningshallarna sakta med en söt sur kurry doft som när jag tänker på den i efterhand får mig att äcklas. Kurryprutten är som ett doftsoundtrack till hela mässan och det slår aldrig fel. Årets Eurobike var min 6e sejour i Friedrischhafen och det enda som inte förändrats är soundtracket. Allt annat är föränderligt. Nja, som sig bör på en mässa med 90 procent män, lite go tysk-italiensk kvinnoförnedring. 2014 verkar man fortfarande kunna sälja en rikig jävla skitcykel genom att parkera en 17 åring med tight topp och änglavingar i sin monter. Tröttsamt.

Som cykeldesigner tittade jag förståss mest på vad andra gör. Vi kallar det "gut-check", en bekräftan på att jag inte springer allt för långt bort från vad andra gör. Det handlar i slutändan om att få fler folk på cyklar och för mig personligen om att göra vettiga produkter som så många som möjligt kan inspireras av. Skulle jag vilja göra en e-mtb helt klädd i äkta päls för gatubruk, men bara ser en sådan, dessutom designad av Philippe Starck, vet jag att detta är en återvändsgränd. Den idén är redan gjord. Hade jag haft en idé om att hydroforma varje rör i hela cykeln i sant 2002-manér och ser dessa cyklar överallt, vet jag att det är sjukt fel, det görs fortfarande och marknaden är ganska mättad.

Skämt å sido, Eurobike är alltid kul, i alla fall under första dagen. Att träffa alla polare i branchen och hitta nya vänner är toppen och att det faktiskt händer en del spännande saker i cykeldesignvärlden är bara att gilla. I år känndes det som baby-steps men de är i alla fall i rätt riktning. Mer funktion, med E och mer fetton.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-09-03 15:07


Med hedern lämnad på 800 meters höjd

Blir mest trött och avundsjuk när jag läser om andras fantastiska cykelbragder under helgerna. En dålig sida de flesta bär. Så för att motivera min äcklighet avslutades dagen med att jag bonkade stenhårt av en kombo av 1000 klättrade meter i följd, uttorkning, värme och allmän tröttma påkallad av tre veckor på temat: Livet är en festival, chips är skitgott och det finns ingen morgondag. Målet var att flänga ut tidigt och dra en sextonmilare. Det var dimmigt som vanligt under den Sansfransiskiska sommaren. Jag hade aldrig varit på Mt Tams baksida, de norra sluttningarna, men har hört i från princip alla att det är paradiset på riktigt för en landsvägscyklist. Mätt som bara den då jag tänkte att min stackars kropp behöver extra näring för att ens gå med på äventyret, rullade jag över Golden Gate bron som så många gånger förr.

Känslan är alltid ambivalent. Jag vet inte om du hojat med 900 miffon samtidigt längs en tre meter bred och och tre kilometer lång dubbelriktad cykelväg som svävar högt över skitotrevliga vatten med kastvindar till vänster och bildöden till höger. Att skiten är byggd 1937 gör saken inte bättre. De 900 iPad fotograferande miffona sitter så illa på hyrcykeln att de i princip har sadelklampen upp i anus. Jag blir lika frustrerad varje gång. Varför säger uthyraren inte till dem att man inte ska sitta så lågt, det kommer bli skitjobbigt att cykla över bron med knäna slåendes mot hakan, du kommer inte få luft och bli vinglig i blåsten över bron. Alla gör samma fel och det påmminner mig om att jänkarna faktiskt inte cyklar alls i allmänhet. The Golden Gate Shitshow är en bra beskrivning på spektaklet. Jo, jänkaren cyklar faktiskt. Inte gemene man men i en handfull storstadsregioner bubblar det friskt och SF är en av dem. Aldrig, någonstans i världen, har jag sett så många sportcyklister som i Sausalito, den lilla äckliga turistfällan man måste passera genom för att komma norrut med cykel från SF.

Turistcyklisterna stannar här och blir lurade på sina dollars, dels för att båten går tillbaks till stan och dels för att de inte orkar sitta illa längre (alt. hakorna är skinnflådda). För den strida ström av sport/motionscyklister är det slut på att trängas, vägen öppnar upp sig och Mt Tam syns för första gången. Halvvägs genom Sausalito är också var dimman försvinner i 9 fall av 10. Jag accellererar norrut och känner faktiskt inte hjärtat genom levern som igår. Det kanske blir bra ändå. I Fairfax efter två timmar på hojen börjar Bolinas Rd. som tar den ambitiösa cyklisten runt Mt Tam till Bolinas. Bolinas Rd har hundratals svängar och liknas bäst vid en tarm utlagd längs ett 800 meter högt berg. Det är inga snygga alpserpor utan krångliga feldocerade smasmer som gör det krävande men fantastiskt kul att hoja där. 

Biltraffiken försvinner och klättringen börjar. Det blir varmt och vindstilla. Tur att jag stannade och fyllde flaskorna. Jag blir passerad av ett dussin folk, något jag normalt sett aldrig skulle tollerera men då detta är en återhämtningstur bryr jag mig ej. Cirka en halvtimme in i den gradvis ökande klättringen kommer jag till Alpine Lake, en ganska stor sjö inborrad på bergets norra sidan i skön skugga från Red Wood skogen. Nästa gång kommer jag stanna och kyla av mig men då jag inte visste vad som väntade matade jag på ovetandes om att pausen hade gjort gott. Klättringen tog fart nere vid sjön och det var illavarslande brant. Jag kände mig svag som aldrig förr och ytterligare ett gäng sprättare passerade mig i nypressade Raphauniformer. Fan ta er, ni har fan inte varit på dryckesläger i Sweden, kombutchadrickande bratts med persikohy och nått Tom Cruiseigt i blicken. Grrr.

Det måste ha tagit ytterligare en timme att komma upp till vad jag hoppades vara slutet på tarmpaketet. Jag var slut. Slut. Tre timmar in i en sextionmilare och nödransonen nötter hade inte en chans att rädda mig. Klättringen fortsatte genom det spektakulärt vackra området Seven Sisters. På vänster sida bara blå himmel, på höger sida gyllenbrända gräskullar och ett Stillahav långt där nere som är inbäddat i ett hundra meter tjockt dimmtäcke. Vackert så att det gör ont och allt jag vill är att kötta uppför, känna hur fantastiskt det är att cykla på vägar så vackra de kan bli för en cyklist. Istället mår jag skit, jag har stenbonkat och rullar uppförs så långsamt att jag knappt har styrfart. I den miljonte kurvan stannar jag länge för att komma på en lösning att ta mig hem, helt nollad. Har aldrig upplevt någon värre bonkning men vet att det är tillfälligt.

Med hedern lämnad på 800 meters höjd med milsvid utsikt västerrut befinner jag mig efter 40 minuters nedförsbacke åter vid vattnet i Sausalito på ett taccoställe intill spandexautobanen. Livet återkommer sakta och jag är snart på cykeln inne i dimman igen, uppe bland miffosarna på bron med tio av de sexton milen avklarade. Då jag för länge sedan slutat med att försöka bevisa för mig själv att jag är en hårding, är målet inställt på att ta mig hem. En dusch och en powernapp senare känns allt fin och tankarna på att hämta hem hedern där uppe redan i morgon bitti har planterats i hjärnbarken. 

Fan den som ger sig.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-08-17 05:28


Tebaks

Slug är namnet på en skogssnigel på engelska och beskrivningen på hur jag känner mig i kroppen. Jag har varit av cykeln, helt ocyklandes i tre veckor fyllda med folk, chips och eldvatten. Fyfan vad roligt jag haft på sverigebesöket med familj och vänner och fyfan vad snabbt kroppen degenereras till oigenkännlighet. Ni vet hur man ibland vaknar och har somnat på armen som är helt lealös och död. Så känner jag mig i kroppen. På första turen igår kände jag hur hjärtat slog genom levern och hur friskt blod försökte ta sig igenom den stackars svampen under revbenen. Jag kände mig orklös och trött i den 35 gradiga värmen, dessutom är jag jetlaggad. Dagens tur på 35 kilometer kändes lättare och jag börjar få hopp om att det kommer ordna sig. Helgen kommer spenderas i nyktert tillstånd på cykel i och runt omkring San Francisco. Ville mest säga att semestern är slut, att jag är tillbaks och att jag kämpar för att plana ut.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-08-16 05:19


Transcontinental #2

Att det snart är ett år sedan vi gick i mål i Istanbul i den första upplagan av TCR är sjukt. Det  känns som två veckor sedan. Två veckor är tiden tills den andra upplagan av loppet går av stapeln från London. Vi var 30 som startade detta helgalna äventyr, vi var 20 som gick i mål. Ryktet har spridit sig och de 100 platserna fylldes upp snabbt denna gång. TCR är något av det mäktigaste som går att göra på cykel. Vi gjorde 14 länder på 14 dagar. Följ årets uplaga HÄR och se dokumentären om oss nedan.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2014-07-24 16:38


RA(a)S 2014

På lördag smäller det. RA(a)S - Race Across Skåne - Den där parafrasen på det där amerikanska broilerloppet från kust till kust. RA(s)S initierades av undertecknad för tre år sedan men pågrund av diverse utlandsflyttningar har jag outsourcat arrangemanet till mina vänner Patch och Nils. Start och mål på Saltimporten i Malmö, lördag morgon, där i mellan några av de finaste vägar cykelsverige har att bjuda på. Öppna landskap, Österlen och en del annan bra skit. Bara gört'. Anmälan är gratis, cykling ska vara gratis, gör det HÄR

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2014-07-24 16:17


MerErik Nohlin

Mörkare än din vevlagerhylsa, hårdare än 7075 aluminium, långdistanscyklist, flahuteaspirant och lead designer på Specialized. Basecamp i San Francisco. Öls, kaffe och musik ska vara svart och stark, precis som jag. Instagram: @hellhommus Web: thegrreatescape.tumblr.com

Arkiv

  1. > Oktober 2014
  2. > September 2014
  3. > Augusti 2014
  4. > Juli 2014
  5. > Juni 2014
  6. > Maj 2014
  7. > April 2014
  8. > Mars 2014
  9. > Februari 2014
  10. > Januari 2014
  11. > December 2013
  12. > November 2013
  13. > Oktober 2013
  14. > September 2013
  15. > Augusti 2013
  16. > Juli 2013
  17. > Juni 2013
  18. > Maj 2013
  19. > April 2013
  20. > Mars 2013
  21. > Februari 2013
  22. > Januari 2013
  23. > December 2012
  24. > November 2012
  25. > Oktober 2012
  26. > September 2012
  27. > Augusti 2012
  28. > Juli 2012
  29. > Juni 2012
  30. > Maj 2012
  31. > April 2012
  32. > Mars 2012
  33. > Februari 2012
  34. > Januari 2012
  35. > December 2011
  36. > November 2011
  37. > Oktober 2011
  38. > September 2011
  39. > Augusti 2011
  40. > Juli 2011
  41. > Juni 2011
  42. > Maj 2011
  43. > April 2011
  44. > Mars 2011

Mest lästa

  1. Det blir inte bättre
  2. Prohobo

Kategorier

  1. > Cyclocross
  2. > Cykelhistoria
  3. > Cykelkultur
  4. > Fixie - SS
  5. > Freeride
  6. > Kost och näringslära
  7. > Landsväg
  8. > Landsväg
  9. > MTB
  10. > Pendlar - Vinterhojj
  11. > Prylar
  12. > Teknik
  13. > Tour de France
  14. > Träning
  15. > Tävlingar
  16. > XC

Etiketter

  1. > AHAUL
  2. > Assosmannen
  3. > Design
  4. > ECMC2014
  5. > Elcykel
  6. > Eurobike
  7. > Firefly
  8. > I
  9. > Kläder
  10. > Konst
  11. > Lance Armstrong
  12. > Lasertime
  13. > Liggcyklar
  14. > NAHABS
  15. > No Comment
  16. > Paris-Brest-Paris
  17. > pbp
  18. > Porr
  19. > Randonné
  20. > Ronde van Retaard
  21. > Silva
  22. > Specialized
  23. > Sverigetempot
  24. > Ta mig här ifrån
  25. > The Great Escape
  26. > Thüringen Rundfahrt
  27. > Transcontinental Race 2013
  28. > Utläggning
  29. > Veckansdetaljer
  30. > Velodrom

Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser