Erik Nohlin | Bicycling.se
Annons

Erik Nohlin

CYKELKAMPING

"Allemansrätten".

När jag försöker förklara min nonchallanta inställning till cykelkamping i det fria måste jag gå via detta ord. Översättningen blir något i still med ”All mans right – to camp wherever he wants, at any time”. Jag berättar om att det handlar om frihet under ansvar, att obegränsat ta för sig av naturen så länge man sköter det snyggt.

I Amerikat är allt privatiserat och jäkaren är så hunsad att gemene hen inte reflakterar över hur skruvat systemet är. De pratar om Land of the Free men ur en friluftsmänniskas perspektiv är vi allt annat än fria här, åtminstonde på ett lokalt plan. Att bara dra ut i skogen och slå läger är smått omöjligt rent praktiskt och helt omöjligt om regelboken ska följas. Vill du vara spontan en helg, packa cykeln och rulla ut över natten och kampa, måste du ägna dig åt civil olydnad. Kommer du ut i naturen får du ändå passa dig för skog och mark är totalt besudlad av påbudsskyltar och förbudsskyltar. Ni vet hur man säger att man inte ser skogen för alla träd. Här ser man inte skogen för alla skyltar som myndigt påpekar att du är en idiot, totalt befriad vad som här kallas för common sense. Tar du ett felsteg på vänster sida stigen kan du bli åtalad av markägaren, ett på höger och skogsbängen står där och trålar.

San Francisco är omgiven av fantastisk natur. Djupa Redwood-skogar, spektakulära berg och svårtillgängliga alpliknande sjöar. Enorma ytor där ingen någonsin sätter sin fot. Vill vi vandra kan vi naturligtvis göra det och vill vi cykla kan vi göra det med viss huvudvärk men skulle vi vilja stanna över blir det svårt. I Amerika larmar man på naturen klockan sju. Rangern (skogsväktaren) kör sin rond och ser till att alla åker hem till sitt. Solnedgång till soluppgång åker bötesblocket upp om man blir påkommen i sitt lilla läger. McDonalds har öppet dygnet runt.

Närmsta BLM land (Bureau of Land Management – kan liknas vid statligt ägd skog och mark) är 15 mil bort och här finns det allemansrätt med modifikation och ett tillstånd i handen. Vi har BLM land både söderut i kring Big Sur och norrut kring Mendocino men 15 mil kräver bil och planering. Norr om San Francisco ligger Marin Headlands. Ett område på 2 x 6 mil av riktig vildmark där stora områden är totalt orörd och befriad från infrastruktur för andra än fotfolk, cyklister och hästar. Om jag vandrar tre mil ut i denna skog och hänger min hängmatta mellan två träd, bryter jag mot lagen och får en bot på 1800 spänn. Enda chansen att campa lagligt är att boka en lägerplats på en av tre officiella campingar och dela den med familjer och Springbreakande fulla fjunisar. 200 kronor kostar det och du måste boka 4-6 månader i förväg. Land of the Free men inte för cykelkampare.

Systemet föder Stealth Camping och ger näring till en rörelse som tänker att man inte kan larma på naturen och köra hem. Vi rullar in som alla andra men när Rangern kör sin rond håller vi oss undan eller ser till att vi är så oslynliga att vi helt enkelt inte finns. Vi väntar i mörkret tills vi är helt säkra på att inte bli hittade, då hängs hängmattan upp, bivin väcklas ut och tältet slås upp. Gör vi upp eld är den liten och utom synhåll, stannar vi uppe ser vi till att vi är tysta. Det är här frihet under ansvar kommer in och fungerar bortsett från att vi måste bryta mot lagen. Vi vet att inget får gå fel. Vi får inte hålla låda och bli upptäckta. En eld får inte sprida sig, vi hugger inte ner träd och skräpar ner. Grundregeln är att alltid lämna platsen i samma eller bättre skick än vi fann den i. Hittar vi en kapsyl, en plastbit eller en bit fiskelina tar vi den med oss och vi avslöjar inte exakt var vi slår läger.  

I lördags cyklade vi hemifrån The Mission via Fairfax och vidare djupt in i Marin Headlands i skuggan av Mt Tam. Vid en liten alpsjö slog vi upp tältet i skymningen och fick sällskap av tre sjöuttrar, fiskgjusen och sjöfågel. En symfoni från kåta grodor och ensamt ylande från den lokala prärievargen är det som behövs för att tillfälligt få känna sig som de djur jag faktiskt är. Att rulla ut i naturen utan plan och sova över har en helande kraft som gör att jag orkar leva ett liv i en av västvärldens tätaste städer med ett jobb som alltid kräver mer än vad jag egentligen har.

Lyssna på detta ungdomar! Den allra minsta tendens på att strama åt regelverk om fri tillgåg till naturen för alla måste bekämpas. Vandrare, cyklister, ryttare måste helt enkelt komma överrens för ingen vill ha det som här.

Det blir till cykelkamping istället för cykelcamping. Land of the Free, det vetefan.

 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2015-04-11 19:35


Ursäkter + Nohlinsk cykeldesign

Nu slukhålades ( är det ens ett ord ) ett stort sjok tid upp igen. Bara försvann från jordens yta. Jag har massor att skriva om och normalt sett har jag tid att berätta för er vad som händer på denna sida Atlanten. Jag vill skriva om min äventyrliga bergsbestigning med cykel över Nya Zealand som slutade med att vi fick räddas av en helikopter. Jag vill skriva om min misslyckade 30 milare och vilken jävla revansch jag fick på 40 milaren förra helgen. North American Handbuilt Bicycle Show var fantastiskt trots att jag drog på mig en tre veckors förkylning som gjorde att jag inte cyklade en enda meter mellan 30 och 40 milaren med San Francisco Randonneurs. Jag tror jag återkommer till allt detta.

Som en pausfågel kan jag berätta om ett knäppt men roligt projekt jag jobbat som lead designer på hos Specialized i Morgan Hill och en av anledningarna varför jag varit frånvarande. Ett otroligt utmanande projekt som nu kan visas för offentligheten för första gången. Brukar inte posta jobbgrejor här men känner att detta spännande projekt och dess fantastiska resultat är för bra att sitta på. Pressreleasen som gick ut i veckan lyder:

Introducing the latest innovation in integrated auto-photographic technology for the bike – the Specialized S-Works Selfie Stem, or, the S4. Featuring our highest modulus FACT 13M carbon weave, the S4 incorporates seamlessly with your Specialized cockpit providing you with an easy to operate, performance-focused selfie solution. With its Z.I.S Zertz Image Stabilization technology, you won’t have to worry about image blur or focusing issues no matter the terrain or riding speed. Utilizing computer-aided, computational fluid dynamic design, the S4 boasts a zero-drag coefficient as well as a Bluetooth synced, Body Geometry Fit optimized “sprinter-selfie” button for easy operation while in the drops. At a scant 149 grams, the S4 is the perfect way to take your selfie game to the next level while still maintaining a performance edge.

Skriv ut Permalink Kommentarer (3)

2015-04-01 08:00


Snabbt, långt

Att känna sig i form och veta sina gränser, veta vad man är kapabel till som vanlig människa, sätts i perspektiv då jag läser om övermäniskan och RAAM (Race Across America) vinnaren Christoph Strasser och hans kommande rekordförsök. I en tid då rekordet på den klassiska timmen slås åtta gånger om året känns det befriande att någon som verkar helt i skymundan från de stora cykelmassorna hoppar in här och ställer skåp i en distans som kräver en helt orelaterbar insats. Ultraatleten Christoph Strasser kommer att ge sig på 24h rekordet som idag hålls av Jean-Pascal Roux på 839 kilometer och tidigare RAAM legenden och bortgångne Jure Robic på 835 kilometres.

Min längsta distans på 24 timmar ligger strax över 600 kilometer och då har jag cyklat snabbt, sovit lite och var ganska paj redan halvvägs. Hur länge orkar du snitta 37,5 km/h i timmen och 270 watt?

Mer om spektaklet under Berlin Cycle Week den 20 Mars HÄR


Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2015-02-23 14:53


Jag skar mig efter Göteborgs-Posten

Desperat tog jag ett hårt och krampaktigt tag om brödkniven. Det kom snor ur näsan, jag hyperventilerade och kände att blicken flackade. Jag slog kniven i mellangärdet och kände hur jag omedelbart återfick fokus. Detta var bara några timmar sedan men det var värt det och det enda jag kunde göra i den desperata situation jag infann mig i efter att ha läst ett inlägg på Göteborgs-Postens ledarblogg. Det var en av de få gånger i mitt 36 åriga liv jag känt mig så desperat och förrvirrad av andra människors dumhet att jag inte visste hur jag skulle hantera situationen.

Jag är fortfarande svag, en påse blod och 29 stygn senare. Först och främst borde detta inte komma som en sådan chock. Göteborgs-Postens ledarsidor har tidigare framkallat liknande, dock inte riktigt lika desperata, känslor i mig. Under de nio år jag bodde på Hisingen fick jag Göteborgspostångest och panik cirka en gång i månaden. Hur kan de släppa igenom sådan smörja, hur fan fungerar en av sveriges största dagstidningar om sådan smörja får publiceras i en ledare. GT, Göteborgs andra tidning, har länge haft patent på lågvattenmärke så som att dela ut gratis kött då Way Out Westfestivalen i Slottskogen proklamerades vegetarisk då de inte längre kunde motivera kött i den aktiva strävan att minska sin miljöpåverkan.

Att Göteborgs-Posten nu tagit upp jakten på GT's dumhetsmonopol kan bara tolkas som att Göteborgs och västsveriges största tidning är i desperat behov att med hjälp av populistisk skitjournalistik rädda den dinosaurie Peter Hjörnes flaggskepp är. Göteborgs-Posten har alltid suttit i bilindustrins knä men den senare har på sistnämnda offentliggjort en rad vettiga initiativ som ska hjälpa bilister och cyklister att samverka på våra gemensamma vägar. Förmodligen för att cykling som transportmedel växer oerhört mycket fortare än bilismen samt att en avsevärd del av Volvos kunder även är cyklister. Medans Volvo håller utkik efter cyklister med hjälp av teknik, åker Göteborgs-Posten bakåtvänd i baksätet likt en sur gubbjävel och hytter med näven. Gert Gelotte & Company i Göteborgs-Postens ledarredaktion, ni är så hopplöst efter i detta race att det är dags att ge upp, er samtid varvar er och skrattar åt er dumhet. Ni är redan förlorade. (Och, Memils, slutade inte media att använda det ordet för fem år sedan?)

Saxat från Göteborgs-Posten och VARNING, stoppa undan vassa föremål, det höll på att gå riktigt illa här. Alltså, det är på allvar det här: VARNING

I en totalt världsfrånvänd debattartikel i torsdagens GP föreslår miljöpartisten Karin Svensson Smith och Christer Hydén, professor emeritus Institutionen för teknik och samhälle vid Lunds tekniska högskola, om att de memils (racercyklister i lycra) som i dag utan urskillning susar fram och skrämmer slag på både andra cyklister, gångtrafikanter och bilister, bör tillåtas köra på vägbanan.

Svensson Smith och Hydén anser också att cyklar generellt bör prioriteras framför bilar i staden. Som om den aggressiva antibilpolitik (alltifrån ”ett ton plåt” till chockhöjda P-taxor) som i dag förs inte redan drabbat Göteborg och dess utveckling negativt.

Det är oerhört svårt att förstå hur de två debattörerna resonerat sig fram till sina slutsatser. Visst är det jättebra om människor kan och vill cykla och naturligtvis bör det satsas en hel del på att bygga ut och underhålla cykelbanor. Men om en stad av Göteborgs storlek – därtill glesbebyggd och med ofta uselt fungerande kollektivtrafik – skall fungera måste man inse att bilen har en självklar plats och är alldeles nödvändig för många av stadens medborgare. Vid sidan om parametrar som miljö måste också livskvalitet, stress, näringsliv, evenemang, turism och så vidare räknas in. Att Göteborg blir en oframkomlig eller i värsta fall stängd stad för alla som inte kan eller vill dra på sig lycrastället och cykla flera mil om dagen, samt sitta svettig på jobbet, gynnar i längden ingen. Bilarna behövs och det tas dessutom ständigt nya steg bort från beroendet av fossila bränslen.

Med tanke på hur olycksstatistiken skjutit i höjden i samband med att de höghastighetscyklister Svensson Smith och Hydén refererar till blivit fler borde man kanske inte öka riskerna genom att låta dem ta över gatorna utan istället satsa på en informationskampanj där man ber memilsen ta det lite lugnt?

Skriv ut Permalink Kommentarer (5)

2015-02-20 06:01


Nu är det revloution på gång.

Eller kanske inte men mitt intiativ om måndagsäventyr #campoutwithyourlampout gick från sex måndagsäventyrare till ett helt jävla dussin folk som klättrade fullpackade med sina cyklar tusen meter upp i luften för att glo in in en lägerled och sova under bar himmel en helt vanlig Måndag. Inte för logikens skull men dubblar vi vare vecka har vi 24 nästa måndag och 48 om två veckor. Eller kanske 47 för jag kommer inte vara men nästa vecka men hursom. Mitt mål är att omvandla hela Specialized Bicycle Components till friluftsmänniskor som inte vill något hellre än att cykla upp till Henrey Coe, stuffa en banan full med Justins Peanutbutter Cups, grilla dem och äta "Swedish Campfire Bananas" på löpande band. Vår postmästare och husfotograf Colin Belisle tog ett gäng fina bilder från Måndagens cykel + campäventyr.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2015-01-30 06:08


COWYLO II

Så hände det igen. Det var måndag och jag lyckades lura ut 6 kolleger i vilmarken. Det blev succe även om många avskräcks, av naturliga orsaker, från den 1000 meters klättring rakt upp i luften som krävs för att få vara med. Det skulle vara skönt att slippa den höga tröskeln men jänkarna är några lata jävlar som gärna lastar upp sina plaststolar, grillar, bord, parasoller, basketkorgar, simbassänger och cyklar på pickuppen och kör tre kilometer till campingplatsen där de sen lever ett helt normalt materiellt liv över helgen, omgiven av exakt samma saker de har runtomkring sig hemma, fast av en annan typ av vit plast. Lång historia kort - att förbjuda bilar känns naturligt. Det är trots allt på ett cykelföretag jag jobbar och inte på Volvo så det hela blir ytterligare naturligt.

Och när jag nämner Volvo. Min vän Röven med familj är på besök i Frisco. Jag berättade för honom förra veckan om att jag inte kommer hem på måndagar. Han undrade om jag sov över nere på jobbet, på hotell, eller hur det funkade. Jag berättade för honom att jag jobbar över lite och sen cyklar 25 kilometer ut i skogen, sätter upp min hängmatta och somnar. Röven berättade, fin som han är, han älskade konceptet men att det inte skulle funka på t.ex Volvo, att på en måndag cykla från Arendal till Hisingens mitt och sova gömd i skogen skulle inte funka för en person i min position, folk skulle tycka det var jävligt underligt. Festlig reflektion men grejen är den, om jag någon gång får chansen att intervjua någon som sover i en hammock i skogen på måndagar istället för att ta Volvon hem kan ni ge er fan på att hen får jobbet.

Veckans lärdom var att en köpeburrito mår bäst av att foliegrillas några minuter extra samt att inte glömma sina vantar för tisdagens tidiga och iskalla nedstigning mot kontoret.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2015-01-22 07:20


Veckocamping

Nu vet jag att det är orättvist då stället jag bor på saknar sässonger. Men uppmaningen gäller året om och i Sverige speciellt på vår, sommar och höst. Det handlar om hur enkelt det är att ta sig ut på äventyr och hur enkelt det är att ta sig hem. När man bor i ett land utan allemansrätt blir det extra tydligt hur bortskämda ni är.

Igår jobbade jag över två timmar för att färdigställa ett projekt. Jag missade bussen hem men var inställd på att stanna över. Min pendlig enkel resa är 12 mil så det är inget man cyklar varje dag och åka buss är inte heller något man vill göra varje dag heller. Min arbetsvecka har blivit omskyfflad något så att jag stannar över på måndagen och jobbar hemma på fredan. Måndagarna har således blivit en campingnatt och jag gillart'

Rullade ur från jobbet vid åtta på kvällen och tog riktning mot Henry Coe State Park, Californiens näst största State Park, ett statligt ägt naturområde stort som Närke. Rullningen dit innebär ett tusen höjdmeter på två mil och suger ordentligt i benen men med en brun dryck i väskan, en burrito och vetskapen om att det blir eld och camping gör det hela värt det. Jag och min vän Ben tryckte klättringen i totalmörker och parkerade hojarna en stor timme senare. Gjorde upp en eld, hängde upp hammockarna, åt våra burritos och kröp till kojs innan elva. 

Klockan var ställd på soluppgång och efter denna episka början på dagen packade vi snabbt ihop lägret och rullade ner tusen höjdmeter till jobbet. Klockan åtta sladdade vi in i frukostmatsalen, höga på livet, rika som få med en high five i luften och en överrenskommelse om att det är dags nästa måndag igen.

Så enkelt är det. Börja peppa för våren!

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2015-01-14 05:29


Osanktionera mera!

Var ute och luftade mina 45or i helgen. Sanfransiskanska Cadence Collection och Göteborgska Ass Savers bjöd på cykelrace i form av The Dope League II i, genom och över Oakland hills. Jag satt på tunnelbanan med glöggsmak i munnen klockan 07.30 i Lördags morse. Med tre timmars sömn, fortfarande lite packad efter årets glöggfest, kändes det som om ett cykelrace var det enda sättet att komma på fötter.

Jag skulle aldrig få för mig att tävla i ett sanktionerat sammanhang, det känns oerhört främmande. Osanktionerade race så som Ronde van Retard, Un Giro di Spurco Sud i Sverige, Schlaflos im sattel i Töskland, Rockville i Italien eller Dope Leauge i Californien är däremot min femma. Mer ödmjukt, inte så järndött eller ängsligt. Dope Leauge kostar en femtiolapp och vinnaren får alla pengar. Organisationen och reglementet är minimal och det är detta jag gillar så mycket. Inga licenser och skit. Organisatören avsäger sig allt ansvar och det är upp till dig att köra säkert. Det handlar om cykling och inte om sport. Du sätts i ett sammanhäng med start och mål men inga snitslade banor, avstängda vägar, parker eller kommisarier, voluntärer, funktionärer och manikyr. Det är avskalat och nerkokat till sin innersta essens. Punkrock mot Aerosmith, källarspelning mot arenarock, cykling mot cykelsport.

Alla tävlande måste ha en gps eller en telefon med Strava app. Alla tävlande har laddat in samma fil i aparaterna och cyklar samma sträcka. Det är upp till dig om du vill kötta eller chilla men det förväntas att du följer racets regler samt alla trafikregler. Lite av frihet under ansvar. Efter en rullande start från centralal Oakland bar det av på en 77 kilometers kupperad bana med blandat underlag. Kanske 70% asfalt och 30% blandat mellan stadiga grusvägar och stig. Förra veckans storm lämnade sina avtryck i naturen och det var gott om stök, vattenhinder och geggamoja.

Jag rullade in på en sjunde plats, nykter igen och full av entusiasm. En fantastisk bana och ett kul format som gjorts möjligt med den tekniska utvecklingen. Det enda som checkas efter målgång vid en beer garden är att den totalal distansen inte är kortare än banans längd på 77 kilometer, att någon skulle fuska känns otänkbart. Jag kommer medverka i nästa Dope Leauge också och jag kan bara rekommendera er racesugna bloggläsare att snickra ihop en kul bana med blandat underlag och arrangera ett race. Ju mer alternativ till den kommerciella sportcyklingens formella, regelspäckade och gäspiga mainstream-arrangemang, desto rikare och roligare blir cykelkulturen.

Då många av de osanktionerade race som gjorde början av 2000-talets indiecykelscen i Sverige så rikt somnat in, frågar jag mig vart den yngre generationens cyklisters påhittighet är. Race som Ronde van Retard och Svart Katt har arrangerats av samma lilla grupp cyklister och som resultat av karriärer, familjer och andra prioriteringar nu lagt sina recekreationer i malpåse eller för evigt begravt dem. Förmodligen kommer jag inte kunna medverka men jag vill se mer gräsrotscykling, mer kreativitet och mer alternativ till Svenska Cykelförbundets dödstråkiga cykelsport. Sätt ett datum, gör en inbjudan och skicka den till mig så postar jag den på bloggen. Var är Sveriges nya unga indiecyklingsgeneration?

Mer kreativitet och indiecykling åt folket. Fler foto HÄR

Skriv ut Permalink Kommentarer (3)

2014-12-21 19:12


23or eller 25or?

Alltså, det här med att folk cyklar runt på cyklar som bara kan cyklas på asfalt känns mer och mer idiotiskt när asfaltsvägar är full av bilar och annat skit som du måste ta hänsyn till, som korrumperar din upplevelse och gör dig ospontan i dina val.

Kommer ni ihåg att folk cyklade runt på 21 mm, ja till och med 19 mm däck haha, det var ju idiotiskt, tänk att det bara är sju år sen, haha, ja jisses.

Vi var nio cyklister som cyklade ut ur stan. En Mtb, en tönn racer och sju cykelkrossar. Turen på sex mil bestod av en inledande och en avslutande mil av asfalt som bröts av så ofta vi kunde. En snedd genom ett buskage, en park, en stig, snedda över en grusplan, över ett dike. Rockenroll. Resten var allt mellan breda grusvägar och branta livsfarliga jordskredspartier som stupar ner i Stillahavet. Vår vän på 23mm däck fick gång på gång lämna gemenskapen för att cykla runt och möta upp oss på andra sidan stigen. Eh, längre fram, jag kommer i fatt.

Kommer ni ihåg att folk cyklade runt på 25 mm, ja till och med 23mm däck haha, det var ju idiotiskt, tänk att det bara är fem år sen, haha, ja jisses.

Jag kommer aldrig köpa en ny landsvägsracer igen. Landsvägsracers med 25or tillhör sporten cykling och den har jag egentligen aldrig velat vara en del av. Det roligaste med cykelsport på landsväg är när proffsens mekaniker med lite tur lyckas klämma in ett par 28or i en arero-rigg kvällen innan Paris Roubaix för att dagen efter limma om tillbaks till 23or. Jag ser framför mig en person som desperat försöker trycka ner sin för stora kropp i ett par 30x30 jeans trots att 34x30 vore det enda rätta och det enda sköna. Landsvägscykling med landsvägsspecifika cyklar känns totalt dött och äntligen ser jag en cykelbransch som vaknar upp i en gryning där lite bredare däck i alla fall diskuteras kring frukostbordet. Alla vet att de där trånga jeansen kommer suga, ändå ligger de där i garderoben och åker fram när det är fest.

Kommer ni ihåg att folk cyklade runt på 30 mm, ja till och med 27mm däck haha, det var ju idiotiskt, tänk att det bara är tre år sen, haha, ja jisses.

Jag har hävdat det i flera år. Ingen behöver 23or, inte ens proffsen. Det är korkat. Proffscirkusen är inspirationen för resten av cyklingsvärlden som tvingas göra som UCI bestämt. En 7000 kronors racer ska se ut som en 70.000 kronors och personen som motionerar på sin cykel en gång i veckan får således och ofta ovetandes cykla runt på en hoj med onödigt smala däck. 90% av cykelmotionärerna behöver 35or, inte 25or och hade inte branschen varit så ängsligt hade alla pendlings och fitnesscyklar haft breda däck. Bredare är skönare, snabbare (ja till en viss gräns) och ser bättre ut. Dessutom kan du göra en bredsladd där du ser en mäktig stig, vända tillbaks och äga den hårt under tre skitroliga minuter på din annars mediokra tur.

En grusväg på cykel är alltid en genväg och du:

Kommer ni ihåg att folk cyklade runt på 35 mm, ja till och med 32 mm däck haha, det var ju idiotiskt, tänk att det bara är ett år sen, haha, ja jisses.

Följ mig på Instagram @hellhommus för inspiration och spridda oförskämdheter. Där kan du även se när jag cyklar med 45or på min cross, 45or på min touringhoj och 45 på min stads och pendlingscykel.

Skriv ut Permalink Kommentarer (5)

2014-12-09 05:46


Black Friday

Många vänner på Facebook uttryckte sin besvikelse över att den nyligen introducerade Black Friday inte var någon ockult satanshistoria utan en anledning för fölk att stå i kö på Elgiganten och aktivt låta sig omslutas av konsumtionens feta fingrar lovandes ljumna erbjudande på saker de egentligen ej behöver. I 'Murica där jag håller till blir det konsumtionskravaller och folk köar i veckor utanför Best Buy, motsvarande Elgiganten för att köpa sin femte platteve. Jag ska på inget sätt klaga. Jag älskar Black Friday även om jag hellre sett att det var en officiellt röd dag för att hylla Satan. Black Friday innebär att folk står i kö inne i stan och cyklister har alla grusvägar och stigar för sig själv en hel helg. Jag blev medbjuckad på en Fuck Black Friday cross runda i bergen norr om stan och det blev en av årets roligaste rundor. Inget blir fel när en runda består av lika delar bredsladd, bärande av cykel och adrenalin. Mer Black Friday, mer, mer, mer.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-12-01 05:20


MerErik Nohlin

Mörkare än din vevlagerhylsa, hårdare än 7075 aluminium, långdistanscyklist, flahuteaspirant och lead designer på Specialized. Basecamp i San Francisco. Instagram: @hellhommus Web: thegrreatescape.tumblr.com

Arkiv

  1. > April 2015
  2. > Februari 2015
  3. > Januari 2015
  4. > December 2014
  5. > November 2014
  6. > Oktober 2014
  7. > September 2014
  8. > Augusti 2014
  9. > Juli 2014
  10. > Juni 2014
  11. > Maj 2014
  12. > April 2014
  13. > Mars 2014
  14. > Februari 2014
  15. > Januari 2014
  16. > December 2013
  17. > November 2013
  18. > Oktober 2013
  19. > September 2013
  20. > Augusti 2013
  21. > Juli 2013
  22. > Juni 2013
  23. > Maj 2013
  24. > April 2013
  25. > Mars 2013
  26. > Februari 2013
  27. > Januari 2013
  28. > December 2012
  29. > November 2012
  30. > Oktober 2012
  31. > September 2012
  32. > Augusti 2012
  33. > Juli 2012
  34. > Juni 2012
  35. > Maj 2012
  36. > April 2012
  37. > Mars 2012
  38. > Februari 2012
  39. > Januari 2012
  40. > December 2011
  41. > November 2011
  42. > Oktober 2011
  43. > September 2011
  44. > Augusti 2011
  45. > Juli 2011
  46. > Juni 2011
  47. > Maj 2011
  48. > April 2011
  49. > Mars 2011

Mest lästa

  1. Ursäkter + Nohlinsk cykeldesign
  2. CYKELKAMPING

Kategorier

  1. > Cyclocross
  2. > Cykelhistoria
  3. > Cykelkultur
  4. > Fixie - SS
  5. > Freeride
  6. > Kost och näringslära
  7. > Landsväg
  8. > Landsväg
  9. > MTB
  10. > Pendlar - Vinterhojj
  11. > Prylar
  12. > Teknik
  13. > Tour de France
  14. > Träning
  15. > Tävlingar
  16. > XC

Etiketter

  1. > AHAUL
  2. > Assosmannen
  3. > Design
  4. > ECMC2014
  5. > Elcykel
  6. > Eurobike
  7. > Firefly
  8. > I
  9. > Kläder
  10. > Konst
  11. > Lance Armstrong
  12. > Lasertime
  13. > Liggcyklar
  14. > NAHABS
  15. > No Comment
  16. > Paris-Brest-Paris
  17. > pbp
  18. > Porr
  19. > Randonné
  20. > Ronde van Retaard
  21. > Silva
  22. > Specialized
  23. > Sverigetempot
  24. > Ta mig här ifrån
  25. > The Great Escape
  26. > Thüringen Rundfahrt
  27. > Transcontinental Race 2013
  28. > Utläggning
  29. > Veckansdetaljer
  30. > Velodrom

Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser