Annons

Erik Nohlin

DEATH IN THE VALLEY DEL 002

Se dödens dal som en glödande gjutjärnspanna. De djupa dalarna kantas av höga berg och stora delar av nationalparken ligger under havsytan. Bergen du måste över för att komma ner i dalen snittar 2-3000 meters höjd och är av den mer spektakulära typen av unga bergskillar. Inte släta svenska gamgubbar till högfjäll utan spetsiga små elaka jävlar med snö på toppen trots att temperaturerna nere i botten på dalen på dagen är stekheta. Naturen är inget annat än extrem i dödens dal. Oerhört oförlåtande och skoningslös. Det finns flera stora utmaningar med att cykla osupportat i denna gjutjärnspanna, jag går igenom dem i varsin post.

Det finns inget vatten i Death Valley. Så enkelt är det. Har du tur, efter en snörik vinter, kan du stöta på smältvattenfåror under några veckors vår där du kan filtrera vatten men skulle detta hända är chanserna ändå högre att vägarna till smältvattnet spolats bort av det samma. När folk pratar om att vägen spolats bort ska du lyssna. I Death Valley finns det nästan bara "Jeep Roads", enormt taskiga grusvägar, snarare en bredare form av åsnestigar och spolas de bort är de borta. Som om öknen en gång per år återtar sin ursprungsform som det var innan människan kom dit. Senhösten är en bra tid att cykla i Death Valley då temperaturerna är hyffsat sansade. Under vintern är de flesta passen in i dalen stängda då det inte förekommer någon snöröjning. Våren är vacker, temperaturen sansad och öknen står under några veckor i full blom men det finns fortfarande inget vatten.

Vi cyklade alla fyra med 4 gallons vatten, en säck i varje cykelväska. Vattenbristen är anledningen varför så få cyklar i detta helvete till paradis. 4 gallons är 15 liter och 15 kilo dödvikt som inte ens med alla pengar i värlen går att göra lättare. Vi planerade vattenförsörjningen efter 4 dagars cyklande, 3,8 liter per dag inklusive frukost, middag och vatten för hojandet. I bilen hade vi en 40 liters dunk att komma tillbaks till som säkerhet. Den enda räddningen om ditt vatten tar slut är förhoppningen att du ska stöta på ett terrängfordon som har vatten över men så är sällan fallet. Vatten är hårdvaluta i öknen. Utöver drommedarpåsarna hade jag tre cykelflaskor med sött och salt i samt en Cammelbackväska på två liter.

Jag är extra känslig för uttorkning med en historia som njurstenspatient så är det något jag inte fuskar med så är det drickandet. Jag cyklar hellre dödshungrig än törstig. Frågan är då. Om kroppen behöver en viss mängd vatten. Ska jag köra på frystorkad mat och addera dricksvatten eller ska jag kånka på riktig mat med vattenhalten bibehållen. Frystorkad hommus eller riktig hommus. Vattenhalten och vikten kommer blir den samma. Som vegan är det svårare att hitta god frystorkad mat så jag beslutade mig för att köra en blandning. Riktigt jordnötssmör och tortilliabröd som aldrig blir gamla är perfekt frukost tillsammans med klibbig och söt havregrynsgröt. Lunchen skippar jag alltid på cykelväventyr och håller mig istället med torkad frukt och nötter i kombination med bars och Sin Dawgs. Till middag körde jag en hydreringskur som kombinerade vatten och mat. Två buljongtärningar, torkad svamp, torkade gröna bönor ramennudlar och en kryddblandning på salt, chilli och peppar blir en toppen middag som värmer gott och återställer vätskeballansen något. Kaffe är något jag gärna unnar mig en liten köpp på morgonen. Vissa saker ska man inte skippa. Man behöver alltid ett litet treat då allt annat är så frugalt. Om detta är en kopp, en ruta choklad eller en sup Bourbon, jag unnar mig. Både kaffe och sprit har en uttorkande effekt så jag vill understryka att det handlar mer om läppjande än gulpande och supande.

Nätterna i Death Valley är kalla, likaså de långa timmarna efter det att solen gått ner. Då dalen omringas av höga berg försvann solen redan vid 16.30 och skuggorna blir strax iskalla. Temperaturen sjönk ner till 5 grader redan efter någon timme och att fortsatt dricka när man inte svettas längre är svårt, det vet ni som cyklar på vintern i Sverige. Hur väl jag än dricker, vaknar jag ändå upp på morgonen och känner mig uttorkad. Att vi till slut hittade fram till Saline Hotsprings, en oas med skållheta termaliska källor gjorde inte saken bättre. Efter en tretimmarssejour i källan är man så torr i märgen att jag kan känna njurstenarna växa. Ett njurstensanfall i öknen, nej fyfan. 15 liter vatten är ingen dum ide.

Måste springa och dricka en liter vatten men jag måste nämna att jag var helt utan vatten de sista tre timmarna tillbaks till bilen under dag 4. Mer om det och cykeln i del 3

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-11-22 20:38


DEATH IN THE VALLEY DEL 001

Tiden går, men det skiter Death Valley it. I cirka ett år har jag planerat och drömt om att cykla i denna mytomspunna dal. Månaderna går, tiden flyger förbi, snart en månad sen jag gjorde ett inlägg på bloggen, snart ett år sen tanken på dödens dal kom upp. Det var lika bra att bara bestämma ett datum och spika avresetid med ett gäng vänner. Det skulle vara hårt, på rätt sida döden men med en liten bismak av den. Att cykla genom Death Valley under sommarmånaderna är bara korkat. Femtiosju grader är värmerekordet, världsrekord i atmosfärisk hetta, och dagstempen är sällan under 40 grader större delen av året. På vårkanten smälter snön och sköljer bort alla vägar så senhösten såg ut att vara optimalt för en expedition.

Vi körde från Specializeds högkvarter i Morgan Hill. Sean Estes och jag från Specialized, Garrett Chow och Dylan Buffington från MASH SF. Fyra starka cyklister helt ovetandes om vad som var att vänta. Det var en del av planen, att inte veta allt. Äventyr dör sakteliga ju mer du pluggar på ämnet. Idag går det att göra en gps-fil och följa den slaviskt med väganvisningar, du kan kolla var enda kurva och utsikt på Google maps. Det går till och med att testcykla hela rutten virituellt med Google Earth redan innan du ens varit där. Dödstrist. Finns det inga hål i planen kan du lika gärna åka på all-inclusive till Egypten. Detta var all-exclusive, Death Valley planen var full av hål. Det var perfekt. Karta, kompass, sol och stjärnor. Det var vår navigation.

Fyra AWOL äventyrscyklar med olika uppsättning satt fastspända på bussens tak. Jag hade min Full Nuke Peakock Transcontinental AWOL med Alfine Di2 navväxel, bältdrift och 4 tunna AWOL cykelväskor, panniers, på sidorna. Sean körde en AWOL x Poler med SRAM 2 x 10, en fram pakethållare med 2 Poler väskor samt en stor Apidura sadelväska och en ramväska. Dylan hade en liknande specifikation och packning på en AWOL Comp och Garrett en AWOL Transcontinental med 4 Ortlieb väskor.  Två timmar efter midnatt befann vi oss på 2500 meters höjd på kanten till Death Valleys nordvästra kant. Vi slocknade i bilen i väntan på soluppgången.

Var och en av cyklarna bar på cirka 12 liter vatten, frukost, middag och snacks för 3 nätter och fyra dagars osupportad cykling. Kök, tält och varma kläder, allt packat och ompackat ett dussin gånger för att spara vikt, omresonera viktigheten och ta bort allt onödigt. Vatten är vatten och väger alltid ett kilo per liter, det är inget att göra åt. Ska jag packa frystorkad mat och addera vatten eller kånka på riktig mat med vatten i. Stor eller liten kniv. Ta med en extra titan bunke eller laga mat i kaffekokaren. Skippa kaffet helt kanske. Kalla och lätta sovsäcken + enmanstält eller varma sovsäcken utan tält? Väderleksrapporten lovade torrt, blåsigt med temperaturer mellan 30 plus och minus 2 varje dag.

DAY 01 DEATH VALLEY RD – SALINE HOT SPRINGS

Distance 40 miles

Altitude range 6493 feet (1142 to 7635 feet)

Total climb 2405 feet

Total descent 7979 feet

DAY 02 SALINE HOT SPRINGS – RACETRACK PLAYA

Distance 35 miles

Altitude range 2769 feet (1142 to 3852 feet)

Total climb 3497 feet

Total descent 1180 feet

DAY 03 RACETRACK PLAYA – LAST CHANCE MTN

Distance 53 miles

Altitude range 2881 feet (2080 to 4961 feet)

Total climb 3537 feet

Total descent 3675 feet

DAY 04 LAST CHANCE MTN - DEATH VALLEY RD

Distance 37 miles

Altitude range 4387 feet (3280 to 7674 feet)

Total climb 6237 feet

Total descent 3117 feet

Total Distance: 165 miles / 266 km / 3.5 days.

Climb: 15 676ft / 4778 m

Tror ni att det blev såhär? Haha, inte ens i närheten. Efter fyra mil tjälsprängd tvättbräda nedförs hade vi tappat vattenflaskor, flaskhållare exploderat, packethållare brustit, flera Ortlieb väskor spruckit i upphängningen, skruvar skakat loss och tappats, vattenblåsor sprungit läck och vi hade haft 6 punkteringar. Detta var utan överdrift de vidrigaste vägförhållanden vi cyklat. Sex mil nedförsbacke låter enkelt men i själva verket var det så underbart svinahårt som jag endast kunnat drömma om. Mörkret började lägga sig och det var 9 timmar sen vi lämnade bilen uppe på passet. 10 timmar tog det oss att cykla 6 mil. Våra packningar var fastnejade med rostfri tråd på pakethållarna, vattenflaskorna gaffatejpade, alla buntband var använda, vi hade slut på hela slangar och våran vattenranson var decimerad eller varandes en aktiv ingrediens i den campingutrustningssoppa vissa av oss hade på långkok i cykelväskorna.

Vi anlände till Saline Hotspings, en oas mitt i Saline Valley, efter mörkrets inbrott. Solnedgången var den mest dramatiska jag sett och ett perfekt crescendo på dagens thriller. Saline Hotsprings är en smått osannolik thermalisk källa mitt i Salinedalens öken. I hundratals år har guldgrävare och äventyrare vallfärdat hit för att kurera sig. Det tog oss 10 timmar, med ett riktigt fyrhjulsdrivet terrängfordon tar det fortfrande tre timmar från närmsta asfaltsväg att ta sig hit. De kallas ”Bullshit Filter” och endast de mest dedikerade gör resan. Vi var nu del av den lilla exklusiva klubb som cyklat hit och varma helande bad och Bourbon väntade.

Mer om cyklar och packning i del 002

Skriv ut Permalink Kommentarer (4)

2014-11-16 19:57


Prohobo

Proffsluffare. Det smakar gott. På engelska, Pro hobo. Är jag en sån. Kanske. Det ligger något romantiskt i bilden av luffaren. Rasmus på luffen, Huckleberry, utvandrarna. I traditionen är inte luffarens verklighet romantisk, det handlade snarare om ett kringresande tvång och ett sökande efter att överleva. Lösdrivare som senare romantiserats via vagabonden, en person som vandrar från ort till ort utan job eller hem. Jag skulle gärna bli en luffare. Det hade passat mig fint. Tror jag ska börja ge mig ut varje helg istället för varannan, för att testa. Jag var ju iofs ganska luffig då jag cyklade från Texas till Washington för två år sedan. Kanske det inte behöver bli en permanent livsstil, kanske helgerna räcker ändå. Som denna helgen då vi gav oss ut till favoritstället på Mt Diablo. Två goda vänner, två goda öl och ett magiskt men hemligt ställe cirka fyra timmar och tusen höjdmeter hemifrån. Solnedgång, soluppgång. Det räcker nog, bara det händer oftare, det är ju så enkelt.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-10-20 02:28


Det blir inte bättre

San Franciscos sköna Golden Hour en solig lördag i oktober i sitt eget hem. En burk tublim som doftar snurrigt. En hårig imperial stout och ett soundtrack från Horisont. Lite bakis från gårdagens konsert med Danava och Uncle Acid. Sitter och klistrar ett överblivet par av Niki Terpstras Paris Roubaix tuber från FMB x Specialized och myser. Tänker att de ska invigas nästa lördag med nått episkt. Äckligt, visst. Men jävligt mysigt. Förlåt.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2014-10-12 03:14


200 kilometer sprängsten

Mitt 300 km mosbricka inlägg var ingressen till denna RR. Det var min första off-road brevet med San Francisco Randonneurs och dess Adventure Series och wow vilken rookierunda. Det är något magiskt med att gå upp en timme innan man gått och lagt sig efter en körig jobbvecka, vetandes att det väntas en hel dag på cykeln. Starten gick 06.00, en halvtimmes ritt hemifrån. Ett femtiotal randonneurer, den galnaste sorten, morsade på varandra innan bankreatören bad om ordet och sade de bevingade orden med en ekande kör som svarade: Raise your right hand and say after me; I - I. Solemnly swear - Solemnly swear.  Not to do anything stupid - Not to do anything stupid. I mörkret och dimman rullade vi över Golden Gate bron.

Första stigningen var Old Rail Road Grade uppför Mt Tams södra sluttning. Cirka 400 meter rakt upp i luften men då den är byggd för ett ånglok hundra år sedan snirklar den sig upp under nästan en mil innan den når toppen av Mt Tam. Underlaget varierar mellan fin grus och nakna stenpartier. Vi var högt över molnen på cirka 800 meters höjd. Det var onödigt vackert då solen bröt igenom dimman och började värma våra kallfuktiga kroppar. Wow. Det var min första soluppgång på Mt Tam och en upplevelse jag aldrig kommer glömma.

Härifrån var det 700 meter downhill på grusväg. Adrenalinet sprutade och jag tror de flesta cyklade över sin förmåga för hårigt var det. Med mina 45mm däck och hydrauliska skivbromsar kände jag mig säker tillräckligt för att bomba så hårt det bara gick och jag passerade mer än halva fältet till dess malande ljud från våt grus som mals till gegga mellan fälgen och bromsgummit. Efter en kort asfaltsstigning väntades cirka en mil av ytterligare galenskap. Vägen som brukar vara framkomlig höll på att fixas till och bestod för tillfället av sprängsten. Jag menar en mil av sprängsten. Bara denna lilla etapp tog en stor timme och trots att vi bara var tre timmar och 50km in började jag känna mig orolig för tempot och underlaget. Tidvis skakade cykeln så mycket att jag tyckte utomordentligt synd om den. I varje krök stod randonneurer med punkterade 35mm däck.

Väl ute ur Mt Tam Watershed blev det en lugnare period på cirka sex mil asfalt genom norra Marin och kroppen fick sig lite vila. Vid halvvägspunkten i Marshall investerade jag i en dryckesbuffe med smootie, kokosvatten, IPA och mineralvatten. Jag mådde för illa för att stoppa i mig fast föda. Tror den där lugna sexmilaren tagit ut sin rätt ändå. Jag hade fram tills Marshall haft sporadiskt sällskap men skulle nu cykla de resterande tio milen själv. Det blir lätt så under breveter och nykeln till långdistanscykling är att hitta och hålla din egen hastighet. Så fort du kompromissar på detta bränner du antingen ut dig eller blir frustrerad.

Jag rundade Tomales Bay och cyklade norrut igen. Passerade Inverness och svängde västerut mot havet. Mt Vision är ett berg som som inte ser mycket ut från avstånd men att ta sig upp mot toppen via något som känns som tusen serpentiner var något jag helt lämnat utanför då jag studerade banan. Därför kom det som en chock. Att det fanns ett extra berg jag skulle upp och ner för blev en bonus och väl på toppen var jag ganska spak. Det hade varit 450 meters stigning rakt upp i luften. Den täta dimman gjorde att jag hade svårt att hitta stämpelkontrollen. Från Mt Visions topp var det single track hela vägen ner till Hwy1. En sträcka som varit perfekt med en heldämpad Mtb för flertalet. Jag skrattade över den totala galenskapen att jag var ute på en 200 kilometer lång, totalt galen äventyrsbrevet.

Sista asfaltsträckan innan nästa berg gav mig lite andrum. Kommande stämpling var på en liten deli i en litenliten ort jag aldrig noterade namnet på. Jag mådde fortfarande för illa av ansträngningen för att äta fast mat och deras veganska utbud var det sådär med så jag fortsatte med en andra dryckesbuffe. Temperaturen steg över 25an men turligt nog var det bara en halvtimmes rytt kvar på Hwy1 innan den sista stora klättringen genom de dimmiga redwoodskogarna på Mt Tams norra sluttningar. Stigen upp till Bolinas Ridgetrail var så hårig på sina ställen att jag fick stanna upp och hämta andan. Jag började känna av mitt fattiga kaloriintag men hoppades att jag skulle klara mig till toppen och sen gå på sparlåga till nästa kontroll. Den kommande milen var den hårdaste under hela lördagen. Tänk dig en något utsträckt, men inte mycket, Balder på Liseberg. Tjugo meter upp, tjugo meter ner, i en mil lång sinuskurva genom en tät och fuktig Redwoodskog. Marken var vattensjuk av den ständiga dimman och klibbig, klistrig mellan de hala gigantiska redwoodrötterna. Det kändes som en evighhet och vetskapen om att den ökända Seven Sisters-sträckan var kvar fick mig att tappa självförtroendet. Det var inte så kul längre.

De sju systrarna på Mt Tams västra sida är ett paradis för landsvägscyklister som är ute och lördagssprätter i findräkten. Jag kom rusande ut ur den blöta redwoodskogen som en vansinnig varulv och fullständigt plöjde genom horder av sköljmedelsdoftande sprättare. Sleten från 18 mils hård cykling, sketen från sista timmen. Jag hörde att jag frustade likt ett ånglok och såg de förvirade blickarna jag mötte på cykelflanörerna på blankpolerade plastcyklar. Jag hade gegga i ansiktet, ja över hela kroppen och cyklade på en otroligt skitig stålcykel med 45or och porteurväska fram till. Jag hade kommit in i den femte randonneurandningen och ingen hade en chans att ta rygg på mig. Precis på krönet av den sjunde systern fick en kollega syn på mig. Jag var inne i ett hårt fokus och han fick gå ut i vägbanan för att få min uppmärksamhet. Vad vi pratade om kommer jag inte ihåg men att träffas på måndag morgon ska bli intressant. Uppenbarligen var jag stenhög på cykling och inte på samma jordiska plats där han var.

Sista timmen, som alltid, känns enkel. Det är nedförsbacke, medvind och San Francisco tornar upp sig i fjärran. Även om man vet att det kommer ta en timme att ta sig till mål, att Sausalito är ett turiströvhål och att det finns tre jobbiga backar för att komma upp på bron, är det ändå en känsla av att man faktiskt klarat av det. Jag har nu haft den känslan på en hel Super Randonneurserie samt denna extra lilla krydda. Vad sägs om 4200 höjdmeter, massor av grus och sprängssten, på 11 timmar. Kroppen kändes mer som en 600k brevet men herre min cykelgud vad uppsfriskande att köra en sanktionerad ACP brevet där normala människor cyklar MTB. Sveriges Randonneurer och ni som anordnar våra rundor. Det måste inte vara Tour De Statoil eller 200 kilometer mosbricka kring Bollebygd. Lägg till 25% blandat underlag och lite #sportgrus under nästa sässong. Det kan inte vara fel!

Skriv ut Permalink Kommentarer (5)

2014-09-22 04:38


300k mosbricka

Jag gnällde ett tag över att randonneurgubbarna i Sverige varit lite på efterkälken vad det gäller roliga och inspirerande breveter. Jag kallade mina brevet-helger runt västkusten för Tour de Statoil, Bollebygd runt, 300k mosbricka osv. Jag har förstått att det hänt en del sen mitt senaste gnäll, speciellt i Mälardalen och jag omfamnar såklar förändringar som gör det roligare att cykla. På lördag morgon drar jag ut på en ACP-sanktionerad grusvägs-bonanza. Marin Mountains 200k tillsammans med San Francisco randonneurs. 23% grusväg med 9% stigningar och partier med sprängsten stora som basebollar samt 4000 meter klättring. De rekommenderar 35 till 45 mm däck eller en stel mountainbike. Detta är inget annat än en vildmarksbrevet och vet du vad? Den görs i 300 och 400 kilometers också. Jag gillar förnyelsen och rockenrollmentaliteten över San Francisco randonneurs organisation. Inget är förbjudet så länge man håller sig inom ACPs regelverk. Jag återkommer med en RR efter helgen. Om denna runda bara blir hälften så roligt som den ser ut blir den ändå fantastisk.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-09-17 06:28


Skål och välkommen!

Inte så hållbart att flyga över Atlanten för att jag bjuckar på öl men om i fall att du känner någon i Oregontrakten är Hen bjuden på kalas nu på fredag. Jag lanserar ett samarbete med Poler, AWOL x POLER och min vän John Watson / The Radavist har vernissage på sina bilder från Oregon Outback, racet vi gjorde tillsammans i maj. Skål och välkommen!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-09-03 15:12


Eurowurst

Har varit en sväng i Euroland igen. Kom just tillbaks från Sverigesemestern och hann bli av med jetlagen innan det var dags att prutta över till Eurobike. Och på tal om prutt. Eurobike är just det. Skitölen flödar, maten är dålig, så ventilationen. I kombination med att gemene Eurobikebesökare promenerar 2 mil om dagen och effektivt trampar ner curry wursten med pommes tills den pyser ut, fylls utställningshallarna sakta med en söt sur kurry doft som när jag tänker på den i efterhand får mig att äcklas. Kurryprutten är som ett doftsoundtrack till hela mässan och det slår aldrig fel. Årets Eurobike var min 6e sejour i Friedrischhafen och det enda som inte förändrats är soundtracket. Allt annat är föränderligt. Nja, som sig bör på en mässa med 90 procent män, lite go tysk-italiensk kvinnoförnedring. 2014 verkar man fortfarande kunna sälja en rikig jävla skitcykel genom att parkera en 17 åring med tight topp och änglavingar i sin monter. Tröttsamt.

Som cykeldesigner tittade jag förståss mest på vad andra gör. Vi kallar det "gut-check", en bekräftan på att jag inte springer allt för långt bort från vad andra gör. Det handlar i slutändan om att få fler folk på cyklar och för mig personligen om att göra vettiga produkter som så många som möjligt kan inspireras av. Skulle jag vilja göra en e-mtb helt klädd i äkta päls för gatubruk, men bara ser en sådan, dessutom designad av Philippe Starck, vet jag att detta är en återvändsgränd. Den idén är redan gjord. Hade jag haft en idé om att hydroforma varje rör i hela cykeln i sant 2002-manér och ser dessa cyklar överallt, vet jag att det är sjukt fel, det görs fortfarande och marknaden är ganska mättad.

Skämt å sido, Eurobike är alltid kul, i alla fall under första dagen. Att träffa alla polare i branchen och hitta nya vänner är toppen och att det faktiskt händer en del spännande saker i cykeldesignvärlden är bara att gilla. I år känndes det som baby-steps men de är i alla fall i rätt riktning. Mer funktion, med E och mer fetton.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-09-03 15:07


Med hedern lämnad på 800 meters höjd

Blir mest trött och avundsjuk när jag läser om andras fantastiska cykelbragder under helgerna. En dålig sida de flesta bär. Så för att motivera min äcklighet avslutades dagen med att jag bonkade stenhårt av en kombo av 1000 klättrade meter i följd, uttorkning, värme och allmän tröttma påkallad av tre veckor på temat: Livet är en festival, chips är skitgott och det finns ingen morgondag. Målet var att flänga ut tidigt och dra en sextonmilare. Det var dimmigt som vanligt under den Sansfransiskiska sommaren. Jag hade aldrig varit på Mt Tams baksida, de norra sluttningarna, men har hört i från princip alla att det är paradiset på riktigt för en landsvägscyklist. Mätt som bara den då jag tänkte att min stackars kropp behöver extra näring för att ens gå med på äventyret, rullade jag över Golden Gate bron som så många gånger förr.

Känslan är alltid ambivalent. Jag vet inte om du hojat med 900 miffon samtidigt längs en tre meter bred och och tre kilometer lång dubbelriktad cykelväg som svävar högt över skitotrevliga vatten med kastvindar till vänster och bildöden till höger. Att skiten är byggd 1937 gör saken inte bättre. De 900 iPad fotograferande miffona sitter så illa på hyrcykeln att de i princip har sadelklampen upp i anus. Jag blir lika frustrerad varje gång. Varför säger uthyraren inte till dem att man inte ska sitta så lågt, det kommer bli skitjobbigt att cykla över bron med knäna slåendes mot hakan, du kommer inte få luft och bli vinglig i blåsten över bron. Alla gör samma fel och det påmminner mig om att jänkarna faktiskt inte cyklar alls i allmänhet. The Golden Gate Shitshow är en bra beskrivning på spektaklet. Jo, jänkaren cyklar faktiskt. Inte gemene man men i en handfull storstadsregioner bubblar det friskt och SF är en av dem. Aldrig, någonstans i världen, har jag sett så många sportcyklister som i Sausalito, den lilla äckliga turistfällan man måste passera genom för att komma norrut med cykel från SF.

Turistcyklisterna stannar här och blir lurade på sina dollars, dels för att båten går tillbaks till stan och dels för att de inte orkar sitta illa längre (alt. hakorna är skinnflådda). För den strida ström av sport/motionscyklister är det slut på att trängas, vägen öppnar upp sig och Mt Tam syns för första gången. Halvvägs genom Sausalito är också var dimman försvinner i 9 fall av 10. Jag accellererar norrut och känner faktiskt inte hjärtat genom levern som igår. Det kanske blir bra ändå. I Fairfax efter två timmar på hojen börjar Bolinas Rd. som tar den ambitiösa cyklisten runt Mt Tam till Bolinas. Bolinas Rd har hundratals svängar och liknas bäst vid en tarm utlagd längs ett 800 meter högt berg. Det är inga snygga alpserpor utan krångliga feldocerade smasmer som gör det krävande men fantastiskt kul att hoja där. 

Biltraffiken försvinner och klättringen börjar. Det blir varmt och vindstilla. Tur att jag stannade och fyllde flaskorna. Jag blir passerad av ett dussin folk, något jag normalt sett aldrig skulle tollerera men då detta är en återhämtningstur bryr jag mig ej. Cirka en halvtimme in i den gradvis ökande klättringen kommer jag till Alpine Lake, en ganska stor sjö inborrad på bergets norra sidan i skön skugga från Red Wood skogen. Nästa gång kommer jag stanna och kyla av mig men då jag inte visste vad som väntade matade jag på ovetandes om att pausen hade gjort gott. Klättringen tog fart nere vid sjön och det var illavarslande brant. Jag kände mig svag som aldrig förr och ytterligare ett gäng sprättare passerade mig i nypressade Raphauniformer. Fan ta er, ni har fan inte varit på dryckesläger i Sweden, kombutchadrickande bratts med persikohy och nått Tom Cruiseigt i blicken. Grrr.

Det måste ha tagit ytterligare en timme att komma upp till vad jag hoppades vara slutet på tarmpaketet. Jag var slut. Slut. Tre timmar in i en sextionmilare och nödransonen nötter hade inte en chans att rädda mig. Klättringen fortsatte genom det spektakulärt vackra området Seven Sisters. På vänster sida bara blå himmel, på höger sida gyllenbrända gräskullar och ett Stillahav långt där nere som är inbäddat i ett hundra meter tjockt dimmtäcke. Vackert så att det gör ont och allt jag vill är att kötta uppför, känna hur fantastiskt det är att cykla på vägar så vackra de kan bli för en cyklist. Istället mår jag skit, jag har stenbonkat och rullar uppförs så långsamt att jag knappt har styrfart. I den miljonte kurvan stannar jag länge för att komma på en lösning att ta mig hem, helt nollad. Har aldrig upplevt någon värre bonkning men vet att det är tillfälligt.

Med hedern lämnad på 800 meters höjd med milsvid utsikt västerrut befinner jag mig efter 40 minuters nedförsbacke åter vid vattnet i Sausalito på ett taccoställe intill spandexautobanen. Livet återkommer sakta och jag är snart på cykeln inne i dimman igen, uppe bland miffosarna på bron med tio av de sexton milen avklarade. Då jag för länge sedan slutat med att försöka bevisa för mig själv att jag är en hårding, är målet inställt på att ta mig hem. En dusch och en powernapp senare känns allt fin och tankarna på att hämta hem hedern där uppe redan i morgon bitti har planterats i hjärnbarken. 

Fan den som ger sig.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-08-17 05:28


Tebaks

Slug är namnet på en skogssnigel på engelska och beskrivningen på hur jag känner mig i kroppen. Jag har varit av cykeln, helt ocyklandes i tre veckor fyllda med folk, chips och eldvatten. Fyfan vad roligt jag haft på sverigebesöket med familj och vänner och fyfan vad snabbt kroppen degenereras till oigenkännlighet. Ni vet hur man ibland vaknar och har somnat på armen som är helt lealös och död. Så känner jag mig i kroppen. På första turen igår kände jag hur hjärtat slog genom levern och hur friskt blod försökte ta sig igenom den stackars svampen under revbenen. Jag kände mig orklös och trött i den 35 gradiga värmen, dessutom är jag jetlaggad. Dagens tur på 35 kilometer kändes lättare och jag börjar få hopp om att det kommer ordna sig. Helgen kommer spenderas i nyktert tillstånd på cykel i och runt omkring San Francisco. Ville mest säga att semestern är slut, att jag är tillbaks och att jag kämpar för att plana ut.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-08-16 05:19


MerErik Nohlin

Mörkare än din vevlagerhylsa, hårdare än 7075 aluminium, långdistanscyklist, flahuteaspirant och lead designer på Specialized. Basecamp i San Francisco. Öls, kaffe och musik ska vara svart och stark, precis som jag. Instagram: @hellhommus Web: thegrreatescape.tumblr.com

Arkiv

  1. > November 2014
  2. > Oktober 2014
  3. > September 2014
  4. > Augusti 2014
  5. > Juli 2014
  6. > Juni 2014
  7. > Maj 2014
  8. > April 2014
  9. > Mars 2014
  10. > Februari 2014
  11. > Januari 2014
  12. > December 2013
  13. > November 2013
  14. > Oktober 2013
  15. > September 2013
  16. > Augusti 2013
  17. > Juli 2013
  18. > Juni 2013
  19. > Maj 2013
  20. > April 2013
  21. > Mars 2013
  22. > Februari 2013
  23. > Januari 2013
  24. > December 2012
  25. > November 2012
  26. > Oktober 2012
  27. > September 2012
  28. > Augusti 2012
  29. > Juli 2012
  30. > Juni 2012
  31. > Maj 2012
  32. > April 2012
  33. > Mars 2012
  34. > Februari 2012
  35. > Januari 2012
  36. > December 2011
  37. > November 2011
  38. > Oktober 2011
  39. > September 2011
  40. > Augusti 2011
  41. > Juli 2011
  42. > Juni 2011
  43. > Maj 2011
  44. > April 2011
  45. > Mars 2011

Mest lästa

  1. DEATH IN THE VALLEY DEL 001
  2. DEATH IN THE VALLEY DEL 002

Kategorier

  1. > Cyclocross
  2. > Cykelhistoria
  3. > Cykelkultur
  4. > Fixie - SS
  5. > Freeride
  6. > Kost och näringslära
  7. > Landsväg
  8. > Landsväg
  9. > MTB
  10. > Pendlar - Vinterhojj
  11. > Prylar
  12. > Teknik
  13. > Tour de France
  14. > Träning
  15. > Tävlingar
  16. > XC

Etiketter

  1. > AHAUL
  2. > Assosmannen
  3. > Design
  4. > ECMC2014
  5. > Elcykel
  6. > Eurobike
  7. > Firefly
  8. > I
  9. > Kläder
  10. > Konst
  11. > Lance Armstrong
  12. > Lasertime
  13. > Liggcyklar
  14. > NAHABS
  15. > No Comment
  16. > Paris-Brest-Paris
  17. > pbp
  18. > Porr
  19. > Randonné
  20. > Ronde van Retaard
  21. > Silva
  22. > Specialized
  23. > Sverigetempot
  24. > Ta mig här ifrån
  25. > The Great Escape
  26. > Thüringen Rundfahrt
  27. > Transcontinental Race 2013
  28. > Utläggning
  29. > Veckansdetaljer
  30. > Velodrom

Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser