Erik Nohlin | Bicycling.se
Annons

Erik Nohlin

Snabbt, långt

Att känna sig i form och veta sina gränser, veta vad man är kapabel till som vanlig människa, sätts i perspektiv då jag läser om övermäniskan och RAAM (Race Across America) vinnaren Christoph Strasser och hans kommande rekordförsök. I en tid då rekordet på den klassiska timmen slås åtta gånger om året känns det befriande att någon som verkar helt i skymundan från de stora cykelmassorna hoppar in här och ställer skåp i en distans som kräver en helt orelaterbar insats. Ultraatleten Christoph Strasser kommer att ge sig på 24h rekordet som idag hålls av Jean-Pascal Roux på 839 kilometer och tidigare RAAM legenden och bortgångne Jure Robic på 835 kilometres.

Min längsta distans på 24 timmar ligger strax över 600 kilometer och då har jag cyklat snabbt, sovit lite och var ganska paj redan halvvägs. Hur länge orkar du snitta 37,5 km/h i timmen och 270 watt?

Mer om spektaklet under Berlin Cycle Week den 20 Mars HÄR


Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2015-02-23 14:53


Jag skar mig efter Göteborgs-Posten

Desperat tog jag ett hårt och krampaktigt tag om brödkniven. Det kom snor ur näsan, jag hyperventilerade och kände att blicken flackade. Jag slog kniven i mellangärdet och kände hur jag omedelbart återfick fokus. Detta var bara några timmar sedan men det var värt det och det enda jag kunde göra i den desperata situation jag infann mig i efter att ha läst ett inlägg på Göteborgs-Postens ledarblogg. Det var en av de få gånger i mitt 36 åriga liv jag känt mig så desperat och förrvirrad av andra människors dumhet att jag inte visste hur jag skulle hantera situationen.

Jag är fortfarande svag, en påse blod och 29 stygn senare. Först och främst borde detta inte komma som en sådan chock. Göteborgs-Postens ledarsidor har tidigare framkallat liknande, dock inte riktigt lika desperata, känslor i mig. Under de nio år jag bodde på Hisingen fick jag Göteborgspostångest och panik cirka en gång i månaden. Hur kan de släppa igenom sådan smörja, hur fan fungerar en av sveriges största dagstidningar om sådan smörja får publiceras i en ledare. GT, Göteborgs andra tidning, har länge haft patent på lågvattenmärke så som att dela ut gratis kött då Way Out Westfestivalen i Slottskogen proklamerades vegetarisk då de inte längre kunde motivera kött i den aktiva strävan att minska sin miljöpåverkan.

Att Göteborgs-Posten nu tagit upp jakten på GT's dumhetsmonopol kan bara tolkas som att Göteborgs och västsveriges största tidning är i desperat behov att med hjälp av populistisk skitjournalistik rädda den dinosaurie Peter Hjörnes flaggskepp är. Göteborgs-Posten har alltid suttit i bilindustrins knä men den senare har på sistnämnda offentliggjort en rad vettiga initiativ som ska hjälpa bilister och cyklister att samverka på våra gemensamma vägar. Förmodligen för att cykling som transportmedel växer oerhört mycket fortare än bilismen samt att en avsevärd del av Volvos kunder även är cyklister. Medans Volvo håller utkik efter cyklister med hjälp av teknik, åker Göteborgs-Posten bakåtvänd i baksätet likt en sur gubbjävel och hytter med näven. Gert Gelotte & Company i Göteborgs-Postens ledarredaktion, ni är så hopplöst efter i detta race att det är dags att ge upp, er samtid varvar er och skrattar åt er dumhet. Ni är redan förlorade. (Och, Memils, slutade inte media att använda det ordet för fem år sedan?)

Saxat från Göteborgs-Posten och VARNING, stoppa undan vassa föremål, det höll på att gå riktigt illa här. Alltså, det är på allvar det här: VARNING

I en totalt världsfrånvänd debattartikel i torsdagens GP föreslår miljöpartisten Karin Svensson Smith och Christer Hydén, professor emeritus Institutionen för teknik och samhälle vid Lunds tekniska högskola, om att de memils (racercyklister i lycra) som i dag utan urskillning susar fram och skrämmer slag på både andra cyklister, gångtrafikanter och bilister, bör tillåtas köra på vägbanan.

Svensson Smith och Hydén anser också att cyklar generellt bör prioriteras framför bilar i staden. Som om den aggressiva antibilpolitik (alltifrån ”ett ton plåt” till chockhöjda P-taxor) som i dag förs inte redan drabbat Göteborg och dess utveckling negativt.

Det är oerhört svårt att förstå hur de två debattörerna resonerat sig fram till sina slutsatser. Visst är det jättebra om människor kan och vill cykla och naturligtvis bör det satsas en hel del på att bygga ut och underhålla cykelbanor. Men om en stad av Göteborgs storlek – därtill glesbebyggd och med ofta uselt fungerande kollektivtrafik – skall fungera måste man inse att bilen har en självklar plats och är alldeles nödvändig för många av stadens medborgare. Vid sidan om parametrar som miljö måste också livskvalitet, stress, näringsliv, evenemang, turism och så vidare räknas in. Att Göteborg blir en oframkomlig eller i värsta fall stängd stad för alla som inte kan eller vill dra på sig lycrastället och cykla flera mil om dagen, samt sitta svettig på jobbet, gynnar i längden ingen. Bilarna behövs och det tas dessutom ständigt nya steg bort från beroendet av fossila bränslen.

Med tanke på hur olycksstatistiken skjutit i höjden i samband med att de höghastighetscyklister Svensson Smith och Hydén refererar till blivit fler borde man kanske inte öka riskerna genom att låta dem ta över gatorna utan istället satsa på en informationskampanj där man ber memilsen ta det lite lugnt?

Skriv ut Permalink Kommentarer (5)

2015-02-20 06:01


Nu är det revloution på gång.

Eller kanske inte men mitt intiativ om måndagsäventyr #campoutwithyourlampout gick från sex måndagsäventyrare till ett helt jävla dussin folk som klättrade fullpackade med sina cyklar tusen meter upp i luften för att glo in in en lägerled och sova under bar himmel en helt vanlig Måndag. Inte för logikens skull men dubblar vi vare vecka har vi 24 nästa måndag och 48 om två veckor. Eller kanske 47 för jag kommer inte vara men nästa vecka men hursom. Mitt mål är att omvandla hela Specialized Bicycle Components till friluftsmänniskor som inte vill något hellre än att cykla upp till Henrey Coe, stuffa en banan full med Justins Peanutbutter Cups, grilla dem och äta "Swedish Campfire Bananas" på löpande band. Vår postmästare och husfotograf Colin Belisle tog ett gäng fina bilder från Måndagens cykel + campäventyr.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2015-01-30 06:08


COWYLO II

Så hände det igen. Det var måndag och jag lyckades lura ut 6 kolleger i vilmarken. Det blev succe även om många avskräcks, av naturliga orsaker, från den 1000 meters klättring rakt upp i luften som krävs för att få vara med. Det skulle vara skönt att slippa den höga tröskeln men jänkarna är några lata jävlar som gärna lastar upp sina plaststolar, grillar, bord, parasoller, basketkorgar, simbassänger och cyklar på pickuppen och kör tre kilometer till campingplatsen där de sen lever ett helt normalt materiellt liv över helgen, omgiven av exakt samma saker de har runtomkring sig hemma, fast av en annan typ av vit plast. Lång historia kort - att förbjuda bilar känns naturligt. Det är trots allt på ett cykelföretag jag jobbar och inte på Volvo så det hela blir ytterligare naturligt.

Och när jag nämner Volvo. Min vän Röven med familj är på besök i Frisco. Jag berättade för honom förra veckan om att jag inte kommer hem på måndagar. Han undrade om jag sov över nere på jobbet, på hotell, eller hur det funkade. Jag berättade för honom att jag jobbar över lite och sen cyklar 25 kilometer ut i skogen, sätter upp min hängmatta och somnar. Röven berättade, fin som han är, han älskade konceptet men att det inte skulle funka på t.ex Volvo, att på en måndag cykla från Arendal till Hisingens mitt och sova gömd i skogen skulle inte funka för en person i min position, folk skulle tycka det var jävligt underligt. Festlig reflektion men grejen är den, om jag någon gång får chansen att intervjua någon som sover i en hammock i skogen på måndagar istället för att ta Volvon hem kan ni ge er fan på att hen får jobbet.

Veckans lärdom var att en köpeburrito mår bäst av att foliegrillas några minuter extra samt att inte glömma sina vantar för tisdagens tidiga och iskalla nedstigning mot kontoret.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2015-01-22 07:20


Veckocamping

Nu vet jag att det är orättvist då stället jag bor på saknar sässonger. Men uppmaningen gäller året om och i Sverige speciellt på vår, sommar och höst. Det handlar om hur enkelt det är att ta sig ut på äventyr och hur enkelt det är att ta sig hem. När man bor i ett land utan allemansrätt blir det extra tydligt hur bortskämda ni är.

Igår jobbade jag över två timmar för att färdigställa ett projekt. Jag missade bussen hem men var inställd på att stanna över. Min pendlig enkel resa är 12 mil så det är inget man cyklar varje dag och åka buss är inte heller något man vill göra varje dag heller. Min arbetsvecka har blivit omskyfflad något så att jag stannar över på måndagen och jobbar hemma på fredan. Måndagarna har således blivit en campingnatt och jag gillart'

Rullade ur från jobbet vid åtta på kvällen och tog riktning mot Henry Coe State Park, Californiens näst största State Park, ett statligt ägt naturområde stort som Närke. Rullningen dit innebär ett tusen höjdmeter på två mil och suger ordentligt i benen men med en brun dryck i väskan, en burrito och vetskapen om att det blir eld och camping gör det hela värt det. Jag och min vän Ben tryckte klättringen i totalmörker och parkerade hojarna en stor timme senare. Gjorde upp en eld, hängde upp hammockarna, åt våra burritos och kröp till kojs innan elva. 

Klockan var ställd på soluppgång och efter denna episka början på dagen packade vi snabbt ihop lägret och rullade ner tusen höjdmeter till jobbet. Klockan åtta sladdade vi in i frukostmatsalen, höga på livet, rika som få med en high five i luften och en överrenskommelse om att det är dags nästa måndag igen.

Så enkelt är det. Börja peppa för våren!

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2015-01-14 05:29


Osanktionera mera!

Var ute och luftade mina 45or i helgen. Sanfransiskanska Cadence Collection och Göteborgska Ass Savers bjöd på cykelrace i form av The Dope League II i, genom och över Oakland hills. Jag satt på tunnelbanan med glöggsmak i munnen klockan 07.30 i Lördags morse. Med tre timmars sömn, fortfarande lite packad efter årets glöggfest, kändes det som om ett cykelrace var det enda sättet att komma på fötter.

Jag skulle aldrig få för mig att tävla i ett sanktionerat sammanhang, det känns oerhört främmande. Osanktionerade race så som Ronde van Retard, Un Giro di Spurco Sud i Sverige, Schlaflos im sattel i Töskland, Rockville i Italien eller Dope Leauge i Californien är däremot min femma. Mer ödmjukt, inte så järndött eller ängsligt. Dope Leauge kostar en femtiolapp och vinnaren får alla pengar. Organisationen och reglementet är minimal och det är detta jag gillar så mycket. Inga licenser och skit. Organisatören avsäger sig allt ansvar och det är upp till dig att köra säkert. Det handlar om cykling och inte om sport. Du sätts i ett sammanhäng med start och mål men inga snitslade banor, avstängda vägar, parker eller kommisarier, voluntärer, funktionärer och manikyr. Det är avskalat och nerkokat till sin innersta essens. Punkrock mot Aerosmith, källarspelning mot arenarock, cykling mot cykelsport.

Alla tävlande måste ha en gps eller en telefon med Strava app. Alla tävlande har laddat in samma fil i aparaterna och cyklar samma sträcka. Det är upp till dig om du vill kötta eller chilla men det förväntas att du följer racets regler samt alla trafikregler. Lite av frihet under ansvar. Efter en rullande start från centralal Oakland bar det av på en 77 kilometers kupperad bana med blandat underlag. Kanske 70% asfalt och 30% blandat mellan stadiga grusvägar och stig. Förra veckans storm lämnade sina avtryck i naturen och det var gott om stök, vattenhinder och geggamoja.

Jag rullade in på en sjunde plats, nykter igen och full av entusiasm. En fantastisk bana och ett kul format som gjorts möjligt med den tekniska utvecklingen. Det enda som checkas efter målgång vid en beer garden är att den totalal distansen inte är kortare än banans längd på 77 kilometer, att någon skulle fuska känns otänkbart. Jag kommer medverka i nästa Dope Leauge också och jag kan bara rekommendera er racesugna bloggläsare att snickra ihop en kul bana med blandat underlag och arrangera ett race. Ju mer alternativ till den kommerciella sportcyklingens formella, regelspäckade och gäspiga mainstream-arrangemang, desto rikare och roligare blir cykelkulturen.

Då många av de osanktionerade race som gjorde början av 2000-talets indiecykelscen i Sverige så rikt somnat in, frågar jag mig vart den yngre generationens cyklisters påhittighet är. Race som Ronde van Retard och Svart Katt har arrangerats av samma lilla grupp cyklister och som resultat av karriärer, familjer och andra prioriteringar nu lagt sina recekreationer i malpåse eller för evigt begravt dem. Förmodligen kommer jag inte kunna medverka men jag vill se mer gräsrotscykling, mer kreativitet och mer alternativ till Svenska Cykelförbundets dödstråkiga cykelsport. Sätt ett datum, gör en inbjudan och skicka den till mig så postar jag den på bloggen. Var är Sveriges nya unga indiecyklingsgeneration?

Mer kreativitet och indiecykling åt folket. Fler foto HÄR

Skriv ut Permalink Kommentarer (3)

2014-12-21 19:12


23or eller 25or?

Alltså, det här med att folk cyklar runt på cyklar som bara kan cyklas på asfalt känns mer och mer idiotiskt när asfaltsvägar är full av bilar och annat skit som du måste ta hänsyn till, som korrumperar din upplevelse och gör dig ospontan i dina val.

Kommer ni ihåg att folk cyklade runt på 21 mm, ja till och med 19 mm däck haha, det var ju idiotiskt, tänk att det bara är sju år sen, haha, ja jisses.

Vi var nio cyklister som cyklade ut ur stan. En Mtb, en tönn racer och sju cykelkrossar. Turen på sex mil bestod av en inledande och en avslutande mil av asfalt som bröts av så ofta vi kunde. En snedd genom ett buskage, en park, en stig, snedda över en grusplan, över ett dike. Rockenroll. Resten var allt mellan breda grusvägar och branta livsfarliga jordskredspartier som stupar ner i Stillahavet. Vår vän på 23mm däck fick gång på gång lämna gemenskapen för att cykla runt och möta upp oss på andra sidan stigen. Eh, längre fram, jag kommer i fatt.

Kommer ni ihåg att folk cyklade runt på 25 mm, ja till och med 23mm däck haha, det var ju idiotiskt, tänk att det bara är fem år sen, haha, ja jisses.

Jag kommer aldrig köpa en ny landsvägsracer igen. Landsvägsracers med 25or tillhör sporten cykling och den har jag egentligen aldrig velat vara en del av. Det roligaste med cykelsport på landsväg är när proffsens mekaniker med lite tur lyckas klämma in ett par 28or i en arero-rigg kvällen innan Paris Roubaix för att dagen efter limma om tillbaks till 23or. Jag ser framför mig en person som desperat försöker trycka ner sin för stora kropp i ett par 30x30 jeans trots att 34x30 vore det enda rätta och det enda sköna. Landsvägscykling med landsvägsspecifika cyklar känns totalt dött och äntligen ser jag en cykelbransch som vaknar upp i en gryning där lite bredare däck i alla fall diskuteras kring frukostbordet. Alla vet att de där trånga jeansen kommer suga, ändå ligger de där i garderoben och åker fram när det är fest.

Kommer ni ihåg att folk cyklade runt på 30 mm, ja till och med 27mm däck haha, det var ju idiotiskt, tänk att det bara är tre år sen, haha, ja jisses.

Jag har hävdat det i flera år. Ingen behöver 23or, inte ens proffsen. Det är korkat. Proffscirkusen är inspirationen för resten av cyklingsvärlden som tvingas göra som UCI bestämt. En 7000 kronors racer ska se ut som en 70.000 kronors och personen som motionerar på sin cykel en gång i veckan får således och ofta ovetandes cykla runt på en hoj med onödigt smala däck. 90% av cykelmotionärerna behöver 35or, inte 25or och hade inte branschen varit så ängsligt hade alla pendlings och fitnesscyklar haft breda däck. Bredare är skönare, snabbare (ja till en viss gräns) och ser bättre ut. Dessutom kan du göra en bredsladd där du ser en mäktig stig, vända tillbaks och äga den hårt under tre skitroliga minuter på din annars mediokra tur.

En grusväg på cykel är alltid en genväg och du:

Kommer ni ihåg att folk cyklade runt på 35 mm, ja till och med 32 mm däck haha, det var ju idiotiskt, tänk att det bara är ett år sen, haha, ja jisses.

Följ mig på Instagram @hellhommus för inspiration och spridda oförskämdheter. Där kan du även se när jag cyklar med 45or på min cross, 45or på min touringhoj och 45 på min stads och pendlingscykel.

Skriv ut Permalink Kommentarer (5)

2014-12-09 05:46


Black Friday

Många vänner på Facebook uttryckte sin besvikelse över att den nyligen introducerade Black Friday inte var någon ockult satanshistoria utan en anledning för fölk att stå i kö på Elgiganten och aktivt låta sig omslutas av konsumtionens feta fingrar lovandes ljumna erbjudande på saker de egentligen ej behöver. I 'Murica där jag håller till blir det konsumtionskravaller och folk köar i veckor utanför Best Buy, motsvarande Elgiganten för att köpa sin femte platteve. Jag ska på inget sätt klaga. Jag älskar Black Friday även om jag hellre sett att det var en officiellt röd dag för att hylla Satan. Black Friday innebär att folk står i kö inne i stan och cyklister har alla grusvägar och stigar för sig själv en hel helg. Jag blev medbjuckad på en Fuck Black Friday cross runda i bergen norr om stan och det blev en av årets roligaste rundor. Inget blir fel när en runda består av lika delar bredsladd, bärande av cykel och adrenalin. Mer Black Friday, mer, mer, mer.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-12-01 05:20


DEATH IN THE VALLEY DEL 003

Det finns en rad cyklar lämpliga att möta dödens dal på. Äventyrstouring börjar bli stort här över och jag hoppas att fler cykeltillverkare ser trenden och omfamnar den med riktigt vettiga produkter. Cyklarna skiljer sig från en konventionell touringcykel på en mängd plan. En bra äventyrscykel för terräng kan ta sig fram överallt och ljudlöst och skakfritt bära all packning du behöver. Därför är en äventyrscykel inte bara en konventionell cykel avsedd för jämna underlag utrustad med dubbdäck.

Vi cyklade alla fyra på Specialized AWOL's, i praktiken en mountainbike i stål med bockastyre och fästen för all världens pakethållare och flaskor. Geometrin är ritad för att kunna färdas långt i all terräng. Sittställningen är fokuserad på stabilitet och komfort. Styret är brett och när du ligger nere i bocken på en stökig stig med full packning känns det fortfarande tryggt. AWOL kan ta 50 mm breda däck och lämpar sig både som klassisk touring på blandat underlag samt riktigt stökig skit. Skivbromsar är ett måste precis som djupa och breda fälgar.

Svensken älskar ordet hybrid. Alla pendlingscyklar med rakt styre beskrivs som hybrider och vad som anspeglas är för mig en felaktig koppling mellan en racer och en stadscykel. Ska vi snacka hybrider här bli en AWOL en superäventyrshybrid. En blandning mellan en touringcykel, stadscykel, racer och en mtb men det slutar inte här. Hybridens egenskaper fortsätter med att jag satte på 45mm slicks och korsade Europa under Transcontinental Race på samma cykel som jag nu korsade Death Valley med. Jag har pendlat med den på 35mm slicks och skärmar, satt på rakt styre och superdubbade 48mm däck och kört mtb samt vintercyklat med med dubbdäck på blankis och korsat Oregon under The Oregon Outback. Nu börjar det lukta riktig hybrid och smäcker du dit ett "äventyrs" framför hybrid får du vad svensken skulle kalla en bikepacking cykel. En cykel som är så mångsidig att den klarar av de flesta typer av cykling oavsett terräng.

Nu jobbar jag på Specialized och är designern bakom AWOL och för att vara lite mer sjysst måste jag nämna framförallt Salsa som länge utvecklat bra cyklar och utrustning för denna typ av cykling. Salsa är ett mer äventyrsfokuserat märke än den finnige storebrorsan Surly (båda ägda av QBP) Surly gör enkla och vettiga stålcyklar som passar bra som ett insteg till äventyrscykling och kan liknas vid en Volvo 740 i stil och finess vilket naturligtvis är grymt om man gillar cyklar och bilar som är designade med en blyertspenna och 30 cm linjal, Salsa har mer finess samt ett högre pris. Jag cyklar själv på en Surly Crosscheck (kopparmärra) och har alltid älskat den för sin enkelhet och vettiga pris. Det finns en rad andra märken att nämna. Connaisseurerna Rivendell för att jag inspireras av deras valda utanförskap och egna tolkning av äventyrscykling för stofiler, On-one för nybörjaren till all typ av cykling men inte mer än så, typ Willys stormarknad i cykelform. Det finns en massa andra också men gör mig en tjänst. Slå en Googling på "bikepacking". Här kommer du också se att om du vänder på steken och istället investerar dina tusenlappar på väldesignade väskor, kan du fortsatt cykla på din vanliga Mtb. Plånboken bestämmer tillslut samt vilken färg du gillar. En för mig specialdesignad äventyrscykel från English eller Stinner står högt upp på önskelistan.

Att äventyrstoura eller bikepacka är för mig en optimerad form av färd. Packar jag ultralätt kan jag knäcka 25 mil grusväg på en dag och ta mig fram överallt. Packar jag tungt är det fortfarande mer intressant än en konventionell touringhoj då det i princip inte finns någon begränsning på var du kan ta dig fram. Att vandra kanske slår äventyrscyklingen som färdsätt men då går jag miste om fartupplevelsen samt att 4 mil med full packning är långt som fan när du går och tar en hel dag.

Jag kör på en Specialized AWOL Transcontinental i Reynoldsstål med en egenutvecklad bakre svingarm för kedje/remmspänning som möjliggör att du kan köra med navväxel, enväxlat eller fastnav. Jag kör med en kombination av Alfine Di2 11 växlat och bältdrift och tycker det är toppen. Till våren kommer en modell som är Rohloff-kompatibel. Mina bromsar är hydrauliska och växlarna helt elektriska. Nackdelen med systemet är att det inte går att laga själv om det skiter sig. Fördelen är att jag under 1000 mils cykling på systemet inte ens ägnat det en tanke, inte skruvat ett varv, ställt in en växel eller smort en kedja. Det är dock dags att serva navet samt byta batteri, det senare sitter i sadelstolpen och laddas via min Supernova The Plug av navdynamon som också ger mig el till gps, pannlampa, batteripack, smartphone samt fram och baklampa. Kör jag heldagar på cykeln behöver jag ladda batteriet en gång i veckan och det tar en timme. En annan stor fördel med navväxel är att du inte har en utskjutande bakväxel som vill brytas av när du kör in i en stubbe på en smal stig. Alfine har 11 växlar med eller utan el och Rohloff har tusen växlar om du kan betala för dig.

Min hoj är utrustad med två Surly Nice Racks, de stöddigaste pakethållarna på marknaden. Vikten är en klar nackdel för de flesta men väger du ett Nice Rack mot ett lättviktsrack och lägger på tyngden av att stå i dödens dal med en sprucken lasthållare, blir det ett enkelt val. Blackburn och Salsa gör också hållare för äventyscykling, Tubus är stora och bra men bara för asfalt och jämn grus. Väskorna är av mig designade Specializedväskor med Ortliebs QL3 system, det enda av Ortliebs system som lämpar sig väl för äventyrscykling i terräng. Glöm deras Q1 och Q2 fästsystem för annat än asfalt. Du kommer bli galen av skakandet och ledsen när de går sönder. Specializedväskorna är luft och vattentäta och designade för mycket hårda förhållanden. Oftast behöver jag inte mer packvolym än 30 liter (15l/st) När Death in the Valley planerades bestämde jag mig för att köra med 4 väskor på sammanlagt 60 liter och fördela tyngden av vattnet jämt på cykeln.

Ska du köra riktigt stökig terräng och vill att cykeln uppträder som en vanlig hoj eller köra ultralätt med en konventionell cykel utan pakethållare, är ramväskor att föredra. Vi körde en kombination av panniers, ram och sadelväskor. Apidura, Revelate och Porcelain Rocket är alla märken jag litar på. Ofta kör jag med två tyngre framväskor / panniers som hänger lågt och tar den största vikten så som vatten, mat och kök. Kläder, sovsäck och liggunderlag får plats i den stora sadelväskan. Nackdel med Apidura och Revelate är att storleken på väskorna gör att de svajjar tråkigt när du klättrar eller står upp på cykeln. Av samma anledning gillar jag inte att cykla med ryggsäck under heldagar på cykeln. Bet blir bara svettigt och bökigt. Istället har jag en en kombination med en korg och ett lastnät fram på cykel. Här kan jag enkelt nå allt jag behöver spontant under färden så som karta, solskydd, snask, plånka och kamera.

När allt kommer till kritan handlar äventyrscykling om nyfikenhet. Att lämna jämna vägar och ge dig ut i naturen. Du kan spendra tusen timmar på forum och läsa om allas subjektiva sanningar men den bästa skolan kommer alltid vara att de dig ut i skogen och misslyckas. Efter 4 år som hängiven äventyrscyklist lär jag mig fortfarande nya saker varje tur. Andras sanningar behöver inte vara dina. Bara du kan veta vad du gillar. Gör det!

Skriv ut Permalink Kommentarer (4)

2014-11-29 19:01


DEATH IN THE VALLEY DEL 002

Se dödens dal som en glödande gjutjärnspanna. De djupa dalarna kantas av höga berg och stora delar av nationalparken ligger under havsytan. Bergen du måste över för att komma ner i dalen snittar 2-3000 meters höjd och är av den mer spektakulära typen av unga bergskillar. Inte släta svenska gamgubbar till högfjäll utan spetsiga små elaka jävlar med snö på toppen trots att temperaturerna nere i botten på dalen på dagen är stekheta. Naturen är inget annat än extrem i dödens dal. Oerhört oförlåtande och skoningslös. Det finns flera stora utmaningar med att cykla osupportat i denna gjutjärnspanna, jag går igenom dem i varsin post.

Det finns inget vatten i Death Valley. Så enkelt är det. Har du tur, efter en snörik vinter, kan du stöta på smältvattenfåror under några veckors vår där du kan filtrera vatten men skulle detta hända är chanserna ändå högre att vägarna till smältvattnet spolats bort av det samma. När folk pratar om att vägen spolats bort ska du lyssna. I Death Valley finns det nästan bara "Jeep Roads", enormt taskiga grusvägar, snarare en bredare form av åsnestigar och spolas de bort är de borta. Som om öknen en gång per år återtar sin ursprungsform som det var innan människan kom dit. Senhösten är en bra tid att cykla i Death Valley då temperaturerna är hyffsat sansade. Under vintern är de flesta passen in i dalen stängda då det inte förekommer någon snöröjning. Våren är vacker, temperaturen sansad och öknen står under några veckor i full blom men det finns fortfarande inget vatten.

Vi cyklade alla fyra med 4 gallons vatten, en säck i varje cykelväska. Vattenbristen är anledningen varför så få cyklar i detta helvete till paradis. 4 gallons är 15 liter och 15 kilo dödvikt som inte ens med alla pengar i värlen går att göra lättare. Vi planerade vattenförsörjningen efter 4 dagars cyklande, 3,8 liter per dag inklusive frukost, middag och vatten för hojandet. I bilen hade vi en 40 liters dunk att komma tillbaks till som säkerhet. Den enda räddningen om ditt vatten tar slut är förhoppningen att du ska stöta på ett terrängfordon som har vatten över men så är sällan fallet. Vatten är hårdvaluta i öknen. Utöver drommedarpåsarna hade jag tre cykelflaskor med sött och salt i samt en Cammelbackväska på två liter.

Jag är extra känslig för uttorkning med en historia som njurstenspatient så är det något jag inte fuskar med så är det drickandet. Jag cyklar hellre dödshungrig än törstig. Frågan är då. Om kroppen behöver en viss mängd vatten. Ska jag köra på frystorkad mat och addera dricksvatten eller ska jag kånka på riktig mat med vattenhalten bibehållen. Frystorkad hommus eller riktig hommus. Vattenhalten och vikten kommer blir den samma. Som vegan är det svårare att hitta god frystorkad mat så jag beslutade mig för att köra en blandning. Riktigt jordnötssmör och tortilliabröd som aldrig blir gamla är perfekt frukost tillsammans med klibbig och söt havregrynsgröt. Lunchen skippar jag alltid på cykelväventyr och håller mig istället med torkad frukt och nötter i kombination med bars och Sin Dawgs. Till middag körde jag en hydreringskur som kombinerade vatten och mat. Två buljongtärningar, torkad svamp, torkade gröna bönor ramennudlar och en kryddblandning på salt, chilli och peppar blir en toppen middag som värmer gott och återställer vätskeballansen något. Kaffe är något jag gärna unnar mig en liten köpp på morgonen. Vissa saker ska man inte skippa. Man behöver alltid ett litet treat då allt annat är så frugalt. Om detta är en kopp, en ruta choklad eller en sup Bourbon, jag unnar mig. Både kaffe och sprit har en uttorkande effekt så jag vill understryka att det handlar mer om läppjande än gulpande och supande.

Nätterna i Death Valley är kalla, likaså de långa timmarna efter det att solen gått ner. Då dalen omringas av höga berg försvann solen redan vid 16.30 och skuggorna blir strax iskalla. Temperaturen sjönk ner till 5 grader redan efter någon timme och att fortsatt dricka när man inte svettas längre är svårt, det vet ni som cyklar på vintern i Sverige. Hur väl jag än dricker, vaknar jag ändå upp på morgonen och känner mig uttorkad. Att vi till slut hittade fram till Saline Hotsprings, en oas med skållheta termaliska källor gjorde inte saken bättre. Efter en tretimmarssejour i källan är man så torr i märgen att jag kan känna njurstenarna växa. Ett njurstensanfall i öknen, nej fyfan. 15 liter vatten är ingen dum ide.

Måste springa och dricka en liter vatten men jag måste nämna att jag var helt utan vatten de sista tre timmarna tillbaks till bilen under dag 4. Mer om det och cykeln i del 3

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-11-22 20:38


MerErik Nohlin

Mörkare än din vevlagerhylsa, hårdare än 7075 aluminium, långdistanscyklist, flahuteaspirant och lead designer på Specialized. Basecamp i San Francisco. Instagram: @hellhommus Web: thegrreatescape.tumblr.com

Arkiv

  1. > Februari 2015
  2. > Januari 2015
  3. > December 2014
  4. > November 2014
  5. > Oktober 2014
  6. > September 2014
  7. > Augusti 2014
  8. > Juli 2014
  9. > Juni 2014
  10. > Maj 2014
  11. > April 2014
  12. > Mars 2014
  13. > Februari 2014
  14. > Januari 2014
  15. > December 2013
  16. > November 2013
  17. > Oktober 2013
  18. > September 2013
  19. > Augusti 2013
  20. > Juli 2013
  21. > Juni 2013
  22. > Maj 2013
  23. > April 2013
  24. > Mars 2013
  25. > Februari 2013
  26. > Januari 2013
  27. > December 2012
  28. > November 2012
  29. > Oktober 2012
  30. > September 2012
  31. > Augusti 2012
  32. > Juli 2012
  33. > Juni 2012
  34. > Maj 2012
  35. > April 2012
  36. > Mars 2012
  37. > Februari 2012
  38. > Januari 2012
  39. > December 2011
  40. > November 2011
  41. > Oktober 2011
  42. > September 2011
  43. > Augusti 2011
  44. > Juli 2011
  45. > Juni 2011
  46. > Maj 2011
  47. > April 2011
  48. > Mars 2011

Mest lästa

Kategorier

  1. > Cyclocross
  2. > Cykelhistoria
  3. > Cykelkultur
  4. > Fixie - SS
  5. > Freeride
  6. > Kost och näringslära
  7. > Landsväg
  8. > Landsväg
  9. > MTB
  10. > Pendlar - Vinterhojj
  11. > Prylar
  12. > Teknik
  13. > Tour de France
  14. > Träning
  15. > Tävlingar
  16. > XC

Etiketter

  1. > AHAUL
  2. > Assosmannen
  3. > Design
  4. > ECMC2014
  5. > Elcykel
  6. > Eurobike
  7. > Firefly
  8. > I
  9. > Kläder
  10. > Konst
  11. > Lance Armstrong
  12. > Lasertime
  13. > Liggcyklar
  14. > NAHABS
  15. > No Comment
  16. > Paris-Brest-Paris
  17. > pbp
  18. > Porr
  19. > Randonné
  20. > Ronde van Retaard
  21. > Silva
  22. > Specialized
  23. > Sverigetempot
  24. > Ta mig här ifrån
  25. > The Great Escape
  26. > Thüringen Rundfahrt
  27. > Transcontinental Race 2013
  28. > Utläggning
  29. > Veckansdetaljer
  30. > Velodrom

Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser