Annons

Erik Nohlin

Transcontinental #2

Att det snart är ett år sedan vi gick i mål i Istanbul i den första upplagan av TCR är sjukt. Det  känns som två veckor sedan. Två veckor är tiden tills den andra upplagan av loppet går av stapeln från London. Vi var 30 som startade detta helgalna äventyr, vi var 20 som gick i mål. Ryktet har spridit sig och de 100 platserna fylldes upp snabbt denna gång. TCR är något av det mäktigaste som går att göra på cykel. Vi gjorde 14 länder på 14 dagar. Följ årets uplaga HÄR och se dokumentären om oss nedan.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-07-24 16:38


RA(a)S 2014

På lördag smäller det. RA(a)S - Race Across Skåne - Den där parafrasen på det där amerikanska broilerloppet från kust till kust. RA(s)S initierades av undertecknad för tre år sedan men pågrund av diverse utlandsflyttningar har jag outsourcat arrangemanet till mina vänner Patch och Nils. Start och mål på Saltimporten i Malmö, lördag morgon, där i mellan några av de finaste vägar cykelsverige har att bjuda på. Öppna landskap, Österlen och en del annan bra skit. Bara gört'. Anmälan är gratis, cykling ska vara gratis, gör det HÄR

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2014-07-24 16:17


Svarten behöver semester.

Lång historia kort: Jag jobbar som fan för att kunna ta mina två veckor och ligger lågt med bloggandet. Att det är slött på bloggen skyller jag helt och hållet på 'Murica. I det här jävla landet får man inte ha semester utan att någon suckar. Alla vill ha, men ingen tar semester. Som om det vore något fult att vara ledig. Det är fult att vara ledig i Silicon Valley. Sinnesstämningen har varit därefter, svart och fokuserad, för lite cykling, för mycket kontor och min Strava feed har inte varit så blank på två år. Med svartrock i lurarna hela dagarna stänger jag av och ritar svarta cyklar och svarta cykel accessoarer dagarna i ända. Jag har en vecka kvar till Sweden, har inte varit hemma på tio månader och ser otroligt mycket fram emot en cykelfri och jobbfri ledighet. Folkbärs på ljumna klippor med utsikt, vänner och familj. Jag tittar in här i början på augusti igen. Tills dess finns jag på Instagram @hellhommus

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-07-19 21:09


SF Sprints 2014

2014 SF Sprints from Ornot on Vimeo.

Ett gäng ursäkter först: Jag hade för lätt utväxling, 46 x 14 var inte i närheten av tillräckligt. Jag kvalade tidigt och vinden tilltog påtagligt till de senare heaten. Jag var ganska bakfull etc. Hur som helst, gubben tävlade i fastnav igår. SF Sprints är ett osanktionerat event, den enda cykeltävlingsform jag stödjer, som går av staplen en gång per år på cykelbanan runt hästpoloplanen i Golden Gate Park, San Francisco.

90 fastnavscyklister och lika många åskådare hade slutit upp runt lunchtid på lördagen. Allt från veteranmonstersprinters med lår som min midja, till MASH-kids i tidiga tonåren. Vi delades in in 10 heat med 10 cyklister i varje och började värma upp på den 600 meter långa banan. Racksträckan är 200 meter och det är på denna, med flygande start som den snabbaste tiden ska mätas. Jag startade i grupp 2, vinden från havet var inget att snacka om. Min tur. Jag rullade ut, andades djupt, försökte fokusera på startpunkten och den hastighet jag skulle ta sista kurvan i utan att köra för snabbt. 200 meter på max är längre än vad det låter och att hålla max redan vid början av upploppet och orka hålla hastigheten är nyckeln till framgång. Mitt mål, genom en snabb kalkyl var att komma under 13 sekunder vilket skulle ge en medelhastighet av 55,3 km/h och förmodligen vara tillräckligt för att ta sig vidare. Det kändes bra, som om jag faktiskt gav allt jag hade med mina 46 x 14. Dock hade det varit gött med en 50 eller 52a där fram. Efter målgången stoppade jag in ögonen i hålorna igen, försökte rulla bort lite av syran från benen och förbereda mig för utslagstävlingen, man mot man. 12.902 blev min tid, alltså 55,805 km/h i snitt och jag kom under 13 sekunder som planerat.

Nu tilltog vinden för varje heat. Några av de snabbaste cyklisterna startade sent och det var uppenbarligen en fördel att starta då eftermiddagsvinden svepte in över poloplanen. Ethan Boyes, en gammal velodromräv som sprintat hem flera medaljer på nationell nivå rullade in på 11.48 och noterade den snabbaste tiden för dagen med nästan 63 km/h i snitt. De snabbaste 16 gick vidare till elimineringsomgången. Min tid räckte till en 18 plats, 12.878 hade räckt för att gå vidare och värt att notera var att bara två cyklister kom under 12 sekunder. Kvalplats 2-20 var inom en sekund. Jag underskattade motståndet och visste att jag hade större chans än de flesta att sega mig till vinster i kommande heat. Elimineringen var på ett helt varv, alltså 600 meter och jag är ganska bra på att psyka mina motståndare och sticka. Jag stannade för att titta på finalen mellan Ethan Boyes och Kenneth Lo vilken Boyes vann, Kelly Koehler-Gorman tog enkelt hem damernas guld. Medvinden förde mig hemåt över San Franciscos böljande stadslandskap. En väldigt rolig eftermiddag på fastnavscykel och en tävlingspremiär för Team MURDER.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2014-06-30 03:30


Sverigetempot 2014

Tjena alla monsterdistansdiggare, det är dags att släppa fotbollsdrönandet och peppa loss på något riktigt istället. Sverigetempot är i faggorna och kommer fylla ut VM-hålet fint efter att Skitisamma vunnit över Skitisamma nästa vecka.

Tre stiliga sverigetempotrookies är på väg mot starten för att avnjuta en långdistansmacka som heter duga. 2100km på 7,5 dagar är målet, från Riksgränsen till Smygehuk. Min gode vän och kreatörskollega Patch, bilden nedan, kör tillsammans med Johan och Olle i Atlasborealis, ett cykelteam och projekt ni kommer få höra mer om i framtiden. Jag är inget annat än skitavundsjuk. Trots att jag bara bott i Umeå ett år känner jag lappsjukan komma krypande när jag tänker på Sverigetempot.

Jag tänker att Sverigetempot är mäktigare än alla andra o-supportade land och kontinentkorsande långdistanslopp. Transcontinental Race och pågående Trans-American Bike Race i all ära. Gemene svensk har varit i Thailand 4,3 gånger men aldrig norr eller väster om Skara Sommarland. Att få utforska sveriges inland på cykel är så exotiskt att Thailand förvandlas till en snaskig och dyr masspsykos. Vilhelmina, det är fantamej exoootiskt.

Rock n´Roll pågar och jag bjuder på öl i sommar om ni kommer i mål på under 7 dagar. 2100 / 7,5 är 280 kilometer per dag i snitt. 2100 / 7 är 300, bara 20 kilometer till per dag och dessutom värt ett gäng bättre öl. Lycka till alla, Bon Courage på onsdag morgon, en dag är jag med er i fysisk form. Följ @dvnder @tagelgatan och @finagrejer på Instagram och kolla in #atlasborealis och #sverigetempot2014 för uppdateringar. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2014-06-23 00:59


Hommus Powertour 2014

Det nya fastnavsteamet och peppen för cykling jag glömt bort bara ökar. Från att ha cyklat fastnav en gång i veckan under Track Bike Thursdays har jag nu hamnat i en fastnavspsykos jag inte sett i denna omfattning sedan första Un Giro Di Sporco Sud för en handfull år sedan. Ni som var med på den tiden kommer kanske ihåg Hommus Powertour 2010. Nu är den tillbaks med buller och brak. Fastnavssjukan har slagit till och blivit kronisk till den grad att den spred sig över en hel månad. Min växelhoj är parkerad och dammig medans enpetaren blänker, nyautosolad och i väntans tider för ett par nya kokoshjul och en ny kedja. Att jag vann Lunchriden i måndags, spöade min teamkamrat Brian i tisdags och kom tvåa på Lunchride Friday World Championships gör mig bara mer peppad. Att känna att styrkan i kroppen ökar och jag utvecklas som cyklist ett årtionde efter det att jag började cykla fastnav är inget annat än skitkul.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-06-21 20:31


It´s murder (46 minuter slakt)

Lite posttraumatisk stress från Oregon Outback? I allra högsta grad. Det blit lätt så när man väntat och väntat på något stort som sakta tornar upp sig i horisonten. Oregon Outback var en monumental cykelupplevelse som fortfarande skuggar allt jag gör. Att komma igång och hitta peppen igen kan kännas som en evighetslång slakmota. Något måste hända.

För att råda bot på detta startade jag ett fastnavsteam med min designkollega Brian. Vi har sporadiskt kört fastnavstorsdagar i ett halvår och nästan köttat ihjäl oss på lunchrundorna för att hänga med den riktigt snabba gräddan av växelcyklister. Brian tävlar landsväg varje helg, är ung, lovande och klättrar i resultatlistorna. Under våren har han cyklat upp sig från Cat 4 till Cat 2, snäppet under de snabbaste. Det har varit lite si och så med fastnavandet under våren så vi beslöt oss för att begå ett trendbrott och viga en dag i veckan åt straffbara aktiviteter. MRDRKLDTH är namnet på tvåmansteamet och det rimmar väl med vad det är. 46 minuter slakt. 

Lunchrundorna är alltid de samma och min insats ser ut på följande vis i genomsnitt. :

Måndag: Distans: 21 km Snitt: 33 km/h Höjdskillnad 126m Power: 191 w hjärta: 145

Tisdag: Distans: 25 km Snitt: 38 km/h Höjdskillnad 104m Power: 262 w hjärta: 143

Onsdag: Distans: 23 km Snitt: 24 km/h Höjdskillnad 513m Power: 190 w hjärta: 147

MURDER: Distans: 32 km Snitt: 40 km/h Höjdskillnad 167m Power: 285 w hjärta: 165

Fredag: Distans: 28 km Snitt: 36 km/h Höjdskillnad 172m Power: 266 w hjärta: 150

Torsdagsrundan är brottsplatsen, It's murder. 32 kilometer lång med tre stigningar. För att hänga med i den snabba klungan måste vi köra 48x14 vilket aldrig är optimalt på den kuperade rundan men med lättare utväxling har vi inte en chans nedförs och framför allt inte i spurten. I stigningarna slaktas det rejält och vi tvingas ge allt för att behålla kadensen tillräcklig för att inte stanna av. Ju högre kadens uppförs, desto lättare går det men det svider ordentligt i benen. I alla tre stigningar skapar vi en lucka på cirka 100 meter som vi sen omöjligt kan hålla när det går utförs.

Vi är jagade av 40 cyklister med växlar och trycker på så hårt det bara går. Efter sista stigningen, med tjock fradga i mungiporna och krampkänning i båda vaderna, ligger vi fortfarande och trycker i över 40 km/h och tittar bakom oss för att se om luckan krymper. Det gör den alltid med flera Cat 1 cyklister (elit) som gett sig fan på att vi inte ska komma undan med vårt lustmord. Krampar man på en fastnavscykel är det inte så mycket att göra än att cykla sig ur smärtan.

Vi kommer ut på Watsonville road och har cirka tre kilometer kvar till skylten som markerar slutet på rundan och 32 kilometers slit. Vart enda muskelfiber i hela kroppen är ansträngt till bristningsgränsen och ingen av oss orkar föra mer än den tid det tar att passera varandra. De jagande knappar in och vi är uppe i 50 km/h och en kadens som omöjligt kan bli högre. Strax innan sista kurvan är de i fatt oss och ett sprintförsök kommer bakifrån från den starkaste cyklisten i klungan. Jag trycker på och är uppe i 55 km/h, får häng men känner att jag inte har mer än 5 sekunders ansträngning innan jag exploderar, spränger stora kroppspulsådern och dör av ansträngning. Brian är redan död.

Så nära men tre cyklister passerade oss i sprinten och triumfen uteblev. Så nära att cykla till sig ett ganska bra rykte som hårdingarna i klungan. Hade jag kunnat spotta i nävarna hade jag gjort det men hela min munhåla var stelnad som en gipsavgjutning, mina tänder kliade och min hjärta påväg att skjutas ur kroppen. Överläppen var täckt av en snormustasch, det kom blod ur ögonen och en gammal tatuering hade tryckts ut ur huden och svettats bort.

Ett misslyckat mordförsök från två cyklister som kommer försöka begå ett lustmord även kommande torsdag. Ett nytt fastnavsteam är fött. Vad gjorde vi gör att hantera förlusten? Dagen efter var vi på det igen på Lunch Ride World Championships som hålls varje fredag och ännu en gång dog vi nästan av utmattning utan att vinna. Boxare pratar om hjärta, ett fighting-hjärta. Är det något jag har som cyklist är det hjärta. Ett som inom kort faktiskt komma hoppa ur bröstkorgen.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2014-06-07 23:37


Den hårdaste av de hårda.

Topplistan över mina hårdaste cykellturer har nu fått en ny kung. Jag har gråtandes brottats med knäproblem under en 123 mils golgata frankrike och smutsig, trött och ledbruten tagit mig från London till Istanbul över alperna på fjorton dagar. Dessa på kartan oerhört mycket tuffare turer har nu fått lämna plats åt helgens vildmarksrockenroll. Grattis Oregon Outback för den nya topplaceringen. Listans topp tre ser nu ut på följande vis. 

1. Oregon Outback 568 kilometer

2. Paris Brest Paris 1230 kilometer

3. Transcontinental Race 3200 kilometer.

Hur kan detta ytterst korta sträck på en världskarta, till och med på en karta över nordamerika, vara så hårt. Det är ett ganska rakt litet sträck från Klamath Falls i söder till Deschutes Recreational Area i norr. Svaret är Moder Jord och det faktum att människan inte haft anleding att mästra henne med dynamit och asfalt så att vi skulle få en behaglig resa. Detta var ett obarmhärtigt vildmarksäventyr där vi tog oss 20 mil om dagen längs i många fall helt ocyklade sträckor. 14 timmar i sadeln par dag i tre dagar. 60 mils stenhård men fantastiskt cykling helt utan hjälporganisation och support. Det slutliga beviset på hur tufft det var är att den stenhårda och kaxiga arrangören, stigfinnaren som lagt banan, gav upp med åtta mil kvar under dag tre. Han hade fått nog, var slutkörd. 

Underlag: Sprängsten och djup mjuk grus. Tänk dig fyra centimeter knaprig mussli och fem millimeter florsocker på toppen av det. Det kändes som om kroppen vräkte ur sig 100 watt enbart för att däcken skulle få fäste. Tidivis var det svårt att ens hålla sig i en rak linje på vägen, som att cykla på stranden. Första åtta milen gick på en gammal nedlagd banvall och underlaget var mer mackadam än grus. Att banvallen var totalt övervuxen på många ställen gjorde det hela mycket bättre.

Motvind: I Oregon blåser det alltid i sydlig riktning och motvinden blir således permanent för oss. Sista åtta milen var vinden så stark att det kändes hopplöst. Vi cyklade och cyklade och kom aldrig fram. Stora böljande öppna fält och mellan dessa en rullande grusväg. I horisonten såg vi en kulle och ett slut på vägen, mellan oss cirka fem kilometer. Då vi kämpat oss till krönet uppenbarade sig ett exakt likadant vykort vi sett vid det förra krönet, fem kilometer tidigare. Var vi inte just här? Frågan fick vi ställa oss ett dussin gånger. Det kändes som vi cyklade in en illusion medans motvinden blästrade våra ben med röd sand. 

Värme: Öken är alltid öken och jag har liten erfarenhet med denna. Skitvarmt på dagen, solen i zenit och skitkallt på natten, ungefär så. Temperaturkurvan ebbade ut kring 30 graderssträcket och svetten lackade. I kombination med den flygande sanden blev cykel och naken hud snabbt inkakade i en hård skorpa av damm. Som ett naturligt solskydd byggdes det sakta upp i takt med att temperaturen ökade.

Köld: Våra sovsäckar var ok ner till 15 grader och prognosen var väl över gränsen då vi packade ner dem. Ökenklimatet är ökänt för att vara lurigt och som hängslen över livremmen packade jag ner en överlevnadsfilt i aluminiumfolie. Under första natten skakade jag så mycket i min hängmatta att det omöjligt gick att vagga sig till sömns. Detta är inga 15 grader tänkte jag. Jag hade på mig allt jag hade in mina väskor där jag låg som en kåldolme i min ultralätta hammock. En av nackdelarna med en hammock är att sovsäcken, i mitt fall i syntet, komprimeras så att kroppens värme ej kan lagras utan försvinner. Är det 15 grader är det inga problem men när våra vattenflaskor var frusna på morgonen förstod vi att vi hittat ett riktigt köldhål. Min teamkamrat Johns Nutella var djupfryst så uppskattningsvis har det varit ett tiotal minusgrader under morgontimmarna. Nattens viktiga återhämtning uteblev och kaffe har aldrig varit så gott. 

Vatten: Fyra stora vattenflaskor bar jag på min AWOL. Som komplement kunde jag även fylla upp vattenblåsan till mitt Sawyer vattenfilter. 60 kilometer in i andra dagens etapp var jag snustorr. Öknen överraskade mig igen med sin obarmhärtiga och stekheta sol. Jag visste att första halvan på dagen skulle vara helt utan vattendrag och bebyggelse och dagen innan hade jag klarat mig fint på mängden vatten. Med 40 kilometer öken kvar kände jag mig uttorkad och trött. Jag filterade det smutsiga vattnet vattnet jag hade i min blåsa och klarade mig precis till det första vattendraget. 10 mil öken var avklarat och resten av rutten skulle vi kunna filtrera från vattendrag.

Fyra dagar efter målgång är jag fortfarande skakad. Både av hur Oregon tatuerat mitt hjärta, naturen, de storslagna vyerna och obarmhärtiga vildmarken, men också rent fysiskt. Mina händer fungerar lagom bra och att skriva detta går sådär. Motoriken i fingrarna har varit bättre, som om nerverna vibrerat sönder. Jag är genomskakad och genomtrött i hela kroppen och ändå känner jag bara kärlek och sån jävlarns pepp över att jag genomfört det hårdaste loppet i min cykelkarriär, varit mil utanför min komfortzon och pressat mig till det allra yttersta för att få den där äckliga men iskalla ölen vid målgång.

John Watson, före detta Prolly, numera The Radavist, gjorde en bragdinsats som min teamkamrat i Team AWOL. Han hade aldrig cyklat distansen och ändå var han där och slet som ett djur på slutet. John har ett av de största cykelhjärtan jag sett och vi kommer garanterat ge oss ut på äventyr igen, lita på det!

Mer bilder och reportage att vänta på The Radavist under veckan, dag ett finns HÄR

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-05-29 19:34


Oregon Outback

360 Miles är 579.36 km och längden på helgens äventyr. Att det är 300 som cyklar och att ingen av oss som korsat staten Oregon på grusvägar förut, gör det hela ännu bättre. Oregon Outback organiseras för första gången i år och jag, med mina snabba blogfingrar, lyckades klicka till mig två startplatser.

Jag och min vän John The Radavist Watson lämnar San Francisco på onsdag natt för att med nedpackade cyklar ta tåget till Klamath Falls i Oregon där starten går. Genom djupa skogar och Oregons varma ökenplatåer kommer vi under tre dagar helt osupportat att ta oss över hela delstaten i nordlig rikting och till slut cykla ner i Columbia River som markerar gränsen mellan The Beaver State och början på Washington. Precis som under förra helgens 600 kilometers brevet kommer cyklingen gå under temat "cykla snabbt, vila mycket"

Kvällarna innan går åt till att bygga cyklar, packa och planera. Vi sover i hängmattor och hoppas vi hittar träd att hänga dem i, filtrerar vårt vatten från vattendrag och hoppas vi hittar porlande vatten i öknen och äter frystorkad mat vi hoppas är skitgod, allt för att hålla vikten nere så mycket det bara går. Ni hör, perfekt planering och minimering av risker! Dagarna ser ut att toppa på cirka 30 grader och nätterna runt nollan så klädval blir oerhört viktigt. Det blir Woolpower för hela slanten. Att skippa sovsäcken är inte att tänka på även om den tar mycket plats.

Vi kör på Specialized AWOLs stålramar med SRAM Rival och 700x50 däck. Cyklarna kommer ha två lätta cykelväskor fram på ett Porteurrack samt en lätt sadelväska. En av fyra vattenflaskor kommer innehålla Bourbon.

Rockenroll!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-05-17 17:31


De perfekta 600

Hallehjulja, herremincykelgud, wow, etc. Är fortfarande i ett glädjerus från gårdagens 600k Brevet med San Francisco Randonneurs. Turen hade allt och lite till, jag har med denna runda benchmarkat randonneuringsformulan. Jag har hittat randofacit.

En enorm värmebölja rullar in över USAs västkust under helgen. Det väntas 30-35 grader i början på veckan och upptakten till böljan orsakade en bra brottningsmatch mellan hög och lågtryck som på randonneursspråk kan översättas till något likt sjuk jävla motvind. Ska jag höfta var det 10-15 sekundmeters motvind från starten vid 06:00 till vändpunkten i Fort Bragg 11 timmar senare med endast få lugna partier på läsidan av diverse berg.

58 randonneurer rullade över Golden Gate strax innan solen tittade upp över Mt Diablo i öster. Som vanligt är det en brokig blandning av Recumbents / ligg, fastnav, tandem, tempogrisar, handbyggt och skräp. En dam påpekade medans vi rullade genom Sausalito att 40% av SF Randonneurs har en Magisterexamen + PhD och även om det låter som en enhet lovar jag att cyklisterna är en minst lika brokig skara som cyklarna de umgås med.

Själv hade jag outsoursat min packning och min Svarta Rando Rocket vägde in på 10 kilo inklusive snacks, lampor, dryck och väskor. För första gången fanns möjligheten att få en väska levererad till 370 kilometerspunkten, något jag drog nytta av. I denna hade jag ett liggunderlag, en sovsäck, batteripack och påfyllning av veganskt. Första 200 var lättrullade och inte så farligt blåsigt då vi låg och drog in en snackig klunga på ett dussin.

Den egentligen enda riktiga stigningen ligger mellan Sonoma och Andersson valley, en höjdskillnad på 450 meter och jag förstår inte hur det inte var mer. Av alla alppass jag cyklade förra året fann jag att denna var omåttligt lång. Vi färdades över gräslandskap, längs floder, genom Redwoods, eklundar och böljande berg innan vi tittade ut till Stillahavet. Här började utmaningen. Vi hade 70 kilometer till vändpunkten och vinden var nära sitt crescendo men vägrade mojna. Fullt jävla ställ. Vi sköt rygg mot vinden, gjorde oss så små vi kunde och brottade oss upp mot Fort Bragg. Kuststräckan är något av det vackraste man kan se. Passagen förbi Mendocino är så grann att det är obligatoriskt att gråta en skvätt av cykelsalighet och tacksamhet över att få vara randonneur. 

I Sverige har randonneurerna någonstorts Statoilturettes. En körvajävlel på ett Statoil är standardföda. SF Randonneurs har Safeways, en större matvarukedja som finns i varje mellanstor stad längs vägen. För mig som vegan är detta långt mycket bättre än Statoil. Min randoföda består i huvudsak av Haas avocados, kokosvatten, hommus och bananer. Otroligt näringrikt, bra näring, och lätt för kroppen att bearbeta. Kokosvattnet är inget annat än naturlig återhämtningsdryck, en iskall alkalisk geyser som får mig att känna mig som Stålmannen en gång var tredje timme. Varje stämpling på varje Safeways innehåller en 75a kokosvatten.

Mina kolleger grisade till det på McDonalds innan vi seglade söderut i en herrejössesmedvind. Sju mil på en kvart sisådär, kändes det som. Den gyllene timmen strax innan solen självdör i horisonten var återigen gråtig. Hög på livet en i 45 km/h medvind, på en cykel jag är väldigt bra kompis med och det är så fejkvackert att det är löjligt. Solen gick ner och jag plöjde vidare. Jag anlände till 370k stationen som nummer två. Jag kände mig stark och pigg men beslutade mig ändå för att sova en stund. Djupt inne in en Redwoodskog tog jag en lur medans de flesta andra ångade på genom natten. Det blev otroligt kallt och flera gånger vaknade jag upp av kölden. Vid tretiden på morgonen var temperaturen inte långt från nollan. Min plan att cykla snabbt och sova snabbt förvandlades till att cykla snabbt och sova länge då min telefon dog under min powernapp. Jag vaknade vid 04.00 efter 4 timmars sömn, stelfrusen och helt paj.

För andra gången men baklänges och i baktakt tog jag den där stigningen igen. Nu ensam med solen på väg upp. För varje serpentin piggnade jag till och fick värmen åter. Jag hejade på rådjur, en prärievarg och jordekorrar. Godmorgon. Vinden återtog sin styrka men nu hade jag den i ryggen. I Cloverhole fick jag en dubbel espresso vid 06, ett vegankitt i Guerneville vid 10, ytterligare ett i Point Reyes Station vid 12. Min sömn hade verkligen hjälpt och jag började passera randonneurer som valt att bara plöja på utan att vila. Jag pratade med en gubbe vid sista kontrollen. Han hade inget vettigt att säga, bara svammlade, pratade goja. Jag kände mig stark i kroppen och pigg i sinnet. Sista sex milen snittade jag 34 och under de sista två stigningarna mattade jag ut ett gäng nystrukna Rapha-killar som var ute och söndagssprätte. Jag hade köttat 608 kilometer och 6000 meters klättring och kände ändå stark tillräckligt för att ställa skåp.

Att se Golden Gate Bridge efter 24 timmar på cykeln är så stort. Att dessutom känna sig oförskämt pigg är ännu större. Detta var den perfekta 600k och jag kan åter igen kalla mig Super Randonneur. Har du aldrig provat på randonneuring på cykel, gört'! Jag vet inget bättre och trevligare sätt att färdas med hyggligt folk, i makligt tempo genom sagolik natur.

Formulan för det perfekta 600k:

Cykla snabbt, sov länge. En stor avocado och en banan vid varje stopp. Färdig hommus är toppen, lätt att få i sig, bra proteinkälla. Kokosvatten är kanske den bästa drycken med de bästa alkaliska egenskaperna som finns. Läskande gott iskall, smakar apa ljummet så det är inget du vill ha i dina flaskor. Svårt att hitta på Statoil, jag vet, men försök hitta något annat än en Coca-Cola och svettig körvajävel, de ger dig en halvtimmes dålig energi och tveksamt innehåll med mättat fett och billigt socker. Som snacks körde jag en organiskt nöt, mandel och russinblandning och som dryck endast vatten. Överlag är det viktigt för mig att skita i processad mat, bars, gels och sportdryck. Naturligt är alltid bäst och alltid billigare. Passerar jag ett café där de ser ut att ha en hygglig espresso, unnar jag mig ett extra stopp. Tuggummi efter varje snack gör dig fräschare i både munnen och skallen.

Skriv ut Permalink Kommentarer (8)

2014-05-12 20:46


MerErik Nohlin

Mörkare än din vevlagerhylsa, hårdare än 7075 aluminium, långdistanscyklist, flahuteaspirant och lead designer på Specialized. Basecamp i San Francisco. Öls, kaffe och musik ska vara svart och stark, precis som jag. Instagram: @hellhommus Web: thegrreatescape.tumblr.com

Arkiv

  1. > Juli 2014
  2. > Juni 2014
  3. > Maj 2014
  4. > April 2014
  5. > Mars 2014
  6. > Februari 2014
  7. > Januari 2014
  8. > December 2013
  9. > November 2013
  10. > Oktober 2013
  11. > September 2013
  12. > Augusti 2013
  13. > Juli 2013
  14. > Juni 2013
  15. > Maj 2013
  16. > April 2013
  17. > Mars 2013
  18. > Februari 2013
  19. > Januari 2013
  20. > December 2012
  21. > November 2012
  22. > Oktober 2012
  23. > September 2012
  24. > Augusti 2012
  25. > Juli 2012
  26. > Juni 2012
  27. > Maj 2012
  28. > April 2012
  29. > Mars 2012
  30. > Februari 2012
  31. > Januari 2012
  32. > December 2011
  33. > November 2011
  34. > Oktober 2011
  35. > September 2011
  36. > Augusti 2011
  37. > Juli 2011
  38. > Juni 2011
  39. > Maj 2011
  40. > April 2011
  41. > Mars 2011

Mest lästa

  1. SF Sprints 2014
  2. Svarten behöver semester.
  3. RA(a)S 2014
  4. Transcontinental #2

Kategorier

  1. > Cyclocross
  2. > Cykelhistoria
  3. > Cykelkultur
  4. > Fixie - SS
  5. > Freeride
  6. > Kost och näringslära
  7. > Landsväg
  8. > Landsväg
  9. > MTB
  10. > Pendlar - Vinterhojj
  11. > Prylar
  12. > Teknik
  13. > Tour de France
  14. > Träning
  15. > Tävlingar
  16. > XC

Etiketter

  1. > AHAUL
  2. > Assosmannen
  3. > Design
  4. > ECMC2014
  5. > Elcykel
  6. > Eurobike
  7. > Firefly
  8. > I
  9. > Kläder
  10. > Konst
  11. > Lance Armstrong
  12. > Lasertime
  13. > Liggcyklar
  14. > NAHABS
  15. > No Comment
  16. > Paris-Brest-Paris
  17. > pbp
  18. > Porr
  19. > Randonné
  20. > Ronde van Retaard
  21. > Silva
  22. > Specialized
  23. > Sverigetempot
  24. > Ta mig här ifrån
  25. > The Great Escape
  26. > Thüringen Rundfahrt
  27. > Transcontinental Race 2013
  28. > Utläggning
  29. > Veckansdetaljer
  30. > Velodrom

Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser