Erik Nohlin | Bicycling.se
Annons

Erik Nohlin

Dead Reckoning Sierra Nevada

Varför stå i kö för att bestiga Mount Everest med 4000 andra nissar när man kan hitta på extrema äventyr i ens egen trädgård? På tisdag kommer jag och en liten äventyrsexpedition båbörja en resa för att skriva historia, en helt obetydlig sådan, men dock historia. Vi kommer att cykla AWOL's, vandra och klättra distansen mellan Nevadas gräns till Kalifornien i Death Valley till Fresno på andra sidan Sierra Nevadas bergsmassiv. Från 40 graders värme i Death Valley, upp och över 3000 meters höjd och nollgradigt och ner till 30 gradigt i Imperial Valley

Jag är en del av Dead Reckoning teamet som utgörs av Daniel och Kyle från Yonder Journal, Kelli Samuelson från Team Cinelli Chrome, Ty Hathaway från Golden Saddle Cyclery LA samt Dylan Buffington från Mash SF. Distansen sträcker sig över den på femtiotalet planerade och påbörjade Trans Sierra Hwy som aldrig färdigställdes. Vägen skulle sammankoppla Fresno med Las Vegas och spara in sextio mils färd runt bergsmassivet. Vägen började byggas från båda sidor Sierra Nevada under namnet Hwy 168. Från västra sidan färdigställdes cirka 150 kilometer asfalterad väg över Kaiser Pass och från öster kom vägen att byggas över White Mountains och upp till cirka 2000 meters höjd vid Lake Sabrina innan The Wilderness Act skrevs under 1964. I samband med detta fredande av Sierra Nevadas vildmark, skrotades planerna på att länka samman öst och med väst. Idag gapar en 80 kilometer lång sträcka tom på kartan och det är denna vi ska ta oss över i en rak linje där vi navigerar med hjälp av två fasta punkter samt vår nuvarande position - Dead Reckoning.

Totalt orörd vildmark, en kompassriktning och cyklarna fastspända på våra ryggar. Sammanlagt blir äventyret en vecka långt. Cirka 300 kilometer varav 80 med cyklarna på ryggen, klättrande och vandrande på 2-3600 meters höjd. Vet jag vad som väntas? Nej, ingen jävla aning men min cykel är ett kilo lättare än förra veckan. Jag har packat en stor kniv, tjocka ullstrumpor, en plunta bättre bourbon samt zinkpasta för snoken. Det kommer bli bra det här och otroligt spännande att göra något så underbart dumt att ingen någonsin försökt sig på det förut. Återkommer (hoppas jag) Önska mig lycka till, kommer behöva det.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2015-05-31 20:14


Äta bör man

Annars går det långsamt! Att cykla långt och få i sig all energi utan att må som ett as, är en utmaning ofta lika stor som distansen själv. Min hemlighet bakom en snabb brevet är att äta konstant och att äta mer än bars, gel och sportdryck. Men, efter sex år i randonneurandet är jag fortfarande där och försöker alternera mitt matintag på ett sätt som inte får mig att må illa. Det kommer som ett brev på posten efter trettio mil. Magen vill inte ha mer mat, käken vill inte tugga och jag börjar må illa vilket ibland resulterar i att jag äter mindre och cyklar långsammare eller helt enkelt tvångsmatar mig själv. Jag har aldrig kommit ifrån detta lilla dilemma, även efter ett sextiotal brev. Ofta kan jag bara trycka i mig skiten och snabbcykla vidare men det känns inte hållbart rent etiskt. Dålig självmoral projecerad mot mig själv.

Inför den senaste sextiomilaren testade jag ett nygammalt grepp. Redan för fem år sedan körde jag ett liknande knep med risgrynsgröt och sylt i en tub men det var innan jag konverterade till den hårda skolan och vegansvängen. En liten omväg först. Min vän Aron Brandman (Aron är brandman) hade en rolig lösning i början på vår uppladdning inför Paris – Brest – Paris 2011. En baguette i en baguetteformad väska  på styret, som om den var måttskräddad. I början på breveten, säg till vänster i baguetteriktningen, hade han lastat den med matiga ingredienser, ostar, saltgurka och grejor. Ju längre vi cyklade och ju längre han åt, desto mer godisartad blev den och avslutades med getost, honung och valnötter.  Mest gillar jag konceptet och finurligheten men vet samtidigt att det inte funkat på mig då mitt tuggsug lägger ner efter 12 timmar och en seg baguette hade inte flippat.

Vad jag gjorde nu var att blanda upp mandelsmör (100% mald mandel, som jordnötssmör) med sura torkade körsbär, finfina dyrrussin, tranbär och lönsirap (allt organic, Fairtrade, locally produced, artisan, gluten free, vegan, paleo, microbiotic etc, etc, etc) och mixa det till en slät smet som kan tryckas ut ut en tub. Energibars funkar inte för mig längre. Jag kan ta en tugga och ha den sittandes i kinden otuggad i en halvtimme. Det är svinäckligt, gör mig noll gott. Och på riktigt, är inte alla energibars svinäckliga efter den tredje, även den där nya smaken som var lite god i början. Dessutom, ekonomin bakom att trycka i sig 30 kronors energi känns inte hållbar. Min beräkning slutade med att varje tub skulle innehålla cirka 1500 kalorier och kosta en tjuga, dessutom skulle jag inte behöva tugga utan bara trycka ner den gyllene sörjan som en måsförälder som klöksmatar sin måsunge långt ner i halsen.

Jag hade tre tuber på den senaste sextiomilaren som innehöll en väskservice halvvägs där jag kunde fylla på och slippa kånka på vikten. Som vegan bjuds det på en extra utmaning att hitta goda saker då i stort sett allt ätbar på bensinstationer är animaliskt och att köra trettio timmar på bananer är inte superkul rent kulinariskt. Mitt vegankitt består nu av vatten i flaskorna, vid varje stopp dricker jag en liten liter kokosvatten, äter en banan och en avokado som grisas ut ur skalet med ett enhandsgrepp och sugs in samt en och annan energidryck på burk under nattpassen. På cykeln blandar jag hemmagjord nötmix, enstaka energikakor, en SinDawg (1600 kalorier) och nu också tuber med nötsmör, det funkar fantastiskt. De senaste två åren har i stort sett alla längre distanser också innehållit ett riktigt lunchstop med riktig mat och en öl mest för trevlighetens skull.

Hur äter du på distansen bortsett från att trycka energikakor, dela med dig av dina hemligheter och finns det några veganister där ute, ut med hemligheterna!

Skriv ut Permalink Kommentarer (5)

2015-05-29 06:00


En inblick i randonneurandet.

I en lång klättring ut ur Andersson Valley slutade jag plöttsligt trampa. Fötterna landade på asfalten i slowmotion. Jag lade armarna i kors på styret, böjde mig ner och somnade ståendes. Det var väl fan att jag ska bli så trött just nu när jag bara har en mil klättrling kvar till den där Redbullen jag gömde på utvägen, sex timmar tidigare, i en slug plan att cykla genom natten. Varför gömde jag inte den i början på klättringen? Jag hade cyklat i lite över 40 mil från San Francisco till Fort Bragg och tillbaks och det gick inte så lätt som jag ville. Kroppen kändes stark och bra men tröttman åt mig sakteliga. Det är intressant hur du kan lura kroppen med socker men skallen har i alla fall jag aldrig lärt mig lura. Det var inte jag med min plan om att cykla 600 kilometer på 28 timmar som stängde av mig där i backen, det var hjärnan som utan att be om lov, bara stängde av.

Ok, vad gör jag nu. Det är 10 grader kallt, jag är plaskblöt av svett och om jag lägger mig på vägen i bara en kvart kommer jag vakna upp stelfrusen, eller kanske inte vakna alls. Min enda möjlighet är att fortsätta upp mot den där Redbullen och hoppas den hjälper tillräckligt länge för att ta mig till den nattöppna macken där jag kan få i mig lite blaskigt amerikansk mackkaffe (Tiger Piss) Bara tio minuter senare passerar jag postkontoret i Yorkville, ett känt randonneurhotell som jag visste om men hade glömt bort. US postal service är ytterst randoneurvänliga utan att veta om det. Postkontoren på den amerikanska landsbygden är ständigt närvarande, även i byar med 35 invånare finns det ett postkontor där folk hämtar sin post i postboxar istället för att få den utdelad. En logisk utveckling där alla bor på stora rancher, bakom taggtråd och arga skyltar som hotar med åtal om man tar ett felsteg. Detta gäller även brevbäraren och så föddes randoneurhotellen som aldrig stänger.

Jag öppnade dörren till det lilla rummet fullt med beiga bostboxar. Det var varmt och välkomnande, klockan sattes på 20 minuter och jag somnade med hjälmen på och armarna i kors på bröstet. Att något skulle svänga förbi posten vid halv fyra på morgonen är ganska osannolikt men det hade varit en lustig syn. Tjugo minuter senare, en ocean av tid, vaknade jag och kände mig pigg som fan. Det var allt som behövdes, en ultrapowernap. En kvart senare slök jag Redbullen, en timme senare blev det ljust och jag fick min kaffe vid stämplingskontrollen i Cloverdale och så är det att vara randonneur.  Hård cykling, hårda golv.

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2015-05-22 18:13


Nybörjarmisstag

Det är en skön känsla då man inser att beslutet att inte återvända till Paris är ett bra beslut. Vid målgången av Paris Brest Paris 2011 sade jag till mig själv att jag skulle komma tillbaks för att få upprättelse från min slitiga retur från Brest. Alla lär sig av sina nybörjarmisstag och det skulle vara enkelt att kapa tio timmar från de 75 jag förbrukade för fyra år sedan. Varje år har jag påbörjat och genomfört en ny Super Randonneur serie och jag gillar verkligen randonneurandet. Förmodligen är jag en randonneur för livet och förra helgen avslutade jag min sjätte fulla serie med en sextiomilare som var smått perfekt i upplägg, njutfaktor och resultat. Jag tog för givet att det var den sista distansen inför min andra Paris Brest Paris upplevelse men sen hände något i min tanke. Varför ska jag återvända till ett lopp jag redan cyklat. Jag vet exakt hur det kommer bli. Underbart och fruktansvärt. Svettig mat, illamående, solbränd snok, saltbrist, sömnbrist, karies, skratt, gråt, decka på en äcklig madrass i en gymnastiksal och tolv tusen minus på kontot. Varför inte ta de dagarna och de pengarna och cykla över Alaska, Colorado eller Finland, något exotiskt ställe jag aldrig varit. När det finns så många ocyklade vägar och länder att se, varför återvända till en rutt jag redan cyklat? Jag hittar inget bra resonemang och kommer därför helt enkelt skita i Paris Brest Paris 2015 och lära mig något nytt, dra till en plats och göra nybörjarmisstag där istället. Det lockar mycket mer.

Lycka till med era kvalificeringar, vi ses någon annan stans helt enkelt!

E

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2015-05-17 02:14


CYKELKAMPING

"Allemansrätten".

När jag försöker förklara min nonchallanta inställning till cykelkamping i det fria måste jag gå via detta ord. Översättningen blir något i still med ”All mans right – to camp wherever he wants, at any time”. Jag berättar om att det handlar om frihet under ansvar, att obegränsat ta för sig av naturen så länge man sköter det snyggt.

I Amerikat är allt privatiserat och jäkaren är så hunsad att gemene hen inte reflakterar över hur skruvat systemet är. De pratar om Land of the Free men ur en friluftsmänniskas perspektiv är vi allt annat än fria här, åtminstonde på ett lokalt plan. Att bara dra ut i skogen och slå läger är smått omöjligt rent praktiskt och helt omöjligt om regelboken ska följas. Vill du vara spontan en helg, packa cykeln och rulla ut över natten och kampa, måste du ägna dig åt civil olydnad. Kommer du ut i naturen får du ändå passa dig för skog och mark är totalt besudlad av påbudsskyltar och förbudsskyltar. Ni vet hur man säger att man inte ser skogen för alla träd. Här ser man inte skogen för alla skyltar som myndigt påpekar att du är en idiot, totalt befriad vad som här kallas för common sense. Tar du ett felsteg på vänster sida stigen kan du bli åtalad av markägaren, ett på höger och skogsbängen står där och trålar.

San Francisco är omgiven av fantastisk natur. Djupa Redwood-skogar, spektakulära berg och svårtillgängliga alpliknande sjöar. Enorma ytor där ingen någonsin sätter sin fot. Vill vi vandra kan vi naturligtvis göra det och vill vi cykla kan vi göra det med viss huvudvärk men skulle vi vilja stanna över blir det svårt. I Amerika larmar man på naturen klockan sju. Rangern (skogsväktaren) kör sin rond och ser till att alla åker hem till sitt. Solnedgång till soluppgång åker bötesblocket upp om man blir påkommen i sitt lilla läger. McDonalds har öppet dygnet runt.

Närmsta BLM land (Bureau of Land Management – kan liknas vid statligt ägd skog och mark) är 15 mil bort och här finns det allemansrätt med modifikation och ett tillstånd i handen. Vi har BLM land både söderut i kring Big Sur och norrut kring Mendocino men 15 mil kräver bil och planering. Norr om San Francisco ligger Marin Headlands. Ett område på 2 x 6 mil av riktig vildmark där stora områden är totalt orörd och befriad från infrastruktur för andra än fotfolk, cyklister och hästar. Om jag vandrar tre mil ut i denna skog och hänger min hängmatta mellan två träd, bryter jag mot lagen och får en bot på 1800 spänn. Enda chansen att campa lagligt är att boka en lägerplats på en av tre officiella campingar och dela den med familjer och Springbreakande fulla fjunisar. 200 kronor kostar det och du måste boka 4-6 månader i förväg. Land of the Free men inte för cykelkampare.

Systemet föder Stealth Camping och ger näring till en rörelse som tänker att man inte kan larma på naturen och köra hem. Vi rullar in som alla andra men när Rangern kör sin rond håller vi oss undan eller ser till att vi är så oslynliga att vi helt enkelt inte finns. Vi väntar i mörkret tills vi är helt säkra på att inte bli hittade, då hängs hängmattan upp, bivin väcklas ut och tältet slås upp. Gör vi upp eld är den liten och utom synhåll, stannar vi uppe ser vi till att vi är tysta. Det är här frihet under ansvar kommer in och fungerar bortsett från att vi måste bryta mot lagen. Vi vet att inget får gå fel. Vi får inte hålla låda och bli upptäckta. En eld får inte sprida sig, vi hugger inte ner träd och skräpar ner. Grundregeln är att alltid lämna platsen i samma eller bättre skick än vi fann den i. Hittar vi en kapsyl, en plastbit eller en bit fiskelina tar vi den med oss och vi avslöjar inte exakt var vi slår läger.  

I lördags cyklade vi hemifrån The Mission via Fairfax och vidare djupt in i Marin Headlands i skuggan av Mt Tam. Vid en liten alpsjö slog vi upp tältet i skymningen och fick sällskap av tre sjöuttrar, fiskgjusen och sjöfågel. En symfoni från kåta grodor och ensamt ylande från den lokala prärievargen är det som behövs för att tillfälligt få känna sig som de djur jag faktiskt är. Att rulla ut i naturen utan plan och sova över har en helande kraft som gör att jag orkar leva ett liv i en av västvärldens tätaste städer med ett jobb som alltid kräver mer än vad jag egentligen har.

Lyssna på detta ungdomar! Den allra minsta tendens på att strama åt regelverk om fri tillgåg till naturen för alla måste bekämpas. Vandrare, cyklister, ryttare måste helt enkelt komma överrens för ingen vill ha det som här.

Det blir till cykelkamping istället för cykelcamping. Land of the Free, det vetefan.

 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2015-04-11 19:35


Ursäkter + Nohlinsk cykeldesign

Nu slukhålades ( är det ens ett ord ) ett stort sjok tid upp igen. Bara försvann från jordens yta. Jag har massor att skriva om och normalt sett har jag tid att berätta för er vad som händer på denna sida Atlanten. Jag vill skriva om min äventyrliga bergsbestigning med cykel över Nya Zealand som slutade med att vi fick räddas av en helikopter. Jag vill skriva om min misslyckade 30 milare och vilken jävla revansch jag fick på 40 milaren förra helgen. North American Handbuilt Bicycle Show var fantastiskt trots att jag drog på mig en tre veckors förkylning som gjorde att jag inte cyklade en enda meter mellan 30 och 40 milaren med San Francisco Randonneurs. Jag tror jag återkommer till allt detta.

Som en pausfågel kan jag berätta om ett knäppt men roligt projekt jag jobbat som lead designer på hos Specialized i Morgan Hill och en av anledningarna varför jag varit frånvarande. Ett otroligt utmanande projekt som nu kan visas för offentligheten för första gången. Brukar inte posta jobbgrejor här men känner att detta spännande projekt och dess fantastiska resultat är för bra att sitta på. Pressreleasen som gick ut i veckan lyder:

Introducing the latest innovation in integrated auto-photographic technology for the bike – the Specialized S-Works Selfie Stem, or, the S4. Featuring our highest modulus FACT 13M carbon weave, the S4 incorporates seamlessly with your Specialized cockpit providing you with an easy to operate, performance-focused selfie solution. With its Z.I.S Zertz Image Stabilization technology, you won’t have to worry about image blur or focusing issues no matter the terrain or riding speed. Utilizing computer-aided, computational fluid dynamic design, the S4 boasts a zero-drag coefficient as well as a Bluetooth synced, Body Geometry Fit optimized “sprinter-selfie” button for easy operation while in the drops. At a scant 149 grams, the S4 is the perfect way to take your selfie game to the next level while still maintaining a performance edge.

Skriv ut Permalink Kommentarer (3)

2015-04-01 08:00


Snabbt, långt

Att känna sig i form och veta sina gränser, veta vad man är kapabel till som vanlig människa, sätts i perspektiv då jag läser om övermäniskan och RAAM (Race Across America) vinnaren Christoph Strasser och hans kommande rekordförsök. I en tid då rekordet på den klassiska timmen slås åtta gånger om året känns det befriande att någon som verkar helt i skymundan från de stora cykelmassorna hoppar in här och ställer skåp i en distans som kräver en helt orelaterbar insats. Ultraatleten Christoph Strasser kommer att ge sig på 24h rekordet som idag hålls av Jean-Pascal Roux på 839 kilometer och tidigare RAAM legenden och bortgångne Jure Robic på 835 kilometres.

Min längsta distans på 24 timmar ligger strax över 600 kilometer och då har jag cyklat snabbt, sovit lite och var ganska paj redan halvvägs. Hur länge orkar du snitta 37,5 km/h i timmen och 270 watt?

Mer om spektaklet under Berlin Cycle Week den 20 Mars HÄR


Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2015-02-23 14:53


Jag skar mig efter Göteborgs-Posten

Desperat tog jag ett hårt och krampaktigt tag om brödkniven. Det kom snor ur näsan, jag hyperventilerade och kände att blicken flackade. Jag slog kniven i mellangärdet och kände hur jag omedelbart återfick fokus. Detta var bara några timmar sedan men det var värt det och det enda jag kunde göra i den desperata situation jag infann mig i efter att ha läst ett inlägg på Göteborgs-Postens ledarblogg. Det var en av de få gånger i mitt 36 åriga liv jag känt mig så desperat och förrvirrad av andra människors dumhet att jag inte visste hur jag skulle hantera situationen.

Jag är fortfarande svag, en påse blod och 29 stygn senare. Först och främst borde detta inte komma som en sådan chock. Göteborgs-Postens ledarsidor har tidigare framkallat liknande, dock inte riktigt lika desperata, känslor i mig. Under de nio år jag bodde på Hisingen fick jag Göteborgspostångest och panik cirka en gång i månaden. Hur kan de släppa igenom sådan smörja, hur fan fungerar en av sveriges största dagstidningar om sådan smörja får publiceras i en ledare. GT, Göteborgs andra tidning, har länge haft patent på lågvattenmärke så som att dela ut gratis kött då Way Out Westfestivalen i Slottskogen proklamerades vegetarisk då de inte längre kunde motivera kött i den aktiva strävan att minska sin miljöpåverkan.

Att Göteborgs-Posten nu tagit upp jakten på GT's dumhetsmonopol kan bara tolkas som att Göteborgs och västsveriges största tidning är i desperat behov att med hjälp av populistisk skitjournalistik rädda den dinosaurie Peter Hjörnes flaggskepp är. Göteborgs-Posten har alltid suttit i bilindustrins knä men den senare har på sistnämnda offentliggjort en rad vettiga initiativ som ska hjälpa bilister och cyklister att samverka på våra gemensamma vägar. Förmodligen för att cykling som transportmedel växer oerhört mycket fortare än bilismen samt att en avsevärd del av Volvos kunder även är cyklister. Medans Volvo håller utkik efter cyklister med hjälp av teknik, åker Göteborgs-Posten bakåtvänd i baksätet likt en sur gubbjävel och hytter med näven. Gert Gelotte & Company i Göteborgs-Postens ledarredaktion, ni är så hopplöst efter i detta race att det är dags att ge upp, er samtid varvar er och skrattar åt er dumhet. Ni är redan förlorade. (Och, Memils, slutade inte media att använda det ordet för fem år sedan?)

Saxat från Göteborgs-Posten och VARNING, stoppa undan vassa föremål, det höll på att gå riktigt illa här. Alltså, det är på allvar det här: VARNING

I en totalt världsfrånvänd debattartikel i torsdagens GP föreslår miljöpartisten Karin Svensson Smith och Christer Hydén, professor emeritus Institutionen för teknik och samhälle vid Lunds tekniska högskola, om att de memils (racercyklister i lycra) som i dag utan urskillning susar fram och skrämmer slag på både andra cyklister, gångtrafikanter och bilister, bör tillåtas köra på vägbanan.

Svensson Smith och Hydén anser också att cyklar generellt bör prioriteras framför bilar i staden. Som om den aggressiva antibilpolitik (alltifrån ”ett ton plåt” till chockhöjda P-taxor) som i dag förs inte redan drabbat Göteborg och dess utveckling negativt.

Det är oerhört svårt att förstå hur de två debattörerna resonerat sig fram till sina slutsatser. Visst är det jättebra om människor kan och vill cykla och naturligtvis bör det satsas en hel del på att bygga ut och underhålla cykelbanor. Men om en stad av Göteborgs storlek – därtill glesbebyggd och med ofta uselt fungerande kollektivtrafik – skall fungera måste man inse att bilen har en självklar plats och är alldeles nödvändig för många av stadens medborgare. Vid sidan om parametrar som miljö måste också livskvalitet, stress, näringsliv, evenemang, turism och så vidare räknas in. Att Göteborg blir en oframkomlig eller i värsta fall stängd stad för alla som inte kan eller vill dra på sig lycrastället och cykla flera mil om dagen, samt sitta svettig på jobbet, gynnar i längden ingen. Bilarna behövs och det tas dessutom ständigt nya steg bort från beroendet av fossila bränslen.

Med tanke på hur olycksstatistiken skjutit i höjden i samband med att de höghastighetscyklister Svensson Smith och Hydén refererar till blivit fler borde man kanske inte öka riskerna genom att låta dem ta över gatorna utan istället satsa på en informationskampanj där man ber memilsen ta det lite lugnt?

Skriv ut Permalink Kommentarer (5)

2015-02-20 06:01


Nu är det revloution på gång.

Eller kanske inte men mitt intiativ om måndagsäventyr #campoutwithyourlampout gick från sex måndagsäventyrare till ett helt jävla dussin folk som klättrade fullpackade med sina cyklar tusen meter upp i luften för att glo in in en lägerled och sova under bar himmel en helt vanlig Måndag. Inte för logikens skull men dubblar vi vare vecka har vi 24 nästa måndag och 48 om två veckor. Eller kanske 47 för jag kommer inte vara men nästa vecka men hursom. Mitt mål är att omvandla hela Specialized Bicycle Components till friluftsmänniskor som inte vill något hellre än att cykla upp till Henrey Coe, stuffa en banan full med Justins Peanutbutter Cups, grilla dem och äta "Swedish Campfire Bananas" på löpande band. Vår postmästare och husfotograf Colin Belisle tog ett gäng fina bilder från Måndagens cykel + campäventyr.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2015-01-30 06:08


COWYLO II

Så hände det igen. Det var måndag och jag lyckades lura ut 6 kolleger i vilmarken. Det blev succe även om många avskräcks, av naturliga orsaker, från den 1000 meters klättring rakt upp i luften som krävs för att få vara med. Det skulle vara skönt att slippa den höga tröskeln men jänkarna är några lata jävlar som gärna lastar upp sina plaststolar, grillar, bord, parasoller, basketkorgar, simbassänger och cyklar på pickuppen och kör tre kilometer till campingplatsen där de sen lever ett helt normalt materiellt liv över helgen, omgiven av exakt samma saker de har runtomkring sig hemma, fast av en annan typ av vit plast. Lång historia kort - att förbjuda bilar känns naturligt. Det är trots allt på ett cykelföretag jag jobbar och inte på Volvo så det hela blir ytterligare naturligt.

Och när jag nämner Volvo. Min vän Röven med familj är på besök i Frisco. Jag berättade för honom förra veckan om att jag inte kommer hem på måndagar. Han undrade om jag sov över nere på jobbet, på hotell, eller hur det funkade. Jag berättade för honom att jag jobbar över lite och sen cyklar 25 kilometer ut i skogen, sätter upp min hängmatta och somnar. Röven berättade, fin som han är, han älskade konceptet men att det inte skulle funka på t.ex Volvo, att på en måndag cykla från Arendal till Hisingens mitt och sova gömd i skogen skulle inte funka för en person i min position, folk skulle tycka det var jävligt underligt. Festlig reflektion men grejen är den, om jag någon gång får chansen att intervjua någon som sover i en hammock i skogen på måndagar istället för att ta Volvon hem kan ni ge er fan på att hen får jobbet.

Veckans lärdom var att en köpeburrito mår bäst av att foliegrillas några minuter extra samt att inte glömma sina vantar för tisdagens tidiga och iskalla nedstigning mot kontoret.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2015-01-22 07:20


MerErik Nohlin

Mörkare än din vevlagerhylsa, hårdare än 7075 aluminium, långdistanscyklist, flahuteaspirant och lead designer på Specialized. Basecamp i San Francisco. Instagram: @hellhommus Web: thegrreatescape.tumblr.com

Arkiv

  1. > Maj 2015
  2. > April 2015
  3. > Februari 2015
  4. > Januari 2015
  5. > December 2014
  6. > November 2014
  7. > Oktober 2014
  8. > September 2014
  9. > Augusti 2014
  10. > Juli 2014
  11. > Juni 2014
  12. > Maj 2014
  13. > April 2014
  14. > Mars 2014
  15. > Februari 2014
  16. > Januari 2014
  17. > December 2013
  18. > November 2013
  19. > Oktober 2013
  20. > September 2013
  21. > Augusti 2013
  22. > Juli 2013
  23. > Juni 2013
  24. > Maj 2013
  25. > April 2013
  26. > Mars 2013
  27. > Februari 2013
  28. > Januari 2013
  29. > December 2012
  30. > November 2012
  31. > Oktober 2012
  32. > September 2012
  33. > Augusti 2012
  34. > Juli 2012
  35. > Juni 2012
  36. > Maj 2012
  37. > April 2012
  38. > Mars 2012
  39. > Februari 2012
  40. > Januari 2012
  41. > December 2011
  42. > November 2011
  43. > Oktober 2011
  44. > September 2011
  45. > Augusti 2011
  46. > Juli 2011
  47. > Juni 2011
  48. > Maj 2011
  49. > April 2011
  50. > Mars 2011

Mest lästa

Kategorier

  1. > Cyclocross
  2. > Cykelhistoria
  3. > Cykelkultur
  4. > Fixie - SS
  5. > Freeride
  6. > Kost och näringslära
  7. > Landsväg
  8. > Landsväg
  9. > MTB
  10. > Pendlar - Vinterhojj
  11. > Prylar
  12. > Teknik
  13. > Tour de France
  14. > Träning
  15. > Tävlingar
  16. > XC

Etiketter

  1. > AHAUL
  2. > Assosmannen
  3. > Design
  4. > ECMC2014
  5. > Elcykel
  6. > Eurobike
  7. > Firefly
  8. > I
  9. > Kläder
  10. > Konst
  11. > Lance Armstrong
  12. > Lasertime
  13. > Liggcyklar
  14. > NAHABS
  15. > No Comment
  16. > Paris-Brest-Paris
  17. > pbp
  18. > Porr
  19. > Randonné
  20. > Ronde van Retaard
  21. > Silva
  22. > Specialized
  23. > Sverigetempot
  24. > Ta mig här ifrån
  25. > The Great Escape
  26. > Thüringen Rundfahrt
  27. > Transcontinental Race 2013
  28. > Utläggning
  29. > Veckansdetaljer
  30. > Velodrom

Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser