Annons

Erik Nohlin

De perfekta 600

Hallehjulja, herremincykelgud, wow, etc. Är fortfarande i ett glädjerus från gårdagens 600k Brevet med San Francisco Randonneurs. Turen hade allt och lite till, jag har med denna runda benchmarkat randonneuringsformulan. Jag har hittat randofacit.

En enorm värmebölja rullar in över USAs västkust under helgen. Det väntas 30-35 grader i början på veckan och upptakten till böljan orsakade en bra brottningsmatch mellan hög och lågtryck som på randonneursspråk kan översättas till något likt sjuk jävla motvind. Ska jag höfta var det 10-15 sekundmeters motvind från starten vid 06:00 till vändpunkten i Fort Bragg 11 timmar senare med endast få lugna partier på läsidan av diverse berg.

58 randonneurer rullade över Golden Gate strax innan solen tittade upp över Mt Diablo i öster. Som vanligt är det en brokig blandning av Recumbents / ligg, fastnav, tandem, tempogrisar, handbyggt och skräp. En dam påpekade medans vi rullade genom Sausalito att 40% av SF Randonneurs har en Magisterexamen + PhD och även om det låter som en enhet lovar jag att cyklisterna är en minst lika brokig skara som cyklarna de umgås med.

Själv hade jag outsoursat min packning och min Svarta Rando Rocket vägde in på 10 kilo inklusive snacks, lampor, dryck och väskor. För första gången fanns möjligheten att få en väska levererad till 370 kilometerspunkten, något jag drog nytta av. I denna hade jag ett liggunderlag, en sovsäck, batteripack och påfyllning av veganskt. Första 200 var lättrullade och inte så farligt blåsigt då vi låg och drog in en snackig klunga på ett dussin.

Den egentligen enda riktiga stigningen ligger mellan Sonoma och Andersson valley, en höjdskillnad på 450 meter och jag förstår inte hur det inte var mer. Av alla alppass jag cyklade förra året fann jag att denna var omåttligt lång. Vi färdades över gräslandskap, längs floder, genom Redwoods, eklundar och böljande berg innan vi tittade ut till Stillahavet. Här började utmaningen. Vi hade 70 kilometer till vändpunkten och vinden var nära sitt crescendo men vägrade mojna. Fullt jävla ställ. Vi sköt rygg mot vinden, gjorde oss så små vi kunde och brottade oss upp mot Fort Bragg. Kuststräckan är något av det vackraste man kan se. Passagen förbi Mendocino är så grann att det är obligatoriskt att gråta en skvätt av cykelsalighet och tacksamhet över att få vara randonneur. 

I Sverige har randonneurerna någonstorts Statoilturettes. En körvajävlel på ett Statoil är standardföda. SF Randonneurs har Safeways, en större matvarukedja som finns i varje mellanstor stad längs vägen. För mig som vegan är detta långt mycket bättre än Statoil. Min randoföda består i huvudsak av Haas avocados, kokosvatten, hommus och bananer. Otroligt näringrikt, bra näring, och lätt för kroppen att bearbeta. Kokosvattnet är inget annat än naturlig återhämtningsdryck, en iskall alkalisk geyser som får mig att känna mig som Stålmannen en gång var tredje timme. Varje stämpling på varje Safeways innehåller en 75a kokosvatten.

Mina kolleger grisade till det på McDonalds innan vi seglade söderut i en herrejössesmedvind. Sju mil på en kvart sisådär, kändes det som. Den gyllene timmen strax innan solen självdör i horisonten var återigen gråtig. Hög på livet en i 45 km/h medvind, på en cykel jag är väldigt bra kompis med och det är så fejkvackert att det är löjligt. Solen gick ner och jag plöjde vidare. Jag anlände till 370k stationen som nummer två. Jag kände mig stark och pigg men beslutade mig ändå för att sova en stund. Djupt inne in en Redwoodskog tog jag en lur medans de flesta andra ångade på genom natten. Det blev otroligt kallt och flera gånger vaknade jag upp av kölden. Vid tretiden på morgonen var temperaturen inte långt från nollan. Min plan att cykla snabbt och sova snabbt förvandlades till att cykla snabbt och sova länge då min telefon dog under min powernapp. Jag vaknade vid 04.00 efter 4 timmars sömn, stelfrusen och helt paj.

För andra gången men baklänges och i baktakt tog jag den där stigningen igen. Nu ensam med solen på väg upp. För varje serpentin piggnade jag till och fick värmen åter. Jag hejade på rådjur, en prärievarg och jordekorrar. Godmorgon. Vinden återtog sin styrka men nu hade jag den i ryggen. I Cloverhole fick jag en dubbel espresso vid 06, ett vegankitt i Guerneville vid 10, ytterligare ett i Point Reyes Station vid 12. Min sömn hade verkligen hjälpt och jag började passera randonneurer som valt att bara plöja på utan att vila. Jag pratade med en gubbe vid sista kontrollen. Han hade inget vettigt att säga, bara svammlade, pratade goja. Jag kände mig stark i kroppen och pigg i sinnet. Sista sex milen snittade jag 34 och under de sista två stigningarna mattade jag ut ett gäng nystrukna Rapha-killar som var ute och söndagssprätte. Jag hade köttat 608 kilometer och 6000 meters klättring och kände ändå stark tillräckligt för att ställa skåp.

Att se Golden Gate Bridge efter 24 timmar på cykeln är så stort. Att dessutom känna sig oförskämt pigg är ännu större. Detta var den perfekta 600k och jag kan åter igen kalla mig Super Randonneur. Har du aldrig provat på randonneuring på cykel, gört'! Jag vet inget bättre och trevligare sätt att färdas med hyggligt folk, i makligt tempo genom sagolik natur.

Formulan för det perfekta 600k:

Cykla snabbt, sov länge. En stor avocado och en banan vid varje stopp. Färdig hommus är toppen, lätt att få i sig, bra proteinkälla. Kokosvatten är kanske den bästa drycken med de bästa alkaliska egenskaperna som finns. Läskande gott iskall, smakar apa ljummet så det är inget du vill ha i dina flaskor. Svårt att hitta på Statoil, jag vet, men försök hitta något annat än en Coca-Cola och svettig körvajävel, de ger dig en halvtimmes dålig energi och tveksamt innehåll med mättat fett och billigt socker. Som snacks körde jag en organiskt nöt, mandel och russinblandning och som dryck endast vatten. Överlag är det viktigt för mig att skita i processad mat, bars, gels och sportdryck. Naturligt är alltid bäst och alltid billigare. Passerar jag ett café där de ser ut att ha en hygglig espresso, unnar jag mig ett extra stopp. Tuggummi efter varje snack gör dig fräschare i både munnen och skallen.

Skriv ut Permalink Kommentarer (8)

2014-05-12 20:46


400 kilometer regn.

Varför tar det mig 19 timmar och 55 minuter att cykla 400 kilometer. Ett snigelrekord för min del. Svaret är tvåhövdat men enkelt. Regn och chill. Dels min nya randostrategi att chilla mig genom Kaliforniens skiftande landskap, dels det där regnet. Helvete vad det regnade. Randomonsun för hela slanten.

Jag var naiv nog 04:45 på morgonen att tänka att det ordnar sig. Benvärmarna lämnade jag på golvet innan jag öppnade dörren på 23e gatan i San Francisco. I 20 sekunder var det ett bra beslut innan monsunen slog till med full kraft och beslutade att förfölja mig de kommande 10 timmarna. Jag vände om, tog på mig allt jag äger i genren "andandes regn och värmande plagg" Jag hade en ny jackprototyp i ett reflekterande material jag lovat en kollega att utvärdera. Den andades noll, som en gammal galonrock, vilket visade sig vara perfekt. Visst skulle jag vara lika blöt innanför som utanför jackan men med två tunna merinotröjor under skulle jag iallafall hålla mig varm. 

70 startande, redan dyngsura randonneurer rullade över Golden Gate i mörkret vis 06.00. Vinden tilltog och jag förstod redan att dagen på cykeln skulle bli längre än vad jag planerat. De blöta vägarna var inledningsvis de samma jag cyklat på 200 och 300 breven. Motvinden från Stillahavet mobbade mig hårt när slättlandskapet öppnade sig i norra delen av Marin Headlands. Inte förrän vid andra stämplingen längs Russian River avtog det ihållande regnet för att istället omgruppera anfallen stötvis med hagel och stora tunga droppar. Redwoodskogen norr om Russian River skyddade väl mot vinden och jag stannade till för att tömma skorna på det vatten som fyllt dem redan innan starten. Nya ullstrumpor på innan bergsetappen påbörjades. 

I Cloverdale fick jag min första punktering och strax efter min andra. Jag upplever att det är mer bös i Kalifornien än längs de svenska landsvägarna. Mer däckstråd och mer glas. I Hopdale, vid halvvägskontrollen var jag helt slut. En trekvartsbonk slog mig i skallen och jag satt kvar länge på det lilla stämplingskafét och idisslade min torra macka, en påse chips och torkadfrukt. Första halvan, vinden och regnet, tog hårt och jag hade cyklat största delen av sträckan ensam.

John, en fastnavscyklist gjorde mig sällskap efter den nordligaste punkten på rutten. Vi fick vinden i ryggen, bergen var avverkade, vägen torr och solen tittade fram. Min energi kom tillbaks och vi plöjde tio snackiga mil tillsammans innan en tredje punktering lämnade mig ensam med Sonomas vinrankor. En sista kontroll i Petaluma och min kropp kändes grym. Inget rövont, knäna var glada och visst var jag trött men överlag i bra skick. Sista fem milen genom Marin Headlands är backiga och kolsvarta. Regnet kom tillbaks och det gick långsamt. Min Silva strålkastare, en helt fantastisk lampa, gav mig dagsljus på de snirkliga vägarna kring Mill Valley. Jag fick tillbaks nattvibsen från Paris Brest Paris. Att vara ensam på en landsväg i sin egen ljuskägla är att förlora sig i tiden. En tunnel, en tidsresa som helt plötsligt fört mig tillbaks till Golden Gate brons dimmbeslöjade pyloner.

Nästan 17 timmar på cykeln, 20 totalt. Glad att rulla ner längs 23 gatan igen, 22 timmar senare. Jag tog av mig min blöta merinouniform. Mina fötter och händer var vita och svampiga från att varit blöta nästan ett helt dygn. Frugan kom hem från inflyttningsfesten jag missat och luktade sprit. Morgonen efter var vi båda fantastiskt bakfulla, på två helt olika sätt. En Brevetfylla, en Brutfylla.

Ser fram emot 600 kilometer om några veckor.

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2014-04-05 19:58


400 kilometer återvinning.

Såhär i Paris-Fest-Paris kvalifikationstider tänks det en del på material och strategier. 200 och 300 breven är avslutade och kommande helg är det dags för 400 kilometer. Jag letade upp en text från min gamla moderklubb Komet Club Rouleurs gamla blog och kör en återvinningspost från mitt allra första 400 kilometers brev med Hisingen CK den 5e Juni 2010. Man lär så länge man lever och jag inser att jag lärt mig en del om långdistanscykling sedan denna tur. Med tre Superrandonneurtitlar, ett Paris-Fest-Paris, ett Transcontinental Race och ett korståg över Nordamerika finns det mer kött på pannan:

Aron, Acke och jag gjorde 40 milaren igår. Målet för rundan var att ta sig runt med hedern i behåll, jag ville gärna komma i mål innan midnatt. Start klockan 07 på morgonen på Preem Järnbrott. Vissa bekanta ansikten från HisingenCK men de flesta nya bekantskaper. Medelåldern fick oss spolingar att kännas som om vi tog studenten i onsdags men att vara spoling är absolut ingen fördel i Randonneursammanhang. Stamina, på enkel svenska, tjockt pannben, är det som behövs för att cykla 40 mil. Uthållighet tolkar vissa det som och det är inte heller fel. Gissar att medelåldern ligger på 47,5. BeGe, denna randonneurgigant hälsade oss välkommna och vi rullade ur stan genom Askim.

Vi formade en klunga på nio personer som körde tvåpar i motvinden söderut. Några gamla rävar, några spolingar och några mitt i mellan plöjde på i högt tempo ner mot Varberg dig vi kom efter 2.15. Lika snabbt, nästan för snabbt gick det mot Falkenberg. Herre gud vad det körs. Respekt till er, gubbjävlar! Både härligt och oroväckande på tanken på att det är 32 mil kvar fordar ödmjukhet. Sista milen innan Varberg snittade vi 38 i motvinden.

Falkenberg försvann snabbt bakom oss och Halmstad bjöd på ytterligare en Statoilsejour. Randonneurers förkärlek till dussinmackar är något jag måste analysera mer. Ingen vet var de har stannat för alla stämpelställen ser likadana ut. Efter Halmstad fick vi medvind och vi fortsatte med överljudshastighet mot Hyltebruk. Kroppen kändes bra, det var tidvis varmt och solen påminner en om att mycket dryck är nyckeln till att ens komma i mål. Åtta liter drack jag sammanlagt, blandat sportdryck, vatten, läsk och vätskeersättning. Ett kilo snabbmakaroner, sex sportbars, en stor påse blandade nötter, två stora dubbelmackor med en halv burk Nutella mellan skivorna, två mackor med jordnötssmör, en paket russin och en familjepizza.

Ett bakhjulstrubbel splittrade gruppen i Hyltebruk och Aron, Acke och jag fortsatte tillsammans efter nästan en timme stillastående. Aron, vars bakrans nu var semifixerad kämpade föredömligt genom småsamhällen, jag fick en riktig dipp med orken och ångrade att jag inte åt mer i Hyltebruk. Jag valde att cykla mitt eget tempo en stund. Acke var stark som få och hjälpte oss med långa dragningar, det var även denna man som iPhoneade sig fram till Pizzeria Dallas i Svenljunga och förbeställde tre pizzor som stod färdiga när vi rullade in. Tack Acke och Steve Jobs för detta.

Efter en hel famlijepizza i Svenjlunga körde vi riktigt fort de sista 12 milen förbi Danike, stämpling i Borås, förbi Bollebygd där mörkret lade sig, via Rävlanda, Härryda osv. Inte på någon runda tidigare har jag kört så fort mellan Landvetter och Göteborg som igår. Var bra mycket tröttare i mål på 30 milaren än igår. Ett styrkebesked. 30 i rullsnitt, knappt 16 timmar totalt. Målet var att vara tillbaks innan midnatt och 23.44 rullade vi in i mål. Mycket bra runda. Idag känns det mest som en skön bakfylla. Lite slirig sådär men annars bara bra känslor. Att cykla långt är verkligen det nya cykla kort.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-03-24 03:11


SIN DAWG

Nu när både Bitte och Johan börjat Paris-Brest-Paris-peppa för fullt här på grannbloggarna är det dags att jag också lägger upp en strategi för hur jag ska ta mig till Brest och tillbaks. Den där körven i Brest uteblev 2011. Det blev en pizza istället. Sen jag ingick en pakt med djävulen och blev vegan måste jag tänka lite extra på bra lösningar inför vårens breveter.

Min plan för att säkra Superrandonneurtiteln 2014 innehåller en hel del Sin Dawgs. Jag är så peppad över detta fynd att jag inte vet var jag ska ta vägen. Kortfattat kan en Sin Dawg beskrivas som en kanelbullsbrödskombo som bakas av Dave´s Killer Bread i Oregon. En perfekt greppvänlig randorulle, lite mer baguettebrödig än en kanelbulle, lite mer rinnig inuti. Rullen är 300 millimeter lång, ett hundra procent fullkorn, organic och full med gott:

Organic whole wheat flour, water, organic dried cane syrup (sugar), organic expeller-pressed canola oil, organic seed and grain mix (organic whole ground flaxseeds, organic sunflower seeds, organic pumpkin seeds, organic whole grain oats, organic unhulled sesame seeds), organic raisins, organic molasses, organic wheat gluten, organic cinnamon, sea salt, yeast, organic vanilla extract.

Och mamma mia, vet ni vad jag ser. 200 kalorier per portion. En Sin Dawg är 400 gram vilket innebär 1600 kalorier per rulle eller cirka 100 per mansbett. Och mamma mia, vet ni vad. Den är så jävlarns god att jag aldrig, så länge jag lever, kommer ge mig ut på en brevet utan en Sin Dawg. Mitt enda mål med arbetsveckan är att få färdigt den första prototypen till min AERO KILLER DAWG, en måttsydd väska och hållare för en till två Sin Dawgs till min svarta Randoraket. 300 kilometer Sin Dawg går av stapeln på lördag.


Skriv ut Permalink Kommentarer (3)

2014-03-03 04:38


Randopremiär

Har gått och blivit medlem i en cykelförening här i staterna. San Francisco Randonneurs är legendariska, mestadels för medlemsantalet och antalet brev de arrangerar per år. De har även en stark grafisk närvaro via klubbtröjorna och deras färger syns dagligen på gatorna. Att jag representerade och kommer fortsätta representera Hisingens Cykelklubbs färger i San Francisco har att göra med att mitt hjärta alltid kommer slå för Hisingen och Hisingens Cykelklubb.

165 randonneurer hade samlats vid Chrissy Fields igår vid 06:30. Jag har aldrig sett 165 randonneurer innan ett 200k brev förut men jisses vilken rolig syn. 16 randonneurer kan man stirra på i en timme, 165 är tillräckligt skoj för en hel dags glosoppa. Åldersfördelningen är lik den i Sverige, ett gäng ynligar i 30-40 års åldern, resten 55-60+. Det som skiljer sig mest är, likt så ofta i Staterna, viljan av att vara äkta och på riktigt, som i Europa. Jan Heines Bicycle Quarterly används som facit till allt och gamla franska rambyggare i René Herse anda refereras till som äkta randonneuring - "True Rando". I Svedala cyklar gubbdjävlarna på lite vad som helst. En gammal Trek från 96, en Crescent Cityhoj eller en plastgris till Cervélo. Ytterst sällan ser man en måttbeställd stålhäst enligt frankofilens byggbibel. Att det ser ut som det gör här, är dels ett resultat av alla småskaliga cykelfabrikörer i USA, dels den allmänna fascinationen över det gamla europeiska arvet.

Jag har cyklat mina två tidigare Superrandonneur sejourer på stålhojar, tagit det lugnt och flirtat med det frankofila stålcyklingen. Denna omgång tänker jag vara mer medveten om vad aerodynamiken gör för mig under 400 kilometer samt hur mycket jag kan tjäna på vikten. Uppenbarligen kommer det finnas mer av min "fuckyoupower" under 600 kilometer om jag tänker mer aero och vikt än om jag optimerar frakofilismen. Då jag redan är en hyffsat stark cyklist ser jag tänktet som att det bara kommer bli roligare om jag har mer kraft över till annat under cykelresorna. Den Surly Crosscheck, Kopparmärra,  jag cyklade 2011 års Paris-Brest-Paris på vägde cirka 12 kilo naken. Min Stealth Rando Bomber, en Specialized Roubaix Sl4 väger 7 kilo naken.

Spännande skit, hursomhelst. Vi cyklade över Golden Gate, genom bergen och ut på de böljande slättlandskapen väster om Petaluma. I Petaluma var jag och de fem snabbaste på snudd för tidiga för att kunna stämpla in, likaså vid andra stämplingen i Two Rock. Hemvägen bjöd på motvind och två punkteringar som gjorde mig stillastående i en halv timme p.g.a. en blandning av dumhet och girighet. Jag rullade ändå in i Frisco top tio. Placeringen är såklart skit i samma, Randonneuring är ingen tävling, men då jag bestämt mig för att köra snabbare under året än vad jag gjort tidigare, är det en rolig måttstock.

Den åttonde Mars går 300k norrut och jag kommer vara där. Jag har två poster till på gång om en nyfunnen kärlek samt hur jag tänker med en plastraket med längs vägen svårfunna lättviktskomponenter. Återkommer med dem.

Skriv ut Permalink Kommentarer (3)

2014-02-24 06:29


Furnace Creek 508

Efter Paris-Brest-Paris hade jag som val att sätta upp ett nytt mål eller känna mig nöjd med min långdistanskarriär. Jag visste ej innan PBP om jag skulle gilla de riktigt kärva distanserna men anade att det skulle ge mersmak om jag bara tog mig i mål. Redan kvällen efter PBP bestämde jag mig för att genomföra loppet igen, om fyra år, vilket är alldeles för länge att vänta. Nu är jag därför ute och scoutar efter nya utmaningar och ett av de lopp som vore roligt att genomföra är Furnace Creek 508.

Starten går i Oktober strax norr om Los Angeles och 508 syftar på miles, dvs 817 kilometer. Med tanke på att PBP kändes långt och detta är 41 mil kortare kan det kännas enkelt men något väger in när National Geographic rankat loppet som det åttonde tuffaste långdistansloppet i världen, oavsett sport. Furnace Creek omnämns också som "The Toughest 48 hours in Sport". 

Det som väger tyngst är hettan som ofta ligger över 40 grader dagtid, att det sen är 10.000 höjdmeter över tio bergspass känns också kittlande. Furnace Creek är den lilla ort där du vänder efter att ha korsat Death Valley och hela Mojaveöknen. Furnace Creek kan bli mitt nästa Brest, stället jag stannar och tar den där körven innan jag rullar tillbaks till målgången vid Joshua Tree National Park. Andra helgen i Oktober 2012, jag bokar upp den helgen, vem går in som sponsor, behöver 3000:- till anmälningsavgiften och en liten budget till bananer och is.

Någon som vet fler än superladyn Catharina Berge som genomfört FC508?

Skriv ut Permalink Kommentarer (4)

2011-11-07 21:17


10 Frågor till mig själv efter PBP

 

1 Sportfrågan, hur känns det?

Säger som alla skåningar i idrottssammanhang: Ja va ska man saja? Den största känslan är att äntligen, efter tre års snack, vara den som gjort, genomfört, Paris – Brest – Paris. Det är en väldig skillnad på den som gjort och den som ska göra. Jag är en del av mystiken kring loppet nu, invigningssceremonin är över och jag är en bättre cyklist nu än för en vecka sen, det hände något med mig under Paris – Brest – Paris. Det var stort att genomföra det, jag blev en större människa. Horisonten för vad jag klarar av har flyttats fram och jag är bekväm med det. Jag har redan börjat tänka på nästa utmaning.

2 Hur mår röven?

Röven älskar mig, det var egentligen inga problem under loppet, alla verkar tro att asset ska vara det största problemet, så har det aldrig varit för mig. Dagarna efter hittade jag dock två saltgurksstora vattenblåsor på skinkorna men de besvärade inte mig under loppet. Jag använde en halv burk Assos rövcréme samt ett stänk Raphas tallbarrsdoftande chamois, de fungerar alldeles utmärkt.

3 Hur är det att cykla 1230 kilometer?

Underbart och underligt. Det är för långt för att greppa distansen. Jag cyklade en 1000 km distans i sommar men det går inte att jämföra. Då fanns det gott om tid för sömn och höjdskillnaden mellan 1000 km i Småland och 1230 i Bretagne är enorm. 11 gånger större höjdskillnad var det någon som sa. Jag reflekterade inte så mycket över längden under loppet, jag var för mycket i det. Jag fokuserade hela tiden på etappen jag befann mig i och delade upp loppet i smådistanser mellan kontrollerna, cirka 80 km i taget. Det funkar bra. Tänker du för mycket på att det bara är 550 kilometer kvar när du är skittrött i ett evighetslångt slakmot blir du knäckt. Bortsett från knäna var resten av kroppen med på att cykla längre än 1230 km men det var jävligt skönt att sova natten efter målgång.

Cykeln var perfekt. Min Surly Crosscheck levererade just den trygghet jag var ute efter. Vikten är den enda nackdel men komforten med 35 mm Schwalbe Kojaks är fantastisk. Ingen punktering, inga mekaniska trubbel. Mina händer domnade till igen men som förebyggande åtgärd hade jag skålarna från mina tempopinnar monterade i flush med styrväskan så där kunde jag vila i tempoposition trots att tempobågar är förbjudna. Här sparade jag överkroppen och händerna mycket. Dessutom hade jag kompressionsstrumpor jag rullade upp när jag stannade vilket var skönt.

4 Hur är det att sova så lite med så mycket ansträngning.

Kroppen klarar mer än vad vi vanligtvis utsätter den för. De som tuffar sig efter ett 24 timmarslopp borde ge sig på detta. Det är något annat. Efter 300 km vilade jag en timme, sov inte men låg ner. Vid 600 km passeringen hade jag ont i knäna och beslutade mig för att bara ta mig i mål, inte prestera någon tid att snacka om. Jag fick 5 timmars sömn i Brest och det var välgörande. På hemresan sov jag två timmar i en säng mitt i natten och en kvart på en gräsmatta när det var som varmast. Lite mer än 7 timmar sammanlagt. Jag trodde det skulle bli mer men mina knäproblem åt upp mycket av den tid jag hade behövt för att kunna slappna av. Nu fick jag cykla mycket långsammare.  7 timmar totalt, hur mycket av min tid på 75 timmar som var cykling vet jag inte men knäna gjorde att det blev mycket väntan på olika läkarstationer vilket också var en form av vila.

 5 Hur mår knäna nu?

 Nu, en vecka senare har jag inte så ont längre men de var så överansträngda dagen efter målgång att jag fick gå baklänges ner för trappor. Jag kände mig som en 90 åring dåligt skick. Det var ett helvete de sista 500 km. Jag led verkligen, det var illa på riktigt men jag hade aldrig någon tanke på att bryta. En kartong Ibutemin räddade mig men det kommer jag aldrig berätta för svägerskan som är läkare. Kan verkligen inte tänka mig att den dosen smärtstillande är bra för levern men å andra sidan är 1230 km allmänt dåligt för kroppen men lysande för hjärnan. Det som känns bra är att smärtan nu är borta och jag tänker att det bara är en överansträngning i mjukdelarna och att det kommer att ordna sig. Jag kommer att gå till grunden med varför mina knän är svaga, gå till en specialist och träna förebyggande i höst.

6 Kunde du inte räknat ut med just röven att knäna skulle krångla.

Nja. Mina knäproblem har jag haft länge men jag har cyklat otroligt mycket det senaste året utan känningar så jag trodde att jag var stabil och stark. Varför smärtan kom nu efter 400 km och inte alls under de 400, 600 och 100 km lopp jag gjort under året? Klart de flesta cyklar över sin förmåga de första milen, det är svårt att inte ivra men jag tycker de borde klarat det. De spelade mig ett spratt.

7 Vad skulle du gjort annorlunda.

Det säger sig självt. Träna förberedande, gått en kurs i knätejpning, haft mer linnement med mig, mer smärtstillande, något jag nu fick cykla runt och leta efter. Sen hade jag haft mindre packning. Jag hade mindre än de flesta, min styrväska endast men jag insåg halvvägs att jag fraktat Flapjacks till Brest. All energitillskott fanns att köpa i kontrollerna och hade lite för mycket livlina i vikten. Dessutom hade jag både Camelbak och stora flaskor vilket var både bra och dåligt. Vid flera tillfällen var båda flaskorna fulla när jag kom in till nästa kontroll, jag har då burit två kilo i onödan i 80 km. Längs vägen stod ortsbefolkningen överallt och erbjöd påfyllning av energi och vatten så det hade verkligen fungerat med bara flaskor.

8 Ska du bli deprimerad och tjock nu?

 Inget jag har planerat. Jag trodde jag skulle gå ner mer i vikt efter loppet men min långsamma retur från Brest gjorde att jag höll mig på bra energinivåer. Tre dagar efter hemkomst vägde jag två kilo mindre än vid start och det är där jag ligger annars plus minus 2. Nu sitter jag här och känner på knäna och undrar om de är med på grusetapplopp i Nybro nästa helg, just nu är det inte aktuellt men mycket händer på en vecka och jag tror det är just den typ av framtida mål jag behöver för att hålla mig flytande med cyklingen. Än så länge har jag bara cyklat till jobbet men i helgen blir det en tur i skogen som test.

9 Blir det någon riktig RR.

Jomen det kommer säkert i en tidning nära dig när allt stannat upp. Känns som jag måste få perspektiv på loppet, är fortfarande i det för mycket för att kunna reflektera.

10 Ska du göra det igen om 4 år.

Inget snack. Trots tiden på cykelkorset var det en fantastisk upplevelse, något att det bästa jag gjort i livet. Älskar man att cykla är Paris – Brest – Paris oerhört stort och jag vill absolut uppleva det igen, inte som revansch utan av ren glädje.

Je T ´Aime Paris – Brest – Paris.

Förresten, har du någon god öl att tipsa om?

Absolut. Veckans höjdpunkt var en Mohawk IPA på fat. Jag missade om det var deras Extra IPA eller Amarillo jag drack men det spelar mindre roll, den har gjorts i en mängd olika versioner och jag gillar dem alla. Köp till helgen och drick med stora klunkar, som om du cyklat 1230 km utan öl!

Skriv ut Permalink Kommentarer (3)

2011-09-01 22:54


10 bilder till i väntan på RR

 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2011-08-30 20:13


10 bilder i väntan på RR

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2011-08-27 17:10


Dagen i bilder + Tracking info.

Le gymnase des Droits de l'Homme avant l'arrivée des quelques 5200 randonneurs. På söndag är denna plan full av 5200 randonneurer som väntat länge, länge på att få börja resan västerut. Vill du följa oss på resan finns HÄR en lista på alla svenska deltagare. Alla har ett fyrasiffrigt ramnummer, mitt är t.ex 4692. Detta nummer skriver du in i rutan HÄR så får du position genom det chip vi bär, förmodligen bara vilken kontroll vi passerat och när vi väntas till nästa. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2011-08-19 22:40


MerErik Nohlin

Mörkare än din vevlagerhylsa, hårdare än 7075 aluminium, långdistanscyklist, flahuteaspirant och lead designer på Specialized. Basecamp i San Francisco. Öls, kaffe och musik ska vara svart och stark, precis som jag. Instagram: @hellhommus Web: thegrreatescape.tumblr.com

Arkiv

  1. > September 2014
  2. > Augusti 2014
  3. > Juli 2014
  4. > Juni 2014
  5. > Maj 2014
  6. > April 2014
  7. > Mars 2014
  8. > Februari 2014
  9. > Januari 2014
  10. > December 2013
  11. > November 2013
  12. > Oktober 2013
  13. > September 2013
  14. > Augusti 2013
  15. > Juli 2013
  16. > Juni 2013
  17. > Maj 2013
  18. > April 2013
  19. > Mars 2013
  20. > Februari 2013
  21. > Januari 2013
  22. > December 2012
  23. > November 2012
  24. > Oktober 2012
  25. > September 2012
  26. > Augusti 2012
  27. > Juli 2012
  28. > Juni 2012
  29. > Maj 2012
  30. > April 2012
  31. > Mars 2012
  32. > Februari 2012
  33. > Januari 2012
  34. > December 2011
  35. > November 2011
  36. > Oktober 2011
  37. > September 2011
  38. > Augusti 2011
  39. > Juli 2011
  40. > Juni 2011
  41. > Maj 2011
  42. > April 2011
  43. > Mars 2011

Mest lästa

  1. Eurowurst
  2. Skål och välkommen!
  3. 300k mosbricka

Kategorier

  1. > Cyclocross
  2. > Cykelhistoria
  3. > Cykelkultur
  4. > Fixie - SS
  5. > Freeride
  6. > Kost och näringslära
  7. > Landsväg
  8. > Landsväg
  9. > MTB
  10. > Pendlar - Vinterhojj
  11. > Prylar
  12. > Teknik
  13. > Tour de France
  14. > Träning
  15. > Tävlingar
  16. > XC

Etiketter

  1. > AHAUL
  2. > Assosmannen
  3. > Design
  4. > ECMC2014
  5. > Elcykel
  6. > Eurobike
  7. > Firefly
  8. > I
  9. > Kläder
  10. > Konst
  11. > Lance Armstrong
  12. > Lasertime
  13. > Liggcyklar
  14. > NAHABS
  15. > No Comment
  16. > Paris-Brest-Paris
  17. > pbp
  18. > Porr
  19. > Randonné
  20. > Ronde van Retaard
  21. > Silva
  22. > Specialized
  23. > Sverigetempot
  24. > Ta mig här ifrån
  25. > The Great Escape
  26. > Thüringen Rundfahrt
  27. > Transcontinental Race 2013
  28. > Utläggning
  29. > Veckansdetaljer
  30. > Velodrom

Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser