Billingeracet och upptäckten av ny kroppsdel - Hanna Näslund | Bicycling.se

Hanna Näslund


Hanna är en multisportande norrlänning som 2017 kör ”all in” på cykling. I samarbete med Mitsubishi MTB Challenge och Bicycling ska hon ta reda på hur mycket cyklist du kan bli på ett halvår – med rätt uppbackning. 30-åriga Hanna jobbar heltid med marknadsföring i Stockholm, och under säsongen väntar 11 tävlingar på 21 veckor. Resan följer du även i vår artikelserie ”Så bakas en cyklist”.

Billingeracet och upptäckten av ny kroppsdel

17 maj 2017
av: Hanna Näslund


VARNING! Denna tävlingsberättelse bör ej läsas ”on the run”, då textlängden spårade ur. Slå därför av på steget. Häll upp en kopp kaffe eller te. Och känn lugnet. 

Att fixa slanglöst (en punkterings-förebyggande procedur som påbjuds av den moderna cykelbibeln) dagen innan tävling är ingen bra idé. Det vet de flesta, även jag. Det blir ju bara deppigt att vakna bredvid ett par tomma däck på ett hotellgolv (alltså jag sov i sängen, cykeln på golvet) och tömma ur tätningsvätskan i ett badkar ett par timmar innan start. Men i sedvanlig tidsoptimistanda hade jag utfört samtliga pre-race förberedelser med negativ marginal. Beställt ny framklinga med för lång leveranstid, och därefter ändå tvingats köpa en i butik. Gjort ett stressat däckinköp dagen innan avfärd. Fått hjälp med Tubeless-fix av grymma mekanikern Jesper Lundqvist på Velo & Oxygen. Varpå jag slängde (läs lade med varlig hand) cykeln i bilen och styrde mot Skövde fredag eftermiddag. Precis så man inte ska göra, då däcken behöver rulla en sväng efteråt för att täta ordentligt. Men gjort är gjort, och kommer sannolikhet att ske igen. Hälsar fiskminnet.


Skulle reka banan kvällen innan. Kom fram jättesent, och hade glömt mörkerglasögonen. 

Två slangar senare fann jag mig sittandes med okänd man vid frukostbordet på First Hotel i Skövde. Vi diskuterade förväntningar på loppet, och kollade Youtube-film från tidigare år. För en gångs skull hade jag svårt att få i mig frukosten. Kanske var det inte konstigt att nervositeten smög sig på lite extra den här gången. Inför mina tidigare typ fem cykellopp har jag inte haft ett enda öga på mig, än mindre en uttalad målsättning. Så när det nu pga ”Så bakas en cyklist”-prylen ramlar in lycka till från både kända och okända håll, så är det förstås svinkul (tack!). Men också lite läskigt. Enligt rykten skulle Billingeracet vara ett av de tuffare loppen i cupen, då banan består av 78 km och dryga 1000 höjdmeter, fördelade på tre intensiva stigningar. Loppet bjuder dessutom (till min stora lycka) på en i långloppsmått mätt stor andel stigpartier. Dra sedan bort ett antal långpass, och addera vad som kändes på gränsen till en orealistisk målbild för årets första tävling. Voilá – välkommen till årets första suffer-fiesta!

På startlinjen insuper jag energin från ett hav människor med förtidsutlösta endorfiner. Det är precis den här känslan jag längtat efter. Nerven. Icket lika efterlängtat är att en av två flaskor jag ska lämna till ”vänlig langande bekant” just kraschat i påsen, och dränkt min ”inför start”-macka i Red Bull. ”TVÅ MINUTER TILL START!”…. PANG! Jag tar det lite piano på väg ut ur startområdet för att undvika incidenter, och passar på att spana efter eventuella D30-tjejer att haka på. Loppet börjar med en lång stigning på asfalt, ett tyst trampande på låg växel ackompanjerat av ljudet från hundratals chockstartade hjärtan. Mer eller mindre vältrimmade, av flåsandet att döma. Då cykling uppför är en av mina starkare grenar (trots mina 181 cm över havet) trycker jag på en växel till, varpå jag passerar två tjejer i min klass. Jag blir lite förvånad över att benen känns så peppade, och att hjärtat verkar på banan dagen till ära. En pirrande känsla infinner sig, och jag hinner tänka ”idag ska jag vara med och fightas”.


Startskottet har gått. Hepp hepp! Foto: Chr/Happyride.se

När det flackar ut följer ett längre grusvägsparti. Hela första tredjedelen av loppet kan jag trycka på i ett tempo som känns aningen över min förmåga, vilket senare visar sig vara en korrekt bedömning. Jag har noll och ingen koll på hur jag ligger till, men jag koncentrerar mig på att klamra mig fast vid okända ryggar för att spara energi. Jag hittar ett par som uppenbart kör ihop, och ligger på rulle bakom en stark tjej från annan tävlingsklass. Snart börjar stigpartierna avlösa varandra. Böljande, vackra, rotiga, flowiga stigar. Somliga omgivna av magiskt vackra vitsippor. Ni kanske minns Ronja Rövardotters hemskogar? Precis så sagolikt vackert är det här. Även om 20 % av det vackra eventuellt beror på min glasögonlins. Jag motstår ett infall att kasta mig av cykeln för att göra en vitsipps-ängel i den inbjudande grönskan. Fokus! Det är första gången jag tävlar på den fulldämpade cykeln, och DARN så bra den gör sig på banan. Känslan är att jag sparar en massa energi när jag slipper ta stötarna med kroppen. Den liksom flyger fram över rötterna, och alla som tävlat i cykling vet att man blir minst dubbelt så modig med adrenalin i kroppen. Ibland på gränsen till dumdristighet. Och mycket riktigt, en person framför mig går förmodligen i just den fällan. När jag passerar kryper hon ut i skogen på sargade knän (hon hade redan fått hjälp av andra) efter att uppenbart ha kraschat minuten innan. Hon verkar okej.


Lämmeltåg på hjul. Foto: Chr/Happyride.se

Under delar av loppet brottas jag med ett orosmoln som envist och likt en serietidningsbubbla följer mig på färden. Det handlar om mitt post förkylnings-mode, och de uteblivna passen. Det är en sak att köra på hårt i en timme eller två, det klarar jag att göra oavsett status. Men det är den tredje och fjärde timmen som blir kritiska om kroppen inte är van. Och då är risken att kroppen checkar ut för dagen. Alternativt får kramp, och därefter checkar ut för dagen. Tävlingen blir lite av en mental kamp på grund av detta, där jag ena stunden känner mig stark, men i nästa stund känner domedagstankarna komma. Och mycket riktigt. När loppets första krampkänning kommer, ungefär halvvägs in i loppet, blir jag sjukt stressad. ”Helvete – är du redan här? SNÄLLA låt mig hinna njuta av detta liiite längre! Ser du inte hur FIN banan är?”. Från min strategi om att äta en gel i halvtimmen övergår jag nu till än tätare energiintag, och dricker ännu lite mer än ransonerad mängd. ”SNÄLLA, LÄMNA MIG IFREED!

En tredjedel in i tävlingen passeras jag av en vän från multisportandet, Marie Krysander, en stark tjej med mycket pannben. Ödmjuk som få. Marie är en fena på att köra utför, och jag klarar inte riktigt att haka på i hennes fart. Vi påbörjar någon form av katt- och råtta-lek, där jag åter hinner ifatt och om i nästa uppförsbacke. Jag håller henne bakom mig en stund, men vips är hon ifatt igen, i svansen på ett snabbt gäng. Jag missar tåget och cyklar en bra stund på egen hand i vakuum. Jag tror mig nu vara i den övre halvan av min klass placeringsmässigt, och vi har gjort 2/3 av loppet. Krampen kommer och går med allt kortare uppehåll. Lite som med värkar, utan att han ågon erfarenhet av sånt. Jag försöker få ner pulsen på grusvägspartierna, och trampa ur benen på lättare växel. Det funkar ett tag. Men kroppen är inte så lättlurad, och så fort jag bökar runt på stig igen sätter krampen tänderna i framsida lår. Från här och de tre sista milen börjar orange ansträngningsnivå skifta till rött. Vid andra och sista langningen får jag i efterhand höra att jag såg ”väääääligt trött ut”. No shit!


En av många flowiga stigar. Dock utan vitsippor just här. Foto: Chr/Happyride.se

De sista två milen känns stigpartierna alltmer krävande, och för en gångs skull önskar jag mig grusväg i present. Mest för att få chans att hänga av krampen. För mig, vars grundteknik kanske inte satt sig i ryggmärgen ännu, är det lätt att när tröttheten slår till fastna i ett slafsigt och krängande mode i de tekniska partierna. Det märktes tydligt att jag nu tappat fart på stigarna, då jag hittills hade klarat mig från ”öka farten bruden”-utspel, men nu känner frustrerat flåsande andetag i nacken. Jag vill skrika ”JAG FÖRSTÅR DIG! MEN DU SKA VARA GLAD ATT JAG INTE ÄR EN DEL AV STIGEN BY NOW!”. Plötsligt passerar jag Marie vid stigkanten, och hon ropar något om punktering. Jag känner med hennes förmodligen enorma frustration och stress, även om det såklart också blir en sporre att jag nu plockat en placering. En liten stund senare cyklar den senare vinnande tjejen i D30 om mig. Jag var alltså i ledning en stund, men det var väl nästan tur att jag inte hade koll på det. Sista milen in i mål är 110 % fokus på just ATT komma i mål. Det mesta är suddigt, och de sista dropparna vätska är utsugna ur flaskstackaren. Jag känner febrilt igenom ryggfickorna, men hittar inget annat än kladdiga och urvridna gel-papper. Den som tävlat i snorsport har upplevt den ovärdiga känslan av att leta energi som inte finns, och med gelkladdig hand torka snor, lera och salt ur ansiktet.

Loppet avslutas med ”Strupen”. Från en lång och seg stigning övergår backen till ett kilometerlångt brant parti med 100 höjdmeters tvär stigning. Vid det här laget är jag precis så äckligt trött som jag anat att jag skulle vara. Krampen i framsida lår är nu konstant, och hen som cyklat med ihållande kramp vet hur det påverkar farten. Den nya framklingan, med högre utväxling men mindre att ta av uppför, förenklar inte saken. Plötsligt får jag syn på något MYCKET oväntat. Ni vet de där snygga insida-knä-musklerna, som är karaktäristiska för cyklister, och kanske framförallt löpare. Några sådana har jag aldrig haft. Hos mig är det istället typ en grop, eller i bästa fall platt. Men när jag nu sneglar ner på benen ser jag att muskeln plötsligt uppenbarat sig, och dessutom ser ut att vilja poppa ut ur kroppen. Krampen har trollat fram nya muskler (om än tillfälligt). Heja kroppen!


Mannen på bilden har garanterat klivit av pga kramp. Även här ser den där muskeln ut att pumpa på bra. Ser ni vad jag menar? Foto: Chr/Happyride.se

Strupens sista suck är omgiven av entusiastisk publik. Det går outsinligt långsamt uppför nu, och förmodligen undrar de vad jag håller på med. Plötsligt hör jag mig själv skrika ”KRAAAAMP!”, som för att varna min omgivning för detta djävulens påfund. Publiken ser mest roade ut. Någon skriker ”DU KLARAR DET!”. Jag tänker; ”Klart som faan att jag gör. För kliver jag av nu vecklar kroppen ihop sig i en sista sammandragning. Och kanske aldrig någonsin går att räta ut igen". Så jag trampar upp i slow motion.


Jag avslöjar aldrig känslor på bild. Av principskäl. Foto: Hjältekvinnan med fläskläppen. 

Efter en halvhjärtad spurt tar jag mig i mål på tiden 3.46. Jag har aldrig varit så glad över ett målsnöre (möjligen efter en veckas non-stop tävlande i Alaska, men där uteblir åtminstone krampen). Jag spanar efter ett bekant ansikte att förenas med i post race-mode.  Jag träffar jag tjejen som kraschade, som nu stoltserar med en läpp som få haft råd med i Botox-format. Hon verkar ha klarat sig bra i övrigt. Jag får veta att jag knep en andraplats, med en minuts marginal. Det känns inte helt fair med tanke på att Marie förmodligen trampat om mig om hon fått slippa punktering. Men sånt är livet med nummerlapp, nästa gång är det hon som har turen på sin sida.


Det är ju inte varje dag man får stå på en prispall liksom. Grattis till 1:an och 3:an!

Med mitt livs första prischeck (jaja, det var ett presentkort på 600, men är det så noga?)  i min hand lämnade jag Skövde med en känsla av vinst. För den där målsättningen om topp-4-placering hade faktiskt känts högst överambitiös på förhand. Men det gick ju! Och kanske var det en mental än fysisk prestation den här gången. Tack för det, huvudet. Du är toppen på mer än ett sätt.

Nu laddar jag om till Långa Lugnet i Falun om 1,5 veckor. Det enda lopp i cupen som jag faktiskt HAR kört tidigare. Då på en cykel jag kallade ”BMX:en”. En 26-tums stålhäst med på tok för liten ram. Men mer om det en annan gång.  

So long,

Hanna


Slagna hjältar utanför målfållan. Det ryktades om att fler brottats med krampen i lördags. Foto: Chr/Happyride.se

Tävlingens eloge går till Skövde Cykelklubb för en grymt rolig bana, till de tre peppade männen som förgyllde tillvaron på parkeringen, till er medtävlande som hejar längs banan (det är tacksamt att vara tjej, folk har förvånansvärt bra koll på ens placering) och till härliga och prestigelösa konkurrenter. Vilka människor jag möter i den här sporten!

PS. Min kamouflage-inspirerade klädsponsor i projektet, 8848 Altitude, gjorde inför uppsnacksintervju om mål och tankar inför säsongen. För den som är en uthållig läsare! DS.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet nittioett med siffror i fältet här


Kommentarer


2017-05-18 11:03   Ingrid

Riktigt bra RR och starkt kört!
Ser fram emot att stå på startlinjen med dej på långa lugnet !

 

2017-05-18 09:58   Anna Pojen

Härlig RR! Låter precis så tufft som det säkert är! Grattis till 2:a platsen! :D

 


Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!