Dansa (läs cykla) och pausa - Hanna Näslund | Bicycling.se

Hanna Näslund


Hanna är en multisportande norrlänning som 2017 kör ”all in” på cykling. I samarbete med Mitsubishi MTB Challenge och Bicycling ska hon ta reda på hur mycket cyklist du kan bli på ett halvår – med rätt uppbackning. 30-åriga Hanna jobbar heltid med marknadsföring i Stockholm, och under säsongen väntar 11 tävlingar på 21 veckor. Resan följer du även i vår artikelserie ”Så bakas en cyklist”.

Dansa (läs cykla) och pausa

3 aug 2017
av: Hanna Näslund



Jag vet inte hur DU känner, men jag tycker i alla fall att det känns prioriterat att (näst efter cancer förstås) utrota alla förkylningar och influensor. För gott. Det enda de åstadkommer är ju att beröva en på både resor, tävlingar, träningspass och sociala aktiviteter. Medan allt de behagar ge tillbaka är hög feber, sprängande huvudvärk och en slemmig hög med snor. Samt karensdagar. Känns detta som en rimlig deal? Jag tänker osökt på att ge och ta. Om du får något bra måste du ge något bra tillbaka. Du kan ju inte ge något DÅLIGT tillbaka. En princip som dessa infekterade och giriga varelser knappast har anammat. Ändå låter vi dem löpa fritt som om det vore helt acceptabelt att bete sig på det sättet. Förjävligt. Måste bara tänka vad det är jag gett nu igen. God sömn, bra mat lagad från grunden, en stressfri vardag och maximal återhämtning? Eller var det ett halvårs pressande av kroppsstackaren, lite sådär lagom på marginalen? Kanske bor svaret i de senaste veckornas pausande. För ska du orka dansa måste du faktiskt pausa, i alla fall enligt Penetoz.

Men! Det viktiga är nu att inte vara bitter över den senaste tidens sjukdomssvacka. Och att jag INTE ägnar det här inlägget åt hur fruktansvärt synd det var om mig när jag för tre veckor sedan drabbades av en influensaliknande domedagssjuka. Hur jag under natten efter det senaste inlägget drabbades av 40+ graders feber, som sedan krampaktigt höll sitt grepp om mig under fyra rekordlånga dygn (på riktigt alltså – nytt pers). Hur jag i min ensamhet fick krypa längs golvet från sängen till toaletten eller köket (fast jag kunde förstås inte äta något för jag var såklart för sjuk) för att inte svimma av sjukdomsyrsel. Samt hur min mamma Kia ”Hjälten” Näslund kom flygandes med expressflyg (nåväl, nattåg) från norraste norr den tredje dagen, för att rädda livet på sin lilla dotter (läs sitt 30-åriga och åtminstone på pappret vuxna barn).



Jag tänker inte snöa in på huruvida jag kunde vrida ur lakanen av svett i de Alvedon-forcerade feberdalarna, för att sekunden senare linda in mig själv i samtliga av hushållets ull-  och dunprodukter (inklusive sovsäckssortimentet) i en enda mänsklig puppa av ynklighet. Hur jag medelst ambulans (läs taxi i normalfart) tvingades åka till närmsta akutmottagning (en semesterlugn Närakuten med noll drama) för att konstatera att min sänka var ORIMLIGT hög (det hör man ju själv att det är livsfarligt, en sänka är ju låg). Varpå en doktor skrev ut sin 453 499:e penicillinkur för året, så att de anbitiotika-resistenta bakterierna kan växa sig än starkare och farligare för samhället, samtidigt som individen jag kunde bli kvitt min feber på ett par dygn och krypa ut ur puppan. Och en halv vecka senare bli relativt frisk. Detta tänker jag INTE skriva om. Jag vill bespara dig sådant martyrskap.

Istället väljer jag att blicka framåt och i nuet. Augusti liksom. Även känd som årets friskaste och mest vitala månad enligt OECD:s senaste rapport. Och vara en optimist, som ju tro det eller ej (för dig som läser bloggen) är mitt grundläge. Fram till för en knapp månad sedan har ju långloppsprojektet faktiskt gått över all förväntan. För mig, som hade kört cirkus fyra MTB-lopp innan vi satte igång, var det ju svinkul att jag kunnat placera mig på en prispall för typ första gången i mitt liv. Vilken fest liksom! Och när alla tävlingar rullat på med bra resultat är det lätt att glömma hur mycket som kan gå fel. Jag har ju till exempel inte haft en endaste punktering (oh, don’t go there…), krasch eller cykelhaveri ännu (peppar, peppar). Jag har ju EGENTLIGEN haft flow. Fram till förkylning, influensa, och två missade tävlingar. Och exakt vem, jaa VEM, kommer bry sig om detta om hundra år? Förutom de som får influensa utan tillgång till fungerande antibiotika då kanske.

Min poäng är att NU laddar jag om för dans igen. Cykelträningen är igång igen, och igår slog jag till och med på stort och körde ett tröskelintervallpass på Monarken jag lånat. HELVETE så jobbigt! Hade tappat typ 20 watt till min tröskelnivå, men vi får hoppas att det är övergående. Jag skrev genast ett krismail till Emil Lindgren (som kanske är jordens ödmjukaste vad gäller att ta sig tid att dela med sig av kunskap), som lugnade mig med en invecklad historia om blodets volym och hur det där löser sig om man bara börjar cykla igen.


Första turen efter sjuka känns ju all träning jobbigare, men också roligare. Perspektiv är bra skit.

I helgen väntar bröllop för en väldigt nära vän (och premiär som toastmaster, wish me luck!), och oturligt nog ännu ett missat långlopp (det enda jag hade ”planerat” att missa). Jag känner mig utvilad och glad efter tre veckors semester, och obotligt pepp på att träna och tävla igen. Kanske är det inte så dumt med en paus ibland? Nästa helg blir det ääääntligen nummerlappsevent med självaste Cykelvasan, som även den ingår i Cykelbageri-projektet. Förra året premiärkörde jag i tävlingsklass, men fick punktering tidigt, med tre timmars ensamcykling som följd. Hur lång tid den tog att laga ska jag avslöja i mitt ”inför Cykelvasan”-inlägg. I september väntar de två sista långloppen, och jag är rekorderligt tävlingssugen nu att jag dessutom tänker klämma in landsvägsloppet Velothon däremellan. OM kroppen känns pigg och kry. Dansa – pausa. Så var det ja.


Let’s dance!

/Hanna

PS. Och lycka till i helgen ni som ska köra Finnmarksturen – jag hejar på er! DS.


Semestern bjöd på en veckas come back på bitchvolley-planen, en sport jag pausat lite till förmån för träsksport (samlingsnamn för multisport, cykling osv). Härliga tider!


Celeste-pärlan och jag, vi börjar bli riktigt goda vänner nu. Vi är ett lag liksom. 

Kategorier:
Cykelvasan 

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet femtiosex med siffror i fältet här


Kommentarer


2017-08-04 06:32   Mattias Backlund

Tack för underhållningen. Den influensan är inte att leka med, men den ger perspektiv som till och med kan få dig att njuta av kramp. Mental styrka alltså. Dansa vidare nu!

 


Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!