Hanna Näslund | Bicycling.se

Hanna Näslund

Jakten på obekvämligheten



Foto: Sydsvenskan/Hussein El-alawi

När ondskan själv kommer på besök i din hemstad är det en käftsmäll, oavsett hur många minuter från händelsen du råkar befinna dig. Det har inte gått många stunder sedan i fredags utan tankar på varför det hände, och på de som drabbades på riktigt. De som förlorade sina liv eller personer de älskar. Men om vi printar ut allt som skrivits om terrordådet finns inte många träd kvar på jorden. Så jag tänker överlåta de analyserna till övriga 9,99999 (osv) miljoner av Sveriges befolkning, och istället berätta om den senaste tidens bravader i cyklistbageriet. Utan att anpassa min ton till terror-mode. Jag tror nämligen att livet måste gå vidare nu, för oss som har den valmöjligheten.

Våren verkar äntligen ha fattat att hen är välkommen att stanna, och även om det inte varit någon tropisk värme har åtminstone de värsta snöstormarna uteblivit. De senaste två veckorna har därför bjudit på en hel del cykling på torra stigar (OBS norrlännings mått mätt). Mesta tiden har osökt spenderats utanför min komfortzon, i form av cykling med mer eller mindre random sällskap. Först ut var måndagen då jag slumpmässigt cyklade in i Kajsa Eneroth (16ish-årig MTB-talang som ska köra EM i år) vid starten på Fiskartorpet-slingan. Vi beslöt oss för att sällskapa, och mitt ”lugna pass” slutade med en timme mellan pulszon hög och hemsk, med Kajsas flåsandes i nacken efter instruktionen ”jag ska köra ett ganska hårt pass idag”. Svincool tjej. Heja henne!


Från vänster: Hanna "maxpuls" Näslund (Oklar CK), Kajsa "Oberörd" Eneroth (MTB Täby)

Och i fredags var det dags igen. Med leriga MTB-skor (OBS äger inga landsvägsdojor) anslöt jag till den mytomspunna landsvägsmaffian Le Peleton. De kör en timme ”all in” åt Nacka-hållet varje onsdag och fredag. Samling 05.55. Kommentar överflödig. Jag körde med den ”långsamma” gruppen (34 km/h), och lyckades precis klara mig undan avhängning trots oanmält ryck. Till mitt försvar ska tilläggas att min erfarenhet av klungkörning är 1 (läs en gång). Och att rundan innehöll ett hav av korsningar, okynnesrondeller och annat trafikbös. Obekvämlighetsjakten har alltså gått så långt att jag misstänker en slags vårallergi mot just komfortzonen. Jag ska berätta om ett tredje pass, så kanske vi tillsammans kan sätta en diagnos.


Le Peloton-rundan, korta versionen. De kör samma varje vecka, så det finns gott hopp om att man kan lära sig hitta tillbaka om/när man blir avhängd.

”TISDAGSRAJD”
(Happy Rides MTB-tur, tisdagar kl 18.30, start Hammarbybacken)
GRAD AV MYTOMSPUNNENHET: 3,8/5

Redan på långt håll ser jag den. Downhill-hjälmen. Den går inte att ta miste på, med sitt karaktäristiska hakparti och attityd-osande aura. Jag brottas under en millisekund med tanken på att vända kvickt innan någon ser mig. Åka hem och köra på Monarken istället. Där behövs i alla fall ingen störtloppskruka. Ett tjugotal väntande cyklister står grupperade i mindre gäng, och jag sluter upp med de som ser minst farliga ut. Vi småtjattrar lite, och en snabb analys visar vilka attribut som skiljer mig från mängden; töntiga trikåer istället för coola shorts, landsvägshjälm istället för MTB-hjälm med skärm, halva däckbredden mot snittet och en slaglängd på ca. 50 cm kortare än övrigas. Och självklart har jag glömt pannlampsjäveln hemma.

Det går ändå helt okej till en början. Stigen vi kör iväg på är ju i princip min bakgård (bor i Hammarbyhöjden), och så länge vi kör i medelsvår terräng kan jag kompensera mitt tekniska handikapp med ett okej flås. Monstercyklisterna är oväntat snälla. I samtliga nedförslöpor känns det dock som att Downhill-mannen (jo, han har ve och fasa anslutit till gruppen jag kör med) väljer ett spår som liksom går ÖVER mig. Trots att jag cyklar på en smal stig, där jag i min naiva värld tror att omkörningsförbud råder, tar han sig ändå förb migi i fyrdubbel fart, genom att studsa på olika tingest runtom mig. Såsom träd, klippväggar, stenar och vilda djur. Lite ”Crazy Wallride”, om ni sett den?



Och uppförs cyklar jag istället om Downhill-mannen, tack vare min fullblodsspringare (Methanol FS 9.2 heter han), om än via lite mer konventionella vägval. När vi angriper de knixigare partierna, med klipphällsmaraton och storstensstök, har jag det kämpigare att hänga med. Medan Herr Wallride antar dödsgreppet (läs inga fingrar på bromsen) och låter cykeln svälja halva skogen försöker jag själv avgöra hur stora ”dropp” jag kan guppa nedför utan alltför många framåtvolter. Och vips är enduromaffian ur sikte. De får vänta in mig ett gäng gånger, och jag tänker att de nog börjar bli frustrerade. Men vet ni vad de gör? Jo. De tipsar, peppar och hejar på, och tycker att det är förjäkla bra att jag är med och provar. Åtminstone är det vad de säger.

Passet jag trodde var en timme visade sig vara tre. Men efter två timmar skymmer det så mycket att jag ser halva sagovärlden och hens mostrar stå publik i buskarna. Det är dags att tacka för sig. ”Vi ses nästa gång!” hör jag innan de rider iväg på sina monsterhästar. Och jag blir sådär varm i själen som man bara kan bli om man har slut på mobilbatteri och upptäcker ett icke-paxat eluttag på bussen. Och på väg hem ser jag plötsligt i det skumma ljuset, att där komfortzonens gräns var dragen har någon suddat ut linjen i jorden. Och gjort cirkeln lite större än förut. Bara lite. Men tillräckligt för att det ska märkas.

So long,

Hanna


Helgens något mer chillade tur. Dock med lika inspirerande sällskap. Foto: Sofie Bachmann

LIVSPEPPTIPSET: Husky Podcasts intervju med Emil Börner, som förlorade sin flickvän under deras livs cykeläventyr. Tvärtemot vad det låter så ger det hopp om livet att lyssna på den här imponerande kloka personen. Testa du med!

PS1. Inom kort ska jag berätta en hemlis (OBS ej längre hemlis efter det), som får armhåret att resa sig på mig. Kanske dig också. Ledtrådar: sjö, svinhög fart och ångest. DS1.

PS2. Nu finns del 1 av artikelserien ”Så bakas en cyklist” på webben, för dig som inte läser pappersbokstäver. Om du t.ex. vill veta vem jag är och varför jag bloggar. DS2.


25 dagar kvar till säsongens första tävling - Lidingöloppet MTB. Aldrig kört, men backarna har tydligen samma lutning som på löploppet. Hepp hepp! Foto: Lidingöloppet


På tema "träna hemma" cyklade jag några vändor i trädgården aka uppför Hammarbybacken häromdagen. Mycket motbjudande.

Skriv ut Permalink Kommentarer (3)

2017-04-10 21:16


Teknik med tvåhjulsfantomen Emil Lindgren


Fredag kl. 15.47, Fiskartorpet (Stockholm)

Han börjar rulla mot kanten. Avgrunden. Och jag hinner tänka ”Nu dör han. Fan också”. Det är inte bara det faktum att jag kommer ha ett liv halvt på mitt samvete, jag har dessutom på kort stund fattat tycke för denna mycket ödmjuka, sympatiska och till synes helt orädda person. Hur ska vi förklara detta för hans familj? ”Joo, men det var livsviktigt att vi kunde genomföra den här teknikkursen, eftersom jag ska hobby-köra lite långlopp på min fritid”. Stelt.

Minuterna innan har Emil med oroväckande frenesi städat landningen ren från nedfallna småträd och annat bråte som bosatt sig under ”Yngwies Drop” sedan sist någon tog genvägen via denna åtminstone 55 grader branta och över 8 meter långa klipphäll. De tre av oss som just introducerats för Yngve (Malmsten, reds. anm., som droppet av oklar anledning döpts efter) följer med stora ögon Emils avvaktande och till synes kontrollerade rullande ner mot domedagskanten. Sedan går allting väldigt fort.


Redaktör Danielsson filmade spektaklet. Med hårdrockslins.

Ja, ni ser ju själva. Det var ju lugnt. Med tillägget att det inte skulle varit lugnt för typ 99,99 % av världens befolkning. Varken Emil eller Andreas verkar dock ha upplevt något pulshöjande. Delvis för att Andreas (Bicyclings chefredaktör) råkar ha ”byggt” just Yngwies Drop och resten av Fiskartorpets MTB-bana, på den tiden det även cyklades friskt i hoppbacken som än idag utgör Fiskartorpets tak. Ett litet hus vid Lill-Jansskogens slut kan man säga. På Norra Djurgården, tio minuters cykelflåsande från Stureplan. Förr i ti’n var Fiskartorpet en friskvårdsanläggning öppen för offentligheten, medan huset idag utgör konferenslokal och kontor (åt bland annat oss på Lundhags). Och start-/målområde för en av stans mer flowiga MTB-slingor modell svinkul.

Emil Lindgren är mountainbikeproffs och teknikguru, med flertalet snajsiga mästartitlar i bagaget. Vad sägs om SM-guld i XCO (det där Rissveds är planetmästare i), XCM (typ långlopp), och Cyclocross (det där hippa med mycket lera i fejan). Och som en liten skön bonus har Emil lyckats knipa en av de bästa svenska placeringarna i Enduro-världscupen. Så när det i cykelbakar-projektet plötsligt uppstod en chans att träffa Emil för en teknik-clinic, kände jag att en sådan briljant chans måste delas med mina vapendragare Lina och Sue. Två vänner (varav en lagkamrat) med ungefär samma bakgrund som jag – en viss mängd cykelträning i benen genom multisporten (tänk långt och ganska otekniskt), men lite ”självlärda” och icket så många högskolepoäng just i MTB-skills.

Nåväl. Efter att övriga vänligt men bestämt avböjt döds-Yngve väntade lite snällare övningar. Såsom cykling uppförs i stökig backe. Medan kursdeltagarna kämpade med att hitta rätt växel vid rätt läge, och undvika att trampa EXAKT på backens största rot och förlora fästet, höll Emil konferens stillaståendes på samma rot i vad som kändes som en kvart. I nästa skede tränade vi framhjulslyft, och fick veta att om armarna lär sig flexa samtidigt som vår kroppsliga tyngdpunkt hittar rätt position över cykeln med någon slags tajming, så kan magiska saker inträffa. Att våra framhjul bitvis ändå snuddade vid den 5 cm höga bom som lagts ut för att cirkulera kring likt nybörjare på ridskola, pga. till synes stelopererade armar. Det är en annan historia.



Men nog tog det sig allt. Efter en timmes harvande i spåret, och nötande i ”kurva med litet skutt i nedförslöpa” fick vi betyg godkänt, och stod inför vår examen – sladdkursen. En relativt ny övning för de tre av oss som råkade vara av kvinnligt kön, vilket för att generalisera innebär att vi kanske inte uppmuntrats att sladda oss genom uppväxten. MEN JÄVLAR SÅ KUL! Och egentligen inte mer komplicerat än att hugga tag i bakbromsen och hoppas att bakhjulet sitter kvar när man är klar. Emil själv verkade ägna en betydande del träningen åt just sladdandet, och på frågan om hans årsförbrukning av däck var svaret ”ett fyrtiotal”. Vilket i mitt fall skulle innebära en ökning på 3900 % vid eventuell sladdarkarriär.



Höga av inspiration från fredagens session anmälde vi oss genast till första bästa tekniska lopp. Vilket visade sig vara Keps Cups säsongspremiär i Täby. En serie träningstävlingar där stans klubbar turas om att arrangera. En ny och ganska teknisk form av lopp för oss multisportare, som kanske har nåt långlopp i bagaget på sin höjd. I min klass väntade fyra varv på den relativt leriga bana som mätte 2,5 km. Maxpuls från start till mål. Lyckades göra en rekordelig volt över styret, som jag dock helt slumpmässigt landade på en trivsam och oväntat bekväm mossbädd. Placering 4/7 och 1,5 min efter vinnaren i min klass säger inte mycket. Men mersmaken var total. Efter två år på hardtail är det balsam för både kropp och själv att få flyga fram med fjäder i baken (läs fulldämpad cykel jag testar från Bianchi). Även om det kanske inte ser ut så på mina nu till två tredjedelar blåmärksprydda ben.  


Keps Cup med multisportligan, Sue Paz och Malin Hjalmarsson. Foto: Åsa Larsson.


En film från vår snälla supporter. Självklart är det brantare än det ser ut. Hrm.


Stort tack till Emil och Andreas för mersmak och cykelpepp major! Följ Emils blogg vetja, där han också berättat kort om vår tekniksession.

Och för dig som vill ta del av Emils skills finns ett MTB-läger i Falun med Emil och Alexandra Engen som instruktörer, som arrangeras av Toppfysik 1-4 juni. Hoppas vi ses där!

So long!

/Hanna


LIVSPEPPTIPSET:
Filmen Lion, om en indisk pojke som går vilse och hittar hem först 25 år senare. Bland det starkaste jag sett på en bioduk. Sorgligt, vackert och perspektivgivande.

Den ultimata hemsk-sköna känslan innan start. Foto: Åsa Larsson.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2017-03-21 21:09


Sambo med en magisk enhjuling

Jag lovade att berätta mer om projektet ”Så bakas en cyklist”, vem jag är och varför. Detta får nu vänta, då något betydligt viktigare just hänt. Någonting som kan revolutionera hela projektet. Ja, egentligen hela livet självt när jag tänker efter. En cykel av den mycket speciella arten Monark LT2 Magic har idag landat i mitt vardagsrum. Eller ja, Schenker bar upp det drygt 70 kilo tunga aset, trots att det inte ingick i dealen. Men efter de fått ur sig sitt sedvanliga ”nu har du j*vligt tur ska du veta” löste det sig fint.



Foto: Monark Exercise

För dig som nu börjar överslagsräkna på hur en visserligen rejäl cykel kan väga som ett fullvuxet människobarn ska vi nu reda ut begreppen. För de allra flesta är Monark en högst jordnära och folkkär utomhuscykel, som tillverkats i Varberg i typ 100 år. Men i ett parallellt universum, nytt för mig och kanske också dig, visar sig även Monarkens brorsa lillprinsen ha vunnit kunglig mark sedan 50-talet. Dock med tak över huvudet under resans gång. Vilket för mina tankar till den där barndomskompisen som gillade att hänga inomhus fast det var sol ute, och blev överjordiskt bra på Nintendo som utdelning för sin lathet. Innekatt vs. utekatt liksom. You choose.

Men ergometercykeln är långt ifrån lat. Och du HAR sett den. Eller åtminstone har den sett dig. Mest troligt har den blängt på dig i smyg från vårdcentralens bortersta hörn medan någon sprutat in fästingvaccin i din vänstra arm. Oftast jobbar den dock som besatt på ett testcenter, hos någon (läs alla) landets cykelklubbar eller övriga idrottsklubbar med smak för de finkalibrerade träningsinstrumenten. Och hemma hos elitcyklisten. Samt numera hos alltfler motionärer. Själva grejen är nämligen att du med millimeterprecision kan bestämma vilken kraft småbena ska tvingas pinna på med för stunden. Vilket innebär att du över tid kan se om benen lärt sig något på vägen. Bevis? Sök upp valfri ambitiös cyklist kategorin ”åtminstone halvelit” på Instagram, och beskåda samtliga vinklar av hens källare. Fotade från Monarken.



Nåväl. Jag och Monark-maskinen har idag blivit sambos i min 48 kvm stora tvåa. Ingenting som går obemärkt förbi, då en källare inte ingår i lägenhetsboenden. Som en del av cyklistbakandet ska vi få äran att bo ihop under en tid, i jakten på de mytomspunna cykelbenen. Och det bästa av allt kära vänner, det kommer nu. Exemplaret jag fått låna är det enda existerande av modell Monark LT2 Magic. Ja, cykeljäkeln har nämligen ett magiskt reglage - Magic Mode. När den svarta spaken är dragen blir träningseffekten av cykelpasset ca 150 ggr så stor som normalt.  Röd spak betyder Magic Boost Mode. 300 ggr normal effekt. Nu snackar vi bra träning.

Foto: Monark Exercise (med viss modifiering)

However. Nu finns en anledning till att ”Maggie”, som jag för enkelhetens skull kallar hen, endast tillverkats i ETT exemplar. En sån här pjäs ska ICKET hamna i orätta händer. Använder du t.ex. den röda spaken vårdslöst kan det snabbt, ja på bara ett pass egentligen, resultera i ett par av benen nedan. Nog för att många kanske drömmer om just såna, men jag funderar på att smygstarta med svarta spaken. Lite mer långloppsmode på det. Imorgon väntar första (och enda) passet. För detta innebär ju att jag egentligen inte behöver träna mer innan maj. Men det var kul så länge det varade. Vi hörs!


Robert Förstemann har inte glömt sina benövningar. Foto: CNN.com 

Näärå. Jag måste ju träna på teknik och att laga punktering snabbt också. Där finns en del förbättringspotential, för att underdriva mycket. På Cykelvasan sist tog det mig cirkus en kvart att fixa punka, inklusive tre missöden och reservmateriel från en oskyldig man. Men den historien sparar vi till en annan gång. I helgen har jag tränat på att cykla utomhus, med höjdpunkten i lördags med sol och cykelvapendragaren Sue. Vi har varit bortskämda med isfri stigcykling här i ”södern” (norrlännings mått mätt) på slutet, men i måndags kom en försenad snöleverans. Men en lär väl acceptera att det fortfarande är vinter. Fast nej, nu får det faktiskt vara nog.

So long!

/Hanna



LIVSPEPPTIPSET:
Morgonpasset i P3 träffar Jenny Rissveds, som på ett starkt, modigt och jordnära sätt berättar om mentala och delvis tabubelagda utmaningar ”post OS-guld”.                                                                                                                                                                                                                              

Skriv ut Permalink Kommentarer (3)

2017-03-14 21:49


Så bakas en cyklist


17 oktober 2015, Södertälje

Plötsligt hör jag hur någon tuggar på mitt bakdäck. Inte bildligt menat, som i att någon hinner ifatt, utan att det bokstavligen låter som att någon knaprar på däcket då och då. Det kan väl inte vara så illa att hen därbak nödprovianterar på gummit pga. slut på gels? Nejdå. Mannen har bara bråttom. Övernaturligt bråttom. Han ligger tätt, tätt bakom mig, och jag hör hans frustrerade fräsande mellan dunsarna från mina egna hjul. Den tekniska slingan ska strax återgå till grusvägsmaterial. Endast en nedförsbacke återstår. Inom loppet av sekunder ska Knaprarn få köra om. Släppas på grönbete i sin färd mot en medioker placering i Herrar 50-klassen (?). Då hör jag versaler från bakre led.
”HALLÅ, BROMSA INTE I BACKEN!!!”

Jag lyckas precis undvika att raketen av irritation skickar mig över styret. Ni vet vilken typ av tunghäfta som nu infinner sig. ”Vad i h-vete menar han? Mitt pekfinger nuddar knappt vid bromsen. Gubbjävel!”. Tänker jag. Tyst förstås. Och innan mun-förlamningen släppt greppet är mannen redan ur sikte. 


Mannen på bilden har trasig cykel och inget med texten att göra. Men den passade bra.


Den 63 km långa tävlingen fortgår. Under fjärde och sista loopen, i en stigning, får jag plötsligt syn på mannen. Allting runtomkring blir tyst, och i mitt synfält finns nu en fokuspunkt omgiven av suddig materia (tänk Blur-verktyget på Instagram). Det som sällan händer, det händer nu. Jag VET vad jag ska säga. Med bättre uppförs-skills än tekniska lyckas jag cykla ikapp jämsides, famla efter ett andetag, och utbrista: 
”Men du bromsar ju också i backen… (konstpaus), fast uppför!”.  

Tystnad. Därefter fniss från omgivande cyklister. Och segervrålet inombords.

Längre än så har jag inte tänkt. Men jag är inte dummare än att jag inser mitt enda kvarvarande alternativ. Att komma före mannen i mål. Med ångestblandat adrenalin som drivkraft sätter jag personligt fartrekord den sista milen. Han syns inte till mer, men väl över mållinjen möts vi öga mot öga. Han säger att jag vann. Vi sluter fred. Men jag glömmer tacka honom för det viktigaste. En obotlig mersmak för att tävla i cykling. Tack för det, Knaprarn!



ALL IN PÅ CYKEL
Cirkus 1,5 år senare, med blyga fem MTB-tävlingar på meritlistan (men desto fler i multisport), har jag nu sprungit på eller ifatt en chans att omsätta den mersmaken på riktigt. I projektet "Så bakas en cyklist", med Bicycling och Mitsubishi MTB Challenge som partners in chrime, ska jag ta reda på hur mycket cyklist man kan bli på ett halvår. Med uppbackning i form av tester, teknikträning, braig utrustning, träningsprogram och allmän inramning ska jag köra 11 tävlingar på 21 veckor. 2017 blir helt enkelt året då jag kör ”all in” på cykel - Svensson-style. Ambitionen är nämligen att heltidsjobb, läxhjälpsvolontärande och familje-/vänskapsrelationer ska förbli intakta. Så intakta som möjligt. Man är ju inte mer än människa, menar jag. 

So long, 

Hanna



Just! Cyklistbakandet går att följa i tidningen också, med start i numret som damp ner typ idag, och på Långloppscupen.se


LIVSPEPPTIPSET: Podcasten ”Unika Människor” med Nadja Casadei - sprakande sjukamperska pratar avväpnande om cancerfight, elitidrott och att få ro i själen.  

I nästa inlägg: Hur tusan ska projektet gå till? Och vem är jag (och varför)?

Skriv ut Permalink Kommentarer (4)

2017-03-03 00:44


MerHanna Näslund

Hanna är en multisportande norrlänning som 2017 kör ”all in” på cykling. I samarbete med Mitsubishi MTB Challenge och Bicycling ska hon ta reda på hur mycket cyklist du kan bli på ett halvår – med rätt uppbackning. 30-åriga Hanna jobbar heltid med marknadsföring i Stockholm, och under säsongen väntar 11 tävlingar på 21 veckor. Resan följer du även i vår artikelserie ”Så bakas en cyklist”.

Arkiv

  1. > April 2017
  2. > Mars 2017

Mest lästa

  1. Jakten på obekvämligheten

Etiketter

  1. > Bianchi
  2. > Cykelbloggare
  3. > Långloppscupen

Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser