Post Bockstensturen & Pre VELOTHON Stockholm - Hanna Näslund | Bicycling.se

Hanna Näslund


Hanna är en multisportande norrlänning som 2017 kör ”all in” på cykling. I samarbete med Mitsubishi MTB Challenge och Bicycling ska hon ta reda på hur mycket cyklist du kan bli på ett halvår – med rätt uppbackning. 30-åriga Hanna jobbar heltid med marknadsföring i Stockholm, och under säsongen väntar 11 tävlingar på 21 veckor. Resan följer du även i vår artikelserie ”Så bakas en cyklist”.

Post Bockstensturen & Pre VELOTHON Stockholm

9 sep 2017
av: Hanna Näslund

För exakt en vecka sedan.

Jag befinner mig i ett vakuum. Startskottet har gått, och den stökiga men traditionsenliga ”det är viktigt att jag får komma före dig exakt här för sedan har jag bara 9,9 mil på mig att köra om”-proceduren har avklarats med sedvanlig frustration. När startbilen släpper och tempot dras upp faller jag ner i ett slukhål. Jag trampar och trampar, men kommer icket framåt pga att någon verkar ha placerat min Bianchi på en osynlig trainer. Hur jag än vevar med benen tappar jag stadigt position i klungan av adrenalinstinna cyklister modell tävlingsklass. Tidigare tävlingar har jag kunnat haka på helt okej under den första inledande milen, som inte sällan går på asfalt/grusväg i alldeles för högt tempo, för att sedan falla igenom och inta en mer realistisk position i fältet. Men icket. Den uteblivna träningen och de två sega perioderna av sjuka (som jag tjatat mer än nog om ) har urholkat benen på all form av fart, och ersatt den med en slags gummimateria från oklar leverantör. Inget en vill inleda ett samarbete med, för att tala klarspråk.

Först en strid ström av omcyklare. Därefter stötvisa grupper. Sedan enstaka omkörningar. Jag vänder mig om, och ser till min fasa att jag nu endast har ett fåtal cyklister bakom mig. Motionsklassen som startade sju minuter efter tävlingsklass har ännu inte hunnit upp oss, och jag befinner mig helt klart i ett vakuum. Extra förnedrande är att första delen av tävlingsbanan är dragen över grusvägar på ett mer eller mindre öppet fält. Varför jag bitvis har full översikt över tävlingsklungan, som likt en liten armé av myror ringlar sig fram i horisonten. Jag har nu två alternativ. Eller jag har ju egentligen hur många alternativ som helst, som exempelvis att svänga av på närmaste gårdscafé för en välbryggd kopp kaffe ackompanjerad av en nybakad bulle. Men i mitt tunnelseende verkar det främst finnas två spår. Att cykla livet ur mig för att hinna ikapp den svans som brukar bildas av ”de som råkade starta lite över sin förmåga”. Eller att vänta in de som förhoppningsvis fortfarande ändå befinner sig bakom.


Jag ser ju ut att lipa av trötthet. Men egentligen var det ganska kul. Foto: Martin Rimby. 

Jag väljer alternativ två. Och sväljer samtidigt insikten om att de 95 kilometer jag har framför mig lär bli relativt tunga utifrån hur de första fem känts. De mörka tankarna smyger sig på. ”Ska jag bara skita i det?”, ”Jag kommer ju ändå inte ta mig i mål utan ben” och ”varför i H-VETE ska jag tävla när jag inte hunnit testa kroppen ordentligt innan?”. Till råga på allt har mitt styre dagen till ära försetts med Långloppscupens kamera, den som för varje deltävling ska dokumentera loppet i en film som läggs ut både i originallängd och i ett sammandrag. Jag förbannar Oscar Ekstam, som egentligen är världens snällaste person, för att han övertalade mig till detta. Hur kul kommer den här filmen bli liksom. En person cyklar ensam över en åker. Skit också. Som tur är fångas jag sekunden senare upp av ett gäng peppade tävlingsbrudar som förvarnar med ett ”KOM IGEN NU HANNA! NU ÄR DU INTE SJÄLV LÄNGRE!”. De släpper vänligt in mig i ledet, och motivationen återvänder i takt med att min egen fart oundvikligen skruvas upp. Tacksamheten över prestigelösa medtävlande når inga gränser, och jag slås återigen av hur många grymma personer jag fått tävla med och emot under sommaren.

Det som nu gått från tävlingsmodus till ett ”fokus genomföra med värdigheten i behåll” utvecklar sig till en av de härligaste tävlingarna hittills. Då jag nu tvingas hålla nere farten lite för att hushålla med krafterna kan jag istället njuta lite mer av banan, något jag kanske inte hunnit ta mig tid till när jag haft fullt sjå med att hänga någons bakhjul och/eller hålla krampen i schack. Långa, vackra och slingrande singletracks varvas med grusvägspartier och mer stökiga stigar. Banan är en av de minst tekniska i cupen enligt min hobbybedömning, men har samtidigt en stor del ”platta” stigar, vilket gör att det hela tiden händer något i loppet. Varbergspubliken skämmer bort oss med hejarop när vi passerar gårdar och bostäder, och det finns få saker som peppar som ett svingulligt litet barn som bjuder en på hemmablandad saft i farten. Jo, det skulle vara mannen som i ett mycket kritiskt skede bjuder på en skvätt öl (de 1400 höjdmetrarna började ta ut sin rätt på en ovan kropp), som just då känns som det goaste jag någonsin druckit.


Glad att vara i mål. Samt har genast glömt att det var jobbigt att tävla. 

De tio milen till trots upplever jag tävlingen som relativt kort tidsmässigt, kanske för att jag denna gång slipper kramp. Den sista milen går via den lokala cykelklubbens ”teknikbana”, och ringlar sig sedan fram på en ås längs havet, med utsikt över Varbergs vackra fästning. Och plötsligt är jag i mål, efter fem timmars cyklande. På fjärde och sista plats av rekordfå startande i Damer 30. Femton minuter efter tvåan. Oändligt mycket tid men samtidigt ingen skada skedd. Jag är i mål, jag fick mina värdefulla cuppoäng och framförallt – jag har återigen bevisat för mig själv att pannbenet är det starkaste benet i kroppen. Och är det inte konstigt ändå, hur de där mörka tankarna från i början av loppet plötsligt känns så avlägsna. För visst tusan var det aldrig någon tvekan om att jag skulle fullfölja loppet? Nope. Dagens bedrift var dock att hålla svordomarna nere med hänsyn till Långlopps-filmens eventuella tittare. Hur det såg ut får ni se sociala kanaler inom kort.

NU ska jag åka och hämta en ny nummerlapp. Tävla är ju högst beroendeframkallande, och i jakt på den där farten i benen inför cupens avslutning (Västgötaloppet 23 sept) tror jag att just tävling är bästa metoden. Så igår slängde jag in en spontananmälan till landsvägsloppet Velothon Stockholm, som jag spanat på sedan det gick av stapeln förra året. Unikt i sitt slag, med avstängda vägar ändå ut till Nynäshamn. Med min sedvanliga förkärlek för vatten över huvudet valde jag att köra tävlingsklass. ”Damer Elit” kör 60 km istället för 160. Det blir mitt tredje landsvägslopp, och jag ska erkänna att jag är rätt rejält nervös. Asfalt är hårdare än rötter, och jag kommer ha fullt schå med att inte bli totalt avhängd av dessa schvenigt snabba damer. Starten går i Jordbro vid 07.30-snåret, och målgången mitt i Sthlms-smeten - närmare bestämt vid Zinkensdamms IP kl 09-ish (för de snabbaste). Så tar du söndagspromenaden på Söder imorgon kan du väl heja lite om du ser mig kravla mig fram längs målrakan. Läskigt och utanför komfortzonen, precis som med Vätternrundan i Team Mustasch. Med skillnaden att jag denna gång får klara mig utan 40 lagkamrater och istället stå på egna hjul. Spännande!

Är du också sugen på att spontanköra Velothon (160 eller 60 km, motion- eller tävlingsklass) så går det fint att anmäla sig på plats vid expoområdet vid Zinken idag fram till kl. 20). Läs mer här vetja


Hepp hepp!

/Hanna 


Dags för asfaltshärj på VELOTHON Stockholm imorgon. Cykla är ju kul oavsett underlag. Foto: Cykelrundan.se


Höstens första pannlampstur häromdagen. Härlig tur med LMXCC-gänget, som kör MTB på torsdagar kl 18.30 i Cykelcafé Le Monds regi. Haja på om du bor i Sthlm vetja! 

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet femtioåtta med siffror i fältet här




Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!