Guldkorn från Gran Canaria - Ingrid Kjellström | Bicycling.se

Ingrid Kjellström


Liten cyklist med stora drömmar. Tävlar med och är team-manager för Stockholm CK:s damlag. - @stockholmcykelklubb
Tävlar i cyclocross för Sveriges gladaste CX-klubb CK Barriär - @ckbarriar
Finns också på Instagram under @ingridkjell

Guldkorn från Gran Canaria

23 jan 2017
av: Ingrid Kjellström

Vad är väl en vecka på Gran Canaria om inte kantad av solbränna, berg och många liter cola och kaffe? Jag är hemkommen från en vecka på ön för de cyklister som föredrar berg och bibs framför dubbdäck och dubbla strumpor. Man kan dra stories om hur många mil och höjdmeter man cyklat - men jag tycker det är sekundärt - upplevelserna som kommer på köpet betyder mer. Här kommer några av mina guldkorn från en vecka på ön:

-  Hatkärlek och rövarhistoria:

Det finns en by på den norra sidan av ön som heter San Nicholas. Har man hittat dit finns bara två alternativ för att komma tillbaka hem till de södra delarna: att vända samma väg tillbaka (över Mogan) eller köra över ”The valley of tears” (över Ayacata). Den dalen rekommenderas inte för folk med höjdskräck eller för de som inte litar på sin cykels bromsar.

Vägen påminner om den väg där Långben och co åker husvagn under filmklippet som visas på Kalle Anka på julafton – smal och längs kanten av stup utan räcken. Det låter som en hemsk plats men utsikten som nås därifrån finns inte någon annanstans på ön. Det är öde och vilt – ingen skulle höra dej gråta där, eller som en vän sa ”det går inte att gråta för man är dränerad - dricker snabbt upp allt vatten och svettas sedan ut det”.

 

Någon mil upp i dalen finns ett vägskäl. Det vänstra vägvalet leder till en längre sträcka in i landet. Det högra är en genväg men även enligt Strava kallad ”the wall”. Ett par kilometer har en snittlutning på 14% och den brantaste delen mäter 20%.

Vilken väg valde vi? Den högra! Det positiva med det var att 1 -  det är ca 10 minuter rent lidande men även övning i det hajpade fenomenet MINDFULLNESS. Det finns inte tid att låta tankarna vandra iväg eller fokusera på annat än att hålla sig på hjul och inte falla över kanten. 2 – magträning ingår på köpet! Alltså hela kroppen får arbeta på vägen upp.

Baksidan av ”the wall” då? Den är längre än vad man först kan ana. Efter två kilometer som är riktigt branta är lidandet ännu inte riktigt slut – utan det fortsätter ännu någon mil.

(Bilden nedan är tagen när jag tog en paus vid sidan på vägen med energinivåer ca 0.0).

Hur gick det för oss? Vi fick många dagar i sadeln och en rövarhistoria med oss hem! Samt en välförtjänt vilodag/glassätardag dagen därpå. Fick även uppleva utsikten av Playa de Ingles under solnedgång (det var nästan mörkt när vi kom hem) - #TEAMSUNSET.

- Stammis-ställen:

det fina med att cykla är att man efter ett par timmar i sadeln inte blir särskilt kräsen med vad man stoppar i munnen (talar för mig själv i alla fall).

Sedan finns även de exceptionella undantagen: de fikaställen vars utbud man kan visualisera under sina mörkare stunder på cykeln (tex efter 2000 klättrade meter när man börjat gå torr på vatten). Två ställen som jag vill lyfta fram och vilka är värda en omväg, eventuellt en liten bonk till och med (OBS – jag är inte sponsrad – även om jag önskar att så vore fallet) är:

 

1 – La Hornada de pan i Santa Lucia. Det är ett av de första ställen man passerar på höger sida om man kommer sydost ifrån, det vill säga klättrat upp från el Doctoral. Det är ett lokalt bageri som man kan känna doften av på långt avstånd och där inne finns all världens bakverk att festa loss på för en löjligt liten slant.

Personalen pratar inte engelska – men de fattade när jag med kroppsspråk bad dem att paketera kakor i aluminiumfolie (så att jag kunde stoppa i fickan och ta med mig extra hem).

2 – Fiket på hörnet i Ayacata har suverän pasta. Dvs våga slå på stort, ta en längre lunch så du hinner smälta en pasta istället för att kasta i dej en macka, om du har vägarna förbi. Det är värt det. (Det är även värt att ta med sig väst om man passerar Ayacata. Det kan vara kallt där uppe).

- Mitt-i-naturen-moment:

Vägen mellan Mogan och Ayacata går till större delen genom ett naturreservat. Där finns en man som står och serverar apelsiner i vått och torrt (vilken hjälte), samt får på vägarna. De som känner mig vet att jag mer än gärna stannar och tar selfies med djur när tillfälle ges! 

- Hjälpryttare:

i samma veva som jag hade fickorna tunga med kakor från ovan nämnda bageri lyckades jag och mitt sällskap Camilla ha otur med vinden på vägen hem. Den medvind vi drömt om visade sig ha vänt under dagen och det var bokstavligt talat en smocka i ansiktet – då vi hade 20 JÄTTELÅNGA kilometer hem kvar på en 5 h lång dag.

Jag hade vinkat in en taxi om det inte vore för att en snabb kille i Schweiz färger seglade förbi mej i vinden. Plötsligt kom två killar till och även om jag var matt i pälsen lyckades vi ta deras rulle.

Blev star-strucked och försökte ta reda på info om vad de körde (de var från landslaget i MTB och hade kört intervaller på morgonen och var nu ute på ett rullpass (eh 40 km/h i motvind) samt vart stjärnan Jolanda Neff höll hus (hon hade vilodag – damn!). Mycket mer orkade jag inte fråga då jag nådde dagens maxpuls snabbt.

Och sedan tappade jag deras rulle – innan jag hann säga tack och gräva fram och bjuda på en kaka ur fickan! (undrar ännu – fikar dessa snabba gossar på sina pass? Eller har de fickorna fulla med Gruyere-ost hemifrån med sig på passen?). 

- Starstrucked 2.0.

De riktiga hjältarna som cyklar på Gran Canaria har inte landslagströja på sig. De riktiga hjältarna tycker jag är de som till vardags jobbar heltid och inte har cyklat många timmar i sitt liv - men som ändå styr kosan till bergens mecka Gran Can och ger sig attan på att ta sig upp och ner för bergen - hur mycket svetten än rinner eller hur tunga benen än känns. 

Camilla Henriksson från Jönköping och La Lepre Stanca har varit min hjälte hela veckan. Hon har trotsat diabetes och det faktum att hon ibland behövdevänta på mej utan att grina illa en enda gång. Dessutom har hon torkat mina tårar när jag haft det tungt (japp, jag har gråtit mer och haft det tyngre emellanåt - trots att jag cyklat många fler mil än henne i mina dagar) och aldrig haft bråttom från ett fika-stopp (för varför ska man skynda sig på semestern ?!).

Tack Camilla. Behövs fler människor och cyklister som du ute på vägarna. 

Kommer denna vecka få gå på avgiftning på grund av abstinens från att over-dosa på fina utsikter och just långa luncher och fika-stopp.

Stay tuned! Kanske skriver jag om några fler guldkorn från veckan - det finns mera! Eller så återkommer jag under helgens Basemile Snowdown som säkerligen också kommer bli guldkantat - dock några grader kallare.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet femtioett med siffror i fältet här


Kommentarer


2017-01-23 21:58   Tomas Samuelsson

Tack för ditt fina blogginlägg. Jag har just bokat in en höstresa till GC. Bra tips får man aldrig för många

 


Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!