Ingrid Kjellström | Bicycling.se
Annons

Ingrid Kjellström

Tour de France, my way

Jag har precis spenderat två veckor i Frankrike - precis under landets hetaste veckor i flera bemärkelser. Touren gick av stapeln, solen stod som högst på himlen och en hemsk terrorattack inträffade. Har gått i Tourens fotspår geografiskt sett - från Normandie i nord till Pyrenéerna i söder (men kan varna er läsare att detta inlägg inte kommer inehålla några selfies på mej och Chris Froome, tyvärr).

Har njutit av det bästa som Frankrike har att erbjuda både från cykeln och på andra vis, precis som en TdF-cyklist (?!). Tänkte sammanfatta min resa med några nyckelord:

Högsta punkt:

Jag cyklade upp för Col du Tourmalet på 2115 möh tre dagar efter det att Touren svischade förbi en av dess högsta punkter i Pyrenéerna. Jag saknade att ha en hejarklack som jublade framför mig på stigningen, som var cirka 14 km lång och strax över 7% i medellutning. Jag saknade också solskenet och hastigheten.

Jag cyklade på en MTB anno 90-talet som vägde in på nätta 15 kg och det var cirka 5 grader och regn på toppen av klättringen. Skulle gissa att jag snittade cirka 8 km/ på vägen upp (och gick miste om den QOM jag ville plocka hem - OBS ironi) men till fördelen är att jag gjorde många andra cyklister mycket glada då de fick äran att cykla om mej på vägen upp samt att jag hann njuta av utsikterna.

Mitt i naturen - upplevelse:

Ännu något som piffade till min långsamma klättring i Pyrenéerna var mötet med dessa lamadjur som levde loppan på vägarna och i bergen.

Tårar (sorgsna):

Den 14 juli, alltså på Frankrikes nationaldag, befann jag mig fortfarande i bergen. Saknade mobiltäckning, vilket var riktigt skönt, tills vi blev tillbakadragna till "verkligheten" när en av mina vänner skulle åka och köpa baguette i mer befolkade miljöer dagen där på. Han får då nyheten om terrrattacken i Nice på radion och kom hem med nyheten till oss andra. Behöver jag säga att den baguetten knappt gick att svälja ner? Gjorde ont i magen och i hjärtat resten av helgen.

Tårar (glädje):

När Romain Bardet vann en berga-etapp i Tour de France satt jag och lipade i soffan hemma. Efter att ha lyssnat på TdF på fransk-bonna-radio i många timmar (vilket rekommenderas, när man fattar vad de säger. Svensk sändning i all ära, men när de franska kommentatorerna skriker ocensurerade saker som "han kör ner för backen som ett strykjärn!" dör jag av skratt. Oh denna franska inlevelse, älskar´t) samt har en kompis som cyklat i samma lag som Romain hejade jag på denna franska stolthet från Tourens dag 1.

Har hört stories om hur Romain som 15-åring la ner skola och satsade helhjärtat på cykeln samt hur han kämpat i bergen i skitväder under senaste säsongens träning. Blir otroligt berörd över folk med passion och flit i kroppen.

Kulinariska upplevelse:

Passade på att svänga förbi Bordeaux på vägen ner till bergen. Jag rekommenderar verkligen detta område för den som gillar mat och dryck, speciellt om man har cykel med sig, så att man kan cykla mellan flera olika vingårdar.

Jag fick hybris och började drömma om att jag bodde i ett alldeles eget chateau och hade stora vinodlingar utanför mitt fönster. Efter detta kulinariska besök fick vi leva på baguette och vatten för att kunna finansiera resan.

Nej, jag skojar bara. Men under några av resans andra dagar käkade vi bröd och ost till lunch, eftersom caféerna bland MTB-spåren i bergen ligger rätt glest. Detta medförde även att jag, otroligt nog, blivit mer fransk i mina matvanor. Dvs åt som en orm (hur mycket som helst), 5-rätters, när mörkret gått ner och magen ekade tom efter en lång dag på cykeln. Magnifique. Ska bara öva på franskan och lära mej mer om vin så har jag ta mej tusan halva inne!

Flamma:

Min egen cykel kunde inte följa med till Frankrike vilket fick mej att mer eller mindre bryta ihop. Efter att ha tänkt saker som "hallå jag kan ju inte ha semester utan mina 7 kg kolfiber" och tjurat insåg jag dock hur komiskt jag betedde mig. Gjorde nog både mej själv och min närhet en tjänst genom att ta uppehåll från hård träning och tävling ett par veckor.

Och så fick jag möjligheten att stifta bekantskap med pärlan på bilden ovan - en gammal klenod men något så fint som växlar på ramen. Cykeln gick som en klocka förutom då jag skulle försöka mig på 20 s-intervaller. Då kunde jag inte växla lika smidigt som med mina Di2-växlar.

Formen:

Jag är kär i sommaren och livet just nu. Glad över att ha spenderat semester med nära och kära i ett fantastiskt land. Min glädje-form är på topp - det är det allra viktigaste.

Benen är däremot inte jättesnabba just nu. Försöker vänligt men bestämt att tala om för dem att semestern snart är slut genom att ha kört bla hårt lagtempo med laget och Le Peloton förra veckan. Då får man känna att man lever. På agendan framöver står Tre Berg, Stockholms-cuppens två avslutande GP:n och kanske något Långlopp på MTB. Nu är finaste tiden att cykla, bara att bita i!   

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-07-27 14:19


Västboloppet SWE-cup - episkt lidande

En stor helg för konditionsidrottare i Sverige är över - med VM i MTB, SM i halv Ironman i Vansbro och Ränneslättsturen bland några av arrangemangen. Jag har spenderat min helg nere i den småländska metropolen Burseryd och tävlat på landsväg. Tillsammans med Stockholm CK har jag kört Södra Hestra Sparbank GP och Västboloppet (som var en del av SWE-cup på landsväg).

Foto: Wilson Cyling - alla bilder i detta inlägg.

Lördagens GP var en stor personlig bragd å egna vägar. Det är mitt tredje GP-lopp i damelitklass men första gången som jag går i mål tillsammans med hela klungan. Vi körde på en hyfsat tekniskt enkel bana runt runt i Burseryd och mitt enda mål var att sitta cool i klungan och ha kul. Lyckades med det och var otroligt nöjd. 

Firade dock inte i klass med Gislaveds invånare under lördags kvällen. Vi bodde nämligen på ett hotell i Gislaved natten till söndagen men blev snuvade på vår skönhetssömn då det var stor fest på torget precis utanför. Åk till Gislaved om ni vill slå klackarna i taket alltså - rekommenderas alla gånger förutom då man ska stå på startlinjen klockan 8 dagen därpå.

Ungefär 8.05 i söndags gick startskottet för Västboloppet samt för ett lynnigt busväder. Ett trettiotal damer rullade iväg ut i de småländska skogarna. Vi skulle köra 5*16 km där 3 km varje varv gick över grus. Första varvet hann jag knappt fatta att vi körde på grus förrän det började suga i benen i backarna, som var flera stycken och branta dessutom. Alltså var gruspartiet i gott skick - innan för mycket regn fallit.

Oturligt nog trillade en tjej - Madde i mitt lag - i en av backarna och drog några andra damer med sig i fallet samt skapade en lucka i klungan. Jag var ute i spenaten men höll mig på hjul. Fick spendera någon mil åt att jaga ikapp klungan igen. Fick ihop ett bra lagtempo med Alice ur mitt lag och en tjej ur Mölndal och en från Crescent. Inne på gruspartiets andra varv kom vi ikapp klungan - seger. Redan då började flera tjejer bli trötta i backarna samt att himlen öppnade sig då och då. Såväl jag som mina brillor och min cykel täcktes av grus och det blev tyngre och tyngre att köra över gruset samt att se vägen framför sig.

Jag hann inte riktigt se vad som hände i klungans främre delar - utbrytning av Team Crescent visade det sig senare. Jag hamnade i en andragrupp och vi fick igång ett bra lagarbete för att försöka dra ikapp den första gruppen. Kände mej pigg och munter i hågen över att sitta så pass högt upp i startfältet.

Tyvärr var inte min cykel lika pigg som jag var. Plötsligt kände jag att bakväxeln klappat ihop. Kvar i växelregistret fanns tyngsta växeln på lilla och stora klingan. Försökte desperat att återställa växlarna och ropade till de andra tjejerna om någon visste hur man kunde fixa växlarna i farten. Nej - ingen visste. Jag lyckades hålla mig kvar i gruppen genom att bända mig fram på tunga växlar. Riktigt tungt för ben och rygg och ingen fröjd för stilpolisen (hade emellanåt kadens 50).

In på gruspartiet igen fick jag dock tacka och bocka för mej. Jag tvingades hoppas av cykeln och springa med den i backarna. Fruktansvärt bittert att vara hjälplös när de andra tjejerna körde ifrån mej på lätta växlar.

Jag är glad över att vi var i en öde skog där och då. Jag bröt ihop och skrek av ilska. När jag äntligen fått till det i klungan så lägger växlarna ner?! Har ju lyssnat på Johan Olssons fantastiska sommarprat - där han berättar får en deadline på ett par timmar att tjura efter ett race av sin fru - och bestämde mig för att det var slutlipat efter några minuter. Shit happens.

Vid en röd stuga i skogen stod en man och kollade på loppet tiillsammans med sin fina stålcykel. Jag frågade honom om vi inte kunde byta cykel? Då hans hoj garanterat fungerade bättre där och då. Han tackade nej till erbjudandet. Attans!

Nästan halva loppet återstod och jag krigade mig i mål på tunga växlar på asfalten och till fots vissa delar av gruset. Det var miserabelt men jag visste att jag låg typ i mitten av alla startande och jag lyckades faktiskt hålla mig framför en klunga som legat bakom mig hela tiden på egen hand.

Det var länge sedan jag var så glad över att korsa en mållinje som efter loppet! Slutade på trettonde plats, mellan två klungor. Här finns resultat.

Putsade på mitt PB i linjelopp, med avseende på placering. Med tanke på omständigheterna är jag otroligt nöjd. Glad över att jag var dumdristig nog över att inte ge upp och över att banan var så rolig och tävlingen bra arrangerad!

Grattis till Emmy och Camilla från mitt lag som kom fyra och sjua! Och till Team Crescent som fyllde hela pallen, snyggt kört.

Som ni kan se behöver såväl mina cykelskor som min cykel och kanske även jag en del service efter helgens äventyr.

Den uppmärksamme läsaren undrar kanske om jag laddat mina växlar innan race?
Svar ja!

Nu drar jag till Frankrike och vilar upp mej! Blir inte något racercyklande av på ett par veckor, men förhoppningsvis en del MTB.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-07-04 22:03


Bakfylla och abstinens efter SM

Det är en vecka sen SM i Västerås och jag var i början av veckan bakfull både i kropp och knopp. Allt hände liksom så snabbt och jag var hög på endorfiner och nervositet. De två tävlingsdagarna försvann snabbt och jag måste nästan fråga mej själv, som efter en festlig afton - vad hände - vad gjorde jag - vad sa jag?

Egentligen gjorde jag inte mycket mer än att lida pin och fokusera under tiden jag rejsade. Och det går inte heller obemärkt förbi ett par ben som inte har allt för stor tävlingsvana. Det är helt galet hur trött jag lyckades bli efter till exempel tempolopper som var över på dryga 40 minuter.

Dagen efter damernas linjelopp öste regnet ner och jag befann mig mest i horisontalt läge - bakfull då cykelfesten var över för min del. Jag var riktigt imponerad av alla krigande herrar som körde den tekniska linjebanan under dessa förhållanden.

Men så när tröttheten gick ur kroppen, kanske framåt tisdagen, började jag få abstinens efter följande:

Köra med tjejer!  Det händer, tyvärr, max en gång per år att damklungan är större än 40 cyklister. Foto: Elin Wilson - klicka här för fler tjusiga bilder från damernas linjelopp.

Ha maxpuls över kullersten. Det är ett episkt lidande och ändå längtar man efter att det händer igen. Foto: Ruben Lamers - klicka här för massa coola actionbilder från damernas lopp!

Hänga med det här laget! Stockholm CK:s damer. En drös av tjejer som alla imponerar på mig för att de är så starka på många olika sätt. Tror dock att vi alla gillar att fika, både före och efter tävling :).

De där sekunderna innan startskottet går. På bilden ovan försöker jag leka lika iskall som jag antar att Emilia Fahlin var, och som syns tillsammans med mig, Sophie Sundström och Mirella Ehrin. Foto: Lindgrens sportfoto

Under veckan har tankarna hunniit snurra många varv i skallen. Blandade känslor - emellanåt en ytterlifgare bitterhet över att jag och många andra inte gick i mål på linjeloppet. Inser att jag har många mil kvar att cykla igenom för att vara stark nog mentalt och fysiskt för att sitta med i en toppklunga av den kaliber som bildades på SM.

Jagar träningsgrupper i Stockholm som kör hårt och som hänger av folk! På riktigt, ja, ni får gärna maila mig eller langa en kommentar om ni har tips. Jag känner redan tiill Valhall, Peloton, SMACK- och Stockholmscuppens tävlingar och olika Hofvet-grupper (men varför är de flesta träningar på tisdagar eller onsdagar?).

I onsdags körde jag med Hofvet i Farsta. Vi körde en klassisk runda på Södertörn och blandade gruppkörning i klunga med fartsträckor, "vilda västern". När ledaren skrek "fri fart!" var det många herrar som slog av på tempot och då kontrade jag och my partner in crime - Ulrika Högberg - med att attackera. Då vaknade övriga cyklister till liv och det blev åka av under några kilometer. Jag bet styrlinda och hängde på tills det var slut på krut i bena och jag blev avhängd, ibland ensam, ibland med några andra cyklister. Sedan återsamlades alllihopa vid skyltar och andra mötesplatser som alla utom jag kände till.

Efter cirka två timmar började mina krafter tryta och jag frågade blygt hur långt det kunde tänkas vara kvar? "Vi har inte ens värmt upp, du kan inte vara trött ännu!" - var svaret jag fick från en ledare och jag hann knappt hämta andan innan det bar av igen.

Det var precis vad jag behövde - vrida ur benen rejält en helt vanlig onsdagskväll. Jag har tidigare varit feg över att köra mej rejält trött. Jag har konsulterat min coach Magnus Bäckstedt och han gav mig följande råd till mina bonk-turer:

"Ta med en telefon och ett kreditkort. Då kan du ju alltid beställa en taxi för att ta dig hem om det skulle gå tokfel. Enligt mig så finns det inte en gräns, för varje gång du når en "gräns" så har den ju flyttat på sig. Gränser är bara något vi sätter upp i vår egen skalle för att hålla oss inom komfortnivån på allt vi gör."

Dessa ord har jag haft i bakhuvudet som ett mantra fler gånger under våren, och jag tror att det, tillsammans med träningsprogrammet från Magnus, hjälpt mig en bra bit på vägen.

I onsdags åkte jag dock inte taxi hem, det fick duga med pendeltåg. Och Strava-dumpen lägger jag upp för att jag är mäkta nöjd över ett par QOM som jag plockade hem från bland andra the Queen of Stockholm som har över tusen QOM i sin säck!

I skrivandet stund festar jag till det såhär på fredagen med en drink rödbetsjuice. I helgen ska vi ner till mina hemtrakter Småland och köra Västboloppet. Det är en SWE-cup tävling och den är känd för att den har några kilometer av banan som går över grus. Håll i hatten! Nu har jag kört asfalt i år, men egentligen är jag förtjust i gravel och smuts - eller i allafall försöker jag intala mig det just nu. Ett äventyr ska det bli - som alltid på tur med SCK:s damer!

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2016-07-01 16:59


Cykel-SM 2016 - silver!

I veckan går landsvägs-SM av stapeln i Västerås och under tempoloppet i onsdags kom jag på pallen och fick ett silver! Det var i lagtävlingen som Stockholm CK kom tvåa bakom Team Crescent och följt av Mölndal CK. Jag är otroligt glad över att knipit min första pallplats på cykel någonsin, och detta under mitt första SM, men vi tar det hela från början.

Pallen i lagtempo-SM. Jag, Mikaela Persson och Sara Penton på andraplats från SCK. Foto: Alice Andersson

Jag bröt mot konstens alla regler inför tempo-loppet. I måndags kväll fick jag låna en tempocykel av en vän - tack Ulrika - och försökte quick-fixa en god relation mellan mej och det snabba lilla monstret (en Cannondale RS Slice). Tyckte det gick suveränt tills jag började läsa på UCI:s regler om tempocyklar. Dessa regler är svårare att förstå sig på än det är att cykla snabbt - sanna mina ord. Jag ringde ännu en vän som gav mig hjälp - tack Emil - men var inte riktigt lugn förrän jag fått en UCI-regelrätt-bikefit av Mobil Cykelservice i Solna. Tack för denna fantastiska support!

Plötsligt var cykeln godkänd och då var den inte längre lika bekväm att cykla på, vilket jag har hört är helt korrekt för tempo. Cykla tempo ska vara ett lidande där mycket kraft kommer ut - och precis så kändes det när jag värmde upp inför loppet i Västerås under onsdagen. Jag kände att jag satt bra på cykeln och kunde komma upp i högre hastigheter än när jag tidigare kört tempo med pinnar på linjecykel. 

På startlinjen var det stekande varmt och motvinden bet i från första tramptag. Dessutom startade Emilia Fahlin och Sara Olsson precis bakom mig. Jag lyssnade efter ljudet av snabba disk-hjul bakom mig. Mycket riktigt tog det ca 10 minuter innan Emilia med crew ven om mej. Jag skriver crew för att hon hade både familj och SVT:s kameramän med sig.

Själv hade jag bara mitt eget pickande hjärta och törst med mig ute på banan. Det var varmt och svettigt och på vägen ut vågade jag inte kolla på klockan för jag visste att jag inte trampade i några glädjehastigheter. Upp mot vändning lyckades jag räkna fram i min trötta hjärna att jag tagit in på ett par cyklister framför mig och peppade mig själv med det. Efter vändning vände vinden och det var en lättnad.

Vid målgång hade jag ingen aning om hur det gått - mer än att jag lyckades panga ur både kropp och ben totalt. Hade inte kunnat köra bättre och slog personligt rekord  genom att snitta 39 km/h. Det var en lång väntan i den gassande solen där vi applåderade för de fantastiska insatserna från Emma Johansson, Emilia Fahlin och Åsa Lundström som tog topplaceringarna individuellt. Sedan kom lagresultaten och det visade sig att jag, Sara Penton och Mikaela Persson kom tvåa tillsammans! Jag kom på plats 19 totalt, vilket jag också är nöjd med då startfältet var starkt.

Åter igen - jag är så glad över att fått allt att stämma till tempo-SM - cykel, form, humör och inte minst sällskap. Utan lånad cykel och sista-minuten fix för såväl material som mina nerver hade det aldrig gått i lås. Och Stockholm CK - hjältarinnorna till cyklister och alla supporters runt omkring - oslagbart.

Startfållan i damernas linje-SM. Foto: Lindgrens sportfoto

På midsommardagen körde damelit linje-SM och jag fick nästan nypa mej själv i armen då de ropade upp Stocholm CK:s damer till startlinjen. Att kunna ställa upp har varit en lång resa för mig och många andra och att starta i samma klunga som Emma Johansson med flera som snart ska till OS känns nästan surealistiskt (och häftigt!).

"Linje-banan i Västerås får Skandis-GP att verka som Vätternrundan", har en kär speaker (Oskar Ekman) en gång sagt till mig, och jag gick in med inställningen att bita i så länge som jag kunde på den 120 km långa banan. Hela klungan på nästan 50 damer var samlad i cirka fem kilometer. Vid första backen spreds startfältet ut. De tjejer som cyklar på heltid utomlands satt fart i en förstaklunga, följt av ett par andra klungor bakom.

Linjebanan inne i Västerås. Foto: Lindgrens Sportfoto

Själv hade jag dagens tyngsta kilometrar under första varvet, då jag slet som ett djur över kullerstenen i Centrala Västerås för att jaga ikapp vad jag gissar var den tredje klungan. När jag flåsat mej upp tilll gruppen av tjejer från Team Crescent och Susanne Löffler från #STHLMMESS med flera blev resan betydligt behagligare och vi fick ihop ett samarbete på banan.

På väg upp på varvning. Foto: Cecilia Widegren

Efter ett par varv började banan kännas som hemma och uppskattade att den var knixig - att hålla fullt fokus gjorde att kilometrarna försvann snabbt på klockan. Inne i stan var det fullt drag från publiken och detsamma vid varvning och langning där jag fick full support från SCK. Enda nackdelen var reglerna kring avplockning - cyklist 2,5 min bakom följebilarna skulle bli avvisad banan. Därför jublade jag inombords varje varv som jag kunde passera varvning utan att se den röda flaggan framför mig.

Men alldeles för tidigt fick vi se flaggan och där och då var jag glad över att få köra fler än ett varv - vilket jag typ var inställd på från början. Efter att sedan suttit vid sidan och se toppklungan fightas under de sista varven blev jag aningen bitter. Jag kan ta att de plockar folk av banan på grund av säkerhet - men jag tycker att man kunde ha styrt upp helt avstängda gator. Det är ett svenskt mästerskap och många cyklister har tränat länge och laddat för att ens kunna ställla upp. Nu fick elva cyklister gå i mål, varav de flesta av dem är proffs. All heder åt dem - Emma Johansson, Sara Mustonen och Emila Fahlin som kom på pallen - samt SCK:s fighters Sara Penton och Emmy Thelberg som kom femma och tia - med flera. De är oerhört starka men de spelar på en annan nivå än många av oss andra. Själv ställde jag inte upp för att komma på pallen, utan för att köra hårt och ha kul med den lilla skara tjejer som cyklar i Sverige. Och att vi då inte fick köra 12 mil... det missgynnar svensk damcykling!

Slutbabblat för mej - summa summarum är jag riktigt nöjd med helgen och SM. Nu ska jag kriga vidare för att komma tillbaka starkare framöver och nästa år!

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-06-26 16:50


Vurpade och fuskade men fick pris!

Jag har inte kört Vättern i helgen mer än på en mental nivå. Min pappa persade och många ur min klubb (SCK) körde på 7,30 med några sekunders mariginal - för att nämna några av de bradgder som jag följde via nätet. Tycker att alla som var ute och krigade igår var riktiga hjältar med tanke på väderförhållande osv. Marcus skriver bra och roande om sin upplevelse. Min relation till Vätternrundan är tyvärr 1-0, till Vätterns fördel. Det börjar dock klia lite i benen efter att försöka igen, kanske för att som Marcus skriver "Vätternrundan är Sveriges Tour de France och Trånghallabacken Sveriges Alpe d’Huez". Eller för att jag vet att de band som knyts när man cyklar under den där sjön är speciella. Även om jag lidit och lipat pga Vättern har jag även den där sjön att tacka för mycket - mitt intresse för cykel och många av de fina vänner jag har idag till exempel.

Nog pratat om Vättern - jag hoppas dock att det är många som fortsätter cykla nu även efter det där loppet! Det är ju nu säsongen börjar stå i blom.

Jag har inte haft den bästa vecka på cykel i år. Körde i tisdags Storkällans GP (Stockholmscuppen #6) med eliminering och för att sammanfatta det hela kort: det blev ett dyrt race för mig om man slår ut startavgiften per cyklat varv på en 800 m lång bana. Var inte med i matchen varken mentalt eller fysiskt. Bakfull från Lida Loop två dagar innan och mosig i skallen från jobbet (kan det inte bara bli semester snart så att allt kan lugna ner sig....). Det positiva är dock att jag tog mina cuppoäng och ännu ligger sexa i totalen. I augusti fortsätter cuppen med två till tävlingar!

Skulle dagen därpå ta någon slags revanch och körde en träningstävling på MTB i Årsta. Några fantastiska människor hade fixat en teknisk xc-bana i en skogsplätt och ett femtiotal cyklister var på plats. Jag tyckte att banan var för knixig redan under uppvärmningsvarvet men bestämde mig för att ta tillfället i akt att få bra träning på tävlingsmomentet. Jag var kanske till och med för het på gröten då startskottet gick. Cirka 50 meter in i loppet, som började uppför en brant backe, vurpade jag. Det var inte så dramatiskt mer än att jag skrubbade upp mina gamla sår på vänster knä (samma ben tog smällen under Lida Loop). Och när jag samlat mej och var uppe på benen igen hade hela startfältet passerat mej och svängt av vänster in i skogen.

Väl medveten om att jag skulle komma sist i tävlingen satte jag ändå av efter de andra cyklisterna in i skogen. I stressen efter vurpan körde jag dock fel (på en bana som var väl snitslad...) och kom rakt in bland alla snabba killar som startat först. Killarna undrade givetvis hur en förvirrad tjej/bromskloss kom i vägen för dem. "Jag har kört fel, jag har fuskat", försökte jag säga för att få deras förlåtelse (var nämligen inte så lätt att köra om på den tekniska och smala banan).

Foto: Åsa Larsson

Efter ca 10 minuter hade de snabbaste kört om mej och jag kunde fokusera på att komma in i flow och göra mitt bästa på den tekniska banan. Det var kul! Fantastiskt kul. Lyckades ta mej upp och ner för flera klipphällar som verkade omöjliga under uppärmningen och i och med det var kvällen egentligen fulländad. Jag fortsatte att köra tills typ sista man gått i mål. Fick tröst-pris vid målgång för vurpan. Och så bjöds det på fika. Tack Årsta TT:s funktionärer för att ni fixade detta!

Jag hoppas att det i och med denna vecka är slut med misären och oturen för min del. Nästa vecka är det nämligen SM-vecka nästan på hemmaplan - i Västerås. Jag kommer att ställa upp i både tempo och linje-loppet. Det kommer bli tufft som attan - speciellt linjet som mest liknar ett GP-lopp. Katja har skrivit bra om loppet här. Fortsättning följer!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-06-19 17:27


RR Lida Loop - Debut i långloppscuppen!

Igår körde jag Lida Loop och gjorde således debut i Långloppscuppen. Detta jippo har jag hört mycket gott om och suktat efter i smyg då motvinden emellanåt blåst snålt under säsongen på landsväg. De snustorra stigarna, vackra vädret och damernas enskilda start var perfekta förhållanden för en MTB-rookie som stod på startlinjen med fjärilar i magen.

Foto: Lina

Starten gick snabbt iväg upp för en skidbacke med sköna 18% i lutning. Hade hoppat och joggat på stället för att vara uppvärmd innan och kunde bita i hela vägen upp till toppen. Har läst många stories om hur viktigt det är att placera sig bra i klungan tidigt i racet. Var därför rätt lyrisk när jag även efter någon mil cyklade bland tjejer som jag tror var andraklungan bland damerna. Många tjejer var riktigt starka och såg ut som långloppsrävar och gjorde mitt bästa för att vara cool och lugn och inte bekänna färg som oteknisk landsvägscyklist.

Foto: Anders Jansson, Happyride

Lyckades med denna vita lögn tills banan vek av från snäll grusväg till lite mer teknisk stig. Det räckte med att jag tvekade framför någon liten klipphäll och plötsligt tappade jag rullen på de andra smidiga tjejerna. Hörde dock någon funktionär ropa "topp 20 tjejer" i skogen och blev boostad av det.

Låg och parkörde en del med Sandra Ådén som är en drottning på tekniska partier ut på andra varvet där det är som knixgast. Tack Sandra - det gav mig mycket glädje och lärdom att försöka följa din linje. På grusvägarna kunde jag dock gå om och tyckte det var rätt trist att ligga och trampa på egen hand.  Önskade 1000 gånger att jag bara kört liiite mer stig i år så att jag kunde hålla ihop med de andra tjejerna.

Sedan hann jag inte tänka så mycket mer för då började de snabbaste herrarna att rejsa om mig. Elitklassens killar gjorde det med stil - var duktiga på att förvarna när de kom. Några var även snälla nog att säga "bra jobbat tjejen" eller liknande. Gentlemän! Kastade mentala slängpussar efter er på stigen.

Andra snubbar var dock sämre att köra om - även om jag hörde dem flåsa i nacken är det svårt att förutspå när och vart de vill passera - och några gånger fick jag nästan bromsa upp i skogen för att veja undan. In på slutet av den andra loopen väntade jag med förväntan på den branta uppförsbacke som jag visste skulle avsluta varvet. Tänkte att jag skulle kunna plocka någon placering där då jag upptäckte att jag kunde ta igen bra uppför.

Tyvärr hamnade jag i ett myller av herrar just i backen och blev stressad av de som skulle hetsa om just då. Tappar balansen i stressen och skriker "nu trillar jag!" precis samtidigt som någon passerar mej på vänster sida. Det brakar till och jag skrapar upp ena knäet. Ingen fara skedd mer än att denna herre fick punka av smällen. FÖRLÅT - skriker jag och fortsätter när jag inser att ingen är skadad. Jag hoppas att stackaren med punka kunde fortsätta loppet. Hemsk ledsen annars!

Jag fortsätter in på andra varning och känner att jag vill gå i mål utan ännu en närkontakt med ännu en svettig cyklist. Tappar gnistan något men får tillbaka energi av en skön dam i D40 (Monica) och snälla kompis Richard som står och langar vid varvningen.

Foto: Anders Jansson, Happyride

På sista varvet försöker jag hänga på klungorna av män som då och då passerar mig. Inser att jag inte kommer kunna plocka någon ytterligare placering bland damerna. Det var 30-40 tjejer till start bland typ 1000 startande. Det är en skrämmande liten mängd?! Tråkigt! Vad jag önskade mig fler tjejer att bli peppad av och att babbla med.

Noterar dock att min tid är på väg att bli betydligt bättre än väntat. Hade gissat på 3,30-4 h. Njuter av att kunna trycka på under de sista lättåkta kilometrarna och klockar in på dryga 3 h 8 minuter. En halvtimme efter vinnaren supersnabba Jennie Stenerhag. Det är ett rekordsnabbt år och jag blev åtta i damer elit, nitton bland alla damer. Är nöjd eftersom jag har mycket kvar att lära för att bli snabb och smidig i skogen!

Den glada smutsgrisen på bilden ovan (tillsammans med min inspirerande vän Johan Gustafsson som persade med en kvart i herrar elit) är idag något stel och trött men hoppas på att få hål i schemat för att köra mer MTB och stig unde säsongen!

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2016-06-13 12:49


Åtta tävlingar på 15 dagar och revanch!

Det är bråda och häftiga tider nu. Jag räknar åtta tävlingar på femton dagar som jag har deltagit/ska delta i (Stockholmscuppen tre av dem + Stockholm 4-dagars förra helgen + Lida Loop imorgon söndag). Varvar detta med andra roligheter som studentfiranden och grillfester och tror stenhårt på att ett och annat glas champagne och god mat med nära och kära boostar mitt välmående och således även återhämtning. Men vi får se, imorgon står Lida Loop på agendan och på tisdag Storkällans GP med eliminering = tuffa lopp = pirr i magen!

Tuvängens GP - startlinjen. Foto: Göran Digné

Tuvängens GP. Foto: Anders Olsson


Tuvängens GP. Foto: Anders Olsson

I onsdags kördes Markim linje, en del av SMACK och även av Stockholmscuppen. Ett hundratals cyklister samlades ute på vischan i norra Stockholm och rejsade på den snälla loop som mäter 32 km med en och annan liten böljande backe och ett par kurvor. Det var här jag faktiskt tävlade första gången i mitt liv (Vallentuna KM) och således blev avhängd första gången. Det var även här jag insåg tjusningen för tävling på cykel ett år senare (i samband med CK08:s träningstävling för tjejer år 2013).

Vi var sexton tjejer på startlinjen i onsdags och vi körde bara ett varv vilket var ett utmärkt tillfälle för mej att ta revansch och köra bort ångern från vissa nederlag från helgen (se bilderna ovan där undertecknad står långt bak i leden redan på startlinjen. Bakläxa på det!). Jag bestämde mig för att köra offensivt och ta plats högre upp i klungan från första tramptag.

För en gångs skull var master-starten inte förbaskat hetsig och hela klungan kunde komma iväg tillsammans. Efter två kilometer blev vi släppta och då blev det åka av. Vi var fem stycken ur SCK som langade attack på attack. Flera andra tjejer från de andra lagen var heller inte sena på att kontra och det var roligt!

Det gick inte att slappna av många sekunder och efter någon attack jag gjorde tänkte jag att jag ALDRIG skulle återhämta mig. Speciellt eftersom vi svängde ut på öppnare fält och sidvinden bet från sidan. Jag låg risigt långt bak efter någon sväng och fick slita som ett djur för att inte behöva säga tack och hej ute på slätten. Tack till Katja från Valhall som även slet och vi tog oss tillbaka till klungan.

En hel del tjejer hade åkt av halvvägs in i loppet och vi var 10 stycken kvar som lekte katt och råtta. Plötsligt fick jag en del krafter tillbaka och attackerade i en liten backe i rena glädjen över att ha en del krut kvar i benen. Tänk om, tänk om det hade hållit… men nja, med en klunga med ett gäng otroligt åkstarka tjejer bakom sig vågar man bara drömma ett par sekunder om att lyckas med en utbrytning innan man är uppäten igen.

Vi körde hårt tills någon kilometer fram till mål och jag skulle äntligen få vara med om en spurt (!). Var lyrisk över detta men var inte tillräckligt hård för att armbåga mig fram och kom in på en nionde plats. Camilla Backman och Ulrika Högberg från SCK kom etta och tvåa – Hanna Bodin från Spårvägen trea. Grattis!

På bilden ovan: fyra nöjda tjejer. Ingrid (poserar som en spinnande katt), Ulrika Högberg, Jenny Werner, Camilla Backman.

Dessa fantastiska vardagskvällar med Stockholmscuppen sätter en sådan pulshöjning (bokstavligt talat) och spänning på våren! Älskar det. Tack Stockholms Cykelförbund för att vi får möjligheten att tävla varje vecka!

Jag ligger nu sexa i totalen och det är många som vill upp i topp!
På tisdag kör vi sista tävlingen innan sommaruppehållet.

Provkörning av Lida Loop förra veckan.

 Imorgon under Lida Loop startar jag i elitklass och detta är 1 - fantastiskt eftersom elitdamer får starta 20 min före resten av startfältet. Tack Lida Loop! 2 - jätteläskigt eftersom jag kan räkna de gånger jag kört stig i år på en hand. Några av de andra tjejerna som kör har kört EM och grejer i vår.

Vem är katten bland hermelinerna? Lilla jag! Mitt största mål är att bli jättetrött och typ inte blockera vägen för andra vänner som kör när jag plöjer fram som ett kylskåp i skogen. Kul ska det bli!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-06-11 13:44


RR Stockholm 4-dagars

Under helgen har Stockholm förvandlats till ett cykelmecka då tävlingen Stockholm 4-dagars ägt rum runt om staden. Med start på Arlanda Test Track i fredags kväll och avslut på Tuvängens Gocart bana i Södertälje i måndags.

Det känns som man levt lite av ett proffsliv under helgen då man furit och flängt mellan olika tävlingar, nålat startnummer, haft fjärilar i magen och klämt gels i sista sekund flera dagar på raken. Det är hur roligt som helst - men jag kan erkänna att både kropp och knopp känns rejält slitna och jag förstår inte hur proffsen mäktar med detta vecka efter vecka! Jag är rätt nöjd med att vara ett wannabe-pro som efter helgen får återgå till den mindre dramatiska och inte så svettiga rollen som konsult på kontor.

Vi tar helgen från början:

På  tävling 1/4 - Arlanda Test Track osade det av lust att börja rejsa och nervositet i startfållan. Rekordmånga damer startade - ett trettiotal? Flera lag fanns på plats - Stockholm CK, Team Crescent, Valhall, Mölndal med flera. Häftigt! Startskottet gick och det som jag trodde skulle vara en lugn masterstart satte full fart på en gång genom banans kurviga parti. Det kom som en chock och jag hade fullt sjå med att få fart både på ben och förmågan att ta kurvor.

Det gick inte bra. Jag låg på hjul på en tjej som bestämde sig för att bryta efter ca 500 meter och därefter var jag rökt. Hade inte en chans att komma ifatt de andra och var fly förbanand på den motionscyklist jag är som tror att klungan ska vända sig om och ropa "hallå är alla med?!" innan de börjar köra snabbt.

Hanna Johansson och Camilla Backman från mitt lag kom fyra respektive femma i loppet - grattis!

Åkte hem med svansen mellan benen och tusen arga och ledsna tankar i skallen och insåg att - elitklass är snäppet hårdare än Stockholmscuppen (vilket ändå är fantastiskt bra träning och hård körning).

Under lördagen gick race 2/4 - Kringeltempot - dryga 20 km tempo i Södertälje. Banan var böljande och med en vändpunkt - samma som på SM för några år sedan. Brottades mot de motgångar jag haft dagen innan men hade, som en puff i ryggen, medvind på vägen ut på banan. Vågade inte kolla på hastigheten då jag tänkte att snittet skulle fallera på vägen tillbaka, men upptäckte att jag tog in en del på cyklisterna framför mej och manade på mig själv att behålla de uppiggande känslorna.

Mycket riktigt fick jag motvind på vägen tillbaka - men höll ihop kraften rätt bra och överraskade mig själv med att snitta strax över 37 km/h och cykla in på en tioende plats! Äntligen kom jag över gårdagens bitterhet och började tro på mina ben igen - särskilt eftersom jag körde linjehoj bland många andra tempocyklar. Åkte hem och firade!

I söndags gick tävling 3/4 - Falkenloppet - 50 km linjelopp på en 10 km-bana. 50 km är hyffsat kort för damelit, vilket avspeglade sig i att det kördes från start. Många cyklister satt på helspänn för att försvara sina placeringar i totalen och de attacker - som SCK körde de flesta av - kördes in snabbt. Det fanns även spurtvarv med i leken.

Jag slet för att hänga med, särskilt på upploppsrakan och under spurtvarvet. Försökte ta mig upp i klungan och hjälpa laget. Det var hårt och svårt och jag fick bita i både mentalt och fysiskt för att ta någon slags plats. De sista varvet blev jag avhängd med några andra - jag slet som ett djur för att hålla mig kvar - men bland ett antal DNF:s grämer jag mig inte över det utan ser det som en lärdom och smäll på nosen att köra mer smart nästa gång. Dessutom var det en fröjd att se att mina lagkamrater var med och gjorde tävling och att alla slet som djur för detta och för varandra.

Igår kördes helgens sista tävling - Tuvängens GP. Tävlingen gick på en gocart-bana som är 800 meter lång, med flera skarpa kurvor och en naggade liten brant backe. Precis som under fredagen blev det åka av redan från masterstarten och jag hade svårt att komma med, som några andra tjejer, vi låg och växelkörde på den tekniska banan - vilket var riktigt bra träning - hårt och svårt. Dessvärre blev vi varvade cirka halvvägs in i loppet och fick kliva av. Detsamma hände även en hel del andra startande och fyra personer vurpade även, vilket säger en del om banans karaktär.

På tävlingen fick vi helgens bästa placering genom Emmy Thelberg som snyggt körde in på en trejdeplats! Grattis!


Hela Stockholm 4-dagars plockades hem av Ida Erngren Team Crescent, följt av Eva Lindskog Valhall och Jeanette Arbjörk, Mölndal. Grattis! Här finns alla resultat.

Tack till Stockholms Cykelförbund som anordnat dessa tävlingar!
Bra arrangemang och Oskar Ekman är en eldsjäl som styr upp allt samt har oändliga stories på lager när han håller låda som speaker alla dagar. Det talades om ett 5-dagars tills nästa år! Spännande!

Även fast jag tidigare nämnt är ganska nöjd att glida tillbaka till mitt vanliga jobb i veckan, börjar det redan klia i benen efter att tävla mer framöver. Trots en del bittra förluster - som när jag blev avhängd på Arlanda TT - bubblar det i mig efter att komma igen och lära av mina misstag.

Viktiga lärdomar från helgen:

1 - Laget - mitt fina fina lag med så många starka tjejer som ger allt hela tiden. Jag skulle aldrig palla trycket om det inte vore för sällskapet runt på tävlingarna. Önskar att alla cyklister fick känna på att ha ett sådant lag - topparna blir högre och dalarna blir lägre med ett sådant vid sin sida. Tack SCK som ger oss möjligheten att köra och ha så roligt tillsammans.

2 - Elitklass är stenhårt - tror att texterna ovan talar för detta. Jag är imponerad och blir inspirerad av att ha kört med några av de starkaste tjejerna i Sverige i helgen! Nu ska jag hem och öva på att klicka i pedalen i starten och köra igångdrag för att hänga med bättre framöver.

3 - Cykling är minst lika mycket skalle som ben - det sa helgens briljanta speaker Oskar Ekman flera gånger och jag inser det allt mer och mer - speciellt efter en fyra dagars tävling, då det krävs en hel del för att finna motivation och tryck i benen gång på gång.

Nu ska jag vila lite - sedan kör vi imorgon igen med Stockholms Cuppen/SMACK:s Markimlinje och på söndag debuterar (!!) jag i elitklass på MTB på Lida Loop. Full fart!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-06-07 09:28


Tempo di Bornsjön

Igår var det Stockholmscup och deltävlingen Tempo di Bornsjön, vilket är så kallat "folktempo". Det vill säga, inga tempocyklar, tempohjälmar och liknande utrustning är tillåten. 19 km rejs runt Bornsjön utan något att skylla på om det går dåligt - eftersom alla använder samma utrutsning (linjecykel). Spårvägen CK stod för arrangemanget och det var deltävling fyra av cuppen.

Foto: Britta Stina Karlsson

Under vanliga tempolopp brukar jag köra med tempopinnar (drömmer om att köpa en tempocykel någon gång, men priset per kilometer på de där hojarna är lite för högt för att jag ska kunna motivera ett sådant inköp/present till min sambo). Då kan jag alltid dra en visa om att "ja men alla andra kör på tempohoj och då blir man 20% snabbare..." när jag hamnar långt ner i resultatlistan. Men som sagt den här gången fanns inget att skylla på! Så rättvist som det kan bli.

Jag och några vänner cyklade ner till Bornsjön och försökte under tiden komma på någon smart och vinnande taktik inför loppet. Att inte ge järnet från första tramptag till exempel. Vänta tills det något kuperade avsnittet av banan börjar (finns fler backar än man tror runt Bornsjön) innan man tar i på max. Inte slita ut sig i den vind som vi gissade skulle komma från sidan.

Jag glömde helt av de visdomsord som vi tidigare ordnat när startskottet gick och nådde maxpuls ca 3 sekunder in i loppet. Flåsade högt och blev sur när ett antal herrar susade förbi mej - kändes ju som att det inte gick att köra snabbare än vad jag gjorde (?!). Hade dessutom glömt att nollställa klockan efter turen från stan och HATAR att inte ha kontroll på hur långt det är kvar - då vill jag typ ge upp. Plötsligt såg jag dock en annan dam framför mej och vaknade till liv igen. Trampade på lite extra från redan hög ansträngningsnivå.

Äntligen svängde vi in på det smala skogsparti som jag älskar pga inte långt kvar av banan och för att cykla backe är kul - även med sura ben. Cyklade om damen jag sett framför mej och fokuserade på den upplyftande känslan av det och att inte falla av pinn de sista kilometrarna in till mål.

Här finns resultatet och jag är nöjd! Cyklade 19 km på strax under 32 minuter - hade gissat på cirka 38 minuter innan start. Jag brukar hamna i nedre botten av resultatlistan i damelitklassen, vilket är helt ok - för jag tycker att alla som tävlar på cykel presterar bara genom att ställa sig på startlinjen samt att det på sistone är fler tjejer (många starka!) som tävlar. Den här gången kom jag i den övre delen av listan och det är såklart ännu roligare.

Camilla Backman i mitt lag kom tvåa under loppet och ligger även tvåa i totalen. Spännande att se hur cuppen kommer att fortsätta resultatmässigt framöver!

Magisk kväll med tjejerna i SCK och alla andra cyklister. Det råder en skön stämning Stockholmscuppens tävlingar. Rekommenderar alla att komma och vara med - cykla och fika och träffa andra cyklister!

Skulle ha cyklat hem från Bornsjön, ca 40 km, "skönt avrull en sånhär fin kväll" sa jag och styrde kosan mot stan. Efter ca 10 km fick jag nödtrycka en gel när det började snurra i skallen. Efter ytterligare 15 km satte jag mej på tåget, trots att jag fått draghjälp av några schysta vänner, och det var ett bra val. Mission completed - cyklade mig själv rejält utmattad.

Nu laddar vi Stockholms 4-dagars som går hela helgen!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-06-01 08:35


Det är nu det händer

Har under de senaste veckorna varit konstant småhög på livet och de emellanåt  jobbiga men även roliga och häftiga upplevelser som jag upplevt från cykeln. Det känns som att det bubblar från alla håll och kanter i cykel-Sverige, som att landets cyklister smyger upp från sina testcykel-källare och träffar varandra och stordåd skapas. Till exempel har min favvo-bloggare Hannes kommit på pallen (utanför Sverige!) och min lagkamrat Emmy har nått ett mål genom att få åka på landslagsuppdrag i juni (grattis!).

Jag har inte gjort stordåd på tävlingsarenan, men jag tycker livet har gått i dur på sistone. Motivering:

Jag började att kicka igång maj med en resa till franska alperna. Vi körde många tusen höjdmeter upp och ner på MTB i bergen under fyra dagar och jag fick utmana såväl kropp och knopp som mitt mod. Mitt franska sällskap har nämligen en annan definition av stig än mig och stundtals körde vi på spår vars ena sida vätte ner för ett stup. Alltså var det kanske någon berga-get som trampat upp stigen framför oss, och jag försökte att inte drabbas av panik utan drömde mig bort till den mäktiga after-biken som väntade bakom nästa stup och försökte njuta av utsikten. Men jag överlevde helgen, kom därifrån med matta ben och glada ben och massor med alpluft i systemet.

Jag har också hunnit med att köra ett par tävlingar. På bilden ovan: Arlanda TT för två veckor sedan. Igår körde jag SMACK-GP i Rosersberg och var oskönt pirrig i magen då vi stod 62 startande tillsammans på startlinjen (dvs alla klasser tillsammans). Ohyggligt omysigt att trängas med massa snubbar på trånga cykelbanevägar, tycker jag.

Kan bli fantastiskt kreativ vid sådana tillfällen då jag helst vill försvinna, typ tänka att jag ska anmäla mig frivilligt som tävlingsfotograf eller punka med flit. Men efter en klapp i ryggen från en lagkamrat och ett startskott som gick var det game on och jag var så otroligt nöjd varje varv som jag lyckades bita mig kvar på ett par seniorsnubbar.

Tar små små babysteps i jakten på att bli en bekväm och stark tävlingscyklist - och varför gör jag det när det pirrar så mycket i magen? Jo för att känslan efteråt - när man vunnit mot sina elakaste hjärnspöken och i vissa fall även andra cyklister och mjölksyra är fantastisk. Kan ha haft ett av veckans bästa moment när vi satt i bilen på vägen hem och fnittrade och snackade krigshistorier, jag och fina starka Ulrika Högberg i mitt lag (trots att det regnade och vi var svinkalla). 

Foto: Klas Nordentjell

Om en regnig kväll i en bil kan vara fantastiskt gäller detsamma tidiga morgnar. Jag har hängt på Morningspins-gänget ett par gånger på sistone och man hinner knappt vakna förrän de snabba herrarna som möts 06.15 sätter full kareta runt Djurgården. En vacker dag ska jag hänga med hela rundan runt, avhängd blir starkare heter det ju. Så länge får jag nöja mig med att hålla hjul en sekund längre i taget och inte minst....

Foto: Karl Börjeson

... jubla när det är frukost/fika-tajm efter turen och sista spurten går till ett bageri på Vallhallavägen.

Foto: Karl Börjeson

Såhär glad blev Nilas förra veckan när han satte KOM både på Djurgårdsrundan och KOM i att ha bullar på sitt fat! #ridehardfikaharder

Precis sånt gillar jag - kontraster. Köra hårt som attan på cykeln och sen fika länge efteråt. I helgen går en hel del lopp av stapeln - Vänern Runt mm - jag ska köra Sommen Runt som går nere i Tranås tillsammans med min pappa. Ska bli fint!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-05-26 22:40


Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser