Ingrid Kjellström | Bicycling.se

Ingrid Kjellström

Äventyr långt bortifrån terrorn

Jag har en illusion av mej själv som den perfekta äventyrscyklisten. En som kan strunta i allt vad medelfart och aerodynamik heter och istället ge sig ut på vägarna med en väska på cykeln och med tid över till att se mig omkring istället för att desperat hålla mig kvar vid cyklisten framförs hjul.

 

Fick det perfekta tillfället att prova på om bilden av mej själv är sann förra helgen. Stockholms Explorerklubben bjöd till en micro-randonné-helg söder om stan. De kallade det SEK credit-card-ride och använde hashtaggen #travellightgofar.

Passade mig utmärkt då jag ska erkänna att jag (ännu) är lite skrämd inför att packa cykeln så pass tung att sådant typ ett tält får plats. Den här gången tog vi in på AirBnb (i Lilla Paris, strax utanför Nyköping. En oas!).

 

Vi lämnade Stockholm till ljudet av ambulanser i fredags eftermiddag. Det var riktigt omtumlande och hela gruppen var illa berörda av vad som hände inne i City. Men vi kom överens om att ändå lämna staden bakom oss (och det är jag glad över eftersom mitt dagliga pendelstråk går precis igenom stan…). 

 Vi hann fram till metropolen Gnesta precis tajmat så att både vissa nödvändiga butiksinköp + energipåfyllning på pizzera hann utföras. Det verkar för övrigt vara röj på torget i Gnesta under helgerna och vattnet i sjön är redan så varmt att man kan bada (?!), bild ovan.

 

Med tyngre väskor fortsatte vi turen söderut. Strax efter 19,30 började det bli mörkt och jag var först obekväm vid att cykla på inslag av grusvägar med endast skenet av våra lampor som ljuskälla. Men snart förvandlades obekvämligheten till facination. Jag har nämnt det tidigare, men att cykla vid tidpunkter som man inte är van vid – som efter solnedgången – öppnar upp för en ny dimension av cykling. Vägarna och omgivningarna upplevs annorlunda. Och ljuden! Och inte minst möjligheten att få se vilda djur. Under helgen såg vi ett hundratal dovhjortar ute i naturen.

 

Dovhjortar i all ära – det var ändå fantastiskt skönt att komma fram till kvällens destination efter 12 mil cykling. Hela gänget satt och berättade rövarhistorier och käkade lösgodis framför en öppen brasa resten av kvällen.

 

Lördagen skulle vara a big day out. 22 mil var inladdade på GPS:en och enligt första kartläsare Hagen skulle dessa gå på 1% * grus. Det visade sig redan efter ca 5 cyklade kilometer att det blev *++, det vill säga istället cirka 20-30% av turen som gick över grus. Jag gillar grus, bara jag får värma upp först. #SPORTGRUS!

 

Tiden och kilometrarna går snabbare över grus, tycker jag. Plötsligt var vi någonstans mellan Norrköping och Katrineholm. Och på vägar som jag aldrig varit i närheten av tidigare.

 Vi körde ett pit-stopp på en mack i Stigtomta (tömde nästan butiken) och fortsatte sedan vidare hem norrut. Ibland körde vi snabbt i snygga led, ibland spred vi ut oss på grusvägarna. Jag älskar det. Och jag älskar att cykla med folk, som liksom jag, tycker att möjligheten att ta schysta foton eller peta i sig en kaka extra, går före en hög medelhastighet.

 

Lördagen försvann snabbt och jag hade aldrig tråkigt. Det var ett äventyr och även om benen var schak-matta under slutet av dagen satt jag och log på pendeltåget på vägen hem (ja jag fuskade sträckan Södertälje-Stockholm).

Tack Stockholms Explorerklubben och alla inbladade för helgen! Det öppnade upp många nya dörrar för min cyklings del. Ska försöka ta mig upp på fler sådana turer när möjlighet ges. Det är enklare vad man kan tro att ordna men minnena som kommer med varje kilometer stannar länge.

SÅ hur är det då med Äventyraren - Ingrid, blott en illusion eller ej?
EN som är på gång skulle jag säga!
To be continued!

Tack Hagen Bender och Adam Krabbe för alla fina bilder! 

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2017-04-13 12:31


Magiskt läger och krossade fördomar

Tro det eller ej – men jag har varit på träningsläger! För ca 711:e gången för säsongen. Det bästa med det här är: Jag plockar russinen ur kakan av ett cyklist-proffs-liv. Dvs cyklar panget ur benen på dagarna och kommer sedan hem till ett dukat bord med mat på kvällen. (Förutsättningarna för just detta drömliv fick 10/10 på Riviera Strand i Båstad där vi bodde nu i helgen).

Nackdelen med det här? Inga, förutom att såväl nära och bekanta som eventuella tävlingskonkurrenter tror att jag skulle kunna snyta typ en Vätternrunda på 8 h ur näsan (benen) alla dagar i veckan. Alltså, jag borde ha cyklat mig till en god form med alla dessa läger på kontot.  

Nog babblat om min forms vara eller icke vara och över till helgens bravader. Vi var nästan 50 cyklister från SCK som åkte ner till sydligare breddgrader för tre dagars cykelträning. Som tidigare nämnt är jag numera team manager över damelit-laget och jag gjorde mitt bästa (läs: satt på Strava och kollade efter segment samt snackade med vänner från bygden) för att lägga bra och utmanande rundor till helgen.

Sju damer var representerade och vi körde igång på fredag morgon med att cykla grönbetes-endorfinerna ur benen genom att panga av 3*20 min lagtempo med 5 min vila mellan varje intervall. Det gick faktiskt så pass bra att det blev ett improviserat battle mellan de två grupper vi delat upp oss i. Vi började köra om varandra och tävlingshornen växte snabbt fram i pannan på samtliga cyklister. SÅ KUL!

Så pass kul att vi till och med råkade köra upp och ner för Hallandsåsen en gång extra. Och tjejerna skötte sig exemplariskt med mina mått mätt – alla tog i efter sin egen förmåga (jisses vad starka de alla gått och blivit under vintern... : ) men såg även till att ingen blev avhängd.

 

På lördagen körde vi ett längre distanspass – ”många olika nyanser av Hallandsåsen”. Vi körde alltså upp och ner för denna mytomspunna ås från alla möjliga håll. På köpet fick vi flera episka klättringar (smala, branta – 20%-ish och grusiga) samt besök i några ko-hagar (det tar kart-läsaren på sig, bild ovan) och en stämningshöjande dimma (tänk irländsk höst). När alla började bli mosiga i benen, ca 2,5 h och 1000 höjdmeter in i passet, brände vi av 10 st spurter. Även denna gång delades vi in i lag och körde skyltspurtar. Otroligt vilket lyft träningen kan få av sällskap och skyltar! Tips 2.0.

Under söndagen körde vi tillsammans med herrarna ur klubben. Jag kan erkänna att jag var något skeptiskt inställd till detta. Jag hade anat – efter att ha se killarna hasa fram i hotellkorridorerna på kvällarna – att de ”hets-kört” under större delen av sina pass under helgen. Som ni kan ana från mina beskrivningar av mina pass ovan (dvs man kör intervaller och vilan mellan dem på SEKUNDEN planerat. Man kan kalla det struktur. Eller kontroll-behov) så gillar jag att köra hårt när jag kör hårt och lugnt när jag kör lugnt. Att hålla på och smygtävla eller jaga högt snittempo flera timmar om dagen – sånt ger mig kalla kårar.

MEN det visade sig faktiskt att jag hade fördomar om ca 41 stycken män. Vi fick ett riktigt bra pass tillsammans, herrer och damer. Jag hade ju glömt hur skönt det är att ligga i en stor klunga och liksom bara sugas med i farten bakom alla stora ryggar/vindskydd. Tack SCK! Och förlåt för mina fördomar...

Och det där med att tupp-köra… den delen av passet visade det sig faktiskt att jag själv stod för. Jag fick feeling i passets och helgens sista klättring uppför Hallandsåsen. Körde ett ryck och fick med mig ett par till tjejer, samt ett tiotal herrar på en slakmota på ca 4 km. När det bara var vi tjejer som låg framme och tog vind så började jag gorma lite på de som låg på hjul bakom och det hela slutade i ett magiskt improviserat lagtempo där jag tror och hoppas att alla som var med fick blodsmak och endorfiner på köpet. Perfekt avslut på en bra helg!

Och början på den kommande säsongen!
Det glädjer mig att se att många har skött sin vinterträning och jag tror att klubben kommer bli ännu vassare och synas i många sammanhang - såväl på tävlingsbanorna som runt Vättern osv.

Missa inte att klubben nu finns på Instagram


Tack Jimmie Håkansson för hjälp med foto!

 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-04-04 13:05


Skvaller från ett läger i Spanien

Jag har precis varit på läger - en resa som höll på att bli ett sangria-läger för min del. När jag ivrigt slet upp min cykelväska vid ankomsten i Sotogrande (Andalusien) upptäckte jag nämligen att flygbolaget hade transporterat min cykel utmärkt hela vägen fram. Den som begått ett misstag var endast jag själv. Jag hade glömt min sadelstolpe hemma! Således såg jag mig själv få hänga vid poolen och dricka just sangria under en vecka. Jag drabbades av panik - hur kunde jag göra en sån tabbe?

Det är helt OK att ni skrattar åt mej på grund av det ovan nämnda. Se och lär av mitt misstag. Tips: byt inte jobb i samma veva som du ska på läger och byt heller inte sadlar och sadelstolpar på dina fem cyklar varje vecka. Det är som upplagt för misstag...

Fem minuter efter det att jag nästan brutit ihop var problemet löst och en spansk gentleman letade fram en hyrcykel till mig.

Därför kommer här inte en bildstudie i en spansk sangria-konst, utan en dagbok från ett träningsläger som jag just varit på tillsammans med sex damer ur Stockholm Cykelklubb.

Dag 1 - 40/20-intervaller, sportgrus och kohagar:

Vi valde Andalusien framför andra resemål på grund av att allt är lite mer där än på andra orter. Bergen är högre, den spanska kulturen är starkare och chansen att cykla 10 mil utan att möta annan cyklist är större.

Det sprätte i samtliga cyklisters ben när vi kom till den första backen där planen var att riva av 18 st 40/20-intervaller. Ingen hade problem att komma upp i maxpuls - problemet var nog snarare att komma ner i puls mellan varven. Som kalvar på grönbete. "Nu kör vi smart, det är inte en tävling". Har ni hört den förut? Har ni brutit mot era egna ord ca 5 s efter ni sa dem förut? Jag med!

Således hade jag blodsmak och endorfiner upp till öronen 20 min in i passet (smart va?!). Plötsligt fick jag dock fokusera mer på vägen och mindre på mitt flåsande då vägen övergick från "fin spansk asfalt" till grusväg - "sportgrus". Kartläsaren (som i övrigt är världens bästa) hade råkat dra dagens bana något längre över ett naturreservat än vad som var planen.

Vi fick inte optimala 5 min mellan varje intervallset - men vi fick chansen att ta selfies med kor samt joina "CK Kohage" under den timmen som vi cyklade på grus. Helt rätt prioriteringar i min mening.

Dessutom kan jag rekommendera att man cyklar vilse ibland eftersom kaffe smakar extra gott om man varit rädd för att vara många mil från kaffe under en stund.

Dag 2: lagtempo, sura upstötningar och "something just like this" på repeat

Dag 2 inledde vi åter igen hårt genom att köra 2*20 min lagtempo i riktning mot bergen. En tjej fick stanna vid sidan av vägen och .. hämta andan kan vi säga för att inte skrämma känsliga läsare. Alltså kan man även säga att tjejerna körde bra - målet var att tänja på gränserna och börja jobba upp fart i benen.

Efter lite vila körde vi 20 min backtempo och för första gången på länge kände jag att jag fick flow-WOW och kunde ta i utan att må dåligt. Kanske var det gelen jag tryckte, kanske var det sällskapet eller så var det utsikten - för den var fenomenal. Det var som att "Something just like this" spelades på repeat i min skalle i 4,5 h.

Pricken på i:et var sedan när vi åt lunch och min BFF Ulrika H beställde in en öl till mej (OBS - alkoholfri ;). Det var high-life 2.0.

Sista halvtimmen hem hade jag dock inte Coldplay på repeat i skallen - då ven motvinden i öronen då vi skulle ta oss hem längs kusten. Jag glömde käka efter den där ölen och i min endorfin-topp. Därför ville jag typ skrika till alla som drog starkt där framme att slå av på farten till ca 20 km/h under de två mil som verkade evighetslånga.

Efteråt insåg jag ju att bonken hade stått mitt framför mig - då jag hetsåt (blandningen av macka och hemmagjord bar som jag hade kvar i min ficka) likt en hungrig varg när vi kom hem.

Dag tre: nationalpark, brak-lunch och backhets

Dag tre körde vi hederlig distans med inslag av spurt-intervaller. Vi körde åter igenom en nationalpark och det var vackert, så vackert. Dessutom var det även kyligt - och då bränner man extra mycket kalorier? Det inbillade vi oss då vi satt länge och åt lunch och hann beställa in flera omgångar med kaffe och andra godsaker.

Jag tror att vi hade gjort oss förtjänta av brak-lunchen, men den låg tung i magen tills den sista backen för dagen. Det var en seg backe som aldrig tog slut och jag kände ännu en gång hur krutet fanns i benen. Efter att ha tagit det lugnt större delen av dagen försökte jag mig nu på en liten utbrytning och var mäkta nöjd när jag trodde att jag seglat förbi klättaren Cissi.

Men tji fick jag! Hon satt tyst på mitt hjul när jag själv andades tungt och tog ett foto över axeln för att se hur långt bakom hon var (svar: 0,5 - se bild ovan).

Tre av fem cykeldagar är nu redogjorda för och jag tänker spara lite på smaskigheterna - de sista och mest äventyrliga dagarna till ett senare blogginlägg.

Men jag vill redan nu tacka er tjejer: Ulrika*2, Madde, Cissi, Camilla och Maarit för en fantastisk vecka i Spanien. Tack för att ni höll humöret uppe trots att det emellanåt var tungt, tack för att ni gick med på att ta kaffe-raster varje dag, tack för att ni hjälpte mej när jag trodde att jag skulle bli utan cykel hela veckan.

Fotokudos: moi! (yes jag körde även intervaller med en kamera på axeln - man blir stark med extra vikt har jag hört!)

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-03-27 19:39


Save the dates - brudar!

Jag har några roliga saker på gång - främst för det kvinnliga könet. Så killar, ni kan sluta läsa nu! Nej skojar bara.

EN grej som jag vill säga först av allt är följande: jag tycker inte att man som kvinna måste cykla med andra kvinnor för att sätta sig på en cykel, eller tror att tjejer cyklar långsammare än killar för att de just är tjejer. Jag är trött på att höra "tänk att XXX cyklade så snabbt runt Vättern FASTÄN hon är tjej" eller "hur kan hon som är så liten vara så stark" ?  

Men jag vet att det finns MÅNGA möjligheter att komma igång och cykla med olika klubbar där herrar dominerar - och det är fine - själv cyklar jag majoriteten av mina pass med killar och även det har fördelar.

För vissa tjejer tror jag att tröskeln upp till att sätta sig på en cykel när man är ovan kan kännas lite lägre om man vet att man till exempel vet vart och när man kan cykla med andra tjejer i samma situation. Och det är de tjejerna som jag vänder mig till nedan. Jag vill gärna öppna upp flera olika portar och möjligheter för ALLA som inte är så vana vid att cykla. Så här listas några av dessa möjligheter:

2 - Nästa helg - den 18 mars - är det Rapha Braver than the elements.

Tjejer över hela världen sätter sig på hojarna och firar att våren och säsongen är på ingång. Det går att cykla från centrala Stockholm - event här.

Update: Braver Than The Elements körs även från Malmö, länk här.

3 - Den 23:e juli är det Womens 100 över hela världen! Förra året cyklade 8000 damer minst 10 mil vardera. Och i år hoppas jag att det blir ännu fler som samlas för att bräcka det rekordet och jag kommer att hålla i det i Stockholm. Stay tuned!

3 - Den 10 september är det tävlingen/motionsloppet Velothon Stockholm och arrangören har kommit med vissa uppdateringar. Bland annat kommer de ha en separat elitklass och en startfålla speciellt för tjejer - både för den långa (160 km) och den korta versionen (60 km) av loppet. Jag har en liten plan på att leda en grupp med tjejer som är relativt nya till gruppcykling. Detta för att jag tror att den sträcka som loppet är kan kännas enklare om man har några att teama ihop sig med.

Här finns mer info om Velothon.

Bonus: Jag kommer i år att vara team manager för Stockholm CK:s damlag. Det vill säga för det lag och den klubb som jag tävlat för under 2016. Vi har spetsat till oss och fått in ett par nya namn i ligan - Clara Säll och Eva Lindskog. OBS - det är alltså mig ni ska kontakta när de står på pallen och vill ha deras autografer! Nä - skoja bara - jag kommer cykla och tävla själv med. Mer info om detta kommer!

Mitt främsta mål är ständigt att fler ska börja cykla - killar som tjejer. Precis som alla gillar olika färger på cyklar så tror jag att alla har olika preferenser när det kommer till hur och vem man vill cykla med. Hajar ni?

Och VARFÖR vill jag att flera ska börja cykla? Jo för att jag är fast beslutsam vid att mitt liv fått mer fart och färg sen jag började cykla för cirka 5 år sedan. Både privat och i yrkeslivet! True story - välkomna att bläddra bland mina gamla blogginlägg om ni tvekar.

Undrar man något om ovanstående - vill vara med på något event, undrar något om SCK:s damlag eller har andra funderingar - kontakta mej! ingrid.kjellstrom@gmail.com

Bilderna ovan är tagna av Gustav Gerdes och är från 2013 när jag hade några FAB-turer med damerna i SubXX. Tack Gustav för bilderna och tack SubXX för att ni gav mej den bästa möjliga inskolningen till att bli cyklist.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2017-03-11 14:47


Mallorca - highlights & behind the scenes

För en vecka sedan kom jag hem från Mallorca och det pirrar i magen. Det pirrar i magen på grund av alla fina minnen som jag tar med mig därifrån (och som får mig att sitta och flina framför datorn) - samt på grund av att jag fått ännu mer lust och energi till att bege mig på fler cykelresor med inslag av äventyr.

Jag kör en klassisk best-of-lista från min senaste vecka på Mallis - och bjuder även på några behind the scenes. Voilá!

- Mytomspunnen hatkärlek: Sa Calobra - en av Europas mest omtalade och plåtade klättringar?

Jag var redan kvällen innan vi skulle cykla Sa Calobra nervös pga 2 anledningar: 1 – att jag skulle blivit mycket långsammare än tidigare gånger. 2 – att mitt sällskap skulle få stå och frysa på toppen och vänta på mej.
 
Nu undrar alla HUR SNABBT jag cyklade uppför backen. Åh vad jag önskar att jag kunde skriva en fin historia om hur jag persade och blev QOM på Strava.

Tyvärr är det enda rekordet som jag kan skryta om följande:
jag cyklade långsammare än mina två tidgare försök. Om man ska se det positivt kan man se det som att jag blivit äldre och visare och inte längre ser varje backe som en tävling där jag kör allt jag har och knappt kan ta mig hem efteråt. Den här gången tog jag det rätt chill (och passade på att instagramma under tiden ;).

Det negativa: jag är långsammare än för fyra år sedan.
Finns inte så mycket mer att säga än: fika mindre och träna hårdare om du inte ska bli avhängd i vår!

Behind the scenes: jag såg till att mitt sällskap stannade och fikade på botten av backen och så smet jag iväg tidigare än alla andra uppför. Jo, de körde in mig snabbt, men de behövde inte vänta (och frysa) lika länge på toppen som befarat.

- Favorit-backe: Puig Major från södra sidan! Åh vilken fin åkbacke för cyklister som är halvsega, liksom jag. Genom att klättra "Piggen" når man till den högsta punkten som är möjlig att cykla till på ön.

 

.. och så får man möjligheten att träffa på djur under turen. Får (och tidigt på säsongen - lamm!) finns över hela ön. Och söta ponnies och åsnor finnes på vägen norrut (mellan Piggens topp och Sa Calobra).

Behind the scenes: jo jag fick cykla ensam uppför större delen av klättringen. Musik i en hörlur i ena örat gjorde resan något lättare. Boney M!

- Sevärdhet: Formentor på norra delen av ön. Åk dit för fina foton! Och för att bli förtrollad av utsikten och glömma att backarna på vägen dit är ganska jobbiga.

Behind the scenes: undvik att fika där om du inte är hemskt kaffesugen. En cola kostar ca 3 ggr mer i fiket där än överallt annars på ön. 

- Proffs-tips: ta bussen! För att slippa cykla samma transportsträckor om och om igen. Vi tog bussen från syd till norr två gånger och det var så värt det. Värt att "bara" behöva cykla 14-15 mil för att få köra de bästa klättringarna istället för 20 mil. Livet är fört kort för att cykla skitmil (eller - "skit" finns aldrig på Mallis, men man kan ju välja sina krig).

- Inte läsa vägsymboler: delar av MA-10 längst kusten var avstängd pga tunnelras. Jag hoppas de har fixat det tills alla åker ner under påsken. Annars... var lite kreativ, flirta med spanska vägarbetare osv för att få acess till en av de finaste vägarna på ön. 


- Att göra annorlunda: cykla jättetidigt eller jättesent. Jag lovar att Mallis får en annan skepnad om man är ute på vägarna när solen går upp eller ner. Väldigt värt att gå upp i ottan eller stanna ute sent. OBS - packa lampor. Och kanske en eller annan varm väst!

- Hem:

HSM Linda Playa (i Peguera) hette hotellet som vi bodde på. Där fanns allt man kunde önska sig i form av bland annat buffér med stort urval av efterrätter och kvällsunderhållning (tex papegoja- och dansshower). Bara på ett par dagar lyckades mitt sällskap bli god vän med såväl kocken på buffén.

Behind the scenes: jag lyckades även bli utkastad från buffén pga kom dit lite för hungrig utan skor. Men oroa er inte - jag är inte bannlyst från hotellet utan jag och kökspersonalen är i dagsläget vänner.

Lärde mig även även att cava är perfekt frukost inför långa dagar i sadeln. Jag fick höra ett bubblet som serverades var alkoholfritt - och trodde på det  och drack av det i tre dagar - tills jag läste på flaskan att så inte var fallet. Ingen skada skedd! Jag var pigg och glad varje dag! Kanske även mer avslappnad då jag körde utför.. :)

- Sällskap: "the dirty 6" - Andrea, Neil, Emil, Wulf, Johan. Tack killar för att ni stod ut med mina krav på fikapauser och för att ni alltid plockade upp mej när jag tappade hjul och var trött. Och för att ni var glada och höll mitt humör på topp hela veckan. See u soon - I hope!

Tack även Johan Björklund för alla fina bilder!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-03-06 15:30


PRO-tips från Mallorca

Jag är precis hemkommen från en vecka på Mallorca. Har 100 upplevelser och intryck jag skulle vilja skriva och berätta om. Men jag tänker berätta om mitt bästa tips för de som ska cykla på Mallorca: ställ klockan tidigt som attan på morgonen. Det kommer vara mörkt och kallt , men tro mig, det är värt det. En cykelupplevelse utöver det vanliga.


 

Mörkt på Mallorca innan solen går upp. Foto: Frederik Tue.

När några av killarna kom med idéen att fånga soluppgången vid kusten under min sista dag på Mallorca tyckte jag först att de var galna. Sedan kunde jag inte låta bli att hänga på . Det var jobbigt att gå upp tidigt och det var ännu jobbigare att ligga på rulle bakom de 11 starka cyklister som rullade upp för dagens första klättring kl 06.00.

Mallorcas västra kust, strax innan kl 7. Foto: Bastian Marks.

Jag ville skrika: "SAKTA ner, VI HAR JU INTE ÄTIT FRUKOST ENS?" – men det var indirekt förbjudet att gnälla då alla visste att vi hade en tid att passa och 1500 höjdmeter att klättra. Räddningen för min del blev de hängivna fotografer som var med i gruppen – då de slog av på tempot för att knäppa bilder kunde jag låtsas att det var dem – inte jag – som höll nere på farten.

MA-10, öde i soluppgången, Foto: John Braynard.

När jag var uppvärmd uppslukades jag av situationen – av att bara höra ljudet av andetag och se skenet av ljuslyktor framför mig. Runt klockan 7 började solen att gå upp vid horisonten och alla adjektiv är överflödiga.

Foto: John Braynard.

Det var en av de häftigaste upplevelser jag upplevt på cykel. Vi var helt ensamma på vägarna och omkring oss fanns bara havet och bergen. Att jag var trött efter en tuff veckas cykling, att jag var kaffesugen, att jag hade mjölksyra upp till öronen - alla de tankarna försvann snabbt ur mitt huvud.

 Foto: Frederik Tue.

Vi mötte dock på vissa hinder på vägen, bildbeskrivning nedan:

Tunnel-failure. Foto: John Braynard.

Längs kustvägen MA-10 (i närheten av Estellencs) har en av tunnlarna rasat och gjort vägen minst sagt svårframkomlig. Jag tänker inte berätta hur vi kom förbi passagen - men jag rekommenderar äventyrsanda och ett gott sällskap för den som vill cykla förbi i dagsläget!

Foto: John Braynard.

Vid Banyalbufar vände vi inåt landet och hem söderut igen. Temperaturen sjönk till 3 grader och det var kyligt men samtidigt fortsatt häftigt med frosten som låg över gräset och morgonsolen som sken varmt över bergen.

Foto: Bastian Marks

Den tysta överenskomelsen fungerade bra och vi blev inte sena. Vi kom tillbaka hem till hotellet strax efter 9 med en rulltid på cirka tre timmar. Stormade in på hotellfrukosten, alla hungriga som vargar. Hungriga vargar med trötta ben och något drömskt i blicken. Jag vet dock att alla i gruppen skulle göra om samma sak ungefär när som helst som tillfälle ges nästa gång.

Och jag hoppas att det blir en nästa gång snart! Mina sista dagar på ön cyklade jag tillsammans med "galningar" - medlemmar ur RCC = Rapha Cycling Club, som har medlemmar över hela världen. Det är kul att träffa folk som inte pratar samma språk som en själv men som man ändå snabbt kan kommunicera enkelt med då man delar samma inställning kring att världen upplevs bäst från en cykel.

Stay tuned! Kanske kommer jag även snart skriva om hur det gick när jag cyklade uppför Sa Calobra tredje gången i mitt liv.

Skriv ut Permalink Kommentarer (3)

2017-02-27 15:32


Cyklar tills solen går ner på Mallorca

Jag är på Mallorca och ni vet vad det handlar om. Värmen och lyckan över att vara tre steg från att sätta sig på en cykel i korta BIBS slår emot en som en vägg så fort man landat på ön. Jag håller fast vid tron att man får super-powers så fort man befinner sig hemifrån och fokuserar på cykel. Alltid nära till skratt, alltid nära till att cykla en eller två mil till. 

Foto: Andrea Schiliro´

Det är lite speciellt för mig den här gången, jag är här tillsammans med en grupp människor varav de flesta jag inte träffat tidigare. Folk från bland annat Österrike, England och Italien. Det visade sig att jag redan innan jag anlänt gjorde bort mig lite då jag knorrade över att cykla 15+ mil och 3000 D+ redan under min första dag på ön.

Foto: Andrea Schiliro´

En av killarna i gruppen var andra man på Trans Continental Race i somras. Han spenderade 16 timmar på cykeln varje dag under nio dagar. Och så gnäller jag över 7h inklusive ett par depå-stopp? 

Foto: Andrea Schiliro´

Vi bor i Peguera, på sydvästra delen av ön. Vi tog en smidig shuttle-buss upp till Port Polenca för att cykla över bergskedjan från norr till söder tillbaka hem igen. Rutten inleddes dock med att vi körde TOR till fyren Formentor - vilket är väl värt omvägen. Speciellt nu då de lagt om asfalten och det är glest med turistbussar och cyklister på vägarna. 

På vägen ner från propaganda-cyklng vid Formentor. Foto: Johan Björklund

Överhuvudtaget kan jag rekommendera en resa till Mallis tidigare under säsongen. Jag har varit här även i april, men den något lägre temperaturen (15 deg) och avsaknaden av stora klungor av cyklister passar mig utmärkt.

Up up and away! Foto: Johan Björklund

Efter turen till Formentor fortsatte vi till bergen via Lluc-backen. Jag ville väldigt gärna stanna på det café (vid klostret) som jag vet serverar bra mackor, men någon som var lite klokare i gruppen (och tänkte på att det kunde bli mörkt...) fick mig att hålla ut till Sollér. 

Väl på torget i Sollér smakade pizza, kaffe och cola som det godaste jag någonsin ätit. Foto: Andrea Schiliro´

Med nya krafter i kroppen och med ett hägrande mörker på intåg kändes det som jag fick nya krafter för att ta mig de 6 milen hem över Bunyola och Esporles. Det är bra att vara uppe i ottan och cykla MEN då missar man ofta de fantastiska vyer som kommer bara när solen är på väg ner. Hett tips alltså - ut och cykla i solnedgången! För bra bilder och snabba ben! 

Foto: Johan Björklund

Det händer något speciellt med en grupp cyklister som kört några timmar tillsammans och börjat lära känna varandra, både till sättet man cyklar på och hur man fungerar som personer. När milen började räknas ner på våra Garmin-datorer uppstod en tystnad och folk började ta tunga och långa förningar. Jag låg på rulle bakom och njöt. Njöt av att jag faktiskt inte tänkte på hur mycket klockan var eller att benen var matta vid det laget. Älskade livet och den gemenskap man snabbt kan få med ett gäng cyklister som man inte kände 8 h tidigare.

Foto: Johan Björklund

OK det var inte plätt-lätt att cykla 7 h utan att ta så många fika-stopp som jag kanske gjort om jag varit ensam. Under de sista milen hem var det mörkt och jag började bli rätt skraj för mötande bilar på de smala vägarna. Killarna var riktigt snälla mot mej och bäddade in mig bland skenet av deras lampor. Väl hemma runt klockan 19 var jag high on life! Och sjukt taggad på att äta buffé! (förlåt om det är mycket fokus på mat och dryck på bloggen, men sån är jag ;)

Foto: Johan Björklund

Jag nämnde Neil ovan, han som är en rando (och CX)-cyklist av rang. Men det är en bara en av de, numera vänner, och starka cyklister jag har sällskap av här på ön. Emil Holt är en bergaget men han håller alltid ett öga på att jag inte blivit ensam kvar i botten på någon klättring trots att han säkert kunde köra ifrån mej när som helst om han vilel. Johan Björklund försvinner titt som tätt och man undrar om han är trött? Nej aldrig, han har bara stannat för att fotografera (helst något vilt djur) på vägen. Och Wolf och Andrea från Österrike och Italien är också starka som hästar och är hela tiden på bra humör.

There is more to come! Nu ska jag... tro det eller ej - äta! Big day coming up 2morrow again!

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2017-02-22 19:26


Jag är för det mesta ingen superhjälte

Känner ni hur den är på gång? Våren! Små tecken som påminner om att årets mörka månader snart är till ända dyker upp varje dag. Som att det inte krävs en lika stark lampa eller dubbla handskar under morgonpendlingen till jobbet. Jag tackar och tar emot alla sådana små förändringar som får mig att förstå att mörkret haft större inverkan (negativ) på mig än jag tidigare trott. 

Även på cykelfronten börjar saker och ting trappas upp. För tillfället har jag stora kassar med mat hemma hos mig. Dessa ska transporteras ner till Trosa där SCK:s damlag ska ha uppstartshelg. Vi ska smida planer inför säsongen och som sagt laga massa god mat! (OBS - jo vi ska cykla en del med). Det känns super att samla laget, jag tror mycket på att det vi gör tillsammans som grupp nu kan komma att återspegla sig i form av fina resultat när tävlingarna sedan drar igång.

Mer om det kommer!

För sen rullar det vidare. På måndag åker jag ner till Mallorca för att ägna mig åt det som man bör göra på Mallis - jobba på cykelbrännan till kommande säsong och äta apelsiner skivade på fat mm. 

Jag vill alltså varna den känsliga för att följa mig i sociala medier den kommande veckan. Det kommer bli mycket cykel och sol på bild! Och just det vill jag skriva om.

I början av januari var jag själv nämligen en känslig person som blev smått allergisk mot sociala medier. Jag tyckte mig se mest detta i mina flöden: trainers som surrade okristligt tidigt på morgonen (och på dessa trainers satt fitta personer som ännu inte ätit frukost men ändå levererade SKY-höga wattsiffror), kokta ägg framhävdade som en kulinarisk upplevelse och folk som cyklade 20 mil på dubbdäck utan att frysa eller tycka det var jobbigt.

Just då kunde jag tex knappt cykla en liten stund på mina dubbdäck utan att snitta lägre 20 km/h. Jag loggade ut ur vissa sociala medier pga pallade inte trycket. Jag pallade inte att alla var så starka och vältränade och utsövda hela tiden.

Sedan stack jag till Gran Canaria och loggade givetvis in på Instagram igen. Tog 1000 selfies av mig själv med ett lyriskt leende på läpparna som jag langade ut på nätet. Sörplade upp de likes jag fick likt en törstig katt.

En bild på mej där jag hade mitt superhjälte-highlight 2016- - och kom trea i Malmöcrossen. Men för att nå dit krävdes ett X antal försök som misslyckades. Foto: Jonas Wiking.

Och då började jag tänka att jag var en ganska jobbig människa. Framförallt för de som, liksom jag varit tidigare, kanske var inne i en känslig period. Detta har ju omdiskuterats en hel del i media på sistone - att det vi ser på nätet av andra människor bara är sekunder av människors vardag - ofta inplastade i förskönande filter. Jag älskar de diskussionerna. Men ändå är inte grott-människan i mig alltid logisk nog att inse kontentan av dem. Jag suger upp det jag ser i mitt flöde och får under mina känsligare stunder dåligt samvete och känner att jag går miste om saker och ting - för att nämna några av de negativa känslor som slår rot i mig.

Därför har jag på sistone försökt nyansera bilden av mig själv en del. Jag är tex aktiv på Instagram-stories då och då och senast imorse la jag till exempel upp ett filmklipp där jag råkade slå sönder koppen med mitt ack så viktiga morgonkaffe. En annan gång la jag upp en film där jag försökte mig på en magövning på boll a la en av mina förebilder - Tove Langseth - men där jag misslyckades och trillade av bollen.

För även om jag ler och lever livet på cyklar på de flesta bilder som cirkulerar på mig är jag ingen superhjälte. Det händer att jag sätter mig i bilen och kör till jobbet trots att jag predikar cykel-pendling minst en gång om dagen. Det händer att jag gräver i frysen efter glass istället för att koka tre ägg och STIMULERA DEN HELIGA PROTEINSYNTESEN efter ett träningspass. Det händer att jag hoppar över planerade träningspass och åker hem och lägger mig på soffan trots att disken står i drivor på köksbänken. Det händer, ganska ofta faktiskt, att jag har en dålig dag på cykeln och att de jag cyklar med får vänta på mig pga att jag är långsam (det värsta då är när dessa personer får FRYSA pga mej. Förlåt!). 

Ja jag har mina stunder som inte är gjorda för Instagram egentligen, men jag tänker att dessa stunder behövs för att jag just ska kunna samla krafter för att vara en superhjälte emellanåt.

Och jag försöker som sagt vara lite duktigare på att dela med mig av dem. Jag ser gärna att fler tacklar den bollen! Finns inget som får mig att le som när jag ser ett riktigt ÄRLIGT inlägg i sociala medier.

Sådär - en liten fredagstanke från mig. Hoppas ni alla får en trevlig helg! 

Skriv ut Permalink Kommentarer (4)

2017-02-17 13:25


Basemile Snowdown - isande glädje

Vad är väl en helg på cykel i januari om inte kall, isig och alldeles fantastisk? Basemile Snowdowns koncept – att cykla långt tre dagar i sträck söder om Stockholm – må låta som en bitande historia. Men addera 24 cyklister, ett slott och mycket cykelglädje så ser situationen annorlunda ut.

Det är Hagen Bender som är mannen och hjälten bakom Basemile Snowdown. Med hjälp av några goda vänner som gjort ett superjobb – med att finna stigar och köpa stora mängder mat till exempel – har han lyckats skapa alla förutsättningar för en fulländad helg för de som inte räds att cykla ute under vintern.

I fredags morse träffades ett 20-tal cyklister i södra delen av Stockholms pendeltågslinje och styrde kosan mot Rockelstad Slott utanför Flen. Temat under helgen har hela tiden varit att INTE ta den snabbaste vägen. Grus och äventyr har i alla lägen prioriretats framför asfalt och fart. Adam Krabbe, som är en sann randonnée- och äventyrscyklist hade komponerat ihop väg/stig-valen. Sörmlandsleden och andra stigar som kanske inte främst förknippas med cykling stod på rutten.

Själv åkte jag till slottet i fredagskväll för att ta del av de andras endorfin-stinna after-bike. (Det gäller att plocka russinen ur kakan liksom! Sitta framför en öppen brasa med en öl och låtsas som att man har förtjänat det genom lång cykling. Nej sorry – jag skojar bara. Jag skulle komma cykla en del med under helgen. Men jag hade inte tillräckligt med powers för att mäkta med en hel helg den här gången). Fick ta del av stories om is och blåmärken, men alla med glimten i ögat.

Vi slängde ihop pasta till ett mindre kompani som vi käkade och drog sedan krigshistorier och myste framför en öppen brasa resten av kvällen.

Lördagen var the big day out och jag fick en smärre chock (då jag senast cyklade i 20 grader på Gran Can), men tog hjul på de andra starka cyklisterna. Skog, grus, is passerade under däcken – men ingen som blev arg och hetsade om SNITTFARTEN (som  många gånger annars). Det var nog snarare så att folk tog tillfället i akt att fotografera den fina omgivningen när de fick vänta på den långsammare i sällskapet (som var… Ingrid..! Det ska tilläggas att det är bra att vara långsammast som linslus – chansen att hamna på bilder som ensam och avhängd är större än om man surrar i en klunga ;).

Efter cirka 40 km slant en i sällskapet, Rille, rätt illa på isen. Han var – lyckligtvis - snabbt upp på benen och cyklade vidare med både trasigt ben och trasiga kläder. Vid det tillfället började jag bli såväl hungrig som att jag tyckte synd om de andra som fick vänta på mig över ispartierna. Jag hängde på Rille och Madde till närmsta pizzeria istället! (eller – Madde läste kartan, Rille stod för underhållningen och jag instagrammade under tiden. Rättvis fördelning ?!).

På pizzerian mötte vi upp en grupp av andra cyklister. Random pizzerior på landsbygden är oaser för hungriga och kalla cyklister. Efter en timme var vi mätta och varmare igen och fortsatte turen – med mer inslag av asfalt för vissa av oss.

Cirka 4,5 h och 10 mil senare landade vi hemma på slottet igen och den här gången smakade after-biken bättre för mig än föregående dag!

Cyklingen var tung för mig i helgen. Jag har läst om den där super-kompensationen som ska komma efter typ en veckas läger? Trodde att den skulle komma som ett brev på posten efter mitt läger förra veckan men jag hade fel. När vi hade någon mil kvar hem – men ingen visste exakt hur långt – ville jag typ bara lipa. Missade till och med vyn av vilda vildsvin pga mitt ömkliga hallucinerande?!

OAVSETT att the powers inte var med mig fick jag desto mer tillbaka av de andra cyklisterna i gänget. Många av dem hade jag inte träffat tidigare men nu i efterhand kan jag säga att jag LÄTT hade kunnat spendera en hel dag på cykel kall och frusen med var och en av dem. Vilket gäng! Inga sura miner trots krascher, kyla och viss misär. Blir varm i magen när jag tänker på hur mycket glädje och gemenskap som snabbt uppstod bland en grupp främlingar. Sker detsamma även inom andra sporter? Jag undrar. Annars har cyklingen något unikt och ovärderligt.

Tack till Hagen & co för att ni styrde upp en sådan värmande helg i mitten av vintern!

Och tack Rapha och Oatly för glädjande och närande spons!

Rekommenderar följande till äventyr till cykel på vinter (det har skrivits spaltmeter om detta, om lager-på-lager, värmesulor mm, men jag är uppenbarligen en rookie i konsten, så här kommer några av mina reflektioner) :

-      Dubbäck. Det är pinsamt att jag ”glömde” sätta på dubb bak. Tack till alla som hade tålamod med mig.

-      Energi – både i benen och i fickorna. Det går åt mer energi åt att hålla värme, hålla balans och hålla koncentration under mer tekniska partier av cykling – än vad man kan tro.

-      Dubbla handskar (tunna merino-handskar under lobsters är vinnande kombo). Livet blir snabbt hemskt grått och gör ont om fingrar eller tår fryser.

-      Termos i en vattenflaska! Anna, en tjej i sällskapet, var finurlig nog att stoppa ner en liten termos i en av sina vattenflaskor och té smakar (precis som typ allt!) gudomligt efter ett par timmar i minusgrader.

-      Fickplunta, var mycket uppskattat av de som var kloka nog att stoppa en sådan i innerfickan.

I mars anordnar vi Rapha Braver than the elements i Stockholm.

EVENT HÄR!

Ypperligt tillfälle för alla – speciellt gärna tjejer – att prova på cykling i lite mer äventyrlig form. 

Fotokudos: Hagen Bender, Jonas Lundberg, Richard Persson.

Håll även koll på bästa Cykelkatten - Katjas blogg framöver! Hon var också med under helgen och kommer säkert författa något fint snart.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-01-30 16:49


Guldkorn från Gran Canaria

Vad är väl en vecka på Gran Canaria om inte kantad av solbränna, berg och många liter cola och kaffe? Jag är hemkommen från en vecka på ön för de cyklister som föredrar berg och bibs framför dubbdäck och dubbla strumpor. Man kan dra stories om hur många mil och höjdmeter man cyklat - men jag tycker det är sekundärt - upplevelserna som kommer på köpet betyder mer. Här kommer några av mina guldkorn från en vecka på ön:

-  Hatkärlek och rövarhistoria:

Det finns en by på den norra sidan av ön som heter San Nicholas. Har man hittat dit finns bara två alternativ för att komma tillbaka hem till de södra delarna: att vända samma väg tillbaka (över Mogan) eller köra över ”The valley of tears” (över Ayacata). Den dalen rekommenderas inte för folk med höjdskräck eller för de som inte litar på sin cykels bromsar.

Vägen påminner om den väg där Långben och co åker husvagn under filmklippet som visas på Kalle Anka på julafton – smal och längs kanten av stup utan räcken. Det låter som en hemsk plats men utsikten som nås därifrån finns inte någon annanstans på ön. Det är öde och vilt – ingen skulle höra dej gråta där, eller som en vän sa ”det går inte att gråta för man är dränerad - dricker snabbt upp allt vatten och svettas sedan ut det”.

 

Någon mil upp i dalen finns ett vägskäl. Det vänstra vägvalet leder till en längre sträcka in i landet. Det högra är en genväg men även enligt Strava kallad ”the wall”. Ett par kilometer har en snittlutning på 14% och den brantaste delen mäter 20%.

Vilken väg valde vi? Den högra! Det positiva med det var att 1 -  det är ca 10 minuter rent lidande men även övning i det hajpade fenomenet MINDFULLNESS. Det finns inte tid att låta tankarna vandra iväg eller fokusera på annat än att hålla sig på hjul och inte falla över kanten. 2 – magträning ingår på köpet! Alltså hela kroppen får arbeta på vägen upp.

Baksidan av ”the wall” då? Den är längre än vad man först kan ana. Efter två kilometer som är riktigt branta är lidandet ännu inte riktigt slut – utan det fortsätter ännu någon mil.

(Bilden nedan är tagen när jag tog en paus vid sidan på vägen med energinivåer ca 0.0).

Hur gick det för oss? Vi fick många dagar i sadeln och en rövarhistoria med oss hem! Samt en välförtjänt vilodag/glassätardag dagen därpå. Fick även uppleva utsikten av Playa de Ingles under solnedgång (det var nästan mörkt när vi kom hem) - #TEAMSUNSET.

- Stammis-ställen:

det fina med att cykla är att man efter ett par timmar i sadeln inte blir särskilt kräsen med vad man stoppar i munnen (talar för mig själv i alla fall).

Sedan finns även de exceptionella undantagen: de fikaställen vars utbud man kan visualisera under sina mörkare stunder på cykeln (tex efter 2000 klättrade meter när man börjat gå torr på vatten). Två ställen som jag vill lyfta fram och vilka är värda en omväg, eventuellt en liten bonk till och med (OBS – jag är inte sponsrad – även om jag önskar att så vore fallet) är:

 

1 – La Hornada de pan i Santa Lucia. Det är ett av de första ställen man passerar på höger sida om man kommer sydost ifrån, det vill säga klättrat upp från el Doctoral. Det är ett lokalt bageri som man kan känna doften av på långt avstånd och där inne finns all världens bakverk att festa loss på för en löjligt liten slant.

Personalen pratar inte engelska – men de fattade när jag med kroppsspråk bad dem att paketera kakor i aluminiumfolie (så att jag kunde stoppa i fickan och ta med mig extra hem).

2 – Fiket på hörnet i Ayacata har suverän pasta. Dvs våga slå på stort, ta en längre lunch så du hinner smälta en pasta istället för att kasta i dej en macka, om du har vägarna förbi. Det är värt det. (Det är även värt att ta med sig väst om man passerar Ayacata. Det kan vara kallt där uppe).

- Mitt-i-naturen-moment:

Vägen mellan Mogan och Ayacata går till större delen genom ett naturreservat. Där finns en man som står och serverar apelsiner i vått och torrt (vilken hjälte), samt får på vägarna. De som känner mig vet att jag mer än gärna stannar och tar selfies med djur när tillfälle ges! 

- Hjälpryttare:

i samma veva som jag hade fickorna tunga med kakor från ovan nämnda bageri lyckades jag och mitt sällskap Camilla ha otur med vinden på vägen hem. Den medvind vi drömt om visade sig ha vänt under dagen och det var bokstavligt talat en smocka i ansiktet – då vi hade 20 JÄTTELÅNGA kilometer hem kvar på en 5 h lång dag.

Jag hade vinkat in en taxi om det inte vore för att en snabb kille i Schweiz färger seglade förbi mej i vinden. Plötsligt kom två killar till och även om jag var matt i pälsen lyckades vi ta deras rulle.

Blev star-strucked och försökte ta reda på info om vad de körde (de var från landslaget i MTB och hade kört intervaller på morgonen och var nu ute på ett rullpass (eh 40 km/h i motvind) samt vart stjärnan Jolanda Neff höll hus (hon hade vilodag – damn!). Mycket mer orkade jag inte fråga då jag nådde dagens maxpuls snabbt.

Och sedan tappade jag deras rulle – innan jag hann säga tack och gräva fram och bjuda på en kaka ur fickan! (undrar ännu – fikar dessa snabba gossar på sina pass? Eller har de fickorna fulla med Gruyere-ost hemifrån med sig på passen?). 

- Starstrucked 2.0.

De riktiga hjältarna som cyklar på Gran Canaria har inte landslagströja på sig. De riktiga hjältarna tycker jag är de som till vardags jobbar heltid och inte har cyklat många timmar i sitt liv - men som ändå styr kosan till bergens mecka Gran Can och ger sig attan på att ta sig upp och ner för bergen - hur mycket svetten än rinner eller hur tunga benen än känns. 

Camilla Henriksson från Jönköping och La Lepre Stanca har varit min hjälte hela veckan. Hon har trotsat diabetes och det faktum att hon ibland behövdevänta på mej utan att grina illa en enda gång. Dessutom har hon torkat mina tårar när jag haft det tungt (japp, jag har gråtit mer och haft det tyngre emellanåt - trots att jag cyklat många fler mil än henne i mina dagar) och aldrig haft bråttom från ett fika-stopp (för varför ska man skynda sig på semestern ?!).

Tack Camilla. Behövs fler människor och cyklister som du ute på vägarna. 

Kommer denna vecka få gå på avgiftning på grund av abstinens från att over-dosa på fina utsikter och just långa luncher och fika-stopp.

Stay tuned! Kanske skriver jag om några fler guldkorn från veckan - det finns mera! Eller så återkommer jag under helgens Basemile Snowdown som säkerligen också kommer bli guldkantat - dock några grader kallare.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2017-01-23 16:26


Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser