Ingrid Kjellström | Bicycling.se
Annons

Ingrid Kjellström

Cyklar tills solen går ner på Mallorca

Jag är på Mallorca och ni vet vad det handlar om. Värmen och lyckan över att vara tre steg från att sätta sig på en cykel i korta BIBS slår emot en som en vägg så fort man landat på ön. Jag håller fast vid tron att man får super-powers så fort man befinner sig hemifrån och fokuserar på cykel. Alltid nära till skratt, alltid nära till att cykla en eller två mil till. 

Foto: Andrea Schiliro´

Det är lite speciellt för mig den här gången, jag är här tillsammans med en grupp människor varav de flesta jag inte träffat tidigare. Folk från bland annat Österrike, England och Italien. Det visade sig att jag redan innan jag anlänt gjorde bort mig lite då jag knorrade över att cykla 15+ mil och 3000 D+ redan under min första dag på ön.

Foto: Andrea Schiliro´

En av killarna i gruppen var andra man på Trans Continental Race i somras. Han spenderade 16 timmar på cykeln varje dag under nio dagar. Och så gnäller jag över 7h inklusive ett par depå-stopp? 

Foto: Andrea Schiliro´

Vi bor i Peguera, på sydvästra delen av ön. Vi tog en smidig shuttle-buss upp till Port Polenca för att cykla över bergskedjan från norr till söder tillbaka hem igen. Rutten inleddes dock med att vi körde TOR till fyren Formentor - vilket är väl värt omvägen. Speciellt nu då de lagt om asfalten och det är glest med turistbussar och cyklister på vägarna. 

På vägen ner från propaganda-cyklng vid Formentor. Foto: Johan Björklund

Överhuvudtaget kan jag rekommendera en resa till Mallis tidigare under säsongen. Jag har varit här även i april, men den något lägre temperaturen (15 deg) och avsaknaden av stora klungor av cyklister passar mig utmärkt.

Up up and away! Foto: Johan Björklund

Efter turen till Formentor fortsatte vi till bergen via Lluc-backen. Jag ville väldigt gärna stanna på det café (vid klostret) som jag vet serverar bra mackor, men någon som var lite klokare i gruppen (och tänkte på att det kunde bli mörkt...) fick mig att hålla ut till Sollér. 

Väl på torget i Sollér smakade pizza, kaffe och cola som det godaste jag någonsin ätit. Foto: Andrea Schiliro´

Med nya krafter i kroppen och med ett hägrande mörker på intåg kändes det som jag fick nya krafter för att ta mig de 6 milen hem över Bunyola och Esporles. Det är bra att vara uppe i ottan och cykla MEN då missar man ofta de fantastiska vyer som kommer bara när solen är på väg ner. Hett tips alltså - ut och cykla i solnedgången! För bra bilder och snabba ben! 

Foto: Johan Björklund

Det händer något speciellt med en grupp cyklister som kört några timmar tillsammans och börjat lära känna varandra, både till sättet man cyklar på och hur man fungerar som personer. När milen började räknas ner på våra Garmin-datorer uppstod en tystnad och folk började ta tunga och långa förningar. Jag låg på rulle bakom och njöt. Njöt av att jag faktiskt inte tänkte på hur mycket klockan var eller att benen var matta vid det laget. Älskade livet och den gemenskap man snabbt kan få med ett gäng cyklister som man inte kände 8 h tidigare.

Foto: Johan Björklund

OK det var inte plätt-lätt att cykla 7 h utan att ta så många fika-stopp som jag kanske gjort om jag varit ensam. Under de sista milen hem var det mörkt och jag började bli rätt skraj för mötande bilar på de smala vägarna. Killarna var riktigt snälla mot mej och bäddade in mig bland skenet av deras lampor. Väl hemma runt klockan 19 var jag high on life! Och sjukt taggad på att äta buffé! (förlåt om det är mycket fokus på mat och dryck på bloggen, men sån är jag ;)

Foto: Johan Björklund

Jag nämnde Neil ovan, han som är en rando (och CX)-cyklist av rang. Men det är en bara en av de, numera vänner, och starka cyklister jag har sällskap av här på ön. Emil Holt är en bergaget men han håller alltid ett öga på att jag inte blivit ensam kvar i botten på någon klättring trots att han säkert kunde köra ifrån mej när som helst om han vilel. Johan Björklund försvinner titt som tätt och man undrar om han är trött? Nej aldrig, han har bara stannat för att fotografera (helst något vilt djur) på vägen. Och Wolf och Andrea från Österrike och Italien är också starka som hästar och är hela tiden på bra humör.

There is more to come! Nu ska jag... tro det eller ej - äta! Big day coming up 2morrow again!

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2017-02-22 19:26


Jag är för det mesta ingen superhjälte

Känner ni hur den är på gång? Våren! Små tecken som påminner om att årets mörka månader snart är till ända dyker upp varje dag. Som att det inte krävs en lika stark lampa eller dubbla handskar under morgonpendlingen till jobbet. Jag tackar och tar emot alla sådana små förändringar som får mig att förstå att mörkret haft större inverkan (negativ) på mig än jag tidigare trott. 

Även på cykelfronten börjar saker och ting trappas upp. För tillfället har jag stora kassar med mat hemma hos mig. Dessa ska transporteras ner till Trosa där SCK:s damlag ska ha uppstartshelg. Vi ska smida planer inför säsongen och som sagt laga massa god mat! (OBS - jo vi ska cykla en del med). Det känns super att samla laget, jag tror mycket på att det vi gör tillsammans som grupp nu kan komma att återspegla sig i form av fina resultat när tävlingarna sedan drar igång.

Mer om det kommer!

För sen rullar det vidare. På måndag åker jag ner till Mallorca för att ägna mig åt det som man bör göra på Mallis - jobba på cykelbrännan till kommande säsong och äta apelsiner skivade på fat mm. 

Jag vill alltså varna den känsliga för att följa mig i sociala medier den kommande veckan. Det kommer bli mycket cykel och sol på bild! Och just det vill jag skriva om.

I början av januari var jag själv nämligen en känslig person som blev smått allergisk mot sociala medier. Jag tyckte mig se mest detta i mina flöden: trainers som surrade okristligt tidigt på morgonen (och på dessa trainers satt fitta personer som ännu inte ätit frukost men ändå levererade SKY-höga wattsiffror), kokta ägg framhävdade som en kulinarisk upplevelse och folk som cyklade 20 mil på dubbdäck utan att frysa eller tycka det var jobbigt.

Just då kunde jag tex knappt cykla en liten stund på mina dubbdäck utan att snitta lägre 20 km/h. Jag loggade ut ur vissa sociala medier pga pallade inte trycket. Jag pallade inte att alla var så starka och vältränade och utsövda hela tiden.

Sedan stack jag till Gran Canaria och loggade givetvis in på Instagram igen. Tog 1000 selfies av mig själv med ett lyriskt leende på läpparna som jag langade ut på nätet. Sörplade upp de likes jag fick likt en törstig katt.

En bild på mej där jag hade mitt superhjälte-highlight 2016- - och kom trea i Malmöcrossen. Men för att nå dit krävdes ett X antal försök som misslyckades. Foto: Jonas Wiking.

Och då började jag tänka att jag var en ganska jobbig människa. Framförallt för de som, liksom jag varit tidigare, kanske var inne i en känslig period. Detta har ju omdiskuterats en hel del i media på sistone - att det vi ser på nätet av andra människor bara är sekunder av människors vardag - ofta inplastade i förskönande filter. Jag älskar de diskussionerna. Men ändå är inte grott-människan i mig alltid logisk nog att inse kontentan av dem. Jag suger upp det jag ser i mitt flöde och får under mina känsligare stunder dåligt samvete och känner att jag går miste om saker och ting - för att nämna några av de negativa känslor som slår rot i mig.

Därför har jag på sistone försökt nyansera bilden av mig själv en del. Jag är tex aktiv på Instagram-stories då och då och senast imorse la jag till exempel upp ett filmklipp där jag råkade slå sönder koppen med mitt ack så viktiga morgonkaffe. En annan gång la jag upp en film där jag försökte mig på en magövning på boll a la en av mina förebilder - Tove Langseth - men där jag misslyckades och trillade av bollen.

För även om jag ler och lever livet på cyklar på de flesta bilder som cirkulerar på mig är jag ingen superhjälte. Det händer att jag sätter mig i bilen och kör till jobbet trots att jag predikar cykel-pendling minst en gång om dagen. Det händer att jag gräver i frysen efter glass istället för att koka tre ägg och STIMULERA DEN HELIGA PROTEINSYNTESEN efter ett träningspass. Det händer att jag hoppar över planerade träningspass och åker hem och lägger mig på soffan trots att disken står i drivor på köksbänken. Det händer, ganska ofta faktiskt, att jag har en dålig dag på cykeln och att de jag cyklar med får vänta på mig pga att jag är långsam (det värsta då är när dessa personer får FRYSA pga mej. Förlåt!). 

Ja jag har mina stunder som inte är gjorda för Instagram egentligen, men jag tänker att dessa stunder behövs för att jag just ska kunna samla krafter för att vara en superhjälte emellanåt.

Och jag försöker som sagt vara lite duktigare på att dela med mig av dem. Jag ser gärna att fler tacklar den bollen! Finns inget som får mig att le som när jag ser ett riktigt ÄRLIGT inlägg i sociala medier.

Sådär - en liten fredagstanke från mig. Hoppas ni alla får en trevlig helg! 

Skriv ut Permalink Kommentarer (3)

2017-02-17 13:25


Basemile Snowdown - isande glädje

Vad är väl en helg på cykel i januari om inte kall, isig och alldeles fantastisk? Basemile Snowdowns koncept – att cykla långt tre dagar i sträck söder om Stockholm – må låta som en bitande historia. Men addera 24 cyklister, ett slott och mycket cykelglädje så ser situationen annorlunda ut.

Det är Hagen Bender som är mannen och hjälten bakom Basemile Snowdown. Med hjälp av några goda vänner som gjort ett superjobb – med att finna stigar och köpa stora mängder mat till exempel – har han lyckats skapa alla förutsättningar för en fulländad helg för de som inte räds att cykla ute under vintern.

I fredags morse träffades ett 20-tal cyklister i södra delen av Stockholms pendeltågslinje och styrde kosan mot Rockelstad Slott utanför Flen. Temat under helgen har hela tiden varit att INTE ta den snabbaste vägen. Grus och äventyr har i alla lägen prioriretats framför asfalt och fart. Adam Krabbe, som är en sann randonnée- och äventyrscyklist hade komponerat ihop väg/stig-valen. Sörmlandsleden och andra stigar som kanske inte främst förknippas med cykling stod på rutten.

Själv åkte jag till slottet i fredagskväll för att ta del av de andras endorfin-stinna after-bike. (Det gäller att plocka russinen ur kakan liksom! Sitta framför en öppen brasa med en öl och låtsas som att man har förtjänat det genom lång cykling. Nej sorry – jag skojar bara. Jag skulle komma cykla en del med under helgen. Men jag hade inte tillräckligt med powers för att mäkta med en hel helg den här gången). Fick ta del av stories om is och blåmärken, men alla med glimten i ögat.

Vi slängde ihop pasta till ett mindre kompani som vi käkade och drog sedan krigshistorier och myste framför en öppen brasa resten av kvällen.

Lördagen var the big day out och jag fick en smärre chock (då jag senast cyklade i 20 grader på Gran Can), men tog hjul på de andra starka cyklisterna. Skog, grus, is passerade under däcken – men ingen som blev arg och hetsade om SNITTFARTEN (som  många gånger annars). Det var nog snarare så att folk tog tillfället i akt att fotografera den fina omgivningen när de fick vänta på den långsammare i sällskapet (som var… Ingrid..! Det ska tilläggas att det är bra att vara långsammast som linslus – chansen att hamna på bilder som ensam och avhängd är större än om man surrar i en klunga ;).

Efter cirka 40 km slant en i sällskapet, Rille, rätt illa på isen. Han var – lyckligtvis - snabbt upp på benen och cyklade vidare med både trasigt ben och trasiga kläder. Vid det tillfället började jag bli såväl hungrig som att jag tyckte synd om de andra som fick vänta på mig över ispartierna. Jag hängde på Rille och Madde till närmsta pizzeria istället! (eller – Madde läste kartan, Rille stod för underhållningen och jag instagrammade under tiden. Rättvis fördelning ?!).

På pizzerian mötte vi upp en grupp av andra cyklister. Random pizzerior på landsbygden är oaser för hungriga och kalla cyklister. Efter en timme var vi mätta och varmare igen och fortsatte turen – med mer inslag av asfalt för vissa av oss.

Cirka 4,5 h och 10 mil senare landade vi hemma på slottet igen och den här gången smakade after-biken bättre för mig än föregående dag!

Cyklingen var tung för mig i helgen. Jag har läst om den där super-kompensationen som ska komma efter typ en veckas läger? Trodde att den skulle komma som ett brev på posten efter mitt läger förra veckan men jag hade fel. När vi hade någon mil kvar hem – men ingen visste exakt hur långt – ville jag typ bara lipa. Missade till och med vyn av vilda vildsvin pga mitt ömkliga hallucinerande?!

OAVSETT att the powers inte var med mig fick jag desto mer tillbaka av de andra cyklisterna i gänget. Många av dem hade jag inte träffat tidigare men nu i efterhand kan jag säga att jag LÄTT hade kunnat spendera en hel dag på cykel kall och frusen med var och en av dem. Vilket gäng! Inga sura miner trots krascher, kyla och viss misär. Blir varm i magen när jag tänker på hur mycket glädje och gemenskap som snabbt uppstod bland en grupp främlingar. Sker detsamma även inom andra sporter? Jag undrar. Annars har cyklingen något unikt och ovärderligt.

Tack till Hagen & co för att ni styrde upp en sådan värmande helg i mitten av vintern!

Och tack Rapha och Oatly för glädjande och närande spons!

Rekommenderar följande till äventyr till cykel på vinter (det har skrivits spaltmeter om detta, om lager-på-lager, värmesulor mm, men jag är uppenbarligen en rookie i konsten, så här kommer några av mina reflektioner) :

-      Dubbäck. Det är pinsamt att jag ”glömde” sätta på dubb bak. Tack till alla som hade tålamod med mig.

-      Energi – både i benen och i fickorna. Det går åt mer energi åt att hålla värme, hålla balans och hålla koncentration under mer tekniska partier av cykling – än vad man kan tro.

-      Dubbla handskar (tunna merino-handskar under lobsters är vinnande kombo). Livet blir snabbt hemskt grått och gör ont om fingrar eller tår fryser.

-      Termos i en vattenflaska! Anna, en tjej i sällskapet, var finurlig nog att stoppa ner en liten termos i en av sina vattenflaskor och té smakar (precis som typ allt!) gudomligt efter ett par timmar i minusgrader.

-      Fickplunta, var mycket uppskattat av de som var kloka nog att stoppa en sådan i innerfickan.

I mars anordnar vi Rapha Braver than the elements i Stockholm.

EVENT HÄR!

Ypperligt tillfälle för alla – speciellt gärna tjejer – att prova på cykling i lite mer äventyrlig form. 

Fotokudos: Hagen Bender, Jonas Lundberg, Richard Persson.

Håll även koll på bästa Cykelkatten - Katjas blogg framöver! Hon var också med under helgen och kommer säkert författa något fint snart.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-01-30 16:49


Guldkorn från Gran Canaria

Vad är väl en vecka på Gran Canaria om inte kantad av solbränna, berg och många liter cola och kaffe? Jag är hemkommen från en vecka på ön för de cyklister som föredrar berg och bibs framför dubbdäck och dubbla strumpor. Man kan dra stories om hur många mil och höjdmeter man cyklat - men jag tycker det är sekundärt - upplevelserna som kommer på köpet betyder mer. Här kommer några av mina guldkorn från en vecka på ön:

-  Hatkärlek och rövarhistoria:

Det finns en by på den norra sidan av ön som heter San Nicholas. Har man hittat dit finns bara två alternativ för att komma tillbaka hem till de södra delarna: att vända samma väg tillbaka (över Mogan) eller köra över ”The valley of tears” (över Ayacata). Den dalen rekommenderas inte för folk med höjdskräck eller för de som inte litar på sin cykels bromsar.

Vägen påminner om den väg där Långben och co åker husvagn under filmklippet som visas på Kalle Anka på julafton – smal och längs kanten av stup utan räcken. Det låter som en hemsk plats men utsikten som nås därifrån finns inte någon annanstans på ön. Det är öde och vilt – ingen skulle höra dej gråta där, eller som en vän sa ”det går inte att gråta för man är dränerad - dricker snabbt upp allt vatten och svettas sedan ut det”.

 

Någon mil upp i dalen finns ett vägskäl. Det vänstra vägvalet leder till en längre sträcka in i landet. Det högra är en genväg men även enligt Strava kallad ”the wall”. Ett par kilometer har en snittlutning på 14% och den brantaste delen mäter 20%.

Vilken väg valde vi? Den högra! Det positiva med det var att 1 -  det är ca 10 minuter rent lidande men även övning i det hajpade fenomenet MINDFULLNESS. Det finns inte tid att låta tankarna vandra iväg eller fokusera på annat än att hålla sig på hjul och inte falla över kanten. 2 – magträning ingår på köpet! Alltså hela kroppen får arbeta på vägen upp.

Baksidan av ”the wall” då? Den är längre än vad man först kan ana. Efter två kilometer som är riktigt branta är lidandet ännu inte riktigt slut – utan det fortsätter ännu någon mil.

(Bilden nedan är tagen när jag tog en paus vid sidan på vägen med energinivåer ca 0.0).

Hur gick det för oss? Vi fick många dagar i sadeln och en rövarhistoria med oss hem! Samt en välförtjänt vilodag/glassätardag dagen därpå. Fick även uppleva utsikten av Playa de Ingles under solnedgång (det var nästan mörkt när vi kom hem) - #TEAMSUNSET.

- Stammis-ställen:

det fina med att cykla är att man efter ett par timmar i sadeln inte blir särskilt kräsen med vad man stoppar i munnen (talar för mig själv i alla fall).

Sedan finns även de exceptionella undantagen: de fikaställen vars utbud man kan visualisera under sina mörkare stunder på cykeln (tex efter 2000 klättrade meter när man börjat gå torr på vatten). Två ställen som jag vill lyfta fram och vilka är värda en omväg, eventuellt en liten bonk till och med (OBS – jag är inte sponsrad – även om jag önskar att så vore fallet) är:

 

1 – La Hornada de pan i Santa Lucia. Det är ett av de första ställen man passerar på höger sida om man kommer sydost ifrån, det vill säga klättrat upp från el Doctoral. Det är ett lokalt bageri som man kan känna doften av på långt avstånd och där inne finns all världens bakverk att festa loss på för en löjligt liten slant.

Personalen pratar inte engelska – men de fattade när jag med kroppsspråk bad dem att paketera kakor i aluminiumfolie (så att jag kunde stoppa i fickan och ta med mig extra hem).

2 – Fiket på hörnet i Ayacata har suverän pasta. Dvs våga slå på stort, ta en längre lunch så du hinner smälta en pasta istället för att kasta i dej en macka, om du har vägarna förbi. Det är värt det. (Det är även värt att ta med sig väst om man passerar Ayacata. Det kan vara kallt där uppe).

- Mitt-i-naturen-moment:

Vägen mellan Mogan och Ayacata går till större delen genom ett naturreservat. Där finns en man som står och serverar apelsiner i vått och torrt (vilken hjälte), samt får på vägarna. De som känner mig vet att jag mer än gärna stannar och tar selfies med djur när tillfälle ges! 

- Hjälpryttare:

i samma veva som jag hade fickorna tunga med kakor från ovan nämnda bageri lyckades jag och mitt sällskap Camilla ha otur med vinden på vägen hem. Den medvind vi drömt om visade sig ha vänt under dagen och det var bokstavligt talat en smocka i ansiktet – då vi hade 20 JÄTTELÅNGA kilometer hem kvar på en 5 h lång dag.

Jag hade vinkat in en taxi om det inte vore för att en snabb kille i Schweiz färger seglade förbi mej i vinden. Plötsligt kom två killar till och även om jag var matt i pälsen lyckades vi ta deras rulle.

Blev star-strucked och försökte ta reda på info om vad de körde (de var från landslaget i MTB och hade kört intervaller på morgonen och var nu ute på ett rullpass (eh 40 km/h i motvind) samt vart stjärnan Jolanda Neff höll hus (hon hade vilodag – damn!). Mycket mer orkade jag inte fråga då jag nådde dagens maxpuls snabbt.

Och sedan tappade jag deras rulle – innan jag hann säga tack och gräva fram och bjuda på en kaka ur fickan! (undrar ännu – fikar dessa snabba gossar på sina pass? Eller har de fickorna fulla med Gruyere-ost hemifrån med sig på passen?). 

- Starstrucked 2.0.

De riktiga hjältarna som cyklar på Gran Canaria har inte landslagströja på sig. De riktiga hjältarna tycker jag är de som till vardags jobbar heltid och inte har cyklat många timmar i sitt liv - men som ändå styr kosan till bergens mecka Gran Can och ger sig attan på att ta sig upp och ner för bergen - hur mycket svetten än rinner eller hur tunga benen än känns. 

Camilla Henriksson från Jönköping och La Lepre Stanca har varit min hjälte hela veckan. Hon har trotsat diabetes och det faktum att hon ibland behövdevänta på mej utan att grina illa en enda gång. Dessutom har hon torkat mina tårar när jag haft det tungt (japp, jag har gråtit mer och haft det tyngre emellanåt - trots att jag cyklat många fler mil än henne i mina dagar) och aldrig haft bråttom från ett fika-stopp (för varför ska man skynda sig på semestern ?!).

Tack Camilla. Behövs fler människor och cyklister som du ute på vägarna. 

Kommer denna vecka få gå på avgiftning på grund av abstinens från att over-dosa på fina utsikter och just långa luncher och fika-stopp.

Stay tuned! Kanske skriver jag om några fler guldkorn från veckan - det finns mera! Eller så återkommer jag under helgens Basemile Snowdown som säkerligen också kommer bli guldkantat - dock några grader kallare.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2017-01-23 16:26


1, 2 , 3... solen, 2017, lyckligt kär

Redan i början av den här veckan började jag packa en väska med korta BIBS, solkräm och grävde fram mina landsvägscykeldojor. Peppen är alltså total på det faktum att jag imorgon reser till Gran Canaria på en resa som vi valt att kalla #SUNTRIPCK. Vi är en blandad skara glada cyklister som tajmat HELT rätt i att lämna snöslasket här hemma för att åka söderut och byta dubbdäck och kalla fingrar mot 23 mm slicks och BERG!

Jag har varit på Gran Canaria ett par gånger tidigare (2013 och 2014) och det har varit fantastiskt och fostrande. Första året hade jag tex stirrat mig för mycket blind på Chris Froomes taniga ben och ville klättra som honom. Det genererade i en fet bonk på "The valley of tears" - vilket är den mest öde och fina väg som finns på ön. Det vill säga helt fel ställe att bonka på! Då hade jag i alla fall sällskap av (numera proffset :) Sara Penton som typ mutade mig hem med den enda gel hon hade kvar i sin ficka.

Oroa er inte - jag fick till slut dricka cola i mer civiliserade regioner och skrev även det här blogginlägget (ett av mina mest lästa) och var en 5 kg tyngre och gladare version av mig själv när jag var där med CK08:s damlag året därpå - 2014. 

Fler krigshistorier från Gran Canaria kan ni hitta i mitt bloggarkiv här.

Och fler stories kommer ju under nästa vecka! Man hade ju hoppats att jag blivit äldre och klokare med åldern (och vikten hehe), men jag vågar faktiskt inte lova det! Bäst att packa med lampor också... man vet ju aldrig hur långsamt man faktiskt KAN cykla i bergen och vilka äventyr man kan råka ut för på vägen...

När jag letade fram mina cykelkläder för varmare grader känns det som om att det var evigheter sedan jag använde dem. Jag har tidigare nämnt att jag trodde mig vara opepp på landsväg efter att ha blivit kär i CX - men det var bara en tillfällig känsla - nu när jag blir varm i magen av att kolla på de kläder jag tävlade i under sommaren är jag sugen på säsongen 2017 (som nu får en prima start på Gran Can).

Pusselbitarna inför nästa år har lagts en efter en och nu i veckan föll en bit på plats som jag drömt om sedan september 2013... (jag minns det exakta ögonblicket, det var i Italien, och jag satt och väntade på att bli upphämtad med en skåpbil efter ännu en bonk..!).

Jag har blivit kontaktad av några som vill samarbeta med mig (de har huvudsäte i England och heter nåt i stil med... R * P * A !). Det känns ungefär som att jag vore 16 och olyckligt förälskad sedan tre år i en kille som nu ÄNTLIGEN sms:ar mej. Fattar ni den känslan?! Därmed har jag även en resa till Mallis inplanerad i februari...! Lycklig 2.0. 

Stay tuned!

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2017-01-13 17:24


Behind the scenes 2016

Hej och god fortsättning!

Jag har under jul- och nyår varit mycket bra på att undanhålla mig cyklar och datorer i förmån för bland annat umgänge med släkt och familj på sydligare breddgrader. En prioritering som kändes 110% rätt och som jag varmt kan rekommendera. Jag både cyklar och sitter för mycket framför datorn cirka 51 veckor under året. Hatten av för de som krigade genom Festive500 dock! Och de som körde Vintervättern. Just Vintervättern är jag sugen på att köra år 2017! Varför är det så lång tid kvar tills loppet går nästa gång?

Hur som helst tänkte jag inte tråka ut er med någon statistik eller siffror från mitt 2016. Ni som läser min blogg vet att jag både cyklat och tävlat en hel del under året. Klicka på länkarna till höger om ni vill ha mer såna detaljer!

Jag cyklar inte för att samla mil eller för att hamna på pallen - även om det ger endorfinkick 2.0. Nej, jag cyklar för alla dessa upplevelser och minnen som jag sedan kan sitta och garva åt när jag kollar på bilder när jag tex är sjuk (hände senast veckan innan jul). Har letat fram några bästa bakom-kulissen bilder och upplevelser som kommer här:

- Jag höll på att bli fast i Spanien på grund av en gangster-ap-familj som snodde passet ur min ficka när jag cyklade på ön Gibraltar. Tack vare en vakt och ett gott stycke tur släppte dock aporna passet på rätt sida av ett stup - på min sida - istället för ner för en 500 m klippa. Det var dock ett par läskiga minutrar då jag fick lära mig att inte förvara mitt pass på ett behörigt avstånd från vilda djur.

- Jag träffade fler vilda djur under mina fem (!) resor till Frankrike. Dessa alpackor gjorde min 2 h klättring upp för .. betydligt mer underhållande. Jag cyklade nämligen på en 15 kg MTB. Två dagar efter Froomie och gänget var i samma bergskedja (Pyréneerna) men minst två gånger långsammare än dem.

- Jag gick upp många tidiga morgnar för att sedan bli lämnad ensam i soluppgången. Det vill säga avhängd av Morningspins-gänget. Alltid lika bittert att tappa rulle. Alltid lika värt det efteråt.

- Jag blev, tillsammans med de som hängde av mej, väldigt sugen på att starta upp en ny cykelklubb med något namn innehållande "bageri" eller bulle". But why? Kanske för att det inte finns något som smakar så gott som just kanelbullar efter det att man blivit just avhängd i gryningen.

- Jag blev förälskad i en grön och svart cykel och i cykelsporten cykelcross. Och jag blev medlem i Sveriges gladaste och mest peppa cykelklubb - CK Barriär. Fick lära mej hur man skriker sig hes och slår med ko-bjälror på cykeltävlingar. Det kan ha varit något av det viktigaste jag lärde mej under året.

- Jag blev även mycket trött av ovan nämnda cykel. När min pappa skulle komma och kolla på när jag körde SM i CX tyckte han att det var fånigt att vi bara tävlade i 40 minuter? Kära pappa och alla ni andra som inte kört CX - ni måste prova. Det är en ny sorts blodsmak. Och eufori.

- Jag ägnade en hel del tid åt att sätta nummerlappar på ryggarna på tjejerna i Stockholm CK. Vi firade även högtider som valborg och midsommar tilllsammans genom att resa runt till metropoler i Sverige som Sunne och Gislaved. Det är första säsongen som jag tävlat med värdighet i elitklass och det har varit tufft men väldigt roligt. Hade inte varit möjligt utan det eminenta sällskapet jag haft. Tack SCK och tjejer för att vi pressat varandra tilll nya nivåer och för att vi kommer kunna cykla ännu snabbare och bättre i år!

- Jag cyklade flera långa lopp runt om i Sverige. Tre Berg, Velothon och Rapha12hills. Jag träffade många härliga cyklister under alla möjliga förhållanden - när det gick snabbt eller långsamt eller uppför eller nerför. Eller när jag hade en tung dag som under 3Berg och hade södra Sveriges bästa support!

Mission completed - alla bilder ovan får mig att sitta och le framför datorn.

Tack till alla er som gjort allt ovan nämnda möjligt. Till er som mött mig tidiga morgnar, till er som matat mig med snickers när jag haft en dålig dag, till er som hjälpt mig när min cykel krånglat, till er som hört av er med snälla ord när jag är en nere och egentligen vill sluta cykla. Mer sånt här år 2017!

Bildkudos: Hagen Bender, Jonas Wiking, David Bragmark, Britta-Stina Karlsson.

Skriv ut Permalink Kommentarer (5)

2017-01-03 16:02


Årets sista och bästa tävling - Malmöcrossen

Pallplats, en utmanande bana och cross-kärlek från CK Barriär - tre goda ting - tre saker som skapade helgens Malmöcross till en av årets bästa cykeltävlingar. Jag tror inte att någon cyklist var oberörd efter helgens drabbning över kanelbulle-kullarna i Krokbäcksparken. Årets sista tävling - men även årets bästa?

CX-arena Krokbäck, Foto: Patch Hofweber

Tar det från början - jag provkörde banan i torsdags och cyklade på en nivå under all kritik. Det var mörkt och jag följde ljusskenet från andra cyklisters lampor. Tills de körde ifrån mej och jag stod ensam bland kullarna i Krokbäck och trodde att jag skulle blåsa bort. Det blev bara ett provvarv – sedan åkte jag hem och tröst-åt pizza hos min husvärd och bror Claes.

I lördags blev jag väckt tidigt på grund av att min bror och David Klasson hade ett viktigt uppdrag. De skulle åka till banan och gräva ett dike innan första start. Påfundet kom från CK Barriärs banansvariga som kollat på coola YouTube-videos från Belgien och fått dille för just diken. Brorsan hade även idéer på att fylla diket med eld-flammor eller korvar, men riktigt så långt kom han aldrig i sin dikes-design (vad säger SCF:s regler om eld-hinder inom CX?).

Arrangören CK Barriär hade gjort det bästa av Krokbäcksparken och dragit en utmanande bana som startade nästan direkt med en springbacke, följt av flera partier med skråande upp och ner på kullarna – ”kanelbullar”, serpentiner, snabbare skogspartier, en fly-over och barriärer (såklart). En bana med något för alla åkare – såväl tekniska MTB:cyklister och åkstarka landsvägscyklister. En bana som dessutom krävde att man som cyklist hade tungan rätt i mun hela varvet – om man inte skulle kriga uppför med cykeln på axeln så fick man passa sig för att inte få sladd och glida nedför.

Banan kändes bättre att provköra i dagsljus än i mörker. Trodde aldrig att jag skulle klara av att hoppa över det omtalade diket – men blev inspirerad av herrarna i A-klassen och tänkte ”kan dem, kan jag” och motade fegisen i mig i grind.

Damstarten på lördagen, Foto: Michael Strömgren

Vi var ett 10-tal damer på startlinjen. En hel del nya ansikten – Lea Rovinski (andra damen i CK Barriär, hurra!), Alice Andersson (klubbkamrat till mig genom SCK) och Alexandra Nessmar (som kört för landslaget). Startskottet gick och jag minns inte mycket mer än att blodsmaken kom som ett brev på posten ungefär samtidigt som spring-backen tornade upp sig som en vägg framför mig. DET ÄR JU SÅ STRESSIGT att försöka springa snabbt och snyggt uppför med cykel när man är omgiven av tio andra snabba tjejer. Trodde att jag skulle trilla av pinn pga fumlighet och oförmåga att klicka i pedalerna i den snabba nedförslöpa som följde precis efter backens krön.

Springbacke 2.0 Foto: Michael Strömgren

Jag klarade mig på hjul – men det var trångt! (nej jag vet att jag egentligen inte får klaga, vi är aldrig en direkt stor klunga i damklassen…). Försökte hitta ett stabilt spår uppför skråna och sedan inte tappa nedför. Det gick bra! Jag lyckades hänga på de snitsiga MTB-tjejerna och det gav självförtroendet en boost (äntligen börjar de 1000 svängar jag gjort i år – både tekniskt fint och fult – få poletten att släppa på min teknik?). Nere på de platta partiet tog jag sikte på Nessmars hjul, vilket inte var lätt, men det gick!

Snurr snurr som en kanelbulle, Foto: Michael Strömgren

Plötsligt kunde jag i min trötta skalle räkna ut att jag låg på tredje plats, men jagad av ett par brudar bakifrån. LÄSKIGT LÄGE! Ett sådant läge som jag vet att jag enkelt kan sabba till genom att bli för hetsig och nervös. Någon klok Barriärare skrek till mej att behålla isen i magen och ta det i egen fart. Det fungerade men tappade mer och mer på Nessmar och efter fyra varv drog hon någon slags stöt som jag omöjligt kunde kontra.

Varför måste cyclocross-lopp vara så långa? Alltså tre-fyra gånger uppför springbacken och allt skråande uppför vred musten ur mina ben något så fruktansvärt. Hoppades på att höra klockan som lyder för ”ett varv kvar” komma snabbare än sekundvisaren på min klocka som gick så långsamt.

 Foto: Michael Strömgren

Jag lyckades hålla mej på plats tre hela vägen in i mål! Bakom Saga Molin, etta, och Alexandra Nessmar, tvåa. Det är utan tvekan det bästa jag gjort som cyklist. OK – jag har kommit på pallen innan, men inte i ett lika starkt startfält. Och dessutom klaffade allt. Mina ben och min skalle gjorde jobbet och publiken var amazing – fick mej att glömma bort att jag var trött emellanåt med sitt hejande.

Söndagen – dag två. SWE-cup status på tävlingen och vi var bara fem damer till start. Banan var enligt utsago snabbare. Samma fina mönster följde inte mina ben. Jag märkte på en gång vid starten att de inte riktigt ville accelerera. Hade nys på Kajsa S, som senare kom trea, de första varven. Sedan var det tack och god natt. Publiken var bäst. Me – inte lika imponerande. Kom fyra bakom Saga Molin, Kajsa Edvardsson och Kajsa S.

Not so much hero, Foto: Michael Strömgren

Oavsett om jag är sur över söndagens prestation svämmar alla de positiva känslorna från helgen över imig. CK Barriär är från början ett gäng kompisar – för ett par år sedan var de inte ens en handfull cyklister i klubben – och nu arrangerar de en nationell tävling i hög klass. De drog dit danska proffs, de charmade SCF och inte minst hejade de på alla som var med och tävlade på banan. Tror att många kommer med bröstet fyllda av CX-kärlek från helgen.

Stort tack till CK Barriär och alla inblandade!Tack till Katja för bästa speaker-insats!

Jag är lite deppig över att det är lång tid kvar till nästa cykelcrossäsong. Det går en tävling i Motala i januari – bless Motala CK som arrangerar det – men jag kommer vara på sydligare breddgrader då.

För att mildra abstinensen av CX och cyklisthäng ser jag dock fram emot Lucia-cross i STHLM CX:s regi i helgen och Rapha Braver then the elements kommande helger!

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-12-05 11:11


Pepp: årets sista (men bästa?) race

I helgen går årets sista race, tillika Malmöcrossen. Jag är på plats och ska krama det sista ur tävlingssäsongen. Det är en hel del startande i varje klass – speciellt stakt fält i herrar elit. Och på damsidan är vi ett 10-tal både på lördag och söndag - kul! Det är december liksom - härligt att ännu kunna tävla på cykel.

Ett smakprov av banan - Malmöcrossen. Foto: Michael Strömgren

Peppen är total eftersom:

-  Min CX-klubb CK Barriär står för arrangemanget och jag tycker att de redan nu presterat över förväntan med bra upptakt och tex chansen att tävla om prylar på deras Instagram dagarna innan rejs. Jag vet att folk styr upp kravallstaket på banan i skrivandets stund och med tanke på all CX-kärlek som finns inom klubben kommer hejarklacken och stämningen på banan i helgen vara på TOPP.

- De senaste tävlingarna har körts i snöiga och kalla förhållanden, vilket varit kul på sitt sätt. Förhållandena i Skåne ger dock mer potential för en riktigt geggig och grisig tävling – så som jag läst och sett på bilder att CX ska vara. Och det ger ju chans för bättre Instagram-bilder osv ;) (när man blir avhängd brukar jag tänka: IN IT FOR THE PICS!).

-  Jag har provkört banan och jag tänkte 1 - jag kommer bli yr i skallen 2 - jag kommer bli trött i benen 3 - jag kommer blåsa bort. PGA banan går upp och ner över massa kullar! (Och det verkar blåsa mer i Skåne än i resten av Sverige?! Detta brydde mig även under 5 km pendling imorse..). Det vill säga - utmanande, både fysiskt och tekniskt. Desto mer skärrad man är och respekt man har för en banan innan ett rejs - desto större kick och war-stories brukar det bli efteråt... :)

-  Det är en bit att åka ner från Stockholm till Malmö. Med tanke på hur bortskämda vi som cyklar i Stockholms-området är på tävlingar tycker inte jag att det är mer än rätt att åka ner och stödja klubbar längre söderut + kul med nya jaktmarker.

-  Om peppen i mig fick tala för formen tror jag att jag kommer vinna i helgen! HEHE! Tyvärr finns inga direkta empiriska samband mellan övertaggad cyklist och pallplats. Jag har de senaste veckorna mest ägnat mig åt off-season i form av aktiviteter som julbak och försök att ta igen några av de AW:s som jag missat under tex sommaren. Tror tyvärr inte heller att detta bygger pang-pang form. Men vad tusan – spelar inte så stor roll. Jag är ännu löjligt nöjd efter SM-helgen i Eksjö, resten är bonus.

-  Min bror ska göra debut i nationella CX-sammanhang. Det innebär att jag måste agera hejarklack 2.0 (vilket han alltid gör när jag rejsar). 

-  Jag har lyckats åka FYRA stycken olika tåg i SJ:s och SL:s regi med smuggelgods i form av ett stycke CX. Hurra! Var orolig över att bli avkastad i någon håla mellan Stockholm och Malmö men turen har varit på min sida. Hoppas det fortsätter så!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-12-02 11:14


Hjältarnas tid är nu

Jag erkänner, jag har varit bakfull sen SM i CX förra helgen. Först var jag trött - helgen var en fysisk och psykisk utmattning. Men när benen slutade kännas tunga övergick känslorna till något annan. Abstinens och saknad - av den kick man får av 40 minuter CX-rejsande - endorfinerna, dynamiken med publiken, leran som stänker upp på benen.

Jag har samlat på mig en del bilder och filmklipp som jag klickat fram på telefonen när jag behövt mej ett gott skratt. Tex bilden ovan (Foto: JP Engstrand) - David Klasson ger allt i herrelitklassen på SM. Detsamma gör min bror Claes i klassen "galnaste publik" (?!). Och den uppmärksamme kan se att även jag deltar i händelseförloppet i bildens bakgrund.

Men trots att jag typ skulle vilja rejsa CX alla helger under hela året tror jag också på kontraster. Man kan liksom inte bli någon super-hero om man inte ligger på sofflocket emellanåt - så kallad off-season som många snackar om just nu.

Kroppar som cyklat många långa mil behöver VILA och huvuden som upplevt och varit med om häftiga upplevelser behöver rensa och smälta säsongen.

Jag har närmare 50 tävlingsstarter bakom mig den här säsongen. Från landsväg, MTB och CX. Det är fantastiskt. Alltså jag tycker det - av följande orsaker:

1 - Natten innan årets första tävling - Östgötaloppet - kunde jag inte sova pga 1000 nervösa fjärilar i min mage som höll mig vaken. Cirka 50 starter senare - typ på SM i CX, var jag givetvis också nervös, men jag har lyckats avdramatisera tävlandet mycket och hunnit lära mej att - man kan bli avhängd, man kan hamna på pallen, man kan vurpa bort sig osv osv - men nästan jämt är det så himla roligt och inte alls livsfarligt och framförallt stärkande på alla plan!

2 - Jag jobbar heltid som teknisk konsult och jag älskar det. Framförallt älskar jag att kunna kombinera det med tävlande på cykel - för det ger mig fart och fläkt. Jag tycker att de som satsar 100% på cykel är hjältar men jag är oftast inte advunsjuk på dem. Jag gillar att kunna återhämta mig vid mitt skrivbord men däremot leka att jag är en proffscyklist på fikarasterna ;).

Nej det är inte alltid lätt att vara en wannabe-proffscyklist och även vilja göra karriär på jobbet. Men jag har fått det att fungera bra och därför tycker jag att även jag och alla andra som bedriver "dubbla karriärer" också är hjältar!

Och det är därför det är dags att vila lite nu. Jag tycker inte att vila innebär att cykla ett pass mindre i veckan och köra färre antal intervaller under någon månad. Jag tycker man även ska försöka med till exempel följande:

- Cykla en sväng men stanna efter någon mil och fika ett par timmar om man har lust.

- Cykla och bli avhängd men strunta i att kriga för att komma ifatt. De som cyklar får snabbt får stå och vänta (i kylan) så länge som man själv kan ägna sig åt att beundra naturen. (Hände mej i lördags, bild ovan, Foto: Martin Söderlund).

- Avinstallera Strava och Instagram från telefonen och datorn. I just did it (haha - jag vet att några inte tror mej när jag säger det) och det är skönt! Palla orka hänga med i det paralella nät-livet hela tiden.

- Baka! Julbaka till exempel! Och inte baka tex "bars som är så smidiga att få ner i fickan".

- Sovmorgon! Sömn är doping! Spinning kl 7, morningspins, distans kl 8 på lördagar - I love it all - men det är underskattat att inte hetsa i sig frukost eller att inte behöva leta efter vantar i mörker (pga solen har inte gått upp).

- Köra CX i Malmö nästa helg! Det kommer bli fest! CK Barriär bjuder in, Katja kommer vara speaker. Och fatta hur kul det är att det anordnas rejs i Sverige i december! Går inte att klaga över att svenska säsongen är så förbaskat kort längre.

Hur ska jag någonsin kunna tävla i något annat än CX? Frågan har väckts i mitt huvud flera gånger under förra veckan. Att tävla i landsväg ute i någon glesbygd där knappt den lokala befolkningen är publik känns inte särskilt lockande längre. Jag tror dock att jag kommer att ha glömt bort detta till våren och stå övertaggad i ödemarken i minusgraderna i metropolen Borenberg i april (Östgötaloppet). Jag har en rolig nyhet som handlar om landsvägscykling på lut som jag längtar efter att kunna skriva om - hur avlägsen än säsongen verkar vara just nu. Stay tuned! (Foto ovan: Jonas Wiking)

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-11-24 08:02


Mötet med världsstjärnor på SM i CX

I helgen var det SM och SWE-cup i cykelcross i Eksjö. Flera av Sveriges (och världens) bästa cyklister samlades för att göra upp på en utmanande bana. Yrande snö, stänkande lera och minusgrader - förutsättningarna var perfekta för tuffa tävlingar. Några snabba teasers: 1 - Jenny Rissveds sopade banan i damklassen. David Eriksson vann herrarnas elitklass. 2 - CK Barriär röjde som cheerleaders. 3 - Jag kom 9a och kommer leva på det länge! Jag vågade även äntligen ta en bild med Emma Johansson!

Damernas start under SM. Foto: Stefan Kollberg

SM lördag 12 november:

Pre-Race:

EKSJÖ! Vilken CX-arena! Varierande bana, glad speaker, öltält och värmade brasor för att nämna några fördelar. MEN jag hade ju kommit dit för att cykla, inte för att dricka öl och äta burgare i första hand... :)

Upptäckte snabbt att snön och isen satte en final-touch på banan. Jag ville byta till dubbdäck i en buske utan att nån såg? (det är förbjudet). Bara att gilla läget och bita ihop. Frågade alla snabbingar i CK Barriär om sista-minuten-tips. Värmde sedan upp genom att heja på dem och skrika sönder min röst. Perfekt uppladdning tills jag sedan råkade komma igång för sent med min egna fysiska uppvärmning.

Plötsligt ropade speakern "fem minuter kvar tills damerna startar!". Då var jag ute på banan och fick kasta mej över en åker till startfållan. Där stod redan alla andra damer på led och såg fokuserade ut. Dagens världsstjärnor Jenny Rissveds och Emma Johansson var INTE sena. De stod i första led och såg ut som galopphästar som skulle kasta sig iväg! DAMN - hur kunde jag faila? Jag fick snällt ställa mej längst bak och hann knappt få av mej mina fyra lager varma kläder.

The Race:

Startskottet gick och jag fick försöka armbåga mej fram. Det var svårt - vi var många tjejer! 25-30 stycken i elit och senior tillsammans. Roligt! Även roligt i banan var så publikvänlig och att många jag kände var där och hejade. Vi hoppade över barriärer, sprang i två trappor och halkade över skråiga partier. Ett varv försvann så snabbt att jag knappt hann tänka. Kände bara blodsmaken i munnen och fokuserade på att INTE HALKA. 

Ute på banans snabbare partier i skogen. Foto: Jonas Wiking.

Trodde att vi skulle köra fyra eller fem varv. Hör då att speakern ropar sex varv. Vilken rolig överraskning! NOT.

Snälla snälla Emma och Jenny, måste ni cykla så snabbt i fronten? Tänker jag.


En av de två trapporna på banan. Foto: Michael Strömgren.

Cyklade om några tjejer på första varvet och fick några på min rulle. Körde järnet på de snabba partierna som jag vet är till min fördel och försökte inte göra det svårt för mej på de mer tekniska delarna.


Ute på hal is/på skrå. Foto: Jonas Wiking.

Banan blev mer uppkörd för varje varv och jag tappar kraft och även min syn. Tunnelseende och matta ben - betyder att jag har tagit i för kung av fosterland. Precis som det ska vara :). Har speciellt bekymmer med att köra på skrå i leran. Tänker att : 1 - man kör bara SM en gång om året! Njut! 2 - ännu inte varvad, ännu inte varvad... 

SM - mästare i cheerleading? Foto: Olle Claesson

När jag kommer in på varvning får jag varje gång massa energi av publiken. CK Barriär som gick bananas med bjällrorna. Mamma som ropar att jag är stark. Några snälla kids som berömmer mina glasögon. Allt som jag kan lyssna på som inte är mina egna trötta tankar ger massor! Tack alla som stod ute på banan!


Jenny i ensam majestät i ledning .Foto: Michael Strömgren.

Plötsligt börjar kamerorna smattra mer frekvent omkring mig. Har jag gått upp i ledning?! (skoja bara!). Som jag misstänker hör jag även "Heja Jenny!" ropas och i min ögonvrå ser jag hur någon snabbt och smidigt kommer upp bredvid mig. Jenny Rissveds kör om mej OCH HON HEJAR PÅ MEJ! Även det gav massa energi. Tack Jenny - hade jag haft krafter hade jag kastat slängkyssar efter dej!

The afterparty:

Jag fick köra fem varv istället för sex då Jenny passerade mej på mitt sista varv. Ändå passerade hon mållinjen ett par minuter före mej och kammade hem loppet framför Emma Johansson och Ida Erngren. You do the math - Jenny is a superstar och själv är jag en wannabe-cross-star som kom på nionde plats! Här finns alla resultat.

Jag är mycket glad eftersom:

- Jag hade inte kunnat cykla bättre. Jag drömde om att komma i topp-10. Mission completed. Kommer njuta av detta länge.
- Det var så himla roligt! Banan, arrangemanget, publiken. Tack Eksjö Cykelklubb för en fantastisk helg. Kanske låter det som en pina när jag beskriver mina rejs - men jag lovar - jag ler inombords trots the sufferface.
- CK Barriär visade under helgen vart skåpet ska stå som publik. Flera har hört av sig och tackat över den glädje och support som klubben sprider. Fantastiskt. Hoppas fler klubbar inspireras av oss!
- CK Barriär levde även rövare i Eksjö city under kvällen. På bowlingbanan och på stadshotellet. Ett SM ska firas!
- Jag vågade äntligen ta en bild med Emma Johansson!! PGA high on the race?! Tack Emma för pratstunden! Nästa år tar jag din rulle! MVH Starstrucked.
- Nu ska jag ta lite off-season innan det är dags för Malmöcrossen! (längtar redan! Det är som en drog, detta crossande).
- KUL att Therese (my hero från Rapha12hills), Katja och Elna med flera körde mot mej! Ni rockar tjejer!


Foto:
Jonas Wiking.


Nya benvärmartrenden ?! Foto: Michael Strömgren.

Jag har även fått många frågor gällande benvärmare. Jag hade nämlligen en benvärmare som hamnade på sniskan under SM. Den uppmärksamma läsare kan härleda det till min dåligt planerade uppvärmning.

För att svara på frågor jag fått: 1 - nej det är inte modernt att ha en benvärmare på sne, men nu kanske jag har satt en ny trend? 2 - nej jag led inte - frös inte alls under loppet! 3 - jo jag känner till att det finns säkerhetsnålar!

Skriv ut Permalink Kommentarer (3)

2016-11-15 16:15


Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser