Ingrid Kjellström | Bicycling.se
Annons

Ingrid Kjellström

Vurpade och fuskade men fick pris!

Jag har inte kört Vättern i helgen mer än på en mental nivå. Min pappa persade och många ur min klubb (SCK) körde på 7,30 med några sekunders mariginal - för att nämna några av de bradgder som jag följde via nätet. Tycker att alla som var ute och krigade igår var riktiga hjältar med tanke på väderförhållande osv. Marcus skriver bra och roande om sin upplevelse. Min relation till Vätternrundan är tyvärr 1-0, till Vätterns fördel. Det börjar dock klia lite i benen efter att försöka igen, kanske för att som Marcus skriver "Vätternrundan är Sveriges Tour de France och Trånghallabacken Sveriges Alpe d’Huez". Eller för att jag vet att de band som knyts när man cyklar under den där sjön är speciella. Även om jag lidit och lipat pga Vättern har jag även den där sjön att tacka för mycket - mitt intresse för cykel och många av de fina vänner jag har idag till exempel.

Nog pratat om Vättern - jag hoppas dock att det är många som fortsätter cykla nu även efter det där loppet! Det är ju nu säsongen börjar stå i blom.

Jag har inte haft den bästa vecka på cykel i år. Körde i tisdags Storkällans GP (Stockholmscuppen #6) med eliminering och för att sammanfatta det hela kort: det blev ett dyrt race för mig om man slår ut startavgiften per cyklat varv på en 800 m lång bana. Var inte med i matchen varken mentalt eller fysiskt. Bakfull från Lida Loop två dagar innan och mosig i skallen från jobbet (kan det inte bara bli semester snart så att allt kan lugna ner sig....). Det positiva är dock att jag tog mina cuppoäng och ännu ligger sexa i totalen. I augusti fortsätter cuppen med två till tävlingar!

Skulle dagen därpå ta någon slags revanch och körde en träningstävling på MTB i Årsta. Några fantastiska människor hade fixat en teknisk xc-bana i en skogsplätt och ett femtiotal cyklister var på plats. Jag tyckte att banan var för knixig redan under uppvärmningsvarvet men bestämde mig för att ta tillfället i akt att få bra träning på tävlingsmomentet. Jag var kanske till och med för het på gröten då startskottet gick. Cirka 50 meter in i loppet, som började uppför en brant backe, vurpade jag. Det var inte så dramatiskt mer än att jag skrubbade upp mina gamla sår på vänster knä (samma ben tog smällen under Lida Loop). Och när jag samlat mej och var uppe på benen igen hade hela startfältet passerat mej och svängt av vänster in i skogen.

Väl medveten om att jag skulle komma sist i tävlingen satte jag ändå av efter de andra cyklisterna in i skogen. I stressen efter vurpan körde jag dock fel (på en bana som var väl snitslad...) och kom rakt in bland alla snabba killar som startat först. Killarna undrade givetvis hur en förvirrad tjej/bromskloss kom i vägen för dem. "Jag har kört fel, jag har fuskat", försökte jag säga för att få deras förlåtelse (var nämligen inte så lätt att köra om på den tekniska och smala banan).

Foto: Åsa Larsson

Efter ca 10 minuter hade de snabbaste kört om mej och jag kunde fokusera på att komma in i flow och göra mitt bästa på den tekniska banan. Det var kul! Fantastiskt kul. Lyckades ta mej upp och ner för flera klipphällar som verkade omöjliga under uppärmningen och i och med det var kvällen egentligen fulländad. Jag fortsatte att köra tills typ sista man gått i mål. Fick tröst-pris vid målgång för vurpan. Och så bjöds det på fika. Tack Årsta TT:s funktionärer för att ni fixade detta!

Jag hoppas att det i och med denna vecka är slut med misären och oturen för min del. Nästa vecka är det nämligen SM-vecka nästan på hemmaplan - i Västerås. Jag kommer att ställa upp i både tempo och linje-loppet. Det kommer bli tufft som attan - speciellt linjet som mest liknar ett GP-lopp. Katja har skrivit bra om loppet här. Fortsättning följer!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-06-19 17:27


RR Lida Loop - Debut i långloppscuppen!

Igår körde jag Lida Loop och gjorde således debut i Långloppscuppen. Detta jippo har jag hört mycket gott om och suktat efter i smyg då motvinden emellanåt blåst snålt under säsongen på landsväg. De snustorra stigarna, vackra vädret och damernas enskilda start var perfekta förhållanden för en MTB-rookie som stod på startlinjen med fjärilar i magen.

Foto: Lina

Starten gick snabbt iväg upp för en skidbacke med sköna 18% i lutning. Hade hoppat och joggat på stället för att vara uppvärmd innan och kunde bita i hela vägen upp till toppen. Har läst många stories om hur viktigt det är att placera sig bra i klungan tidigt i racet. Var därför rätt lyrisk när jag även efter någon mil cyklade bland tjejer som jag tror var andraklungan bland damerna. Många tjejer var riktigt starka och såg ut som långloppsrävar och gjorde mitt bästa för att vara cool och lugn och inte bekänna färg som oteknisk landsvägscyklist.

Foto: Anders Jansson, Happyride

Lyckades med denna vita lögn tills banan vek av från snäll grusväg till lite mer teknisk stig. Det räckte med att jag tvekade framför någon liten klipphäll och plötsligt tappade jag rullen på de andra smidiga tjejerna. Hörde dock någon funktionär ropa "topp 20 tjejer" i skogen och blev boostad av det.

Låg och parkörde en del med Sandra Ådén som är en drottning på tekniska partier ut på andra varvet där det är som knixgast. Tack Sandra - det gav mig mycket glädje och lärdom att försöka följa din linje. På grusvägarna kunde jag dock gå om och tyckte det var rätt trist att ligga och trampa på egen hand.  Önskade 1000 gånger att jag bara kört liiite mer stig i år så att jag kunde hålla ihop med de andra tjejerna.

Sedan hann jag inte tänka så mycket mer för då började de snabbaste herrarna att rejsa om mig. Elitklassens killar gjorde det med stil - var duktiga på att förvarna när de kom. Några var även snälla nog att säga "bra jobbat tjejen" eller liknande. Gentlemän! Kastade mentala slängpussar efter er på stigen.

Andra snubbar var dock sämre att köra om - även om jag hörde dem flåsa i nacken är det svårt att förutspå när och vart de vill passera - och några gånger fick jag nästan bromsa upp i skogen för att veja undan. In på slutet av den andra loopen väntade jag med förväntan på den branta uppförsbacke som jag visste skulle avsluta varvet. Tänkte att jag skulle kunna plocka någon placering där då jag upptäckte att jag kunde ta igen bra uppför.

Tyvärr hamnade jag i ett myller av herrar just i backen och blev stressad av de som skulle hetsa om just då. Tappar balansen i stressen och skriker "nu trillar jag!" precis samtidigt som någon passerar mej på vänster sida. Det brakar till och jag skrapar upp ena knäet. Ingen fara skedd mer än att denna herre fick punka av smällen. FÖRLÅT - skriker jag och fortsätter när jag inser att ingen är skadad. Jag hoppas att stackaren med punka kunde fortsätta loppet. Hemsk ledsen annars!

Jag fortsätter in på andra varning och känner att jag vill gå i mål utan ännu en närkontakt med ännu en svettig cyklist. Tappar gnistan något men får tillbaka energi av en skön dam i D40 (Monica) och snälla kompis Richard som står och langar vid varvningen.

Foto: Anders Jansson, Happyride

På sista varvet försöker jag hänga på klungorna av män som då och då passerar mig. Inser att jag inte kommer kunna plocka någon ytterligare placering bland damerna. Det var 30-40 tjejer till start bland typ 1000 startande. Det är en skrämmande liten mängd?! Tråkigt! Vad jag önskade mig fler tjejer att bli peppad av och att babbla med.

Noterar dock att min tid är på väg att bli betydligt bättre än väntat. Hade gissat på 3,30-4 h. Njuter av att kunna trycka på under de sista lättåkta kilometrarna och klockar in på dryga 3 h 8 minuter. En halvtimme efter vinnaren supersnabba Jennie Stenerhag. Det är ett rekordsnabbt år och jag blev åtta i damer elit, nitton bland alla damer. Är nöjd eftersom jag har mycket kvar att lära för att bli snabb och smidig i skogen!

Den glada smutsgrisen på bilden ovan (tillsammans med min inspirerande vän Johan Gustafsson som persade med en kvart i herrar elit) är idag något stel och trött men hoppas på att få hål i schemat för att köra mer MTB och stig unde säsongen!

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2016-06-13 12:49


Åtta tävlingar på 15 dagar och revanch!

Det är bråda och häftiga tider nu. Jag räknar åtta tävlingar på femton dagar som jag har deltagit/ska delta i (Stockholmscuppen tre av dem + Stockholm 4-dagars förra helgen + Lida Loop imorgon söndag). Varvar detta med andra roligheter som studentfiranden och grillfester och tror stenhårt på att ett och annat glas champagne och god mat med nära och kära boostar mitt välmående och således även återhämtning. Men vi får se, imorgon står Lida Loop på agendan och på tisdag Storkällans GP med eliminering = tuffa lopp = pirr i magen!

Tuvängens GP - startlinjen. Foto: Göran Digné

Tuvängens GP. Foto: Anders Olsson


Tuvängens GP. Foto: Anders Olsson

I onsdags kördes Markim linje, en del av SMACK och även av Stockholmscuppen. Ett hundratals cyklister samlades ute på vischan i norra Stockholm och rejsade på den snälla loop som mäter 32 km med en och annan liten böljande backe och ett par kurvor. Det var här jag faktiskt tävlade första gången i mitt liv (Vallentuna KM) och således blev avhängd första gången. Det var även här jag insåg tjusningen för tävling på cykel ett år senare (i samband med CK08:s träningstävling för tjejer år 2013).

Vi var sexton tjejer på startlinjen i onsdags och vi körde bara ett varv vilket var ett utmärkt tillfälle för mej att ta revansch och köra bort ångern från vissa nederlag från helgen (se bilderna ovan där undertecknad står långt bak i leden redan på startlinjen. Bakläxa på det!). Jag bestämde mig för att köra offensivt och ta plats högre upp i klungan från första tramptag.

För en gångs skull var master-starten inte förbaskat hetsig och hela klungan kunde komma iväg tillsammans. Efter två kilometer blev vi släppta och då blev det åka av. Vi var fem stycken ur SCK som langade attack på attack. Flera andra tjejer från de andra lagen var heller inte sena på att kontra och det var roligt!

Det gick inte att slappna av många sekunder och efter någon attack jag gjorde tänkte jag att jag ALDRIG skulle återhämta mig. Speciellt eftersom vi svängde ut på öppnare fält och sidvinden bet från sidan. Jag låg risigt långt bak efter någon sväng och fick slita som ett djur för att inte behöva säga tack och hej ute på slätten. Tack till Katja från Valhall som även slet och vi tog oss tillbaka till klungan.

En hel del tjejer hade åkt av halvvägs in i loppet och vi var 10 stycken kvar som lekte katt och råtta. Plötsligt fick jag en del krafter tillbaka och attackerade i en liten backe i rena glädjen över att ha en del krut kvar i benen. Tänk om, tänk om det hade hållit… men nja, med en klunga med ett gäng otroligt åkstarka tjejer bakom sig vågar man bara drömma ett par sekunder om att lyckas med en utbrytning innan man är uppäten igen.

Vi körde hårt tills någon kilometer fram till mål och jag skulle äntligen få vara med om en spurt (!). Var lyrisk över detta men var inte tillräckligt hård för att armbåga mig fram och kom in på en nionde plats. Camilla Backman och Ulrika Högberg från SCK kom etta och tvåa – Hanna Bodin från Spårvägen trea. Grattis!

På bilden ovan: fyra nöjda tjejer. Ingrid (poserar som en spinnande katt), Ulrika Högberg, Jenny Werner, Camilla Backman.

Dessa fantastiska vardagskvällar med Stockholmscuppen sätter en sådan pulshöjning (bokstavligt talat) och spänning på våren! Älskar det. Tack Stockholms Cykelförbund för att vi får möjligheten att tävla varje vecka!

Jag ligger nu sexa i totalen och det är många som vill upp i topp!
På tisdag kör vi sista tävlingen innan sommaruppehållet.

Provkörning av Lida Loop förra veckan.

 Imorgon under Lida Loop startar jag i elitklass och detta är 1 - fantastiskt eftersom elitdamer får starta 20 min före resten av startfältet. Tack Lida Loop! 2 - jätteläskigt eftersom jag kan räkna de gånger jag kört stig i år på en hand. Några av de andra tjejerna som kör har kört EM och grejer i vår.

Vem är katten bland hermelinerna? Lilla jag! Mitt största mål är att bli jättetrött och typ inte blockera vägen för andra vänner som kör när jag plöjer fram som ett kylskåp i skogen. Kul ska det bli!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-06-11 13:44


RR Stockholm 4-dagars

Under helgen har Stockholm förvandlats till ett cykelmecka då tävlingen Stockholm 4-dagars ägt rum runt om staden. Med start på Arlanda Test Track i fredags kväll och avslut på Tuvängens Gocart bana i Södertälje i måndags.

Det känns som man levt lite av ett proffsliv under helgen då man furit och flängt mellan olika tävlingar, nålat startnummer, haft fjärilar i magen och klämt gels i sista sekund flera dagar på raken. Det är hur roligt som helst - men jag kan erkänna att både kropp och knopp känns rejält slitna och jag förstår inte hur proffsen mäktar med detta vecka efter vecka! Jag är rätt nöjd med att vara ett wannabe-pro som efter helgen får återgå till den mindre dramatiska och inte så svettiga rollen som konsult på kontor.

Vi tar helgen från början:

På  tävling 1/4 - Arlanda Test Track osade det av lust att börja rejsa och nervositet i startfållan. Rekordmånga damer startade - ett trettiotal? Flera lag fanns på plats - Stockholm CK, Team Crescent, Valhall, Mölndal med flera. Häftigt! Startskottet gick och det som jag trodde skulle vara en lugn masterstart satte full fart på en gång genom banans kurviga parti. Det kom som en chock och jag hade fullt sjå med att få fart både på ben och förmågan att ta kurvor.

Det gick inte bra. Jag låg på hjul på en tjej som bestämde sig för att bryta efter ca 500 meter och därefter var jag rökt. Hade inte en chans att komma ifatt de andra och var fly förbanand på den motionscyklist jag är som tror att klungan ska vända sig om och ropa "hallå är alla med?!" innan de börjar köra snabbt.

Hanna Johansson och Camilla Backman från mitt lag kom fyra respektive femma i loppet - grattis!

Åkte hem med svansen mellan benen och tusen arga och ledsna tankar i skallen och insåg att - elitklass är snäppet hårdare än Stockholmscuppen (vilket ändå är fantastiskt bra träning och hård körning).

Under lördagen gick race 2/4 - Kringeltempot - dryga 20 km tempo i Södertälje. Banan var böljande och med en vändpunkt - samma som på SM för några år sedan. Brottades mot de motgångar jag haft dagen innan men hade, som en puff i ryggen, medvind på vägen ut på banan. Vågade inte kolla på hastigheten då jag tänkte att snittet skulle fallera på vägen tillbaka, men upptäckte att jag tog in en del på cyklisterna framför mej och manade på mig själv att behålla de uppiggande känslorna.

Mycket riktigt fick jag motvind på vägen tillbaka - men höll ihop kraften rätt bra och överraskade mig själv med att snitta strax över 37 km/h och cykla in på en tioende plats! Äntligen kom jag över gårdagens bitterhet och började tro på mina ben igen - särskilt eftersom jag körde linjehoj bland många andra tempocyklar. Åkte hem och firade!

I söndags gick tävling 3/4 - Falkenloppet - 50 km linjelopp på en 10 km-bana. 50 km är hyffsat kort för damelit, vilket avspeglade sig i att det kördes från start. Många cyklister satt på helspänn för att försvara sina placeringar i totalen och de attacker - som SCK körde de flesta av - kördes in snabbt. Det fanns även spurtvarv med i leken.

Jag slet för att hänga med, särskilt på upploppsrakan och under spurtvarvet. Försökte ta mig upp i klungan och hjälpa laget. Det var hårt och svårt och jag fick bita i både mentalt och fysiskt för att ta någon slags plats. De sista varvet blev jag avhängd med några andra - jag slet som ett djur för att hålla mig kvar - men bland ett antal DNF:s grämer jag mig inte över det utan ser det som en lärdom och smäll på nosen att köra mer smart nästa gång. Dessutom var det en fröjd att se att mina lagkamrater var med och gjorde tävling och att alla slet som djur för detta och för varandra.

Igår kördes helgens sista tävling - Tuvängens GP. Tävlingen gick på en gocart-bana som är 800 meter lång, med flera skarpa kurvor och en naggade liten brant backe. Precis som under fredagen blev det åka av redan från masterstarten och jag hade svårt att komma med, som några andra tjejer, vi låg och växelkörde på den tekniska banan - vilket var riktigt bra träning - hårt och svårt. Dessvärre blev vi varvade cirka halvvägs in i loppet och fick kliva av. Detsamma hände även en hel del andra startande och fyra personer vurpade även, vilket säger en del om banans karaktär.

På tävlingen fick vi helgens bästa placering genom Emmy Thelberg som snyggt körde in på en trejdeplats! Grattis!


Hela Stockholm 4-dagars plockades hem av Ida Erngren Team Crescent, följt av Eva Lindskog Valhall och Jeanette Arbjörk, Mölndal. Grattis! Här finns alla resultat.

Tack till Stockholms Cykelförbund som anordnat dessa tävlingar!
Bra arrangemang och Oskar Ekman är en eldsjäl som styr upp allt samt har oändliga stories på lager när han håller låda som speaker alla dagar. Det talades om ett 5-dagars tills nästa år! Spännande!

Även fast jag tidigare nämnt är ganska nöjd att glida tillbaka till mitt vanliga jobb i veckan, börjar det redan klia i benen efter att tävla mer framöver. Trots en del bittra förluster - som när jag blev avhängd på Arlanda TT - bubblar det i mig efter att komma igen och lära av mina misstag.

Viktiga lärdomar från helgen:

1 - Laget - mitt fina fina lag med så många starka tjejer som ger allt hela tiden. Jag skulle aldrig palla trycket om det inte vore för sällskapet runt på tävlingarna. Önskar att alla cyklister fick känna på att ha ett sådant lag - topparna blir högre och dalarna blir lägre med ett sådant vid sin sida. Tack SCK som ger oss möjligheten att köra och ha så roligt tillsammans.

2 - Elitklass är stenhårt - tror att texterna ovan talar för detta. Jag är imponerad och blir inspirerad av att ha kört med några av de starkaste tjejerna i Sverige i helgen! Nu ska jag hem och öva på att klicka i pedalen i starten och köra igångdrag för att hänga med bättre framöver.

3 - Cykling är minst lika mycket skalle som ben - det sa helgens briljanta speaker Oskar Ekman flera gånger och jag inser det allt mer och mer - speciellt efter en fyra dagars tävling, då det krävs en hel del för att finna motivation och tryck i benen gång på gång.

Nu ska jag vila lite - sedan kör vi imorgon igen med Stockholms Cuppen/SMACK:s Markimlinje och på söndag debuterar (!!) jag i elitklass på MTB på Lida Loop. Full fart!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-06-07 09:28


Tempo di Bornsjön

Igår var det Stockholmscup och deltävlingen Tempo di Bornsjön, vilket är så kallat "folktempo". Det vill säga, inga tempocyklar, tempohjälmar och liknande utrustning är tillåten. 19 km rejs runt Bornsjön utan något att skylla på om det går dåligt - eftersom alla använder samma utrutsning (linjecykel). Spårvägen CK stod för arrangemanget och det var deltävling fyra av cuppen.

Foto: Britta Stina Karlsson

Under vanliga tempolopp brukar jag köra med tempopinnar (drömmer om att köpa en tempocykel någon gång, men priset per kilometer på de där hojarna är lite för högt för att jag ska kunna motivera ett sådant inköp/present till min sambo). Då kan jag alltid dra en visa om att "ja men alla andra kör på tempohoj och då blir man 20% snabbare..." när jag hamnar långt ner i resultatlistan. Men som sagt den här gången fanns inget att skylla på! Så rättvist som det kan bli.

Jag och några vänner cyklade ner till Bornsjön och försökte under tiden komma på någon smart och vinnande taktik inför loppet. Att inte ge järnet från första tramptag till exempel. Vänta tills det något kuperade avsnittet av banan börjar (finns fler backar än man tror runt Bornsjön) innan man tar i på max. Inte slita ut sig i den vind som vi gissade skulle komma från sidan.

Jag glömde helt av de visdomsord som vi tidigare ordnat när startskottet gick och nådde maxpuls ca 3 sekunder in i loppet. Flåsade högt och blev sur när ett antal herrar susade förbi mej - kändes ju som att det inte gick att köra snabbare än vad jag gjorde (?!). Hade dessutom glömt att nollställa klockan efter turen från stan och HATAR att inte ha kontroll på hur långt det är kvar - då vill jag typ ge upp. Plötsligt såg jag dock en annan dam framför mej och vaknade till liv igen. Trampade på lite extra från redan hög ansträngningsnivå.

Äntligen svängde vi in på det smala skogsparti som jag älskar pga inte långt kvar av banan och för att cykla backe är kul - även med sura ben. Cyklade om damen jag sett framför mej och fokuserade på den upplyftande känslan av det och att inte falla av pinn de sista kilometrarna in till mål.

Här finns resultatet och jag är nöjd! Cyklade 19 km på strax under 32 minuter - hade gissat på cirka 38 minuter innan start. Jag brukar hamna i nedre botten av resultatlistan i damelitklassen, vilket är helt ok - för jag tycker att alla som tävlar på cykel presterar bara genom att ställa sig på startlinjen samt att det på sistone är fler tjejer (många starka!) som tävlar. Den här gången kom jag i den övre delen av listan och det är såklart ännu roligare.

Camilla Backman i mitt lag kom tvåa under loppet och ligger även tvåa i totalen. Spännande att se hur cuppen kommer att fortsätta resultatmässigt framöver!

Magisk kväll med tjejerna i SCK och alla andra cyklister. Det råder en skön stämning Stockholmscuppens tävlingar. Rekommenderar alla att komma och vara med - cykla och fika och träffa andra cyklister!

Skulle ha cyklat hem från Bornsjön, ca 40 km, "skönt avrull en sånhär fin kväll" sa jag och styrde kosan mot stan. Efter ca 10 km fick jag nödtrycka en gel när det började snurra i skallen. Efter ytterligare 15 km satte jag mej på tåget, trots att jag fått draghjälp av några schysta vänner, och det var ett bra val. Mission completed - cyklade mig själv rejält utmattad.

Nu laddar vi Stockholms 4-dagars som går hela helgen!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-06-01 08:35


Det är nu det händer

Har under de senaste veckorna varit konstant småhög på livet och de emellanåt  jobbiga men även roliga och häftiga upplevelser som jag upplevt från cykeln. Det känns som att det bubblar från alla håll och kanter i cykel-Sverige, som att landets cyklister smyger upp från sina testcykel-källare och träffar varandra och stordåd skapas. Till exempel har min favvo-bloggare Hannes kommit på pallen (utanför Sverige!) och min lagkamrat Emmy har nått ett mål genom att få åka på landslagsuppdrag i juni (grattis!).

Jag har inte gjort stordåd på tävlingsarenan, men jag tycker livet har gått i dur på sistone. Motivering:

Jag började att kicka igång maj med en resa till franska alperna. Vi körde många tusen höjdmeter upp och ner på MTB i bergen under fyra dagar och jag fick utmana såväl kropp och knopp som mitt mod. Mitt franska sällskap har nämligen en annan definition av stig än mig och stundtals körde vi på spår vars ena sida vätte ner för ett stup. Alltså var det kanske någon berga-get som trampat upp stigen framför oss, och jag försökte att inte drabbas av panik utan drömde mig bort till den mäktiga after-biken som väntade bakom nästa stup och försökte njuta av utsikten. Men jag överlevde helgen, kom därifrån med matta ben och glada ben och massor med alpluft i systemet.

Jag har också hunnit med att köra ett par tävlingar. På bilden ovan: Arlanda TT för två veckor sedan. Igår körde jag SMACK-GP i Rosersberg och var oskönt pirrig i magen då vi stod 62 startande tillsammans på startlinjen (dvs alla klasser tillsammans). Ohyggligt omysigt att trängas med massa snubbar på trånga cykelbanevägar, tycker jag.

Kan bli fantastiskt kreativ vid sådana tillfällen då jag helst vill försvinna, typ tänka att jag ska anmäla mig frivilligt som tävlingsfotograf eller punka med flit. Men efter en klapp i ryggen från en lagkamrat och ett startskott som gick var det game on och jag var så otroligt nöjd varje varv som jag lyckades bita mig kvar på ett par seniorsnubbar.

Tar små små babysteps i jakten på att bli en bekväm och stark tävlingscyklist - och varför gör jag det när det pirrar så mycket i magen? Jo för att känslan efteråt - när man vunnit mot sina elakaste hjärnspöken och i vissa fall även andra cyklister och mjölksyra är fantastisk. Kan ha haft ett av veckans bästa moment när vi satt i bilen på vägen hem och fnittrade och snackade krigshistorier, jag och fina starka Ulrika Högberg i mitt lag (trots att det regnade och vi var svinkalla). 

Foto: Klas Nordentjell

Om en regnig kväll i en bil kan vara fantastiskt gäller detsamma tidiga morgnar. Jag har hängt på Morningspins-gänget ett par gånger på sistone och man hinner knappt vakna förrän de snabba herrarna som möts 06.15 sätter full kareta runt Djurgården. En vacker dag ska jag hänga med hela rundan runt, avhängd blir starkare heter det ju. Så länge får jag nöja mig med att hålla hjul en sekund längre i taget och inte minst....

Foto: Karl Börjeson

... jubla när det är frukost/fika-tajm efter turen och sista spurten går till ett bageri på Vallhallavägen.

Foto: Karl Börjeson

Såhär glad blev Nilas förra veckan när han satte KOM både på Djurgårdsrundan och KOM i att ha bullar på sitt fat! #ridehardfikaharder

Precis sånt gillar jag - kontraster. Köra hårt som attan på cykeln och sen fika länge efteråt. I helgen går en hel del lopp av stapeln - Vänern Runt mm - jag ska köra Sommen Runt som går nere i Tranås tillsammans med min pappa. Ska bli fint!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-05-26 22:40


GP på Arlanda Test Track

Igår gick del två av Stockholms Landsvägscup av stapeln. Den här veckan rejsade vi på Arlanda Test Track, banan som kanske har stans lyxigaste asfalt? Och inte heller någon mötande trafik = en suverän möjlighet att öva på att ta kurvor och drömma om att man är ett riktigt pr0 när vinden viner i öronen.

Jag värmde upp genom att cykla ett par tusen höjdmeter MTB i franska alperna i helgen (det var fabolus - det kan vi prata mer om senare) samt åka på tjänsteresa i början av veckan. Sprang hem från tåget och på 10 min plockade jag upp min racer där jag lämnade den efter förra veckans GP (den hade ännu rester av intorkad gel kvar på ramen) och hoppade i mina bib:s. Trots att jag bröt mot viktiga regler att alltid rejsa på ren cykel mm så höll jag årets viktigaste personliga mål: cykla mer med nummerlapp på ryggen!!

SCK Damelit innan start med klubbens ledare och eldsjäl David Schweiler Foto: Peter Ahlerup

Det var närmare 20 damer till start, vilket borde vara något slags regionalt rekord! Flera klubbar var dessutom representerade - förutom SCK även Valhall och Fredrikshof bland andra. Vi från SCK var överrepresenterade och en av våra ledare, David, sa till oss innan start "det är en fantastisk kväll på en fin bana - kör attacker så det ryker om det och ha kul".

Damklungan precis efterstart Foto: Peter Ahlerup

Starten gick och efter några försiktiga svängar ut på den kurviga banan körde vi igång. Jag var glad över planen att köra offensivt då det där med att ha is i magen i början av rejset inte alls är min melodi (inte taktiskt alls, men vad tusan...). Lät fjärilarna och pirret i magen att övergå till tävlingens första attack, som föga förvånande hämtades in snabbt av klungan (jag kan ändå erkänna att jag för 2-3 s hann tänka "men tänk om detta håller hela vägen...". Åh jag är så härligt naiv som vågar drömma 2% in i en tävling som i och för sig bara ska pågå i 30 min).

Foto: Arnaldur Hilmisson

Damerna skulle köra åtta varv. Efter två varv önskade jag att halva racet hade gått. När pulsen lagt sig högt under tävling är det liksom omöjligt att mota ner den, i alla fall för mitt hetsiga jag.

Foto: Arnaldur Hilmisson

En attack med tre tjejer gick iväg, och den höll. Tyvärr var detta under ett skede av tävlingen då damernas klunga blandades ihop med ungdomar och herrar C, vilka startade samtidigt som oss. Det var minst sagt rörigt på banan. Därför tror jag att det inte var många som riktigt hann reflektera över tävlingens förlopp. Vid ett ögonblick såg jag även en kanin och jag skrek "djur och barn på banan!!". Alltså kan den "mest perfekta banan" som Arlanda TT vara krävande, och läskig, när farten är relativt hög och det är mycket folk i vägen.

Foto: Arnaldur Hilmisson

Resterande varv handlade därför mest om att hålla tungan rätt i mun och hänga med i farten genom kurvorna och att köra ett par till attacker för min del. Plötsligt fick vi höra att det bara var ett varv kvar - då jag egentligen trodde att det skulle vara två. Det visade sig att min förvirrade tävlingshjärna faktiskt hade rätt och det var ungdomarna som hade ett varv kvar - inte damerna. Ändå körde damerna som om att ett varv återstod, vilket var rätt trist då många inte var beredda på det. Själv hamnade jag bakom en herre som jag inte vågade köra om i kurvorna (fegis). Upp på spurten låg jag risigt långt bak i klungan och hade inte en chans att komma upp och spurta då det även började blåsa någon slags stormvind i samma ögonblick (låter som undanflykter - men det var sant).

En förvirrad klunga gick i mål, där Clara Säll och Sophie Sundström som låg i den tidiga utbrytningen kom etta och tvåa följt av Jessica Ericsson som kom trea. Här finns alla resultat

Trots förvirrigt och oroligheter på banan är jag glad över att se så många tjejer att köra hårt och ha kul! Kvällens fighter är helt klart Jenny Werner från SCK som körde vidare starkt efter en vurpa! Tror och hoppas att alla som var med lärde sig mycket trots att vi bara körde dryga 30 minuter.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-05-11 16:56


SCK vann Fiskaretorpet GP - revanch!

Igår drog Stockholms Landsvägscup igång. Principen är enkel - flera tisdagar framöver fram tills augusti (med uppehåll under sommaren) anordnar olika cykelklubbar i Stockholm tävlingar för såväl nybörjare som elit.

Foto från Herrar B

Första loppet var på Fiskaretorpet GP på en varvbana om 1,7 km. Solen sken och det var typiskt kort-kort-väder. Ändå kom jag på tusen anledningar till att inte köra racet timmarna innan. Latmasken i mej själv höll låda "fasen vad jobbigt, jag åker säkert av, det är svåra svängar osv...". 

MEN HALLÅ - Fiskaretorpet ligger på vägen hem på min dagliga pendlarsträcka. Hur ofta har man chansen att tävla på vägen hem från jobbet? Ca en gång om året! Då måste man ta chansen att tävla och framförallt träna sig trött.

Efter att ha mött upp tre av mina lagkamrater, fått en nummerlapp på ryggen och värmt upp var latmasken som bortblåst och utbytt mot ett par tävlingshorn. Roligt att vi var ett tiotal tjejer på startlinjen!

Stockholm CK:s damer på plats - Camilla Backman, Ulrika Högberg, Thorgedur Palsdottir och jag själv

Vi körde 30 minuter + 1 varv och under de ca 20 kilometer vi körde hann det hända en hel del. Jag var toktaggad och började attackera tidigt. Det orkade mina ben med under inte särskilt många meter (men det var kul så länge det varade) och jag bytte av attack-stafett-pinnen med mina lagkamrater. Inga andra lag var på plats, alltså gjorde vi det mesta av racet - annars hade det gått i kanske 20 knyck gissar jag ;). Nu gick det i ca 35 km/h (jämfört med herrar B som körde ca 37 km/h - och de var 60 pers...).

Hanna Bodin från Spårvägen lyckades med en utbrytning som vi inte försökte bryggaupp förrän under de sista varven. Det var en fin taktik eftersom Camilla Backman från vårt lag vann loppet! Följt av Jessica Ericsson från Valhall och Sophie Sundström från Sävedalen.

Jag körde så offensivt jag pallade med och kom in som 6a. Men placeringen spelar ingen som helst roll för mej eftersom jag lyckades med mitt största mål: att döda GP-djävulen på min axel som sitter och väser att det är läskigt att köra kurvor i sällskap av andra cyklister. Jag var så himla glad att jag bara ville skrika av glädje när jag gick i mål. Tänk att ca 20 km GP kan göra en så lycklig och så trött!

Dessutom var det en revanch för laget sedan Fryksdalen 3-dagars i helgen. För varje lopp vi kör tillsammans fungerar kommunikationen och samarbetet mellan oss i laget bättre och vi får mer flyt. Vi fick beröm från en cyklist att det var roligt att köra med oss för att vi skapade något slags händelserikt race - till skillnad från andra damlag som kan vara väl passiva. Glädjande att höra!

Sen har jag givetvis 1000 andra saker att lära mig - som att en plats i klungan längst fram eller längst bak inte är särskilt luckurativt i längden med mera med mera...

Det var en fantastisk kväll igår - för SCK:s del kom Amir Ansari trea i herrar B. Denna unga talang har precis kommit som flykting till Sverige men har redan kommit långt på cykeln. Honom får vi nog se mer av framöver! Och så kom Tobias Stridsberg ur SCK herrelit tvåa i Herrar A, grattis! Tack alla funktionärer som gör detta möjligt och tack och bra jobbat alla tjejer som var med och rejsade!

Herrar B - unga Amir Ansari från SCK körde starkt in som trea och Camilla hejar!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-05-04 14:20


Racerapport Fryksdalens 3-dagars

I helgen gick Fryksdalens 3-dagars av stapeln i Sunne. Loppet, som tidigare hette Hammarö 3-dagars, har bytt plats (ännu i Värmland) från tidigare år. Mest utmärkande med bytet var nog den stenhårda start som prologen bjöd på - då den lokala utsiktsplatsen Tossebergsklätten (2,1 km, 10% snittlutning, 20% som brantast) skulle bestigas av samtliga cyklister.

Vi var fyra tjejer från Stockholm CK på startlinjen - undertecknad, Camilla Backman, Ulrika Högberg och Hanna Johansson. Hoppade direkt ut ur bilarna och upp på hojarna, laddade för att köra prolog. Behöver jag säga att samtliga av oss drabbades av sk "prologhosta" efter start?

Jag är glad över att jag  inte var medveten om vad jag gav mig in på innan klättringen började. Pang iväg - det tog ca 20 s att nå maxpuls och smärtan stagnerade i säväl lungor som ben på vägen upp. Jag hade tunnelseende till toppen och var livrädd för att behöva sakta ner - då hade jag trillat i diket.

Jag körde in på en sjätteplats (av 13 till start) och är otroligt nöjd över min insats (är jag den enda cyklisten som allra helst skulle vilja att alla tävlingar bara går uppför? Jag misstänker det!). Klättringen tog 9,40-ca 13 min för de startande i damelitklassen - Camilla Backman och Hanna Johansson inledde fint som 2a och 3a. Starkast uppför var den norska bergageten (och även åkstarka, visade det sig senare) cyklisten Thrude Natholmen.

På lördagen körde vi två lopp - tempo inledningsvis och senare GP. Tempobanan var fin - böljande och för dagen med en extra touch i form av en kall motvind under loppets första del. Vi körde 30 km - mitt första rena tempolopp ever och det var kul! Även fast jag blev passerad av andra starka damer njöt jag av att ligga i min egen bubbla och mala på.

Tappade placering i totalen efter loppet - samtliga tjejer ur mitt lag fortsatte att köra starkt, även om de alla körde sina första tempolopp någonsin!

Efter mat och vila var det dags att "börja köra på riktigt", som någon av herrarna ur min klubb sa - alltså GP. GP:t gick på en bana på ca 4 km inne i Sunne. Damerna startade med herrjuniorerna - jag trodde att sådant inte hände på elittävlingar längre ?! Och även om flera av tjejerna tidigare uttryckt att de ville ha enskild start ändrade de på sig när vi stod i startfållan (vem vill tacka nej till en rulle när den finns där?). Cykling är tyvärr inte en tävling i etik och moral, hann jag tänka, innan startskottet gick hastigt och lustigt.

Som väntat var ett par tjejer kvicka nog att ta juniornas hjul, andra hann inte riktigt fatta vad som hände, jag själv inkluderat. Loppet blev en fight - alla tjejer i mitt lag, förutom jag som hamnade bakom, låg i en mindre grupp och slet genom villakvarter och över tågräls.

GP ska vara kort och lidsamt. Under mina sämsta stunder tänkte jag "det är Valborg, nu skiter jag i det här och drar och festar istället". Dessa kaostankar inträffade särskilt precis på målrakan, då en förjävlig sidvind slog tilll.

Men det blev ingen fest mer än att jag var otroligt glad när de sex varven av pina var över och tjejerna i mitt lag hade gjort bra ifrån sig.

På söndagen var det dags för helgens avslutande linjelopp. Från SCK hade vi Hanna som låg bäst till i totalen (fyra) och vi valde givetvis att köra för henne. Speciellt med loppet var även att det bara var totaltiden av helgens lopp som räknades - därför gick det INTE av med full fart från start. Snarare tvärtom. Samtliga cyklister var extremt passiva för att rädda sitt eget skinn genom hela loppet (och inte förlora sekunder i förhållande till alla andra) till mållinjen.

Inga konstigheter egentligen - förutom då seniorklungan passerade oss och vi fick höra att vi körde långsamt från tävlingsledningen. Rätt grej att säga till några som tävlar tycker jag (inte - såna är spelets regler). Men visst var det lite trist - därför började jag och Ulrika och Camilla ur mitt lag att attackera för att skapa något slags lopp av denna "söndagstur". Tyvärr ledde dessa utbrytningar inte till något större drama än viss oro i klungan - vilket jag tyckte var kul. Roligt att kunna göra skillnad!

Jag blev efter en stund rätt sliten, kanske spelade de tidigare dagarnas lopp även viss roll. Jag körde offensivt så gott jag kunde sedan var det tack och godnatt för min del. Hanna Johansson ur mitt lag kom tvåa i linjeloppet och fyra i totalen. Otroligt bra prestation då det var hennes andra tävlingssammanhang på cykel.

Moa Johansson från Mölndals CK vann loppet och totalen, tvåa i totalen blev norskan Thrude Natholmen och trea Johanna Sömskar, Norberg.

Här finns mer att läsa om helgens tävling. Staffan Arvidsson ur SCK körde in som tvåa i herrelit - hurra!

Med trötta ben men glad skalle åkte jag tillbaka hem till Stockholm. Fantastiskt att befinna sig i en tävlingsbubbla under en hel helg - speciellt med sällskapet av mitt lag och coach Anna Nyhlén (som även tagit samtliga bilder i detta inlägg). Alla borde prova att köra i ett lag - delad glädje smakar bättre än all annan glädje!

För egen del föll jag tyvärr i placering efter prologen. Inser att jag har massor kvar att lära mig som cyklist - fysiskt och framförallt tekniskt och mentalt. Bara att slita på. Ikväll startar Stockholmscuppen på hemmaplan med ett GP och i helgen drar jag till Alperna och kör MTB med ett gäng fransoser! Pepp!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-05-03 09:54


Plötsligt händer det (inte)

För första gången i mitt liv lyckades jag veckan innan race bocka av många punkter på min "I-wish-I-could-do-before-race-list". Följande saker är för mig stora bragder även var och en för sig, och att jag lyckades med allt nedanstående veckan innan Kinnekulleloppet är stort:

- Hänga med en Hofvet-snabb-grupp en hel träning utan att bli avhängd trots att jag blåste ur både lungor och ben på kuppen.

- Lyckas vila och sova precis behaglig mycket efter ovanstående urladdning.

- Lyckas hålla både mej och Flamman (nya tävlingscykeln) hela och rena och fullladdade (med mat för min del, el för cykeln med Di2-växlars del).

- Limma tubhjul utan att få lim över både hela mej och cykeln dagen innan race (ok dagen innan är inte super - erkänner det).

- Se hur 40+ deltagare stod anmälda i Dam-elit-klassen till Kinnekulleloppet och premiären i Swe-Cup 2016.

- Känna att "det kommer bli fruktansvärt jobbigt att köra elittävling med massa snabba brudar, men wowvad taggad jag är!".

- Sova någorlunda vettigt natten innan planerat race.

CHECK CHECK CHECK!

Klockan 12.30 i söndags satt jag tillsammans med mina lagkamrater i en arnika-osandebil på toppen av Kinnekulle. Tittade man ut genom fönstret kunde man inte ana att det var mitten av april i södra-Sverige. Det såg mer ut som att vi befann oss på en fjälltopp, vilket egentligen är trevlig de flesta dagar i veckan.

Det är trevligt alla gånger förutom då man är sugen på att rejsa och har satt en nummerlapp på ryggen och hetsätit massa mackor och blandat sportdryck och knölat in gels under bibs:en (att äta under rejs). Det är trevligt alla gånger förutom då racet blir inställt på grund av väder när man, fantastiskt nog, lyckats med alla check-points på sin "I-wish-I-could-do-before-race-list".

Bittert 2.0.

Vi var ett inte så muntert gäng i SCK som blev "snuvade på konfekten" och fick åka bil hem till Stockholm i söndags eftermiddag istället för att cykla upp och ner för Kinnekulle.

Men vad tusan... onödigt att hänga läpp över det här, egentligen.

Åter igen inser jag att cykling handlar om så mycket mer att trampa på, egentligen. Som till exempel att öva på att smörja in sig med arnika i en trång bil. Som att hantera motgångar - även om de inte är fysiska. Som att inse att det ändå var en trevlig helg med mina lagkamrater i Kinnekulle - även om det inte blev som jag tänkt mig.

Dags att ta nya tag, i helgen kör vi Fryksdalens 3-dagars! (peppar peppar)

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-04-26 20:36


MerIngrid Kjellström

Ingrid Kjellström är civilingenjören som gärna går upp klockan 5 innan jobbet för att cykla i soluppgången med andra personer som delar hennes cykelintresse. Allra helst cyklar hon i berg utomlands och på vägar där hon inte varit innan. Har cyklat både Vätternrundan och elittävlingar men kör just nu de lopp som lockar för stunden. Ingrid finns också på Instagram under @ingridkjell

Arkiv

  1. > Juni 2016
  2. > Maj 2016
  3. > April 2016
  4. > Mars 2016
  5. > Februari 2016
  6. > Januari 2016
  7. > November 2015
  8. > Oktober 2015
  9. > September 2015
  10. > Augusti 2015
  11. > Juli 2015
  12. > April 2015
  13. > Mars 2015
  14. > Januari 2015
  15. > December 2014
  16. > November 2014
  17. > Oktober 2014
  18. > September 2014
  19. > Augusti 2014
  20. > Juli 2014
  21. > Juni 2014
  22. > Maj 2014
  23. > April 2014
  24. > Mars 2014
  25. > Februari 2014
  26. > Januari 2014
  27. > December 2013
  28. > November 2013
  29. > September 2013
  30. > Augusti 2013

Mest lästa

  1. Det är nu det händer
  2. Tempo di Bornsjön
  3. Åtta tävlingar på 15 dagar och revanch!
  4. RR Lida Loop - Debut i långloppscuppen!
  5. RR Stockholm 4-dagars
  6. Vurpade och fuskade men fick pris!

Kategorier

  1. > Cyclocross
  2. > Cykelkultur
  3. > Freeride
  4. > Giro d´Italia
  5. > Kost och näringslära
  6. > Landsväg
  7. > MTB
  8. > Pendlar - Vinterhojj
  9. > Profiler
  10. > Tour de France
  11. > Träning
  12. > Träningslära
  13. > Tävlingar
  14. > Tävlingar
  15. > Vätternrundan

Etiketter

  1. > Bianchi
  2. > CK08
  3. > Cykelcross
  4. > Cykelklubb
  5. > Giro d'Italia
  6. > Humor
  7. > Kost
  8. > Långloppscupen
  9. > Mallorca
  10. > Mountainbike
  11. > Resa
  12. > Spanien
  13. > Spinning
  14. > Strava
  15. > Tempolopp
  16. > Tour de France
  17. > Triathlon
  18. > Träning
  19. > Träningsläger
  20. > Tävling
  21. > Vinterträning
  22. > Vätternrundan

Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser