Ingrid Kjellström | Bicycling.se
Annons

Ingrid Kjellström

Jag jobbar som Team Sky

"Jeg ska stå på ski med Team Sky" säger Anna sådär hurtigt norskt till mej när vi ses i Trondheim i januari.

Men vad är det du säger???

Kontrade jag min norska väninna med.

Min vän skulle en förmiddag i januari åka skidor med delar av Team Sky för att de kom på besök till Trondheim. De var på besök för att få hjälp av Anna och hennes kollegor att prova ut nya och mer aero-dynamiska kläder i en vindtunnel inför säsongen. Anna är doktorand inom strömningsmekanik på det tekniska universitetet i Trondheim. När man får läsa om vad hon och hennes kollegor gör på dagarna önskar jag att jag också hade ett sånt coolt jobb - "Team Sky får drakthjelp av forskere i Norge".

Jag frågade om hon inte kunde smygplåta Chris Froome när han satt på ändan på skidorna. Svaret blev nej, han var inte med på besöket till Trondheim. Försmädligt. Ändå är det inte många som har så kul på jobbet som Anna nu under midvintern kan jag tänka mej.

För visst är det lite tungt just nu? Även om det börjar bli ljusare på eftermiddagarna och en barmarkssäsong är inom knappt synhåll svär jag dagligen över slask och rullgrus och annat ocharmigt som präglar inte-riktigt-vinter-Stockholm.

För att roa mej själv jobbar jag lite som Team Sky - med detaljerna och tekniken. Jag älskar ju när man kan sätta sifffror och räkna på saker och ting. Jag har ju tyvärr ingen vindtunnel i närheten men till exempel bokför jag mina små framsteg i benböj i Excel och plottar snygga tabeller för att peppa mej själv. Jag har också börjat använda träningsappen Training Peaks genom min coach Magnus Bäckstedt. Programmet har ett belöningssystem i form av att träningspass som uppfyllts enligt plan blir gröna när de är uppladdade.

Låter det torrt - att jag sitter och ler över Excel-ark och gröna boxar? Jag är glad över att jag är lättroad!

Brukar skoja med skidåkande kompisar som lägger mer tid på att valla och snacka valla än att åka skidor att de endast gör det för att de inte kan bli snabbare på skidorna längre. Då måste de ju liksom lägga om fokus för att ändå lägga ner tid i sin älskade sport. Är det ditåt jag också är på väg? Time will tell!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-02-07 18:09


Det är i gryningen det händer

När du snoozar alarmet på mobilen, när du har tunnelseende fram till kaffebryggaren på morgonen, när du trängs i kollektivtrafiken på väg till jobbet – då har redan grejer hänt på Djurgården i Stockholm. #CHINADONE är ett gäng som kör morgonspinns flera dagar i veckan. Upplägget är enkelt – de ses vid Djurgårdsbron och sätter sedan av i fullt fart upp mot Blockhusudden och tillbaka över Gärdet och Radiohuset. Uppsamling vid bron efter ett varv och sedan körs ett till varv som sedan avslutas med spurt till ett bageri för morgonkaffe.

Foto: Hagen Bender

Jag fick nys om gruppen för ett par veckor sedan och bestämde mig för att göra revolt mot morgon-snoozaren i mig och prova på att cykla med dem. Det är under två minuter efter det att alarmet gått igång och man yrvaket drar på sig bibs:en och letar fram sina lampor i mörkret som inte är särskilt behagliga. Men dessa har man snabbt glömt bort när man kommit ut och upp på cykeln och trampat igång blodcirkulationen. Det är lite pinsamt att jag glömt bort hur mycket energi jag får av att bara lyssna till mina egna andetag och bara se lampans sken framför mig i morgonmörkret. Det är meditation – vissa behöver yoga och mindfullness – för mej faller alla bitar på plats i skallen när jag cyklar på morgonen. Framförallt för att man inte riktigt hinner bråka med sig själv om hurvida man ska köra hårt eller inte.

Foto: Klas Nordentjell

För har man stigit upp i ottan ska man köra hårt – det är en approach som gruppen verkar ha. Fördelen med att rejsa på Djurgården på morgonen är att trafiken är i princip obefintlig och att man inte har långt hem om man blir avhängd (!). Eller nej fel – hittills har ingen lämnat mej ensam även om jag tappar hjul och får lida pin för att komma ikapp emellanåt. Och det allra viktigaste – det finns ingenting som smakar så gott som kaffe och bulle när man svettats en timme. När man efter en genomkörare på cykeln och gofrulle cyklar på skakiga ben till jobbet har man en skön känsla i kroppen som sitter i hela dagen.

Grupper som Le Peloton har spridit ringar på vattnet över hela Sverige och det har under året ploppat upp flera grupper med cyklister som insett hur fantastiskt det är att börja morgonen på cykeln. Faktum är att #CHINADONE funnits under flera år. Bakom initiativet står bland andra Klas Nordentjell som även är med i CK Barriär.

Foto: Emil Rosenberg

Var det någon som kunde missa Cykelklubben Barriär under SM i cyclocross för ett par veckor sedan? CK Barriär är en renodlad CX-klubb som startats i år på initiativ av cyklister i Sverige vars hjärtan slår extra hårt för CX. De går all in och vill sprida den belgiska CX-andan i Sverige med allt vad det innebär från att kötta i leran i skin-suits till att ha riktigt kul tillsammans under rejs och skåla med bärs efter målgång.

Foto: Thomas Niemi

Jag tycker att de fyller i många av de hål som saknats inom svenska cyklism. De kör riktigt hårt och bra men är samtidigt prestigelösa, snygga och har en skön och öppen attityd. Jag tror och hoppas att vi kommer få se mer av dem och cyclocross i Sverige framöver!

Här finns de på Instagram.

Skriv ut Permalink Kommentarer (4)

2015-11-05 10:36


Le Peloton - att bli avhängd till ett beroende

Le Peloton har sedan sin uppstart förra året varit väl känt bland cyklister i Stockholm. Konceptet är att mötas tidigt två morgnar i veckan i utanför Urban Deli i Sickla för att köra varandra trötta innan frukost. Det har blivit så populärt att en liknande grupp startats upp även norr om Stockholm. Mer information finns på Le Pelotons Facebooksida här eller hemsidan här.

För de som inte cyklat med Le Peloton kan man lätt tro att cyklisterna mest samlas för att ta selfies över en god frukost på ett hippt Södermalmsfik. Skämt och sido - nu inser jag varför man inte får se bilder på någon som cyklar utan endast foton av kaffe latte och flinande cyklister på Instagram på onsdagar och fredagar. Det går för snabbt för att hinna plåta cyklister i klungan mellan klockan 6 och 7.

En kombination av lättja och feghet fick mig att inte våga mig upp till tidiga morgnar med Le Peloton förrän en "snäll grupp" utannonserades på Facebook. Den är till för oss som inte vill ställa klockan ohumant tidigt för att sedan få ligga på rulle i max typ en minut i ett industriområde och sedan bli avhängd. Le Pelotons första grupp kör ju skitsnabbt. Den andra gruppen ska på pappret hålla betydigt lägre tempo.

Trots det var jag nervös när jag rullade ner till Sickla på öde gator för ett par veckor sedan. Det kändes lite bättre när jag såg att fler än jag, faktiskt många - säkert 40-50 cyklister, samlats för att cykla i soluppgången. Däremot kändes det inte bättre efter cirka tre minuter cykling i klungan. Ryckigt och lite vingligt, det är vanligt för en grupp cyklister som inte kört tillsammans tidigare och det är okej. Men tempot var högre än det som utlovats och plötsligt tog hela gruppen vänster upp för en backe utan att jag var med på noterna.

Ilskan steg i takt med pulsen när jag fick jaga ikapp gruppen upp för backen. Jag trodde vi skulle köra tillsammans?! Jag är en sosse-cyklist som efter flera Vättern-satsningar hör "alla ska med" eka i min skalle, speciellt i uppförsbackar. Fattade typ inte de andra vilken kraft de förlorade i gruppen om de hängde av mig efter bara ett par kilometer?!

Ingen fara på taket - jag kom ikapp gruppen. Kunde andas ut när jag hade en rulle framför mig igen. Men inte länge till - när nästa uppförsbacke kom fick jag tugga styrlinda och lyssna på mina egna ilskna tankar "himla hetspellar, varför kan de inte slå av på tempot när det går uppför?!".

Efter ett par gånger på maxpuls var jag dock för trött för att ens höra mig själv gnälla. Jag bara körde. Och då började det gå upp för mig - vi kör tillsammans! Det är jobbigt men det är riktigt kul! Vi kör tillsammans för att få bra träning. Man behöver inte säga så mycket i gruppen - alla har samma mål, att ta i ordentligt och att bli svettiga. Ett tyst avtal som ackompiljeras av den vackra soluppgången över Stockholm.

Efter en timme och lite mer än tre mil körning i söderort rullade vi tillbaka in över Södermalm igen och mitt humör var, trots några rejäla dippar, betydligt bättre än när jag vaknade samma morgon. Jag kom även ihåg att jag hörde ledaren, Nicolas Remires, säga något i stil med att "om man går upp tidigt för att träna så ska man få sig ett bra pass och en genomkörare" i en intervju på Husky Podcast. Tror inte att jag riktigt förstod vad han menade förrän att faktiskt provat på det själv. En timmes cykling med Le Peleton kan vara en av mina mest effektiva träningstimmar i år.

Som grädde på moset serverar dessutom Cykelcafé Le Mond frukostbuffé klockan sju, vilket är precis vad en hungrig och matt cyklist vill ha efter en timmes hårdkörning. Detta dessutom tillsammans med andra cyklister som är lika trött-glad-svettiga som du själv. Perfekt start på morgonen! 

Till er som inte provat att köra med Le Peloton än - jag rekommenderar det varmt. Du kommer bli trött, men du kommer få bra träning och garanterat komma i från passet mer nöjd och glad än vad du var innan! Själv längtar jag till onsdagar och fredagar med skräckblandad förtjustning och grämer mig över att racersäsongen snart är över! (men gruppen för vidare på CX under vintern).

Tack Catarina Axelsson för bilderna!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-09-21 07:27


The botten is nådd - men det är aldrig för sent!

Samtidigt som the ladies ur CK08 ROH och många andra cyklister är och lever på loppan på U6 i Tidaholm glädjer jag mig åt små saker i vardagen. Vet ni till exempel hur glad man kan bli av att packa upp en cykel som tvingats ligga i en låda i två veckor? Eller hur gott det smakar med kaffe efter att man mått så illa att knappt finjuice går att svälja ner i tio dagar? Nu är det hopp om livet igen och jag går runt och småler åt att vara mig själv igen - med ett par ben som kan cykla, en kopp som kräver kaffe och en skalle som knappt kan slå upp ögonen utan att den börjar planera vart och när nästa träningstur ska äga rum.

Jag hatar att klaga över formen och sånt. Just nu är jag glad över att jag ens får och kan cykla att jag tycker att det är en toppform i sig. Men jag behövde inte få bekräftat för mig själv att - nej det kommer inte sättas några PB här framöver. Någon annan gjorde det åt mig.

Min pappa. Farsan som började cykla när jag och brorsan kom hem till Gränna från Stockholm och sa att "nej men lägg av med orientering, man ska cykla nu". Han köpte en cykel på Blocket för 200 spänn och började cykla. Varje gång jag har kommit hem från storstan har han gladeligen gjort mig sällskap. Även om jag läxat upp honom rejält för att han inte kan cykla i klunga eller nästan mobbat honom för att han brutit mot alla stilregler som finns. Han har alltid ställt upp, låtit sig bli avhängd när jag haft turen att vara i goform, eller gjort gott sällskap när jag kommit hem från storstan som en skadeskjuten fågel och varit i behov av terapicykling. 

Men den här gången var måttet rågat. "Nej, du borde börja cykla själv Ingrid. Jag har jobb att göra i trädgården". Det där är ju bullshit. Jag vet vad det handlar om. Pappa är orolig för att vi ska cykla så långsamt att det spräcker hans skamgräns. Kanske 25 km/h, kanske 30. Jag vet inte. Jag bara vet att pappas målmedvetna slit till Vätternrundan format honom till en superseg cykelgubbe och den nivån är inte jag på längre.

Jag fick göra cykeldebut solo, vilket inte heller är fy skam eftersom min cykel är snygg och världens bästa dejt alla dagar i veckan. Jag cyklade en fin tur runt sjöarna Ören och Bunn väster om Gränna - en tur som bara är en bråkdel av turen runt Vättern men dubbelt så fin. Givetvis frågade pappa hur snabbt jag cyklat när jag kom hem och jag svarade 34 km/h. Han tappade hakan - hur kunde det vara sant när jag inte kunde stå på benen för en vecka sedan?

Rent tekniskt cyklade jag givetvis inte så snabbt. Men det kändes så i min skalle eftersom jag var cykellycklig. Jag vet inte hur snabbt jag cyklade - jag har gjort slut med Garmin. Siffror och snitt är hemskt sekundärt för mig just nu när jag bara vill fira att jag står på benen igen. 

Det fina med cykling är att det aldrig är för sent att börja. Pappa är ett levande exempel på det och det gör mig så glad. Vad som även gör mig glad är att det bara finns ett håll min form kan gå ut nu och det är upp! Perfekt eftersom Sverige är fint och vädret är vackert! Nu kör vi!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-07-12 17:32


Säsongen börjar efter Vätternrundan!

Grattis!

Jag misstänker att merparten av er läsare tagit er i mål under årets Vätternrunda så givetvis vill jag gratulera! Det är en enorm bedrift att trampa sig runt den där sjön! Jag misstänker också att ni cyklister är rejält trötta på allt vad sportdryck, extraslangar och att ligga på rulle heter. Det är befogat. Men jag hoppas för all del att ni inte har lagt upp era cyklar på Blocket vid det här laget. Det är nu säsongen är som finast hemma i Sverige - precis ungefär efter dess Vättern gått av stapeln.

(jag innehar inte längre familjerekord runt Vättern. Hatten av för min bror som trotsade motvinden i år).

Att vila en vecka efter två för att återhämta så väl sittben som cykelskalle efter loppet tror jag är en bra idé. Det har sagts tidigare, men vila är så underskattat. Tyvärr glömde jag bort det efter min multisporttävling i maj. Försökte komma tillbaka upp på racern snabbt som attan, samtidigt som jag hade fullt upp i skolan. Kroppen vrålade nej samtidigt som huvudet ville för mycket.

I den situationen ska man inte träna "när det nästan känns bra i benen", när man blir frustrerad över att alla kompisar på Instagram verkar cykla 20 mil varje helg eller när man blir orolig över att man ska tjocka på sig när man inte tränar i vanlig mängd. Jag tror istället att man ska intala sig själv att det är vilan som gör att man blir stark och försöka koppla bort den där sfären av alla supersnabba cyklistkompisar och tankar om att "men jag måste ju köra mina fyror varje vecka".

Själv stack jag till Korsika när min skoltermin slutat och korsade ön från norr till söder till fots. Alla krav på prestation och alla sociala medier stängdes av. Det var jag och mina vänner ensamma uppe i de öde bergen och fokus sattes i tio dagar på fundamentala saker som att fördela dagens ranson av cous-cous rättvist och undkomma att bli anfallen av vilda djur (två personer blev bitna av en hungrig räv, genom tältdukten under natten).

En parantes i sammanhanget var även att vi skulle bestiga 10 000 höjdmeter under nio dagar. Den mänskliga kroppen är fantastisk. Jag klarade utmaningen även fast jag så gott som varje kväll, efter 12 timmars klättring med tung ryggsäck, trodde att jag aldrig mer skulle kunna resa mig samt hade en diet bestående av pepparkakor och tonfisk de sista dagarna.

Jag hade cyklat landsväg en gång under sex veckor när jag kom tillbaka från Korsika. Det skär sig i öronen på en cyklist va? Man hade kunnat tro att jag trasat sönder mina ben efter allt rännande i bergen - synd på cykelben(?!). Otroligt nog uppenbarade sig motsatsen och mina ben har känts som kalvar på nybete sedan jag kom tillbaka hem till Schweiz. Jag nästan längtar efter att höra mitt eget flås när det vankas intervaller på schemat. Supernice. Tror jag återfann motivationen när jag just INTE tänkte på cykel under ett par veckor.

Nu börjar jag om och bestämmer mig för att säsongen på hojen börjar om och börjar nu - när dagarna är som längst och solen står som högst på himlen. Hoppas att ni andra inte avslutat säsongen efter Vättern. Om två veckor flyttar jag hem till Sverige igen och det vore trist att inte ha några andra cyklister att heja på ute på vägarna!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-06-19 22:37


Quick-fix till sommarformen?

Jag har sett att det är många i Sverige som gjort landsvägspremiär för året i helgen. Gratulerar! Detta är dock synonymt med att man inte längre kan skylla på tung vintercykel, winter-shape och andra parametrar som gör att Garmin inte visar fina siffror i medelhastighet. Jag provade ett quick-fix för att snabbt skala av de där vinterkilona som inte gör sig så väl i bibs och tight tävlingströja.

Köpte nämligen en ost av en schwesisk bonde uppe i bergen förra helgen när jag åkte skidor. Osten förvarades i en källare som inte alls skulle vara godkänd enligt några svenska hygienregler. Men den var riktigt god, speciellt efter fem timmar på skidor. Precis som jag och mina polare skämtade om blev jag dock givetvis rejält magsjuk lagom till helgen. Förvisad till sängen under ett par dygn, men kom ut på andra sidan cirka tre kilo lättare och med ett rejält cykelsug i benen (eftersom våren gjorde sin ankomst även i Lausanne den här helgen). Rackarns så det ska gå i backarna nu när jag kommer snitta högre watt per kilo kroppsvikt av mig själv! Snacka om att det var värt att ligga i fosterställning ett par dagar!

Det komiska med den här historien är att de fransmän jag bor med inte blev magsjuka. Och så är det den svenska tjejen i kollektivet som är fröken nyttig och predikar om vikten av att äta stabil frukost, protein till varje måltid och ehhh.. kanske inte vin till maten på vardagar? Fransmännen tycker jag är galen som ödslar två minuter på att värma frukostgröten i micron varje morgon. Varför göra en sådan uppoffring när man kan hälla upp "Nougat pillows" i en skål på tre sekunder? Att man käkat gröt och tagit sina vitamintabletter till frukost i flera år är inte så mycket värt när magen inte pallar inhemsk ost...

Nej, jag rekommenderar ingen att komma i form genom maginfluensa. Vart jag vill komma med detta är att mina franska roommates är några av de mest friska och energifyllda personer jag känner. De är bevislingen friskare än mig, springer snabbare än mig och bestiger högre toppar än mig. Ändå har de aldrig hört talas om LCHF, 5:2-fasta eller raw food. De käkar vad som faller de i smaken tills de är mätta och belåtna och det är bra så. Det är riktigt givande och roligt att bo och träna med dem. Jag tror vi kan mötas någonstans i en komprimiss mellan gröten och vinet.

Personligen har jag lidit av "hälsodjävulen" i mycket värre form än vad jag gör just nu och bettet mig vansinnigt. Bara druckit proteinshake efter fem timmar distanspass (måste ju bygga upp kroppen!), undvikit frukt (för mycket socker!) och tackat nej till all alkohol (inte bra för återhämtningen!). Gått runt med en konstant knorrande mage, för låga energinivåer och ångest. Kallat det "bra för formen" när vi alla egentligen vet vad det handlar om: all extra vikt är av ondo!

Lisa Ström skrev ett riktigt bra blogginlägg om raw food och "ren" kost som jag tycker att alla ska läsa och reflektera över. Petra Månström skrev också om ett liknande ämne, nämligen det där med formnojan. Kloka kvinnor!

Själv insåg jag att det är mycket roligare att cykla och faktiskt att leva när man käkar och dricker lagom mycket av det där som man gillar och som ger energi. Det tog mig dock några smällar rakt in i kaklet innan poletten trillade ner, finns mer att läsa om här. Jag tror att ett glatt humör och livsglädje ger bra mycket mer för både fart och form i slutändan än om jag väger några kilo mindre eller levt typ "rent och glutenfritt".

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-03-10 18:14


Många intervaller och rödvin

Det är ett tufft men häftigt liv just nu. Jag har en tung vecka på träningsschemat. Många vikter på stången i gymmet och så mycket intervaller att jag nästan tappar räkningen. Bara att stänga av benens åsikter och kötta alltså. Dessutom har jag femton franska handbollsspelare på besök i det huset jag bor i.

Om någon har festat med franska ungdomar vet ni vad jag menar. Dricka rödvin till midnatt för att sedan gå upp fem för att bestiga ett berg? Pas de probleme! Jag glädjer mig åt att efterrätt är lika självklart som croisant till frukost för dem. Inga problem att hålla uppe energinivåerna för min del alltså! Om jag föredrar kolisar i form av rödtjut eller fransk chokladtårta kan ni fundera på.

Nu hade jag tänkt att skriva om intervaller och inte om rödvin (det tar vi en annan gång, kanske när fransmännen skolat mig i vinets ädla konst). Vissa dagar kan jag trycka fyror och vara på lika gott humör som när jag cyklar upp för en riktigt fin backe i bergen i kortkort. Andra dagar känner jag mig seg och inser hur långt borta jag är från de där bergen. Jag sitter och svettas floder i en ful schwesisk betongbyggnad och det finns inga tankar som kan ta mig därifrån. Kontrasten på mitt mindset är alltså lika stor som bilderna ovan.

När man känner sig stark på trainer så äger man hela världen. Då ser jag givetvis framför mig hur jag ska vara den första bruden upp för Kinnekulle under SM, hur sjukt osannolikt det än är. Det spelar ingen roll, bara jag kan se den bilden framför mig brukar jag orka stå på lite mer. Annars går tankarna typ såhär:

- Varje minut av pain nu kommer ge så många glada timmar med starka ben i sommar. Bra utdelning!
- Jag gör mig så mycket förtjänt av återhämtningskäk i form av swiss chocolate efter dessa minuter!
- Fighters dont quit and quitters dont fight.
- Emma Johansson viker sig säkert ALDRIG under sina intervaller.
- Jag bjuder på underhållning till de glada motionärer som sitter och trampar luft på cyklarna bredvid mig.
- Nothing worth having comes easy.

Vad är era bästa tips att lura skallen med när några minuter på maxpuls känns längre än Vätternrundans sista mil?

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-03-01 15:10


Like a pr0!

Snart är mina två veckor på Gran Canaria slut. Jag vet att ni där hemma sitter och tänker att jag är en lyxlirare som kan spendera två veckor i solen iförd bibs i februari. Det är korrekt, jag har haft det för bra. Ungefär som jag tror att cykelproffs har det till vardags. Käkar sen och bastant frukost, smälter maten på balkongen i solen, rakar benen, smörjer in sig med babyolja, cyklar lite, åker hem och käkar pasta och kollar Facebook, cyklar lite mer, dricker Cola i solnedgången, glider runt i snygga kompressionstights och svarar på alla fanmails på kvällen.

Nej förlåt det var ett skämt. Jag får inte några fanmails och jag tror inte att livet som proffs är någon dans på rosor. Dessutom tror jag att jag i lördags uppvisade extremt oprofessionellt beteende när jag vände hem som en räv med svansen mellan benen när jag möttes av en regnstorm i Soriadalen. Jag blev för chockad, trodde att regnmolnen cirkulerade runt den här ön och aldrig kom hit. Ett proffs cyklar nog inte hem i ett sådant skede utan stirrar på sin Garmin, suckar och konstaterar "okej, jag är 4,5 timmar från dagens schemalagda fem, bara att bita ihop".

Jag åkte hem och drack skumpa och åt choklad på balkongen istället. Då sken solen givetvis och jag tänkte att det var okej att jag bara cyklade halva av dagens schemalagda pass eftersom jag redan klämt in 85 mil på tolv dagar. En mindre bedrift. Och vila är underskattat (den där taggen #aldrigvila kan ju gå och dö!). Bestämde jag där och då. Kanske är det just det valet som kommer göra att jag blur avhängd på alla tävlingar i sommar. Vi får se. God choklad fick jag äta i alla fall!

Idag bär det tillbaka hem till Schweiz och tre saker kommer bli hemskt jobbiga. Det första är att mina ben kommer sakna cyklingen något extremt. Jag kommer att vara den där jobbiga studenten som sitter och trummar med benen under föreläsningarna.

Det andra kommer vara att vänja mig av med vargaätandet och sockerberoendet. Inget mer "men jag tar väl en extra nutellamacka till frukost så jag inte blir hungrig om en timme" eller hetsdrickande av Cola efter fem timmar distans eller tassande till kylskåpet mitt i natten (vet någon vad man kan äta till middag för att slippa vakna upp hungrig? Händer mig jämt. Dumma knorrande mage som inte låter mig sova!).

Det tredje är att använda hjärnan till annat än viktiga cykelrelaterade beslut som om hurvida jag ska ta med mig armvärmare ut eller ej och vilken puls jag ska försöka ligga på när jag cyklar uppför backarna. Imorgon är det back to school and reality och livet som en nörd på EPFL.

Nåväl, det reder sig. Jag vet inget bättre sätt jag hade kunnat ladda upp energi- och glädjeförrådet på än på en cykel.

Vi hörs igen när mina ben har återhämtat sig och jag pumpat däcken på Pärlan (min 7 kg kolfiberkärlek som står och längtar efter att komma ut och rastas hemma i Schweiz)!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-02-17 10:27


Vilodag och deffning på läger!

Efter några dagars malande i bergen var det igår dags för en lugnare runda. Det passade mig utmärkt eftersom jag redan från första tramptaget kände mej som en snigel som slemmade ner vägen bakom mej - så fruktansvärt seg! Vi styrde kosan mot Maspalomas för deras genuina glassbar (utmärkt mål på en återhämtningsdag). Skönt att "man inte kan cykla för långsamt" på lugna dagar, annars hade jag blivit avhängd i första stigningen.

Jag älskar att vara på Gran Canaria på träningsläger, men om man ska tjura över något är det faktumet att det inte finns många kilometer av ön som saknar lutning. Att köra ett lugnare pass är svårt eftersom man måste tugga backe i stort sett varje riktning. Efter att ha sett snubbar som kör damcykel med 10 kg packning och sandaler på fötterna har dock "krypfart" fått en ny innebörd för mej.

Efter 80 minuters fincyklande var vi framme i Maspalomas och jag var då vargahungrig sen typ en timme tillbaka. Även om jag några timmar tidigare var proppmätt från en gigantisk frukost. De fem timmarna i bergen från föregående dag måste ha planterat en mask i magen på mej.

Förra året när jag var här tänkte jag deffa på lägret. Liten och lätt ska man vara när man cyklade i berg hade jag hört. Första dagen skulle jag vara lika hård som elitkillarna vi hade sällskap med och drack bara en svart kaffe och åt en isglass efter en klättringarna. Efter cykelpassen åt jag äggmacka och drack proteinshake när mina polare åt nutellamackor och vingummi. Jag var väl lite hungrig hela tiden men tyckte ändå att jag käkade lite mer än vanligtvis hemma, det borde väl räcka? Man blir ju tjock av kolhydrater...

Tji fick jag för att "försöka vara duktig". Cirka fem dagar in i lägret gick det åt pipsvängen och jag cyklade in i väggen rejält. Efter en hård stigning, ökända "Dödens dal" på mitten av ön (bild ovan), kunde varken mina ben eller mitt huvud bära mig längre. Jag kunde inte cykla snabbare än kanske 3 km i timmen och tårarna slutade inte rinna. Jag ville bara dö eller ta en buss hem (men det gick inga bussar för vi var ute i öknen...). Vore det inte för min goda lagkamrat Sara Penton som stoppade en bil med några locals och tiggde åt sig bananer som hon kunde mata mig med skulle jag antagligen ännu legat kvar uppe i bergen!

Sen den smällen, blodsmak i munnen och en kropp som hatade mig har jag skärpt till mig. Jag har lagt på mig några kilon under det här året - både på grund av den schwesiska studentdieten (ost och öl) men även för att jag slutat bryta ner min kropp och gett den energi så att den kan bygga muskler istället. Man kan räkna på watt och sånt och rent matematiskt är det givetvis en fördel att vara liten och lätt i bergen, men om man inte har energi i kroppen är det inte kul. Därför har jag roligare när jag cyklar berg i år - att vara mätt och ha starka ben äger!

På ett träningsläger är det i princip omöjligt att täcka sitt energibehov - bergen suger energi och att öka träningsmängden plötsligt sätter fart på kroppens förbränning. Då är det viktigt att vara snäll mot kroppen och tacka den för att den hänger med och ge den energi. Socker och kolhydrater är kroppens kompis - bränsle! Proteinpulver kan man käka när man "bara gymmar" hemma i Sveruge. Sedan ska jag inte sticka under stol med att det är gott att kunna svulla i sig allt man blir sugen på för en gångs skull. Nom nom!

Summa summarum: inte deffa på träningsläger! Det är ännu vinter och hemma i Schweiz håller vi fast vid att då ska man vara i "wintershape". Liten, lätt och snabb hör sommaren och tävlingssäsongen till! Därför fikade jag så mycket under den lugna dagen igår att mina vänner nästan fick putta mig upp för backarna på vägen hem.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-02-08 13:28


Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser