Ingrid Kjellström | Bicycling.se
Annons

Ingrid Kjellström

Basemile Snowdown - isande glädje

Vad är väl en helg på cykel i januari om inte kall, isig och alldeles fantastisk? Basemile Snowdowns koncept – att cykla långt tre dagar i sträck söder om Stockholm – må låta som en bitande historia. Men addera 24 cyklister, ett slott och mycket cykelglädje så ser situationen annorlunda ut.

Det är Hagen Bender som är mannen och hjälten bakom Basemile Snowdown. Med hjälp av några goda vänner som gjort ett superjobb – med att finna stigar och köpa stora mängder mat till exempel – har han lyckats skapa alla förutsättningar för en fulländad helg för de som inte räds att cykla ute under vintern.

I fredags morse träffades ett 20-tal cyklister i södra delen av Stockholms pendeltågslinje och styrde kosan mot Rockelstad Slott utanför Flen. Temat under helgen har hela tiden varit att INTE ta den snabbaste vägen. Grus och äventyr har i alla lägen prioriretats framför asfalt och fart. Adam Krabbe, som är en sann randonnée- och äventyrscyklist hade komponerat ihop väg/stig-valen. Sörmlandsleden och andra stigar som kanske inte främst förknippas med cykling stod på rutten.

Själv åkte jag till slottet i fredagskväll för att ta del av de andras endorfin-stinna after-bike. (Det gäller att plocka russinen ur kakan liksom! Sitta framför en öppen brasa med en öl och låtsas som att man har förtjänat det genom lång cykling. Nej sorry – jag skojar bara. Jag skulle komma cykla en del med under helgen. Men jag hade inte tillräckligt med powers för att mäkta med en hel helg den här gången). Fick ta del av stories om is och blåmärken, men alla med glimten i ögat.

Vi slängde ihop pasta till ett mindre kompani som vi käkade och drog sedan krigshistorier och myste framför en öppen brasa resten av kvällen.

Lördagen var the big day out och jag fick en smärre chock (då jag senast cyklade i 20 grader på Gran Can), men tog hjul på de andra starka cyklisterna. Skog, grus, is passerade under däcken – men ingen som blev arg och hetsade om SNITTFARTEN (som  många gånger annars). Det var nog snarare så att folk tog tillfället i akt att fotografera den fina omgivningen när de fick vänta på den långsammare i sällskapet (som var… Ingrid..! Det ska tilläggas att det är bra att vara långsammast som linslus – chansen att hamna på bilder som ensam och avhängd är större än om man surrar i en klunga ;).

Efter cirka 40 km slant en i sällskapet, Rille, rätt illa på isen. Han var – lyckligtvis - snabbt upp på benen och cyklade vidare med både trasigt ben och trasiga kläder. Vid det tillfället började jag bli såväl hungrig som att jag tyckte synd om de andra som fick vänta på mig över ispartierna. Jag hängde på Rille och Madde till närmsta pizzeria istället! (eller – Madde läste kartan, Rille stod för underhållningen och jag instagrammade under tiden. Rättvis fördelning ?!).

På pizzerian mötte vi upp en grupp av andra cyklister. Random pizzerior på landsbygden är oaser för hungriga och kalla cyklister. Efter en timme var vi mätta och varmare igen och fortsatte turen – med mer inslag av asfalt för vissa av oss.

Cirka 4,5 h och 10 mil senare landade vi hemma på slottet igen och den här gången smakade after-biken bättre för mig än föregående dag!

Cyklingen var tung för mig i helgen. Jag har läst om den där super-kompensationen som ska komma efter typ en veckas läger? Trodde att den skulle komma som ett brev på posten efter mitt läger förra veckan men jag hade fel. När vi hade någon mil kvar hem – men ingen visste exakt hur långt – ville jag typ bara lipa. Missade till och med vyn av vilda vildsvin pga mitt ömkliga hallucinerande?!

OAVSETT att the powers inte var med mig fick jag desto mer tillbaka av de andra cyklisterna i gänget. Många av dem hade jag inte träffat tidigare men nu i efterhand kan jag säga att jag LÄTT hade kunnat spendera en hel dag på cykel kall och frusen med var och en av dem. Vilket gäng! Inga sura miner trots krascher, kyla och viss misär. Blir varm i magen när jag tänker på hur mycket glädje och gemenskap som snabbt uppstod bland en grupp främlingar. Sker detsamma även inom andra sporter? Jag undrar. Annars har cyklingen något unikt och ovärderligt.

Tack till Hagen & co för att ni styrde upp en sådan värmande helg i mitten av vintern!

Och tack Rapha och Oatly för glädjande och närande spons!

Rekommenderar följande till äventyr till cykel på vinter (det har skrivits spaltmeter om detta, om lager-på-lager, värmesulor mm, men jag är uppenbarligen en rookie i konsten, så här kommer några av mina reflektioner) :

-      Dubbäck. Det är pinsamt att jag ”glömde” sätta på dubb bak. Tack till alla som hade tålamod med mig.

-      Energi – både i benen och i fickorna. Det går åt mer energi åt att hålla värme, hålla balans och hålla koncentration under mer tekniska partier av cykling – än vad man kan tro.

-      Dubbla handskar (tunna merino-handskar under lobsters är vinnande kombo). Livet blir snabbt hemskt grått och gör ont om fingrar eller tår fryser.

-      Termos i en vattenflaska! Anna, en tjej i sällskapet, var finurlig nog att stoppa ner en liten termos i en av sina vattenflaskor och té smakar (precis som typ allt!) gudomligt efter ett par timmar i minusgrader.

-      Fickplunta, var mycket uppskattat av de som var kloka nog att stoppa en sådan i innerfickan.

I mars anordnar vi Rapha Braver than the elements i Stockholm.

EVENT HÄR!

Ypperligt tillfälle för alla – speciellt gärna tjejer – att prova på cykling i lite mer äventyrlig form. 

Fotokudos: Hagen Bender, Jonas Lundberg, Richard Persson.

Håll även koll på bästa Cykelkatten - Katjas blogg framöver! Hon var också med under helgen och kommer säkert författa något fint snart.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-01-30 16:49


1, 2 , 3... solen, 2017, lyckligt kär

Redan i början av den här veckan började jag packa en väska med korta BIBS, solkräm och grävde fram mina landsvägscykeldojor. Peppen är alltså total på det faktum att jag imorgon reser till Gran Canaria på en resa som vi valt att kalla #SUNTRIPCK. Vi är en blandad skara glada cyklister som tajmat HELT rätt i att lämna snöslasket här hemma för att åka söderut och byta dubbdäck och kalla fingrar mot 23 mm slicks och BERG!

Jag har varit på Gran Canaria ett par gånger tidigare (2013 och 2014) och det har varit fantastiskt och fostrande. Första året hade jag tex stirrat mig för mycket blind på Chris Froomes taniga ben och ville klättra som honom. Det genererade i en fet bonk på "The valley of tears" - vilket är den mest öde och fina väg som finns på ön. Det vill säga helt fel ställe att bonka på! Då hade jag i alla fall sällskap av (numera proffset :) Sara Penton som typ mutade mig hem med den enda gel hon hade kvar i sin ficka.

Oroa er inte - jag fick till slut dricka cola i mer civiliserade regioner och skrev även det här blogginlägget (ett av mina mest lästa) och var en 5 kg tyngre och gladare version av mig själv när jag var där med CK08:s damlag året därpå - 2014. 

Fler krigshistorier från Gran Canaria kan ni hitta i mitt bloggarkiv här.

Och fler stories kommer ju under nästa vecka! Man hade ju hoppats att jag blivit äldre och klokare med åldern (och vikten hehe), men jag vågar faktiskt inte lova det! Bäst att packa med lampor också... man vet ju aldrig hur långsamt man faktiskt KAN cykla i bergen och vilka äventyr man kan råka ut för på vägen...

När jag letade fram mina cykelkläder för varmare grader känns det som om att det var evigheter sedan jag använde dem. Jag har tidigare nämnt att jag trodde mig vara opepp på landsväg efter att ha blivit kär i CX - men det var bara en tillfällig känsla - nu när jag blir varm i magen av att kolla på de kläder jag tävlade i under sommaren är jag sugen på säsongen 2017 (som nu får en prima start på Gran Can).

Pusselbitarna inför nästa år har lagts en efter en och nu i veckan föll en bit på plats som jag drömt om sedan september 2013... (jag minns det exakta ögonblicket, det var i Italien, och jag satt och väntade på att bli upphämtad med en skåpbil efter ännu en bonk..!).

Jag har blivit kontaktad av några som vill samarbeta med mig (de har huvudsäte i England och heter nåt i stil med... R * P * A !). Det känns ungefär som att jag vore 16 och olyckligt förälskad sedan tre år i en kille som nu ÄNTLIGEN sms:ar mej. Fattar ni den känslan?! Därmed har jag även en resa till Mallis inplanerad i februari...! Lycklig 2.0. 

Stay tuned!

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2017-01-13 17:24


Pepp: årets sista (men bästa?) race

I helgen går årets sista race, tillika Malmöcrossen. Jag är på plats och ska krama det sista ur tävlingssäsongen. Det är en hel del startande i varje klass – speciellt stakt fält i herrar elit. Och på damsidan är vi ett 10-tal både på lördag och söndag - kul! Det är december liksom - härligt att ännu kunna tävla på cykel.

Ett smakprov av banan - Malmöcrossen. Foto: Michael Strömgren

Peppen är total eftersom:

-  Min CX-klubb CK Barriär står för arrangemanget och jag tycker att de redan nu presterat över förväntan med bra upptakt och tex chansen att tävla om prylar på deras Instagram dagarna innan rejs. Jag vet att folk styr upp kravallstaket på banan i skrivandets stund och med tanke på all CX-kärlek som finns inom klubben kommer hejarklacken och stämningen på banan i helgen vara på TOPP.

- De senaste tävlingarna har körts i snöiga och kalla förhållanden, vilket varit kul på sitt sätt. Förhållandena i Skåne ger dock mer potential för en riktigt geggig och grisig tävling – så som jag läst och sett på bilder att CX ska vara. Och det ger ju chans för bättre Instagram-bilder osv ;) (när man blir avhängd brukar jag tänka: IN IT FOR THE PICS!).

-  Jag har provkört banan och jag tänkte 1 - jag kommer bli yr i skallen 2 - jag kommer bli trött i benen 3 - jag kommer blåsa bort. PGA banan går upp och ner över massa kullar! (Och det verkar blåsa mer i Skåne än i resten av Sverige?! Detta brydde mig även under 5 km pendling imorse..). Det vill säga - utmanande, både fysiskt och tekniskt. Desto mer skärrad man är och respekt man har för en banan innan ett rejs - desto större kick och war-stories brukar det bli efteråt... :)

-  Det är en bit att åka ner från Stockholm till Malmö. Med tanke på hur bortskämda vi som cyklar i Stockholms-området är på tävlingar tycker inte jag att det är mer än rätt att åka ner och stödja klubbar längre söderut + kul med nya jaktmarker.

-  Om peppen i mig fick tala för formen tror jag att jag kommer vinna i helgen! HEHE! Tyvärr finns inga direkta empiriska samband mellan övertaggad cyklist och pallplats. Jag har de senaste veckorna mest ägnat mig åt off-season i form av aktiviteter som julbak och försök att ta igen några av de AW:s som jag missat under tex sommaren. Tror tyvärr inte heller att detta bygger pang-pang form. Men vad tusan – spelar inte så stor roll. Jag är ännu löjligt nöjd efter SM-helgen i Eksjö, resten är bonus.

-  Min bror ska göra debut i nationella CX-sammanhang. Det innebär att jag måste agera hejarklack 2.0 (vilket han alltid gör när jag rejsar). 

-  Jag har lyckats åka FYRA stycken olika tåg i SJ:s och SL:s regi med smuggelgods i form av ett stycke CX. Hurra! Var orolig över att bli avkastad i någon håla mellan Stockholm och Malmö men turen har varit på min sida. Hoppas det fortsätter så!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-12-02 11:14


Hjältarnas tid är nu

Jag erkänner, jag har varit bakfull sen SM i CX förra helgen. Först var jag trött - helgen var en fysisk och psykisk utmattning. Men när benen slutade kännas tunga övergick känslorna till något annan. Abstinens och saknad - av den kick man får av 40 minuter CX-rejsande - endorfinerna, dynamiken med publiken, leran som stänker upp på benen.

Jag har samlat på mig en del bilder och filmklipp som jag klickat fram på telefonen när jag behövt mej ett gott skratt. Tex bilden ovan (Foto: JP Engstrand) - David Klasson ger allt i herrelitklassen på SM. Detsamma gör min bror Claes i klassen "galnaste publik" (?!). Och den uppmärksamme kan se att även jag deltar i händelseförloppet i bildens bakgrund.

Men trots att jag typ skulle vilja rejsa CX alla helger under hela året tror jag också på kontraster. Man kan liksom inte bli någon super-hero om man inte ligger på sofflocket emellanåt - så kallad off-season som många snackar om just nu.

Kroppar som cyklat många långa mil behöver VILA och huvuden som upplevt och varit med om häftiga upplevelser behöver rensa och smälta säsongen.

Jag har närmare 50 tävlingsstarter bakom mig den här säsongen. Från landsväg, MTB och CX. Det är fantastiskt. Alltså jag tycker det - av följande orsaker:

1 - Natten innan årets första tävling - Östgötaloppet - kunde jag inte sova pga 1000 nervösa fjärilar i min mage som höll mig vaken. Cirka 50 starter senare - typ på SM i CX, var jag givetvis också nervös, men jag har lyckats avdramatisera tävlandet mycket och hunnit lära mej att - man kan bli avhängd, man kan hamna på pallen, man kan vurpa bort sig osv osv - men nästan jämt är det så himla roligt och inte alls livsfarligt och framförallt stärkande på alla plan!

2 - Jag jobbar heltid som teknisk konsult och jag älskar det. Framförallt älskar jag att kunna kombinera det med tävlande på cykel - för det ger mig fart och fläkt. Jag tycker att de som satsar 100% på cykel är hjältar men jag är oftast inte advunsjuk på dem. Jag gillar att kunna återhämta mig vid mitt skrivbord men däremot leka att jag är en proffscyklist på fikarasterna ;).

Nej det är inte alltid lätt att vara en wannabe-proffscyklist och även vilja göra karriär på jobbet. Men jag har fått det att fungera bra och därför tycker jag att även jag och alla andra som bedriver "dubbla karriärer" också är hjältar!

Och det är därför det är dags att vila lite nu. Jag tycker inte att vila innebär att cykla ett pass mindre i veckan och köra färre antal intervaller under någon månad. Jag tycker man även ska försöka med till exempel följande:

- Cykla en sväng men stanna efter någon mil och fika ett par timmar om man har lust.

- Cykla och bli avhängd men strunta i att kriga för att komma ifatt. De som cyklar får snabbt får stå och vänta (i kylan) så länge som man själv kan ägna sig åt att beundra naturen. (Hände mej i lördags, bild ovan, Foto: Martin Söderlund).

- Avinstallera Strava och Instagram från telefonen och datorn. I just did it (haha - jag vet att några inte tror mej när jag säger det) och det är skönt! Palla orka hänga med i det paralella nät-livet hela tiden.

- Baka! Julbaka till exempel! Och inte baka tex "bars som är så smidiga att få ner i fickan".

- Sovmorgon! Sömn är doping! Spinning kl 7, morningspins, distans kl 8 på lördagar - I love it all - men det är underskattat att inte hetsa i sig frukost eller att inte behöva leta efter vantar i mörker (pga solen har inte gått upp).

- Köra CX i Malmö nästa helg! Det kommer bli fest! CK Barriär bjuder in, Katja kommer vara speaker. Och fatta hur kul det är att det anordnas rejs i Sverige i december! Går inte att klaga över att svenska säsongen är så förbaskat kort längre.

Hur ska jag någonsin kunna tävla i något annat än CX? Frågan har väckts i mitt huvud flera gånger under förra veckan. Att tävla i landsväg ute i någon glesbygd där knappt den lokala befolkningen är publik känns inte särskilt lockande längre. Jag tror dock att jag kommer att ha glömt bort detta till våren och stå övertaggad i ödemarken i minusgraderna i metropolen Borenberg i april (Östgötaloppet). Jag har en rolig nyhet som handlar om landsvägscykling på lut som jag längtar efter att kunna skriva om - hur avlägsen än säsongen verkar vara just nu. Stay tuned! (Foto ovan: Jonas Wiking)

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-11-24 08:02


Toppning inför mötet med världsstjärnor

I helgen sker årets mest spännande cykeltävling i Sverige - SM i Cykelcross i Eksjö. Det är något man inte vill missa eftersom: 1 - Jenny Rissveds och Emma Johansson ska battla mot varandra. 2 - Cykelcross är den mest publikvänliga formen av cykeltävling och ingen lämnar en tävling oberöd, vare sig åkare eller publik. 3 - Det kan även komma bli en tävlan i SNOWcross, med tanke på den tidiga vintern som verkar vara här för att stanna ett tag.

På skrå under SméCrossen, Foto Jonas Wiking, här finns massa fina bilder!

Undertecknad har under helgen gjort ett sista tappert försök att toppa formen genom att åka på turné på CX-pokalens gedigna utbud av tävlingar. SméCrossen i Eskilstuna i Lördags och CXGaloppen i Täby i söndags. Om man tidigare under säsongen gnällt över att vädret varit för vänligt mot oss crossåkare kan man hålla tyst nu. Inför båda tävlingarna har jag suttit i bilen innan och tänkt "vad håller jag på med?! Varför utsätter jag mej för detta?!". Termometern har visat minusgrader, leran har skvätt och snön öst ner. Ändå har jag frusit kanske sammanlagt tre minuter under helgen. Och haft kul under 2*40 min.

SméCrossen bjöd på en lerig bana med flera tekniska moment - sand och skråbackar uppför en skidbacke bland annat. Vi var ett tiotal tjejer som startade tillsammans och jag kom iväg väl i starten för att sedan tappa över barriäerna (som såg skyhöga ut). Kunde braaapa förbi ett par tjejer på de senare lättåkta partierna. Kom fram till sanden och kände mej så härligt belgiskt crossig när jag fick kasta upp cykeln på ryggen och kuta. Sladdade vidare och hade vittring på de tre topptjejerna i början men förlorade dem sedan i de branta backarna där jag inte kunde sitta kvar på cykeln (fegis, ville inte volta bakåt).

Fortsatte köra runt i något slags vakuum där jag inte kom ikapp toppen men lyckades även hålla resten av startfältet bakom mej. Hade ont i magen varje gång jag skulle upp för backarna. Visade publiken X antal gånger hur man INTE ska hoppa på en cykel i farten. Hann tänka "satan vad långt ett varv är" många gånger. Rullade in i mål som fyra (bakom 1 - Ida Erngren , 2 - Louise Rundqvist, 3 - Clara Lundmark) och var high-on-life resten av eftermiddagen. Cross = endorfinkick 2.0.

Snöbollskrig i Täby, Foto: Robin Hedström

CX-galoppen i söndags tog oss cirka 200 mil norrupp i Sverige?! Ingen hade kunnat ana att snön skulle bli tävlingens största hinder. Oskar Ekman - världens bästa speaker (och nu även banläggare? Tillsammans med Ola Warrén) ville se cyklister kuta i sanden. Han fick istället se oss slira runt i snön. Det kändes lite som ett snöbollskrig från högstadiet).

Tyvärr var jag inte lika offensiv, som en tonåring under ett snöbollskrig bör vara, i starten av tävlingen. Jag cyklade som en påse nötter. Hade liksom tankarna uppe bland (snö)molnen och blev sen förbannad när jag var 5 sekunder för sent ute med att trycka på gasen och hamnade bakom typ fem tjejer som inte gick att cykla om på den hala och spåriga banan. Framför mej försvann de andra elitdamerna och de fick ännu mer försprång när jag blev påkörd vid barriärerna och trillade och tappade benvärmare samt nästan ett hjul.

Vid såna tillfällen, när tåget går, och man själv ligger i en snödriva och nästan tappat brallan (nåväl - benvärmaren - bild ovan) -  då vill man typ hoppa av banan och ringa hem till mamma och lipa "DOM ANDRA TJEJERNA CYKLADE IFRÅN MEJ!".

Foto: Johanna Warrén

Jag ringde aldrig hem. Jag blev istället förbannad på Oskar Ekman i ca 2 sekunder när han sa något i stil med "Ingrid i elit ligger nu bakom ett gäng seniordamer...". Sedan sa han "men det spelar inte så stor roll, för alla är här för att köra hårt och bli trötta" - och då insåg jag hur fånig jag var som tjurade över att ha klantat till det i starten. Började skratta åt mej själv istället (och var inte heller arg på Oskar längre - han är ju en hjälte som står ute i snön och kommenterar åt oss galningar som samlats för att halka runt i snön). 

40 min CX är skitjobbigt och det är en tävling men jag gör det för att jag tycker det är så himla roligt. För att jag får sitta i bilen på vägen hem och berätta krigshistorier för mina kompisar och sen lägga mej på soffan hemma och vara jättenöjd. Den där poletten trillade åter igen ner i min skalle och jag bestämde mej för att HTFU och kötta in i mål.

Lyckades cykla om en del seniordamer men hade inte en chans att komma ikapp Ida och Louise som stormade fram i toppen. Banan blev slirigare och halare varv efter varv och det var faktiskt riktigt roligt. Så länge man är varm är det kul att köra på snö!

Och vet ni vad - jag kom på pallen för första gången i elitklass. Jag kom trea!

Det kan ses som en parantes eftersom vi bara var tre som startade i damelit. Det kan också ses som ett STORT STEG för en liten slitvarv som mej som kört en hel del tävlingar i år men aldrig kommit på pallen i nationella tävlingar (som CX-pokalen ändå är).

Jag väljer det sistnämnda. Jag är glad över att ha hittat till denna sporten och jag ska suga på karamellen in i helgen när det verkligen gäller. Jag kommer möta ungefär världens tuffaste motstånd. Men jag kommer ha världens bästa hejarklack på plats! I form av CK Barriär och delar av min familj. Det är svårslaget och jag längtar SÅ mycket till helgen!

Skriv ut Permalink Kommentarer (3)

2016-11-08 15:44


Det bästa av säsongen har inte skett ännu?

Jag har i dagarna fått skäll på grund av överanvändande av adjektiv som "episkt". Sådana ord får inte lov att användas ännu eftersom att det bästa på säsongen, enligt utsago, ännu inte skett.

Källorna till detta är CX-cyklister som antagligen inte tycker att hösten varit tillräckligt hård mot oss än? De vill antagligen ha mer regn, lera och tid för att rengöra grisiga cyklar?

Jag var inte en CX-cyklist i sinnet när jag kände regnet slå mot kinderna på vägen till träningen imorse, kan erkänna det. Jag ville bara åka tillbaka hem till sängen och lägga mej!

Men det bästa på säsongen har som sagt ännu kanske inte skett? Och det är därför som jag ännu tränar på.

Den 3-4 december anordnar CK Barriär Malmöcrossen. Det är en del av SWE-cup i CX! Här finns event på Facebook, och här finns inspiration från förra året.

Med tanke på hur mycket bra åkning och glädje som CK Barriärs event (och åkare) brukar sprida tror jag att det kommer bli en riktigt bra cykelhelg!
Perfekt sett att fira en adventshelg på?!

Detta event, tillsammans med SM i cyclocross om två veckor och cup-avslutning i januari i Motala (?!) ger som sagt full anledning till att tro att det bästa på säsongen faktiskt ligger framför oss! Och jag ska försöka le när jag cyklar i skitväder framöver... :)

Foto: David S Bragmark

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-10-27 16:21


Årets tävling - Stockholm Cyclocross!

Det var fest på Stora Skuggan i lördags! Under Stockholm Cyclocross UCI catC2 - och allt som skapar ett bra race fanns där - cyklister taggade till tusen, en fantastisk publik och härlig stämning i luften. Jag tycker att det var årets bästa tävling - både efter att ha ställt upp och tävlat och fått till en prestation jag är mäkta nöjd med, samt efter att ha spenderat hela dagen på tävlingsområdet.

Började dagen med att heja fram mina lagkamrater i CK Barriär, tävlandes i herrar A. Alltid lika kul att se dem och övriga snubbar kriga ute på banan. Kunde snabbt se banans mest sugande delar genom att tyda the sufferfaces på åkarna - det var de backar som ligger i närheten av amfibietearen och vallarna på Stora Skuggan.

Jag skrek och tjoade för att få in hjältarna i mål och för att hålla uppe värmen. Fick sådär lagom mycket ångest timmen innan min egen start - efter att ha sett hur trött man lätt blir på 40 min (!) cyclocross.

Körde något rek-varv och blev skiträdd för de där backarna - trodde att jag aldrig skulle kunna ta mej upp för dem. Stack och drack kaffe och värmde mej och försökte jaga bort all oro. Snabbt blev klockan 13.00 och plötsligt stod jag på startlinjen, tillsammans med Emma Johansson, Ida Jansson och elva andra starka tjejer.

Hann inte riktigt bli svinnervös då, för när speakern Oskar Ekman ropade upp mitt namn till start ekade applåderna över hela fältet ?! CK Barriär, goda vänner, folk från SthlmCX med flera fanns på plats och gav sin fulla support. Jag blev helt paff och började nästan skratta.

När starten gick var det dock slut på skrattet och jag fick bita i för att hänga med. Pulsen accelererade snabbt upp till max ++. Emma stack tidigt, något som jag inte kunde se eftersom jag, ehh.. avvaktade längre bak i leden.

Hamnade med en tre-fyra tjejer och fokuserade på att inte släppa hjul framför mig. Det blir så mycket enklare psykiskt bara man har en rygg att fästa blicken på. Fast jag tappade snabbt synen, fick tunnelseende. Hörde folk heja och skrika men var så fokuserad på att inte strula till det över banans tekniska delar att jag inte hann se vilka jag hade omkring mig.  

Foto: Kajsa Eneroth

Som befarat blev det struligt när vi kom till den branta Post-Nord backen. Louise Rundqvist hade problem med materialet och trillade cirka 2 meter framför mej. Rackarns - jag fick hoppa av och kuta - något jag alltid tappar fart på pga allmänt osmidig på cykeln.

Foto: Jesper "Jeppman" Andersson

Hade plötsligt fler damer bakom mig än vad jag hade kunnat ana - men ett varv (av sex) in i ett cx-lopp är typ = 0. Vad som helst kan hända. Igen var jag så tacksam då killarna från CK Barriär var där och lugnade mej till att inte stressa ihjäl mej samt att kriga på rätt tillfällen. Och hela tiden hade jag support från alla möjliga håll på den 2,8 km långa banan. Ibland kändes det som om att det inte var jag som trampade - det var folk som hejade fram mej!

Jag och Jenny Eliasson från Norberg CK battlade mot varandra större delen av loppet. Tack Jenny för en bra fight! Att köra mot henne fick de sista varven att försvinna snabbt och plötsligt var vi inne på sista varvet.

Foto: Jesper "Jeppman" Andersson

Då märkte jag att det fanns power kvar i benen för att dra ifrån + att mina supportrar gick bananas och skrek så att jag blev full i skratt. Höll på att koka över av stressen att ha övertag + glädjen av att höra hur många som skrek mitt namn.

Foto: Kajsa Eneroth

Jag fumlade till det i den attans Post-Nord backen på sista varvet och fick kuta med cykeln. Trodde att Jenny skulle kunna dra ikapp, men det gjorde hon faktiskt inte. Och jag kom in som 7a i mål! Jag blev dessutom aldrig varvad av Emma Johansson som jag befarat innan!

Det här var årets race för min del. Det var 40 minuter av krig men ändå så mycket glädje då alla bitar stämde för mej - benen, skallen, banan, materialet och inte minst HEJARKLACKEN! Känns som jag flinat som ett fån konstant i två dygn sedan loppet. Även Emma Johansson skrev på Twitter att det var ett bra rejs, jag kan inte vara helt fel ute.. :). Tack Cykloteket RT för ett bra arrangemang!

Varm i hjärtat av alla som tog sig ut på banan för att heja och som hört av sig efteråt med snälla ord och bilder som ni tagit. Det beskriver på många sätt och vis varför jag cyklar - för att jag får köra mej trött och glad och på köpet får känna en otrolig gemenskap. Förhoppningsvis kan jag inspirera andra tjejer samtidigt! 

Igår körde jag även UppsalaCrossen - vilket var ett äventyr på andra sätt och vis. Körde en faceplant och skrapade upp delar av kroppen och hatade att cykla halvvägs in i loppet. Men bara en stund! Nu ska jag ladda batterierna -  fortsätta glädjas över helgen, åka till Belgien nästa helg och hämta inspiration och sedan tagga till SM i Eksjö! Hoppas vi ses!

(de foton som inte är taggade är tagna av David Bragmark - tack!)

Skriv ut Permalink Kommentarer (6)

2016-10-24 14:07


En episk (CX)-cykelhelg inklusive segrar

Det har varit en fantastisk helg för cykeldyrkare - med VM (de svenska starka damerna och Peter Sagan!) på TV. Men i skymundan av detta har även Stockholms CX-arena bjudit på spektakel. 

Det räcker med att se undertecknads fejs på startlinjen för att förstå vilka tuffa tävlingar det varit? (bilden nedan - där jag ser mer sammanbiten ut än vad självaste Mr Sagan kanske var i söndags?). Nämligen dubbla cyclocross-tävlingar och avslutning i Stockholmscuppen - i Tullinge och Sköndal söder om stan.

Fotokudos de flesta fina bilder i detta inlägg: Åsa Larsson

I lördags tävlade vi i Tullinge - i närheten av Lidas friluftsområde och i krokarna där Lida Loop (MTB) brukar gå. Banan var riktigt rolig och hade något för allla slags cyklister - med en startsträcka på snabb asfalt, följt av ett par branta sandbackar och single-tracks på stig.

Vi var fem tjejer (hurra!) som startade med ett gäng kids. Jag insåg att min bästa chans var att ta fram tempo-benen och försöka sticka med de snabba ungdomarna redan under starten. Det fungerade bra och jag kunde hålla deras snabba smidiga linje tills det blev dags att hoppa av hojen och kuta upp för en sand backe. Ett steg upp, två steg hasade nerför. Kändes det som!

Uppe på krönet med andan i halsen. Kastar mig på cykeln, försöker förlora så lite fart som möjligt. Ser att jag har en annan dam precis bakom mig och blir stressad och fumlig - speciellt eftersom en snubbe framför mig går i backen i sanden. Lyckas veja undan.

Fortsätter - slirar vidare i nästa sandgrop (har någon tips på hur man bäst hanterar sand? Jag tappar fart och blir nervös och tror att jag ska trilla varje gång. MVH sand-noob).

Sista delen av banan - single-tracksen - är oerhört psykiskt svåra eftersom man där ser alla andra cyklister omkring sig. Men jag kan inte i min trötta skalle räkna ut om de ligger framför eller bakom mig?

Kommer ut på varvning och kan andas ut då jag inte ser någon, förutom en snabb liten kille, bakom eller framför mig. Försöker heja på honom att ta min rulle på platten så att jag kan ta hans rygg på de tekniska delarna. Han lyckades bättre än mej :) in på nästa tekniska parti hänger han av mej. Och jag trillar omkull i gruset (då jag precis överlevt ett sandparti) och skrapar upp knäna.

Annars fortsätter jag lyssna på mitt eget flåsande under tre varv på banan men kan sedan korsa mållinjen som segrarinna, ett par minuter framför Camilla Mård och Mia Lindkvist.

Foto: Klas Nordentjell

På´t igen i söndags igen - på Sköndals Cyclocrossarena - som är en känd bana i stan och som inte lämnar någon oberörd. Banan har många knixiga svängar och partier - dagen till ära var den även förlängd. 

Starten gick och det var rörigt - jag blev påkörd bakifrån men lyckades hålla mej uppe och tog därför en stor och säker sväng in i första kurvan. Kommer sent in när grusväg övergår till stig och har en annan tjej framför mej.

Har världens bästa support på plats - Klas från CK Barriär - han peppar mej och jag försöker lyssna på hans glada röst snarare än mina ben som redan skriker att det gör ont. Efter att halvt varv har jag kört om tjejen men vet att banans mer tekniska partier - trappa och barriärer - snart tar vid.

Får höra av Klas att jag har cirka 5 sekunder ledning efter första varvet. Det är ju ingenting! Eftersom i CX kan vad som helst hända. Punka, vurpor, fummel... varje tramptag och varje kurva är så mycket mer spännande och krävande än när man till exempel gnetar 10 mil på ett landsvägslopp (vilket även är charmen med sporten!).

Jag biter i och försöker minst sagt att inte ställa till det för mej själv. Känner hur jag blir mindre och mindre graciös på cykeln för varje hinder som jag tar mej över. Sista varven tar det nästan tvärstopp vid barriäerna och att då få fart på cykeln då kostar massa energi och tid (detta får jag även skäll för senare - tack ;) - jag tror på konstruktiv kritik).

Ännu en gång lyckas jag hålla i hela vägen in i mål - framför Mia och Camilla igen -  utan att sätta krokben för mej själv. Kul! Detta innebär även en totalseger i Stockholmscuppen i CX för mej (här borde alla resultat komma upp inom kort). Det är jag jätteglad över! Jag har kört många tävlingar i år, men jag har inte alls kommit på pallen särskilt många gånger.

Det har dykt upp fler tjejer på tävlingarna i helgen än tidigare och det är himla bra (även knattar, se bilden ovan tillsammans med Tomas Backteman - som jag fick lov att guida runt banan, vilket jag gjorde med glädje. Även om jag körde fel pga stopp i skallen efter mitt lopp).

Jag hoppas att de som provade på att tävla inte blev avskräckta. Det är och det ska vara jobbigt att köra CX! Jag kan nämna att jag själv blev varvad både en och flera gånger förra året då jag körde på en kompis betydligt tyngre pendlarhoj. I år har jag skaffat riktigt bra material (Åsa Erlandssons gamla hoj) och bestämt mig för att det är kul att ge järnet och köra hårt.

I helgen är det UCI klass2 tävling på Stora Skuggan här i Stockholm. Som tidigare nämnt kommer Emma Johansson men även Ida Jansson och tävlar. Snacka om motstånd! Kommer bli stentufft och så länge jag inte blir varvad kommer jag vara glad. Hoppas vi ses! Kul ska det bli!

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2016-10-18 15:55


Årets viktigaste filmklipp (cykel)

Kolla på ett av årets mest berörande och viktiga filmklipp om cykel här:

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/flyktingen-som-drommer-om-cykellandslaget

Amir tävlar under Stockholmscuppen i våras, Camilla Backman ur SCK hejar på.

Det handlar om Amir, som sedan november förra året kom som flykting till Sverige och blev medlem i min cykelklubb - SCK. Sedan dess har han kämpat för att få stanna i Sverige och samtidigt tränat och tävlat för klubben. Han säger själv i klippet att SCK blivit som en familj för honom och jag är så otroligt glad över att se hur cykling bryter barriärer, skapar gemenskap, ger trygghet och hopp om framtiden. Samma sak som jag känner nästan dagligenn, men antagligen i en betydligt mindre skala än Amir som flytt från sitt eget hemland. Allt som krävs är en hoj och ett bra sällskap.

Var gärna med och dela klippet. Den här historien är så fin om man jämför med många andra som kommer ur media och folk som flyr till Sverige. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-08-26 08:45


RR Rapha12hills - backar, sportgrus och "vinst"

Alla goda ting är 12? Det är jag redo att skriva under på efter förra helgens mest hajpade event - Rapha12hills. Den fina dagen i Jönköping med omnejd går till minnet som en av de mest episka turerna på cykel under året för min del.

Upplägget var följande: man ställde upp i par, man skulle ta sig upp för 12 backar och ta en stämpel och på vägen fanns en hel del hinder i form av grus och svårnavigerade vägar. Men med detta kom även 190 supertaggade cyklister och ett obligatoriskt fikastopp! Officiellt sett var det ingen tävling (men försök säga det till cyklister med nummerlappar på ryggen?!) och man hade sju timmar på sig att komma i mål.

Jag kör en RR nedan i punktform efter backarna. Allt detta gick jag igenom med Therese Bellfors, som var the perfect match i form av lagkamrat till mig under dagen!

Kalvar på grönbete upp för första backen och över gruset. Foto: Calle Andersson @chipslegs.

1. Muur de Skinnersdal - 1,6 km grus och en känsla av att kalvar släppts på grönbete. Folk spann loss i gruset när det gick av uppför och vi försökte leka iskalla och sick-sackade oss upp till toppen mellan folk som valde att gå upp. Det fick kosta maxpuls för min knappa erfarenhet från linje-och GP lopp har lärt mig att man ska fram och upp upp upp så snabbt det går under rejs! Taktiken fungerade och uppe på toppen var det highlife i form av bedårande utsikt och mindre cyklister än på botten av backen.

Smalt och brant uppför Col du Baksida. Foto: @raphaeurope.

2. Col du Baksida (kinesiska muren på Strava) - jag ville skrika när jag såg backf*n torna upp sig framför mig, men jag vet att det är lika med att skjuta sig själv i foten om man hoppar av cykeln uppför. Fortsatte att bita i upp för backen, som var brantast för dagen (28%) och rejält spårig. Blev anklagad för att ha fällt en annan cyklist (på skoj) uppför. Kan bara skylla på tobbfeber och hybris (såg en ung och snabb juniorkille i klungan och fattade inte hur?! Han måste ha kört fel).

3. Alp de Norra Kleva (backen upp till IKHP) - i den här backen stod ett gäng lokala herrar och hejade på oss (tack!). Jag fortsatte leva på min toppfeber och kände mej som en rockstar, speciellt eftersom att ryktet säger att det har gått anrika tävlingar uppför denna klättring för flera år sedan. 

4. Alp de Gestra - vi råkade ta en omväg och slira över grus till toppen på Kaxholmen (metropol pga känd från Vättern som en skitbacke). Det visade sig dock vara ett smart drag eftersom vi träffade på Linus och Karim vid Landsjön. Dessa två killar var gentlemän/hjälpryttare till oss under dagens kommande små incidenter. 

Jag hade hört innan att det bjöds på Snickers och lättöl på toppen av den fjärde backen. Det gav mej extra powers då den tidigare hybrisen började rinna ur mej tillsammans med blodsockernivåerna.

Snacka om högklass-depå (bild ovan). Arrangörer av andra cykellopp - se och lär! Lättöl och snickers > bananer och blaskig saft!

Gladaste gänget upp för Col du Målskog? Foto: La Lepre Stanca

5. Col du Målskog - backen kom efter lite skönt glidande och andhämtning nere vid Vättern, där vi teamat ihop oss med tidigare nämnda gentlemän.

6. Muur de Ebbarp - episkt lidande pga backen började snällt över asfalt men övergick sedan till grus upp för ett smalare skogsparti. "Man gillar att köra över grus, men det är rätt skönt när det är slut med".

7. Klerebodammen - Klättringen försvann smärtfritt, dagens snällaste so far, men nedanför den skedde diverse incidenter:

Thereses elväxlar la av, typ som mina gjorde i Burseryd. Diverse skruvande och pillande med elkablar ledde tyvärr ingen vart och Therese fick visa upp oerhörda krafter då hon tog ett par klättringar på enbart stora klingan.

I samma veva fick även jag en punka på min baktub.

Inom en mil hade vi alltså förvandlats till "Team Broken".
Det kändes så bittert. Skulle det vara game-over knappt halvvägs in loppet?

En punkasprej, en snäll pappa (Thereses), en fikapaus och Linus och Karim som väntade på oss löste dock den miserabla situationen!

Vi fortsatte söderut och Therese körde nu på en lite tyngre cykel - en CX - redo för vintern med skärmar och hela kittet! (#crossiscoming).

8. Mont Komosse - hörde att nån tänkte ta en taxi hem om det skulle gå åt pipsvängen under dagen. Den personen hade inte cyklat nere i Smålands skogar tidigare, för vägen ner till Komosse är lång och seg och öde. Givetvis hade vi vinden i ansiktet och jag upptäckte att jag började bli seg när jag knappt klarade av att räkna plus och minus. Men eftersom våra cyklar ännu höll fortsatte vi hålla god min.

9. Sa Orrnacken - ännu en ädel grusabacke, precis i min smak - lagom böljande och med trollskog och John-Bauer-känsla.

10. Mont Taberg - äntligen började vi närma oss Jönköping och den ökända Tabergs-toppen. Förbaskat att fiket på toppen var stängd samt att vi vid det här laget började tumma på tidsgränsen. Hann inte njuta av utsikten.

11. Muur de Georgslid - dagens jobbigaste backe - min mage krampade under första delen av backen som är som en vägg (för en trött kropp). Vid det här laget gick jag bara på tanken av att målet och en hamburgebuffé var nära.

12. Col du Réservoir - sista backen inne i Jönköping. Vi insåg att vi hade gått över tidsgränsen då klockan var efter 18...

... men timmar och minuter och cut-off-tider spelade ingen roll - för vi var så glada när vi väl gick i mål! Klockade 165 km, 2200 höjdmeter och 7h+ på cykeln. En episk dag fylld av äventyr och upplevelser som man inte råkar ut för på andra cykellopp.

Det visade sig att jag och Therese var de tjejlag som snabbast tacklade alla backarna och vi vann en startplats till Rapha Prestige (som sägs vara ett ännu mer utmanande event)?


Otroligt kul att vi fick alla bitarna - det vill säga backarna - på plats med hjälp av de fantastiska människor vi mötte under dagen. Aldrig har ett kort med stämplar vägt lika tungt i handen eller en burgare smakat så gott innan!

Tack Rapha och La lepre Stanca för ett suveränt event! Tack Therese, Linus och Karim för att ni höll humöret uppe trots materialfailures, kramp och tanken på att ölen skulle vara slut när vi kom fram! Tack stora varma sportgrusfamiljen för att ni sätter upplevelse och glädje framför snitthastigheter och asfalt! Är just nu toktaggad på att köra CX framöver.

Tips - läs mer hos Katja, Anna, och Hagen och kolla #rapha12hills på Instagram. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-08-24 12:31


Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser