Ingrid Kjellström | Bicycling.se

Ingrid Kjellström

RR (och fjärdeplats) Västgötaloppet

I helgen gick Västgötaloppet - sista delen av långloppscuppen på MTB i Ulricehamn. Solen sken och det var en ypperlig höstdag att cykla stig på. Banan var ny för i år och ryktena innan loppet var att det skulle bli ett "förhållandevis tekniskt lopp där alla skulle bli trötta på grund av alla backar" - på 78 km och 1000 + höjdmeter.

Jag tror att jag har hittat det perfekta receptet på uppladdning till lopp. Förra veckan var jag på bröllop i Frankrike. Veckan innan har jag kört cirka tre korta men ganska hårda pass på CX och MTB. Försökte förvandla mig själv till skogs-cyklist från landsvägs-råtta på kort tid alltså.

Det började släppa i torsdags morse när jag och Tove Langseth hittade fint flyt på Lidingöloppspåret i gryningen. Den fina känslan försökte jag bevara in i lördagen, vilket fungerade bra tillsammans med ypperlig mark-service hos min kompis Johan Gustafssons (herr-elit, kör för Spårvägen) föräldrar i Ulricehamn innan start.

10,15 i lördags släpptes damerna iväg på tävlingen. OBS - damerna, endast. Tack tävlingsledningen för att vi fick egen start + att herrarna starade först 45 minuter efter oss!

Vi var allså ett 20-tal tjejer som satte av med masterstart uppför Jönköpingsvägen. Nerifrån sjön och upp för en ca 150 höjdmeter klättring mot höjderna kring Ulricehamn. Starten, som gick på asfalt, var perfekt för mej. Och jag var otroligt nöjd när jag satt med elitklungan hela vägen upp för backen. Senast jag tävlade på MTB (Lida Loop) åkte jag av på 5 röda.

QOM big time var såklart Jennie Stenerhag, som kunde attackare och strax sedan vända sig om för att se att... ingen klarade av att hänga på henne. Och den attacken höll hela vägen in i mål. Snacka om en kapacitet över det vanliga - kudos!

Damklungan 2 km in i loppet  - när asfalt övergick till grus. Foto: Henrik Öijer.

Efter backen övergick banan in på grusvägar och sedan även mer tekniska stigar. Jag kunde hänga mej kvar någon mil på en klunga med de fem damer som jagade Jennie. Ju mer tekniskt det blev, desto svårare blev det dock för mej, och jag fick se de andra segla iväg framför mig.

Jag höll ångan uppe av att jag visste att jag hade ett gäng damer som kom jagande bakom mig. Mycket riktigt kom Anna Lundin (tävlar i D30 från CK Punchrullen) snabbt ikapp mig. Hon är riktigt skickligt tekniskt men på de mer lättåkta partier kunde vi hålla ihop under den första loopen. Under de mer knixiga försökte jag hålla hennes linje så gott jag kunde.

Som tidigare nämnt var banan kuperad - inte många partier som var platta. Det var dock torrt och lättåkt på det viset. Efter ca 30 km kom vi ikapp en annan tjej ur damelit (Edit Wilson) som såg lite sliten ut. Då började jag inse att - kanske kunde jag bli topp5 i elit? Hade knappt vågat gå i de tankarna innan, men det gav mig energi till att fortsätta hålla ihop med Anna, trots att jag gått kanske för hårt i början och redan började bli sliten.

In på varvning till andra loopen hamnade jag mellan Anna och Edit. Det var jobbigt att ha noll koll på banan - jag visste att varje meter som var teknisk innebär att jag förlorade tid. Och den stressen gjorde mig givetvis ännu mer fumlig på stigarna.

Ut på andra loopen var jag mycket glad över att mer än halva loppet hade gått. Nu blev stigarna aningen mer tekniska - mindre grus och mer single-track, precis lagom tekniskt för att jag skulle ha roligt.

När jag hade cirka 30 km kvar passerade jag ännu en tjej ur elit, Ivanda, som punkterat. Synd! Och jag fick ännu mer hybris av att veta att ännu fler damer jagade bakom mig.

När jag hade 20 km kvar kom en klunga på fem elitherrar susande förbi mig. Det var toppgruppen och jag trodde att hundratals snubbar skulle komma farande bakom dem. Precis vad jag INTE önskade mig pga tänkte att några tjejer säkert skulle ta hjul på dem och komma farande förbi mig + att det är omysigt att bli passerad av snabba målvittrande herrar på smala stigar. Det visade sig dock att jag hade fel och det dröjde innan fler killar körde om mej - det skedde med cirka 10 km kvar och då såg jag även Anna L på stigen framför mig.

Det kändes hela tiden för bra för att vara sant och jag bara tänkte "idag är det din dag Ingrid, fokus, schabbla inte till det!". De sista kilometrarna in i mål gick i slow-motion - aldrig har typ 3 km verkat så långt...

Pallen i damelit, foto One More Family.

... men det visade sig gå bra hela vägen in i mål! Jag blev fjärde dam i elit, sexa totalt av alla tjejer. Edit W bröt tyvärr och Ivanda måste haft trubbel med punkan för hon kom in en stund efter mig. Jennie Stenerhag vann, Sandra Backman tvåa, Fanny Kjellqvist trea - starka tjejer! Här finns alla resultat.

Västgötaloppet är något av det bästa jag gjort på cykel i år. Allt stämde - banan var buskul med sina höjdmetrar och lagom tekniska nivå, kropp och skalle var på bra humör och jag njöt av att köra i skogen.

Tack Västgötaloppet och Långloppscupen för bra rejs! Tack familjen Gustafsson &co för att jag fick bo hos er och hänga med er! Tack alla som hört av sig efteråt!

Nu blir det till att ladda om och öva mer teknik inför kommande CX-rejs :).

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-09-25 22:10


Vurpade och fuskade men fick pris!

Jag har inte kört Vättern i helgen mer än på en mental nivå. Min pappa persade och många ur min klubb (SCK) körde på 7,30 med några sekunders mariginal - för att nämna några av de bradgder som jag följde via nätet. Tycker att alla som var ute och krigade igår var riktiga hjältar med tanke på väderförhållande osv. Marcus skriver bra och roande om sin upplevelse. Min relation till Vätternrundan är tyvärr 1-0, till Vätterns fördel. Det börjar dock klia lite i benen efter att försöka igen, kanske för att som Marcus skriver "Vätternrundan är Sveriges Tour de France och Trånghallabacken Sveriges Alpe d’Huez". Eller för att jag vet att de band som knyts när man cyklar under den där sjön är speciella. Även om jag lidit och lipat pga Vättern har jag även den där sjön att tacka för mycket - mitt intresse för cykel och många av de fina vänner jag har idag till exempel.

Nog pratat om Vättern - jag hoppas dock att det är många som fortsätter cykla nu även efter det där loppet! Det är ju nu säsongen börjar stå i blom.

Jag har inte haft den bästa vecka på cykel i år. Körde i tisdags Storkällans GP (Stockholmscuppen #6) med eliminering och för att sammanfatta det hela kort: det blev ett dyrt race för mig om man slår ut startavgiften per cyklat varv på en 800 m lång bana. Var inte med i matchen varken mentalt eller fysiskt. Bakfull från Lida Loop två dagar innan och mosig i skallen från jobbet (kan det inte bara bli semester snart så att allt kan lugna ner sig....). Det positiva är dock att jag tog mina cuppoäng och ännu ligger sexa i totalen. I augusti fortsätter cuppen med två till tävlingar!

Skulle dagen därpå ta någon slags revanch och körde en träningstävling på MTB i Årsta. Några fantastiska människor hade fixat en teknisk xc-bana i en skogsplätt och ett femtiotal cyklister var på plats. Jag tyckte att banan var för knixig redan under uppvärmningsvarvet men bestämde mig för att ta tillfället i akt att få bra träning på tävlingsmomentet. Jag var kanske till och med för het på gröten då startskottet gick. Cirka 50 meter in i loppet, som började uppför en brant backe, vurpade jag. Det var inte så dramatiskt mer än att jag skrubbade upp mina gamla sår på vänster knä (samma ben tog smällen under Lida Loop). Och när jag samlat mej och var uppe på benen igen hade hela startfältet passerat mej och svängt av vänster in i skogen.

Väl medveten om att jag skulle komma sist i tävlingen satte jag ändå av efter de andra cyklisterna in i skogen. I stressen efter vurpan körde jag dock fel (på en bana som var väl snitslad...) och kom rakt in bland alla snabba killar som startat först. Killarna undrade givetvis hur en förvirrad tjej/bromskloss kom i vägen för dem. "Jag har kört fel, jag har fuskat", försökte jag säga för att få deras förlåtelse (var nämligen inte så lätt att köra om på den tekniska och smala banan).

Foto: Åsa Larsson

Efter ca 10 minuter hade de snabbaste kört om mej och jag kunde fokusera på att komma in i flow och göra mitt bästa på den tekniska banan. Det var kul! Fantastiskt kul. Lyckades ta mej upp och ner för flera klipphällar som verkade omöjliga under uppärmningen och i och med det var kvällen egentligen fulländad. Jag fortsatte att köra tills typ sista man gått i mål. Fick tröst-pris vid målgång för vurpan. Och så bjöds det på fika. Tack Årsta TT:s funktionärer för att ni fixade detta!

Jag hoppas att det i och med denna vecka är slut med misären och oturen för min del. Nästa vecka är det nämligen SM-vecka nästan på hemmaplan - i Västerås. Jag kommer att ställa upp i både tempo och linje-loppet. Det kommer bli tufft som attan - speciellt linjet som mest liknar ett GP-lopp. Katja har skrivit bra om loppet här. Fortsättning följer!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-06-19 17:27


RR Lida Loop - Debut i långloppscuppen!

Igår körde jag Lida Loop och gjorde således debut i Långloppscuppen. Detta jippo har jag hört mycket gott om och suktat efter i smyg då motvinden emellanåt blåst snålt under säsongen på landsväg. De snustorra stigarna, vackra vädret och damernas enskilda start var perfekta förhållanden för en MTB-rookie som stod på startlinjen med fjärilar i magen.

Foto: Lina

Starten gick snabbt iväg upp för en skidbacke med sköna 18% i lutning. Hade hoppat och joggat på stället för att vara uppvärmd innan och kunde bita i hela vägen upp till toppen. Har läst många stories om hur viktigt det är att placera sig bra i klungan tidigt i racet. Var därför rätt lyrisk när jag även efter någon mil cyklade bland tjejer som jag tror var andraklungan bland damerna. Många tjejer var riktigt starka och såg ut som långloppsrävar och gjorde mitt bästa för att vara cool och lugn och inte bekänna färg som oteknisk landsvägscyklist.

Foto: Anders Jansson, Happyride

Lyckades med denna vita lögn tills banan vek av från snäll grusväg till lite mer teknisk stig. Det räckte med att jag tvekade framför någon liten klipphäll och plötsligt tappade jag rullen på de andra smidiga tjejerna. Hörde dock någon funktionär ropa "topp 20 tjejer" i skogen och blev boostad av det.

Låg och parkörde en del med Sandra Ådén som är en drottning på tekniska partier ut på andra varvet där det är som knixgast. Tack Sandra - det gav mig mycket glädje och lärdom att försöka följa din linje. På grusvägarna kunde jag dock gå om och tyckte det var rätt trist att ligga och trampa på egen hand.  Önskade 1000 gånger att jag bara kört liiite mer stig i år så att jag kunde hålla ihop med de andra tjejerna.

Sedan hann jag inte tänka så mycket mer för då började de snabbaste herrarna att rejsa om mig. Elitklassens killar gjorde det med stil - var duktiga på att förvarna när de kom. Några var även snälla nog att säga "bra jobbat tjejen" eller liknande. Gentlemän! Kastade mentala slängpussar efter er på stigen.

Andra snubbar var dock sämre att köra om - även om jag hörde dem flåsa i nacken är det svårt att förutspå när och vart de vill passera - och några gånger fick jag nästan bromsa upp i skogen för att veja undan. In på slutet av den andra loopen väntade jag med förväntan på den branta uppförsbacke som jag visste skulle avsluta varvet. Tänkte att jag skulle kunna plocka någon placering där då jag upptäckte att jag kunde ta igen bra uppför.

Tyvärr hamnade jag i ett myller av herrar just i backen och blev stressad av de som skulle hetsa om just då. Tappar balansen i stressen och skriker "nu trillar jag!" precis samtidigt som någon passerar mej på vänster sida. Det brakar till och jag skrapar upp ena knäet. Ingen fara skedd mer än att denna herre fick punka av smällen. FÖRLÅT - skriker jag och fortsätter när jag inser att ingen är skadad. Jag hoppas att stackaren med punka kunde fortsätta loppet. Hemsk ledsen annars!

Jag fortsätter in på andra varning och känner att jag vill gå i mål utan ännu en närkontakt med ännu en svettig cyklist. Tappar gnistan något men får tillbaka energi av en skön dam i D40 (Monica) och snälla kompis Richard som står och langar vid varvningen.

Foto: Anders Jansson, Happyride

På sista varvet försöker jag hänga på klungorna av män som då och då passerar mig. Inser att jag inte kommer kunna plocka någon ytterligare placering bland damerna. Det var 30-40 tjejer till start bland typ 1000 startande. Det är en skrämmande liten mängd?! Tråkigt! Vad jag önskade mig fler tjejer att bli peppad av och att babbla med.

Noterar dock att min tid är på väg att bli betydligt bättre än väntat. Hade gissat på 3,30-4 h. Njuter av att kunna trycka på under de sista lättåkta kilometrarna och klockar in på dryga 3 h 8 minuter. En halvtimme efter vinnaren supersnabba Jennie Stenerhag. Det är ett rekordsnabbt år och jag blev åtta i damer elit, nitton bland alla damer. Är nöjd eftersom jag har mycket kvar att lära för att bli snabb och smidig i skogen!

Den glada smutsgrisen på bilden ovan (tillsammans med min inspirerande vän Johan Gustafsson som persade med en kvart i herrar elit) är idag något stel och trött men hoppas på att få hål i schemat för att köra mer MTB och stig unde säsongen!

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2016-06-13 12:49


Åtta tävlingar på 15 dagar och revanch!

Det är bråda och häftiga tider nu. Jag räknar åtta tävlingar på femton dagar som jag har deltagit/ska delta i (Stockholmscuppen tre av dem + Stockholm 4-dagars förra helgen + Lida Loop imorgon söndag). Varvar detta med andra roligheter som studentfiranden och grillfester och tror stenhårt på att ett och annat glas champagne och god mat med nära och kära boostar mitt välmående och således även återhämtning. Men vi får se, imorgon står Lida Loop på agendan och på tisdag Storkällans GP med eliminering = tuffa lopp = pirr i magen!

Tuvängens GP - startlinjen. Foto: Göran Digné

Tuvängens GP. Foto: Anders Olsson


Tuvängens GP. Foto: Anders Olsson

I onsdags kördes Markim linje, en del av SMACK och även av Stockholmscuppen. Ett hundratals cyklister samlades ute på vischan i norra Stockholm och rejsade på den snälla loop som mäter 32 km med en och annan liten böljande backe och ett par kurvor. Det var här jag faktiskt tävlade första gången i mitt liv (Vallentuna KM) och således blev avhängd första gången. Det var även här jag insåg tjusningen för tävling på cykel ett år senare (i samband med CK08:s träningstävling för tjejer år 2013).

Vi var sexton tjejer på startlinjen i onsdags och vi körde bara ett varv vilket var ett utmärkt tillfälle för mej att ta revansch och köra bort ångern från vissa nederlag från helgen (se bilderna ovan där undertecknad står långt bak i leden redan på startlinjen. Bakläxa på det!). Jag bestämde mig för att köra offensivt och ta plats högre upp i klungan från första tramptag.

För en gångs skull var master-starten inte förbaskat hetsig och hela klungan kunde komma iväg tillsammans. Efter två kilometer blev vi släppta och då blev det åka av. Vi var fem stycken ur SCK som langade attack på attack. Flera andra tjejer från de andra lagen var heller inte sena på att kontra och det var roligt!

Det gick inte att slappna av många sekunder och efter någon attack jag gjorde tänkte jag att jag ALDRIG skulle återhämta mig. Speciellt eftersom vi svängde ut på öppnare fält och sidvinden bet från sidan. Jag låg risigt långt bak efter någon sväng och fick slita som ett djur för att inte behöva säga tack och hej ute på slätten. Tack till Katja från Valhall som även slet och vi tog oss tillbaka till klungan.

En hel del tjejer hade åkt av halvvägs in i loppet och vi var 10 stycken kvar som lekte katt och råtta. Plötsligt fick jag en del krafter tillbaka och attackerade i en liten backe i rena glädjen över att ha en del krut kvar i benen. Tänk om, tänk om det hade hållit… men nja, med en klunga med ett gäng otroligt åkstarka tjejer bakom sig vågar man bara drömma ett par sekunder om att lyckas med en utbrytning innan man är uppäten igen.

Vi körde hårt tills någon kilometer fram till mål och jag skulle äntligen få vara med om en spurt (!). Var lyrisk över detta men var inte tillräckligt hård för att armbåga mig fram och kom in på en nionde plats. Camilla Backman och Ulrika Högberg från SCK kom etta och tvåa – Hanna Bodin från Spårvägen trea. Grattis!

På bilden ovan: fyra nöjda tjejer. Ingrid (poserar som en spinnande katt), Ulrika Högberg, Jenny Werner, Camilla Backman.

Dessa fantastiska vardagskvällar med Stockholmscuppen sätter en sådan pulshöjning (bokstavligt talat) och spänning på våren! Älskar det. Tack Stockholms Cykelförbund för att vi får möjligheten att tävla varje vecka!

Jag ligger nu sexa i totalen och det är många som vill upp i topp!
På tisdag kör vi sista tävlingen innan sommaruppehållet.

Provkörning av Lida Loop förra veckan.

 Imorgon under Lida Loop startar jag i elitklass och detta är 1 - fantastiskt eftersom elitdamer får starta 20 min före resten av startfältet. Tack Lida Loop! 2 - jätteläskigt eftersom jag kan räkna de gånger jag kört stig i år på en hand. Några av de andra tjejerna som kör har kört EM och grejer i vår.

Vem är katten bland hermelinerna? Lilla jag! Mitt största mål är att bli jättetrött och typ inte blockera vägen för andra vänner som kör när jag plöjer fram som ett kylskåp i skogen. Kul ska det bli!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-06-11 13:44


Keps Cup MTB Final 2016

Keps Cup måste vara något av det charmigaste cykelarrangemang som Stockholm bjuder på. Under fyra helger av våren arrangerar olika MTB-klubbar runt om stan småtävlingar. Riggar upp ett tält vid en stig i skogen och delar ut nummerlappar till ibland närmare 100-talet cyklister som dyker upp.

Planen är att jag ska köra mest landsväg med SCK i år, men efter förra helgens Östgötalopp insåg jag följande:

1 - jag behöver öva på att stå på startlinjen. Ha en nummerlapp på mej, tycka att sekundrarna innan start går långsamt, lära mej klicka i pedalen när startskottet går, lära mej hantera fjärilar i magen, inte tycka det är asläskigt att trängas med många andra adrenalinstinna cyklister... osv.
2 - jag behöver köra stenhårt för att komma i form. Detta är typ omöjligt att inte lyckas med när man har nummerlapp på sig.


Foto: Johan Flodström

Jag tog tillfället i akt och åkte ut till Rönninge i helgen. Där höll Rönninge MTB i finalen i Keps Cup och det var fullt med MTB-cyklister på plats - i alla former! Allt från juniorer tilll snabba seniorsnubbar.

Det är cirka fjärde gången jag kör stig i år, jag kände smidig mej som ett kylskåp under uppvärmningsvarven. Dessutom regnade det tills precis innan starten (phew!). Väl på startlinjen hände ungefär allt som jag listade ovan - jag var nervös. Startskottet gick och vi stack iväg på ett elljusspår - yes tänkte jag, bara trycka på. Sen så fort det svängde in i skogen klantade jag till det och tappade kedjan. Hoppade av cykeln och under tiden som jag fixade det fick jag snopet se mig själv bli passerad av ett gäng cyklister. På´t igen - nu ut och upp på sliriga och hala hällar.

Det bästa med MTB är när man klarar sånt man först trodde vara omöjligt - med flåsande cyklister framför och bakom mej vågade jag köra på hårdare och modigare än under uppvärmningen. Och så när man vågar sluta lyssna på fegisen inne i skallen som skriker "stopp, stopp, du trillar" - då kommer flowet - och det är banne mej bättre än all mindfullness i hela världen.

Foto: Johan Flodström

Andra varvet gick bra - vågade släppa på ännu mer. Började dock även bli varvad av de snabbare cyklisterna... tyckte först rent instinktivt att det var asjobbigt. De jobbiga tankarna började komma, "jag är långsam och kass" osv.. men såg till att vända dem snabbt och tänkte såhär : DET ÄR EN YNNEST ATT KUNNA TÄVLA överhuvudtaget. Inte många % av allla i hela världen har möjlighet till det. Så varje gång jag blev varvad försökte jag ta hjul på snabbingen framför mej (funkade ca 2-3 sekunder) och följde deras smarta(re) spårval.

Tredje varvet började jag bli trött - precis dit jag ville komma. Jag behöver lära mej köra på även om både skalle och ben inte vill mer. Fick en otrolig pepp av fantastiska funktionärer som stod med kobjälror och gastade vid varvning - tack!

Sen kom jag bara en bit på fjärde varvet innan jag fick lite för mycket feeling och kraschade in i en sten. Allt bra med mej - sämre med min cykels bakväxel och växelöra tyvärr. De var av och jag fick gå tillbaka in i mål. Part of the game av att cykla i skogen antar jag.

Trist att Keps Cup är över för i år nu när jag fått blodad tand. Kul dock att jag ska slita som ett djur på Kinnekulleloppet nästa helg! Stay tuned!

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2016-04-17 17:54


Avhängd, smutsig och glad

De senaste veckorna har jag ägnat mig åt sådant som jag tycker är läskigt och asjobbigt. Jag har cyklat MTB och CX. Smutsat ner mig. Trillat och fått skrubbsår. Haft maxpuls under längre tid än någonsin förr.

Det började under Hacksta XC, en cross country MTB tävling i Åkersberga. 14 km med ca 600 höjdmeter, upp och ner för en gammal soptipp. En kompis lurade dit mig genom att säga "jo men junior herrar kör samma bana dagen innan så det klarar du med!!!". Jag vet ju om att juniorer hänger av mej i de flesta lägen, men jag tänkte att ja, varför inte.

Blev uppskrämd redan under visnings-varvet av Hacksta XC. Det var branta backar både uppför och nerför, klipphällar, dropp. Att cykla ett varv kändes som ett lagom dagsverke. Under loppet skulle jag köra tre varv till!

Starten gick och jag blev snabbt ifrånåkt från större delen av startfältet och dessutom varvad av Calle Friberg (det var typ när jag såg honom som jag fattade att jag ägnade mej åt serious business). MEN jag körde betydligt hårdare och modigare än vad jag gjort om jag cyklat ensam.

Foto: Karolina Örnstedt

Ett par veckor senare körde jag Gärdescrossen i samband med Velothon Stockholm. Det var min första gång på en CX. (De gånger jag körde CX på grusväg för tre år sedan räknas inte längre - inte nu när jag fattar vad CX handlar om). Vi cyklade runt, runt på en kurvig bana på Gärdescrossen. Det var inte särskilt lerigt eller kuperat. Men jag lyckades ändå blåsa ut både skalle och ben totalt. Det krävs en sådan otrolig uppmärksamhet för mitt huvud att berätta för kroppen att svänga snabbt och smidigt och ibland hoppa av cykeln och ta mig över hinder och helst inte bromsa däremellan. När jag bromsar (vilket jag gör - för ofta) blir det ett igångdrag som benen lipar av. 

Foto: Karolina Örnstedt

Damerna skulle köra 40 minuter. Efter 10 minuter tyckte jag att det var nog. Tröttnade på att höra mig själv flåsa och att ha mjölksyra upp till öronen. Otroligt nöjd med min bedrift efteråt!

Jag blev dessutom inte varvad av Lisa Nordén förrän under sista varvet!

Men det är det mesta i skryt-väg jag kan nämna angående mina meriter inom MTB och CX. Jag kör varken snyggt eller snabbt men jag tar mig an utmaningen och jag älskar det. Jag älskar att man inte kollar hur snabbt det går eller hur långt man kört (hinner knappt slänga en blick på klockan) - siffror är inte relevanta i sammanhanget.

Jag älskar att jag måste fokusera så mycket att jag emellanåt glömmer hur jobbigt det är eller vad klockan är eller hur mycket jag har att göra på jobbet. Jag älskar att smutsa ner mig och känna att jag lever - det är en så fin kontrast till kontorslivet som annars är min vardag.

Jag älskar att 40 minuters träning räcker för att gå hem och lägga sig på soffan och vara nöjd resten av dagen (dvs - det behövs inte 150 km och 5 h loggade på Strava för att träningen ska räknas). Jag älskar att jag inte får svårt att hitta hem om jag blir avhängd. Jag älskar att jag inte bryr mig om jag kommer sist eller blir avhängd - att hoppa över ett hinder med cykeln en gång ger mej en kick som jag kan leve länge på. Och så vidare.

Imorgon, söndag, körs Kompiscrossen på Norra Djurgården. På tisdagar och torsdagar är det träning i Sköndal. Kolla in CXSTHLM på Facebook för mer info om skön träning i Stockholm! Ett tips är även Robin Hedströms blogg här på Bicycling. Killen vet vad han snackar om både när han kör och skriver om CX!

Skriv ut Permalink Kommentarer (3)

2015-10-03 21:32


Genom leran till Hawaii!

Att anmäla sig till flera av Sveriges motionslopp kräver i dagsläget en större kapacitet än att genomföra själva loppet. Det vill säga – platserna säljer slut snabbare än vad fingrarna hinner klicka på ”köp” vid anmälan. Jag jublar över alla initiativ till motion, men det är synd att vissa tävlingar är omåttligt populära trots att de inte ens bjuds på banan vid målgång (!). Och andra väl arrangerade lopp får knappt någon uppmärksamhet - till exempel Xterra är ett lopp som ännu inte har hunnit bli en snackis hos uthållighetsidrottare över landet. Xterra är triathlon i terrängformat – cyklingen på asfalt byts ut mot mountainbike och löpningen sker i skogen.

Det här är ingen triathlonblogg men jag hoppas att det finns cyklister som läser det här och som blir sugna på en utmaning till kommande års Xterra. Xterra Sweden gick i år av stapeln i Hellasgården och distanserna påminner om en traditionell olympisk triathlon – 1500 meter simning, 30 km cykling och 10 km löpning. Loppet gick förra veckan och det var något av det tuffaste jag upplevt. Hade ni frågat mig ca 5 minuter in i loppets cykeldel hade jag svarat (pustat) att det var det tuffaste jag genomlidit. Jag är ingen extremt hårdhudad person men jag kan konsten att ånga på.

Synd att den approachen inte riktigt fungerar på mountainbike. Efter det första tekniska partiet ville jag instinktivt kliva av loppet. Det kändes som att jag och min cykel var ett kylskåp som plöjde långsamt fram i skogen. Vid den första nedförskörningen fick en funktionär be mig att kliva av cykeln och gå istället för att hasa ner för stenhällarna.

”MEN BIT IHOP INGRID. Cykla rakt in i och igenom de där hjärnspökena som lurar i dig att du kommer halka på en sten och bryta benen”. Försökte prata förstånd med mig själv och det fungerade relativt bra. Passerade flera personer som hade fått punktering och kände en stor tacksamhet över att min cykel/kylskåpsekipaget ännu vann mark under hjulen. Önskade att jag tränat mer mtb. Varje kilometer i skogen måste motsvara typ en mil på landsväg. Eller mer om man räknar på det fokus och problemlösningsförmåga som fodras när banan blir teknisk. Ni som kör mtb flinar säkert åt mej nu – men ja jag är nyfrälst.

Banan mätte två varv á 15 km och de sista 5 kilometrarna på varje varv hade sugit åt sig sommarens alla regndroppar = det var en leråker. Jag bet ihop och tog sats för att få kraft att ta mig igenom lerpölarna. Lyckades ett par gånger och var otroligt nöjd. Misslyckades några fler gånger och slirade omkull i leran. Blev smutsig som ett träsktroll men slog mig inte alls. Tror det är nyttigt att trilla omkull på cykel, och framförallt i lera, för att lära sig att varken att gå i backen eller bli smutsig skadar.

Tror egentligen att alla skulle må bra av att cykla mtb. Det kräver aktivitet från varje muskel- och hjärncell. Både bra för dem som bryr sig om att träna magmusklerna eller de som vill träna på att vara här och nu. Att bara höra sina egna hjärtslag, hitta bästa vägen fram genom skogen och vinna små bragder igen och igen när man lyckas trampa sig upp för en sten som på håll liknade ett berg.

Prispallen damer tävlandes i age-goup. Foto: Gunnar Eld

Jag är glad över att jag krigade mig igenom, flera andra deltagare tvingades bryta loppet på grund av cykelhaveri eller skador. Länge sedan jag var så trött och lycklig efter ett race. Jag hann aldrig tänka att det var långtråkigt (som jag tror att de flesta kan våga erkänna att tex Vätternrundan är emellanåt) och glädjen över att korsa mållinjen – utpumpad och lerig från topp till tå var otrolig. Tiden jag fick har massa förbättringspotential (!) och ledde fram till att jag vann min age-group 24-29 bland tjejerna. Det är första gången jag hamnar på pallen och det var riktigt oväntat och häftigt.

Jag kvalificerade mig dessutom till Xterra World Championship på Hawaii i november. Hur coolt låter inte det? Köra mtb upp och ner för vulkaner. Kan inte riktigt greppa det själv och det innebär framförallt att jag och min mtb måste bli goda vänner under hösten!

Men hur som helst – Xterra! Sprid ordet. Hoppas att mtb och smuts kan vinna mark och att loppet blir slutsålt nästa år så att jag får tjejer att raca mot!    

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2015-07-24 10:36


(H)julefrid?

Det är två dagar innan jul och jag sitter på Arlanda för jag tänkte fly lander över jul och nyår. Å ena sidan tar det emot - för jag inser hur konservativ jag är juletid. Jullåtar klingar fint, pepparkakor blir plötsligt en kulinarisk upplevelse och Kalle Anka en kulturell senasation. Men å andra sidan har jag under förra veckan jobbat extra som tjänsteman och jag får nästan magsår av att se hur andra människor orsakar sig själva magsår. Detta race för att julen ska bli perfekt ut i minsta droppe av dopp i grytan och lackat paket som ligger under granen. Jag har upplevt hur äldre män nästan slagits för att få sina bilar rena och kvinnor som gråter över att juleskummet inte finns i rätt smak. Till vilket pris då? Att vägga på julafton, efter lunch ungefär? Med ovan nämnda i åtanke känns det helt okej att fly landet. Hur som helst, slut på bladdret.

Under förra året upplevde jag aldrig vintercykling, det fanns inte i Schwiez, det var för varmt. I år är det oundkomligt, därför tänkte jag skriva ner några tankar om just cykling i tredubbla lager och vinterträning i allmänhet.

- "Sätter man inte dubbar på sin mtb så får man lite extra balansträning på köpet", tänkte den late och bekväma studenten. Sen låg jag i en isvak (!) nere på Tyresta Naturreservat i helgen efter att ha glidit som bambi på hal (tunn) is och där kan vi snacka obekvämt. Utrustning och cykelvård alltså, går inte att smita förbi! (det ska dock nämnas att det var en sådan fin dag att cykla igår att blöta underkläder var hanterligt).

- Frusna tår, kan man köpa sig undan det? Merionoullssulor, dubbla skoöverdrag, hoppa av cykeln och springa emellanåt. Jag kan lägga in en större insats om det är vad som krävs. Någon som har ett supertips att dela med sig av?

- Inomhusspinning 3 timmar, hur kan man ägna sig åt det innan det ens är minusgrader utomhus? Jag är rädd för hur rastlös jag skulle bli under ett sådant tillfälle. Typ nästan farlig för de som sitter bredvid mig. Frusna tår till trots - att spendera några timmar ute i dagsljus och få frisk luft och lerstänk på köpet (mtb), det är ett sant nöje i jämförelse med långspinning (jag håller fast vid det just nu, när det kylnar på förhoppningsvis snart är det kanske jag som hyllar långspinningen. All heder till er som har pannbenet!).

- Jag har en oerhört schizofren inställning till styrketräning. Man har ju hört att Emma Johansson squattar tungt vintertid och det är ju bra för motivationen. Jag kan ta mig till gymmet och vara astaggad, men sen händer det ofta att jag fastnar i en position där jag stirrar på de där blytunga stängerna och hoppas på att de kan lätta från marken av sig själva. Det är så tråkigt och så jobbigt att lyfta själv... det komiska är att Annie såg mig vid ett av dessa tillfällen, när jag slogs mot mig själv för att kriga igenom alla planerade set. Hon vågade inte säga hej då jag "såg så fokuserad ut". Snacka om att skenet kan bedra! Jag blir mer än gärna störd på gymmet..

-... eftersom gymmande i grupp tar träningen till nya höjder. Har några starka vänner som lyckats skrika på mig så att jag lyft tyngre än jag trodde att jag klarade av. Tack till er! Ni vet vilka ni är och jag beundrar er för att ni är starka som björnar. DET är ett vinnande koncept för att hänga av folk i backar till våren. Tror jag.

God jul och got nytt år!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-12-22 12:34


Gör om, gör rätt

Det har gått fem dagar sedan jag gick i mål på Raid Centrale Paris. Efter en vecka i lera ständigt iförd cykelhjälm och trailrunning-skor är det lite konstigt att vara tillbaka till det civila livet i skolan. Jag trivs bättre i cykelbrallor än i jeans alla dagar i veckan. Till exempel är det ju sällan man får chansen att köra spurt i jeans. Vi vann spurten bland typ fem lag under dag två och även om jag ser orolig ut på bilden nedan var jag desto lyckligare någon minut senare.

En annan anledning till att jag inte trivs så bra i jeans just nu är för att det gör ont när jag tar dem på mej. Man hade ju kunnat tro att man minskat i omfång efter fem dagar av typ 25 timmars träning. Inte i mitt fall. Dock är det på grund av att jag är svullen på diverse ställen på benen och inte på att jag ätit för mycket choklad i tävlingens depåer (hoppas jag). Jag tror att jag hade kunnat undkomma detta om jag varit lite mer smart. Därför tänkte jag tipsa mig själv (och er andra) om mina lärdomar från en 5-dagars lerig och blöt multisporttävlig.

- Starta inte en fem dagar lång tävling med att kuta som om det vore en spurt. Det är ändå ingen som ser dig... försök spara energi till att spurta i mål fem dagar istället. Det är häftigare.

- Kompressionskläder är bra. I lagom mängd. Tävla inte i kompressionsstrumpor för att sedan sätta på dig kompressionstights direkt efter att ha duschat. Kroppen måste ta vara på svullnader och ömheter på något vis - kompressionsplagg kan inte trolla bort dem. Jag skulle inte vilja ge de svullna fötter jag rullat fram på i helgen till ens min värsta fiende.


- Tävla i lag är en fest! Gör det så ofta som du kan! Minuter som kan kännas evighetslånga när man sitter och nöter ensam försvinner i ett nafs när man är flera. Det blir så mycket enklare med sällskap som kan underhålla istället för att man sitter och lyssnar på sina egna tankar.


- Man är inte stark jämt. Speciellt inte under fem dagar... Det är helt okej att ha en dålig dag och att våga erkänna det - våga slå av på tempot för sin egen del och även att be om hjälp (när man kan - som när man tävlar i lag). Man måste liksom ha sina downs och vara svag för att bli stark. Och det är mycket roligare att vara stark när man vet hur tungt det är att känna sig svag!

- Socker är din kompis när du tränar/tävlar många timmar om dagen. Första dagen på tävlingen gick jag och klagade på maten hos den franska tävlingsledningen. De fattade inte varför jag inte gillade deras utbud av ENDAST söta pålägg. Efter dag två och framöver hade jag inte energi över till att bry mig. Jag åt vad som serverades för att kroppen behövde all energi som fanns att tillgå. Det gick bra att springa på baugette och nutella. Jag väggade aldrig och blev inte sjuk varken under eller efter loppet.

- Du är så mycket starkare än du tror. Sista tävlingdagen gick vi upp klockan tre och jag hade min djupaste dip ever. Mina vänner fick dra mig i ett rep för att jag skulle klara av den första löpsträckan på 9 km och 600 hm. Ville verkligen bryta loppet där och då men efter mycket pepp från mina vänner fortsatte jag hela vägen in i mål. Körde till och med riktigt bra nerför på MTB (min akilleshäl).

Sist men inte minst... fransmän rockar! Killarna ovan är mina hjältar 4-ever. Försök träna och tävla med fransmän när/om ni kan. De är gentlemän och har pannben och (positivt) humör som slår de flesta!

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2014-05-07 17:07


När jag var med i Raid Centrale Paris/Hunger Games

Jag är hemma efter en vecka av mountainbike, trialrunning och camping i de Schweiziska alperna. 22 mil och 8500 höjdmeter har jag besegrat under den fem dagar långa multisporttävlingen Raid Centrale Paris. Det har varit en kamp tillsammans med mitt lag av tre fransmän mot 250 andra deltagare. Men framförallt har det varit en kamp mot mig själv och mot naturens krafter.

Vi startade i måndags med en trailrunning på 12 kilometer och 600 höjdmeter. När tvåhundra människor sprintar omkring en är det svårt att komma ihåg att det bara återstår fyra dagar av tävling. Jag skulle tro att halva startfältet kutade på maxpuls. Det visade sig vara helt i onödan - eftersom toppklungan sprang tre kilometer fel och därför ströks den etappen ur resultatlistan. Kan kallas riktigt orättvist eller "a part of the game". Vad som helst kan hända under en multisporttävling - något jag fick erfara många gånger.

När jag anmälde mig till tävlingen såg jag framför mig hur jag skulle springa med lätta steg fram på en solig alptopp. Jag hade fel. Större delen av veckan har det regnat - eller snöat - eftersom vi flera gånger varje dag sprungit och cyklat på över 1200 höjdmeter över havet. Vädret gjorde tävlingen mycket mer komplex - för såväl kropp som knopp. Vi har vadat i lera, burit cyklar upp för branta partier av snö och virat in oss själva i emergency-blankets för att hålla värmen.

Varje dag sprang vi ungefär 15 kilometer och cyklade 30, ofta uppdelat på fyra etapper. Vi har cyklat på grusväg, småstigar och asfalt. Vi har även fått rejäl träning för överkroppen då stora delar av cykelbanan inte var möjlig att cykla utan vi tvingades bära cyklarna. Denna "gren" visade det sig att  mitt lag var mycket bra på och flera gånger placerade vi oss i topp tre (av 55 lag) på MTB-sträckorna. Jag gjorde det till en grej att alltid vara den sista som hoppade av cykeln när det var så svårcyklat. Bra träning - man klarar mer än vad man tror. Även att cykla nerför på avancerade stigar gick bättre än jag trodde. Att ha en tävling som morot i bakhuvudet är bra för motivationen och modet.

Jag är ingen hejare på att springa i berg men trodde aldrig att jag skulle behöva bli dragen i ett rep för att ta mig upp till topparna. Eller, riktigt så illa var det inte. Jag tog mig upp men jag upptäckte också snabbt hur skönt det är att ha draghjälp och känna sig snabb trots att det inte är  jobbigt. Nästan alla lag använde sig av rep för att hjälpa varandra. Att tävla i lag är fantastiskt. Alla har sina up- and downs men dessa kan reduceras genom att man hjälper varandra när det är tungt. Jag är så otroligt tacksam över att ha haft tre stöttande killar vid min sida! De har puttat mig, hejat på mig, burit mina väskor och låtit mig sova i mitten av tältet så jag skulle vara varm.

Första dagen slutade vi som tionde lag och andra dagen som sjätte lag och bästa studentlag (det var både studenter och företag/multisportare som var med och tävlade). Jag trodde aldrig att mitt lag skulle kunna prestera så bra och var riktigt glad! Tredje dagen hade vi dock otur då hela banan var orientering och vi gjorde några misstag. Det regnade också något fruktansvärt och vi alla blev nedkylda och flera deltagare fick bryta tävlingen på grund av detta. För mitt lags del ledde det till att två av killarna blev skadade och inte kunde fortsätta tävlingen... därför var vi bara halva mannastyrkan under de sista dagarna av tävlingen.

Det kändes nästan som att vara med i Hunger Games. Totalt var det ett tjugotal lag som lyckades avsluta med alla sina medlemmar i behåll genom hela tävlingen. Folk trillade under cyklingen, sprang sönder sina knän, blev magsjuka och klarade inte den fysiska eller psyiska utmaningen. Vi var ute cirka 7-8 timmar varje dag och sov dessutom i tält. Det var inte lätt att övertala sina tunga ben att ställa sig upp och springa när klockan ringde klockan sex...

Trots att både kroppen gjorde ont och motivationen sviktade emellanåt hade jag en fantastisk tävling i bergen. Tävlingen var riktigt bra arrangerad och stämningen hos deltagarna var hög trots de svåra förhållanden. I nuläget har jag svårigheter att gå då hela min kropp är stel och kanstött av alla höjdmeter. Jag skulle ändå vilja göra om tävlingen alla dagar i veckan och har blivit ännu mer förälskad i att träna och tävla i bergen! En vilovecka sen är det på´t igen!

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2014-05-03 16:10


Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser