Ingrid Kjellström | Bicycling.se
Annons

Ingrid Kjellström

Jag jobbar som Team Sky

"Jeg ska stå på ski med Team Sky" säger Anna sådär hurtigt norskt till mej när vi ses i Trondheim i januari.

Men vad är det du säger???

Kontrade jag min norska väninna med.

Min vän skulle en förmiddag i januari åka skidor med delar av Team Sky för att de kom på besök till Trondheim. De var på besök för att få hjälp av Anna och hennes kollegor att prova ut nya och mer aero-dynamiska kläder i en vindtunnel inför säsongen. Anna är doktorand inom strömningsmekanik på det tekniska universitetet i Trondheim. När man får läsa om vad hon och hennes kollegor gör på dagarna önskar jag att jag också hade ett sånt coolt jobb - "Team Sky får drakthjelp av forskere i Norge".

Jag frågade om hon inte kunde smygplåta Chris Froome när han satt på ändan på skidorna. Svaret blev nej, han var inte med på besöket till Trondheim. Försmädligt. Ändå är det inte många som har så kul på jobbet som Anna nu under midvintern kan jag tänka mej.

För visst är det lite tungt just nu? Även om det börjar bli ljusare på eftermiddagarna och en barmarkssäsong är inom knappt synhåll svär jag dagligen över slask och rullgrus och annat ocharmigt som präglar inte-riktigt-vinter-Stockholm.

För att roa mej själv jobbar jag lite som Team Sky - med detaljerna och tekniken. Jag älskar ju när man kan sätta sifffror och räkna på saker och ting. Jag har ju tyvärr ingen vindtunnel i närheten men till exempel bokför jag mina små framsteg i benböj i Excel och plottar snygga tabeller för att peppa mej själv. Jag har också börjat använda träningsappen Training Peaks genom min coach Magnus Bäckstedt. Programmet har ett belöningssystem i form av att träningspass som uppfyllts enligt plan blir gröna när de är uppladdade.

Låter det torrt - att jag sitter och ler över Excel-ark och gröna boxar? Jag är glad över att jag är lättroad!

Brukar skoja med skidåkande kompisar som lägger mer tid på att valla och snacka valla än att åka skidor att de endast gör det för att de inte kan bli snabbare på skidorna längre. Då måste de ju liksom lägga om fokus för att ändå lägga ner tid i sin älskade sport. Är det ditåt jag också är på väg? Time will tell!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-02-07 18:09


Det är i gryningen det händer

När du snoozar alarmet på mobilen, när du har tunnelseende fram till kaffebryggaren på morgonen, när du trängs i kollektivtrafiken på väg till jobbet – då har redan grejer hänt på Djurgården i Stockholm. #CHINADONE är ett gäng som kör morgonspinns flera dagar i veckan. Upplägget är enkelt – de ses vid Djurgårdsbron och sätter sedan av i fullt fart upp mot Blockhusudden och tillbaka över Gärdet och Radiohuset. Uppsamling vid bron efter ett varv och sedan körs ett till varv som sedan avslutas med spurt till ett bageri för morgonkaffe.

Foto: Hagen Bender

Jag fick nys om gruppen för ett par veckor sedan och bestämde mig för att göra revolt mot morgon-snoozaren i mig och prova på att cykla med dem. Det är under två minuter efter det att alarmet gått igång och man yrvaket drar på sig bibs:en och letar fram sina lampor i mörkret som inte är särskilt behagliga. Men dessa har man snabbt glömt bort när man kommit ut och upp på cykeln och trampat igång blodcirkulationen. Det är lite pinsamt att jag glömt bort hur mycket energi jag får av att bara lyssna till mina egna andetag och bara se lampans sken framför mig i morgonmörkret. Det är meditation – vissa behöver yoga och mindfullness – för mej faller alla bitar på plats i skallen när jag cyklar på morgonen. Framförallt för att man inte riktigt hinner bråka med sig själv om hurvida man ska köra hårt eller inte.

Foto: Klas Nordentjell

För har man stigit upp i ottan ska man köra hårt – det är en approach som gruppen verkar ha. Fördelen med att rejsa på Djurgården på morgonen är att trafiken är i princip obefintlig och att man inte har långt hem om man blir avhängd (!). Eller nej fel – hittills har ingen lämnat mej ensam även om jag tappar hjul och får lida pin för att komma ikapp emellanåt. Och det allra viktigaste – det finns ingenting som smakar så gott som kaffe och bulle när man svettats en timme. När man efter en genomkörare på cykeln och gofrulle cyklar på skakiga ben till jobbet har man en skön känsla i kroppen som sitter i hela dagen.

Grupper som Le Peloton har spridit ringar på vattnet över hela Sverige och det har under året ploppat upp flera grupper med cyklister som insett hur fantastiskt det är att börja morgonen på cykeln. Faktum är att #CHINADONE funnits under flera år. Bakom initiativet står bland andra Klas Nordentjell som även är med i CK Barriär.

Foto: Emil Rosenberg

Var det någon som kunde missa Cykelklubben Barriär under SM i cyclocross för ett par veckor sedan? CK Barriär är en renodlad CX-klubb som startats i år på initiativ av cyklister i Sverige vars hjärtan slår extra hårt för CX. De går all in och vill sprida den belgiska CX-andan i Sverige med allt vad det innebär från att kötta i leran i skin-suits till att ha riktigt kul tillsammans under rejs och skåla med bärs efter målgång.

Foto: Thomas Niemi

Jag tycker att de fyller i många av de hål som saknats inom svenska cyklism. De kör riktigt hårt och bra men är samtidigt prestigelösa, snygga och har en skön och öppen attityd. Jag tror och hoppas att vi kommer få se mer av dem och cyclocross i Sverige framöver!

Här finns de på Instagram.

Skriv ut Permalink Kommentarer (4)

2015-11-05 10:36


(H)julefrid?

Det är två dagar innan jul och jag sitter på Arlanda för jag tänkte fly lander över jul och nyår. Å ena sidan tar det emot - för jag inser hur konservativ jag är juletid. Jullåtar klingar fint, pepparkakor blir plötsligt en kulinarisk upplevelse och Kalle Anka en kulturell senasation. Men å andra sidan har jag under förra veckan jobbat extra som tjänsteman och jag får nästan magsår av att se hur andra människor orsakar sig själva magsår. Detta race för att julen ska bli perfekt ut i minsta droppe av dopp i grytan och lackat paket som ligger under granen. Jag har upplevt hur äldre män nästan slagits för att få sina bilar rena och kvinnor som gråter över att juleskummet inte finns i rätt smak. Till vilket pris då? Att vägga på julafton, efter lunch ungefär? Med ovan nämnda i åtanke känns det helt okej att fly landet. Hur som helst, slut på bladdret.

Under förra året upplevde jag aldrig vintercykling, det fanns inte i Schwiez, det var för varmt. I år är det oundkomligt, därför tänkte jag skriva ner några tankar om just cykling i tredubbla lager och vinterträning i allmänhet.

- "Sätter man inte dubbar på sin mtb så får man lite extra balansträning på köpet", tänkte den late och bekväma studenten. Sen låg jag i en isvak (!) nere på Tyresta Naturreservat i helgen efter att ha glidit som bambi på hal (tunn) is och där kan vi snacka obekvämt. Utrustning och cykelvård alltså, går inte att smita förbi! (det ska dock nämnas att det var en sådan fin dag att cykla igår att blöta underkläder var hanterligt).

- Frusna tår, kan man köpa sig undan det? Merionoullssulor, dubbla skoöverdrag, hoppa av cykeln och springa emellanåt. Jag kan lägga in en större insats om det är vad som krävs. Någon som har ett supertips att dela med sig av?

- Inomhusspinning 3 timmar, hur kan man ägna sig åt det innan det ens är minusgrader utomhus? Jag är rädd för hur rastlös jag skulle bli under ett sådant tillfälle. Typ nästan farlig för de som sitter bredvid mig. Frusna tår till trots - att spendera några timmar ute i dagsljus och få frisk luft och lerstänk på köpet (mtb), det är ett sant nöje i jämförelse med långspinning (jag håller fast vid det just nu, när det kylnar på förhoppningsvis snart är det kanske jag som hyllar långspinningen. All heder till er som har pannbenet!).

- Jag har en oerhört schizofren inställning till styrketräning. Man har ju hört att Emma Johansson squattar tungt vintertid och det är ju bra för motivationen. Jag kan ta mig till gymmet och vara astaggad, men sen händer det ofta att jag fastnar i en position där jag stirrar på de där blytunga stängerna och hoppas på att de kan lätta från marken av sig själva. Det är så tråkigt och så jobbigt att lyfta själv... det komiska är att Annie såg mig vid ett av dessa tillfällen, när jag slogs mot mig själv för att kriga igenom alla planerade set. Hon vågade inte säga hej då jag "såg så fokuserad ut". Snacka om att skenet kan bedra! Jag blir mer än gärna störd på gymmet..

-... eftersom gymmande i grupp tar träningen till nya höjder. Har några starka vänner som lyckats skrika på mig så att jag lyft tyngre än jag trodde att jag klarade av. Tack till er! Ni vet vilka ni är och jag beundrar er för att ni är starka som björnar. DET är ett vinnande koncept för att hänga av folk i backar till våren. Tror jag.

God jul och got nytt år!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-12-22 12:34


Le Peloton - att bli avhängd till ett beroende

Le Peloton har sedan sin uppstart förra året varit väl känt bland cyklister i Stockholm. Konceptet är att mötas tidigt två morgnar i veckan i utanför Urban Deli i Sickla för att köra varandra trötta innan frukost. Det har blivit så populärt att en liknande grupp startats upp även norr om Stockholm. Mer information finns på Le Pelotons Facebooksida här eller hemsidan här.

För de som inte cyklat med Le Peloton kan man lätt tro att cyklisterna mest samlas för att ta selfies över en god frukost på ett hippt Södermalmsfik. Skämt och sido - nu inser jag varför man inte får se bilder på någon som cyklar utan endast foton av kaffe latte och flinande cyklister på Instagram på onsdagar och fredagar. Det går för snabbt för att hinna plåta cyklister i klungan mellan klockan 6 och 7.

En kombination av lättja och feghet fick mig att inte våga mig upp till tidiga morgnar med Le Peloton förrän en "snäll grupp" utannonserades på Facebook. Den är till för oss som inte vill ställa klockan ohumant tidigt för att sedan få ligga på rulle i max typ en minut i ett industriområde och sedan bli avhängd. Le Pelotons första grupp kör ju skitsnabbt. Den andra gruppen ska på pappret hålla betydigt lägre tempo.

Trots det var jag nervös när jag rullade ner till Sickla på öde gator för ett par veckor sedan. Det kändes lite bättre när jag såg att fler än jag, faktiskt många - säkert 40-50 cyklister, samlats för att cykla i soluppgången. Däremot kändes det inte bättre efter cirka tre minuter cykling i klungan. Ryckigt och lite vingligt, det är vanligt för en grupp cyklister som inte kört tillsammans tidigare och det är okej. Men tempot var högre än det som utlovats och plötsligt tog hela gruppen vänster upp för en backe utan att jag var med på noterna.

Ilskan steg i takt med pulsen när jag fick jaga ikapp gruppen upp för backen. Jag trodde vi skulle köra tillsammans?! Jag är en sosse-cyklist som efter flera Vättern-satsningar hör "alla ska med" eka i min skalle, speciellt i uppförsbackar. Fattade typ inte de andra vilken kraft de förlorade i gruppen om de hängde av mig efter bara ett par kilometer?!

Ingen fara på taket - jag kom ikapp gruppen. Kunde andas ut när jag hade en rulle framför mig igen. Men inte länge till - när nästa uppförsbacke kom fick jag tugga styrlinda och lyssna på mina egna ilskna tankar "himla hetspellar, varför kan de inte slå av på tempot när det går uppför?!".

Efter ett par gånger på maxpuls var jag dock för trött för att ens höra mig själv gnälla. Jag bara körde. Och då började det gå upp för mig - vi kör tillsammans! Det är jobbigt men det är riktigt kul! Vi kör tillsammans för att få bra träning. Man behöver inte säga så mycket i gruppen - alla har samma mål, att ta i ordentligt och att bli svettiga. Ett tyst avtal som ackompiljeras av den vackra soluppgången över Stockholm.

Efter en timme och lite mer än tre mil körning i söderort rullade vi tillbaka in över Södermalm igen och mitt humör var, trots några rejäla dippar, betydligt bättre än när jag vaknade samma morgon. Jag kom även ihåg att jag hörde ledaren, Nicolas Remires, säga något i stil med att "om man går upp tidigt för att träna så ska man få sig ett bra pass och en genomkörare" i en intervju på Husky Podcast. Tror inte att jag riktigt förstod vad han menade förrän att faktiskt provat på det själv. En timmes cykling med Le Peleton kan vara en av mina mest effektiva träningstimmar i år.

Som grädde på moset serverar dessutom Cykelcafé Le Mond frukostbuffé klockan sju, vilket är precis vad en hungrig och matt cyklist vill ha efter en timmes hårdkörning. Detta dessutom tillsammans med andra cyklister som är lika trött-glad-svettiga som du själv. Perfekt start på morgonen! 

Till er som inte provat att köra med Le Peloton än - jag rekommenderar det varmt. Du kommer bli trött, men du kommer få bra träning och garanterat komma i från passet mer nöjd och glad än vad du var innan! Själv längtar jag till onsdagar och fredagar med skräckblandad förtjustning och grämer mig över att racersäsongen snart är över! (men gruppen för vidare på CX under vintern).

Tack Catarina Axelsson för bilderna!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-09-21 07:27


#gourmetbiking is the new black

Det är NU det gäller - den där cyklingen som jag vet att alla tränat inför hela året. Fikacyklingen! När man säger att "ahmen nu är ju Vättern och Ironman över så nu kan vi skita i siffror och statistik och cykla och pratar med varandra utan att vara andfådda och så hinner vi sitta så länge och fika och ta påtår på kaffet flera gånger". Men icke! Fikacyklingen kan vara lömsk för det är givetvis någon som trissar upp tempot från start och man hänger på och försöker se oberörd ut mellan flåsandet och tänker i smyg "jo men han är väl i bra form nu, han har ju cyklat mycket i år, jag vågar inte be om att vi ska sänka tempot..det är fika snart ändå!". Så tänker alla i sällskapet samma sak men ingen har stake nog att be om att slippa ligga på maxpuls.

Det var inget undantag när jag skulle cykla runt Vaxholm med brorsan förra veckan. Tur att han lider av samma konstanta Vargahunger som jag, dvs han är inte den som säger nej till att fika fler än EN gånger under ett pass. Och så hinner jag vila benen när han fyller på med burgare!

Stämningen blev inte direkt hellre mindre hetsk av att snorungen satt på en fixie och jag på en Ironman-kittad fjäderlätt cykel. Tur att man kan skylla på att en ironman har minst några veckors återhämtningsperiod!

Med oss i truppen hade vi även Min Hjälpryttare, det vill säga Fransmannen som kånkat på mig runt i Europa under senaste året. Vi har bland annat klättrat upp för Alp d´Huez, slagits mot motvinden i Holland, varit de första turisterna som cyklat på busstråket ut till ön Venedig i Italien...

Jag är så himla lycklig som upptäckt en stor del av Europa från hojen med gediget sällskap. Nu var det min tur att agera Hjälpryttare och visa upp de vägar som fått och motiverat mig till att börja cykla. Och jag kan berätta att det inte var särskilt svårt. Jag är minst lika lycklig över att lärt mig cykla i Sverige och att dessutom kunna kunna visa upp skärgården, fin och böljande asfalt och typ Hembyggsgården i Vaxholms kakbuffé för mitt sällskap. Att cykla utanför landet har vidgat mina vyer men dessutom fått mig att inse att vi sitter på en Cykelskatt här hemma!

#gourmetbiking, det är min nya favorithashtag. Och då snackar vi inte om konsten i att fika tills det sprutar grädde ur öronen, utan istället att plocka russinen ur kakan. Då tänker jag på allt från vilken rulle man lägger sig på (sällskapet), till vilka vägar man kör och vad man väljer att få ut från sitt pass. Man behöver till exempel inte köra sina intervaller inne på trainern - på Lidingö utanför Stockholm finns ypperliga backar om man söker mjöksyrstunga ben! På köpet får man även frisk luft och bra utsikt.

Jag är ännu så tacksam varje gång jag cyklar och nu när jag inte har en Ironman i bakhuvudet hela tiden uppskattar jag Sverige och dess omgivningar mer. Som inflyttad i Stockholm har hojen lärt mig att hitta runt och bortom rusningstrafiken. Och även fått mig att inse att jag inte behöver åka till Schweiz för att ha kul på cykeln!

Typiskt gourmetbiking är även CK08 Damelits träningstävlingar för tjejer. Där ingår såväl bra sällskap som mjölksyra och fika! Sista omgången för säsongen går 20 september! Några andra fincyklister är Team Sky Blue, en tjejgrupp uppstartad av Susanne Ljungskog. Jag och CK08 Ride of Hope har varit med och lett några gruppcyklingar med dem - trevligare klunga får man leta efter! Bra tips till er tjejer i alla åldrar och cykelkunskaper som letar efter sällskap på vägarna.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-09-08 19:17


The botten is nådd - men det är aldrig för sent!

Samtidigt som the ladies ur CK08 ROH och många andra cyklister är och lever på loppan på U6 i Tidaholm glädjer jag mig åt små saker i vardagen. Vet ni till exempel hur glad man kan bli av att packa upp en cykel som tvingats ligga i en låda i två veckor? Eller hur gott det smakar med kaffe efter att man mått så illa att knappt finjuice går att svälja ner i tio dagar? Nu är det hopp om livet igen och jag går runt och småler åt att vara mig själv igen - med ett par ben som kan cykla, en kopp som kräver kaffe och en skalle som knappt kan slå upp ögonen utan att den börjar planera vart och när nästa träningstur ska äga rum.

Jag hatar att klaga över formen och sånt. Just nu är jag glad över att jag ens får och kan cykla att jag tycker att det är en toppform i sig. Men jag behövde inte få bekräftat för mig själv att - nej det kommer inte sättas några PB här framöver. Någon annan gjorde det åt mig.

Min pappa. Farsan som började cykla när jag och brorsan kom hem till Gränna från Stockholm och sa att "nej men lägg av med orientering, man ska cykla nu". Han köpte en cykel på Blocket för 200 spänn och började cykla. Varje gång jag har kommit hem från storstan har han gladeligen gjort mig sällskap. Även om jag läxat upp honom rejält för att han inte kan cykla i klunga eller nästan mobbat honom för att han brutit mot alla stilregler som finns. Han har alltid ställt upp, låtit sig bli avhängd när jag haft turen att vara i goform, eller gjort gott sällskap när jag kommit hem från storstan som en skadeskjuten fågel och varit i behov av terapicykling. 

Men den här gången var måttet rågat. "Nej, du borde börja cykla själv Ingrid. Jag har jobb att göra i trädgården". Det där är ju bullshit. Jag vet vad det handlar om. Pappa är orolig för att vi ska cykla så långsamt att det spräcker hans skamgräns. Kanske 25 km/h, kanske 30. Jag vet inte. Jag bara vet att pappas målmedvetna slit till Vätternrundan format honom till en superseg cykelgubbe och den nivån är inte jag på längre.

Jag fick göra cykeldebut solo, vilket inte heller är fy skam eftersom min cykel är snygg och världens bästa dejt alla dagar i veckan. Jag cyklade en fin tur runt sjöarna Ören och Bunn väster om Gränna - en tur som bara är en bråkdel av turen runt Vättern men dubbelt så fin. Givetvis frågade pappa hur snabbt jag cyklat när jag kom hem och jag svarade 34 km/h. Han tappade hakan - hur kunde det vara sant när jag inte kunde stå på benen för en vecka sedan?

Rent tekniskt cyklade jag givetvis inte så snabbt. Men det kändes så i min skalle eftersom jag var cykellycklig. Jag vet inte hur snabbt jag cyklade - jag har gjort slut med Garmin. Siffror och snitt är hemskt sekundärt för mig just nu när jag bara vill fira att jag står på benen igen. 

Det fina med cykling är att det aldrig är för sent att börja. Pappa är ett levande exempel på det och det gör mig så glad. Vad som även gör mig glad är att det bara finns ett håll min form kan gå ut nu och det är upp! Perfekt eftersom Sverige är fint och vädret är vackert! Nu kör vi!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-07-12 17:32


Säsongen börjar efter Vätternrundan!

Grattis!

Jag misstänker att merparten av er läsare tagit er i mål under årets Vätternrunda så givetvis vill jag gratulera! Det är en enorm bedrift att trampa sig runt den där sjön! Jag misstänker också att ni cyklister är rejält trötta på allt vad sportdryck, extraslangar och att ligga på rulle heter. Det är befogat. Men jag hoppas för all del att ni inte har lagt upp era cyklar på Blocket vid det här laget. Det är nu säsongen är som finast hemma i Sverige - precis ungefär efter dess Vättern gått av stapeln.

(jag innehar inte längre familjerekord runt Vättern. Hatten av för min bror som trotsade motvinden i år).

Att vila en vecka efter två för att återhämta så väl sittben som cykelskalle efter loppet tror jag är en bra idé. Det har sagts tidigare, men vila är så underskattat. Tyvärr glömde jag bort det efter min multisporttävling i maj. Försökte komma tillbaka upp på racern snabbt som attan, samtidigt som jag hade fullt upp i skolan. Kroppen vrålade nej samtidigt som huvudet ville för mycket.

I den situationen ska man inte träna "när det nästan känns bra i benen", när man blir frustrerad över att alla kompisar på Instagram verkar cykla 20 mil varje helg eller när man blir orolig över att man ska tjocka på sig när man inte tränar i vanlig mängd. Jag tror istället att man ska intala sig själv att det är vilan som gör att man blir stark och försöka koppla bort den där sfären av alla supersnabba cyklistkompisar och tankar om att "men jag måste ju köra mina fyror varje vecka".

Själv stack jag till Korsika när min skoltermin slutat och korsade ön från norr till söder till fots. Alla krav på prestation och alla sociala medier stängdes av. Det var jag och mina vänner ensamma uppe i de öde bergen och fokus sattes i tio dagar på fundamentala saker som att fördela dagens ranson av cous-cous rättvist och undkomma att bli anfallen av vilda djur (två personer blev bitna av en hungrig räv, genom tältdukten under natten).

En parantes i sammanhanget var även att vi skulle bestiga 10 000 höjdmeter under nio dagar. Den mänskliga kroppen är fantastisk. Jag klarade utmaningen även fast jag så gott som varje kväll, efter 12 timmars klättring med tung ryggsäck, trodde att jag aldrig mer skulle kunna resa mig samt hade en diet bestående av pepparkakor och tonfisk de sista dagarna.

Jag hade cyklat landsväg en gång under sex veckor när jag kom tillbaka från Korsika. Det skär sig i öronen på en cyklist va? Man hade kunnat tro att jag trasat sönder mina ben efter allt rännande i bergen - synd på cykelben(?!). Otroligt nog uppenbarade sig motsatsen och mina ben har känts som kalvar på nybete sedan jag kom tillbaka hem till Schweiz. Jag nästan längtar efter att höra mitt eget flås när det vankas intervaller på schemat. Supernice. Tror jag återfann motivationen när jag just INTE tänkte på cykel under ett par veckor.

Nu börjar jag om och bestämmer mig för att säsongen på hojen börjar om och börjar nu - när dagarna är som längst och solen står som högst på himlen. Hoppas att ni andra inte avslutat säsongen efter Vättern. Om två veckor flyttar jag hem till Sverige igen och det vore trist att inte ha några andra cyklister att heja på ute på vägarna!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-06-19 22:37


När man vilat tillräckligt

Jag har vilat i typ tio dagar sedan min multisporttävling och det är inte roligt längre. Det var ett nöje de första dagarna – att ta tidernas sovmorgon och sova ut ”bakfyllan”, äta glass flera gånger om dagen ”för det går ändå på ett ut” och få frågor om varför man linkade fram i skolan ”I just did 8500 meters of elevation running and biking last week. No big deal, just a bit stiff”. Men nu, när tävlingen börjar bli en gammal merit, när jag ätit igen alla kalorier som jag sprang bort i bergen och när jag inte kan skylla på stelhet längre – då är det inte okej längre. Skönt att jag inte är ensam:

Jag är äldst (och segast, men definitivt inte snabbast) i min schweizisk/franska träningskrets och brukar därför vara vis nog att tala om för alla att ”det är när man vilar som man blir stark. Musklerna kan inte gro om man rör på sig hela tiden”. Det är fin och logisk matematik för skallen men inte för kroppen. Jag kan inte riktigt hantera mig själv när kroppen bestämt sig för att det inte är kul att plugga 12 timmar om dagen, läsa alla bra bloggar och kolla på serier.

Mer seriöst talat. Det är mina ben som är haken. Det började med en stel höft, som hellre gillar att cykla än att springa, som gnällde under tävlingen. Även vänster vad stod inte riktigt pall och jag sträckte den och fick kramp i den samtidigt under en av tävlingens kallaste dagar.  Försökte quick-fixa detta med kompressionstrumpor, vilket resulterade i att fötterna och anklarna svullnade upp. Och så har det fortsatt – så fort en del av benen börjar kännas bra så börjar det göra ont på något annat ställe. När jag trodde att jag kunde cykla igen igår fick jag igen genom att insida knäskål gör skitont på båda sidorna (hann i alla fall plåta lite kor när jag stannade och stretchade. Bild ovan). Är det någon som känner till det? Ömma insida knän alltså. Kan någon ge mig några tips för rehab i såndana fall? Jag vore evigt tacksam.

Jag vet att jag får skylla mig själv eftersom jag utsatte min kropp för typ ett krig när jag ställde upp i multisport. Jag loggar dock upplevelsen som en av de häftigaste möjligheterna jag fått som ”turist” i Schweiz och jag ångrar det inte. Och jag vet att tio dagars vila inte är någonting i jämförelse med till exempel hur min norska polare hade det när han bröt ryggen under en skidtur i vintras. Jag ska inte klaga! Men jag gnäller lite, mina ben vill ju helst upp på fincykeln igen…

Föresten - om ni inte tillhör kategorin människor "bitter och avis på Facebook" (den kategorin jag tillhör just nu) så borde ni spana in vad tjejerna i CK08 ROH gör den här veckan. De är i Spanien och cyklar! Har kul i bergen, tränar på att köra ihop sig och har det säkert alldeles alldeles fantastiskt.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-05-13 18:15


Dagarna är viktigare än kalorierna

Schweiz ligger efter Sverige i flera avseenden. Det var nyss som jag uppmärksammade taggen #tjejkropp och blottade kvinnokroppar och blogginlägg med topplistor med varför rumpan är bättre än magen osv. Med eftertanke kom jag dock på att, nej Schweiz ligger inte efter. Den där kroppsboomen kommer inte att komma hit. Det finns inte här - magrutor som exponeras på instagram, rosa shakers och putande läppar eller foton på joggingskor som rastats innan frukost. I Schweiz går man upp och joddlar på morgonen och käkar sin ost och choklad och det är bra så.

Nej, det var ett skämt. Den schweisiska dieten är bredare än så och de flesta kan inte joddla. Men de flesta ställer inte heller klockan svintidigt för att bränna av morgoncadio eller känner till 5:2 dieten heller. Missförstå mig rätt nu - jag tycker det är ascoolt att en del av den svenska befolkningen bygger sig stark och jag är för en hälsosam livsstil om någon.

Men jag märker att jag fått en ny inställning till min kropp och min styrka sedan jag kom hit. När man cyklar, springer och åker skidor i bergen spelar det liksom ingen roll hur många rutor man har på magen, hur snabbt man kan sprunga en mil eller vilken storlek man drar i jeans. Det som spelar roll är att man är att man känner sin kropp och att man är kompis med den. Varje muskel och varje positiv tanke man kan skänka sig själv är guld värd när man försöker kravla upp till en topp på 3000 meter över havet med en tung ryggsäck på ryggen.

Min kropp är fantastisk som har tagit mig upp för alla toppar jag viljat bestiga. Den har långsamt blivit starkare och segare och envisare. Och dessutom är den mycket klokare än min skalle. När jag drar det för långt, till exempel cyklar upp för Alpe dHuez tre gånger på raken och varvar ner med löpintervaller säger den ifrån. Då slutar det såhär:

En vecka på peniciliin / schweiskt rävgift. Kroppen drar i nödbromsen och ger mig en smäll på käften. Däremot när jag ger kroppen vad den vill ha, vilket egentligen inte är särskilt mycket mer än sömn, bra mat och träning i lagom mängd är belöningen desto större. Och det är häftigt. Jag känner ut i varje muskelfiber att jag är starkare och gladare nu än hemma i Sverige.

Om det är på grund av att jag blivit äldre och visare, för att hela Schweiz luktar av en kärlek till bergen snarare än proteinpulver eller för att jag inte exponeras för kropphetsen i lika stor mängd vet jag inte. Men jag kan bara inte låta bli att tänka att det inte kan finnas någon kropp som mår bra av att man tummar på sömn och vettig mat för att typ gå upp tidigt i ottan för att hinna träna. Om man sedan stirrar sig själv i spegeln och har i bakhuvudet hela dagen att man de där magrutorna är sena till sommaren - då tror jag inte att man bygger en kropp som är stark, glad och hållbar i längden.

Emelie Forsberg är en av Sveriges bästa löparstjärnor och hon har dessutom en otroligt sund inställning till sin kropp. I Maraton Petras podd snackar hon om att det är många som ödslar så mycket tid på att oroa sig över sina kroppar när det finns så många andra problem att lösa.

Tänk till exempel på de som är upptagna med att räkna hur många dagar de har kvar att leva. Vad är då kaloriräkning i jämförelse? Det är därför det är så fint att CK08 Ride of Hope cyklar till förmån av Barncancerfonden, något som verkligen gör skillnad!

Skriv ut Permalink Kommentarer (7)

2014-04-08 21:28


Quick-fix till sommarformen?

Jag har sett att det är många i Sverige som gjort landsvägspremiär för året i helgen. Gratulerar! Detta är dock synonymt med att man inte längre kan skylla på tung vintercykel, winter-shape och andra parametrar som gör att Garmin inte visar fina siffror i medelhastighet. Jag provade ett quick-fix för att snabbt skala av de där vinterkilona som inte gör sig så väl i bibs och tight tävlingströja.

Köpte nämligen en ost av en schwesisk bonde uppe i bergen förra helgen när jag åkte skidor. Osten förvarades i en källare som inte alls skulle vara godkänd enligt några svenska hygienregler. Men den var riktigt god, speciellt efter fem timmar på skidor. Precis som jag och mina polare skämtade om blev jag dock givetvis rejält magsjuk lagom till helgen. Förvisad till sängen under ett par dygn, men kom ut på andra sidan cirka tre kilo lättare och med ett rejält cykelsug i benen (eftersom våren gjorde sin ankomst även i Lausanne den här helgen). Rackarns så det ska gå i backarna nu när jag kommer snitta högre watt per kilo kroppsvikt av mig själv! Snacka om att det var värt att ligga i fosterställning ett par dagar!

Det komiska med den här historien är att de fransmän jag bor med inte blev magsjuka. Och så är det den svenska tjejen i kollektivet som är fröken nyttig och predikar om vikten av att äta stabil frukost, protein till varje måltid och ehhh.. kanske inte vin till maten på vardagar? Fransmännen tycker jag är galen som ödslar två minuter på att värma frukostgröten i micron varje morgon. Varför göra en sådan uppoffring när man kan hälla upp "Nougat pillows" i en skål på tre sekunder? Att man käkat gröt och tagit sina vitamintabletter till frukost i flera år är inte så mycket värt när magen inte pallar inhemsk ost...

Nej, jag rekommenderar ingen att komma i form genom maginfluensa. Vart jag vill komma med detta är att mina franska roommates är några av de mest friska och energifyllda personer jag känner. De är bevislingen friskare än mig, springer snabbare än mig och bestiger högre toppar än mig. Ändå har de aldrig hört talas om LCHF, 5:2-fasta eller raw food. De käkar vad som faller de i smaken tills de är mätta och belåtna och det är bra så. Det är riktigt givande och roligt att bo och träna med dem. Jag tror vi kan mötas någonstans i en komprimiss mellan gröten och vinet.

Personligen har jag lidit av "hälsodjävulen" i mycket värre form än vad jag gör just nu och bettet mig vansinnigt. Bara druckit proteinshake efter fem timmar distanspass (måste ju bygga upp kroppen!), undvikit frukt (för mycket socker!) och tackat nej till all alkohol (inte bra för återhämtningen!). Gått runt med en konstant knorrande mage, för låga energinivåer och ångest. Kallat det "bra för formen" när vi alla egentligen vet vad det handlar om: all extra vikt är av ondo!

Lisa Ström skrev ett riktigt bra blogginlägg om raw food och "ren" kost som jag tycker att alla ska läsa och reflektera över. Petra Månström skrev också om ett liknande ämne, nämligen det där med formnojan. Kloka kvinnor!

Själv insåg jag att det är mycket roligare att cykla och faktiskt att leva när man käkar och dricker lagom mycket av det där som man gillar och som ger energi. Det tog mig dock några smällar rakt in i kaklet innan poletten trillade ner, finns mer att läsa om här. Jag tror att ett glatt humör och livsglädje ger bra mycket mer för både fart och form i slutändan än om jag väger några kilo mindre eller levt typ "rent och glutenfritt".

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-03-10 18:14


Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser