Ingrid Kjellström | Bicycling.se
Annons

Ingrid Kjellström

Skeppsholmen GP - cyklingen i Stockholm is on fire!

Igår gick Skeppsholmen GP och även finalen av Stockholmscuppen av stapeln. Man kunde nästan tro att det var någon stor utställning på gång på muséerna ute på ön - för den kryllade av folk. Fantastiskt att så många samlades för att cykla och kolla på cykel istället för på konst. Som ett litet lokalt Tour de France!

Bilderna nedan är tagna av Göran Digné - kudos - här finns flera bilder.

Banan mätte 800 meter och var otroligt utslagsgivande. Fanns inte en sekund att hämta andan mellan 180-graders-kurvorna och backarna.

Gårdagens lopp tog Hanna Johansson (SCK) hem i damklassen, totalen vann Jessica Ericsson från CK Valhall. Övriga resultat kommer snart upp här.

Det var en händelserik kväll igår och jag får näsan rysningar när jag tänker på hur mycket som hänt med cyklingen i Stockholm under de senaste åren. Det är många som ställer sig på startlinjen till tävlingarna - ringarna har spridits på vattnet och tröskeln för att komma igång att tävla är inte llika hög. Inte alls som när jag för ett par år sedan för det mesta stod med två-tre andra damer och skulle tävla på en öde åker. Det gynnar såväl sporten i stort som gemenskapen och sportens framtid med alla ungdomar!

Många olika cykelklubbar har växt fram, såväl för de som vill rejsa (tex Stockholm CK som jag kör för) som för de som också är cykelbud (#STHLMESS, Ryska Posten) eller de som vill cykla för kul och fika (Team Bonk ;) ). Det finns verkligen något för alla cykllister i stan och det gör mig så glad.

Stockholms Cykelförbund står bakom mycket av det som hänt - tack Oskar Ekman (Sthlm:s Vacchi), Anna Nyhlén, Thomas Backteman, David Schweiler med flera! Ännu mer lär hända framöver inom sporten.

Jag önskar att jag kunde skriva någon cool krigshistoria om hur jag hängde med genom kurvorna fram till spurten - men tyvärr tappade jag huvudklungan och slet som ett djur genom kurvorna på egen hand. Tack för alla som hejade på mej! Och tack alla tjejer som kommer och kör med eller mot mej, vad kul vi har ihop!

Nu taggar jag Rapha12-hills, Tre Berg och Stockholmscuppen i CX!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-08-17 13:04


GP, PokémonGo och annat som är hett i höst

Jag tänker inte försöka dölja att jag spelar PokémonGo och tycker att det är suveränt!

Nej, jag cyklar inte och spelar med en iPhone i högsta hugg samtidigt (har redan vaskat tillräckligt med iPhones i år, dock inte i samband med cykling). Men jag har börjat ta Pokémon-stops-pauser under min pendling och börjat cykla små omvägar till jobbet för att få en mer lukurativ färd.

Tar några minuter mer och sabbar snitthastigheten (ironi - jag tävlar inte i "Tour de Finance" under pendling). På köpet får jag se lokala sevärdheter som elstationer (det ryktas att det är där man kan hitta Pikachu). Skämt och sido : det är ett utmärkt sätt att öppna upp ögonen för omvägar och platser i närheten som man annars missar i sitt tunnelseene på vägen till jobbet. Rekommenderas! Handen på hjärtat - hinner du inte lägga 5-10 minuter extra på pendling varje dag? Det bästa av allt med spelet är ändå : snacka med andra Pokémon-jägare.

Jag gillar verkligen att Pokémon river ner barriärer i den mån att människor som annars inte skulle prata med varandra plötsligt fått en gemensam nämnare och knyter kontakter. Precis som med cyklingen, där många av mina bästa kamrater är folk som jag aldrig skulle ha träffat på om våra cykelvägar inte korsats.

Vilken level är jag på då? Några kids som jag träffade på vid ett Pokéstop började skratta när jag berättade det för dem. Behöver jag säga mer?

Ärligt talat är jag en usel spelare, kommer inte i närheten av ett gym utan att åka på stryk. Vilket även för mina tankar in på cyklingen, där jag inte heller är så taktisk och smart i alla lägen. Men jag har kul under resans gång.

GP på Tuvängen - bild från när Stockholm 4-dagars gick där i juni. Foto: Mats Fogeman

Till exempel igår då vi körde GP på Tuvängens gocartbana i Södertälje igen. Köra GP och speciellt på teknisk bana är en öm tå hos mig. Hade hoppats att sommarens timmar framför TV:n och Tour de France och OS gett något - kanske inte till min fart, men kanske till min motvation. Hade fel. Hur mycket man än vill så funkar det inte om man inte har benen och skallen med sig i kurvorna - och där gick jag bet. Däremot körde Camilla Backman ur Stockholm CK så bra att hon vann loppet. Grattis!

Det positiva är dock att jag har en ny chans att köra GP på Skeppsholmen nästa vecka. Missa inte Stockholms mest centrala GP under Stockholmscuppens avslutning nästa vecka. Kommer bli fest!

Tävlingsmässigt återstår flest GP:n för säsongen på landsväg. Tre Berg GP är avslutningen på SweCup och sedan anordnas även Velothon GP i samband med Velothon Stockholm.

I hemlighet är jag dock mer taggad på Rapha 12 hills och Tre Berg som är längre lopp med många höjdmeter. Rapha 12hills går i mina hemtrakter Jönköping och jag ska ner och smygträna i helgen! Har raggat upp en lagkamrat på nätet då den jag skulle köra med från början drog sig ur (brorsan). Ska bli jättekul att köra med en person som jag inte känner mer än jag vet att hon är stark och hängde av mej på SM i Västerås. Therese Bellfors heter min nya lagkamrat och  hon är den enda tjejen som tävlar i elitklass för Jönköpings CK.

Även om det känns lite som höst ute med kulingvindar återstår många godbitar av säsongen alltså!

Det är för övrigt roligt att ni var många som kände igen er i mitt inlägg om hur man känner igen en cyklist.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-08-10 09:01


Cykel-SM 2016 - silver!

I veckan går landsvägs-SM av stapeln i Västerås och under tempoloppet i onsdags kom jag på pallen och fick ett silver! Det var i lagtävlingen som Stockholm CK kom tvåa bakom Team Crescent och följt av Mölndal CK. Jag är otroligt glad över att knipit min första pallplats på cykel någonsin, och detta under mitt första SM, men vi tar det hela från början.

Pallen i lagtempo-SM. Jag, Mikaela Persson och Sara Penton på andraplats från SCK. Foto: Alice Andersson

Jag bröt mot konstens alla regler inför tempo-loppet. I måndags kväll fick jag låna en tempocykel av en vän - tack Ulrika - och försökte quick-fixa en god relation mellan mej och det snabba lilla monstret (en Cannondale RS Slice). Tyckte det gick suveränt tills jag började läsa på UCI:s regler om tempocyklar. Dessa regler är svårare att förstå sig på än det är att cykla snabbt - sanna mina ord. Jag ringde ännu en vän som gav mig hjälp - tack Emil - men var inte riktigt lugn förrän jag fått en UCI-regelrätt-bikefit av Mobil Cykelservice i Solna. Tack för denna fantastiska support!

Plötsligt var cykeln godkänd och då var den inte längre lika bekväm att cykla på, vilket jag har hört är helt korrekt för tempo. Cykla tempo ska vara ett lidande där mycket kraft kommer ut - och precis så kändes det när jag värmde upp inför loppet i Västerås under onsdagen. Jag kände att jag satt bra på cykeln och kunde komma upp i högre hastigheter än när jag tidigare kört tempo med pinnar på linjecykel. 

På startlinjen var det stekande varmt och motvinden bet i från första tramptag. Dessutom startade Emilia Fahlin och Sara Olsson precis bakom mig. Jag lyssnade efter ljudet av snabba disk-hjul bakom mig. Mycket riktigt tog det ca 10 minuter innan Emilia med crew ven om mej. Jag skriver crew för att hon hade både familj och SVT:s kameramän med sig.

Själv hade jag bara mitt eget pickande hjärta och törst med mig ute på banan. Det var varmt och svettigt och på vägen ut vågade jag inte kolla på klockan för jag visste att jag inte trampade i några glädjehastigheter. Upp mot vändning lyckades jag räkna fram i min trötta hjärna att jag tagit in på ett par cyklister framför mig och peppade mig själv med det. Efter vändning vände vinden och det var en lättnad.

Vid målgång hade jag ingen aning om hur det gått - mer än att jag lyckades panga ur både kropp och ben totalt. Hade inte kunnat köra bättre och slog personligt rekord  genom att snitta 39 km/h. Det var en lång väntan i den gassande solen där vi applåderade för de fantastiska insatserna från Emma Johansson, Emilia Fahlin och Åsa Lundström som tog topplaceringarna individuellt. Sedan kom lagresultaten och det visade sig att jag, Sara Penton och Mikaela Persson kom tvåa tillsammans! Jag kom på plats 19 totalt, vilket jag också är nöjd med då startfältet var starkt.

Åter igen - jag är så glad över att fått allt att stämma till tempo-SM - cykel, form, humör och inte minst sällskap. Utan lånad cykel och sista-minuten fix för såväl material som mina nerver hade det aldrig gått i lås. Och Stockholm CK - hjältarinnorna till cyklister och alla supporters runt omkring - oslagbart.

Startfållan i damernas linje-SM. Foto: Lindgrens sportfoto

På midsommardagen körde damelit linje-SM och jag fick nästan nypa mej själv i armen då de ropade upp Stocholm CK:s damer till startlinjen. Att kunna ställa upp har varit en lång resa för mig och många andra och att starta i samma klunga som Emma Johansson med flera som snart ska till OS känns nästan surealistiskt (och häftigt!).

"Linje-banan i Västerås får Skandis-GP att verka som Vätternrundan", har en kär speaker (Oskar Ekman) en gång sagt till mig, och jag gick in med inställningen att bita i så länge som jag kunde på den 120 km långa banan. Hela klungan på nästan 50 damer var samlad i cirka fem kilometer. Vid första backen spreds startfältet ut. De tjejer som cyklar på heltid utomlands satt fart i en förstaklunga, följt av ett par andra klungor bakom.

Linjebanan inne i Västerås. Foto: Lindgrens Sportfoto

Själv hade jag dagens tyngsta kilometrar under första varvet, då jag slet som ett djur över kullerstenen i Centrala Västerås för att jaga ikapp vad jag gissar var den tredje klungan. När jag flåsat mej upp tilll gruppen av tjejer från Team Crescent och Susanne Löffler från #STHLMMESS med flera blev resan betydligt behagligare och vi fick ihop ett samarbete på banan.

På väg upp på varvning. Foto: Cecilia Widegren

Efter ett par varv började banan kännas som hemma och uppskattade att den var knixig - att hålla fullt fokus gjorde att kilometrarna försvann snabbt på klockan. Inne i stan var det fullt drag från publiken och detsamma vid varvning och langning där jag fick full support från SCK. Enda nackdelen var reglerna kring avplockning - cyklist 2,5 min bakom följebilarna skulle bli avvisad banan. Därför jublade jag inombords varje varv som jag kunde passera varvning utan att se den röda flaggan framför mig.

Men alldeles för tidigt fick vi se flaggan och där och då var jag glad över att få köra fler än ett varv - vilket jag typ var inställd på från början. Efter att sedan suttit vid sidan och se toppklungan fightas under de sista varven blev jag aningen bitter. Jag kan ta att de plockar folk av banan på grund av säkerhet - men jag tycker att man kunde ha styrt upp helt avstängda gator. Det är ett svenskt mästerskap och många cyklister har tränat länge och laddat för att ens kunna ställla upp. Nu fick elva cyklister gå i mål, varav de flesta av dem är proffs. All heder åt dem - Emma Johansson, Sara Mustonen och Emila Fahlin som kom på pallen - samt SCK:s fighters Sara Penton och Emmy Thelberg som kom femma och tia - med flera. De är oerhört starka men de spelar på en annan nivå än många av oss andra. Själv ställde jag inte upp för att komma på pallen, utan för att köra hårt och ha kul med den lilla skara tjejer som cyklar i Sverige. Och att vi då inte fick köra 12 mil... det missgynnar svensk damcykling!

Slutbabblat för mej - summa summarum är jag riktigt nöjd med helgen och SM. Nu ska jag kriga vidare för att komma tillbaka starkare framöver och nästa år!

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-06-26 16:50


Vurpade och fuskade men fick pris!

Jag har inte kört Vättern i helgen mer än på en mental nivå. Min pappa persade och många ur min klubb (SCK) körde på 7,30 med några sekunders mariginal - för att nämna några av de bradgder som jag följde via nätet. Tycker att alla som var ute och krigade igår var riktiga hjältar med tanke på väderförhållande osv. Marcus skriver bra och roande om sin upplevelse. Min relation till Vätternrundan är tyvärr 1-0, till Vätterns fördel. Det börjar dock klia lite i benen efter att försöka igen, kanske för att som Marcus skriver "Vätternrundan är Sveriges Tour de France och Trånghallabacken Sveriges Alpe d’Huez". Eller för att jag vet att de band som knyts när man cyklar under den där sjön är speciella. Även om jag lidit och lipat pga Vättern har jag även den där sjön att tacka för mycket - mitt intresse för cykel och många av de fina vänner jag har idag till exempel.

Nog pratat om Vättern - jag hoppas dock att det är många som fortsätter cykla nu även efter det där loppet! Det är ju nu säsongen börjar stå i blom.

Jag har inte haft den bästa vecka på cykel i år. Körde i tisdags Storkällans GP (Stockholmscuppen #6) med eliminering och för att sammanfatta det hela kort: det blev ett dyrt race för mig om man slår ut startavgiften per cyklat varv på en 800 m lång bana. Var inte med i matchen varken mentalt eller fysiskt. Bakfull från Lida Loop två dagar innan och mosig i skallen från jobbet (kan det inte bara bli semester snart så att allt kan lugna ner sig....). Det positiva är dock att jag tog mina cuppoäng och ännu ligger sexa i totalen. I augusti fortsätter cuppen med två till tävlingar!

Skulle dagen därpå ta någon slags revanch och körde en träningstävling på MTB i Årsta. Några fantastiska människor hade fixat en teknisk xc-bana i en skogsplätt och ett femtiotal cyklister var på plats. Jag tyckte att banan var för knixig redan under uppvärmningsvarvet men bestämde mig för att ta tillfället i akt att få bra träning på tävlingsmomentet. Jag var kanske till och med för het på gröten då startskottet gick. Cirka 50 meter in i loppet, som började uppför en brant backe, vurpade jag. Det var inte så dramatiskt mer än att jag skrubbade upp mina gamla sår på vänster knä (samma ben tog smällen under Lida Loop). Och när jag samlat mej och var uppe på benen igen hade hela startfältet passerat mej och svängt av vänster in i skogen.

Väl medveten om att jag skulle komma sist i tävlingen satte jag ändå av efter de andra cyklisterna in i skogen. I stressen efter vurpan körde jag dock fel (på en bana som var väl snitslad...) och kom rakt in bland alla snabba killar som startat först. Killarna undrade givetvis hur en förvirrad tjej/bromskloss kom i vägen för dem. "Jag har kört fel, jag har fuskat", försökte jag säga för att få deras förlåtelse (var nämligen inte så lätt att köra om på den tekniska och smala banan).

Foto: Åsa Larsson

Efter ca 10 minuter hade de snabbaste kört om mej och jag kunde fokusera på att komma in i flow och göra mitt bästa på den tekniska banan. Det var kul! Fantastiskt kul. Lyckades ta mej upp och ner för flera klipphällar som verkade omöjliga under uppärmningen och i och med det var kvällen egentligen fulländad. Jag fortsatte att köra tills typ sista man gått i mål. Fick tröst-pris vid målgång för vurpan. Och så bjöds det på fika. Tack Årsta TT:s funktionärer för att ni fixade detta!

Jag hoppas att det i och med denna vecka är slut med misären och oturen för min del. Nästa vecka är det nämligen SM-vecka nästan på hemmaplan - i Västerås. Jag kommer att ställa upp i både tempo och linje-loppet. Det kommer bli tufft som attan - speciellt linjet som mest liknar ett GP-lopp. Katja har skrivit bra om loppet här. Fortsättning följer!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-06-19 17:27


Åtta tävlingar på 15 dagar och revanch!

Det är bråda och häftiga tider nu. Jag räknar åtta tävlingar på femton dagar som jag har deltagit/ska delta i (Stockholmscuppen tre av dem + Stockholm 4-dagars förra helgen + Lida Loop imorgon söndag). Varvar detta med andra roligheter som studentfiranden och grillfester och tror stenhårt på att ett och annat glas champagne och god mat med nära och kära boostar mitt välmående och således även återhämtning. Men vi får se, imorgon står Lida Loop på agendan och på tisdag Storkällans GP med eliminering = tuffa lopp = pirr i magen!

Tuvängens GP - startlinjen. Foto: Göran Digné

Tuvängens GP. Foto: Anders Olsson


Tuvängens GP. Foto: Anders Olsson

I onsdags kördes Markim linje, en del av SMACK och även av Stockholmscuppen. Ett hundratals cyklister samlades ute på vischan i norra Stockholm och rejsade på den snälla loop som mäter 32 km med en och annan liten böljande backe och ett par kurvor. Det var här jag faktiskt tävlade första gången i mitt liv (Vallentuna KM) och således blev avhängd första gången. Det var även här jag insåg tjusningen för tävling på cykel ett år senare (i samband med CK08:s träningstävling för tjejer år 2013).

Vi var sexton tjejer på startlinjen i onsdags och vi körde bara ett varv vilket var ett utmärkt tillfälle för mej att ta revansch och köra bort ångern från vissa nederlag från helgen (se bilderna ovan där undertecknad står långt bak i leden redan på startlinjen. Bakläxa på det!). Jag bestämde mig för att köra offensivt och ta plats högre upp i klungan från första tramptag.

För en gångs skull var master-starten inte förbaskat hetsig och hela klungan kunde komma iväg tillsammans. Efter två kilometer blev vi släppta och då blev det åka av. Vi var fem stycken ur SCK som langade attack på attack. Flera andra tjejer från de andra lagen var heller inte sena på att kontra och det var roligt!

Det gick inte att slappna av många sekunder och efter någon attack jag gjorde tänkte jag att jag ALDRIG skulle återhämta mig. Speciellt eftersom vi svängde ut på öppnare fält och sidvinden bet från sidan. Jag låg risigt långt bak efter någon sväng och fick slita som ett djur för att inte behöva säga tack och hej ute på slätten. Tack till Katja från Valhall som även slet och vi tog oss tillbaka till klungan.

En hel del tjejer hade åkt av halvvägs in i loppet och vi var 10 stycken kvar som lekte katt och råtta. Plötsligt fick jag en del krafter tillbaka och attackerade i en liten backe i rena glädjen över att ha en del krut kvar i benen. Tänk om, tänk om det hade hållit… men nja, med en klunga med ett gäng otroligt åkstarka tjejer bakom sig vågar man bara drömma ett par sekunder om att lyckas med en utbrytning innan man är uppäten igen.

Vi körde hårt tills någon kilometer fram till mål och jag skulle äntligen få vara med om en spurt (!). Var lyrisk över detta men var inte tillräckligt hård för att armbåga mig fram och kom in på en nionde plats. Camilla Backman och Ulrika Högberg från SCK kom etta och tvåa – Hanna Bodin från Spårvägen trea. Grattis!

På bilden ovan: fyra nöjda tjejer. Ingrid (poserar som en spinnande katt), Ulrika Högberg, Jenny Werner, Camilla Backman.

Dessa fantastiska vardagskvällar med Stockholmscuppen sätter en sådan pulshöjning (bokstavligt talat) och spänning på våren! Älskar det. Tack Stockholms Cykelförbund för att vi får möjligheten att tävla varje vecka!

Jag ligger nu sexa i totalen och det är många som vill upp i topp!
På tisdag kör vi sista tävlingen innan sommaruppehållet.

Provkörning av Lida Loop förra veckan.

 Imorgon under Lida Loop startar jag i elitklass och detta är 1 - fantastiskt eftersom elitdamer får starta 20 min före resten av startfältet. Tack Lida Loop! 2 - jätteläskigt eftersom jag kan räkna de gånger jag kört stig i år på en hand. Några av de andra tjejerna som kör har kört EM och grejer i vår.

Vem är katten bland hermelinerna? Lilla jag! Mitt största mål är att bli jättetrött och typ inte blockera vägen för andra vänner som kör när jag plöjer fram som ett kylskåp i skogen. Kul ska det bli!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-06-11 13:44


RR Stockholm 4-dagars

Under helgen har Stockholm förvandlats till ett cykelmecka då tävlingen Stockholm 4-dagars ägt rum runt om staden. Med start på Arlanda Test Track i fredags kväll och avslut på Tuvängens Gocart bana i Södertälje i måndags.

Det känns som man levt lite av ett proffsliv under helgen då man furit och flängt mellan olika tävlingar, nålat startnummer, haft fjärilar i magen och klämt gels i sista sekund flera dagar på raken. Det är hur roligt som helst - men jag kan erkänna att både kropp och knopp känns rejält slitna och jag förstår inte hur proffsen mäktar med detta vecka efter vecka! Jag är rätt nöjd med att vara ett wannabe-pro som efter helgen får återgå till den mindre dramatiska och inte så svettiga rollen som konsult på kontor.

Vi tar helgen från början:

På  tävling 1/4 - Arlanda Test Track osade det av lust att börja rejsa och nervositet i startfållan. Rekordmånga damer startade - ett trettiotal? Flera lag fanns på plats - Stockholm CK, Team Crescent, Valhall, Mölndal med flera. Häftigt! Startskottet gick och det som jag trodde skulle vara en lugn masterstart satte full fart på en gång genom banans kurviga parti. Det kom som en chock och jag hade fullt sjå med att få fart både på ben och förmågan att ta kurvor.

Det gick inte bra. Jag låg på hjul på en tjej som bestämde sig för att bryta efter ca 500 meter och därefter var jag rökt. Hade inte en chans att komma ifatt de andra och var fly förbanand på den motionscyklist jag är som tror att klungan ska vända sig om och ropa "hallå är alla med?!" innan de börjar köra snabbt.

Hanna Johansson och Camilla Backman från mitt lag kom fyra respektive femma i loppet - grattis!

Åkte hem med svansen mellan benen och tusen arga och ledsna tankar i skallen och insåg att - elitklass är snäppet hårdare än Stockholmscuppen (vilket ändå är fantastiskt bra träning och hård körning).

Under lördagen gick race 2/4 - Kringeltempot - dryga 20 km tempo i Södertälje. Banan var böljande och med en vändpunkt - samma som på SM för några år sedan. Brottades mot de motgångar jag haft dagen innan men hade, som en puff i ryggen, medvind på vägen ut på banan. Vågade inte kolla på hastigheten då jag tänkte att snittet skulle fallera på vägen tillbaka, men upptäckte att jag tog in en del på cyklisterna framför mej och manade på mig själv att behålla de uppiggande känslorna.

Mycket riktigt fick jag motvind på vägen tillbaka - men höll ihop kraften rätt bra och överraskade mig själv med att snitta strax över 37 km/h och cykla in på en tioende plats! Äntligen kom jag över gårdagens bitterhet och började tro på mina ben igen - särskilt eftersom jag körde linjehoj bland många andra tempocyklar. Åkte hem och firade!

I söndags gick tävling 3/4 - Falkenloppet - 50 km linjelopp på en 10 km-bana. 50 km är hyffsat kort för damelit, vilket avspeglade sig i att det kördes från start. Många cyklister satt på helspänn för att försvara sina placeringar i totalen och de attacker - som SCK körde de flesta av - kördes in snabbt. Det fanns även spurtvarv med i leken.

Jag slet för att hänga med, särskilt på upploppsrakan och under spurtvarvet. Försökte ta mig upp i klungan och hjälpa laget. Det var hårt och svårt och jag fick bita i både mentalt och fysiskt för att ta någon slags plats. De sista varvet blev jag avhängd med några andra - jag slet som ett djur för att hålla mig kvar - men bland ett antal DNF:s grämer jag mig inte över det utan ser det som en lärdom och smäll på nosen att köra mer smart nästa gång. Dessutom var det en fröjd att se att mina lagkamrater var med och gjorde tävling och att alla slet som djur för detta och för varandra.

Igår kördes helgens sista tävling - Tuvängens GP. Tävlingen gick på en gocart-bana som är 800 meter lång, med flera skarpa kurvor och en naggade liten brant backe. Precis som under fredagen blev det åka av redan från masterstarten och jag hade svårt att komma med, som några andra tjejer, vi låg och växelkörde på den tekniska banan - vilket var riktigt bra träning - hårt och svårt. Dessvärre blev vi varvade cirka halvvägs in i loppet och fick kliva av. Detsamma hände även en hel del andra startande och fyra personer vurpade även, vilket säger en del om banans karaktär.

På tävlingen fick vi helgens bästa placering genom Emmy Thelberg som snyggt körde in på en trejdeplats! Grattis!


Hela Stockholm 4-dagars plockades hem av Ida Erngren Team Crescent, följt av Eva Lindskog Valhall och Jeanette Arbjörk, Mölndal. Grattis! Här finns alla resultat.

Tack till Stockholms Cykelförbund som anordnat dessa tävlingar!
Bra arrangemang och Oskar Ekman är en eldsjäl som styr upp allt samt har oändliga stories på lager när han håller låda som speaker alla dagar. Det talades om ett 5-dagars tills nästa år! Spännande!

Även fast jag tidigare nämnt är ganska nöjd att glida tillbaka till mitt vanliga jobb i veckan, börjar det redan klia i benen efter att tävla mer framöver. Trots en del bittra förluster - som när jag blev avhängd på Arlanda TT - bubblar det i mig efter att komma igen och lära av mina misstag.

Viktiga lärdomar från helgen:

1 - Laget - mitt fina fina lag med så många starka tjejer som ger allt hela tiden. Jag skulle aldrig palla trycket om det inte vore för sällskapet runt på tävlingarna. Önskar att alla cyklister fick känna på att ha ett sådant lag - topparna blir högre och dalarna blir lägre med ett sådant vid sin sida. Tack SCK som ger oss möjligheten att köra och ha så roligt tillsammans.

2 - Elitklass är stenhårt - tror att texterna ovan talar för detta. Jag är imponerad och blir inspirerad av att ha kört med några av de starkaste tjejerna i Sverige i helgen! Nu ska jag hem och öva på att klicka i pedalen i starten och köra igångdrag för att hänga med bättre framöver.

3 - Cykling är minst lika mycket skalle som ben - det sa helgens briljanta speaker Oskar Ekman flera gånger och jag inser det allt mer och mer - speciellt efter en fyra dagars tävling, då det krävs en hel del för att finna motivation och tryck i benen gång på gång.

Nu ska jag vila lite - sedan kör vi imorgon igen med Stockholms Cuppen/SMACK:s Markimlinje och på söndag debuterar (!!) jag i elitklass på MTB på Lida Loop. Full fart!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-06-07 09:28


Det är nu det händer

Har under de senaste veckorna varit konstant småhög på livet och de emellanåt  jobbiga men även roliga och häftiga upplevelser som jag upplevt från cykeln. Det känns som att det bubblar från alla håll och kanter i cykel-Sverige, som att landets cyklister smyger upp från sina testcykel-källare och träffar varandra och stordåd skapas. Till exempel har min favvo-bloggare Hannes kommit på pallen (utanför Sverige!) och min lagkamrat Emmy har nått ett mål genom att få åka på landslagsuppdrag i juni (grattis!).

Jag har inte gjort stordåd på tävlingsarenan, men jag tycker livet har gått i dur på sistone. Motivering:

Jag började att kicka igång maj med en resa till franska alperna. Vi körde många tusen höjdmeter upp och ner på MTB i bergen under fyra dagar och jag fick utmana såväl kropp och knopp som mitt mod. Mitt franska sällskap har nämligen en annan definition av stig än mig och stundtals körde vi på spår vars ena sida vätte ner för ett stup. Alltså var det kanske någon berga-get som trampat upp stigen framför oss, och jag försökte att inte drabbas av panik utan drömde mig bort till den mäktiga after-biken som väntade bakom nästa stup och försökte njuta av utsikten. Men jag överlevde helgen, kom därifrån med matta ben och glada ben och massor med alpluft i systemet.

Jag har också hunnit med att köra ett par tävlingar. På bilden ovan: Arlanda TT för två veckor sedan. Igår körde jag SMACK-GP i Rosersberg och var oskönt pirrig i magen då vi stod 62 startande tillsammans på startlinjen (dvs alla klasser tillsammans). Ohyggligt omysigt att trängas med massa snubbar på trånga cykelbanevägar, tycker jag.

Kan bli fantastiskt kreativ vid sådana tillfällen då jag helst vill försvinna, typ tänka att jag ska anmäla mig frivilligt som tävlingsfotograf eller punka med flit. Men efter en klapp i ryggen från en lagkamrat och ett startskott som gick var det game on och jag var så otroligt nöjd varje varv som jag lyckades bita mig kvar på ett par seniorsnubbar.

Tar små små babysteps i jakten på att bli en bekväm och stark tävlingscyklist - och varför gör jag det när det pirrar så mycket i magen? Jo för att känslan efteråt - när man vunnit mot sina elakaste hjärnspöken och i vissa fall även andra cyklister och mjölksyra är fantastisk. Kan ha haft ett av veckans bästa moment när vi satt i bilen på vägen hem och fnittrade och snackade krigshistorier, jag och fina starka Ulrika Högberg i mitt lag (trots att det regnade och vi var svinkalla). 

Foto: Klas Nordentjell

Om en regnig kväll i en bil kan vara fantastiskt gäller detsamma tidiga morgnar. Jag har hängt på Morningspins-gänget ett par gånger på sistone och man hinner knappt vakna förrän de snabba herrarna som möts 06.15 sätter full kareta runt Djurgården. En vacker dag ska jag hänga med hela rundan runt, avhängd blir starkare heter det ju. Så länge får jag nöja mig med att hålla hjul en sekund längre i taget och inte minst....

Foto: Karl Börjeson

... jubla när det är frukost/fika-tajm efter turen och sista spurten går till ett bageri på Vallhallavägen.

Foto: Karl Börjeson

Såhär glad blev Nilas förra veckan när han satte KOM både på Djurgårdsrundan och KOM i att ha bullar på sitt fat! #ridehardfikaharder

Precis sånt gillar jag - kontraster. Köra hårt som attan på cykeln och sen fika länge efteråt. I helgen går en hel del lopp av stapeln - Vänern Runt mm - jag ska köra Sommen Runt som går nere i Tranås tillsammans med min pappa. Ska bli fint!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-05-26 22:40


GP på Arlanda Test Track

Igår gick del två av Stockholms Landsvägscup av stapeln. Den här veckan rejsade vi på Arlanda Test Track, banan som kanske har stans lyxigaste asfalt? Och inte heller någon mötande trafik = en suverän möjlighet att öva på att ta kurvor och drömma om att man är ett riktigt pr0 när vinden viner i öronen.

Jag värmde upp genom att cykla ett par tusen höjdmeter MTB i franska alperna i helgen (det var fabolus - det kan vi prata mer om senare) samt åka på tjänsteresa i början av veckan. Sprang hem från tåget och på 10 min plockade jag upp min racer där jag lämnade den efter förra veckans GP (den hade ännu rester av intorkad gel kvar på ramen) och hoppade i mina bib:s. Trots att jag bröt mot viktiga regler att alltid rejsa på ren cykel mm så höll jag årets viktigaste personliga mål: cykla mer med nummerlapp på ryggen!!

SCK Damelit innan start med klubbens ledare och eldsjäl David Schweiler Foto: Peter Ahlerup

Det var närmare 20 damer till start, vilket borde vara något slags regionalt rekord! Flera klubbar var dessutom representerade - förutom SCK även Valhall och Fredrikshof bland andra. Vi från SCK var överrepresenterade och en av våra ledare, David, sa till oss innan start "det är en fantastisk kväll på en fin bana - kör attacker så det ryker om det och ha kul".

Damklungan precis efterstart Foto: Peter Ahlerup

Starten gick och efter några försiktiga svängar ut på den kurviga banan körde vi igång. Jag var glad över planen att köra offensivt då det där med att ha is i magen i början av rejset inte alls är min melodi (inte taktiskt alls, men vad tusan...). Lät fjärilarna och pirret i magen att övergå till tävlingens första attack, som föga förvånande hämtades in snabbt av klungan (jag kan ändå erkänna att jag för 2-3 s hann tänka "men tänk om detta håller hela vägen...". Åh jag är så härligt naiv som vågar drömma 2% in i en tävling som i och för sig bara ska pågå i 30 min).

Foto: Arnaldur Hilmisson

Damerna skulle köra åtta varv. Efter två varv önskade jag att halva racet hade gått. När pulsen lagt sig högt under tävling är det liksom omöjligt att mota ner den, i alla fall för mitt hetsiga jag.

Foto: Arnaldur Hilmisson

En attack med tre tjejer gick iväg, och den höll. Tyvärr var detta under ett skede av tävlingen då damernas klunga blandades ihop med ungdomar och herrar C, vilka startade samtidigt som oss. Det var minst sagt rörigt på banan. Därför tror jag att det inte var många som riktigt hann reflektera över tävlingens förlopp. Vid ett ögonblick såg jag även en kanin och jag skrek "djur och barn på banan!!". Alltså kan den "mest perfekta banan" som Arlanda TT vara krävande, och läskig, när farten är relativt hög och det är mycket folk i vägen.

Foto: Arnaldur Hilmisson

Resterande varv handlade därför mest om att hålla tungan rätt i mun och hänga med i farten genom kurvorna och att köra ett par till attacker för min del. Plötsligt fick vi höra att det bara var ett varv kvar - då jag egentligen trodde att det skulle vara två. Det visade sig att min förvirrade tävlingshjärna faktiskt hade rätt och det var ungdomarna som hade ett varv kvar - inte damerna. Ändå körde damerna som om att ett varv återstod, vilket var rätt trist då många inte var beredda på det. Själv hamnade jag bakom en herre som jag inte vågade köra om i kurvorna (fegis). Upp på spurten låg jag risigt långt bak i klungan och hade inte en chans att komma upp och spurta då det även började blåsa någon slags stormvind i samma ögonblick (låter som undanflykter - men det var sant).

En förvirrad klunga gick i mål, där Clara Säll och Sophie Sundström som låg i den tidiga utbrytningen kom etta och tvåa följt av Jessica Ericsson som kom trea. Här finns alla resultat

Trots förvirrigt och oroligheter på banan är jag glad över att se så många tjejer att köra hårt och ha kul! Kvällens fighter är helt klart Jenny Werner från SCK som körde vidare starkt efter en vurpa! Tror och hoppas att alla som var med lärde sig mycket trots att vi bara körde dryga 30 minuter.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-05-11 16:56


Östgötaloppet - SCK på pallen!

Östgötaloppet brukar gå under namnet "när kalvarna släpps på grönbete" eller kallas för "dyrt lopp" (på grund av att många dyra cykelramar kraschas). Alltså var jag nog inte den enda i startfållan som hade fjärilar i magen - trots att det denna söndagsmorgon nästan var vindstilla och solen stod högt på himlen. Det är ju något speciellt med årets första lopp - alla vill visa både för sina motståndare och sig själva att de gjort läxan under vintern och blivit snabbare och starkare.

SCK Damelit hade tio cyklister (av ca 30) på startlinjen och vi var det största laget på plats, men även Crescent och Mölndal hade flera cyklister på plats. Kul - det betyder att cyklingen måste köras med taktik likt ett schackspel - tvärtemot när damerna körde med herrar i juniorklass för några år sedan (då handlade det bara om att suga hjul bakom killarna för att vinna).

Några av våra damer hade i uppgift att köra offensivt från start och attackera. Alltså började det ryckas en del i klungan tidigt under loppet och med mina mått mätt gick det undan emellanåt.

(Senast jag körde loppet, för tre år sedan, kom jag inte med i starten och fick slita som ett djur i 5 km solo för att nå klungan. Där pallade jag sitta med 20 km innan jag blev avhängd... alltså var det en seger för mig att sitta i klungan bara de första kilometrarna i år).

Efter 20 minuter ledde en av attackerna till en längre utbrytning för Camilla Backman av oss i SCK samt ett par andra tjejer från de andra lagen. Alltså var det ingen i klungan som hade fasligt bråttom att dra ikapp denna grupp så pass tidigt under loppet. Ingen trodde nog att de skulle kunna hålla sin utbrytning särskilt länge.

Eftersom SCK som sagt var överrepresenterade i klungan försökte vi gå upp och stå för en del av dragjobbet ute på tävlingens längre varv. Några av våra tjejer försökte sig även på att attackera och köra på.

Foto: Robert Pettersson

Vi snackar alltså om tjejer som kör sin livs första tävling - hur coolt är det inte att våga prova på sina vingar och ta chanser då? Superhäftigt tycker jag!

Cirka 55 km in i loppet drog jag en rejäl bonk och kan därför inte rapportera direkt från klungan därifrån (läs Madde Ståhls blogg!). Jag var helt rökt efter att dragit en del samt inte placerat mig så smart i klungan resten av tiden. Inser att mina armbågar och mentalitet i klungan behöver vässas en hel del - jag är inte så bra på att ta plats och jobba mej upp till en mer fördelaktig position... för att inte tala om hur mina ben behöver vässas för att palla trycket från hög fart och även attacker därifrån till en ännu högre fart! Och så måste jag lära mej att klämma gels i 40 km/h.

De fantastiska nyheterna är att Camilla Backman - som var en av våra debutanter - kom trea i loppet efter Emma Ahlstrand (Team Ormsalva) och Moa Johansson (Mölndal CK). Deras tidiga utbrytning höll alltså och vi jublar över att ha en ur SCK på pallen så tidigt under loppet.

Själv kom jag långt ner i resultatlistan och det kan man ju 1: tycka är riktigt risigt - 2: jubla över. Jag väljer nr 2! Man är givetvis inte bättre än sin senaste prestation - men för mig var det en stor seger att kunna sitta med i klungan och bidra med något litet till tävlingens förlopp. Detta eftersom att jag för ett par veckor sen inte ens pallade cykla 2 mil utan fick bli hämtad med bil för att ta mej hem. Elitcykling är en stenhård sport - det går liksom inte att mesköra utan både ben och skalle måste leverera under varje sekund av loppet (upplever en rookie som jag det i alla fall). Hatten av för alla som ens försöker sig på att starta i ett elitlopp!

Och det bästa med helgen har helt klart varit att gå igenom allt med tjejerna i SCK - cykling, nervositet, pasta-laddning, jublet när Camilla kom på pallen. Vilket lag! Tur att det bara är tidigt in på säsongen och att vi har mycket kvar att uppleva tillsammans.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-04-12 21:13


Från bonk till jacuzzi med SCK

I helgen har jag både suttit i en jacuzzi och bonkat tillsammans med mina lagkamrater i Stockholm CK. Fantastiskt? Ja! Jag gillar kontraster - som att komma stelfrusen från ett 10-mila pass på dubbad cx till  att sätta mig i en en 37-gradig bubbelpool. Men vi tar det från början.

Foto: Karolina Örnstedt

I lördags morse var vi ett tiotal cyklister som samlades för att köra söderut till Trosa tillsammans. Kyligt som attan - tur att cykla CX med dubbdäck kräver en del energi och att man snabbt blev varm. För min del är det första gången jag kör med en större del av tjejerna i SCK - faktiskt första gången jag kör på asfalt och i klunga på länge. Det kändes dock bra och stabilt även om jag fick slita på emellanåt.

Vi tog oss söderut i en samlad och stabil trupp sånär på när Emmygjorde "sälen" ner i diket strax innan lunch för att undvika vurpa i gruppen. Tur att hon är en MTB-cyklist som hanterar vurpor bättre än gemene cyklist. Ingen skada skedd förutom en kvaddad bakbroms och en Emmy som var besviken över att dagens träningspass tog slut där och då (envis cyklist som alltid vill träna mer).

Vi käkade lunch i solen i hamnen och Trosa, pratade ihop oss om nutid och framtid, och fortsatte sen till Bergs Gård där vi spenderade kvällen och natten. Där väntade jacuzzi, bastu, yoga och tacos-frossande. I laget finns tjejer som såväl kan leda yoga-klasser som laga utsökt mat - vilket team!

Att spendera tid tillsammans som ett lag utan cyklarna tror jag är otroligt viktigt. Att känna på varandra och prata om allt från drömmar för säsongen, träningsupplägg och även sånt som inte alls handlar om cyklar bygger relationer och förtroende.

I söndags var det dags att cykla hem igen. Jag tror vi var flera som var rätt slitna från 4h+ från lördagen och ändå trappades tempot upp. Sträckan Södertälje - Rosenhill - Haninge piffade vi till genom att köra 6 minutare på max i par. Jobbigt men riktigt kul - vi hejade och peppade på varandra. Tack till alla som skrek på mej så jag lyckades blåsa ur lungorna rejält.

Sista milen hem hade jag dock inte mycket krafter kvar och kände bonken komma smygande med det sjunkande blodsockret. Tack igen för pepp och choklad från er lagkamrater! Utan det hade jag nog satt mej i diket och ringt följebilen för att komma hem.

Jag hoppas inte på bonk under varje lagträning framöver - men emellanåt är det nyttigt för såväl kropp och knopp att tänja på gränserna. Plus att sådana situationer kan bli roliga minnen för framtiden - "Ingrid, minns du när du nästan började lipa för att du inte fick upp en kexchoklad ur fickan" (true story).

Jag har funderat en hel del över kommande säsong och kommit fram till att det jag helst vill är efter många av säsongens tävlingar svänga in på en hamburgeresturang - nöjd och utsvulten. Sätta mig ner tillsammans med mitt lag - möta blickarna från andra lyckliga cyklister, och att vi alla samtidigt kan säga "det där gjorde vi bra tjejer!".

Det låter som att jag är fokuserad på att käka mat (vilket även stämmer - efter ett hårt pass) , men vad jag vill säga med ovan beskrivna visualisering är att: för denna säsong kommer lagarbete stå i mitt fokus. Jag har förmånen att sitta i ett lag med många cyklister som är riktigt starka. De flesta är vassare än mej och med min hjälp hoppas jag kunna få dem att prestera starkare än de lag och cyklister som vi tävlar mot. Det känns jättehäftigt att få vara en del av detta och lägga min del av pusslet för att försöka få tjejer ur mitt lag på pallen under säsongen.

SCK är ett nytt lag och det kan tyckas kaxigt att säga att vi har höga målsättningar. Men efter vad jag har sett i helgen, både i form av indiciduella prestationer till lagdynamik, tror jag att SCK damelit kommer göra avtryck på tävlingsbanorna och i resultatlistorna under säsongen. Stay tuned!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-02-29 21:44


Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser