Ingrid Kjellström | Bicycling.se

Ingrid Kjellström


Liten cyklist med stora drömmar. Tävlar med och är team-manager för Stockholm CK:s damlag. - @stockholmcykelklubb
Tävlar i cyclocross för Sveriges gladaste CX-klubb CK Barriär - @ckbarriar
Finns också på Instagram under @ingridkjell

Hjältarnas tid är nu

24 nov 2016

Jag erkänner, jag har varit bakfull sen SM i CX förra helgen. Först var jag trött - helgen var en fysisk och psykisk utmattning. Men när benen slutade kännas tunga övergick känslorna till något annan. Abstinens och saknad - av den kick man får av 40 minuter CX-rejsande - endorfinerna, dynamiken med publiken, leran som stänker upp på benen.

Jag har samlat på mig en del bilder och filmklipp som jag klickat fram på telefonen när jag behövt mej ett gott skratt. Tex bilden ovan (Foto: JP Engstrand) - David Klasson ger allt i herrelitklassen på SM. Detsamma gör min bror Claes i klassen "galnaste publik" (?!). Och den uppmärksamme kan se att även jag deltar i händelseförloppet i bildens bakgrund.

Men trots att jag typ skulle vilja rejsa CX alla helger under hela året tror jag också på kontraster. Man kan liksom inte bli någon super-hero om man inte ligger på sofflocket emellanåt - så kallad off-season som många snackar om just nu.

Kroppar som cyklat många långa mil behöver VILA och huvuden som upplevt och varit med om häftiga upplevelser behöver rensa och smälta säsongen.

Jag har närmare 50 tävlingsstarter bakom mig den här säsongen. Från landsväg, MTB och CX. Det är fantastiskt. Alltså jag tycker det - av följande orsaker:

1 - Natten innan årets första tävling - Östgötaloppet - kunde jag inte sova pga 1000 nervösa fjärilar i min mage som höll mig vaken. Cirka 50 starter senare - typ på SM i CX, var jag givetvis också nervös, men jag har lyckats avdramatisera tävlandet mycket och hunnit lära mej att - man kan bli avhängd, man kan hamna på pallen, man kan vurpa bort sig osv osv - men nästan jämt är det så himla roligt och inte alls livsfarligt och framförallt stärkande på alla plan!

2 - Jag jobbar heltid som teknisk konsult och jag älskar det. Framförallt älskar jag att kunna kombinera det med tävlande på cykel - för det ger mig fart och fläkt. Jag tycker att de som satsar 100% på cykel är hjältar men jag är oftast inte advunsjuk på dem. Jag gillar att kunna återhämta mig vid mitt skrivbord men däremot leka att jag är en proffscyklist på fikarasterna ;).

Nej det är inte alltid lätt att vara en wannabe-proffscyklist och även vilja göra karriär på jobbet. Men jag har fått det att fungera bra och därför tycker jag att även jag och alla andra som bedriver "dubbla karriärer" också är hjältar!

Och det är därför det är dags att vila lite nu. Jag tycker inte att vila innebär att cykla ett pass mindre i veckan och köra färre antal intervaller under någon månad. Jag tycker man även ska försöka med till exempel följande:

- Cykla en sväng men stanna efter någon mil och fika ett par timmar om man har lust.

- Cykla och bli avhängd men strunta i att kriga för att komma ifatt. De som cyklar får snabbt får stå och vänta (i kylan) så länge som man själv kan ägna sig åt att beundra naturen. (Hände mej i lördags, bild ovan, Foto: Martin Söderlund).

- Avinstallera Strava och Instagram från telefonen och datorn. I just did it (haha - jag vet att några inte tror mej när jag säger det) och det är skönt! Palla orka hänga med i det paralella nät-livet hela tiden.

- Baka! Julbaka till exempel! Och inte baka tex "bars som är så smidiga att få ner i fickan".

- Sovmorgon! Sömn är doping! Spinning kl 7, morningspins, distans kl 8 på lördagar - I love it all - men det är underskattat att inte hetsa i sig frukost eller att inte behöva leta efter vantar i mörker (pga solen har inte gått upp).

- Köra CX i Malmö nästa helg! Det kommer bli fest! CK Barriär bjuder in, Katja kommer vara speaker. Och fatta hur kul det är att det anordnas rejs i Sverige i december! Går inte att klaga över att svenska säsongen är så förbaskat kort längre.

Hur ska jag någonsin kunna tävla i något annat än CX? Frågan har väckts i mitt huvud flera gånger under förra veckan. Att tävla i landsväg ute i någon glesbygd där knappt den lokala befolkningen är publik känns inte särskilt lockande längre. Jag tror dock att jag kommer att ha glömt bort detta till våren och stå övertaggad i ödemarken i minusgraderna i metropolen Borenberg i april (Östgötaloppet). Jag har en rolig nyhet som handlar om landsvägscykling på lut som jag längtar efter att kunna skriva om - hur avlägsen än säsongen verkar vara just nu. Stay tuned! (Foto ovan: Jonas Wiking)

GP, PokémonGo och annat som är hett i höst

10 aug 2016

Jag tänker inte försöka dölja att jag spelar PokémonGo och tycker att det är suveränt!

Nej, jag cyklar inte och spelar med en iPhone i högsta hugg samtidigt (har redan vaskat tillräckligt med iPhones i år, dock inte i samband med cykling). Men jag har börjat ta Pokémon-stops-pauser under min pendling och börjat cykla små omvägar till jobbet för att få en mer lukurativ färd.

Tar några minuter mer och sabbar snitthastigheten (ironi - jag tävlar inte i "Tour de Finance" under pendling). På köpet får jag se lokala sevärdheter som elstationer (det ryktas att det är där man kan hitta Pikachu). Skämt och sido : det är ett utmärkt sätt att öppna upp ögonen för omvägar och platser i närheten som man annars missar i sitt tunnelseene på vägen till jobbet. Rekommenderas! Handen på hjärtat - hinner du inte lägga 5-10 minuter extra på pendling varje dag? Det bästa av allt med spelet är ändå : snacka med andra Pokémon-jägare.

Jag gillar verkligen att Pokémon river ner barriärer i den mån att människor som annars inte skulle prata med varandra plötsligt fått en gemensam nämnare och knyter kontakter. Precis som med cyklingen, där många av mina bästa kamrater är folk som jag aldrig skulle ha träffat på om våra cykelvägar inte korsats.

Vilken level är jag på då? Några kids som jag träffade på vid ett Pokéstop började skratta när jag berättade det för dem. Behöver jag säga mer?

Ärligt talat är jag en usel spelare, kommer inte i närheten av ett gym utan att åka på stryk. Vilket även för mina tankar in på cyklingen, där jag inte heller är så taktisk och smart i alla lägen. Men jag har kul under resans gång.

GP på Tuvängen - bild från när Stockholm 4-dagars gick där i juni. Foto: Mats Fogeman

Till exempel igår då vi körde GP på Tuvängens gocartbana i Södertälje igen. Köra GP och speciellt på teknisk bana är en öm tå hos mig. Hade hoppats att sommarens timmar framför TV:n och Tour de France och OS gett något - kanske inte till min fart, men kanske till min motvation. Hade fel. Hur mycket man än vill så funkar det inte om man inte har benen och skallen med sig i kurvorna - och där gick jag bet. Däremot körde Camilla Backman ur Stockholm CK så bra att hon vann loppet. Grattis!

Det positiva är dock att jag har en ny chans att köra GP på Skeppsholmen nästa vecka. Missa inte Stockholms mest centrala GP under Stockholmscuppens avslutning nästa vecka. Kommer bli fest!

Tävlingsmässigt återstår flest GP:n för säsongen på landsväg. Tre Berg GP är avslutningen på SweCup och sedan anordnas även Velothon GP i samband med Velothon Stockholm.

I hemlighet är jag dock mer taggad på Rapha 12 hills och Tre Berg som är längre lopp med många höjdmeter. Rapha 12hills går i mina hemtrakter Jönköping och jag ska ner och smygträna i helgen! Har raggat upp en lagkamrat på nätet då den jag skulle köra med från början drog sig ur (brorsan). Ska bli jättekul att köra med en person som jag inte känner mer än jag vet att hon är stark och hängde av mej på SM i Västerås. Therese Bellfors heter min nya lagkamrat och  hon är den enda tjejen som tävlar i elitklass för Jönköpings CK.

Även om det känns lite som höst ute med kulingvindar återstår många godbitar av säsongen alltså!

Det är för övrigt roligt att ni var många som kände igen er i mitt inlägg om hur man känner igen en cyklist.

Hur känner man igen en cyklist?

5 aug 2016

Hej, jag var imorse uppe i ottan och körde Le Peloton och undrade vad det var för galenskap jag som höll på med när klockan ringde tidigt. Vilken knäppis går upp så tidigt för att lida av mjölksyra?

Fem minuter senare, när jag rullade genom ett öde Stockholm och kollade på soluppgången och daggen i gräset på Gärdet älskade jag varje minut. Det var värt det.

Då väcktes samtidigt idéen till listan nedan - kännetecken för en cyklist - med inspiration av den här roande artikeln om triathleter.

- De betalar stora summor (som de inte gärna räknar på varje månad) utan att blinka om de behöver nya Rapha-jerseys, wattpedaler eller andra cykelprylar (särskild prylar som de tjänar några grams vikt på). När det kommer till att klä sig själva utanför cyklingen är de dock snålare.

- De går upp svintidigt för Le Peloton men är sällan på jobbet lika tidigt.

- De kan gå runt på jobbet och le i smyg om de lyckats plocka ett KOM eller QOM på Strava.

- De tar gärna selfiies med sin bonnabränna på armar och ben (oh nej, det heter visst cykelbränna !). Lägger sedan upp bilder på Instagram och beklagar sig över att de cyklat så många mil att de fått brännan. Men de är väldigt nöjda i smyg.

- Vissa veckor lägger de mer tid på att analysera watt-data, instagramma och stalka folk på Strava än de gör i cykelsadeln.

- De kan tjura en hel dag om deras Garminbatteri dött på en distansrunda eller om Strava buggar när de ska ladda upp ett pass.

- De kan ibland vara mer noga med att trycka på stopp på sin Garmin efter en tur (varde snitthastigheten!) än att till exempel krama nära och kära som väntat på dem  under tiden de varit hemifrån 10 h (6 h cykel, 4 h fika).

- De dricker rödbetsjuice, äter chiafrön, kokosolja och nötter tills de får ont i magen för att bli några % mer uthålliga inför Vätternrundan och andra lopp.

- De säger gärna att Vätternrundan är för mainstream och "inget riktigt lopp". Men om de inte cyklar loppet själva ångrar de sig på loppets dag och deltar ändå på distans genom att hålla koll på sina vänner som kör racet via nätet.

- De har provat på att köra 5 h "bara på vatten", LCHF:kost och andra självpinande aktiviteter för att deffa ner sig till bergagetter a la Tour de France. De har bonkat och gör det inte gärna igen.

- De är noga med att slita av sig hjälmen när de går av cykeln - det är en stilregel. Undantaget är dock då de bonkat efter en tur och rusar till kylskåpet för att tömma det när de kommit hem.

- De får tävlingshorn i pannan vid skyltar vid vägen (skylstpurt) samt vid bufféer.

- De tar alltid påtår - på buféer och på fikat.

- De transporterar sina cyklar i bilar som kostar cirka hälften av en cykel (max).

- I alla deras bästa drömmar finns kolfiber med.

- De ber servitrisen om att få in bröd på bordet innan de tagit beställning om de är på restaurang (vargahungern).

Kommentera gärna om ni kommer på fler punkter!

Läsarnas kommentarer:

- Har sin telefon och kreditkort i en plastpåse. Har riktiga kontanter i plastpåsen, eftersom en del fik på landet tar inte kort.

- Ler i smyg och tänker "amatör" när se ser någon med märke efter kedja eller klinga på vaden.

- Älskar att höra ljudet av hundratals personer som klickar i ena pedalen innan start.

- Räknar kilometer, inte mil &#128521.

- Kan namn på fler byar på Mallorcas berg än hemmavid.

- Vet att cykeln kan bli stulen och får snart reda på att man kan lägga på ett (1) gram på cykelns vikt genom ISR-märkning - snart på alla cyklar utan lås.

- Blandar ogärna olika cykeltillverkares prylar på cykeln. Desto färre olika fabrikat på cykelprylarna, desto bättre. Gärna samma prylar som "det där proffslaget". Och kläderna ska både matcha i färg och tillverkare. Allt för att se ut och uppfattas som ett proffs...

Det är i gryningen det händer

5 nov 2015

När du snoozar alarmet på mobilen, när du har tunnelseende fram till kaffebryggaren på morgonen, när du trängs i kollektivtrafiken på väg till jobbet – då har redan grejer hänt på Djurgården i Stockholm. #CHINADONE är ett gäng som kör morgonspinns flera dagar i veckan. Upplägget är enkelt – de ses vid Djurgårdsbron och sätter sedan av i fullt fart upp mot Blockhusudden och tillbaka över Gärdet och Radiohuset. Uppsamling vid bron efter ett varv och sedan körs ett till varv som sedan avslutas med spurt till ett bageri för morgonkaffe.

Foto: Hagen Bender

Jag fick nys om gruppen för ett par veckor sedan och bestämde mig för att göra revolt mot morgon-snoozaren i mig och prova på att cykla med dem. Det är under två minuter efter det att alarmet gått igång och man yrvaket drar på sig bibs:en och letar fram sina lampor i mörkret som inte är särskilt behagliga. Men dessa har man snabbt glömt bort när man kommit ut och upp på cykeln och trampat igång blodcirkulationen. Det är lite pinsamt att jag glömt bort hur mycket energi jag får av att bara lyssna till mina egna andetag och bara se lampans sken framför mig i morgonmörkret. Det är meditation – vissa behöver yoga och mindfullness – för mej faller alla bitar på plats i skallen när jag cyklar på morgonen. Framförallt för att man inte riktigt hinner bråka med sig själv om hurvida man ska köra hårt eller inte.

Foto: Klas Nordentjell

För har man stigit upp i ottan ska man köra hårt – det är en approach som gruppen verkar ha. Fördelen med att rejsa på Djurgården på morgonen är att trafiken är i princip obefintlig och att man inte har långt hem om man blir avhängd (!). Eller nej fel – hittills har ingen lämnat mej ensam även om jag tappar hjul och får lida pin för att komma ikapp emellanåt. Och det allra viktigaste – det finns ingenting som smakar så gott som kaffe och bulle när man svettats en timme. När man efter en genomkörare på cykeln och gofrulle cyklar på skakiga ben till jobbet har man en skön känsla i kroppen som sitter i hela dagen.

Grupper som Le Peloton har spridit ringar på vattnet över hela Sverige och det har under året ploppat upp flera grupper med cyklister som insett hur fantastiskt det är att börja morgonen på cykeln. Faktum är att #CHINADONE funnits under flera år. Bakom initiativet står bland andra Klas Nordentjell som även är med i CK Barriär.

Foto: Emil Rosenberg

Var det någon som kunde missa Cykelklubben Barriär under SM i cyclocross för ett par veckor sedan? CK Barriär är en renodlad CX-klubb som startats i år på initiativ av cyklister i Sverige vars hjärtan slår extra hårt för CX. De går all in och vill sprida den belgiska CX-andan i Sverige med allt vad det innebär från att kötta i leran i skin-suits till att ha riktigt kul tillsammans under rejs och skåla med bärs efter målgång.

Foto: Thomas Niemi

Jag tycker att de fyller i många av de hål som saknats inom svenska cyklism. De kör riktigt hårt och bra men är samtidigt prestigelösa, snygga och har en skön och öppen attityd. Jag tror och hoppas att vi kommer få se mer av dem och cyclocross i Sverige framöver!

Här finns de på Instagram.

Det bästa av en vecka på Mallorca

9 apr 2015

Jag har precis kommit hem från en vecka på cykel på Mallorca. En fantastisk resa som beskrivs bäst i bild.

Plötsligt rullade man fram på en lätt cykel iklädd kortkort, vilket kändes surealistiskt efter att ha trampat genom slask och snö på en tung cykel under vintern.

Mitt sällskap för veckan var en fantastisk skara cyklister som större delen är medlem i "Team Bonk", men även några pinglor från SubXX och David från Örebrocyklisterna. Redan andra dagen gick det som vanligt när Team Bonk kör tillsammans. Den planerade turen söderut från Alcudia ledde plötsligt in på en grusväg - vilket fick en del av gruppen att flina och hylla "sportgrus", och andra att hålla tummarna (styret) för att undgå punkteringar.

Vi kom helskinnade ut från grusvägen och nästa pulshöjning under dagens tur bjöd en fårskock på. Kollar ni noga på bilden ovan ser ni hur nära klungan är att få smaka på fårull!

Möjligheten att cykla i berg tycker jag är något av det bästa med att cykla på Mallis. Jag skrev om hur jag hängde av tyskar uppför öns mest kända klättring Sa Calobra här förra året. Det är ju asjobbigt/fantastiskt att Strava finns och svart på vitt talar om för en hur vinterträningen artat sig. Med andra ord var det en sammanbiten trupp som cyklade nerför backen och sedan önskade varandra lycka till, lättade på all ballast, klämde gels och tog sats för att sätta personbästa uppför den 800 höjdmeter långa klättringen. Jag var taggad till tusen i början...

... för att sedan må sisådär på toppen av backen.

Fingrarna skakade när jag senare under kvällen satt och skulle ladda upp GPS-filen på Strava (vilket blir ännu mer spännande då WIFI:t på Alcudias hotell är lika snabbt som ett modem anno-95, speciellt kl 20, efter att alla ätit middagsbuffé). Men tadam! Jag persade med 4,5 minuter på Sa Calobra och var dessutom bara ett par minuter efter snubbarna i Team Bonk! Tack till Annie Thorén som hjälpt mig att styra upp träningen i vinter, jag skyller allt på dej!

Det ska nämnas att David Klasson i mitt sällskap sopade banan och körde Sa Calobra på 30 min 30 s och detta på en alu-hoj i prisklass en bråkdel av min kolfiberpärla. Respekt!

Att smacka ur benen under en 6 timmar lång bergatur lämnar ingen oberörd, därför valde vi att den tredje dagen cykla norrut till fyren Formentor i lite lugnare tempo. Där har det lagts ny asfalt i år - vilket gör vägen till en av de tjusigaste och mest sevärda på ön i min mening!

Under lördagen lämnade vi tjejer snubbarna ensamma och samlades med andra SubXX:or som också var på ön. Ligga på rulle bakom stora snubbar i all ära - men det ÄR något speciellt med att köra med tjejer. Ni som aldrig provat borde göra det! Damklungan körde ner till Fellantix för att fika och sedan skarvade vi österut till kusten och Porto Cristo. 15 mil gick som ett smort - tack tjejer för ett välkomnande tillbaka i den "ljuvliga världen av belgiska kedjor".

Givetvis måste man upp på högsta (nåbara) toppen med cykel - Puig Major. Vi avslutade resan med att cykla bergskedjan från söder till norr och suga det sista av allt krut ur benen. Hatten av till alla er fighters som körde in i kaklet in i det sista och som även hetsade mej till att göra det. Det går inte att beskriva hur glad jag är över att få ha ett sällskap som håller humör och tempo uppe trots motvind, bonkningar, pyspunkor, slut på mackor på caféet...

Brorsan och David fick ihop 80 mil på sex dagars cykling (jag körde lite mindre, eftersom jag är en "liten tjej" som jag gillar att skylla på när bortförklaringarna tar slut) och bilden ovan talar sitt tydliga språk. Det är jobbigt, man orkar inte gå i trappor på hotellet, man blir solbränd, till slut är man så hungrig att man inte orkar stoppa mer mat från buffén i munnen... men det är roligt och det är värt det när man siter hemma framför datorn och flinar för sig själv åt goda minnen.

Ladda fler


Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!