Ingrid Kjellström | Bicycling.se
Annons

Ingrid Kjellström

Hjältarnas tid är nu

Jag erkänner, jag har varit bakfull sen SM i CX förra helgen. Först var jag trött - helgen var en fysisk och psykisk utmattning. Men när benen slutade kännas tunga övergick känslorna till något annan. Abstinens och saknad - av den kick man får av 40 minuter CX-rejsande - endorfinerna, dynamiken med publiken, leran som stänker upp på benen.

Jag har samlat på mig en del bilder och filmklipp som jag klickat fram på telefonen när jag behövt mej ett gott skratt. Tex bilden ovan (Foto: JP Engstrand) - David Klasson ger allt i herrelitklassen på SM. Detsamma gör min bror Claes i klassen "galnaste publik" (?!). Och den uppmärksamme kan se att även jag deltar i händelseförloppet i bildens bakgrund.

Men trots att jag typ skulle vilja rejsa CX alla helger under hela året tror jag också på kontraster. Man kan liksom inte bli någon super-hero om man inte ligger på sofflocket emellanåt - så kallad off-season som många snackar om just nu.

Kroppar som cyklat många långa mil behöver VILA och huvuden som upplevt och varit med om häftiga upplevelser behöver rensa och smälta säsongen.

Jag har närmare 50 tävlingsstarter bakom mig den här säsongen. Från landsväg, MTB och CX. Det är fantastiskt. Alltså jag tycker det - av följande orsaker:

1 - Natten innan årets första tävling - Östgötaloppet - kunde jag inte sova pga 1000 nervösa fjärilar i min mage som höll mig vaken. Cirka 50 starter senare - typ på SM i CX, var jag givetvis också nervös, men jag har lyckats avdramatisera tävlandet mycket och hunnit lära mej att - man kan bli avhängd, man kan hamna på pallen, man kan vurpa bort sig osv osv - men nästan jämt är det så himla roligt och inte alls livsfarligt och framförallt stärkande på alla plan!

2 - Jag jobbar heltid som teknisk konsult och jag älskar det. Framförallt älskar jag att kunna kombinera det med tävlande på cykel - för det ger mig fart och fläkt. Jag tycker att de som satsar 100% på cykel är hjältar men jag är oftast inte advunsjuk på dem. Jag gillar att kunna återhämta mig vid mitt skrivbord men däremot leka att jag är en proffscyklist på fikarasterna ;).

Nej det är inte alltid lätt att vara en wannabe-proffscyklist och även vilja göra karriär på jobbet. Men jag har fått det att fungera bra och därför tycker jag att även jag och alla andra som bedriver "dubbla karriärer" också är hjältar!

Och det är därför det är dags att vila lite nu. Jag tycker inte att vila innebär att cykla ett pass mindre i veckan och köra färre antal intervaller under någon månad. Jag tycker man även ska försöka med till exempel följande:

- Cykla en sväng men stanna efter någon mil och fika ett par timmar om man har lust.

- Cykla och bli avhängd men strunta i att kriga för att komma ifatt. De som cyklar får snabbt får stå och vänta (i kylan) så länge som man själv kan ägna sig åt att beundra naturen. (Hände mej i lördags, bild ovan, Foto: Martin Söderlund).

- Avinstallera Strava och Instagram från telefonen och datorn. I just did it (haha - jag vet att några inte tror mej när jag säger det) och det är skönt! Palla orka hänga med i det paralella nät-livet hela tiden.

- Baka! Julbaka till exempel! Och inte baka tex "bars som är så smidiga att få ner i fickan".

- Sovmorgon! Sömn är doping! Spinning kl 7, morningspins, distans kl 8 på lördagar - I love it all - men det är underskattat att inte hetsa i sig frukost eller att inte behöva leta efter vantar i mörker (pga solen har inte gått upp).

- Köra CX i Malmö nästa helg! Det kommer bli fest! CK Barriär bjuder in, Katja kommer vara speaker. Och fatta hur kul det är att det anordnas rejs i Sverige i december! Går inte att klaga över att svenska säsongen är så förbaskat kort längre.

Hur ska jag någonsin kunna tävla i något annat än CX? Frågan har väckts i mitt huvud flera gånger under förra veckan. Att tävla i landsväg ute i någon glesbygd där knappt den lokala befolkningen är publik känns inte särskilt lockande längre. Jag tror dock att jag kommer att ha glömt bort detta till våren och stå övertaggad i ödemarken i minusgraderna i metropolen Borenberg i april (Östgötaloppet). Jag har en rolig nyhet som handlar om landsvägscykling på lut som jag längtar efter att kunna skriva om - hur avlägsen än säsongen verkar vara just nu. Stay tuned! (Foto ovan: Jonas Wiking)

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-11-24 08:02


GP, PokémonGo och annat som är hett i höst

Jag tänker inte försöka dölja att jag spelar PokémonGo och tycker att det är suveränt!

Nej, jag cyklar inte och spelar med en iPhone i högsta hugg samtidigt (har redan vaskat tillräckligt med iPhones i år, dock inte i samband med cykling). Men jag har börjat ta Pokémon-stops-pauser under min pendling och börjat cykla små omvägar till jobbet för att få en mer lukurativ färd.

Tar några minuter mer och sabbar snitthastigheten (ironi - jag tävlar inte i "Tour de Finance" under pendling). På köpet får jag se lokala sevärdheter som elstationer (det ryktas att det är där man kan hitta Pikachu). Skämt och sido : det är ett utmärkt sätt att öppna upp ögonen för omvägar och platser i närheten som man annars missar i sitt tunnelseene på vägen till jobbet. Rekommenderas! Handen på hjärtat - hinner du inte lägga 5-10 minuter extra på pendling varje dag? Det bästa av allt med spelet är ändå : snacka med andra Pokémon-jägare.

Jag gillar verkligen att Pokémon river ner barriärer i den mån att människor som annars inte skulle prata med varandra plötsligt fått en gemensam nämnare och knyter kontakter. Precis som med cyklingen, där många av mina bästa kamrater är folk som jag aldrig skulle ha träffat på om våra cykelvägar inte korsats.

Vilken level är jag på då? Några kids som jag träffade på vid ett Pokéstop började skratta när jag berättade det för dem. Behöver jag säga mer?

Ärligt talat är jag en usel spelare, kommer inte i närheten av ett gym utan att åka på stryk. Vilket även för mina tankar in på cyklingen, där jag inte heller är så taktisk och smart i alla lägen. Men jag har kul under resans gång.

GP på Tuvängen - bild från när Stockholm 4-dagars gick där i juni. Foto: Mats Fogeman

Till exempel igår då vi körde GP på Tuvängens gocartbana i Södertälje igen. Köra GP och speciellt på teknisk bana är en öm tå hos mig. Hade hoppats att sommarens timmar framför TV:n och Tour de France och OS gett något - kanske inte till min fart, men kanske till min motvation. Hade fel. Hur mycket man än vill så funkar det inte om man inte har benen och skallen med sig i kurvorna - och där gick jag bet. Däremot körde Camilla Backman ur Stockholm CK så bra att hon vann loppet. Grattis!

Det positiva är dock att jag har en ny chans att köra GP på Skeppsholmen nästa vecka. Missa inte Stockholms mest centrala GP under Stockholmscuppens avslutning nästa vecka. Kommer bli fest!

Tävlingsmässigt återstår flest GP:n för säsongen på landsväg. Tre Berg GP är avslutningen på SweCup och sedan anordnas även Velothon GP i samband med Velothon Stockholm.

I hemlighet är jag dock mer taggad på Rapha 12 hills och Tre Berg som är längre lopp med många höjdmeter. Rapha 12hills går i mina hemtrakter Jönköping och jag ska ner och smygträna i helgen! Har raggat upp en lagkamrat på nätet då den jag skulle köra med från början drog sig ur (brorsan). Ska bli jättekul att köra med en person som jag inte känner mer än jag vet att hon är stark och hängde av mej på SM i Västerås. Therese Bellfors heter min nya lagkamrat och  hon är den enda tjejen som tävlar i elitklass för Jönköpings CK.

Även om det känns lite som höst ute med kulingvindar återstår många godbitar av säsongen alltså!

Det är för övrigt roligt att ni var många som kände igen er i mitt inlägg om hur man känner igen en cyklist.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-08-10 09:01


Hur känner man igen en cyklist?

Hej, jag var imorse uppe i ottan och körde Le Peloton och undrade vad det var för galenskap jag som höll på med när klockan ringde tidigt. Vilken knäppis går upp så tidigt för att lida av mjölksyra?

Fem minuter senare, när jag rullade genom ett öde Stockholm och kollade på soluppgången och daggen i gräset på Gärdet älskade jag varje minut. Det var värt det.

Då väcktes samtidigt idéen till listan nedan - kännetecken för en cyklist - med inspiration av den här roande artikeln om triathleter.

- De betalar stora summor (som de inte gärna räknar på varje månad) utan att blinka om de behöver nya Rapha-jerseys, wattpedaler eller andra cykelprylar (särskild prylar som de tjänar några grams vikt på). När det kommer till att klä sig själva utanför cyklingen är de dock snålare.

- De går upp svintidigt för Le Peloton men är sällan på jobbet lika tidigt.

- De kan gå runt på jobbet och le i smyg om de lyckats plocka ett KOM eller QOM på Strava.

- De tar gärna selfiies med sin bonnabränna på armar och ben (oh nej, det heter visst cykelbränna !). Lägger sedan upp bilder på Instagram och beklagar sig över att de cyklat så många mil att de fått brännan. Men de är väldigt nöjda i smyg.

- Vissa veckor lägger de mer tid på att analysera watt-data, instagramma och stalka folk på Strava än de gör i cykelsadeln.

- De kan tjura en hel dag om deras Garminbatteri dött på en distansrunda eller om Strava buggar när de ska ladda upp ett pass.

- De kan ibland vara mer noga med att trycka på stopp på sin Garmin efter en tur (varde snitthastigheten!) än att till exempel krama nära och kära som väntat på dem  under tiden de varit hemifrån 10 h (6 h cykel, 4 h fika).

- De dricker rödbetsjuice, äter chiafrön, kokosolja och nötter tills de får ont i magen för att bli några % mer uthålliga inför Vätternrundan och andra lopp.

- De säger gärna att Vätternrundan är för mainstream och "inget riktigt lopp". Men om de inte cyklar loppet själva ångrar de sig på loppets dag och deltar ändå på distans genom att hålla koll på sina vänner som kör racet via nätet.

- De har provat på att köra 5 h "bara på vatten", LCHF:kost och andra självpinande aktiviteter för att deffa ner sig till bergagetter a la Tour de France. De har bonkat och gör det inte gärna igen.

- De är noga med att slita av sig hjälmen när de går av cykeln - det är en stilregel. Undantaget är dock då de bonkat efter en tur och rusar till kylskåpet för att tömma det när de kommit hem.

- De får tävlingshorn i pannan vid skyltar vid vägen (skylstpurt) samt vid bufféer.

- De tar alltid påtår - på buféer och på fikat.

- De transporterar sina cyklar i bilar som kostar cirka hälften av en cykel (max).

- I alla deras bästa drömmar finns kolfiber med.

- De ber servitrisen om att få in bröd på bordet innan de tagit beställning om de är på restaurang (vargahungern).

Kommentera gärna om ni kommer på fler punkter!

Läsarnas kommentarer:

- Har sin telefon och kreditkort i en plastpåse. Har riktiga kontanter i plastpåsen, eftersom en del fik på landet tar inte kort.

- Ler i smyg och tänker "amatör" när se ser någon med märke efter kedja eller klinga på vaden.

- Älskar att höra ljudet av hundratals personer som klickar i ena pedalen innan start.

- Räknar kilometer, inte mil &#128521.

- Kan namn på fler byar på Mallorcas berg än hemmavid.

- Vet att cykeln kan bli stulen och får snart reda på att man kan lägga på ett (1) gram på cykelns vikt genom ISR-märkning - snart på alla cyklar utan lås.

- Blandar ogärna olika cykeltillverkares prylar på cykeln. Desto färre olika fabrikat på cykelprylarna, desto bättre. Gärna samma prylar som "det där proffslaget". Och kläderna ska både matcha i färg och tillverkare. Allt för att se ut och uppfattas som ett proffs...

Skriv ut Permalink Kommentarer (8)

2016-08-05 16:45


Det är i gryningen det händer

När du snoozar alarmet på mobilen, när du har tunnelseende fram till kaffebryggaren på morgonen, när du trängs i kollektivtrafiken på väg till jobbet – då har redan grejer hänt på Djurgården i Stockholm. #CHINADONE är ett gäng som kör morgonspinns flera dagar i veckan. Upplägget är enkelt – de ses vid Djurgårdsbron och sätter sedan av i fullt fart upp mot Blockhusudden och tillbaka över Gärdet och Radiohuset. Uppsamling vid bron efter ett varv och sedan körs ett till varv som sedan avslutas med spurt till ett bageri för morgonkaffe.

Foto: Hagen Bender

Jag fick nys om gruppen för ett par veckor sedan och bestämde mig för att göra revolt mot morgon-snoozaren i mig och prova på att cykla med dem. Det är under två minuter efter det att alarmet gått igång och man yrvaket drar på sig bibs:en och letar fram sina lampor i mörkret som inte är särskilt behagliga. Men dessa har man snabbt glömt bort när man kommit ut och upp på cykeln och trampat igång blodcirkulationen. Det är lite pinsamt att jag glömt bort hur mycket energi jag får av att bara lyssna till mina egna andetag och bara se lampans sken framför mig i morgonmörkret. Det är meditation – vissa behöver yoga och mindfullness – för mej faller alla bitar på plats i skallen när jag cyklar på morgonen. Framförallt för att man inte riktigt hinner bråka med sig själv om hurvida man ska köra hårt eller inte.

Foto: Klas Nordentjell

För har man stigit upp i ottan ska man köra hårt – det är en approach som gruppen verkar ha. Fördelen med att rejsa på Djurgården på morgonen är att trafiken är i princip obefintlig och att man inte har långt hem om man blir avhängd (!). Eller nej fel – hittills har ingen lämnat mej ensam även om jag tappar hjul och får lida pin för att komma ikapp emellanåt. Och det allra viktigaste – det finns ingenting som smakar så gott som kaffe och bulle när man svettats en timme. När man efter en genomkörare på cykeln och gofrulle cyklar på skakiga ben till jobbet har man en skön känsla i kroppen som sitter i hela dagen.

Grupper som Le Peloton har spridit ringar på vattnet över hela Sverige och det har under året ploppat upp flera grupper med cyklister som insett hur fantastiskt det är att börja morgonen på cykeln. Faktum är att #CHINADONE funnits under flera år. Bakom initiativet står bland andra Klas Nordentjell som även är med i CK Barriär.

Foto: Emil Rosenberg

Var det någon som kunde missa Cykelklubben Barriär under SM i cyclocross för ett par veckor sedan? CK Barriär är en renodlad CX-klubb som startats i år på initiativ av cyklister i Sverige vars hjärtan slår extra hårt för CX. De går all in och vill sprida den belgiska CX-andan i Sverige med allt vad det innebär från att kötta i leran i skin-suits till att ha riktigt kul tillsammans under rejs och skåla med bärs efter målgång.

Foto: Thomas Niemi

Jag tycker att de fyller i många av de hål som saknats inom svenska cyklism. De kör riktigt hårt och bra men är samtidigt prestigelösa, snygga och har en skön och öppen attityd. Jag tror och hoppas att vi kommer få se mer av dem och cyclocross i Sverige framöver!

Här finns de på Instagram.

Skriv ut Permalink Kommentarer (4)

2015-11-05 10:36


Det bästa av en vecka på Mallorca

Jag har precis kommit hem från en vecka på cykel på Mallorca. En fantastisk resa som beskrivs bäst i bild.

Plötsligt rullade man fram på en lätt cykel iklädd kortkort, vilket kändes surealistiskt efter att ha trampat genom slask och snö på en tung cykel under vintern.

Mitt sällskap för veckan var en fantastisk skara cyklister som större delen är medlem i "Team Bonk", men även några pinglor från SubXX och David från Örebrocyklisterna. Redan andra dagen gick det som vanligt när Team Bonk kör tillsammans. Den planerade turen söderut från Alcudia ledde plötsligt in på en grusväg - vilket fick en del av gruppen att flina och hylla "sportgrus", och andra att hålla tummarna (styret) för att undgå punkteringar.

Vi kom helskinnade ut från grusvägen och nästa pulshöjning under dagens tur bjöd en fårskock på. Kollar ni noga på bilden ovan ser ni hur nära klungan är att få smaka på fårull!

Möjligheten att cykla i berg tycker jag är något av det bästa med att cykla på Mallis. Jag skrev om hur jag hängde av tyskar uppför öns mest kända klättring Sa Calobra här förra året. Det är ju asjobbigt/fantastiskt att Strava finns och svart på vitt talar om för en hur vinterträningen artat sig. Med andra ord var det en sammanbiten trupp som cyklade nerför backen och sedan önskade varandra lycka till, lättade på all ballast, klämde gels och tog sats för att sätta personbästa uppför den 800 höjdmeter långa klättringen. Jag var taggad till tusen i början...

... för att sedan må sisådär på toppen av backen.

Fingrarna skakade när jag senare under kvällen satt och skulle ladda upp GPS-filen på Strava (vilket blir ännu mer spännande då WIFI:t på Alcudias hotell är lika snabbt som ett modem anno-95, speciellt kl 20, efter att alla ätit middagsbuffé). Men tadam! Jag persade med 4,5 minuter på Sa Calobra och var dessutom bara ett par minuter efter snubbarna i Team Bonk! Tack till Annie Thorén som hjälpt mig att styra upp träningen i vinter, jag skyller allt på dej!

Det ska nämnas att David Klasson i mitt sällskap sopade banan och körde Sa Calobra på 30 min 30 s och detta på en alu-hoj i prisklass en bråkdel av min kolfiberpärla. Respekt!

Att smacka ur benen under en 6 timmar lång bergatur lämnar ingen oberörd, därför valde vi att den tredje dagen cykla norrut till fyren Formentor i lite lugnare tempo. Där har det lagts ny asfalt i år - vilket gör vägen till en av de tjusigaste och mest sevärda på ön i min mening!

Under lördagen lämnade vi tjejer snubbarna ensamma och samlades med andra SubXX:or som också var på ön. Ligga på rulle bakom stora snubbar i all ära - men det ÄR något speciellt med att köra med tjejer. Ni som aldrig provat borde göra det! Damklungan körde ner till Fellantix för att fika och sedan skarvade vi österut till kusten och Porto Cristo. 15 mil gick som ett smort - tack tjejer för ett välkomnande tillbaka i den "ljuvliga världen av belgiska kedjor".

Givetvis måste man upp på högsta (nåbara) toppen med cykel - Puig Major. Vi avslutade resan med att cykla bergskedjan från söder till norr och suga det sista av allt krut ur benen. Hatten av till alla er fighters som körde in i kaklet in i det sista och som även hetsade mej till att göra det. Det går inte att beskriva hur glad jag är över att få ha ett sällskap som håller humör och tempo uppe trots motvind, bonkningar, pyspunkor, slut på mackor på caféet...

Brorsan och David fick ihop 80 mil på sex dagars cykling (jag körde lite mindre, eftersom jag är en "liten tjej" som jag gillar att skylla på när bortförklaringarna tar slut) och bilden ovan talar sitt tydliga språk. Det är jobbigt, man orkar inte gå i trappor på hotellet, man blir solbränd, till slut är man så hungrig att man inte orkar stoppa mer mat från buffén i munnen... men det är roligt och det är värt det när man siter hemma framför datorn och flinar för sig själv åt goda minnen.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2015-04-09 15:12


Le Peloton - att bli avhängd till ett beroende

Le Peloton har sedan sin uppstart förra året varit väl känt bland cyklister i Stockholm. Konceptet är att mötas tidigt två morgnar i veckan i utanför Urban Deli i Sickla för att köra varandra trötta innan frukost. Det har blivit så populärt att en liknande grupp startats upp även norr om Stockholm. Mer information finns på Le Pelotons Facebooksida här eller hemsidan här.

För de som inte cyklat med Le Peloton kan man lätt tro att cyklisterna mest samlas för att ta selfies över en god frukost på ett hippt Södermalmsfik. Skämt och sido - nu inser jag varför man inte får se bilder på någon som cyklar utan endast foton av kaffe latte och flinande cyklister på Instagram på onsdagar och fredagar. Det går för snabbt för att hinna plåta cyklister i klungan mellan klockan 6 och 7.

En kombination av lättja och feghet fick mig att inte våga mig upp till tidiga morgnar med Le Peloton förrän en "snäll grupp" utannonserades på Facebook. Den är till för oss som inte vill ställa klockan ohumant tidigt för att sedan få ligga på rulle i max typ en minut i ett industriområde och sedan bli avhängd. Le Pelotons första grupp kör ju skitsnabbt. Den andra gruppen ska på pappret hålla betydigt lägre tempo.

Trots det var jag nervös när jag rullade ner till Sickla på öde gator för ett par veckor sedan. Det kändes lite bättre när jag såg att fler än jag, faktiskt många - säkert 40-50 cyklister, samlats för att cykla i soluppgången. Däremot kändes det inte bättre efter cirka tre minuter cykling i klungan. Ryckigt och lite vingligt, det är vanligt för en grupp cyklister som inte kört tillsammans tidigare och det är okej. Men tempot var högre än det som utlovats och plötsligt tog hela gruppen vänster upp för en backe utan att jag var med på noterna.

Ilskan steg i takt med pulsen när jag fick jaga ikapp gruppen upp för backen. Jag trodde vi skulle köra tillsammans?! Jag är en sosse-cyklist som efter flera Vättern-satsningar hör "alla ska med" eka i min skalle, speciellt i uppförsbackar. Fattade typ inte de andra vilken kraft de förlorade i gruppen om de hängde av mig efter bara ett par kilometer?!

Ingen fara på taket - jag kom ikapp gruppen. Kunde andas ut när jag hade en rulle framför mig igen. Men inte länge till - när nästa uppförsbacke kom fick jag tugga styrlinda och lyssna på mina egna ilskna tankar "himla hetspellar, varför kan de inte slå av på tempot när det går uppför?!".

Efter ett par gånger på maxpuls var jag dock för trött för att ens höra mig själv gnälla. Jag bara körde. Och då började det gå upp för mig - vi kör tillsammans! Det är jobbigt men det är riktigt kul! Vi kör tillsammans för att få bra träning. Man behöver inte säga så mycket i gruppen - alla har samma mål, att ta i ordentligt och att bli svettiga. Ett tyst avtal som ackompiljeras av den vackra soluppgången över Stockholm.

Efter en timme och lite mer än tre mil körning i söderort rullade vi tillbaka in över Södermalm igen och mitt humör var, trots några rejäla dippar, betydligt bättre än när jag vaknade samma morgon. Jag kom även ihåg att jag hörde ledaren, Nicolas Remires, säga något i stil med att "om man går upp tidigt för att träna så ska man få sig ett bra pass och en genomkörare" i en intervju på Husky Podcast. Tror inte att jag riktigt förstod vad han menade förrän att faktiskt provat på det själv. En timmes cykling med Le Peleton kan vara en av mina mest effektiva träningstimmar i år.

Som grädde på moset serverar dessutom Cykelcafé Le Mond frukostbuffé klockan sju, vilket är precis vad en hungrig och matt cyklist vill ha efter en timmes hårdkörning. Detta dessutom tillsammans med andra cyklister som är lika trött-glad-svettiga som du själv. Perfekt start på morgonen! 

Till er som inte provat att köra med Le Peloton än - jag rekommenderar det varmt. Du kommer bli trött, men du kommer få bra träning och garanterat komma i från passet mer nöjd och glad än vad du var innan! Själv längtar jag till onsdagar och fredagar med skräckblandad förtjustning och grämer mig över att racersäsongen snart är över! (men gruppen för vidare på CX under vintern).

Tack Catarina Axelsson för bilderna!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-09-21 07:27


Ber om ursäkt ifall jag kör vingligt framöver

Tjena Sverige, jag är hemma igen! Planen var att acklimatsera mig i lagom fart från cykeln. Tyvärr är cykeln ännu kvar i resväskan och istället fick jag nästan färdas med ambulans som första transport. Det blir aldrig som man tänkt sig och så vidare. Nu är jag förvisad till sängen ett tag och då hinner man med att reflektera över saker och ting och det är inte att underskatta.

Vad kommer jag att sakna mest från Schwiez?

- Bergen. Det finns ingenting som får de jobbiga stunderna på cykeln att försvinna lika snabbt som vyn över en bergsrygg. Sista veckan i Lausanne hittade jag en oas i form av en intervallbacke fem minuter från mitt hem. Hundra höjdmeter mjölksyra bakom knuten! Vart kan jag flytta i Sverige för att finna på detta?

- Mindre fix och styr innan cykelavfärd. Ibland funderar jag över hur det kan finnas så många cyklister på vägarna i Sverige? Det verkar vara ett mindre projekt för gemene svenske cyklist att komma upp på cykeln. De vita strumporna måste vara strykta och manglade, satelliterna måste stå i rätt kurs på himlen för att Garminklockan ska fungera och vinden måste blåsa från rätt håll. Mina schweiska/franska cyklistvänner har inte så många kritierer som ska uppfyllas för att de ska komma ut och cykla. De bara kör, oavsett om kläderna matchar eller ej.

- Ingen fixering kring maten. Tack alla svenska elitmotionärer för alla stories jag har kunnat dra när det blivit tyst runt middagsbordet. Det fungerar alltid att berätta om hur svenskarna "ser bröd och pasta som gift alla dagar i veckan förutom veckan innan Vättern, då äter de det tills de får stopp i magen". Eller "en vecka innan ett race dricker svenskarna svindyr och äcklig röd juice som får dem att kissa rött i tron på att det ska göra de snabbare" (rödbetsjuice).

- Inget behov av den digitala bekräftelsen. Vad som händer just där och då - vem som vinner den sista sprinten upp för toppen - väger tyngre i Schweiz än vad till exempel en placering på Strava gör. I Schweiz räknas cykelpasset även om det inte förevigats med foto på Instagram, pulskurva på Funbeat och bild av fikat på Facebook.

Nu ligger jag och är bitter i min säng men samtidigt har jag bestämt mig för att denna svackan ska få mig att vakna upp som optimist. Därför, vad är då det bästa med att komma hem till Sverige?

- Planeringen. Äntligen väntar uppstyrda rundor med exakta kilometerantal (nåja) och fikaplatser avtalade i god tid innan avfärd. Fantastiskt. Jag är trött på att stå halvbånkad utan teckning på telefonen bland fransmän som argumenterar om vilket håll hemåt ligger och om vi ens kan fylla på vatten inom några mils avstånd.

- Finrulle. Om någon som kommer köra med mig framöver upplever att jag kör vingligt eller ojämnt ber jag om ursäkt redan nu. Jag har cyklat med män som inte skolats i klungkörning utan drivs av sina instinkter under tio månader. Ser fram emot att cykla på finrulle bland cyklister här hemma som kan göra alla tecken från vägarna i sömnen.

- Maten. Vet någon hur många liter rödbetsjuice som är tillåtet att importera från Tyskland? Finns det en gräns har jag säkerligen överskridit den då jag under förra året gjorde allt jag kunde för quick-fix inför Kalmar Ironman och importerade fler liter av den ädla drycken.

Så fort jag är på benen igen är jag säker på att den sista listan kan göras längre! Den som väntar på något gott... och OBS, ta allt ovan med viss ironi. Jag ser fram emot att cykla med er alla svenskar!

Skriv ut Permalink Kommentarer (3)

2014-07-06 17:15


Rekordförsök på Alpe d`Huez

Jag har turen att få tillbringa helgen på den vackraste plats jag hittills besökt med min cykel, Alpe d´Huez. Från mitt sovrumsfönster har jag den här utsikten:

Jag bor hemma hos en fransman som är uppvuxen i en av de sista krökarna av den berömda Tour de France klättringarna till Alpe d´Huez. Det är 21 serpentinkrökar på den ca 14 kilometer och 1100 höjdmeter långa klättringen upp till byn. Christian, som min värd heter, har alltså sett nästan alla omgångar av Touren från sitt hem. Man kan tro att han festar till det som de många åskådare som kommer hit för att heja på cyklisterna i Touren, men faktum är att han avskyr juli månad eftersom det innebär en stor fara för hans hus. Folk försöker klättra upp på hans tak och tälta i hans trädgård. Lösningen han funnit på detta är att leja några tyskar som ser skrämmande ut och som ockuperar hans gargeuppfart.

Nu vet jag att ni undrar hur snabbt jag körde den berömda klättringen från Le Bourg d-Oisians upp till byn?!

Eftersom vi bor uppe i Alpe d´Huez fick vi börja cykelturen med att rulla ner för klättringen, jag och min franska guide och hjälpryttare Pierre. Något som alltså gav utrymme för att planlägga hur man skulle ta kurvorna på vägen upp för att köra så snabbt som möjligt. Det är ett coolt område att cykla i - hela dalen luktar cykel, trots att det är mars och skidsäsong. Efter en warm-up nere i dalen satte vi fart uppför. Givetvis var jag lite nervös när stigningen började, man vet aldrig vilket humör klättrarbenen behagar vara på.

Det fina med klättringen är att varje serpetinkurva är numrerad. 21 kurvor ska tas och det är ett jämnt mellanrum mellan dem. Bra för pannbenet - varje avklarad kurva är en bedrift i sig. Dessutom är den brantaste delen (maxlutning på 14%) precis i början, den den värsta delen är snabbt avklarad. Överhuvudtaget är klättringen faktiskt snäll - den är jämn och dessutom är utsikten över bergen så vacker att man inte riktigt hinner lyssna på sina ben när de gnäller.

Nu får jag det att låta som att jag klämde 1000 höjdmeter i ett andetag - så var det inte alls. Min puls lade sig stadigt precis på gränsen till rött och emellanåt var det riktigt jobbigt. Speciellt eftersom det var fredag eftermiddag och jag fick dela vägen med franska semesterfirare som ville upp till sina chalets och sätta på fondue-grytan och korka upp vinet till helgen. Jag tror att grabbarna i Touren har en bättre hejarklack än så.

Min franska hjälpryttare kom ner och mötte mig när jag hade ett par kilometer kvar. "Ca va?! Tu aimes?" frågade han och jag flåsade fram att "Jo det är en trevlig klättring eftersom man hinner hämta andan och ta det lugnt i krökarna". Då stirrade han oförstående på mig och sa att krökarna är till för att lägga i en extra växel, hur kunde jag tro något annat? Pierre var 12 minuter snabbare än mig (och hann således hämta andan på toppen, bild ovan), det kanske förklaras av våra teorier om kurvtagning?

Ahmen hur snabb var du då Ingrid?! En timme och tolv minuter flås och mjölksyra! Behöver bara träna lite till så kan jag ligga på rulle på snubbarna i Touren nästa år, eller vad tror ni?

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-03-29 19:04


Quick-fix till sommarformen?

Jag har sett att det är många i Sverige som gjort landsvägspremiär för året i helgen. Gratulerar! Detta är dock synonymt med att man inte längre kan skylla på tung vintercykel, winter-shape och andra parametrar som gör att Garmin inte visar fina siffror i medelhastighet. Jag provade ett quick-fix för att snabbt skala av de där vinterkilona som inte gör sig så väl i bibs och tight tävlingströja.

Köpte nämligen en ost av en schwesisk bonde uppe i bergen förra helgen när jag åkte skidor. Osten förvarades i en källare som inte alls skulle vara godkänd enligt några svenska hygienregler. Men den var riktigt god, speciellt efter fem timmar på skidor. Precis som jag och mina polare skämtade om blev jag dock givetvis rejält magsjuk lagom till helgen. Förvisad till sängen under ett par dygn, men kom ut på andra sidan cirka tre kilo lättare och med ett rejält cykelsug i benen (eftersom våren gjorde sin ankomst även i Lausanne den här helgen). Rackarns så det ska gå i backarna nu när jag kommer snitta högre watt per kilo kroppsvikt av mig själv! Snacka om att det var värt att ligga i fosterställning ett par dagar!

Det komiska med den här historien är att de fransmän jag bor med inte blev magsjuka. Och så är det den svenska tjejen i kollektivet som är fröken nyttig och predikar om vikten av att äta stabil frukost, protein till varje måltid och ehhh.. kanske inte vin till maten på vardagar? Fransmännen tycker jag är galen som ödslar två minuter på att värma frukostgröten i micron varje morgon. Varför göra en sådan uppoffring när man kan hälla upp "Nougat pillows" i en skål på tre sekunder? Att man käkat gröt och tagit sina vitamintabletter till frukost i flera år är inte så mycket värt när magen inte pallar inhemsk ost...

Nej, jag rekommenderar ingen att komma i form genom maginfluensa. Vart jag vill komma med detta är att mina franska roommates är några av de mest friska och energifyllda personer jag känner. De är bevislingen friskare än mig, springer snabbare än mig och bestiger högre toppar än mig. Ändå har de aldrig hört talas om LCHF, 5:2-fasta eller raw food. De käkar vad som faller de i smaken tills de är mätta och belåtna och det är bra så. Det är riktigt givande och roligt att bo och träna med dem. Jag tror vi kan mötas någonstans i en komprimiss mellan gröten och vinet.

Personligen har jag lidit av "hälsodjävulen" i mycket värre form än vad jag gör just nu och bettet mig vansinnigt. Bara druckit proteinshake efter fem timmar distanspass (måste ju bygga upp kroppen!), undvikit frukt (för mycket socker!) och tackat nej till all alkohol (inte bra för återhämtningen!). Gått runt med en konstant knorrande mage, för låga energinivåer och ångest. Kallat det "bra för formen" när vi alla egentligen vet vad det handlar om: all extra vikt är av ondo!

Lisa Ström skrev ett riktigt bra blogginlägg om raw food och "ren" kost som jag tycker att alla ska läsa och reflektera över. Petra Månström skrev också om ett liknande ämne, nämligen det där med formnojan. Kloka kvinnor!

Själv insåg jag att det är mycket roligare att cykla och faktiskt att leva när man käkar och dricker lagom mycket av det där som man gillar och som ger energi. Det tog mig dock några smällar rakt in i kaklet innan poletten trillade ner, finns mer att läsa om här. Jag tror att ett glatt humör och livsglädje ger bra mycket mer för både fart och form i slutändan än om jag väger några kilo mindre eller levt typ "rent och glutenfritt".

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-03-10 18:14


Du är väkommen in i pretto-cyklist-världen!

Det är kul att jag har fått en ny bloggkollega på Bicycling senaste veckan. Annie Söderberg bloggar bredvid mig och förutom att spana in hennes blogg borde ni även kolla in projektet She Rides (finns även på Facebook) som hon driver med Jessica Clarén. Sherides är för brudar som har gemensamt att de gillar att cykla sig svettiga och det gör mig så glad. Jag är nämligen säker på att det finns mängder med tjejer som älskar att cykla men som inte vågar ge sig ut på vägarna tillsammans med andra cyklister.

Jag bjuder på en bild av mig själv som cykel-rookie. För tre år sedan köpte jag min första racer och på bilden ovan hade jag precis cyklat tre mil för första gången. Jag var stolt och glad men jag hade förbannat ont i kroppen eftersom jag cyklade runt med för låg kadens och med för lågt tryck i däcken. Vore det inte för att jag var dumdristig och började cykla med en klubb tror jag att den där cykeln stått långt inne i ett förråd nu.

Att cykla med en cykelklubb/något slags sällskap vill jag rekommendera alla som satt sig på en racer! Det kan ta din cykling till högre höjder – mer kunskap, mer nöje, högre hastigheter, nya vänner, gott fika… listan kan göras lång. Och man behöver inte ”kunna snitta 30″ för att gå på en träning. Själv snittade jag kanske 23 km/h när jag gick på min första träning. Och där blev jag även avhängd av ett gäng äldre damer i lugna gruppen första gången (men de väntade på mig vid backens slut!).

Det är förbaskat synd att det ska kännas som att en sådan barriär måste brytas för att man ska bli en "riktigt cyklist". I mina ögon är alla som gillar att cykla cyklister. Det är en hemsk myt att "riktiga cyklister" alltid verkar cykla runt snabbt i nytvättade vita strumpor, aldrig blir avhängda, alltid har kedjan på stora klingan när de blir plåtade, aldrig lipar över mjölksyra utan kallar det ”uppfrisknande” och dricker en beräknad mängd nyttig proteindrink gjord på ”raw food” när de kommer hem från sina 5-timmars-pass. Inte konstigt att man blir avskräckt från cykelsporten när den ska verka så pretto...

Det är helt okej att cykla runt i pappas gamla träningsoverall i brist på andra kläder, inte ha vattenflaskor som matchar, snitta under 20 km/h, få juniorränder på utsidan av vänster ben, ringa mamma när man inte orkar cykla hela vägen hem, lägga sig i ett dike under Vätternrudan, gå bärsäkargång i kylskåpet (med hjälmen kvar på huvudet) efter jakten på något sött efter distanspass eller cykla fem kilometer och sedan sätta sig och fika istället för att cykla planerad distans på grund av att man är för trött. Till exempel. Så länge du har kul på kuppen och sitter på en hoj är du en cyklist och det ska du vara glad över! Jag har gjort allt ovanstående även om jag betraktas som en "riktig cyklist" eftersom jag innehar elitlicens och cyklar runt på en kolfiberpärla.

Brudar - jag hoppas att ni möts genom Sherides och att det blir trångt på vägarna hemma i Sverige i vår och i sommar! Jag ser fram emot att träffa er! Desto fler man är desto roligare blir det (och desto snabbare kan man faktiskt cykla! Jag har aldrig varit så snabb som när jag cyklade med tjejklubben Sub-XX förra året).

Skriv ut Permalink Kommentarer (6)

2014-02-26 21:04


Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser