Ingrid Kjellström | Bicycling.se

Ingrid Kjellström


Liten cyklist med stora drömmar. Tävlar med och är team-manager för Stockholm CK:s damlag. - @stockholmcykelklubb
Tävlar i cyclocross för Sveriges gladaste CX-klubb CK Barriär - @ckbarriar
Finns också på Instagram under @ingridkjell

Cykling blir glädje i Italien!

23 sep 2013

Jag har varit i Italien i helgen och cyklat och min spontana reaktion dagen efteråt är: YES! Nu vet jag vad mina ben är gjorda för! Cykla i berg!

Vi tar det hela från början. I helgen fick jag nämligen angenämt besök av en bror och två goda cykelpolare från Sverige. Vi åkte från Zurich till Marzio, vilket är en miniby som ligger nära Lugano, precis på gränsen mellan Schweiz och norra Italien - i alperna. För att nå till hotellet behövde man bestiga en backe på ca sex kilometer och med en lutning på 6%. Kan kallas "lagom nedvarvning", eller "det där får ni sota för senare!"...

På fredagen cyklade vi en runda som gick ungefär såhär och målet med rundan var att besöka cykekyrkan Madonna del Ghisallo. Turen innehöll tre rejälare klättringar och när vi mötte den första, efter cirka tre mil, flinade jag inte som på bilden ovan. Jag flåsade så det ekade bland träden och knäppte förtvivlat på mina växlar för att hitta en lägre växel.

Efter ett snabbstopp i Arogono blev det inte bättre. På gränsen mellan Schweiz och Italien ligger klättringen Via Confine, som börjar med en 18%-skylt. Efter några kilometer var det dock som om att mina ben accepterade mjölksyran. Det blev normalläget. Och 20 km/h kändes nästan som en snabb hastighet emellanåt. Dessutom var jag mäkta kaxig eftersom min polare Andreas, med ett kompakt vevparti, trodde jag skulle hoppa av cykeln när det var som brantast. Det gjorde jag inte! Jag tog mig upp. Det var dock ingen skön syn, skulle knappast kallas cykling utan snarare krig på cykel.

... och när en klättring är bestigen försvinner alla jobbiga tankar ur skallen i samma takt som mjölksyran ur benen. Livet känns fantastiskt och i just i italienska alperna kryddar de fina utsikterna på glädjen ännu mer.

Men att cykla i berg slukar energi ur ett par ben som inte är vana vid klättring! Det känns galet när magen kurrar efter fyra mil. Då är det lyckligt att italienarna hyser pizzerior och caféer i även de minsta byarnas gathörn. Pasta och cola smakar aldrig lika bra som efter svettig cykling!

Vi fortsatte ner till Lake Como och tog båten över till Belaggio. Där började klättringen upp till cykelkyrkan. Sträckan kallas Ghisallo, och av markeringarna på vägen att tyda borde det gå ett cykellopp där. Ett lopp där målgången är precis vid kyrkan.

Cykelkyrkan var väl värd ett besök och en klättring på en mil! Väggarna är klädda med cyklar från tidigare vinnare av Girot och där brinner ett ljus för alla cyklister som omkommit. Där finns även ett cykelmuseum, vilket vi tyvärr inte hann besöka.

Vid tidpunkten då vi nådde kyrkan hade vi hunnit med ett antal kaffestopp, en punka (på tubhjul), en försening av en färja och några andra äventyrliga incidenter. Klockan började bli mycket och vi insåg att mörkret kunde bli en fiende. Vi hade nämligen varken lampor eller reflexer med oss i fickorna.

Turen gick vidare mot Como och där var vägarna fortsatt fina, men fredagstrafiken obehagligt tät. När man cyklar under stress med tolv mil och 2000 höjdmeter i benen är man inte sitt bästa jag. Vi fick splittra vår grupp i Como, för att två av oss skulle hinna hem till hotellet innan mörkrets ingång.

Mitt sällskap, Håkan, säger att jag bånkade framme i Como. Det låter ju mer spännande om fallet vore så, men jag kan att det inte var så! Efter en pizza i magen cyklade jag dock betydligt snabbare än tidigare. Vid det laget började det mörkna och när gatljusen tog slut hoppade vi av cyklarna och hade turen att få smaka på den italienska gästfriheten. Bildbevis nedan - precis vad en svettig och trött cyklist kan önska sig en fredag klockan nio! Pizzeria Chariot i Malnate - åk dit om ni får möjligheten!

Jag spenderade 14 timmar i bibs i fredags. Cyklade cirka 14 mil och besteg 2600 höjdmeter. Det gick inte riktigt som vi hade planerat - jag åkte nämligen bil den sista bilen hem till hotellet och mina vänner tvingades leda cyklarna upp för backen. En helt galen cykeldag. Men en av de tre bästa i mitt liv. Ibland blir det lite roligare och lite mer spännande när det inte blir som man tänkt sig :).

Cykelturist i hjärtat av Schweiz

16 sep 2013

Finns det något bättre än att ha en veckas semester i början av september i Schweiz? När vädret är precis sådär lagom varmt - 20-25 grader och turisterna börjat avlägsna sig från vägarna? Nej, jag skulle inte tro det! Dessutom har Schweiz ett utmärkt kartsystem online - Veloland.ch. Perfekt för förvirrade turister som jag själv. På Veloland finns alla landets cykelbara vägar kartlagda och man kan dessutom få information om bland annat höjdmeter, underlag och boende på vägen. Det finns även olika rutter med olika nummer längs vägen att följa.

För en vecka sedan tog jag, två vänner och våra cyklar tåget till Bern. Bern ligger längre norrut i Schweiz, precis vid foten av "Jungfrau-området". Det är vad man kan kalla Schweiz hjärta - ett område med sjöar, berg, dalar och en glaciär. Från Bern styrde vi kosan sydöster ut, mot Interlaken.

Att ta med cykeln på tåget är för övrigt superenkelt - det finns speciella cykelvagnar med cykelställ på varje tåg. Man ska dock vara noga med att ställa cyklarna i cykelvagnen och lösa biljett även för cykeln. Biljetten för cykeln kostar 18 CHF, ca 140 kr, för en dags resande. De är regelryttare i det här landet, om man inte sköter sig är det svårt att prata sig ur en böter. Jo, vi lärde oss detta den hårda och praktiska vägen... lession learned!

På vägen till Interlaken passerade vi Thun och Spiez, som är trevliga små städer belägna vid Thunsjön. Det är ett lättcyklat landskap över en lummig landsbygd - en idyll! Det visade sig att de regionala cykelvägarna (finns även nationella) stundtals gick på mindre grusvägar.

Nej, det är inte en fröjd att rulla på 23 mm däck över sådana underlag. Eftersom mina vänner cyklade på mindre snabba cyklar än min egen och vi kånkade på ryggsäckar kändes det ändå helt okej. Resan blev mer viktigare än målet, vyerna viktigare än farten. Tror det kallas cykelturism? Ett nytt synsätt för mig till cykling. Ett synsätt och en behagligt låg fart som går snabbt att anpassa sig till och tycka om!

När vi närmade oss Interlaken började bergen torna upp sig omkring oss och utsikten blev ännu finare. Jag ska bli en bergsget. Jag ska lära mig cykla snabbt upp för berg. Fast inte när jag har 10 kg på ryggen. Då räcker det med att beundra bergen nerifrån!

Interlaken betyder just "mellan sjöar" och på andra sidan av den lilla staden ligger Briensjön. Interlaken är en lyxort för folk som gillar att vistas i berg men inte nödvändigtvis vill bli smutsiga på köpet. Alltså går gondolerna därifrån fullastade upp till toppen av Jungfrau (4158 möh). Jag och mitt sällskap bestämde oss, efter en natts övernattning, för att ta hojarna med upp i bergen istället. Mer om det snart! Tills dess finns min tillvaro även på Instagram, jag heter endorfinkick_ där.

Första klättringen i Schweiz

12 sep 2013

Min första riktiga cykeltur i Schweiz nådde till Mont Tendre - som är Jurabergens högsta topp inom landsgränsen. Den mäter 1679 meter över havet. Med en landsvägshoj är det dock bara möjligt att ta sig till 1615 höjdmeter.

Det var förra lördagen vi gav oss iväg - undertecknad tillsammans med en holländare och två andra svenskar. Holländaren hade gjort efterforskning kring rutten och jag hade bara nickat och sagt att "jo men jag gillar ju att cykla i backar". Visserligen hade jag tittat lite på bilderna på Cycling Challenge och konstaterat att det såg ut som en fin väg. Däremot hade jag inte granskat höjdkurvan särskilt noga...

Jag var glad i hågen när vi cyklade iväg. Det var varmt, ca 25 grader, och solen sken starkt. En ypperlig cykeldag. Vägen ledde uppför genom små gemytliga byar, hela tiden på en nivå som var lagom jobbig. När vi cyklat 30-40 kilometer och holländaren (den beläste) knaprat bars och sagt att "det blir mycket mer kuperat än såhär" ett par gånger började jag dock ana onåd. Det skulle antagligen bli mer kuperat... jag drack en Cola för att ladda upp socker- och vätskenivån i kroppen innan vi bestämde oss för att köra fri fart upp till toppen.

Vad som väntade var alltså en stigning på 1000 höjdmeter under en sträcka av en mil. Med lite enkel huvudräkning blir det en snittlutning på 10%.

Plötsligt möttes vi alltså av en backe som inte tog slut. Den slingrade sig uppför ett berg som man inte såg toppen på (mest på grund av träd dock). Det kom faktiskt som en chock för mig. Benen och huvudet började slå bakut efter någon kilometer. Mjölksyran steg konstant i musklerna och skallen bjöd på en mental berg- och dalbana. Ena stunden tänkte jag "wow vad häftigt!", andra stunden ville jag vända hem och skylla på "jag mår dåligt sen Ironman för två veckor sedan". Holländaren, som satt på en bättre mtb försvann snabbt med lätta tramptag framför mig. Janne, till höger på bilden ovan, var i mina hasor. Och vem tycker om att bli omcyklad?

Givetvis gav jag inte upp. Jag slet, svettades och krigade mot mina hjärnspöken. Hastighetsmätaren visade knappt över 10 km/h och solen brände förskräckligt. Efter ca 7 kilometer tog den stora vägen slut och fortsatte in i en kohage på en smal liten väg. Det kan kallas pittoreskt eller så kan man tänka "vad gör jag här?!". Men vid det laget var målet nära...

Och vi kom upp på toppen! Där satt glada pensionärer på en veranda och drack kaffe och käkade ost. De hade antagligen åkt lift upp och undrade vad jag var för dumpucko som släpade med mig min cykel upp för en backe. Om jag hatade min hoj tio minuter tidigare kan jag tala om att jag älskade den nu. Det är otroligt häftigt att vinna över mjölksyra och hjärnspöken och att dessutom få schyst utsikt och en bra bild (ovan) på köpet! Dessutom smakar cola aldrig lika gott som efter en svettig bedrift! (bilden nedan)

Det visade sig att vår snabba huvudräkning nästan stämde. På Strava är Mont-Tendre segmentet 9 km och lutar 9,6% i snitt. Tyvärr svek min Garmin mig dagen till ära och jag fick inte segmentet registrerat. Däremot satte jag cirka tio andra "Queen Of Mountains" under dagen. Alltid roligt att "markera revir". Tyvärr var jag den första bruden som cyklat på vissa sträckor, inte lika häftigt.  

Vägen hem gick bara utför - skönt för benen men kallt för fingrarna! Hela turen slutade på 80-km någonting. Lagom långt för en bergsrookie som jag. Men det gav mersmak - jag ska försöka samla så många cykelmil som möjligt innan snön gör entré här!

Uppe och rullar i Schweiz!

5 sep 2013

Hej!

Nu har min cykel rullat i Schweiz en vecka! Det tog cirka tio dagar - tio dagar för mycket innan jag byggde ihop den. Anledningarna till det var att mina fötter strejkade efter Ironman Kalmar samt att det tog och tar tid att skaffa sig en tillvaro här i Lausanne.

Det är september men jag har i år inte cyklat i lika varmt och skönt väder som det är här nu. Ikväll visade termometern 27 grader klockan 17 när jag rullade ut mot vingårdarna öster om Lausanne. Dessutom är utsikten slående så fort man kommer upp på höjderna utanför stadskärnan. Genévesjön är azurblå och bergen reser sig i varje vädersträck runt vattnet! Det går helt enkelt inte att klaga på tillvaron.

Jag har hunni utforska området runt Lausanne en del, men det är större än vad man kan tro och jag har cyklat vilse ett par gånger. Senast igår kväll. Det är inte roligt att vara vilse ute på vischan i ett främmande och kuperat land utan gatlyktor... men det är dock ett bra sätt att lära känna omgivningarna på!

För kuperingar - det finns det gott om. Hela Lausanne ligger i en backe och det är i princip omöjligt att ta sig till fots/på cykel mellan två tunnelbanestationer utan att få några höjdmeter på köpet. (Det ska då tilläggas att det är oerhört kort mellan stationerna här. Tunelbanesystemet är världens minsta). Det händer ofta att cyklister kör förbi mig när jag kämpar på uppför backarna. Något som gjorde mig fruktansvärd förnärmad de första dagarna. Okej att jag inte är någon bergsget (än!), men så svaga klätterben har jag väl ändå inte? Tänkte jag i min vrede - tills jag upptäckte att typ varannan cyklist sitter på en elcykel i den här staden. Och själv har jag inte ens en komakt utväxling...

I övrigt är Schweiz väl anpassat för cyklister! Det är tillåtet att ha med sig cykeln på så väl alla tåg som tunnelbanor. Dessutom får man cykla på nästan varje enkelriktad gata. Det uppskattas!

Hitills har jag hunnit med en ordentlig klättring - Mont Tendre i Jurabergen på 1604 höjdmeter. Det var en pärs! En pärs värd ett eget inlägg som kommer snart!



Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!