Ingrid Kjellström | Bicycling.se

Ingrid Kjellström


Liten cyklist med stora drömmar. Tävlar med och är team-manager för Stockholm CK:s damlag. - @stockholmcykelklubb
Tävlar i cyclocross för Sveriges gladaste CX-klubb CK Barriär - @ckbarriar
Finns också på Instagram under @ingridkjell

Du är väkommen in i pretto-cyklist-världen!

26 feb 2014

Det är kul att jag har fått en ny bloggkollega på Bicycling senaste veckan. Annie Söderberg bloggar bredvid mig och förutom att spana in hennes blogg borde ni även kolla in projektet She Rides (finns även på Facebook) som hon driver med Jessica Clarén. Sherides är för brudar som har gemensamt att de gillar att cykla sig svettiga och det gör mig så glad. Jag är nämligen säker på att det finns mängder med tjejer som älskar att cykla men som inte vågar ge sig ut på vägarna tillsammans med andra cyklister.

Jag bjuder på en bild av mig själv som cykel-rookie. För tre år sedan köpte jag min första racer och på bilden ovan hade jag precis cyklat tre mil för första gången. Jag var stolt och glad men jag hade förbannat ont i kroppen eftersom jag cyklade runt med för låg kadens och med för lågt tryck i däcken. Vore det inte för att jag var dumdristig och började cykla med en klubb tror jag att den där cykeln stått långt inne i ett förråd nu.

Att cykla med en cykelklubb/något slags sällskap vill jag rekommendera alla som satt sig på en racer! Det kan ta din cykling till högre höjder – mer kunskap, mer nöje, högre hastigheter, nya vänner, gott fika… listan kan göras lång. Och man behöver inte ”kunna snitta 30″ för att gå på en träning. Själv snittade jag kanske 23 km/h när jag gick på min första träning. Och där blev jag även avhängd av ett gäng äldre damer i lugna gruppen första gången (men de väntade på mig vid backens slut!).

Det är förbaskat synd att det ska kännas som att en sådan barriär måste brytas för att man ska bli en "riktigt cyklist". I mina ögon är alla som gillar att cykla cyklister. Det är en hemsk myt att "riktiga cyklister" alltid verkar cykla runt snabbt i nytvättade vita strumpor, aldrig blir avhängda, alltid har kedjan på stora klingan när de blir plåtade, aldrig lipar över mjölksyra utan kallar det ”uppfrisknande” och dricker en beräknad mängd nyttig proteindrink gjord på ”raw food” när de kommer hem från sina 5-timmars-pass. Inte konstigt att man blir avskräckt från cykelsporten när den ska verka så pretto...

Det är helt okej att cykla runt i pappas gamla träningsoverall i brist på andra kläder, inte ha vattenflaskor som matchar, snitta under 20 km/h, få juniorränder på utsidan av vänster ben, ringa mamma när man inte orkar cykla hela vägen hem, lägga sig i ett dike under Vätternrudan, gå bärsäkargång i kylskåpet (med hjälmen kvar på huvudet) efter jakten på något sött efter distanspass eller cykla fem kilometer och sedan sätta sig och fika istället för att cykla planerad distans på grund av att man är för trött. Till exempel. Så länge du har kul på kuppen och sitter på en hoj är du en cyklist och det ska du vara glad över! Jag har gjort allt ovanstående även om jag betraktas som en "riktig cyklist" eftersom jag innehar elitlicens och cyklar runt på en kolfiberpärla.

Brudar - jag hoppas att ni möts genom Sherides och att det blir trångt på vägarna hemma i Sverige i vår och i sommar! Jag ser fram emot att träffa er! Desto fler man är desto roligare blir det (och desto snabbare kan man faktiskt cykla! Jag har aldrig varit så snabb som när jag cyklade med tjejklubben Sub-XX förra året).

Hur blir man Marit Björgen?

22 feb 2014

Spenderade morgonen åt att kolla på damernas 30 km på OS och baka bullar (swedish cinnamon buns) med ett gäng fransmän och norrmän. Den norska flaggan hissades högt och norrmännen kunde jubla och fira med de kanelbullar jag bakat. Jag och fransmännen fick mest tröstäta. Och sen komma igen och googla på hur man blir en Marit Björgen.

Hittade den här bilden. Vilka brudar alltså! Det är typ styrka och snabbhet definierad tycker jag.

Så jag blev väl sjukt taggad och drog till Lausanne sportcenter och brände av mina bästa fyror på trainer på länge. Ni vet, ibland kan man liksom lura sig själv att mjölksyra är skönt. Det var en sån dag idag. Kanske för att mina ben smält Gran Canaria, kanske för att jag hade med mig min starka polare Anna, kanske för att jag ätit massa kanelbullar innan.

Och det är väl ingen myt att fyror (4*4 på max med 4 min vila mellan) kallas just "Marit Björgen"-intervaller? Och att fyror är de mest effektiva intervallerna? Det är visst bevisat även med forskning från just Norge, från just det universitet där jag har massa polare här i Schweiz från.

Anna Knutsen är en av de bästa norskorna i ju jutsu. Har aldrig gymmat med en brud som kan ta så tunga marklyft. Eller göra chins så att det ser ut som en lek. Eller brotta ner schweizare i snön utan att ens se berörd ut. Vi har en deal. Hon ska lära mig att bli stark som en norska och jag ska lära henne cykla. Båda ska vi köra en multisporttävling här i Schweiz i maj där vi kommer tävla i lag om fyra.

Tyvärr är vi inte i samma lag utan båda av oss kommer köra tillsammans i separata lag med tre fransmän var (eftersom varje lag måste ha en tjej med sig och tjejerna är i underskott inom fransk multisport...). Och by then så kommer vi vara lika starka och uthålliga som Marit! Sikta mot stjärnorna...!

Myten om träningsläger

20 feb 2014

Hemma igen efter två veckor på Gran Canaria så förväntade jag mig att återvända till Schweiz som en frisk fläkt - brunbränd, pigg och med starka ben! Som i somras när jag låg i hårdträning inför Iron Man på Gotland och alltid hade medvind.

Men jag hade fel. Jag känner mig som en kubbad säl. Blir lätt illamående när jag cyklar till skolan (nerförbacke i 3 km), benen är sega och brännan har mest övergått till flagnad hud. Har typ lika mycket energi som när jag väggade i Italien i höstas. Går inte så bra ihop med 12-timmars dagar i skolan och ett träningsschema som säger att jag ska återgå till att köra fyror snarast.

Men ingen hets hörrni! Jag chillar ett tag till och berömmer min kropp för att den stod ut med alla mina påhitt under två veckor på Gran Canaria. Kroppen är fantastisk, den sparade på allt gnällande tills den kom hem till Schwiez. Nere på Gran Canaria var den inte alls stel och ville gärna cykla varje dag.

Det är ett bra tillfälle att testa sin egen träningshetsdjävul och stänga av sin Garmin under lugnare perioder som dessa. Lyssna mer på kroppen än på siffrorna. Kastade ut bilden ovan på Instagram och det var flera som berättade för mig hur överskattat pulsband är. Värt att tänka på!

Like a pr0!

17 feb 2014

Snart är mina två veckor på Gran Canaria slut. Jag vet att ni där hemma sitter och tänker att jag är en lyxlirare som kan spendera två veckor i solen iförd bibs i februari. Det är korrekt, jag har haft det för bra. Ungefär som jag tror att cykelproffs har det till vardags. Käkar sen och bastant frukost, smälter maten på balkongen i solen, rakar benen, smörjer in sig med babyolja, cyklar lite, åker hem och käkar pasta och kollar Facebook, cyklar lite mer, dricker Cola i solnedgången, glider runt i snygga kompressionstights och svarar på alla fanmails på kvällen.

Nej förlåt det var ett skämt. Jag får inte några fanmails och jag tror inte att livet som proffs är någon dans på rosor. Dessutom tror jag att jag i lördags uppvisade extremt oprofessionellt beteende när jag vände hem som en räv med svansen mellan benen när jag möttes av en regnstorm i Soriadalen. Jag blev för chockad, trodde att regnmolnen cirkulerade runt den här ön och aldrig kom hit. Ett proffs cyklar nog inte hem i ett sådant skede utan stirrar på sin Garmin, suckar och konstaterar "okej, jag är 4,5 timmar från dagens schemalagda fem, bara att bita ihop".

Jag åkte hem och drack skumpa och åt choklad på balkongen istället. Då sken solen givetvis och jag tänkte att det var okej att jag bara cyklade halva av dagens schemalagda pass eftersom jag redan klämt in 85 mil på tolv dagar. En mindre bedrift. Och vila är underskattat (den där taggen #aldrigvila kan ju gå och dö!). Bestämde jag där och då. Kanske är det just det valet som kommer göra att jag blur avhängd på alla tävlingar i sommar. Vi får se. God choklad fick jag äta i alla fall!

Idag bär det tillbaka hem till Schweiz och tre saker kommer bli hemskt jobbiga. Det första är att mina ben kommer sakna cyklingen något extremt. Jag kommer att vara den där jobbiga studenten som sitter och trummar med benen under föreläsningarna.

Det andra kommer vara att vänja mig av med vargaätandet och sockerberoendet. Inget mer "men jag tar väl en extra nutellamacka till frukost så jag inte blir hungrig om en timme" eller hetsdrickande av Cola efter fem timmar distans eller tassande till kylskåpet mitt i natten (vet någon vad man kan äta till middag för att slippa vakna upp hungrig? Händer mig jämt. Dumma knorrande mage som inte låter mig sova!).

Det tredje är att använda hjärnan till annat än viktiga cykelrelaterade beslut som om hurvida jag ska ta med mig armvärmare ut eller ej och vilken puls jag ska försöka ligga på när jag cyklar uppför backarna. Imorgon är det back to school and reality och livet som en nörd på EPFL.

Nåväl, det reder sig. Jag vet inget bättre sätt jag hade kunnat ladda upp energi- och glädjeförrådet på än på en cykel.

Vi hörs igen när mina ben har återhämtat sig och jag pumpat däcken på Pärlan (min 7 kg kolfiberkärlek som står och längtar efter att komma ut och rastas hemma i Schweiz)!

Biking makes love

15 feb 2014

Cykling är bra för hjärtat. Då snackar vi inte bara fysiologi utan även den där varianten som pirrar och bubblar och som vi firade Alla hjärtans dag för igår (ja till och med Strava slog till med #Stravalentine, fint!).

På bilden nedan ser ni Emil Rosenberg som nämligen cyklade 180 kilometer för tjejen han är kär i i torsdags. Han är på träningsläger på Teneriffa, bruden i fråga är på träningsläger (med mej!) på Gran Canaria. Är man kär är väl 180 kilometer på en hoj en baggis och när det går båtar mellan öarna, varför ska man då inte passa på att hälsa på tjejen man håller kär?

Emil gick upp klockan sju i ottan och satte sig på cykeln. Trampade hårt genom motvind, slet upp för 3000 höjdmeter och hade en tuff dag på nästan 12 timmar på cykelsadeln. Jag trodde att jag skulle få bärga den tappre unge mannen på min rulle när jag cyklade iväg för att möta honom och göra honom sällskap den sista biten in i mål. Stoppade massa gels och bananer i fickorna att mata honom med och kände mig som om att jag var ute på ett viktigt uppdrag. Men jag hade fel. Emil hade ännu en hel del krut var i bena efter typ 16 mil på hoj. Eller så fick han krafter av att målet var nära.

Dagen därpå var Emil rätt mör men vi körde ändå ett skönt sköljpass och lite backar tillsammans. Och i fredags cyklade Emil tillbaka hem igen, dock över några färre antal mil. Tyckte han att det var värt det? Jo, han säger att han skulle göra det igen. 

Fint va? Så man blir rörd! Cykling är kärlek och kärlek är cykel!

Ahmen durå Ingrid, hur firade du Alla hjärtans dag igår? Jag spenderade dagen tillsammans med typ 8 kilo kolfiber, fem timmar i bergen. Käkade en nutellamacka på 1500 meters höjd och kollade ut över Gran Canarias berg och skulle inte vilja vara någonstans annars i hela världen just då.

Det enda jag kan gnälla över att cykeln jag hade med mig inte var min egen Pärlan, utan hyrcykeln jag kört 85 mil på under dagarna på Gran Canaria. Jag vänsterprasslade alltså alla hjärtans dag till ära. Men det spelar inte så stor roll, att cykla är nästan alltid kärlek för bena!

Ladda fler


Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!