Ingrid Kjellström | Bicycling.se
Annons

Ingrid Kjellström

Du är väkommen in i pretto-cyklist-världen!

Det är kul att jag har fått en ny bloggkollega på Bicycling senaste veckan. Annie Söderberg bloggar bredvid mig och förutom att spana in hennes blogg borde ni även kolla in projektet She Rides (finns även på Facebook) som hon driver med Jessica Clarén. Sherides är för brudar som har gemensamt att de gillar att cykla sig svettiga och det gör mig så glad. Jag är nämligen säker på att det finns mängder med tjejer som älskar att cykla men som inte vågar ge sig ut på vägarna tillsammans med andra cyklister.

Jag bjuder på en bild av mig själv som cykel-rookie. För tre år sedan köpte jag min första racer och på bilden ovan hade jag precis cyklat tre mil för första gången. Jag var stolt och glad men jag hade förbannat ont i kroppen eftersom jag cyklade runt med för låg kadens och med för lågt tryck i däcken. Vore det inte för att jag var dumdristig och började cykla med en klubb tror jag att den där cykeln stått långt inne i ett förråd nu.

Att cykla med en cykelklubb/något slags sällskap vill jag rekommendera alla som satt sig på en racer! Det kan ta din cykling till högre höjder – mer kunskap, mer nöje, högre hastigheter, nya vänner, gott fika… listan kan göras lång. Och man behöver inte ”kunna snitta 30″ för att gå på en träning. Själv snittade jag kanske 23 km/h när jag gick på min första träning. Och där blev jag även avhängd av ett gäng äldre damer i lugna gruppen första gången (men de väntade på mig vid backens slut!).

Det är förbaskat synd att det ska kännas som att en sådan barriär måste brytas för att man ska bli en "riktigt cyklist". I mina ögon är alla som gillar att cykla cyklister. Det är en hemsk myt att "riktiga cyklister" alltid verkar cykla runt snabbt i nytvättade vita strumpor, aldrig blir avhängda, alltid har kedjan på stora klingan när de blir plåtade, aldrig lipar över mjölksyra utan kallar det ”uppfrisknande” och dricker en beräknad mängd nyttig proteindrink gjord på ”raw food” när de kommer hem från sina 5-timmars-pass. Inte konstigt att man blir avskräckt från cykelsporten när den ska verka så pretto...

Det är helt okej att cykla runt i pappas gamla träningsoverall i brist på andra kläder, inte ha vattenflaskor som matchar, snitta under 20 km/h, få juniorränder på utsidan av vänster ben, ringa mamma när man inte orkar cykla hela vägen hem, lägga sig i ett dike under Vätternrudan, gå bärsäkargång i kylskåpet (med hjälmen kvar på huvudet) efter jakten på något sött efter distanspass eller cykla fem kilometer och sedan sätta sig och fika istället för att cykla planerad distans på grund av att man är för trött. Till exempel. Så länge du har kul på kuppen och sitter på en hoj är du en cyklist och det ska du vara glad över! Jag har gjort allt ovanstående även om jag betraktas som en "riktig cyklist" eftersom jag innehar elitlicens och cyklar runt på en kolfiberpärla.

Brudar - jag hoppas att ni möts genom Sherides och att det blir trångt på vägarna hemma i Sverige i vår och i sommar! Jag ser fram emot att träffa er! Desto fler man är desto roligare blir det (och desto snabbare kan man faktiskt cykla! Jag har aldrig varit så snabb som när jag cyklade med tjejklubben Sub-XX förra året).

Skriv ut Permalink Kommentarer (6)

2014-02-26 21:04


Hur blir man Marit Björgen?

Spenderade morgonen åt att kolla på damernas 30 km på OS och baka bullar (swedish cinnamon buns) med ett gäng fransmän och norrmän. Den norska flaggan hissades högt och norrmännen kunde jubla och fira med de kanelbullar jag bakat. Jag och fransmännen fick mest tröstäta. Och sen komma igen och googla på hur man blir en Marit Björgen.

Hittade den här bilden. Vilka brudar alltså! Det är typ styrka och snabbhet definierad tycker jag.

Så jag blev väl sjukt taggad och drog till Lausanne sportcenter och brände av mina bästa fyror på trainer på länge. Ni vet, ibland kan man liksom lura sig själv att mjölksyra är skönt. Det var en sån dag idag. Kanske för att mina ben smält Gran Canaria, kanske för att jag hade med mig min starka polare Anna, kanske för att jag ätit massa kanelbullar innan.

Och det är väl ingen myt att fyror (4*4 på max med 4 min vila mellan) kallas just "Marit Björgen"-intervaller? Och att fyror är de mest effektiva intervallerna? Det är visst bevisat även med forskning från just Norge, från just det universitet där jag har massa polare här i Schweiz från.

Anna Knutsen är en av de bästa norskorna i ju jutsu. Har aldrig gymmat med en brud som kan ta så tunga marklyft. Eller göra chins så att det ser ut som en lek. Eller brotta ner schweizare i snön utan att ens se berörd ut. Vi har en deal. Hon ska lära mig att bli stark som en norska och jag ska lära henne cykla. Båda ska vi köra en multisporttävling här i Schweiz i maj där vi kommer tävla i lag om fyra.

Tyvärr är vi inte i samma lag utan båda av oss kommer köra tillsammans i separata lag med tre fransmän var (eftersom varje lag måste ha en tjej med sig och tjejerna är i underskott inom fransk multisport...). Och by then så kommer vi vara lika starka och uthålliga som Marit! Sikta mot stjärnorna...!

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2014-02-22 16:17


Myten om träningsläger

Hemma igen efter två veckor på Gran Canaria så förväntade jag mig att återvända till Schweiz som en frisk fläkt - brunbränd, pigg och med starka ben! Som i somras när jag låg i hårdträning inför Iron Man på Gotland och alltid hade medvind.

Men jag hade fel. Jag känner mig som en kubbad säl. Blir lätt illamående när jag cyklar till skolan (nerförbacke i 3 km), benen är sega och brännan har mest övergått till flagnad hud. Har typ lika mycket energi som när jag väggade i Italien i höstas. Går inte så bra ihop med 12-timmars dagar i skolan och ett träningsschema som säger att jag ska återgå till att köra fyror snarast.

Men ingen hets hörrni! Jag chillar ett tag till och berömmer min kropp för att den stod ut med alla mina påhitt under två veckor på Gran Canaria. Kroppen är fantastisk, den sparade på allt gnällande tills den kom hem till Schwiez. Nere på Gran Canaria var den inte alls stel och ville gärna cykla varje dag.

Det är ett bra tillfälle att testa sin egen träningshetsdjävul och stänga av sin Garmin under lugnare perioder som dessa. Lyssna mer på kroppen än på siffrorna. Kastade ut bilden ovan på Instagram och det var flera som berättade för mig hur överskattat pulsband är. Värt att tänka på!

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2014-02-20 22:39


Like a pr0!

Snart är mina två veckor på Gran Canaria slut. Jag vet att ni där hemma sitter och tänker att jag är en lyxlirare som kan spendera två veckor i solen iförd bibs i februari. Det är korrekt, jag har haft det för bra. Ungefär som jag tror att cykelproffs har det till vardags. Käkar sen och bastant frukost, smälter maten på balkongen i solen, rakar benen, smörjer in sig med babyolja, cyklar lite, åker hem och käkar pasta och kollar Facebook, cyklar lite mer, dricker Cola i solnedgången, glider runt i snygga kompressionstights och svarar på alla fanmails på kvällen.

Nej förlåt det var ett skämt. Jag får inte några fanmails och jag tror inte att livet som proffs är någon dans på rosor. Dessutom tror jag att jag i lördags uppvisade extremt oprofessionellt beteende när jag vände hem som en räv med svansen mellan benen när jag möttes av en regnstorm i Soriadalen. Jag blev för chockad, trodde att regnmolnen cirkulerade runt den här ön och aldrig kom hit. Ett proffs cyklar nog inte hem i ett sådant skede utan stirrar på sin Garmin, suckar och konstaterar "okej, jag är 4,5 timmar från dagens schemalagda fem, bara att bita ihop".

Jag åkte hem och drack skumpa och åt choklad på balkongen istället. Då sken solen givetvis och jag tänkte att det var okej att jag bara cyklade halva av dagens schemalagda pass eftersom jag redan klämt in 85 mil på tolv dagar. En mindre bedrift. Och vila är underskattat (den där taggen #aldrigvila kan ju gå och dö!). Bestämde jag där och då. Kanske är det just det valet som kommer göra att jag blur avhängd på alla tävlingar i sommar. Vi får se. God choklad fick jag äta i alla fall!

Idag bär det tillbaka hem till Schweiz och tre saker kommer bli hemskt jobbiga. Det första är att mina ben kommer sakna cyklingen något extremt. Jag kommer att vara den där jobbiga studenten som sitter och trummar med benen under föreläsningarna.

Det andra kommer vara att vänja mig av med vargaätandet och sockerberoendet. Inget mer "men jag tar väl en extra nutellamacka till frukost så jag inte blir hungrig om en timme" eller hetsdrickande av Cola efter fem timmar distans eller tassande till kylskåpet mitt i natten (vet någon vad man kan äta till middag för att slippa vakna upp hungrig? Händer mig jämt. Dumma knorrande mage som inte låter mig sova!).

Det tredje är att använda hjärnan till annat än viktiga cykelrelaterade beslut som om hurvida jag ska ta med mig armvärmare ut eller ej och vilken puls jag ska försöka ligga på när jag cyklar uppför backarna. Imorgon är det back to school and reality och livet som en nörd på EPFL.

Nåväl, det reder sig. Jag vet inget bättre sätt jag hade kunnat ladda upp energi- och glädjeförrådet på än på en cykel.

Vi hörs igen när mina ben har återhämtat sig och jag pumpat däcken på Pärlan (min 7 kg kolfiberkärlek som står och längtar efter att komma ut och rastas hemma i Schweiz)!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-02-17 10:27


Biking makes love

Cykling är bra för hjärtat. Då snackar vi inte bara fysiologi utan även den där varianten som pirrar och bubblar och som vi firade Alla hjärtans dag för igår (ja till och med Strava slog till med #Stravalentine, fint!).

På bilden nedan ser ni Emil Rosenberg som nämligen cyklade 180 kilometer för tjejen han är kär i i torsdags. Han är på träningsläger på Teneriffa, bruden i fråga är på träningsläger (med mej!) på Gran Canaria. Är man kär är väl 180 kilometer på en hoj en baggis och när det går båtar mellan öarna, varför ska man då inte passa på att hälsa på tjejen man håller kär?

Emil gick upp klockan sju i ottan och satte sig på cykeln. Trampade hårt genom motvind, slet upp för 3000 höjdmeter och hade en tuff dag på nästan 12 timmar på cykelsadeln. Jag trodde att jag skulle få bärga den tappre unge mannen på min rulle när jag cyklade iväg för att möta honom och göra honom sällskap den sista biten in i mål. Stoppade massa gels och bananer i fickorna att mata honom med och kände mig som om att jag var ute på ett viktigt uppdrag. Men jag hade fel. Emil hade ännu en hel del krut var i bena efter typ 16 mil på hoj. Eller så fick han krafter av att målet var nära.

Dagen därpå var Emil rätt mör men vi körde ändå ett skönt sköljpass och lite backar tillsammans. Och i fredags cyklade Emil tillbaka hem igen, dock över några färre antal mil. Tyckte han att det var värt det? Jo, han säger att han skulle göra det igen. 

Fint va? Så man blir rörd! Cykling är kärlek och kärlek är cykel!

Ahmen durå Ingrid, hur firade du Alla hjärtans dag igår? Jag spenderade dagen tillsammans med typ 8 kilo kolfiber, fem timmar i bergen. Käkade en nutellamacka på 1500 meters höjd och kollade ut över Gran Canarias berg och skulle inte vilja vara någonstans annars i hela världen just då.

Det enda jag kan gnälla över att cykeln jag hade med mig inte var min egen Pärlan, utan hyrcykeln jag kört 85 mil på under dagarna på Gran Canaria. Jag vänsterprasslade alltså alla hjärtans dag till ära. Men det spelar inte så stor roll, att cykla är nästan alltid kärlek för bena!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-02-15 18:34


Fyror, nutella och starka ben

Det gemensamma träningslägret för CK08 ROH har lidit till sitt slut. Det kan sammanfattas som dagar som flutit ihop i en fest av mjölksyra, sol och bra sällskap. Eller så kan man vara ingenjörsmässigt och träningsnördigt korrekt och sätta siffror på hela kalaset. Tillsammans i laget, på sju cykelbrudar som varit nere på ön mellan en till två veckor var, har vi cyklat ihop följande:

400 mil

99 000 höjdmeter

170 timmar

92 stycken ”fyror”, det vill säga 368 flåsande minuter på maxpuls. Illustration på hur detta kan kännas i benen efteråt ges av bilden på Marika ovan. Och hur glad man kan vara när två veckors ihärdigt tränande är till ända visas nedan (då hade nog Marika tömt innehållet i den godispåse hon käkade efter fyrorna).

och för att ha energi till att ta oss igenom detta har vi laddat med:

Tio kilo havregryn

Tre kilo nutella

Ett kilo jordnötssmör

Fem kilo glass

Ett svinnande antal kilo lösgodis, gels, bars, pasta, pesto, kaffe, chips, rostmackor och bananer!

Siffror som bygger starka ben! Och en bra känsla! Jag har inte cyklat med tjejerna på ett halvår men efter en vecka i deras sällskap känner jag mig back on track. Det är fint att jaga dem, ligga på deras rullar och snacka hoj 24/7 med dem. Gott sällskap gör cykling ännu roligare!

Själv har jag i skrivandets stund cyklat tio dagar nu och samlat ihop sjuttiosex mil eller cirka 15 000 höjdmeter till benen. Det börjar kännas. Nej, det var en lögn. Det har känts sedan typ dag två och nu har benen blivit likgiltiga och drar en tung suck varje morgon när jag trampar igång maskineriet. ”Ska vi cykla idag igen, nåväl, det lönar sig inte ens att klaga längre”.

Det där sköna trycket som fanns i benen har sedan länge dött ut och jag har typ bara en (långsam) hastighet som det tragglas på i uppför. Men det ger mer cykeltid och mer cykeltid i solen ger bättre cykelbränna! Därför ska jag kräma ur mina sista krafter med två distanspass i bergen under de dagar jag har kvar på ön. Kalas!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-02-14 16:32


Resan till dödens dal

Söndagen till ära stod träningslägrets längsta distanspass på schemat. Sex timmar över hjärtat av Gran Canaria - Dödens Dal/Valley of tears, via Mogan - St:Nicholas - Artenara - Tejeda - Ayacata - Mogan. Kollar man på kartan ser turen inte särskilt skräckinjagande ut, men addera 3000 höjdmeter på 11 mil så är benen inte särskilt kaxiga längre.

Vi hade en lång dag framför oss när vi trampade iväg. Bara att fylla fickorna till sprickgränsen med lösgodis och nödraketer (gels), vässa pannbenet och sätta ett leende på läpparna!

Efter tre mil hade vi kommit till St:Nicholas och där såg vi till att fylla på våra vattenflaskor eftersom vi inte visste när vi skulle komma till bebodda trakter igen. Vägen GC-606 är föga lätt att hitta - det är en grusväg till att börja med. Sedan blir vägen lite bättre - men den är smal och slingrig längs en bergskant.

Valley of tears kallas dalen mellan St:Nicholas och Artenara. Jag skulle säga att det är moder jords verk med mäktiga berg och rå natur. Det ekar om man ropar för att det är så öde och det är svårt att veta om någon skulle hitta en liten cyklist som råkade trilla över bergskanten... det är öde. Och det känns just som att det finns en risk att trila över bergskanten - eftersom vägen bara leder uppför, ibland ruskigt brant.

På bilden ovan syns "väggen", som är typ det brantaste man kan cykla på Gran Canaria. Dagen till ära cyklade vi inte uppför där - vi körde runt för att få distans snarare än stumma ben efter en monsterklättring. Men förra året antog jag mig utmaningen och det är enda gången jag inte vågat stanna cykeln i rädsla av att rulla bakåt. True story.

Även fast vi inte körde uppför väggen hade jag en tuff dag, kanske min jobbigaste på cykel någonsin. Veckans timmar på cykel börjar väl ge sig till känna i mina ben och vore det inte för att mina lagkamrater lurade mig med diverse knep/vita lögner - "vi har tagit mer än hälften av alla höjdmeter nu", "det är bara två kilometer till upp!", "det finns cola bakom kröken!" - hade jag haft det ännu tuffare. Det är dock coolt att benen pallar så mycket mer än vad skallen tror ibland och vilken energi en klapp på axeln eller ett par snälla ord kan göra för humöret (och farten!).

Vägen mellan Artenara och Tejeda är helt fantastisk. Fin asfalt, ball utsikt över massa berg och vacker natur. Denna rekommendras varmt, även för ett trött huvud (som helst stirrar in i cyklisten framförs häck - vilket var fallet för mej).

Vi tog oss upp på cirka 1500 meters höjd efter åtta mil och just 3000 höjdmeter. Åtta mil i Sverige är ju typ en uppvärmning för en svensk cyklist, men distans i de här bergen säger verkligen ingenting. Efter vi firat att dagens klättringar var klara rullade vi ner till Aycata och skålade i cola (världens godaste! Guld!) innan vi rullade hem över Mogán.

Vi fick strax över sex timmar på klockorna, vilket var mest glädjande eftersom det innebar att vi inte behövde skarva för att lyda träningsschemat! Det var ett sargat med nöjt gäng som hetsåt tacos iförda cykelkläder (för hungrig och trött för att duscha innan käk!) den kvällen.

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2014-02-11 21:31


Vilodag och deffning på läger!

Efter några dagars malande i bergen var det igår dags för en lugnare runda. Det passade mig utmärkt eftersom jag redan från första tramptaget kände mej som en snigel som slemmade ner vägen bakom mej - så fruktansvärt seg! Vi styrde kosan mot Maspalomas för deras genuina glassbar (utmärkt mål på en återhämtningsdag). Skönt att "man inte kan cykla för långsamt" på lugna dagar, annars hade jag blivit avhängd i första stigningen.

Jag älskar att vara på Gran Canaria på träningsläger, men om man ska tjura över något är det faktumet att det inte finns många kilometer av ön som saknar lutning. Att köra ett lugnare pass är svårt eftersom man måste tugga backe i stort sett varje riktning. Efter att ha sett snubbar som kör damcykel med 10 kg packning och sandaler på fötterna har dock "krypfart" fått en ny innebörd för mej.

Efter 80 minuters fincyklande var vi framme i Maspalomas och jag var då vargahungrig sen typ en timme tillbaka. Även om jag några timmar tidigare var proppmätt från en gigantisk frukost. De fem timmarna i bergen från föregående dag måste ha planterat en mask i magen på mej.

Förra året när jag var här tänkte jag deffa på lägret. Liten och lätt ska man vara när man cyklade i berg hade jag hört. Första dagen skulle jag vara lika hård som elitkillarna vi hade sällskap med och drack bara en svart kaffe och åt en isglass efter en klättringarna. Efter cykelpassen åt jag äggmacka och drack proteinshake när mina polare åt nutellamackor och vingummi. Jag var väl lite hungrig hela tiden men tyckte ändå att jag käkade lite mer än vanligtvis hemma, det borde väl räcka? Man blir ju tjock av kolhydrater...

Tji fick jag för att "försöka vara duktig". Cirka fem dagar in i lägret gick det åt pipsvängen och jag cyklade in i väggen rejält. Efter en hård stigning, ökända "Dödens dal" på mitten av ön (bild ovan), kunde varken mina ben eller mitt huvud bära mig längre. Jag kunde inte cykla snabbare än kanske 3 km i timmen och tårarna slutade inte rinna. Jag ville bara dö eller ta en buss hem (men det gick inga bussar för vi var ute i öknen...). Vore det inte för min goda lagkamrat Sara Penton som stoppade en bil med några locals och tiggde åt sig bananer som hon kunde mata mig med skulle jag antagligen ännu legat kvar uppe i bergen!

Sen den smällen, blodsmak i munnen och en kropp som hatade mig har jag skärpt till mig. Jag har lagt på mig några kilon under det här året - både på grund av den schwesiska studentdieten (ost och öl) men även för att jag slutat bryta ner min kropp och gett den energi så att den kan bygga muskler istället. Man kan räkna på watt och sånt och rent matematiskt är det givetvis en fördel att vara liten och lätt i bergen, men om man inte har energi i kroppen är det inte kul. Därför har jag roligare när jag cyklar berg i år - att vara mätt och ha starka ben äger!

På ett träningsläger är det i princip omöjligt att täcka sitt energibehov - bergen suger energi och att öka träningsmängden plötsligt sätter fart på kroppens förbränning. Då är det viktigt att vara snäll mot kroppen och tacka den för att den hänger med och ge den energi. Socker och kolhydrater är kroppens kompis - bränsle! Proteinpulver kan man käka när man "bara gymmar" hemma i Sveruge. Sedan ska jag inte sticka under stol med att det är gott att kunna svulla i sig allt man blir sugen på för en gångs skull. Nom nom!

Summa summarum: inte deffa på träningsläger! Det är ännu vinter och hemma i Schweiz håller vi fast vid att då ska man vara i "wintershape". Liten, lätt och snabb hör sommaren och tävlingssäsongen till! Därför fikade jag så mycket under den lugna dagen igår att mina vänner nästan fick putta mig upp för backarna på vägen hem.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-02-08 13:28


Distans i bergen på Gran Canaria

Idag var det dags för fem timmars distans för samtliga ur CK08 Ride of Hope. Detta rykte hade spridit sig runt på ön och när jag kikade bakom axeln efter någon timmes rull från Mogán till Playa del Ingles hade vi plötsligt fördubblat klungan från när vi körde hemifrån.

Givetvis ville allehanda snubbar på ön ligga på fin tjejrulle. Can´t blame them - mina lagkamrater är snygga bakifrån!

Från Playa del Ingles körde vi upp mot Fataga, San Bartomolé och Ayacata, vilket jag skulle tro är en av de mest välkända klättringarna på ön. Det är en lagom behaglig stigning som går mycket upp och lite ner. På ett ställe kan man se kameler men mest kan man se berg som är fina men långt borta i fjärran (vilket är jobbigt eftersom man vet att de ska bestigas).

Vi kom till en fin utsiktsplats där det givetvis skulle plåtas (och hämta andan). Jag måste säga att jag tycker att vi matchar bra med bergen i bakgrunden!

Efter några dagars shitty shape/biverkningar av en gammal förkylning började jag äntligen känna igen mina ben igen. Det var roligt att klättra - benen och skallen var på plats även om svetten dröp. Detta gjorde mej upprymd till den grad att jag trampade på så hårt att jag fick en junior/PB-rand kryddad med lite blod på köpet. Nej jag minns inte hur det gick till, men jag bjuder på den!

Jag har sagt det förut - men sällskap i bergen är guld värt. Alla i gruppen trampade på i sin egen takt och kände sig växevis starkare och svagare. De som hade extra krut i benen och nådde stigningarnas toppar först cyklade ner för att heja på den som låg sist uppför. Snacka om solidaritet!

Vi fikade i Ayacata och alla drack Cola som att det vore en skänk från ovan. Nästan värt att svettas floder i bergen för att få njuta så mycket av socker!

Fem timmars cykeltid och cirka 2000 höjdmeter bestegs idag. Riktigt bra jobbat av samtliga i laget! Hur långt cyklade vi då? Gissa! Tjusingen med att cykla i berg är att hastighet och sträcka blir mindre väsentliga siffror i sammanhanget - det gillar jag.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2014-02-06 21:37


Inte alltid så kaxig i backarna!

Jag fortsätter att nöta på i backarna på Gran Canaria och tänkte börja med att bjuda på ett av mina inte så stolta ögonblick (för att ni inte ska bli för advunsjuka på det faktum att jag bygger cykelbränna när de flesta av er andra tuggar på i ett grått Sverige):

Bilden ovan föreställer när jag kör en timmes klättring i ett värmehål. Platsen är upp från St:Nicholas på norra sidan av Gran Canaria. Svetten dröp och mjölksyran stod mej upp till öronen. Jag stängde av min garmin för att slippa se hastigheten (krypfart) och pulsen (skyhög). Nej, det var inte "Ingrid shit va kul det är att cykla i berg" där och då - det var "Ingrid ta mej hem till en kall cola!". Ibland är man inte så kaxig alltså.

Men vet ni, man kommer ju alltid upp för backarna! Varje tramptag tar en närmare toppen och det finns ett speciellt framgångsrecept som vinner över de flesta andra: bra sällskap! Det kan verkligen få minutrarna av mjölksyra att kännas kortare än när man bara lyssnar på sina egna flåsande andetag. Jag har förmånen att ha en av mina bästa cykelpolare med mej nere på ön - utmärkt när mitt eget träningsschema inte matchar med lagkamraterna i CK08 Ride of Hope.

"Asså det här blir ett rullpass för mej, jag har bara 60% av maxpuls", hojtade Andreas glatt när jag flåsade som att jag hyperventilerade i backarna. Men jag bjuder på den - kul att en kompis kan få känna sig stark när jag var weak.

Och när jag kommit upp för backkrönet var jag typ såhär nöjd som på bilden ovan. Eufori! Jag var förkyld förra veckan och hoppas att jag nu trampat ur skiten och lämnat den på andra sidan berget!

Vägen hem från klättringen efter St:Nicholas till Mogan är nämligen behagligt böljande utför och på ett ställe finns en oas med en snubbe som står och pressar apelsinjuice. Perfekt att kyla ner sig med!

I övrigt rekommenderar jag att cykla till St:Nicholas om man befinner sig på ön. Det är inte alls lika turist-plastigt som övriga delar. Det finns inga menyer på svenska och det går rykten om att kidsen i byn kan kasta apelsiner på cyklister. En upplevelse utöver det vanliga turistgnaget!

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2014-02-05 22:54


Äntligen på Gran Canaria!

Äntligen är jag på Gran Canaria och cyklar med mina lagkamrater från CK08 Ride of Hope. Det var inte sedan i somras jag fick ligga på sådan finrulle (finrumpor!). Därför gick det enkelt att cykla upp för dagens första stigning, testbacken efter Mogan. Benen hinner inte klaga på att dom är trötta när läpparna inte kan sluta le.

Vi är sex brudar på plats och bor i Puerto Mogan på sydvästra delen av ön. Åt ena hållet ut från huset ser man havet och åt andra sidan just den omtalade testbacken. Det är en fin serpentinväg med behaglig lutning som tar ungefär en halvtimme att slita sig uppför om man är snabb.

Det tar kanske 40 minuter om man kör 4:or uppför, vilket mina fellow teammates gjorde. Så tar det något längre tid om man passar på att njuta av utsikten på vägen upp. Jag valde det sistnämnda och hasade mig upp i behagligt tempo (för att vänja benen vid klimat och lutning!).

Uppe på toppen var brudarna lagom möra och nöjda. Med den sköna vetskapen att dagens värsta klättring var avklarad fortsatte vi nedåt Soriadalen. Efter en skön nedförslöpa samlade vi ihop oss och körde lagtempo ner mot kusten igen. Även fast det var första gången som vi körde med hela truppen samlad fick vi fint flyt, roligt! Jag som mest blivit avhängd av franska hetsiga snubbar under hösten i Schweiz njöt av att få ligga på stabil rulle igen.

Eftersom vi hade fyra timmar på schemat passade det utmärkt att skarva österut till Maspalomas för att äta glass på den fina glassbar som finns där. Perfekt!

Första dagen av fjorton avklarad för min del! Kan inte tänka mig något bättre sätt att fira semestern (jullov från plugget på).

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-02-05 10:20


MerIngrid Kjellström

Liten cyklist med stora drömmar. Tävlar med och är team-manager för Stockholm CK:s damlag. - @stockholmcykelklubb
Tävlar i cyclocross för Sveriges gladaste CX-klubb CK Barriär - @ckbarriar
Finns också på Instagram under @ingridkjell

Arkiv

  1. > Maj 2017
  2. > April 2017
  3. > Mars 2017
  4. > Februari 2017
  5. > Januari 2017
  6. > December 2016
  7. > November 2016
  8. > Oktober 2016
  9. > September 2016
  10. > Augusti 2016
  11. > Juli 2016
  12. > Juni 2016
  13. > Maj 2016
  14. > April 2016
  15. > Mars 2016
  16. > Februari 2016
  17. > Januari 2016
  18. > November 2015
  19. > Oktober 2015
  20. > September 2015
  21. > Augusti 2015
  22. > Juli 2015
  23. > April 2015
  24. > Mars 2015
  25. > Januari 2015
  26. > December 2014
  27. > November 2014
  28. > Oktober 2014
  29. > September 2014
  30. > Augusti 2014
  31. > Juli 2014
  32. > Juni 2014
  33. > Maj 2014
  34. > April 2014
  35. > Mars 2014
  36. > Februari 2014
  37. > Januari 2014
  38. > December 2013
  39. > November 2013
  40. > September 2013
  41. > Augusti 2013

Mest lästa

  1. RR Lidingöloppet MTB
  2. Försöker ta Rissveds rulle i Uppsala i helgen!
  3. Äntligen vår och kul på hjul!
  4. RR Pearl Izumi MTB – Skandisloppet
  5. Alla drömmar som blir sanna och alla starka tjejer
  6. Kul med race - Djurholms GP osv
  7. RR - mitt lyckliga Långa Lugnet

Kategorier

  1. > Cyclocross
  2. > Cykelkultur
  3. > Cykelvasan
  4. > Freeride
  5. > Giro d´Italia
  6. > Kost och näringslära
  7. > Landsväg
  8. > MTB
  9. > Pendlar - Vinterhojj
  10. > Profiler
  11. > Tour de France
  12. > Träning
  13. > Träningslära
  14. > Tävlingar
  15. > Tävlingar
  16. > Vätternrundan

Etiketter

  1. > Bianchi
  2. > CK08
  3. > Cykelcross
  4. > Cykelklubb
  5. > Giro d'Italia
  6. > Humor
  7. > Kost
  8. > Långa Lugnet
  9. > Långloppscupen
  10. > Mallorca
  11. > Mountainbike
  12. > Resa
  13. > Spanien
  14. > Spinning
  15. > Strava
  16. > Tempolopp
  17. > Tour de France
  18. > Triathlon
  19. > Träning
  20. > Träningsläger
  21. > Tävling
  22. > Vinterträning
  23. > Västgötaloppet
  24. > Vätternrundan

Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser