Ingrid Kjellström | Bicycling.se

Ingrid Kjellström

RCP - en tuff utmaning i Schweiz

Nästa vecka kommer jag att ställas inför min tuffaste utmaningen någonsin. Le Raid Centrale Paris – en multisporttävling. Under fem dagar ska jag förflytta mig 25 mil över de schweiziska bergen – med hjälp av mountainbike, trailrunning, kanot, bågskytte (?!), orientering och klättring.

Tävlingen anordnas av ett franskt universitetet och är en lagtävling för studenter. Cirka femtiofem fyramanna-lag och alltså nästan 250 studenter kommer att delta. Eftersom varje lag måste ha en tjej med sig har blivit ”headhuntad” av tre franska killar som är med i en multisportklubb.

Tjugofem mil på fem dagar låter inte särskilt skrämmande. Men om man tar sig en titt på kartan och Schweiz geografi blir det värre. Det är inte många meter här som är platta, utan vi kommer att ta oss upp och ner för flera bergstoppar. Enligt arrangörerna ska vi ta oss upp 8000 höjdmeter sammanlagt. Vi ska ta oss från sydväst (kartan ovan) nordöst ut - mot Interlaken som är hjärtat av landet. Alltså kommer vi röra oss cirka fem mil per dag och bo på olika platser varje natt. Vi ska dessutom bo i tält och förväntas mingla med företag på kvällarna. Tävlingen är någon slags head-hunting för franska företag som söker nyanställda (en form jag verkligen gillar - kan ingen starta det konceptet hemma i Sverige?!).

Och mina meriter från multisport? Jo jag cyklade mountainbike första gången för två månader sedan. Springa - jo jag tar mig fram. Kanot? Blir ett roligt första försök! Länge tyckte jag att en Ironman var det tuffaste man kunde göra men nu har jag ändrat mig. Tänk att typ börja en ny Ironman varje dag under fem dagar... och efter att ha tränat med fransmän vet jag att deras filosofi kring träning och tävling inte är typ "du har förtjänat blåbärssoppa varje mil" a la svenska Vasaloppet-style. Det är mer "käka din croissant till frukost och spring tills du stupar. Vin och baugette får du ikväll!".

Nåväl... killarna i mitt lag har med sig rep att dra mig med, stavar som jag kan stödja mig på och hemlagade bars att dopa mig med. Vi kommer nog ta oss i mål. Dessutom är jag en av få internationella deltagare och kommer att få springa med den svenska flaggan!

Om ni är nyfikna på hur det kommer att gå för mig och mitt lag Les Bouviers Bernois (St Sanktbernhardshundarna) kan ni följa oss här. (Ovan ser ni banprofilen för måndagens tävling). Det röda är löpning och det gröna MTB. Rolig liten teknisk del på MTB som avslutning alltså - bring it on!

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2014-04-26 17:52


Mallorca: ocensurerat!

Alla har vi sett bilder på Facebook och Instagram - av snygga cyklister som knappt svettats efter att ha cyklat femton mil berg eller tagit en klättring på tusen höjdmeter. Själv gillar jag att snygga till mej själv och mina medcyklister med filter på Instagram. Men för en snygg bild knäpps det många som inte alltid är så tjusiga - däremot mer ärliga och närmare sanningen!

Det skulle bli en snygg gruppbild men vi var inte så synkade när kameran sattes på autotagning...

Jag skulle ta en snygg selfie på Sa Calobra. Det skulle brorsan med.

Man skulle ju kunna tro att vi alla står och posar (knappt svettiga, som på bilden nedan) efter att ha cyklat Sa Calobra. Nja, alla kastade cyklarna på marken för att hämta andan.

Tog cirka fem minuter innan vi samlat oss såhär fint alltså. Kom även fram att en cyklist i sällskapet dumpat flaskor och andra prylar på toppen för att lätta på cykelns vikt när vi skulle köra klättringen. Fusk!

Sambandet socker-humör är mycket tydligt i gruppen. Tio minunter innan fika kan stämningen vara rätt låg. Speciellt om man inte vet hur långt det är till nästa fik.

Stämingen i gruppen skulle även blivit mycket låg om denna unga spanjor lyckats med sin plan: att köra in sin leksakstraktor i våra älskade cyklar. Tur att jag räddade situationen genom att släppa min glass och jaga bort honom från brottsplatsen.

Alltid snabbast upp för backen? Nja.. denna lokala förmåga tog oss lätt uppför en klättring. På en cykel med noll växlar. Med en mobil i ena handen.

Hungern! Den går aldrig över. Nattmackor och överbliven pasta? HUR gott som helst runt midnatt efter en lång dag på hojen! Brorsan (ovan) har en varg tatuerad på armen. Kan att ha och göra med att syskonen Kjellström kan liknas vid vargar när vi får mat på bordet... :)

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2014-04-25 22:19


Jag är hjälpryttaren på Sa Calobra!

Solen skiner starkt och min cykel rullar fortsatt bra på Mallorca! Efter att ha iaktagit mitt Facebookflöde under förra veckan (påsken) har jag insett att det finns några Must-do on Mallorca. Det är att fika i Petra, köra bergstur käka apelsinklyftor och dricka Cola, besöka velodromen, jubla över det angenäma (cykel)-sällskapet, klaga över trötta ben och ta en svettig selfie efter att ha klättrat Sa Calobria. Har jag missat något? Jag är trots allt en Mallis-rookie. En av killarna jag är här med, Andreas, är på ön för fjärde gången. Han känner sig så hemma här att han struntar i allt vad ”Camp-Mallorca med guide” eller ens ”karta i fickan” heter.

Andreas självsäkerhet kan ha olika resultat, men idag gick det bra. Vi körde inte vilse, ingen bånkade och vi samlade ihop cirka 4000 höjdmeter till klätterbenskontot. Det vill säga, vi körde en bergstur och jag fick nå såväl öns högsta punkt (Puig Major) som ta den där selfien vid serporna på Sa Calobra.

Åsa har skrivit en episk redgörelse om Mallis mest kända klättring. Läs den om ni vill ha de tekniska detaljerna. Min starkaste känsla när jag rullade ner och sedan klättrade uppför de cirka 700 höjdmetrarna idag var: hatten av för alla cyklister som vågar sig ner för backen! Har man tagit sig ner måste man ta sig upp igen, ett koncept jag egentligen avskyr. Jag njuter helst av nedförslöpan efter att ha klarat klättringen. Men hur som helst kan jag inte gnälla över mjölksyra när jag satt på en kolfiberpärla upp för backen. Andra cyklister cyklade i gympadojor och på cyklar som väger dubbelt så mycket som min. Vissa såg dessutom direkt lidande ut, både på vägen upp och ner. Hoppas att alla som var nära gråten idag avnjuter en stadig måltid och känner sig riktigt nöjda just nu.

Själv kan jag inte sticka under stol med att jag är lite präktigt nöjd över att inte blivit passerad av en enda cyklist förutom hetspellarna i mitt team (Team Sky Bånk) upp för backen. Istället agerade jag hjälpryttare åt diverse cyklister, bild ovan (egentligen gillar jag inte att köra om folk heller, blir så hemskt nervös för att de ska ta revanch över mig på backkrönet senare. En grej till: att cykla utan hjälm som den tyska herren bakom mig är det fånigaste som finns. Han förtjänar att känna sig piskad av en blond tjej. Hoppas att han fattar att man blir snabbare om man har hjälm som jag har!).

Jag har föresten flyttat från Alcudia på norra delen av Mallis till Bunyola längre söderut. Här väcks vi inte av hojtande tyskar som kör i gigantiska klungor, utan istället av bjällrorna från får och åsnor som bräker. Dessutom har vi nära till bergen! Och min brorsa, lillkillen som kan reta gallfeber på mej så att jag cyklar snabbare än någonsin (behövs för bra träning), har joinat mig. Fantastiskt!

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2014-04-23 21:51


Det händer på Mallis (!?)

Jag ligger steget efter, både när det handlar om att fatta Mallis är Grejen när det kommer till vårcykling och att åka till Mallis. När jag var med i Hofvet för ett par år sedan fattade jag inte varför alla vallfärdade till Mallis över påsk när man kunde cykla på sopade vägar hemma i Sverige. När jag firade påsk i snötäckta berg i Chamonix förra veckan fattade jag inte heller varför alla satt och solade sig i bibs och drack Cola på torget i Petra.

Jag är på Mallis den här veckan, veckan efter stora Svenne-bommen. Och efter en dag på ön fattar jag grejen! Vilket cykelmeka! Vilka fina böljande vägar med snälla bilister, vilka sköna raksträckor, vilka vackra berg. Det bästa av typ allt. Och så känner man sig lite som en sektmedlem (av en god sort) när man cyklar med (eller cyklar om?!) klungorna av cyklister på väg till nästa fikastopp. Jag har flinat mig runt dagens "hello-Mallorca pass" och får sätta koppel på mina lyckliga ben. Har inte riktigt råd att bränna krutet redan i början av veckan.

Jag är här med en samling snubbar och med mej i klungan kan vi kalla oss "Team Sky Bånk". Ja, det är jag som brukar bånka men det är inte på eget bevåg. Det är på grund av att killarna tillhör kategorin "hets-tuppar", speciellt i varandras sällskap. Alltså de måste typ hävda sig liksom tuppar upp för varandra backkrön för att hävda sig. Och så är de inte heller bra på planering. De glömmer lätt att 15 mil cykling i berg inte tar typ fem timmar som hemma i Sverige. Hets och dålig planering väggar jag lätt av. Men jag älskar ändå att cykla med dem. Idag hamnade vi till exempel på en gedigen grusväg på östra delen av Mallis, hur många av er har varit där? Jag måste bara se till att fylla fickorna med snacks i veckan så ska jag inte behöva bånka i något dike!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-04-21 20:53


Tävlingspremiär i Sverige

Jag har i helgen intagit samma position som jag tror att min mamma ibland har när jag typ inte svara på hennes sms härifrån Schweiz. Det vill säga sjukt hispig och med darriga fingrar som uppdaterar Facebook cirka fem gånger i minuten. Tävlingssäsongen har precis dragit igång hemma i Sverige med Jönköpings Varvlopp och Östgötaloppet i helgen. Det är spännande!

Vad som gör mig riktigt glad (och lugnar mina nerver) är att se att damklungan verkar ha vuxit mycket från förra säsongen. Jag hejar på alla er tjejer som vågar er till startlinjen! Ni är supercoola och starka allihop och för er som tappat klungan, kraschat (hände tyvärr under helgen) och är besvikna av andra anledningar - krya på er och kom ihåg att säsongen precis dragit igång! Jag är ingen vis gammal räv som kan säga detta, men jag minns själv hur ömklig jag kände mig efter Östgötaloppet förra året (min första tävling). Det blev bara bättre därifrån!

Givetvis jublar jag även framför datorn när jag fick se att min lagkamrat Sara Penton kom tvåa under gårdagens Östgötalopp. Sara tävlar bara sin andra säsong och går från klarhet till klarhet med sin styrka och framgång. Imponerande! Ännu finare är det att vissa personer bestämt sig för att skänka pengar till vår insamling hos Barncancerfonden varje gång en CK08 brud hamnar på pallen i år. Hela mitt hjärta blir varmt av en sådan givmildhet!

Det går att fråga sig hur det går med min egen cykling. Mina hjul är inne på fix och så länge njuter jag av skog och lera från min nya kompis Mountainbajken. Om två veckor är det dags för multisporttävling. Men innan dess kommer den uppmärksamme att kunna skymta ryggtavlan ovan på Mallorca. Hoppas vi ses där!

Också - vad glad jag blir över responsen från mitt senaste inlägg! Vad roligt att ni gillar och håller med om det jag skriver. Värmer hela vägen från Sverige till Schweiz!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-04-14 22:22


Dagarna är viktigare än kalorierna

Schweiz ligger efter Sverige i flera avseenden. Det var nyss som jag uppmärksammade taggen #tjejkropp och blottade kvinnokroppar och blogginlägg med topplistor med varför rumpan är bättre än magen osv. Med eftertanke kom jag dock på att, nej Schweiz ligger inte efter. Den där kroppsboomen kommer inte att komma hit. Det finns inte här - magrutor som exponeras på instagram, rosa shakers och putande läppar eller foton på joggingskor som rastats innan frukost. I Schweiz går man upp och joddlar på morgonen och käkar sin ost och choklad och det är bra så.

Nej, det var ett skämt. Den schweisiska dieten är bredare än så och de flesta kan inte joddla. Men de flesta ställer inte heller klockan svintidigt för att bränna av morgoncadio eller känner till 5:2 dieten heller. Missförstå mig rätt nu - jag tycker det är ascoolt att en del av den svenska befolkningen bygger sig stark och jag är för en hälsosam livsstil om någon.

Men jag märker att jag fått en ny inställning till min kropp och min styrka sedan jag kom hit. När man cyklar, springer och åker skidor i bergen spelar det liksom ingen roll hur många rutor man har på magen, hur snabbt man kan sprunga en mil eller vilken storlek man drar i jeans. Det som spelar roll är att man är att man känner sin kropp och att man är kompis med den. Varje muskel och varje positiv tanke man kan skänka sig själv är guld värd när man försöker kravla upp till en topp på 3000 meter över havet med en tung ryggsäck på ryggen.

Min kropp är fantastisk som har tagit mig upp för alla toppar jag viljat bestiga. Den har långsamt blivit starkare och segare och envisare. Och dessutom är den mycket klokare än min skalle. När jag drar det för långt, till exempel cyklar upp för Alpe dHuez tre gånger på raken och varvar ner med löpintervaller säger den ifrån. Då slutar det såhär:

En vecka på peniciliin / schweiskt rävgift. Kroppen drar i nödbromsen och ger mig en smäll på käften. Däremot när jag ger kroppen vad den vill ha, vilket egentligen inte är särskilt mycket mer än sömn, bra mat och träning i lagom mängd är belöningen desto större. Och det är häftigt. Jag känner ut i varje muskelfiber att jag är starkare och gladare nu än hemma i Sverige.

Om det är på grund av att jag blivit äldre och visare, för att hela Schweiz luktar av en kärlek till bergen snarare än proteinpulver eller för att jag inte exponeras för kropphetsen i lika stor mängd vet jag inte. Men jag kan bara inte låta bli att tänka att det inte kan finnas någon kropp som mår bra av att man tummar på sömn och vettig mat för att typ gå upp tidigt i ottan för att hinna träna. Om man sedan stirrar sig själv i spegeln och har i bakhuvudet hela dagen att man de där magrutorna är sena till sommaren - då tror jag inte att man bygger en kropp som är stark, glad och hållbar i längden.

Emelie Forsberg är en av Sveriges bästa löparstjärnor och hon har dessutom en otroligt sund inställning till sin kropp. I Maraton Petras podd snackar hon om att det är många som ödslar så mycket tid på att oroa sig över sina kroppar när det finns så många andra problem att lösa.

Tänk till exempel på de som är upptagna med att räkna hur många dagar de har kvar att leva. Vad är då kaloriräkning i jämförelse? Det är därför det är så fint att CK08 Ride of Hope cyklar till förmån av Barncancerfonden, något som verkligen gör skillnad!

Skriv ut Permalink Kommentarer (7)

2014-04-08 21:28


Heja träningstävling för tjejer!

April månad betyder sopade vägar, cykling i kortkort och fika i solen. Eller hur? Låter som fin musik i mina öron och faktum är att jag NÄSTAN längtar hem till Sverige när jag läste att mina goda lagkamrater i CK08 Ride of Hope ska hålla årets första träningstävling för tjejer den 21 april. HÄR finns Facebookeventet. Det är under påsken i Vallentuna och vad kan då vara roligare än att få cykla och träna på att tävla med andra brudar?!

"Men alltså jag är ju inte så snabb och alla andra kommer säkert cykla ifrån mig och jag har ju inte tävlat förut..." kanske ni sitter och tänker nu. NEJ, fel! Alla tjejer som vet hur man styr och bromsar på en racer kan vara med. Förra året dök såväl nybörjare som elitcyklister upp. Såväl damer som var dubbelt så gamla som mig som brudar som bara cyklat något år. Jag tror att alla hade lika roligt och dessutom var det ingen som blev avhängd eller lämnad ensam. Dessutom har man en MC som visar vägen och efteråt bjuds det på fika. Detta nöje kostar bara 50 kronor och pengarna går till vår insamling hos Barncancerfonden.

Hoppas ni är många tjejer som samlas och kör tillsammans! Jag kommer hålla tummarna för er alla härifrån Schweiz och sedan ses vi i sommar på någon träningstävling!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-04-03 14:29


Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser