Ingrid Kjellström | Bicycling.se

Ingrid Kjellström


Liten cyklist med stora drömmar. Tävlar med och är team-manager för Stockholm CK:s damlag. - @stockholmcykelklubb
Tävlar i cyclocross för Sveriges gladaste CX-klubb CK Barriär - @ckbarriar
Finns också på Instagram under @ingridkjell

Var snällare mot dig själv!

23 maj 2014

Det är högsäsong i cykel-Sverige nu. Jag kan inte logga in på Facebook utan att se bilder av brunbrända cykelben, läsa rapporter om lovande snittfarter på träningslopp inför Vätternrundan och advundas finfikat som är obligatoriskt när man cyklat många mil en helg. Det är fint, jag blir glad av att tänka på hur många som kommer slå personbästa på Vättern (för det kan väl inte blåsa och regna i år IGEN?!) och som njuter när fartvinden susar i öronen när de är ute och cyklar.

Jag önskar mig de snabba cykelben som jag hade för ett år sedan - när jag hade VR Sub 8,15 med SubXX i sikte. Nu är de starka benen ett minne blott. Min cykelform är inte vad den borde vara i maj - jag har inte kört ordentligt på fyra veckor på grund av att kroppen inte kan och inte vill.

Och då kan jag inte låta bli att blir förbannad på mig själv för att jag inte uppskattat mina ben mer när de varit i bra form. Att jag inte givit mig själv lite fler snälla tankar och liksom flugit uppe bland molnen i vetskapen av att "jo men jag kan cykla snabbt och länge". Istället har jag stirrat på mina snittfarter efter avslutade pass och tänkt "men det där är ju inte så bra, varför är jag inte snabbare?!". Riktigt onödiga och dumma tankar. Jag tror att de bara spridit sig inåt i mitt system och gjort mig ännu långsammare.

Slutgnällt för min del! Benen är ur form, men jag kan simma och plugga och göra armhävningar och andra saker som faktiskt inte kräver mycket benaktivitet. Killen på bilden ovan här heter Håkon och han har fått mig att inse att man ska vara glad över det man KAN göra istället för att fokusera på vad som skulle kunna vara bättre.

I januari åkte vi skidor och solen sken och det var världens bästa dag tills - krasch boom bang - Håkon ser inte en klippa, flyger som en vante, landar på en sten och bryter ryggen på tre ställen. På bara någon sekund var alla hans planer för våren i Schwiez sönderslagna. När vi såg honom lämna Verbier i en helikopter trodde vi aldrig att han tre månader senare skulle kunna följa med oss på en lång hajk, klättra eller simma. Vem som helst skulle ha åkt hem till mamma och pappa och deppat ner sig i en sådan situation. Men Håkon gav inte upp - han gjorde det han kunde iförd en korsett, gav inte upp hoppet och nu är han på G igen!

Bara tänk på det. Drömmar och planer och förhoppningar kan slås sönder otroligt snabbt och enkelt. Då kommer man längre med att uppskatta vad man har och har haft istället för  tankar om att "jag kunde varit bättre än vad jag är nu".

När man vilat tillräckligt

13 maj 2014

Jag har vilat i typ tio dagar sedan min multisporttävling och det är inte roligt längre. Det var ett nöje de första dagarna – att ta tidernas sovmorgon och sova ut ”bakfyllan”, äta glass flera gånger om dagen ”för det går ändå på ett ut” och få frågor om varför man linkade fram i skolan ”I just did 8500 meters of elevation running and biking last week. No big deal, just a bit stiff”. Men nu, när tävlingen börjar bli en gammal merit, när jag ätit igen alla kalorier som jag sprang bort i bergen och när jag inte kan skylla på stelhet längre – då är det inte okej längre. Skönt att jag inte är ensam:

Jag är äldst (och segast, men definitivt inte snabbast) i min schweizisk/franska träningskrets och brukar därför vara vis nog att tala om för alla att ”det är när man vilar som man blir stark. Musklerna kan inte gro om man rör på sig hela tiden”. Det är fin och logisk matematik för skallen men inte för kroppen. Jag kan inte riktigt hantera mig själv när kroppen bestämt sig för att det inte är kul att plugga 12 timmar om dagen, läsa alla bra bloggar och kolla på serier.

Mer seriöst talat. Det är mina ben som är haken. Det började med en stel höft, som hellre gillar att cykla än att springa, som gnällde under tävlingen. Även vänster vad stod inte riktigt pall och jag sträckte den och fick kramp i den samtidigt under en av tävlingens kallaste dagar.  Försökte quick-fixa detta med kompressionstrumpor, vilket resulterade i att fötterna och anklarna svullnade upp. Och så har det fortsatt – så fort en del av benen börjar kännas bra så börjar det göra ont på något annat ställe. När jag trodde att jag kunde cykla igen igår fick jag igen genom att insida knäskål gör skitont på båda sidorna (hann i alla fall plåta lite kor när jag stannade och stretchade. Bild ovan). Är det någon som känner till det? Ömma insida knän alltså. Kan någon ge mig några tips för rehab i såndana fall? Jag vore evigt tacksam.

Jag vet att jag får skylla mig själv eftersom jag utsatte min kropp för typ ett krig när jag ställde upp i multisport. Jag loggar dock upplevelsen som en av de häftigaste möjligheterna jag fått som ”turist” i Schweiz och jag ångrar det inte. Och jag vet att tio dagars vila inte är någonting i jämförelse med till exempel hur min norska polare hade det när han bröt ryggen under en skidtur i vintras. Jag ska inte klaga! Men jag gnäller lite, mina ben vill ju helst upp på fincykeln igen…

Föresten - om ni inte tillhör kategorin människor "bitter och avis på Facebook" (den kategorin jag tillhör just nu) så borde ni spana in vad tjejerna i CK08 ROH gör den här veckan. De är i Spanien och cyklar! Har kul i bergen, tränar på att köra ihop sig och har det säkert alldeles alldeles fantastiskt.

Gör om, gör rätt

7 maj 2014

Det har gått fem dagar sedan jag gick i mål på Raid Centrale Paris. Efter en vecka i lera ständigt iförd cykelhjälm och trailrunning-skor är det lite konstigt att vara tillbaka till det civila livet i skolan. Jag trivs bättre i cykelbrallor än i jeans alla dagar i veckan. Till exempel är det ju sällan man får chansen att köra spurt i jeans. Vi vann spurten bland typ fem lag under dag två och även om jag ser orolig ut på bilden nedan var jag desto lyckligare någon minut senare.

En annan anledning till att jag inte trivs så bra i jeans just nu är för att det gör ont när jag tar dem på mej. Man hade ju kunnat tro att man minskat i omfång efter fem dagar av typ 25 timmars träning. Inte i mitt fall. Dock är det på grund av att jag är svullen på diverse ställen på benen och inte på att jag ätit för mycket choklad i tävlingens depåer (hoppas jag). Jag tror att jag hade kunnat undkomma detta om jag varit lite mer smart. Därför tänkte jag tipsa mig själv (och er andra) om mina lärdomar från en 5-dagars lerig och blöt multisporttävlig.

- Starta inte en fem dagar lång tävling med att kuta som om det vore en spurt. Det är ändå ingen som ser dig... försök spara energi till att spurta i mål fem dagar istället. Det är häftigare.

- Kompressionskläder är bra. I lagom mängd. Tävla inte i kompressionsstrumpor för att sedan sätta på dig kompressionstights direkt efter att ha duschat. Kroppen måste ta vara på svullnader och ömheter på något vis - kompressionsplagg kan inte trolla bort dem. Jag skulle inte vilja ge de svullna fötter jag rullat fram på i helgen till ens min värsta fiende.


- Tävla i lag är en fest! Gör det så ofta som du kan! Minuter som kan kännas evighetslånga när man sitter och nöter ensam försvinner i ett nafs när man är flera. Det blir så mycket enklare med sällskap som kan underhålla istället för att man sitter och lyssnar på sina egna tankar.


- Man är inte stark jämt. Speciellt inte under fem dagar... Det är helt okej att ha en dålig dag och att våga erkänna det - våga slå av på tempot för sin egen del och även att be om hjälp (när man kan - som när man tävlar i lag). Man måste liksom ha sina downs och vara svag för att bli stark. Och det är mycket roligare att vara stark när man vet hur tungt det är att känna sig svag!

- Socker är din kompis när du tränar/tävlar många timmar om dagen. Första dagen på tävlingen gick jag och klagade på maten hos den franska tävlingsledningen. De fattade inte varför jag inte gillade deras utbud av ENDAST söta pålägg. Efter dag två och framöver hade jag inte energi över till att bry mig. Jag åt vad som serverades för att kroppen behövde all energi som fanns att tillgå. Det gick bra att springa på baugette och nutella. Jag väggade aldrig och blev inte sjuk varken under eller efter loppet.

- Du är så mycket starkare än du tror. Sista tävlingdagen gick vi upp klockan tre och jag hade min djupaste dip ever. Mina vänner fick dra mig i ett rep för att jag skulle klara av den första löpsträckan på 9 km och 600 hm. Ville verkligen bryta loppet där och då men efter mycket pepp från mina vänner fortsatte jag hela vägen in i mål. Körde till och med riktigt bra nerför på MTB (min akilleshäl).

Sist men inte minst... fransmän rockar! Killarna ovan är mina hjältar 4-ever. Försök träna och tävla med fransmän när/om ni kan. De är gentlemän och har pannben och (positivt) humör som slår de flesta!

När jag var med i Raid Centrale Paris/Hunger Games

3 maj 2014

Jag är hemma efter en vecka av mountainbike, trialrunning och camping i de Schweiziska alperna. 22 mil och 8500 höjdmeter har jag besegrat under den fem dagar långa multisporttävlingen Raid Centrale Paris. Det har varit en kamp tillsammans med mitt lag av tre fransmän mot 250 andra deltagare. Men framförallt har det varit en kamp mot mig själv och mot naturens krafter.

Vi startade i måndags med en trailrunning på 12 kilometer och 600 höjdmeter. När tvåhundra människor sprintar omkring en är det svårt att komma ihåg att det bara återstår fyra dagar av tävling. Jag skulle tro att halva startfältet kutade på maxpuls. Det visade sig vara helt i onödan - eftersom toppklungan sprang tre kilometer fel och därför ströks den etappen ur resultatlistan. Kan kallas riktigt orättvist eller "a part of the game". Vad som helst kan hända under en multisporttävling - något jag fick erfara många gånger.

När jag anmälde mig till tävlingen såg jag framför mig hur jag skulle springa med lätta steg fram på en solig alptopp. Jag hade fel. Större delen av veckan har det regnat - eller snöat - eftersom vi flera gånger varje dag sprungit och cyklat på över 1200 höjdmeter över havet. Vädret gjorde tävlingen mycket mer komplex - för såväl kropp som knopp. Vi har vadat i lera, burit cyklar upp för branta partier av snö och virat in oss själva i emergency-blankets för att hålla värmen.

Varje dag sprang vi ungefär 15 kilometer och cyklade 30, ofta uppdelat på fyra etapper. Vi har cyklat på grusväg, småstigar och asfalt. Vi har även fått rejäl träning för överkroppen då stora delar av cykelbanan inte var möjlig att cykla utan vi tvingades bära cyklarna. Denna "gren" visade det sig att  mitt lag var mycket bra på och flera gånger placerade vi oss i topp tre (av 55 lag) på MTB-sträckorna. Jag gjorde det till en grej att alltid vara den sista som hoppade av cykeln när det var så svårcyklat. Bra träning - man klarar mer än vad man tror. Även att cykla nerför på avancerade stigar gick bättre än jag trodde. Att ha en tävling som morot i bakhuvudet är bra för motivationen och modet.

Jag är ingen hejare på att springa i berg men trodde aldrig att jag skulle behöva bli dragen i ett rep för att ta mig upp till topparna. Eller, riktigt så illa var det inte. Jag tog mig upp men jag upptäckte också snabbt hur skönt det är att ha draghjälp och känna sig snabb trots att det inte är  jobbigt. Nästan alla lag använde sig av rep för att hjälpa varandra. Att tävla i lag är fantastiskt. Alla har sina up- and downs men dessa kan reduceras genom att man hjälper varandra när det är tungt. Jag är så otroligt tacksam över att ha haft tre stöttande killar vid min sida! De har puttat mig, hejat på mig, burit mina väskor och låtit mig sova i mitten av tältet så jag skulle vara varm.

Första dagen slutade vi som tionde lag och andra dagen som sjätte lag och bästa studentlag (det var både studenter och företag/multisportare som var med och tävlade). Jag trodde aldrig att mitt lag skulle kunna prestera så bra och var riktigt glad! Tredje dagen hade vi dock otur då hela banan var orientering och vi gjorde några misstag. Det regnade också något fruktansvärt och vi alla blev nedkylda och flera deltagare fick bryta tävlingen på grund av detta. För mitt lags del ledde det till att två av killarna blev skadade och inte kunde fortsätta tävlingen... därför var vi bara halva mannastyrkan under de sista dagarna av tävlingen.

Det kändes nästan som att vara med i Hunger Games. Totalt var det ett tjugotal lag som lyckades avsluta med alla sina medlemmar i behåll genom hela tävlingen. Folk trillade under cyklingen, sprang sönder sina knän, blev magsjuka och klarade inte den fysiska eller psyiska utmaningen. Vi var ute cirka 7-8 timmar varje dag och sov dessutom i tält. Det var inte lätt att övertala sina tunga ben att ställa sig upp och springa när klockan ringde klockan sex...

Trots att både kroppen gjorde ont och motivationen sviktade emellanåt hade jag en fantastisk tävling i bergen. Tävlingen var riktigt bra arrangerad och stämningen hos deltagarna var hög trots de svåra förhållanden. I nuläget har jag svårigheter att gå då hela min kropp är stel och kanstött av alla höjdmeter. Jag skulle ändå vilja göra om tävlingen alla dagar i veckan och har blivit ännu mer förälskad i att träna och tävla i bergen! En vilovecka sen är det på´t igen!



Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!