Ingrid Kjellström | Bicycling.se

Ingrid Kjellström

RR (och fjärdeplats) Västgötaloppet

I helgen gick Västgötaloppet - sista delen av långloppscuppen på MTB i Ulricehamn. Solen sken och det var en ypperlig höstdag att cykla stig på. Banan var ny för i år och ryktena innan loppet var att det skulle bli ett "förhållandevis tekniskt lopp där alla skulle bli trötta på grund av alla backar" - på 78 km och 1000 + höjdmeter.

Jag tror att jag har hittat det perfekta receptet på uppladdning till lopp. Förra veckan var jag på bröllop i Frankrike. Veckan innan har jag kört cirka tre korta men ganska hårda pass på CX och MTB. Försökte förvandla mig själv till skogs-cyklist från landsvägs-råtta på kort tid alltså.

Det började släppa i torsdags morse när jag och Tove Langseth hittade fint flyt på Lidingöloppspåret i gryningen. Den fina känslan försökte jag bevara in i lördagen, vilket fungerade bra tillsammans med ypperlig mark-service hos min kompis Johan Gustafssons (herr-elit, kör för Spårvägen) föräldrar i Ulricehamn innan start.

10,15 i lördags släpptes damerna iväg på tävlingen. OBS - damerna, endast. Tack tävlingsledningen för att vi fick egen start + att herrarna starade först 45 minuter efter oss!

Vi var allså ett 20-tal tjejer som satte av med masterstart uppför Jönköpingsvägen. Nerifrån sjön och upp för en ca 150 höjdmeter klättring mot höjderna kring Ulricehamn. Starten, som gick på asfalt, var perfekt för mej. Och jag var otroligt nöjd när jag satt med elitklungan hela vägen upp för backen. Senast jag tävlade på MTB (Lida Loop) åkte jag av på 5 röda.

QOM big time var såklart Jennie Stenerhag, som kunde attackare och strax sedan vända sig om för att se att... ingen klarade av att hänga på henne. Och den attacken höll hela vägen in i mål. Snacka om en kapacitet över det vanliga - kudos!

Damklungan 2 km in i loppet  - när asfalt övergick till grus. Foto: Henrik Öijer.

Efter backen övergick banan in på grusvägar och sedan även mer tekniska stigar. Jag kunde hänga mej kvar någon mil på en klunga med de fem damer som jagade Jennie. Ju mer tekniskt det blev, desto svårare blev det dock för mej, och jag fick se de andra segla iväg framför mig.

Jag höll ångan uppe av att jag visste att jag hade ett gäng damer som kom jagande bakom mig. Mycket riktigt kom Anna Lundin (tävlar i D30 från CK Punchrullen) snabbt ikapp mig. Hon är riktigt skickligt tekniskt men på de mer lättåkta partier kunde vi hålla ihop under den första loopen. Under de mer knixiga försökte jag hålla hennes linje så gott jag kunde.

Som tidigare nämnt var banan kuperad - inte många partier som var platta. Det var dock torrt och lättåkt på det viset. Efter ca 30 km kom vi ikapp en annan tjej ur damelit (Edit Wilson) som såg lite sliten ut. Då började jag inse att - kanske kunde jag bli topp5 i elit? Hade knappt vågat gå i de tankarna innan, men det gav mig energi till att fortsätta hålla ihop med Anna, trots att jag gått kanske för hårt i början och redan började bli sliten.

In på varvning till andra loopen hamnade jag mellan Anna och Edit. Det var jobbigt att ha noll koll på banan - jag visste att varje meter som var teknisk innebär att jag förlorade tid. Och den stressen gjorde mig givetvis ännu mer fumlig på stigarna.

Ut på andra loopen var jag mycket glad över att mer än halva loppet hade gått. Nu blev stigarna aningen mer tekniska - mindre grus och mer single-track, precis lagom tekniskt för att jag skulle ha roligt.

När jag hade cirka 30 km kvar passerade jag ännu en tjej ur elit, Ivanda, som punkterat. Synd! Och jag fick ännu mer hybris av att veta att ännu fler damer jagade bakom mig.

När jag hade 20 km kvar kom en klunga på fem elitherrar susande förbi mig. Det var toppgruppen och jag trodde att hundratals snubbar skulle komma farande bakom dem. Precis vad jag INTE önskade mig pga tänkte att några tjejer säkert skulle ta hjul på dem och komma farande förbi mig + att det är omysigt att bli passerad av snabba målvittrande herrar på smala stigar. Det visade sig dock att jag hade fel och det dröjde innan fler killar körde om mej - det skedde med cirka 10 km kvar och då såg jag även Anna L på stigen framför mig.

Det kändes hela tiden för bra för att vara sant och jag bara tänkte "idag är det din dag Ingrid, fokus, schabbla inte till det!". De sista kilometrarna in i mål gick i slow-motion - aldrig har typ 3 km verkat så långt...

Pallen i damelit, foto One More Family.

... men det visade sig gå bra hela vägen in i mål! Jag blev fjärde dam i elit, sexa totalt av alla tjejer. Edit W bröt tyvärr och Ivanda måste haft trubbel med punkan för hon kom in en stund efter mig. Jennie Stenerhag vann, Sandra Backman tvåa, Fanny Kjellqvist trea - starka tjejer! Här finns alla resultat.

Västgötaloppet är något av det bästa jag gjort på cykel i år. Allt stämde - banan var buskul med sina höjdmetrar och lagom tekniska nivå, kropp och skalle var på bra humör och jag njöt av att köra i skogen.

Tack Västgötaloppet och Långloppscupen för bra rejs! Tack familjen Gustafsson &co för att jag fick bo hos er och hänga med er! Tack alla som hört av sig efteråt!

Nu blir det till att ladda om och öva mer teknik inför kommande CX-rejs :).

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-09-25 22:10


Velothon och Sveriges bästa lopp

Det var folkfest i Stockholm under Velothon-helgen. Cirka 3000 cyklister samlades för att köra 160 km söder om Stockholm - det största svenska Gran-Fondo-lopp som finns i kalendern. En bra avslutning på landsvägssäsongen.

Plötsligt har jag kört tre längre lopp under en månads tid och för att beskriva min upplevelse av Velothon kommer här en jämförelse med de andra lopp jag kört - Rapha12-hills och Tre Berg.

Här kan man läsa om hur det gick till när jag körde Rapha12-hills.

Och här finns min RR från Tre Berg.

Banläggning:

12hills går över de tuffaste backarna i Jönköpings-området, inkluderat grus och ingen markerad bana att följa (bara GPX-fil. Och snälla medcyklister). 3berg går över Västgötaslätten och dess kringliggande kullar. Velothon tar cyklisten på en sightseeing från Stockholm till Nynäshamn.

I mina ögon vinner 12hills eftersom banan går genom såväl trollskog som gamla anrika klättringar som på ställen dit ingen icke-lokal cyklist hittat till på egen hand. 3berg och Velothon drar jämt eftersom de båda banorna visar upp det bästa vad Skara och Stockholm har att bjuda på. Dock får Velothon pluspoäng eftersom den går genom tunnlar och det är enda gången under året man som cyklist för chansen att köra under jord.

Trafik:

Velothon har avstängda vägar och MC:s som följer vissa klungor. Tre Berg har MC:s och vakna flaggvakter. 12hills har ingen sådan service. För cyklister som av olika anledningar skyr bilister är Velothon alltså en solklar vinnare.

Gourmet-anda:

På Tre Berg och Velothon serveras helt okej mat vid målgång. På 12hills får man dock hamburgarbuffé och öl efter loppet! Samt lättöl, snickers och barista-kaffe i depåerna. Vilket lopp vinner denna kategori? Kommentarer är överflödiga.

Vinster:

Om man är en manlig elitcyklist finns helt klart mest pengar att casha in på Tre Berg. Om man är en kvinna med elitlicens tävlar man för ingenting överhuvudtaget – eftersom man inte ens får vara med och slåss om backpriset på Kinnekulle (detta är för motionärer). Tre Berg-organisationen har dock lovat att fixa en damklass tills nästa år!

Velothon får plus-poäng tack vare att de hade jämställda back- och kilometerpriser till både damer och herrar.

På Rapha12hills stod det i potten Rapha-prylar och inträden till Rapha(prestige)-event. Dessa delades ut till de snabbaste herr-och damlagen, men även till andra lag som gjort något anmärkningsvärt under resans gång. Kudos!

Epicness:

Masstarten i Velothon får många poäng – här har man lyckats skapa folkfest. Detsamma gäller nästan för Tre Bergs backar med mycket publik. Att under 12hills cykla i stort sett ensam på grus i Smålands djupa skogar är av en annan kaliber – där blir man även uppfylld av stora känslor – men på grund av att man vet att det är svårt att ringa en taxi om något skiter sig och för att det slår gnistor om känslan av att köra över grus (när man inte får punka..).

Hets bland medtävlande:

Tre Berg är ett elitlopp för MÄN med licens. I övrigt är såväl detta lopp som Velothon motionslopp för övriga cyklister. På 12hills anslås inte ens sluttider, utan det enda som räknas är ett fullstämplat stämpelkort.

Det tycks dock som att motionslopp är högsta kategorin av tävling för många cyklister. Redan under masterstarten genom Centrala Stockholm under Velothon kraschades det på grund av hetsiga cyklister som ville positionera sig i klungan. På Tre Berg var det även hetsigt, men där var mängden av motionärer som ville leka medlemmar av Pro-Tour-teams färre.

Jag kan inte låta bli att undra varför alla dessa cyklister med tävlingshorn i pannan inte kan kosta på sig en licens och tävla i riktiga tävlingar istället? Priset för tävlingslicens och chip är nästan detsamma som startavgiften för endast Velothon.

Är det för att det är coolare att posta bilder på Facebook med sin ”placering” i stora motionslopp som gemene man känner till, än att berätta att man kört en riktig tävling ute på en åker i Småland (det är typ under sådana förhållanden som riktiga sanktionerade tävlingar körs)?

Jag kan inte sticka under stol med att jag körde så hårt som jag kunde under alla dessa lopp, men jag släppte alla klungor som kändes stökiga (eller som jag inte orkade hänga med) för att jag inte tycker att det är värt risken (hatten av dock för alla starka damer jag känner som sitter med i elitklungor med herrar).

Därför vinner 12hills helt klart denna kategori – där hann folk dricka bärs, ta selfies och snacka mellan de tunga backarna. Är inte sånt halva grejen med att ställa upp i lopp som inte är riktiga tävlingar?

Vinnare:

Rapha12-hills gav mej den bästa upplevelsen av dessa tre lopp. Då ska det tilläggas att jag är smått allergisk mot att trängas och ”leka” tävling bland massa andra buffliga cyklister samt inte värdesätter snitthastighet i första hand (tror jag snittade runt 20 km/h på Rapha12hills).

Jag gillar att tävla men tycker att av halva grejen med motionslopp är även hinna se sig omkring och ha trevligt under tiden. Ni för döma mej hur ni vill för det!

Men för dem som gillar att rejsa bland likasinnade är både 3berg och Velothon riktigt bra motionslopp. Velothon passar den som vill ha en sighseeseeing i huvudstaden alternativt köra på hemmavägar utan trafik. Tre Berg passar den som vill ha Sveriges svar på Flandern runt (tror jag, har ju aldrig varit där), med den råhet som de tre backarna medför.

Fotnot:

Tack Skoda Cycling Team för att jag fick köra med er under Velothon!

Fotokudos: HappyRide, Göran Digné.

 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-09-20 15:35


Vinst i GP Hans Mård!

Det har varit en episk helg för cykelfantaster i Stockholm. Jag har mycket att berätta om men jag tänker börja med att berätta om det som var roligast och jobbigast: GP Hans Mård - vilket är en CX-tävling i Hellas. Start på CX-cuppen i Stockholm. Jag kom (trumvirvel) på pallen (jag kunde inte hålla mej från att skriva det i ingressen - sorry - men då fattar ni hur jag sitter och ler framför datorn när detta författas).

Jag drog en spontanare ner till Hellasgården i Nacka och blev imponerad över det pådrag som var där och den fina CX-bana som var dragen. Banan var inte teknisk , det mest knixiga var några meter som gick på en MTB-slinga, ett hopphinder och X antal 180-grads svängar. Torrt och fint och egentligen inte alls några CX-förutsättningar (det ska ju vara blött och geggigt och sladdigt). MEN banan räckte gott och väl för mej, som har kört noll meter off-track med min nya CX.

Antal damer till start = tre = alldeles för få. Men vi fick starta tillsammans med ett gäng kids och motionärer, så när startskottet gick var det stökigt och bökigt och slirigt på en grusväg. Jag hade underskattat hur jobbigt det är att köra cross. Sorry landsvägsåkare, men ni vet inte hur blod egentligen smakar (ironi). Eller så är det jag som är extremt o-syratålig eller inte kan ta i på asfalt (även det troligt)?!

Efter ett varv fattade jag inte hur jag skulle palla sex varv till (vi skulle köra sju varv). Speciellt eftersom det tog tvärstopp för mej vid hopphindret - jag har en hel del teknik kvar att nöta. Även alla igångdrag grillade mina ben + det faktum att jag och crossens växlar inte riktigt blivit polare än. Kedjan hoppade en gång - när jag tagit mig om och förbi Camilla Lundberg, som var tjejen jag låg närmast. Det kostade mig minst ett varv av jagande för att komma ikapp igen, speciellt eftersom att Camilla är riktigt start och bra tekniskt.

Väntade hela tiden på att speakersen skulle ropa att damerna skulle få köra något varv kortare = drömtänkande. Efter sex varv ville jag verkligen trilla av pinn, både jag och Camilla trodde och hoppades att loppet var över. Vi hade räknat fel och ett varv återstod. På det varvet gick jag på energin av glädjen att loppet snart var över. Och det var en fin tanke som höll mig ända in först i mål - jag vann!

Och där höll inte mina ben mycket längre - jag var precis lika trött och glad som det ser ut på bilden ovan (med Camilla L och Maria Österlund).

Det här var en bra start på "Stockholms-helgen" för mej, samt en bra början på CX-säsongen. Jag har längtat efter att få köra CX ett bra tag nu, asfalt i all ära men... inget går upp emot att slira runt i gegga med maxpuls upp till öronen.

Jag kommer att cykla CX med/för Cykelklubben Barriär, som i mina ögon är Sveriges gladaste CX-klubb (kolla deras fina instagram här med!). Tänker försöka köra cuppen i Stockholm och en del tävlingar ute i Sverige med. De har ju förlängt säsongen ända in i januari! SM ska jag absolut köra, det är nästan hemma för mej (Eksjö) och Emma Johansson ska komma och köra (läs:varva mej)!

Snart kommer jag skriva mer om helgen - om Velothon GP och Velothon Stockholm - helgen som går till min minnesbank som en av de bästa på cykel i år. Stay tuned!

(Foto-kudos: Patrik Berggren).

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-09-13 18:00


Vilken klubb är snabbast i Stockholm? (#VMTTT)

Igår kördes Stockholms första upplaga av den eminenta tävlingsformen lagtempo - under Terrible Tuesdays Vitamin Manager Team Time Trial. Upplägget: lag om fyra cyklister kör dryga 45 km på en vändbana, tre av de startande ska komma i mål så snabbt som möjligt. Möjlighet till att visa att man som lag/klubb kan köra snabbast i Stockholm och sätta laget framför jaget.

Terrible Tuesdays är i grunden en triathlonklubb (numera med ett cykellag) som inte sticker under stol med att de tränar och tävlar tills de stupar, eller som de själva säger "ingen minns en fegis".

Arrangerade de nu denna tävling för att visa Stockholms cykelklubbar att triathleter, utöver att cykla ensamma nere i bågen, även kan cykla snabbt tillsammans?

I såna fall lyckades de både med det samt att de arrangerade ett riktigt bra event ute på Ekerö (teaser - resultat längre ner i inlägget).

Man kan fråga sig varför ett stort gäng cyklister - 20 lag - vallfärdar ut till Ekerö en eftermiddag när vinden bestämt sig att blåsa extra ettrigt från sidan? De flesta Stockholmslag fanns representerade: SCK, Ryska Posten, TT (arrangörerna), SUMO, #STHLMESS med flera - många som var sugna på att cykla hårt tillsammans med sina lagkamrater.

(på bilden ovan: Madde, Cissi, undertecknad och Jonas Brögger, mannen bakom "you-tube-fenomenet" Cykeltuben, och som körde "stolsvärme och stor kaffe som uppvärmning" till racet igår. Se detta och fler filmer från igår på Cykeltubens Facebook).

Tyvärr var andelen damer inte så högt för kvällen. Jag stod på startlinjen för SCK tillsammans med Camilla, Madde och Cissi. Vi var först ut. Det enda andra laget, Stockholm City Triathlon, startade precis efter oss.

Jag var glad över att vi startade först av alla - då hann jag inte tänka. Pang på´t - sätta skallen på "nu släpper du inte hjul"-mood och inbilla sig själv att maxpulsen som snabbt och säkert kom stigande var behagligt pirrande i benen.

Den bästa beskrivningen av lagtempo kommer från Emil i SUMO Cycling:

Det handlade alltså om lagtempo. Jo det låter ju trevligt. ”Tillsammans är vi starka”, ”Vi turas ju om att dra”. Nej. Nej. Nej. Lagtempo är inte för cyklister som helst poserar med svindyra högprofilshjul framför något hippt cykelcafé och omsorgsfullt curlar sina egon genom att då och då haka av en amatörpendlare vackra junimornar med solen i ansiktet och vinden i ryggen. Under ett lagtempo kan ingen gömma sig. Du kan inte ens längre lura dig själv att du egentligen hade orkat lite mer.

Cirka fem kilometer in i loppet hade jag endipp och jag kunde inte lura mig själv längre. Jag försökte mig på någon beräkning för att räkna ner hur många procent av loppet som vi kört - men misslyckades. Insåg att det var bäst att lägga allt fokus på att inte räkna, inte känna efter, bara ta tramptag för tramptag och se hur länge det räckte.

Emellanåt fick jag rysningar när flowet i gruppen var perfekt - som en välsmord kedja. Jämnt och fint tempo och bara små gester oss i gruppen emellan för att kommunicera. Plus en hel del stånkanden och hejanden på varandra för att det inte skulle bli så kusligt tyst :). När det var ett par kilometer kvar till vändning hojtade Madde att vi snittat 38 km/h. Jag som inte hunnit kolla ner på min klocka jublar inombords och funderar faktiskt på vart herrarna är någonstans? Hade räknat med att bli passerad ett par gånger innan vändning.

Hade drömt om en skön medvind efter vändning, men den uteblev. Sidvinden fortsatte piska och det var bara att deala med den. Strax passerade Ryska Posten Racing Team oss och jag skrek till tjejerna att vi skulle ta sikte på deras bakdelar (rumpor!) i uppförsbackarna. Vi lyckades hålla dem inom sikte några minuter!

Plötsligt började kilometrarna kvar till mål att ticka ner snabbt på klockan och det fanns inget kvar att spara på. Tjejerna började panga på monsterförningar som fick det att, otroligt nog, skrika ännu mer i mina ben. Trodde tio gånger att jag skulle åka av, vilket jag även väste mellan andetagen till de andra. Sista biten kvar till mål körde vi uppför, hårdare än någonsin och rullade över mållinjen på 1:04!!!

... trodde jag. Det visade sig att jag tappade bort en siffra i min snurriga, mjölksyrastinna skalle. Vi körde på 1,13,26. Snittade 37+km/h och hur löjligt nöjd jag blev syns på bilderna ovan (Hanna Johansson, som tyvärr inte körde pga Ö till Ö, syns på selfien. Även tempo-gurun Jonas Bohr finns med i bild).

Vi tog hem damklassen - BAM! Och var även snabbare än två herrlag. Det betyder mycket för mej och för de andra, men ännu viktigare är faktiskt att vi körde så bra som lag, "spöade killagen på det sättet" (citat Hemlig beundrare ?!) och höll ihop nästan hela vägen. Känslan av att cykla snabbt och hårt och precis kunna hålla undan från att åka av eller typ kräkas är speciell - hatkärlek - kärlek när man överlever den!

Stockholm CK:s herrar kammade hem herrklassen och det var således en brakkväll i klubbens färger. Vi skänkte våra prispengar till Psykitarifonden och herrarna sina till Barncancerfonden. Härligt att kunna cykla sig trött för en bra sak!

Hoppas på att se fler "pop-up"-tävlingar, och gärna fler lagtempon på kalendern tills nästa år. Som jag tidigare nämnt är cykling i Stockholm on fire - jag hoppas att detta fortsätter och även att ringarna sprids på vattnet till övriga landet. Tack TT!

Notis: andra herrlag: Cykloteket Racing Team, tredje Terrible Tuesdays, fjärde Ryska Posten.

Här finns alla resultat.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-09-07 16:56


RR Tre Berg - krig över berg och slätt

Jag har cyklat Tre Berg - 180 km och 1500 höjdmeter - och det kan snabbt och enkelt sammanfattas med en bild:

Ett episkt lidande och jagande!

Men för att sammanfatta loppet med en race-rapport:

Jag startade i en av de första grupperna tillsammans med min klubb Stockholm CK. Det droppade från himlen och 450 meter in i loppet tog det stopp (!). Hela elitklungan, som låg framför oss, hade kört fel i första kurvan. Två minuter senare kunde vi rulla vidare, då med ett hundratal cyklister hack i häl på rulle.

Snyggt att SCK låg längst framme och drog! Tyvärr kan jag inte ta på mig någon heder pga att jag tidigt kände att marchfarten, 40-50 km/h över slätten dödade mig meter för meter. Vinden ven och jag flåsade. Det lät inte bra i vare sig mina öron eller kändes bra i mina ben.

Jag fick slå av och inse att det inte var min dag. Hade respekt för distansen och det faktum att jag nyss varit sjuk. Hamnade i en klunga med löst folk och försökte leka osynlig wheel-sucker för att gömma mej för vinden.

Tankarna snurrade i skallen - skulle jag kliva av? Jag fick inte ens uppleva detta episka lidande tillsammans med mina klubbkompisar, som många av dem seglat iväg i vinden framför mig. Men så tänkte jag på min hjältinna Britta-Stina som lovat mig att heja på det första av tre berg, Mösseberg. Och jag tänkte på min mamma som också var support under dagen. Hon hade blivit så nervös om jag ringt henne mitt under loppet.

Det var ett bra beslut. På Mösseberg hade jag nämligen den bästa hejarklacken:

Där stod världens bästa Britta-Stina med familj och hejade. Jag började nästan lipa när jag och mina sega ben slet oss upp för "berget"/kullen. Ville hoppa av och krama hela skaran men insåg att det varit typiskt otaktiskt.

Nedanför Mösseberg hände något mycket märkligt då jag var helt ensam. Såg inte en cyklist på vägen framför eller bakom mig. Blev förvirrad, hade jag kört fel? Plötsligt kommer dock en ensam lirare flygande över slätten med en uppsyn som att han körde tempo. Jag bet mig fast på hans rulle och frågade om det var ok? Jadå, hans egna kamrater var för långsamma upp för berget.

Vi körde tillsammans några mil och du starke cyklist från Tranås - du är en hjälte! Efter en stund började dock andra klungor komma ifatt oss bakifrån och vi anslöt till dem. Ytterligare än kille från SCK dök upp - Mattias - och hans bekanta rygg gav mej plötsligt nya krafter.

Det andra berget försvann snabbt men därefter vände vi tillbaka mot Skara och därmed blev vinden ett monster igen. Jag flög som en vante hit och dit på slätten. Hade fullt fokus på att inte blåsa av vägen pga dåligt hjulval (högprofil...). Önskade mig några extra kilon som kunde hålla hjulen i schakt. Fick ont i armarna och längtade till Kinnekulle -  tredje och sista berget -för att slippa lyssna på vinden och vila armarna.

Magiskt nog hade jag krafter kvar till att ta mig uppför Kinnekulle i ett helt okej tempo (14 min). Drabbades av topp- och målfeber som varade tills berget var över och jag åter igen möttes av misärvinden nere på slätten. TRE MIL KVAR! Lät som svordomar inne i min skalle.

Mötte tack och lov en av Tre Bergs egna fartgrupper. Hade läst innan att man i startgrupperna inte kunde förvänta sig att bli dragen runt loppet av ledaren. Vad jag såg framför mig var dock precis det - en man i Tre Bergs färger låg och bombade med ett pärlband av goa gubbar bakom sig. Blev förvånad men fick senare höra att det var tempo-gurun Alexander Gingsjö som varit ledare. Kanske en ny affärsidé för Tre Berg? Att låta sina pensionerade tävlingscyklister lotsa runt glada motionärer.

Med Gingsjö som hjälpryttare samt några SCK:are som jag åter igen mötte upp kom jag äntligen i mål i Skara på dryga 5,30. Urvriden som en disktrasa:

Har sällan mått såhär kasst efter ett lopp. Är mycket tacksam över att SCK:s serviceteam tog hand om mig vid målgång!

Tror att jag blev femma av alla tjejer (eller vänta, det fanns ju ingen damklass..) - bakom de andra stark(are) tjejerna i SCK. Imponerande insats av dem + av Amir Ansari som vann bergapriset på Kinnekulle + SCK:s herrar som hade gjort rejs av motionsklungan. Känns bra att vara en del av en klubb som sätter färg på så många olika delar av loppet!

Tack alla för helgen - SCK , Britta-Stina o co, mamma och pappa, alla snälla cyklister som skyddade mig i vinden.

Nu lägger jag all energi på att hålla kroppen pigg och glad över sluttampen av säsongen.

Benen i högläge och stor glasskonsumption idag med andra ord!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-09-04 14:37


Tre Berg & annat skvaller om september

Diskussionen har de senaste veckorna gått varm kring Tre Berg. Efter det att damklassen strukits helt från Gran Fondot hände det grejer. Fantastiska ambassadörer inom damcykling samlade sig och försökte ändra på det och styra en damklass (Tack SCF, Team Crescent, Valhall, Stockholm CK & övriga!). Tyvärr hann de inte riktigt hela vägen in i mål och således avslutas SWE-cup för damerna under Skara GP imorgon fredag. På lördagen finns alltså ingen damklass under Tre Berg "The Race".

Jag har gråtit flera skvättar över ovan nämnda faktum. Hade så gärna rejsat 18 mil på lördag. Lyckades även dra på mej en (wo)men-cold efter Rapha12hills förra veckan och var hemskt ynklig. Kunde inte cykla och fick bara käka ris under cirka fem dagar. Som bärgat för en humör-dipp för ett litet cykel- och matvrak som mej.

Därmed har mina planer reviderats. Varken världen eller min kropp verkar vilja att jag ska köra stenhårt över Västgötaslättens berg på lördag. Eller fel - chansen att köra stenhårt finns ännu givetvis och jag vet några starka damer som är villiga att ta den (I fancy you - mina starka lagkamrater i SCK mfl). Men vi får se hur det blir för min del.

Varje gång jag är sjuk vrids liksom min världsbild till och jag inser att det inte alls är en självklarhet att man kan panga på snabbt i många många mil. När jag äntligen kunde pendla till jobbet i början av veckan var jag antagligen den cykelpendlare som flinade mest och fånigast av alla i hela Stockholm.

För att inte tala om hur löjligt glad jag var imorse, när jag äntligen kunde smyga upp i gryningen och köra Morningspins på Djurgården (bildbevis ovan, fotocredd till Tove Langseth).

Har skrivit flera gånger om min faiblesse för att cykla om morgnarna. Men det tål att upprepas, för just nu står de i blom, klockan 6-7 med solen som går upp - magnifique!

Tycker att sånt här borde receptbeläggas till folk som är deppiga. Seriöst! (Foto: Hagen Bender).

"Kanelbulle smakar godast med blodsmak i munnen?"

Stämmer, men det måste inte vara så, imorse körde jag inte på max (pga helgens äventyr), fikat var gott ändå! (#ridehardfikaharder)
Och den härliga känslan i kroppen infann sig likaså hela dagen.

Vidare i september anordnar Terrible Tuesedays Team Time Trial på Ekerö nästa tisdag.
Team Time Trial är ju en tävlingsform som inte är särskilt vanlig i den svenska tävlingskalendern. Man ska tävla i lag om fyra men de tre bästa tiderna räknas. Ni hör ju - detta är som upplagt för blodsmak. Och ett ypperligt tillfälle för alla cyklister i Stockholm att visa att deras klubbar/grupper kan sätta laget framför jaget.

Nästa fredag startar Stockholmscuppen i CX med den första av fyra deltävlingar. Något som jag är otroligt peppad på pga att jag lyckats lägga vantarna på en CX-mästares gamla cykel (Åsa Erlandsson). Kommer inte att kunna skylla på materialet under säsongen! 

Drömmen är att åka till Belgien i oktober och smaka på deras lera (och öl.. :). Får se hur det går med det, keep u updated!

Och lördag - söndag går Velothon och Velothon GP av stapeln!

Massa kul framöver i Stockholmsområdet alltså!

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-09-01 16:22


Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser