Ingrid Kjellström | Bicycling.se

Ingrid Kjellström


Liten cyklist med stora drömmar. Tävlar med och är team-manager för Stockholm CK:s damlag. - @stockholmcykelklubb
Tävlar i cyclocross för Sveriges gladaste CX-klubb CK Barriär - @ckbarriar
Finns också på Instagram under @ingridkjell

Basemile Snowdown - isande glädje

30 jan 2017

Vad är väl en helg på cykel i januari om inte kall, isig och alldeles fantastisk? Basemile Snowdowns koncept – att cykla långt tre dagar i sträck söder om Stockholm – må låta som en bitande historia. Men addera 24 cyklister, ett slott och mycket cykelglädje så ser situationen annorlunda ut.

Det är Hagen Bender som är mannen och hjälten bakom Basemile Snowdown. Med hjälp av några goda vänner som gjort ett superjobb – med att finna stigar och köpa stora mängder mat till exempel – har han lyckats skapa alla förutsättningar för en fulländad helg för de som inte räds att cykla ute under vintern.

I fredags morse träffades ett 20-tal cyklister i södra delen av Stockholms pendeltågslinje och styrde kosan mot Rockelstad Slott utanför Flen. Temat under helgen har hela tiden varit att INTE ta den snabbaste vägen. Grus och äventyr har i alla lägen prioriretats framför asfalt och fart. Adam Krabbe, som är en sann randonnée- och äventyrscyklist hade komponerat ihop väg/stig-valen. Sörmlandsleden och andra stigar som kanske inte främst förknippas med cykling stod på rutten.

Själv åkte jag till slottet i fredagskväll för att ta del av de andras endorfin-stinna after-bike. (Det gäller att plocka russinen ur kakan liksom! Sitta framför en öppen brasa med en öl och låtsas som att man har förtjänat det genom lång cykling. Nej sorry – jag skojar bara. Jag skulle komma cykla en del med under helgen. Men jag hade inte tillräckligt med powers för att mäkta med en hel helg den här gången). Fick ta del av stories om is och blåmärken, men alla med glimten i ögat.

Vi slängde ihop pasta till ett mindre kompani som vi käkade och drog sedan krigshistorier och myste framför en öppen brasa resten av kvällen.

Lördagen var the big day out och jag fick en smärre chock (då jag senast cyklade i 20 grader på Gran Can), men tog hjul på de andra starka cyklisterna. Skog, grus, is passerade under däcken – men ingen som blev arg och hetsade om SNITTFARTEN (som  många gånger annars). Det var nog snarare så att folk tog tillfället i akt att fotografera den fina omgivningen när de fick vänta på den långsammare i sällskapet (som var… Ingrid..! Det ska tilläggas att det är bra att vara långsammast som linslus – chansen att hamna på bilder som ensam och avhängd är större än om man surrar i en klunga ;).

Efter cirka 40 km slant en i sällskapet, Rille, rätt illa på isen. Han var – lyckligtvis - snabbt upp på benen och cyklade vidare med både trasigt ben och trasiga kläder. Vid det tillfället började jag bli såväl hungrig som att jag tyckte synd om de andra som fick vänta på mig över ispartierna. Jag hängde på Rille och Madde till närmsta pizzeria istället! (eller – Madde läste kartan, Rille stod för underhållningen och jag instagrammade under tiden. Rättvis fördelning ?!).

På pizzerian mötte vi upp en grupp av andra cyklister. Random pizzerior på landsbygden är oaser för hungriga och kalla cyklister. Efter en timme var vi mätta och varmare igen och fortsatte turen – med mer inslag av asfalt för vissa av oss.

Cirka 4,5 h och 10 mil senare landade vi hemma på slottet igen och den här gången smakade after-biken bättre för mig än föregående dag!

Cyklingen var tung för mig i helgen. Jag har läst om den där super-kompensationen som ska komma efter typ en veckas läger? Trodde att den skulle komma som ett brev på posten efter mitt läger förra veckan men jag hade fel. När vi hade någon mil kvar hem – men ingen visste exakt hur långt – ville jag typ bara lipa. Missade till och med vyn av vilda vildsvin pga mitt ömkliga hallucinerande?!

OAVSETT att the powers inte var med mig fick jag desto mer tillbaka av de andra cyklisterna i gänget. Många av dem hade jag inte träffat tidigare men nu i efterhand kan jag säga att jag LÄTT hade kunnat spendera en hel dag på cykel kall och frusen med var och en av dem. Vilket gäng! Inga sura miner trots krascher, kyla och viss misär. Blir varm i magen när jag tänker på hur mycket glädje och gemenskap som snabbt uppstod bland en grupp främlingar. Sker detsamma även inom andra sporter? Jag undrar. Annars har cyklingen något unikt och ovärderligt.

Tack till Hagen & co för att ni styrde upp en sådan värmande helg i mitten av vintern!

Och tack Rapha och Oatly för glädjande och närande spons!

Rekommenderar följande till äventyr till cykel på vinter (det har skrivits spaltmeter om detta, om lager-på-lager, värmesulor mm, men jag är uppenbarligen en rookie i konsten, så här kommer några av mina reflektioner) :

-      Dubbäck. Det är pinsamt att jag ”glömde” sätta på dubb bak. Tack till alla som hade tålamod med mig.

-      Energi – både i benen och i fickorna. Det går åt mer energi åt att hålla värme, hålla balans och hålla koncentration under mer tekniska partier av cykling – än vad man kan tro.

-      Dubbla handskar (tunna merino-handskar under lobsters är vinnande kombo). Livet blir snabbt hemskt grått och gör ont om fingrar eller tår fryser.

-      Termos i en vattenflaska! Anna, en tjej i sällskapet, var finurlig nog att stoppa ner en liten termos i en av sina vattenflaskor och té smakar (precis som typ allt!) gudomligt efter ett par timmar i minusgrader.

-      Fickplunta, var mycket uppskattat av de som var kloka nog att stoppa en sådan i innerfickan.

I mars anordnar vi Rapha Braver than the elements i Stockholm.

EVENT HÄR!

Ypperligt tillfälle för alla – speciellt gärna tjejer – att prova på cykling i lite mer äventyrlig form. 

Fotokudos: Hagen Bender, Jonas Lundberg, Richard Persson.

Håll även koll på bästa Cykelkatten - Katjas blogg framöver! Hon var också med under helgen och kommer säkert författa något fint snart.

Guldkorn från Gran Canaria

23 jan 2017

Vad är väl en vecka på Gran Canaria om inte kantad av solbränna, berg och många liter cola och kaffe? Jag är hemkommen från en vecka på ön för de cyklister som föredrar berg och bibs framför dubbdäck och dubbla strumpor. Man kan dra stories om hur många mil och höjdmeter man cyklat - men jag tycker det är sekundärt - upplevelserna som kommer på köpet betyder mer. Här kommer några av mina guldkorn från en vecka på ön:

-  Hatkärlek och rövarhistoria:

Det finns en by på den norra sidan av ön som heter San Nicholas. Har man hittat dit finns bara två alternativ för att komma tillbaka hem till de södra delarna: att vända samma väg tillbaka (över Mogan) eller köra över ”The valley of tears” (över Ayacata). Den dalen rekommenderas inte för folk med höjdskräck eller för de som inte litar på sin cykels bromsar.

Vägen påminner om den väg där Långben och co åker husvagn under filmklippet som visas på Kalle Anka på julafton – smal och längs kanten av stup utan räcken. Det låter som en hemsk plats men utsikten som nås därifrån finns inte någon annanstans på ön. Det är öde och vilt – ingen skulle höra dej gråta där, eller som en vän sa ”det går inte att gråta för man är dränerad - dricker snabbt upp allt vatten och svettas sedan ut det”.

 

Någon mil upp i dalen finns ett vägskäl. Det vänstra vägvalet leder till en längre sträcka in i landet. Det högra är en genväg men även enligt Strava kallad ”the wall”. Ett par kilometer har en snittlutning på 14% och den brantaste delen mäter 20%.

Vilken väg valde vi? Den högra! Det positiva med det var att 1 -  det är ca 10 minuter rent lidande men även övning i det hajpade fenomenet MINDFULLNESS. Det finns inte tid att låta tankarna vandra iväg eller fokusera på annat än att hålla sig på hjul och inte falla över kanten. 2 – magträning ingår på köpet! Alltså hela kroppen får arbeta på vägen upp.

Baksidan av ”the wall” då? Den är längre än vad man först kan ana. Efter två kilometer som är riktigt branta är lidandet ännu inte riktigt slut – utan det fortsätter ännu någon mil.

(Bilden nedan är tagen när jag tog en paus vid sidan på vägen med energinivåer ca 0.0).

Hur gick det för oss? Vi fick många dagar i sadeln och en rövarhistoria med oss hem! Samt en välförtjänt vilodag/glassätardag dagen därpå. Fick även uppleva utsikten av Playa de Ingles under solnedgång (det var nästan mörkt när vi kom hem) - #TEAMSUNSET.

- Stammis-ställen:

det fina med att cykla är att man efter ett par timmar i sadeln inte blir särskilt kräsen med vad man stoppar i munnen (talar för mig själv i alla fall).

Sedan finns även de exceptionella undantagen: de fikaställen vars utbud man kan visualisera under sina mörkare stunder på cykeln (tex efter 2000 klättrade meter när man börjat gå torr på vatten). Två ställen som jag vill lyfta fram och vilka är värda en omväg, eventuellt en liten bonk till och med (OBS – jag är inte sponsrad – även om jag önskar att så vore fallet) är:

 

1 – La Hornada de pan i Santa Lucia. Det är ett av de första ställen man passerar på höger sida om man kommer sydost ifrån, det vill säga klättrat upp från el Doctoral. Det är ett lokalt bageri som man kan känna doften av på långt avstånd och där inne finns all världens bakverk att festa loss på för en löjligt liten slant.

Personalen pratar inte engelska – men de fattade när jag med kroppsspråk bad dem att paketera kakor i aluminiumfolie (så att jag kunde stoppa i fickan och ta med mig extra hem).

2 – Fiket på hörnet i Ayacata har suverän pasta. Dvs våga slå på stort, ta en längre lunch så du hinner smälta en pasta istället för att kasta i dej en macka, om du har vägarna förbi. Det är värt det. (Det är även värt att ta med sig väst om man passerar Ayacata. Det kan vara kallt där uppe).

- Mitt-i-naturen-moment:

Vägen mellan Mogan och Ayacata går till större delen genom ett naturreservat. Där finns en man som står och serverar apelsiner i vått och torrt (vilken hjälte), samt får på vägarna. De som känner mig vet att jag mer än gärna stannar och tar selfies med djur när tillfälle ges! 

- Hjälpryttare:

i samma veva som jag hade fickorna tunga med kakor från ovan nämnda bageri lyckades jag och mitt sällskap Camilla ha otur med vinden på vägen hem. Den medvind vi drömt om visade sig ha vänt under dagen och det var bokstavligt talat en smocka i ansiktet – då vi hade 20 JÄTTELÅNGA kilometer hem kvar på en 5 h lång dag.

Jag hade vinkat in en taxi om det inte vore för att en snabb kille i Schweiz färger seglade förbi mej i vinden. Plötsligt kom två killar till och även om jag var matt i pälsen lyckades vi ta deras rulle.

Blev star-strucked och försökte ta reda på info om vad de körde (de var från landslaget i MTB och hade kört intervaller på morgonen och var nu ute på ett rullpass (eh 40 km/h i motvind) samt vart stjärnan Jolanda Neff höll hus (hon hade vilodag – damn!). Mycket mer orkade jag inte fråga då jag nådde dagens maxpuls snabbt.

Och sedan tappade jag deras rulle – innan jag hann säga tack och gräva fram och bjuda på en kaka ur fickan! (undrar ännu – fikar dessa snabba gossar på sina pass? Eller har de fickorna fulla med Gruyere-ost hemifrån med sig på passen?). 

- Starstrucked 2.0.

De riktiga hjältarna som cyklar på Gran Canaria har inte landslagströja på sig. De riktiga hjältarna tycker jag är de som till vardags jobbar heltid och inte har cyklat många timmar i sitt liv - men som ändå styr kosan till bergens mecka Gran Can och ger sig attan på att ta sig upp och ner för bergen - hur mycket svetten än rinner eller hur tunga benen än känns. 

Camilla Henriksson från Jönköping och La Lepre Stanca har varit min hjälte hela veckan. Hon har trotsat diabetes och det faktum att hon ibland behövdevänta på mej utan att grina illa en enda gång. Dessutom har hon torkat mina tårar när jag haft det tungt (japp, jag har gråtit mer och haft det tyngre emellanåt - trots att jag cyklat många fler mil än henne i mina dagar) och aldrig haft bråttom från ett fika-stopp (för varför ska man skynda sig på semestern ?!).

Tack Camilla. Behövs fler människor och cyklister som du ute på vägarna. 

Kommer denna vecka få gå på avgiftning på grund av abstinens från att over-dosa på fina utsikter och just långa luncher och fika-stopp.

Stay tuned! Kanske skriver jag om några fler guldkorn från veckan - det finns mera! Eller så återkommer jag under helgens Basemile Snowdown som säkerligen också kommer bli guldkantat - dock några grader kallare.

1, 2 , 3... solen, 2017, lyckligt kär

13 jan 2017

Redan i början av den här veckan började jag packa en väska med korta BIBS, solkräm och grävde fram mina landsvägscykeldojor. Peppen är alltså total på det faktum att jag imorgon reser till Gran Canaria på en resa som vi valt att kalla #SUNTRIPCK. Vi är en blandad skara glada cyklister som tajmat HELT rätt i att lämna snöslasket här hemma för att åka söderut och byta dubbdäck och kalla fingrar mot 23 mm slicks och BERG!

Jag har varit på Gran Canaria ett par gånger tidigare (2013 och 2014) och det har varit fantastiskt och fostrande. Första året hade jag tex stirrat mig för mycket blind på Chris Froomes taniga ben och ville klättra som honom. Det genererade i en fet bonk på "The valley of tears" - vilket är den mest öde och fina väg som finns på ön. Det vill säga helt fel ställe att bonka på! Då hade jag i alla fall sällskap av (numera proffset :) Sara Penton som typ mutade mig hem med den enda gel hon hade kvar i sin ficka.

Oroa er inte - jag fick till slut dricka cola i mer civiliserade regioner och skrev även det här blogginlägget (ett av mina mest lästa) och var en 5 kg tyngre och gladare version av mig själv när jag var där med CK08:s damlag året därpå - 2014. 

Fler krigshistorier från Gran Canaria kan ni hitta i mitt bloggarkiv här.

Och fler stories kommer ju under nästa vecka! Man hade ju hoppats att jag blivit äldre och klokare med åldern (och vikten hehe), men jag vågar faktiskt inte lova det! Bäst att packa med lampor också... man vet ju aldrig hur långsamt man faktiskt KAN cykla i bergen och vilka äventyr man kan råka ut för på vägen...

När jag letade fram mina cykelkläder för varmare grader känns det som om att det var evigheter sedan jag använde dem. Jag har tidigare nämnt att jag trodde mig vara opepp på landsväg efter att ha blivit kär i CX - men det var bara en tillfällig känsla - nu när jag blir varm i magen av att kolla på de kläder jag tävlade i under sommaren är jag sugen på säsongen 2017 (som nu får en prima start på Gran Can).

Pusselbitarna inför nästa år har lagts en efter en och nu i veckan föll en bit på plats som jag drömt om sedan september 2013... (jag minns det exakta ögonblicket, det var i Italien, och jag satt och väntade på att bli upphämtad med en skåpbil efter ännu en bonk..!).

Jag har blivit kontaktad av några som vill samarbeta med mig (de har huvudsäte i England och heter nåt i stil med... R * P * A !). Det känns ungefär som att jag vore 16 och olyckligt förälskad sedan tre år i en kille som nu ÄNTLIGEN sms:ar mej. Fattar ni den känslan?! Därmed har jag även en resa till Mallis inplanerad i februari...! Lycklig 2.0. 

Stay tuned!

Behind the scenes 2016

3 jan 2017

Hej och god fortsättning!

Jag har under jul- och nyår varit mycket bra på att undanhålla mig cyklar och datorer i förmån för bland annat umgänge med släkt och familj på sydligare breddgrader. En prioritering som kändes 110% rätt och som jag varmt kan rekommendera. Jag både cyklar och sitter för mycket framför datorn cirka 51 veckor under året. Hatten av för de som krigade genom Festive500 dock! Och de som körde Vintervättern. Just Vintervättern är jag sugen på att köra år 2017! Varför är det så lång tid kvar tills loppet går nästa gång?

Hur som helst tänkte jag inte tråka ut er med någon statistik eller siffror från mitt 2016. Ni som läser min blogg vet att jag både cyklat och tävlat en hel del under året. Klicka på länkarna till höger om ni vill ha mer såna detaljer!

Jag cyklar inte för att samla mil eller för att hamna på pallen - även om det ger endorfinkick 2.0. Nej, jag cyklar för alla dessa upplevelser och minnen som jag sedan kan sitta och garva åt när jag kollar på bilder när jag tex är sjuk (hände senast veckan innan jul). Har letat fram några bästa bakom-kulissen bilder och upplevelser som kommer här:

- Jag höll på att bli fast i Spanien på grund av en gangster-ap-familj som snodde passet ur min ficka när jag cyklade på ön Gibraltar. Tack vare en vakt och ett gott stycke tur släppte dock aporna passet på rätt sida av ett stup - på min sida - istället för ner för en 500 m klippa. Det var dock ett par läskiga minutrar då jag fick lära mig att inte förvara mitt pass på ett behörigt avstånd från vilda djur.

- Jag träffade fler vilda djur under mina fem (!) resor till Frankrike. Dessa alpackor gjorde min 2 h klättring upp för .. betydligt mer underhållande. Jag cyklade nämligen på en 15 kg MTB. Två dagar efter Froomie och gänget var i samma bergskedja (Pyréneerna) men minst två gånger långsammare än dem.

- Jag gick upp många tidiga morgnar för att sedan bli lämnad ensam i soluppgången. Det vill säga avhängd av Morningspins-gänget. Alltid lika bittert att tappa rulle. Alltid lika värt det efteråt.

- Jag blev, tillsammans med de som hängde av mej, väldigt sugen på att starta upp en ny cykelklubb med något namn innehållande "bageri" eller bulle". But why? Kanske för att det inte finns något som smakar så gott som just kanelbullar efter det att man blivit just avhängd i gryningen.

- Jag blev förälskad i en grön och svart cykel och i cykelsporten cykelcross. Och jag blev medlem i Sveriges gladaste och mest peppa cykelklubb - CK Barriär. Fick lära mej hur man skriker sig hes och slår med ko-bjälror på cykeltävlingar. Det kan ha varit något av det viktigaste jag lärde mej under året.

- Jag blev även mycket trött av ovan nämnda cykel. När min pappa skulle komma och kolla på när jag körde SM i CX tyckte han att det var fånigt att vi bara tävlade i 40 minuter? Kära pappa och alla ni andra som inte kört CX - ni måste prova. Det är en ny sorts blodsmak. Och eufori.

- Jag ägnade en hel del tid åt att sätta nummerlappar på ryggarna på tjejerna i Stockholm CK. Vi firade även högtider som valborg och midsommar tilllsammans genom att resa runt till metropoler i Sverige som Sunne och Gislaved. Det är första säsongen som jag tävlat med värdighet i elitklass och det har varit tufft men väldigt roligt. Hade inte varit möjligt utan det eminenta sällskapet jag haft. Tack SCK och tjejer för att vi pressat varandra tilll nya nivåer och för att vi kommer kunna cykla ännu snabbare och bättre i år!

- Jag cyklade flera långa lopp runt om i Sverige. Tre Berg, Velothon och Rapha12hills. Jag träffade många härliga cyklister under alla möjliga förhållanden - när det gick snabbt eller långsamt eller uppför eller nerför. Eller när jag hade en tung dag som under 3Berg och hade södra Sveriges bästa support!

Mission completed - alla bilder ovan får mig att sitta och le framför datorn.

Tack till alla er som gjort allt ovan nämnda möjligt. Till er som mött mig tidiga morgnar, till er som matat mig med snickers när jag haft en dålig dag, till er som hjälpt mig när min cykel krånglat, till er som hört av er med snälla ord när jag är en nere och egentligen vill sluta cykla. Mer sånt här år 2017!

Bildkudos: Hagen Bender, Jonas Wiking, David Bragmark, Britta-Stina Karlsson.



Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!