Ingrid Kjellström | Bicycling.se

Ingrid Kjellström


Liten cyklist med stora drömmar. Tävlar med och är team-manager för Stockholm CK:s damlag. - @stockholmcykelklubb
Tävlar i cyclocross för Sveriges gladaste CX-klubb CK Barriär - @ckbarriar
Finns också på Instagram under @ingridkjell

Jag är hjälpryttaren på Sa Calobra!

23 apr 2014

Solen skiner starkt och min cykel rullar fortsatt bra på Mallorca! Efter att ha iaktagit mitt Facebookflöde under förra veckan (påsken) har jag insett att det finns några Must-do on Mallorca. Det är att fika i Petra, köra bergstur käka apelsinklyftor och dricka Cola, besöka velodromen, jubla över det angenäma (cykel)-sällskapet, klaga över trötta ben och ta en svettig selfie efter att ha klättrat Sa Calobria. Har jag missat något? Jag är trots allt en Mallis-rookie. En av killarna jag är här med, Andreas, är på ön för fjärde gången. Han känner sig så hemma här att han struntar i allt vad ”Camp-Mallorca med guide” eller ens ”karta i fickan” heter.

Andreas självsäkerhet kan ha olika resultat, men idag gick det bra. Vi körde inte vilse, ingen bånkade och vi samlade ihop cirka 4000 höjdmeter till klätterbenskontot. Det vill säga, vi körde en bergstur och jag fick nå såväl öns högsta punkt (Puig Major) som ta den där selfien vid serporna på Sa Calobra.

Åsa har skrivit en episk redgörelse om Mallis mest kända klättring. Läs den om ni vill ha de tekniska detaljerna. Min starkaste känsla när jag rullade ner och sedan klättrade uppför de cirka 700 höjdmetrarna idag var: hatten av för alla cyklister som vågar sig ner för backen! Har man tagit sig ner måste man ta sig upp igen, ett koncept jag egentligen avskyr. Jag njuter helst av nedförslöpan efter att ha klarat klättringen. Men hur som helst kan jag inte gnälla över mjölksyra när jag satt på en kolfiberpärla upp för backen. Andra cyklister cyklade i gympadojor och på cyklar som väger dubbelt så mycket som min. Vissa såg dessutom direkt lidande ut, både på vägen upp och ner. Hoppas att alla som var nära gråten idag avnjuter en stadig måltid och känner sig riktigt nöjda just nu.

Själv kan jag inte sticka under stol med att jag är lite präktigt nöjd över att inte blivit passerad av en enda cyklist förutom hetspellarna i mitt team (Team Sky Bånk) upp för backen. Istället agerade jag hjälpryttare åt diverse cyklister, bild ovan (egentligen gillar jag inte att köra om folk heller, blir så hemskt nervös för att de ska ta revanch över mig på backkrönet senare. En grej till: att cykla utan hjälm som den tyska herren bakom mig är det fånigaste som finns. Han förtjänar att känna sig piskad av en blond tjej. Hoppas att han fattar att man blir snabbare om man har hjälm som jag har!).

Jag har föresten flyttat från Alcudia på norra delen av Mallis till Bunyola längre söderut. Här väcks vi inte av hojtande tyskar som kör i gigantiska klungor, utan istället av bjällrorna från får och åsnor som bräker. Dessutom har vi nära till bergen! Och min brorsa, lillkillen som kan reta gallfeber på mej så att jag cyklar snabbare än någonsin (behövs för bra träning), har joinat mig. Fantastiskt!

Like a pr0!

17 feb 2014

Snart är mina två veckor på Gran Canaria slut. Jag vet att ni där hemma sitter och tänker att jag är en lyxlirare som kan spendera två veckor i solen iförd bibs i februari. Det är korrekt, jag har haft det för bra. Ungefär som jag tror att cykelproffs har det till vardags. Käkar sen och bastant frukost, smälter maten på balkongen i solen, rakar benen, smörjer in sig med babyolja, cyklar lite, åker hem och käkar pasta och kollar Facebook, cyklar lite mer, dricker Cola i solnedgången, glider runt i snygga kompressionstights och svarar på alla fanmails på kvällen.

Nej förlåt det var ett skämt. Jag får inte några fanmails och jag tror inte att livet som proffs är någon dans på rosor. Dessutom tror jag att jag i lördags uppvisade extremt oprofessionellt beteende när jag vände hem som en räv med svansen mellan benen när jag möttes av en regnstorm i Soriadalen. Jag blev för chockad, trodde att regnmolnen cirkulerade runt den här ön och aldrig kom hit. Ett proffs cyklar nog inte hem i ett sådant skede utan stirrar på sin Garmin, suckar och konstaterar "okej, jag är 4,5 timmar från dagens schemalagda fem, bara att bita ihop".

Jag åkte hem och drack skumpa och åt choklad på balkongen istället. Då sken solen givetvis och jag tänkte att det var okej att jag bara cyklade halva av dagens schemalagda pass eftersom jag redan klämt in 85 mil på tolv dagar. En mindre bedrift. Och vila är underskattat (den där taggen #aldrigvila kan ju gå och dö!). Bestämde jag där och då. Kanske är det just det valet som kommer göra att jag blur avhängd på alla tävlingar i sommar. Vi får se. God choklad fick jag äta i alla fall!

Idag bär det tillbaka hem till Schweiz och tre saker kommer bli hemskt jobbiga. Det första är att mina ben kommer sakna cyklingen något extremt. Jag kommer att vara den där jobbiga studenten som sitter och trummar med benen under föreläsningarna.

Det andra kommer vara att vänja mig av med vargaätandet och sockerberoendet. Inget mer "men jag tar väl en extra nutellamacka till frukost så jag inte blir hungrig om en timme" eller hetsdrickande av Cola efter fem timmar distans eller tassande till kylskåpet mitt i natten (vet någon vad man kan äta till middag för att slippa vakna upp hungrig? Händer mig jämt. Dumma knorrande mage som inte låter mig sova!).

Det tredje är att använda hjärnan till annat än viktiga cykelrelaterade beslut som om hurvida jag ska ta med mig armvärmare ut eller ej och vilken puls jag ska försöka ligga på när jag cyklar uppför backarna. Imorgon är det back to school and reality och livet som en nörd på EPFL.

Nåväl, det reder sig. Jag vet inget bättre sätt jag hade kunnat ladda upp energi- och glädjeförrådet på än på en cykel.

Vi hörs igen när mina ben har återhämtat sig och jag pumpat däcken på Pärlan (min 7 kg kolfiberkärlek som står och längtar efter att komma ut och rastas hemma i Schweiz)!

Resan till dödens dal

11 feb 2014

Söndagen till ära stod träningslägrets längsta distanspass på schemat. Sex timmar över hjärtat av Gran Canaria - Dödens Dal/Valley of tears, via Mogan - St:Nicholas - Artenara - Tejeda - Ayacata - Mogan. Kollar man på kartan ser turen inte särskilt skräckinjagande ut, men addera 3000 höjdmeter på 11 mil så är benen inte särskilt kaxiga längre.

Vi hade en lång dag framför oss när vi trampade iväg. Bara att fylla fickorna till sprickgränsen med lösgodis och nödraketer (gels), vässa pannbenet och sätta ett leende på läpparna!

Efter tre mil hade vi kommit till St:Nicholas och där såg vi till att fylla på våra vattenflaskor eftersom vi inte visste när vi skulle komma till bebodda trakter igen. Vägen GC-606 är föga lätt att hitta - det är en grusväg till att börja med. Sedan blir vägen lite bättre - men den är smal och slingrig längs en bergskant.

Valley of tears kallas dalen mellan St:Nicholas och Artenara. Jag skulle säga att det är moder jords verk med mäktiga berg och rå natur. Det ekar om man ropar för att det är så öde och det är svårt att veta om någon skulle hitta en liten cyklist som råkade trilla över bergskanten... det är öde. Och det känns just som att det finns en risk att trila över bergskanten - eftersom vägen bara leder uppför, ibland ruskigt brant.

På bilden ovan syns "väggen", som är typ det brantaste man kan cykla på Gran Canaria. Dagen till ära cyklade vi inte uppför där - vi körde runt för att få distans snarare än stumma ben efter en monsterklättring. Men förra året antog jag mig utmaningen och det är enda gången jag inte vågat stanna cykeln i rädsla av att rulla bakåt. True story.

Även fast vi inte körde uppför väggen hade jag en tuff dag, kanske min jobbigaste på cykel någonsin. Veckans timmar på cykel börjar väl ge sig till känna i mina ben och vore det inte för att mina lagkamrater lurade mig med diverse knep/vita lögner - "vi har tagit mer än hälften av alla höjdmeter nu", "det är bara två kilometer till upp!", "det finns cola bakom kröken!" - hade jag haft det ännu tuffare. Det är dock coolt att benen pallar så mycket mer än vad skallen tror ibland och vilken energi en klapp på axeln eller ett par snälla ord kan göra för humöret (och farten!).

Vägen mellan Artenara och Tejeda är helt fantastisk. Fin asfalt, ball utsikt över massa berg och vacker natur. Denna rekommendras varmt, även för ett trött huvud (som helst stirrar in i cyklisten framförs häck - vilket var fallet för mej).

Vi tog oss upp på cirka 1500 meters höjd efter åtta mil och just 3000 höjdmeter. Åtta mil i Sverige är ju typ en uppvärmning för en svensk cyklist, men distans i de här bergen säger verkligen ingenting. Efter vi firat att dagens klättringar var klara rullade vi ner till Aycata och skålade i cola (världens godaste! Guld!) innan vi rullade hem över Mogán.

Vi fick strax över sex timmar på klockorna, vilket var mest glädjande eftersom det innebar att vi inte behövde skarva för att lyda träningsschemat! Det var ett sargat med nöjt gäng som hetsåt tacos iförda cykelkläder (för hungrig och trött för att duscha innan käk!) den kvällen.

Vilodag och deffning på läger!

8 feb 2014

Efter några dagars malande i bergen var det igår dags för en lugnare runda. Det passade mig utmärkt eftersom jag redan från första tramptaget kände mej som en snigel som slemmade ner vägen bakom mej - så fruktansvärt seg! Vi styrde kosan mot Maspalomas för deras genuina glassbar (utmärkt mål på en återhämtningsdag). Skönt att "man inte kan cykla för långsamt" på lugna dagar, annars hade jag blivit avhängd i första stigningen.

Jag älskar att vara på Gran Canaria på träningsläger, men om man ska tjura över något är det faktumet att det inte finns många kilometer av ön som saknar lutning. Att köra ett lugnare pass är svårt eftersom man måste tugga backe i stort sett varje riktning. Efter att ha sett snubbar som kör damcykel med 10 kg packning och sandaler på fötterna har dock "krypfart" fått en ny innebörd för mej.

Efter 80 minuters fincyklande var vi framme i Maspalomas och jag var då vargahungrig sen typ en timme tillbaka. Även om jag några timmar tidigare var proppmätt från en gigantisk frukost. De fem timmarna i bergen från föregående dag måste ha planterat en mask i magen på mej.

Förra året när jag var här tänkte jag deffa på lägret. Liten och lätt ska man vara när man cyklade i berg hade jag hört. Första dagen skulle jag vara lika hård som elitkillarna vi hade sällskap med och drack bara en svart kaffe och åt en isglass efter en klättringarna. Efter cykelpassen åt jag äggmacka och drack proteinshake när mina polare åt nutellamackor och vingummi. Jag var väl lite hungrig hela tiden men tyckte ändå att jag käkade lite mer än vanligtvis hemma, det borde väl räcka? Man blir ju tjock av kolhydrater...

Tji fick jag för att "försöka vara duktig". Cirka fem dagar in i lägret gick det åt pipsvängen och jag cyklade in i väggen rejält. Efter en hård stigning, ökända "Dödens dal" på mitten av ön (bild ovan), kunde varken mina ben eller mitt huvud bära mig längre. Jag kunde inte cykla snabbare än kanske 3 km i timmen och tårarna slutade inte rinna. Jag ville bara dö eller ta en buss hem (men det gick inga bussar för vi var ute i öknen...). Vore det inte för min goda lagkamrat Sara Penton som stoppade en bil med några locals och tiggde åt sig bananer som hon kunde mata mig med skulle jag antagligen ännu legat kvar uppe i bergen!

Sen den smällen, blodsmak i munnen och en kropp som hatade mig har jag skärpt till mig. Jag har lagt på mig några kilon under det här året - både på grund av den schwesiska studentdieten (ost och öl) men även för att jag slutat bryta ner min kropp och gett den energi så att den kan bygga muskler istället. Man kan räkna på watt och sånt och rent matematiskt är det givetvis en fördel att vara liten och lätt i bergen, men om man inte har energi i kroppen är det inte kul. Därför har jag roligare när jag cyklar berg i år - att vara mätt och ha starka ben äger!

På ett träningsläger är det i princip omöjligt att täcka sitt energibehov - bergen suger energi och att öka träningsmängden plötsligt sätter fart på kroppens förbränning. Då är det viktigt att vara snäll mot kroppen och tacka den för att den hänger med och ge den energi. Socker och kolhydrater är kroppens kompis - bränsle! Proteinpulver kan man käka när man "bara gymmar" hemma i Sveruge. Sedan ska jag inte sticka under stol med att det är gott att kunna svulla i sig allt man blir sugen på för en gångs skull. Nom nom!

Summa summarum: inte deffa på träningsläger! Det är ännu vinter och hemma i Schweiz håller vi fast vid att då ska man vara i "wintershape". Liten, lätt och snabb hör sommaren och tävlingssäsongen till! Därför fikade jag så mycket under den lugna dagen igår att mina vänner nästan fick putta mig upp för backarna på vägen hem.

Inte alltid så kaxig i backarna!

5 feb 2014

Jag fortsätter att nöta på i backarna på Gran Canaria och tänkte börja med att bjuda på ett av mina inte så stolta ögonblick (för att ni inte ska bli för advunsjuka på det faktum att jag bygger cykelbränna när de flesta av er andra tuggar på i ett grått Sverige):

Bilden ovan föreställer när jag kör en timmes klättring i ett värmehål. Platsen är upp från St:Nicholas på norra sidan av Gran Canaria. Svetten dröp och mjölksyran stod mej upp till öronen. Jag stängde av min garmin för att slippa se hastigheten (krypfart) och pulsen (skyhög). Nej, det var inte "Ingrid shit va kul det är att cykla i berg" där och då - det var "Ingrid ta mej hem till en kall cola!". Ibland är man inte så kaxig alltså.

Men vet ni, man kommer ju alltid upp för backarna! Varje tramptag tar en närmare toppen och det finns ett speciellt framgångsrecept som vinner över de flesta andra: bra sällskap! Det kan verkligen få minutrarna av mjölksyra att kännas kortare än när man bara lyssnar på sina egna flåsande andetag. Jag har förmånen att ha en av mina bästa cykelpolare med mej nere på ön - utmärkt när mitt eget träningsschema inte matchar med lagkamraterna i CK08 Ride of Hope.

"Asså det här blir ett rullpass för mej, jag har bara 60% av maxpuls", hojtade Andreas glatt när jag flåsade som att jag hyperventilerade i backarna. Men jag bjuder på den - kul att en kompis kan få känna sig stark när jag var weak.

Och när jag kommit upp för backkrönet var jag typ såhär nöjd som på bilden ovan. Eufori! Jag var förkyld förra veckan och hoppas att jag nu trampat ur skiten och lämnat den på andra sidan berget!

Vägen hem från klättringen efter St:Nicholas till Mogan är nämligen behagligt böljande utför och på ett ställe finns en oas med en snubbe som står och pressar apelsinjuice. Perfekt att kyla ner sig med!

I övrigt rekommenderar jag att cykla till St:Nicholas om man befinner sig på ön. Det är inte alls lika turist-plastigt som övriga delar. Det finns inga menyer på svenska och det går rykten om att kidsen i byn kan kasta apelsiner på cyklister. En upplevelse utöver det vanliga turistgnaget!

Ladda fler


Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!