Ingrid Kjellström | Bicycling.se

Ingrid Kjellström

Bonka och få minnen för livet

Varför cyklar jag runt med en tröja som det står ”Bonk” på? Faktum är att tröjan har en historia som grundats i senaste gången jag var i Italien med grabbarna i ”Team Bonk”. Första dagen på resan kom hela gänget hem till hotellet efter mörkrets ingång, cirka klockan 23.00, efter att ha missbedömt svårighetsgraden av cykling i Italiens berg. Det ledde till att jag bonkade till den grad att jag inte var förmögen att cykla hem på egna ben utan fick skjutsas av mina goda kamrater.

Det ska dock nämnas att min bokning ledde till att jag fixade gratis öl och parmaskinka till hela gänget och att vi fått goda minnen och skratt för livet. När liknande historier sedan inträffat flera gånger när ”Team Bonk” cyklat tillsammans inser vi att det inte är någon slump att vi för det mesta kommer hem senare än beräknat, med trötta ben, många höjdmeter på våra Garminklockor och efter att ha cyklat på ställen som många andra kanske aldrig skulle besöka på två hjul.

Årets misär-bonk-runda inträffade under den sista dagen på årets höstresa ill Italien. Planen var att vi skulle köra Manivapasset som är cirka 2 mil och av Horse Category - det vill säga rätt tuff. Vi skulle upp på över 2000 meter över havet för att sedan rulla ner till byn Bangolno för dagens höjdpunkt – lunchen! Och sedan köra tillbaka hem över berget, ännu en nätt HC-klättring (efterrätt?). 

Manivaklättringen är fantastisk. Den börjar med en slakmota genom mysiga italienska byar, för att sedan bli mer kaxig under de sista 8 kilometrarna. Då går vägen i serpentiner som emellanåt är 15% branta. Bara att ta sikte på toppen och sätta fart!

 

Trots att jag kört hårt ett par dagar innan kände jag mig stark genom hela klättringen och var nöjd när jag tagit mig upp efter ungefär 90 minuter. På toppen (den första av två) stod redan ett par killar och frustade, ja de fick såklart vänta på mig som vanligt. Jag hann inte ens klämma en Snickers förrän klättringen fortsatte över ett öde alpinområde.

Karga berg, ständig slakmota och dessutom ingen utsikt på höjderna på grund av ett molntäcke som fick mig att associera till Rapha-reklam. Föreställningen av att jag var rå nog för att figurera för Rapha var där och då den enda positiva delen av min situation. Vi nådde ju f*n aldrig till toppen och killarna kunde inte svara på hur långt det var kvar. Varför dök det aldrig upp några cafeér på berget? Varför var vilda hästar de enda levande varelserna på mils avstånd? Jag började väsa dessa funderingar till mitt sällskap och de som känner mej vet varför. Bonken var nära.  Vingummin är alltid bästa botemedlet och mitt sällskap mer eller mindre tvingade mej att hoppa av cykeln för att fylla på energinivåerna.

Solen började (mentalt) skina över mig samtidigt som sockernivån steg i mitt blod. Plötsligt kunde jag uppskatta hur häftigt det är att cykla i ett högalpint område. Detsamma gällde alla i gruppen, speciellt eftersom de visste att det väntade en grusväg längre fram. Vissa går igång på att cykla för att få fika, andra drivs att grusvägar.

När vi nådde till grusvägen hade jag fått nog. 1600 höjdmeter utan fikapaus is enough. Jag bestämde mig för att ta sikte på lunchstället och rullade ner för berget när några av de andra fortsatte off-road. Givetvis började det regna på vägen ner. Stelfrusna fingrar, regnblöt asfalt och kolfiberfälgar är misär. Men efter en evig nedförslöpa nådde vi äntligen till byn för lunch. Tyvärr visade det sig att byn i själva verket var en industriort där de höll på att lägga ny asfalt. Men vi såg en pizzeria – på andra sidan asfaltsbeläggningen!

Om man synar asfalten i byn Bagnolo noga kan man se ett par avtryck i form av SPD-L klossar. Dessa spår har cyklisten på bilden ovan lämnat efter att ha krigat för Cola och kaffe. Nöden har ingen lag, det vill säga att jag är villig att ta risken att hamna i slagsmål med italienska asfaltsarbetare när jag är skithungrig och kall.

Efter att ha laddat upp batterier och värme kände jag mig redo för att köra en 800 meter klättring tillbaka hem. Samtidigt som jag suttit och glufsat i mig pasta och Cola hade de två cyklister, som bestämde sig för att söka lyckan på grusvägen, upplevt ännu värre misär. Fångade i en regnstorm hade de tvingast hoppa av cyklarna och springa uppför (när de egentligen skulle köra nerför) för att inte frysa ihjäl. Det slutade med att de tog en genväg hem, samtidigt som jag då i min tur nästan krockade men en byracka och en höna på vägen hem. Lite kalabalik med andra ord, men ingen skada skedd!

Vi åt middag senare än planerat den kvällen. Som vanligt. Men när hela gänget var varma, duschade och ätit en fet italiensk middag kunde vi skratta åt ännu en episk dag tillsammans på cyklarna!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-11-04 21:52


Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser