Ingrid Kjellström | Bicycling.se
Annons

Ingrid Kjellström

Genom leran till Hawaii!

Att anmäla sig till flera av Sveriges motionslopp kräver i dagsläget en större kapacitet än att genomföra själva loppet. Det vill säga – platserna säljer slut snabbare än vad fingrarna hinner klicka på ”köp” vid anmälan. Jag jublar över alla initiativ till motion, men det är synd att vissa tävlingar är omåttligt populära trots att de inte ens bjuds på banan vid målgång (!). Och andra väl arrangerade lopp får knappt någon uppmärksamhet - till exempel Xterra är ett lopp som ännu inte har hunnit bli en snackis hos uthållighetsidrottare över landet. Xterra är triathlon i terrängformat – cyklingen på asfalt byts ut mot mountainbike och löpningen sker i skogen.

Det här är ingen triathlonblogg men jag hoppas att det finns cyklister som läser det här och som blir sugna på en utmaning till kommande års Xterra. Xterra Sweden gick i år av stapeln i Hellasgården och distanserna påminner om en traditionell olympisk triathlon – 1500 meter simning, 30 km cykling och 10 km löpning. Loppet gick förra veckan och det var något av det tuffaste jag upplevt. Hade ni frågat mig ca 5 minuter in i loppets cykeldel hade jag svarat (pustat) att det var det tuffaste jag genomlidit. Jag är ingen extremt hårdhudad person men jag kan konsten att ånga på.

Synd att den approachen inte riktigt fungerar på mountainbike. Efter det första tekniska partiet ville jag instinktivt kliva av loppet. Det kändes som att jag och min cykel var ett kylskåp som plöjde långsamt fram i skogen. Vid den första nedförskörningen fick en funktionär be mig att kliva av cykeln och gå istället för att hasa ner för stenhällarna.

”MEN BIT IHOP INGRID. Cykla rakt in i och igenom de där hjärnspökena som lurar i dig att du kommer halka på en sten och bryta benen”. Försökte prata förstånd med mig själv och det fungerade relativt bra. Passerade flera personer som hade fått punktering och kände en stor tacksamhet över att min cykel/kylskåpsekipaget ännu vann mark under hjulen. Önskade att jag tränat mer mtb. Varje kilometer i skogen måste motsvara typ en mil på landsväg. Eller mer om man räknar på det fokus och problemlösningsförmåga som fodras när banan blir teknisk. Ni som kör mtb flinar säkert åt mej nu – men ja jag är nyfrälst.

Banan mätte två varv á 15 km och de sista 5 kilometrarna på varje varv hade sugit åt sig sommarens alla regndroppar = det var en leråker. Jag bet ihop och tog sats för att få kraft att ta mig igenom lerpölarna. Lyckades ett par gånger och var otroligt nöjd. Misslyckades några fler gånger och slirade omkull i leran. Blev smutsig som ett träsktroll men slog mig inte alls. Tror det är nyttigt att trilla omkull på cykel, och framförallt i lera, för att lära sig att varken att gå i backen eller bli smutsig skadar.

Tror egentligen att alla skulle må bra av att cykla mtb. Det kräver aktivitet från varje muskel- och hjärncell. Både bra för dem som bryr sig om att träna magmusklerna eller de som vill träna på att vara här och nu. Att bara höra sina egna hjärtslag, hitta bästa vägen fram genom skogen och vinna små bragder igen och igen när man lyckas trampa sig upp för en sten som på håll liknade ett berg.

Prispallen damer tävlandes i age-goup. Foto: Gunnar Eld

Jag är glad över att jag krigade mig igenom, flera andra deltagare tvingades bryta loppet på grund av cykelhaveri eller skador. Länge sedan jag var så trött och lycklig efter ett race. Jag hann aldrig tänka att det var långtråkigt (som jag tror att de flesta kan våga erkänna att tex Vätternrundan är emellanåt) och glädjen över att korsa mållinjen – utpumpad och lerig från topp till tå var otrolig. Tiden jag fick har massa förbättringspotential (!) och ledde fram till att jag vann min age-group 24-29 bland tjejerna. Det är första gången jag hamnar på pallen och det var riktigt oväntat och häftigt.

Jag kvalificerade mig dessutom till Xterra World Championship på Hawaii i november. Hur coolt låter inte det? Köra mtb upp och ner för vulkaner. Kan inte riktigt greppa det själv och det innebär framförallt att jag och min mtb måste bli goda vänner under hösten!

Men hur som helst – Xterra! Sprid ordet. Hoppas att mtb och smuts kan vinna mark och att loppet blir slutsålt nästa år så att jag får tjejer att raca mot!    

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2015-07-24 10:36


RCP - en tuff utmaning i Schweiz

Nästa vecka kommer jag att ställas inför min tuffaste utmaningen någonsin. Le Raid Centrale Paris – en multisporttävling. Under fem dagar ska jag förflytta mig 25 mil över de schweiziska bergen – med hjälp av mountainbike, trailrunning, kanot, bågskytte (?!), orientering och klättring.

Tävlingen anordnas av ett franskt universitetet och är en lagtävling för studenter. Cirka femtiofem fyramanna-lag och alltså nästan 250 studenter kommer att delta. Eftersom varje lag måste ha en tjej med sig har blivit ”headhuntad” av tre franska killar som är med i en multisportklubb.

Tjugofem mil på fem dagar låter inte särskilt skrämmande. Men om man tar sig en titt på kartan och Schweiz geografi blir det värre. Det är inte många meter här som är platta, utan vi kommer att ta oss upp och ner för flera bergstoppar. Enligt arrangörerna ska vi ta oss upp 8000 höjdmeter sammanlagt. Vi ska ta oss från sydväst (kartan ovan) nordöst ut - mot Interlaken som är hjärtat av landet. Alltså kommer vi röra oss cirka fem mil per dag och bo på olika platser varje natt. Vi ska dessutom bo i tält och förväntas mingla med företag på kvällarna. Tävlingen är någon slags head-hunting för franska företag som söker nyanställda (en form jag verkligen gillar - kan ingen starta det konceptet hemma i Sverige?!).

Och mina meriter från multisport? Jo jag cyklade mountainbike första gången för två månader sedan. Springa - jo jag tar mig fram. Kanot? Blir ett roligt första försök! Länge tyckte jag att en Ironman var det tuffaste man kunde göra men nu har jag ändrat mig. Tänk att typ börja en ny Ironman varje dag under fem dagar... och efter att ha tränat med fransmän vet jag att deras filosofi kring träning och tävling inte är typ "du har förtjänat blåbärssoppa varje mil" a la svenska Vasaloppet-style. Det är mer "käka din croissant till frukost och spring tills du stupar. Vin och baugette får du ikväll!".

Nåväl... killarna i mitt lag har med sig rep att dra mig med, stavar som jag kan stödja mig på och hemlagade bars att dopa mig med. Vi kommer nog ta oss i mål. Dessutom är jag en av få internationella deltagare och kommer att få springa med den svenska flaggan!

Om ni är nyfikna på hur det kommer att gå för mig och mitt lag Les Bouviers Bernois (St Sanktbernhardshundarna) kan ni följa oss här. (Ovan ser ni banprofilen för måndagens tävling). Det röda är löpning och det gröna MTB. Rolig liten teknisk del på MTB som avslutning alltså - bring it on!

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2014-04-26 17:52


En lerig debut

Det är många som har frågat varför jag inte cyklat MTB när jag befinner mig i Schweiz, alpernas mecka, så sådär ett halvår efter min ankomst hit bestämde jag mig för att slå slag i saken. Sådär åtta veckor innan jag ska köra en femdagars multisporttävling. Stabilt!

Jag älskar att bo i Lausanne, jag har leriga skogsstigar runt knuten, torr asfalt utanför dörren och snöklädda bergstoppar någon timme bort. Vad mer kan man önska sig?

Eftersom multtisporttävlingen jag ska köra kräver att varje lag har en tjej ligger det i mitts lag intresse att utbilda mig i mtb. Vi ska cykla, springa och paddla i fem dagar, upp och ner för 16 000 höjdmeter, och enligt snubbarna jag ska köra med är det cyklingen som blir enda tillfället att vila. De har visserligen pratat om några andra medel som kan få den svagaste länken i laget, det vill säga den blonda svenska tjejen, snabbare. Till exempel rep och olja på bromsarna verkar vara vedertaget inom multisport. Crazy. Tur att jag inte fattar allt som de snackar om på snabb franska, det smids säkert andra planer med.

Okej slut på de fina adjektiven och Instagram-förskönade bilder. Såhär såg det egentligen ut när jag slet som ett djur för att ta mig upp för backarna. Det är tur att min franska coach och lagmedlem inte kan några svenska svordomar. Varför har ingen berättat för mig att man måste ha snabba fingrar på växlarna och ett rackarns drag i benen för att besegra backar på mtb? Kanske är det charmen med sporten.

När coachen tröttnade på att se mig trilla i leran och blev kall (han sprang bredvid mig när jag hade fart) hoppade han upp på hojen och demonstrerade för mig hur jag skulle bete mig för att få bättre flyt på maskineriet. Jag har mycket att lära. Jag är osmidig landsvägscyklist som är bäst på att ligga på rulle och lyda de tecken som personen framför visar mig, typ stanna vid rödljus och andra inte så intelligenskrävande manöver. På mtb krävs fokus! Fokus i leran som skvätter. Jag gillar´t!

Mer lek i leran ska det bli! Jag hittade en bättre begagnad hoj som jag döpt till "Bettan" eftersom den är stor och tung och stabil som en ko ungefär. Tänkte att om jag blir stark och smidig nog att dra runt 13 kg alu i de leriga backarna i Schweiz kommer vilken mtb som helst hemma i Sverige bli som en fullblodhingst i jämförelse. KUL med nya utmaningar!

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2014-03-08 13:04


Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser