Ingrid Kjellström | Bicycling.se

Ingrid Kjellström

Årets sista och bästa tävling - Malmöcrossen

Pallplats, en utmanande bana och cross-kärlek från CK Barriär - tre goda ting - tre saker som skapade helgens Malmöcross till en av årets bästa cykeltävlingar. Jag tror inte att någon cyklist var oberörd efter helgens drabbning över kanelbulle-kullarna i Krokbäcksparken. Årets sista tävling - men även årets bästa?

CX-arena Krokbäck, Foto: Patch Hofweber

Tar det från början - jag provkörde banan i torsdags och cyklade på en nivå under all kritik. Det var mörkt och jag följde ljusskenet från andra cyklisters lampor. Tills de körde ifrån mej och jag stod ensam bland kullarna i Krokbäck och trodde att jag skulle blåsa bort. Det blev bara ett provvarv – sedan åkte jag hem och tröst-åt pizza hos min husvärd och bror Claes.

I lördags blev jag väckt tidigt på grund av att min bror och David Klasson hade ett viktigt uppdrag. De skulle åka till banan och gräva ett dike innan första start. Påfundet kom från CK Barriärs banansvariga som kollat på coola YouTube-videos från Belgien och fått dille för just diken. Brorsan hade även idéer på att fylla diket med eld-flammor eller korvar, men riktigt så långt kom han aldrig i sin dikes-design (vad säger SCF:s regler om eld-hinder inom CX?).

Arrangören CK Barriär hade gjort det bästa av Krokbäcksparken och dragit en utmanande bana som startade nästan direkt med en springbacke, följt av flera partier med skråande upp och ner på kullarna – ”kanelbullar”, serpentiner, snabbare skogspartier, en fly-over och barriärer (såklart). En bana med något för alla åkare – såväl tekniska MTB:cyklister och åkstarka landsvägscyklister. En bana som dessutom krävde att man som cyklist hade tungan rätt i mun hela varvet – om man inte skulle kriga uppför med cykeln på axeln så fick man passa sig för att inte få sladd och glida nedför.

Banan kändes bättre att provköra i dagsljus än i mörker. Trodde aldrig att jag skulle klara av att hoppa över det omtalade diket – men blev inspirerad av herrarna i A-klassen och tänkte ”kan dem, kan jag” och motade fegisen i mig i grind.

Damstarten på lördagen, Foto: Michael Strömgren

Vi var ett 10-tal damer på startlinjen. En hel del nya ansikten – Lea Rovinski (andra damen i CK Barriär, hurra!), Alice Andersson (klubbkamrat till mig genom SCK) och Alexandra Nessmar (som kört för landslaget). Startskottet gick och jag minns inte mycket mer än att blodsmaken kom som ett brev på posten ungefär samtidigt som spring-backen tornade upp sig som en vägg framför mig. DET ÄR JU SÅ STRESSIGT att försöka springa snabbt och snyggt uppför med cykel när man är omgiven av tio andra snabba tjejer. Trodde att jag skulle trilla av pinn pga fumlighet och oförmåga att klicka i pedalerna i den snabba nedförslöpa som följde precis efter backens krön.

Springbacke 2.0 Foto: Michael Strömgren

Jag klarade mig på hjul – men det var trångt! (nej jag vet att jag egentligen inte får klaga, vi är aldrig en direkt stor klunga i damklassen…). Försökte hitta ett stabilt spår uppför skråna och sedan inte tappa nedför. Det gick bra! Jag lyckades hänga på de snitsiga MTB-tjejerna och det gav självförtroendet en boost (äntligen börjar de 1000 svängar jag gjort i år – både tekniskt fint och fult – få poletten att släppa på min teknik?). Nere på de platta partiet tog jag sikte på Nessmars hjul, vilket inte var lätt, men det gick!

Snurr snurr som en kanelbulle, Foto: Michael Strömgren

Plötsligt kunde jag i min trötta skalle räkna ut att jag låg på tredje plats, men jagad av ett par brudar bakifrån. LÄSKIGT LÄGE! Ett sådant läge som jag vet att jag enkelt kan sabba till genom att bli för hetsig och nervös. Någon klok Barriärare skrek till mej att behålla isen i magen och ta det i egen fart. Det fungerade men tappade mer och mer på Nessmar och efter fyra varv drog hon någon slags stöt som jag omöjligt kunde kontra.

Varför måste cyclocross-lopp vara så långa? Alltså tre-fyra gånger uppför springbacken och allt skråande uppför vred musten ur mina ben något så fruktansvärt. Hoppades på att höra klockan som lyder för ”ett varv kvar” komma snabbare än sekundvisaren på min klocka som gick så långsamt.

 Foto: Michael Strömgren

Jag lyckades hålla mej på plats tre hela vägen in i mål! Bakom Saga Molin, etta, och Alexandra Nessmar, tvåa. Det är utan tvekan det bästa jag gjort som cyklist. OK – jag har kommit på pallen innan, men inte i ett lika starkt startfält. Och dessutom klaffade allt. Mina ben och min skalle gjorde jobbet och publiken var amazing – fick mej att glömma bort att jag var trött emellanåt med sitt hejande.

Söndagen – dag två. SWE-cup status på tävlingen och vi var bara fem damer till start. Banan var enligt utsago snabbare. Samma fina mönster följde inte mina ben. Jag märkte på en gång vid starten att de inte riktigt ville accelerera. Hade nys på Kajsa S, som senare kom trea, de första varven. Sedan var det tack och god natt. Publiken var bäst. Me – inte lika imponerande. Kom fyra bakom Saga Molin, Kajsa Edvardsson och Kajsa S.

Not so much hero, Foto: Michael Strömgren

Oavsett om jag är sur över söndagens prestation svämmar alla de positiva känslorna från helgen över imig. CK Barriär är från början ett gäng kompisar – för ett par år sedan var de inte ens en handfull cyklister i klubben – och nu arrangerar de en nationell tävling i hög klass. De drog dit danska proffs, de charmade SCF och inte minst hejade de på alla som var med och tävlade på banan. Tror att många kommer med bröstet fyllda av CX-kärlek från helgen.

Stort tack till CK Barriär och alla inblandade!Tack till Katja för bästa speaker-insats!

Jag är lite deppig över att det är lång tid kvar till nästa cykelcrossäsong. Det går en tävling i Motala i januari – bless Motala CK som arrangerar det – men jag kommer vara på sydligare breddgrader då.

För att mildra abstinensen av CX och cyklisthäng ser jag dock fram emot Lucia-cross i STHLM CX:s regi i helgen och Rapha Braver then the elements kommande helger!

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-12-05 11:11


Toppning inför mötet med världsstjärnor

I helgen sker årets mest spännande cykeltävling i Sverige - SM i Cykelcross i Eksjö. Det är något man inte vill missa eftersom: 1 - Jenny Rissveds och Emma Johansson ska battla mot varandra. 2 - Cykelcross är den mest publikvänliga formen av cykeltävling och ingen lämnar en tävling oberöd, vare sig åkare eller publik. 3 - Det kan även komma bli en tävlan i SNOWcross, med tanke på den tidiga vintern som verkar vara här för att stanna ett tag.

På skrå under SméCrossen, Foto Jonas Wiking, här finns massa fina bilder!

Undertecknad har under helgen gjort ett sista tappert försök att toppa formen genom att åka på turné på CX-pokalens gedigna utbud av tävlingar. SméCrossen i Eskilstuna i Lördags och CXGaloppen i Täby i söndags. Om man tidigare under säsongen gnällt över att vädret varit för vänligt mot oss crossåkare kan man hålla tyst nu. Inför båda tävlingarna har jag suttit i bilen innan och tänkt "vad håller jag på med?! Varför utsätter jag mej för detta?!". Termometern har visat minusgrader, leran har skvätt och snön öst ner. Ändå har jag frusit kanske sammanlagt tre minuter under helgen. Och haft kul under 2*40 min.

SméCrossen bjöd på en lerig bana med flera tekniska moment - sand och skråbackar uppför en skidbacke bland annat. Vi var ett tiotal tjejer som startade tillsammans och jag kom iväg väl i starten för att sedan tappa över barriäerna (som såg skyhöga ut). Kunde braaapa förbi ett par tjejer på de senare lättåkta partierna. Kom fram till sanden och kände mej så härligt belgiskt crossig när jag fick kasta upp cykeln på ryggen och kuta. Sladdade vidare och hade vittring på de tre topptjejerna i början men förlorade dem sedan i de branta backarna där jag inte kunde sitta kvar på cykeln (fegis, ville inte volta bakåt).

Fortsatte köra runt i något slags vakuum där jag inte kom ikapp toppen men lyckades även hålla resten av startfältet bakom mej. Hade ont i magen varje gång jag skulle upp för backarna. Visade publiken X antal gånger hur man INTE ska hoppa på en cykel i farten. Hann tänka "satan vad långt ett varv är" många gånger. Rullade in i mål som fyra (bakom 1 - Ida Erngren , 2 - Louise Rundqvist, 3 - Clara Lundmark) och var high-on-life resten av eftermiddagen. Cross = endorfinkick 2.0.

Snöbollskrig i Täby, Foto: Robin Hedström

CX-galoppen i söndags tog oss cirka 200 mil norrupp i Sverige?! Ingen hade kunnat ana att snön skulle bli tävlingens största hinder. Oskar Ekman - världens bästa speaker (och nu även banläggare? Tillsammans med Ola Warrén) ville se cyklister kuta i sanden. Han fick istället se oss slira runt i snön. Det kändes lite som ett snöbollskrig från högstadiet).

Tyvärr var jag inte lika offensiv, som en tonåring under ett snöbollskrig bör vara, i starten av tävlingen. Jag cyklade som en påse nötter. Hade liksom tankarna uppe bland (snö)molnen och blev sen förbannad när jag var 5 sekunder för sent ute med att trycka på gasen och hamnade bakom typ fem tjejer som inte gick att cykla om på den hala och spåriga banan. Framför mej försvann de andra elitdamerna och de fick ännu mer försprång när jag blev påkörd vid barriärerna och trillade och tappade benvärmare samt nästan ett hjul.

Vid såna tillfällen, när tåget går, och man själv ligger i en snödriva och nästan tappat brallan (nåväl - benvärmaren - bild ovan) -  då vill man typ hoppa av banan och ringa hem till mamma och lipa "DOM ANDRA TJEJERNA CYKLADE IFRÅN MEJ!".

Foto: Johanna Warrén

Jag ringde aldrig hem. Jag blev istället förbannad på Oskar Ekman i ca 2 sekunder när han sa något i stil med "Ingrid i elit ligger nu bakom ett gäng seniordamer...". Sedan sa han "men det spelar inte så stor roll, för alla är här för att köra hårt och bli trötta" - och då insåg jag hur fånig jag var som tjurade över att ha klantat till det i starten. Började skratta åt mej själv istället (och var inte heller arg på Oskar längre - han är ju en hjälte som står ute i snön och kommenterar åt oss galningar som samlats för att halka runt i snön). 

40 min CX är skitjobbigt och det är en tävling men jag gör det för att jag tycker det är så himla roligt. För att jag får sitta i bilen på vägen hem och berätta krigshistorier för mina kompisar och sen lägga mej på soffan hemma och vara jättenöjd. Den där poletten trillade åter igen ner i min skalle och jag bestämde mej för att HTFU och kötta in i mål.

Lyckades cykla om en del seniordamer men hade inte en chans att komma ikapp Ida och Louise som stormade fram i toppen. Banan blev slirigare och halare varv efter varv och det var faktiskt riktigt roligt. Så länge man är varm är det kul att köra på snö!

Och vet ni vad - jag kom på pallen för första gången i elitklass. Jag kom trea!

Det kan ses som en parantes eftersom vi bara var tre som startade i damelit. Det kan också ses som ett STORT STEG för en liten slitvarv som mej som kört en hel del tävlingar i år men aldrig kommit på pallen i nationella tävlingar (som CX-pokalen ändå är).

Jag väljer det sistnämnda. Jag är glad över att ha hittat till denna sporten och jag ska suga på karamellen in i helgen när det verkligen gäller. Jag kommer möta ungefär världens tuffaste motstånd. Men jag kommer ha världens bästa hejarklack på plats! I form av CK Barriär och delar av min familj. Det är svårslaget och jag längtar SÅ mycket till helgen!

Skriv ut Permalink Kommentarer (3)

2016-11-08 15:44


Det bästa av säsongen har inte skett ännu?

Jag har i dagarna fått skäll på grund av överanvändande av adjektiv som "episkt". Sådana ord får inte lov att användas ännu eftersom att det bästa på säsongen, enligt utsago, ännu inte skett.

Källorna till detta är CX-cyklister som antagligen inte tycker att hösten varit tillräckligt hård mot oss än? De vill antagligen ha mer regn, lera och tid för att rengöra grisiga cyklar?

Jag var inte en CX-cyklist i sinnet när jag kände regnet slå mot kinderna på vägen till träningen imorse, kan erkänna det. Jag ville bara åka tillbaka hem till sängen och lägga mej!

Men det bästa på säsongen har som sagt ännu kanske inte skett? Och det är därför som jag ännu tränar på.

Den 3-4 december anordnar CK Barriär Malmöcrossen. Det är en del av SWE-cup i CX! Här finns event på Facebook, och här finns inspiration från förra året.

Med tanke på hur mycket bra åkning och glädje som CK Barriärs event (och åkare) brukar sprida tror jag att det kommer bli en riktigt bra cykelhelg!
Perfekt sett att fira en adventshelg på?!

Detta event, tillsammans med SM i cyclocross om två veckor och cup-avslutning i januari i Motala (?!) ger som sagt full anledning till att tro att det bästa på säsongen faktiskt ligger framför oss! Och jag ska försöka le när jag cyklar i skitväder framöver... :)

Foto: David S Bragmark

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-10-27 16:21


Årets tävling - Stockholm Cyclocross!

Det var fest på Stora Skuggan i lördags! Under Stockholm Cyclocross UCI catC2 - och allt som skapar ett bra race fanns där - cyklister taggade till tusen, en fantastisk publik och härlig stämning i luften. Jag tycker att det var årets bästa tävling - både efter att ha ställt upp och tävlat och fått till en prestation jag är mäkta nöjd med, samt efter att ha spenderat hela dagen på tävlingsområdet.

Började dagen med att heja fram mina lagkamrater i CK Barriär, tävlandes i herrar A. Alltid lika kul att se dem och övriga snubbar kriga ute på banan. Kunde snabbt se banans mest sugande delar genom att tyda the sufferfaces på åkarna - det var de backar som ligger i närheten av amfibietearen och vallarna på Stora Skuggan.

Jag skrek och tjoade för att få in hjältarna i mål och för att hålla uppe värmen. Fick sådär lagom mycket ångest timmen innan min egen start - efter att ha sett hur trött man lätt blir på 40 min (!) cyclocross.

Körde något rek-varv och blev skiträdd för de där backarna - trodde att jag aldrig skulle kunna ta mej upp för dem. Stack och drack kaffe och värmde mej och försökte jaga bort all oro. Snabbt blev klockan 13.00 och plötsligt stod jag på startlinjen, tillsammans med Emma Johansson, Ida Jansson och elva andra starka tjejer.

Hann inte riktigt bli svinnervös då, för när speakern Oskar Ekman ropade upp mitt namn till start ekade applåderna över hela fältet ?! CK Barriär, goda vänner, folk från SthlmCX med flera fanns på plats och gav sin fulla support. Jag blev helt paff och började nästan skratta.

När starten gick var det dock slut på skrattet och jag fick bita i för att hänga med. Pulsen accelererade snabbt upp till max ++. Emma stack tidigt, något som jag inte kunde se eftersom jag, ehh.. avvaktade längre bak i leden.

Hamnade med en tre-fyra tjejer och fokuserade på att inte släppa hjul framför mig. Det blir så mycket enklare psykiskt bara man har en rygg att fästa blicken på. Fast jag tappade snabbt synen, fick tunnelseende. Hörde folk heja och skrika men var så fokuserad på att inte strula till det över banans tekniska delar att jag inte hann se vilka jag hade omkring mig.  

Foto: Kajsa Eneroth

Som befarat blev det struligt när vi kom till den branta Post-Nord backen. Louise Rundqvist hade problem med materialet och trillade cirka 2 meter framför mej. Rackarns - jag fick hoppa av och kuta - något jag alltid tappar fart på pga allmänt osmidig på cykeln.

Foto: Jesper "Jeppman" Andersson

Hade plötsligt fler damer bakom mig än vad jag hade kunnat ana - men ett varv (av sex) in i ett cx-lopp är typ = 0. Vad som helst kan hända. Igen var jag så tacksam då killarna från CK Barriär var där och lugnade mej till att inte stressa ihjäl mej samt att kriga på rätt tillfällen. Och hela tiden hade jag support från alla möjliga håll på den 2,8 km långa banan. Ibland kändes det som om att det inte var jag som trampade - det var folk som hejade fram mej!

Jag och Jenny Eliasson från Norberg CK battlade mot varandra större delen av loppet. Tack Jenny för en bra fight! Att köra mot henne fick de sista varven att försvinna snabbt och plötsligt var vi inne på sista varvet.

Foto: Jesper "Jeppman" Andersson

Då märkte jag att det fanns power kvar i benen för att dra ifrån + att mina supportrar gick bananas och skrek så att jag blev full i skratt. Höll på att koka över av stressen att ha övertag + glädjen av att höra hur många som skrek mitt namn.

Foto: Kajsa Eneroth

Jag fumlade till det i den attans Post-Nord backen på sista varvet och fick kuta med cykeln. Trodde att Jenny skulle kunna dra ikapp, men det gjorde hon faktiskt inte. Och jag kom in som 7a i mål! Jag blev dessutom aldrig varvad av Emma Johansson som jag befarat innan!

Det här var årets race för min del. Det var 40 minuter av krig men ändå så mycket glädje då alla bitar stämde för mej - benen, skallen, banan, materialet och inte minst HEJARKLACKEN! Känns som jag flinat som ett fån konstant i två dygn sedan loppet. Även Emma Johansson skrev på Twitter att det var ett bra rejs, jag kan inte vara helt fel ute.. :). Tack Cykloteket RT för ett bra arrangemang!

Varm i hjärtat av alla som tog sig ut på banan för att heja och som hört av sig efteråt med snälla ord och bilder som ni tagit. Det beskriver på många sätt och vis varför jag cyklar - för att jag får köra mej trött och glad och på köpet får känna en otrolig gemenskap. Förhoppningsvis kan jag inspirera andra tjejer samtidigt! 

Igår körde jag även UppsalaCrossen - vilket var ett äventyr på andra sätt och vis. Körde en faceplant och skrapade upp delar av kroppen och hatade att cykla halvvägs in i loppet. Men bara en stund! Nu ska jag ladda batterierna -  fortsätta glädjas över helgen, åka till Belgien nästa helg och hämta inspiration och sedan tagga till SM i Eksjö! Hoppas vi ses!

(de foton som inte är taggade är tagna av David Bragmark - tack!)

Skriv ut Permalink Kommentarer (6)

2016-10-24 14:07


Cyclocross is here - much love

Ingen kan ha undgått att hösten, tillika CROSS-säsongen är här. SWE-Cup och CX-pokalen-tävlingarna har dragit igång. Jag har längtat efter att halka runt med cykeln i leran, känna maxpulsen slita sönder benen och ... eller ? (Im also in it for - kobjälrorna som skramlar och sätter liv på tävlingarna och endorfinerna som berusar efteråt!)

Undertecknad har tyvärr missat dessa kalas - tävlingarna - på grund av födelsedagsfirande utomlands mm. Men jag kan varmt rekommendera the race-hero tillika min CK Barriär-lagkamrats Mike Missings blogg för episka rejs-rapports från CX-tävlingar både i och utanför Sverige. Han skriver om allt det där som jag VERKLIGEN sett fram emot med cx -  det oprestigelösa och ocensurerade som landsvägscyklandet ibland saknar. In och läs!

Bilden ovan är från ett av de "rejs" jag hunnit med - Kompiscrossen på Stora Skuggan för ett par veckor sedan. Den nitiska CX-cyklisten skulle säga att det ser lite för rent ut för att vara ett cross-rejs?

Mycket möjligt, men jag kan ändå erkänna att det var jobbigt nog - jag var förbannad och flåsade som attan när bilden togs - på grund av att någon just ropat "tre varv kvar!!" när jag trodde det bara var två + att jag knappt tog mej upp för krönet med mina trasiga ben.

Men wow så kul jag hade! Även om jag var arg. Jag lovar! Jag älskar att CX handlar mer om att ge allt under 40 minuter och smutsa ner sig än att kolla på snitthastigheter och att "ligga på rätt rulle". Alla kan köra tillsammans - i alla åldrar - och alla hejar på varandra och stämningen under alla tillställningar är familjära. Det är liksom helt okej att kids som är hälften så gamla som mej kör om mej - för alla har kul och får bra träning på köpet.

Jag är med i Sveriges gladaste och roligaste CX-klubb Cykelklubben Barriär. Jag tror inte att det går att poängtera nog vilket skönt och starkt gäng de är. David Klasson och Hagen Bender var till exempel precis utanför pallen i herrar-A under senaste helgens tävlingar i Falun och Västerås. Heja! Och en annan kille (Ola) skänkte mig sin gamla skin-suit för att bjussa på lite style (och fart!).

I helgen kör vi avslutningen på Stockholms CX-cup och nästa helg är det UCI-rejs på Stora Skuggan på lördagen och tävling i Uppsala på söndagen. Lots of fun! Emma Johansson kommer på lördagen! Jag hoppas  att fler tjejer ställer upp - inte bara såna som tagit medaljer på OS - och att fler tjejer KÖR framöver. Har saknat brudarna på träningar och tävlingar.

Det går inte heller att säga nog många gånger - men jag hoppas att fler vågar prova på CX. Se det som en utmärkt teknik-träning för kommande landsvägssäsong. Man är aldrig så nära sin cykel som när man kör CX. Och man får bra flås-träning och sällskap på köpet. Om vi är fler som är ute i geggan och kör och har kul tillsammans kan vi även bli starkare ihop tror jag!

Det är inte pinsamt att bli avhängd! Happens me all the time och jag har ändå roligt under tiden. Kanske kommer Emma Johansson varva mej under nästa helgs tävlingar och i sällskap med Rissveds under SM i Eksjö. Makes no sense! Jag ser det som en ynnest att lilla jag får stå på samma startlinje som henne.

(Fotokudos: Jonas Rodny)

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-10-13 11:07


Vinst i GP Hans Mård!

Det har varit en episk helg för cykelfantaster i Stockholm. Jag har mycket att berätta om men jag tänker börja med att berätta om det som var roligast och jobbigast: GP Hans Mård - vilket är en CX-tävling i Hellas. Start på CX-cuppen i Stockholm. Jag kom (trumvirvel) på pallen (jag kunde inte hålla mej från att skriva det i ingressen - sorry - men då fattar ni hur jag sitter och ler framför datorn när detta författas).

Jag drog en spontanare ner till Hellasgården i Nacka och blev imponerad över det pådrag som var där och den fina CX-bana som var dragen. Banan var inte teknisk , det mest knixiga var några meter som gick på en MTB-slinga, ett hopphinder och X antal 180-grads svängar. Torrt och fint och egentligen inte alls några CX-förutsättningar (det ska ju vara blött och geggigt och sladdigt). MEN banan räckte gott och väl för mej, som har kört noll meter off-track med min nya CX.

Antal damer till start = tre = alldeles för få. Men vi fick starta tillsammans med ett gäng kids och motionärer, så när startskottet gick var det stökigt och bökigt och slirigt på en grusväg. Jag hade underskattat hur jobbigt det är att köra cross. Sorry landsvägsåkare, men ni vet inte hur blod egentligen smakar (ironi). Eller så är det jag som är extremt o-syratålig eller inte kan ta i på asfalt (även det troligt)?!

Efter ett varv fattade jag inte hur jag skulle palla sex varv till (vi skulle köra sju varv). Speciellt eftersom det tog tvärstopp för mej vid hopphindret - jag har en hel del teknik kvar att nöta. Även alla igångdrag grillade mina ben + det faktum att jag och crossens växlar inte riktigt blivit polare än. Kedjan hoppade en gång - när jag tagit mig om och förbi Camilla Lundberg, som var tjejen jag låg närmast. Det kostade mig minst ett varv av jagande för att komma ikapp igen, speciellt eftersom att Camilla är riktigt start och bra tekniskt.

Väntade hela tiden på att speakersen skulle ropa att damerna skulle få köra något varv kortare = drömtänkande. Efter sex varv ville jag verkligen trilla av pinn, både jag och Camilla trodde och hoppades att loppet var över. Vi hade räknat fel och ett varv återstod. På det varvet gick jag på energin av glädjen att loppet snart var över. Och det var en fin tanke som höll mig ända in först i mål - jag vann!

Och där höll inte mina ben mycket längre - jag var precis lika trött och glad som det ser ut på bilden ovan (med Camilla L och Maria Österlund).

Det här var en bra start på "Stockholms-helgen" för mej, samt en bra början på CX-säsongen. Jag har längtat efter att få köra CX ett bra tag nu, asfalt i all ära men... inget går upp emot att slira runt i gegga med maxpuls upp till öronen.

Jag kommer att cykla CX med/för Cykelklubben Barriär, som i mina ögon är Sveriges gladaste CX-klubb (kolla deras fina instagram här med!). Tänker försöka köra cuppen i Stockholm och en del tävlingar ute i Sverige med. De har ju förlängt säsongen ända in i januari! SM ska jag absolut köra, det är nästan hemma för mej (Eksjö) och Emma Johansson ska komma och köra (läs:varva mej)!

Snart kommer jag skriva mer om helgen - om Velothon GP och Velothon Stockholm - helgen som går till min minnesbank som en av de bästa på cykel i år. Stay tuned!

(Foto-kudos: Patrik Berggren).

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-09-13 18:00


Avhängd, smutsig och glad

De senaste veckorna har jag ägnat mig åt sådant som jag tycker är läskigt och asjobbigt. Jag har cyklat MTB och CX. Smutsat ner mig. Trillat och fått skrubbsår. Haft maxpuls under längre tid än någonsin förr.

Det började under Hacksta XC, en cross country MTB tävling i Åkersberga. 14 km med ca 600 höjdmeter, upp och ner för en gammal soptipp. En kompis lurade dit mig genom att säga "jo men junior herrar kör samma bana dagen innan så det klarar du med!!!". Jag vet ju om att juniorer hänger av mej i de flesta lägen, men jag tänkte att ja, varför inte.

Blev uppskrämd redan under visnings-varvet av Hacksta XC. Det var branta backar både uppför och nerför, klipphällar, dropp. Att cykla ett varv kändes som ett lagom dagsverke. Under loppet skulle jag köra tre varv till!

Starten gick och jag blev snabbt ifrånåkt från större delen av startfältet och dessutom varvad av Calle Friberg (det var typ när jag såg honom som jag fattade att jag ägnade mej åt serious business). MEN jag körde betydligt hårdare och modigare än vad jag gjort om jag cyklat ensam.

Foto: Karolina Örnstedt

Ett par veckor senare körde jag Gärdescrossen i samband med Velothon Stockholm. Det var min första gång på en CX. (De gånger jag körde CX på grusväg för tre år sedan räknas inte längre - inte nu när jag fattar vad CX handlar om). Vi cyklade runt, runt på en kurvig bana på Gärdescrossen. Det var inte särskilt lerigt eller kuperat. Men jag lyckades ändå blåsa ut både skalle och ben totalt. Det krävs en sådan otrolig uppmärksamhet för mitt huvud att berätta för kroppen att svänga snabbt och smidigt och ibland hoppa av cykeln och ta mig över hinder och helst inte bromsa däremellan. När jag bromsar (vilket jag gör - för ofta) blir det ett igångdrag som benen lipar av. 

Foto: Karolina Örnstedt

Damerna skulle köra 40 minuter. Efter 10 minuter tyckte jag att det var nog. Tröttnade på att höra mig själv flåsa och att ha mjölksyra upp till öronen. Otroligt nöjd med min bedrift efteråt!

Jag blev dessutom inte varvad av Lisa Nordén förrän under sista varvet!

Men det är det mesta i skryt-väg jag kan nämna angående mina meriter inom MTB och CX. Jag kör varken snyggt eller snabbt men jag tar mig an utmaningen och jag älskar det. Jag älskar att man inte kollar hur snabbt det går eller hur långt man kört (hinner knappt slänga en blick på klockan) - siffror är inte relevanta i sammanhanget.

Jag älskar att jag måste fokusera så mycket att jag emellanåt glömmer hur jobbigt det är eller vad klockan är eller hur mycket jag har att göra på jobbet. Jag älskar att smutsa ner mig och känna att jag lever - det är en så fin kontrast till kontorslivet som annars är min vardag.

Jag älskar att 40 minuters träning räcker för att gå hem och lägga sig på soffan och vara nöjd resten av dagen (dvs - det behövs inte 150 km och 5 h loggade på Strava för att träningen ska räknas). Jag älskar att jag inte får svårt att hitta hem om jag blir avhängd. Jag älskar att jag inte bryr mig om jag kommer sist eller blir avhängd - att hoppa över ett hinder med cykeln en gång ger mej en kick som jag kan leve länge på. Och så vidare.

Imorgon, söndag, körs Kompiscrossen på Norra Djurgården. På tisdagar och torsdagar är det träning i Sköndal. Kolla in CXSTHLM på Facebook för mer info om skön träning i Stockholm! Ett tips är även Robin Hedströms blogg här på Bicycling. Killen vet vad han snackar om både när han kör och skriver om CX!

Skriv ut Permalink Kommentarer (3)

2015-10-03 21:32


Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser