Ingrid Kjellström | Bicycling.se

Ingrid Kjellström


Liten cyklist med stora drömmar. Tävlar med och är team-manager för Stockholm CK:s damlag. - @stockholmcykelklubb
Tävlar i cyclocross för Sveriges gladaste CX-klubb CK Barriär - @ckbarriar
Finns också på Instagram under @ingridkjell

Höstfest i Italien!

4 okt 2014

Jag är i Italien och har höstlov! Känns som ungefär världens bästa val att sticka söderut när hösten börjar bli ruggig hemma i Sverige. Jag befinner mig i norra Italien, närmare bestämt i Casto som ligger cirka tio mil nordöst om Milano, fem mil väster om Gardasjön. Området kallas även Lombardiet och ligger på gränsen till Alperna.

Mina hjälpryttare är Team Bonk, försedda med skitsnygga tröjor till den här resan. Byn vi bor i är inget turisthak, vilket kan vara ett problem när man stannar och frågar efter vägen. Det är även komiskt när man käkar middag och råkar beställa in risotti till förrätt, potatis till huvudrätt och pasta till efterrätt för att man bara nickar när servitrisen tar beställningen. Efter en sådan praktmiddag var det ett sargat gäng som somnade av matkoma klockan 21.30 första kvällen...

... men till frukost idag fick vi 13% stigningar efter ca 2 kilometer. Då var man glad att man laddat ordentligt med energi kvällen innan!

Utsikterna här är enastående. Alperna is on fire i sin höstskrud tycker jag. Kan vara finaste vyerna jag haft på länge! På bilden ovan: Lago d'Idro.

Emellanåt cyklade vi på små smala pittoreska vägar till soundtracket av kobjälror och kyrkklockor. Då blir man salig!

Vi kör klättringarna i fri fart och förenas senast på toppen för att skryta om vem som var snabbast uppför. Som vanligt är jag förbannad när det är 13% lutning och jag tror att jag ska trilla av hojen för att sedan vara lyrisk när jag kommit upp!

Även fast vägarna ibland verkar öde och man inte kan låta bli att tänka att man inte vill bonka här och nu så finns det tillgång till kaffe i varje liten by. Högklassig espresso får vilken trött cyklist som helst på bra humör! På bilden ovan får brorsan en uppläxning för att han inte bar mitt kaffe ut till bordet där vi satt. Schyst att vara brud och cykla i Italien!

Dagens tur på 8 mil och 3000 höjdmeter finns på Strava här för den som är intresserad. Kan varmt rekommendera en resa hit efter vad jag hittills har sett! Fortsättning följer.

Distans i bergen på Gran Canaria

6 feb 2014

Idag var det dags för fem timmars distans för samtliga ur CK08 Ride of Hope. Detta rykte hade spridit sig runt på ön och när jag kikade bakom axeln efter någon timmes rull från Mogán till Playa del Ingles hade vi plötsligt fördubblat klungan från när vi körde hemifrån.

Givetvis ville allehanda snubbar på ön ligga på fin tjejrulle. Can´t blame them - mina lagkamrater är snygga bakifrån!

Från Playa del Ingles körde vi upp mot Fataga, San Bartomolé och Ayacata, vilket jag skulle tro är en av de mest välkända klättringarna på ön. Det är en lagom behaglig stigning som går mycket upp och lite ner. På ett ställe kan man se kameler men mest kan man se berg som är fina men långt borta i fjärran (vilket är jobbigt eftersom man vet att de ska bestigas).

Vi kom till en fin utsiktsplats där det givetvis skulle plåtas (och hämta andan). Jag måste säga att jag tycker att vi matchar bra med bergen i bakgrunden!

Efter några dagars shitty shape/biverkningar av en gammal förkylning började jag äntligen känna igen mina ben igen. Det var roligt att klättra - benen och skallen var på plats även om svetten dröp. Detta gjorde mej upprymd till den grad att jag trampade på så hårt att jag fick en junior/PB-rand kryddad med lite blod på köpet. Nej jag minns inte hur det gick till, men jag bjuder på den!

Jag har sagt det förut - men sällskap i bergen är guld värt. Alla i gruppen trampade på i sin egen takt och kände sig växevis starkare och svagare. De som hade extra krut i benen och nådde stigningarnas toppar först cyklade ner för att heja på den som låg sist uppför. Snacka om solidaritet!

Vi fikade i Ayacata och alla drack Cola som att det vore en skänk från ovan. Nästan värt att svettas floder i bergen för att få njuta så mycket av socker!

Fem timmars cykeltid och cirka 2000 höjdmeter bestegs idag. Riktigt bra jobbat av samtliga i laget! Hur långt cyklade vi då? Gissa! Tjusingen med att cykla i berg är att hastighet och sträcka blir mindre väsentliga siffror i sammanhanget - det gillar jag.

Snö och klättringar i Italien

8 nov 2013

Hej, jag har hört rykten om att det råder lövhalka och andra otrevligheter som ställer till det på vägarna för er cyklister där hemma i Sverige. Därför tänker jag inte lägga upp några nytagna bilder på det faktum att jag ännu cyklar i kortkort här i Schweiz - jag vill inte att ni ska bli för advunsjuka. Istället bjuder jag på en bild som faktiskt är tre veckor gammal och tagen på en höjd av ungefär 1000 möh.

Det var inte planerat att vi skulle cykla i ett winter-wonderland, utan det var en överraskning på vår väg till dagens topp. Klättringen var 16 kilometer lång, jag fick vända efter ungefär 15 km. Vackra vinterlandskap i all ära - men 23 mm däck på is och stelfrusna fingrar är ingen hit.

Förutom överraskningar på snö rullar det på bra här nere. Jag har skaffat mig ett "team" bestående av ett par fransmän och holländare som jag kör någon klättring i veckan med. Vi kallar oss för "Sky Team Rolex" eftersom vårt universitet, EPFL, är sponsrade av just Rolex. Om det skulle skita sig med våra ingenjörsstudier hoppas vi på att Rolex tror på oss som cykelförmågor istället.

Gällande klättringarna börjar jag äntligen uppleva något slags framsteg. Det vill säga - jag drabbas inte alltid av känslan att cykeln ska välta varje gång det går uppför och jag har på något galet vis börjat njuta av att pressa mig själv genom mjölksyran.

Därför tänkte jag tipsa om en bra backtur som jag cyklade när jag var i Italien för några veckor sedan. Turen på kartan nedan är från norra Italien, Lugano ligger precis nordost om området.

Föregående dag hade jag och mina tre cykelpolare haft en lång dag på cykel, vi kom hem klockan 23 på kvällen, och därför var vi alla beslutsamma om att vi inte ville cykla vilse i Italien ännu en dag. Vi valde ut en rutt med "kvalitét" - tre ordentliga klättringar.

Dessa tre heter San Michele da Mesenzana, San Antonio - Monte Nudo och Ganna-Boarezzo. Den första av dem var lömsk - slingrade sig runt och upp för ett berg där toppen hela tiden anades bakom trädtopparna. Men icke - varje sväng följdes av en ökning av hur brant det var. Att cykla utan att veta hur lång sträcka som återstår är typ det värsta jag vet. Jag förlorar liksom hoppet - jag är oerhört beroende av att veta hur tufft jag vågar puscha mig själv eller om jag ska spara på energin.

Men visst kom toppen så småningom och då visade det sig att samtliga i gruppen stannat och hämtat andan under klättringen utom jag..! Fjäder i hatten/hjälmen (och en cola) till mej! Vi cyklade ner genom ett vackert naturreservat och fortsatte till nästa klättring.

Håkan - taggad som få på att jaga höjdmeter med sin nya hoj.

San Antonio - Monte Nudo, som tydligen funnits med som en etapp i Girot. Värt en gruppbild!

Andreas strechar ur all mjölksyra ur benen.

Brorsan Claes har precis upptäckt att han är en riktig bergsget.

Efter en lunch i Cittligo cyklade vi med riktning hemåt vid kanten av nationalparken Campo dei Fiori. Det är en riktigt fin väg - slingrande och böljande vägar genom en lummig skog. Precis lagom innan dagens sista klättring hem till hotellet : Ganna-Boarezzo. Om någon någong gång cyklar den klättringen kan jag varna för att det finns vissa partier där vägen är i dåligt skick. Watch it och håll hela tiden efter skyltarna mot Marzio.

Efter dagens bestigna 2700 höjdmeter var vi väl värda en "after-bike" - en öl med utsikt av solnedgången över de Italienska Alperna.



Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!