Ingrid Kjellström | Bicycling.se

Ingrid Kjellström

När jag persade på Ironman!

Jag gjorde det - tog mig i mål på Ironman i Kalmar i helgen! Ett race på 3,8 km simning, 180 km cykling och 42 kilometer löpning. En lång dag som började i katastrof men som slutade bättre än jag kunde tro!

Efter att ha checkat in cykeln under fredagen sov jag som ett barn. Det fanns inget mer åt att göra åt form, cykelskick, väder och vind. Trodde jag! När jag med pirrig mage kom in på växlingsområdet på lördag morgon möttes jag av ett platt däck och trasig ventil på bakhjulet. Jag fick panik - kravlade runt på växlingsområdets asfalt och letade efter delen av min ventil som saknades och skrek efter min vän och mekaniker som väntade utanför.

Man kan tycka vad man vill om att Ironman har en dyr startavgift - men det var värt varenda öre då det fanns kunniga mekaniker på plats inne på växlingsområdet. De kunde byta ut ventilen snabbt och lugna mig med att ingen skada var skedd på baktubens funktion. Hur skadan skedde? Det vill jag inte ens spekulera i...

Även om jag litade på mekanikerna ställde jag mig i simstarten kvart i sju med den dubbla ångesten som jag haft om det "bara" väntat ett morgonsim på 3,8 km framför mig. Jag är en usel simmare och rädslan över att dessutom komma upp ur vattnet och mötas av ett punkat bakdäck var överväldigande. Tänk om dagen skulle ta slut där? Då hade jag blivit snuvad på efterrätten big time! Och mamma och pappa var där för att heja på mig, jag ville ge dem en show!

Trots mitt klappande hjärta kunde jag inte låta bli att få ståpäls när startskottet gick. Det var en vacker morgon och jag var omgiven av människor som gillar att vara ute och svettas länge precis som jag. Kalas!

Jag lyckades simma 10 minuter snabbare än förra året - 1h 39 minuter. Jag var mäkta nöjd men ännu lyckligare över att min cykel ännu hade luft i däcken när jag kom upp på växlingen. Vilken lättnad - nu kunde festen börja!

Det fina med att vara en förhållandevis långsam simmare under ett triathlon är att cykeln är lättfunnen i ett öde växlingsområdet och att man får cykla om många i början. Jag la mig i vänsterfil ut från Kalmar och över Ölandsbron med ett brett leende på mina läppar. Den tråkiga delen med att vara en hyfsad cyklist under ett triathlon är dock att jag fick skrika som en annan Vätternrundecyklist "håll höger!" när det gick utför. TIPS till triathleter - fika när det går uppför, inte utför. Njut av fartvinden när det går utför och tryck på!

Jag vågade knappt tro att jag hade cykelbenen med mig. Det var andra gången i år jag körde med tempopinnar på cykeln och jag har hälften så många mil i benen som jag hade ett år tidigare. När första tre milen gick i 35 km/h fick jag göra min generalkontroll - sjunga för mig själv. Gick jag bara på adrenalin och hade medvind i ryggen? Nej, jag kunde sjunga obehindrat - andningen var lätt och mjölksyran långt borta.

Efter vändningen på Öland - västerut över Alvaret gick det inte lika snabbt. Motvinden slog som ett slag i ansiktet och ungefär samtidigt började sittben och axlar värka. Jag hade bestämt mig för att det var en fantastisk dag - jag ägnade mig åt det bästa jag vet i hela världen, min cykel var hel och jag var frisk och kunde ställa upp! Race with a smile - i Lena Karlssons anda!

Det fungerade bra och de 5 timmar och 56 minuter som jag spenderade på cykeln gick mestadelt smidigt - genom en åskskur, till soundtracket av delar av Håkan Hellström låtar som jag skrålade för mig själv, matsäck i form av home-made risbars (med banan och jordnötssmör! Har hört att de äter sådant under Touren!) och med ett och annat hejarop till och från övriga cyklister. Jag klockade in till T2 20 minuter snabbare än förra året och bekräftade för mig själv - cykla is the shit!

Då återstod endast att runda av dagen med ett marathon! Mina ben är aldrig fruktansvärt stela när jag börjar springa efter cykling och så var även fallet denna gång. Däremot protesterade magen med att dra ihop sig i kramper som ett surt russin från första löpsteget - TROTS att jag gjort en ingenjörsmässig beräkning på kolhydrater, matsmältning och salthalter innan. Åter igen fick jag ett släng av panik. NU skulle mamma och pappa äntligen få se mig och jag skulle visa dem och alla andra hur mycket jag älskar att göra det här. Jag ville inte bryta "race with a smile"-streaket och kunde dessutom i mitt förvirrade sinne kalkylera att ett personbästa var inom räckhåll.

Jag bet ihop, intalade mig själv att varje steg räknas och plötsligt möttes jag av en skänk från ovan i form av en fantastisk medtävlande. En kille som kände igen mig från simstarten som handlade mer logiskt än mig som bara gnällde över magen som dödade mig. Han trodde på botemedel i form av Cola och "snälla" Enervit liquids som han hade i fickan och bjöd mig på. "Nu ska jag hjälpa dig in på personbästa" sa han och pratade och vallade fram mig till ett betydligt bättre humör, gladare mage och kvickare löpsteg. EN ÄNGEL från Karlstad. Tack tack tack! Sådant sker bara under triathlontävlingar!

Plötsligt återstod bara ett varv av löpningen - 16 kilometer. Ingenting av en lång dag, men det började ta emot i ungefär alla celler i hela kroppen och kilometrarna tickade ner långsamt på slutet. Jag mutade mitt matta sinne med cola och svalkande vatten i kontrollerna varannan kilometer och mamma och pappa (och pizzan!) som väntade i målet! När målrakan låg framför mig ryckte jag upp mig själv och tog sats...

och kom i mål 26 minuter snabbare än förra året! 12:00:54. Löpningen tog mig 4 h 16 min. Det var en sådan lättnad! Inte bara för att pizza, öl och kramar från nära och kära väntade, utan för att vägen till mållinjen varit krokig. Från maj till mitten av juli har jag varit sjuk i sammanlagt fem veckor och det var oklart om jag kunde eller borde starta, men jag bestämde mig för att köra eftersom min upplevelse från Ironman förra året var fantastisk och för att jag tror på att man ska göra det man blir glad av - även om det är hemskt jobbigt emellanåt! Jag hade försökt att sänka alla krav på mig själv och att kasta mig ut på den långa dagen och ha roligt! Vilket jag lyckades med.

Jag skulle påstå att det är typ 50% fysik och 50% psyke och hjälp från medmänniskor som tagit mig fram till och igenom Ironman. Supporten från publik och triathleter under loppet kan verkligen lyfta en tung och trött kropp till skyarna! Och när jag cyklade ute på Öland ska ni veta att jag tänkte på er - alla ni vänner som bestigit bergstoppar med mig under vintern, svettats med mig på cykeln på olika platser i Europa under våren och stöttat mig och påmint mig om varför jag håller på med det här. Varje steg räknas jämt, det tar dig någonstans oavsett hur snabbt eller långsamt det går! Och även om det tar emot emellanåt är det alltid värt det om man kan se tillbaka på det med ett glädje!

Bilderna ovan är tagna av Gunnar Eld & Emil Rosenberg! Tack!

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2014-08-19 20:59


Jag ska köra Ironman!

Jag ska köra Ironman Kalmar på lördag. Det var inte ett väl genomtänkt beslut. Jag anmälde mig, som man sig måste, två dagar efter förra årets race - ett år innan årets tävling. Då var jag ännu så rusig över det faktum att jag hade korsat mållinjen under förra årets race att jag glömt bort vägen dit. Att jag faktiskt slitit på med träningen i ett år för att ta mig i mål. Och när jag anmälde mig sa jag såklart att "det ska gå så snabbt nästa år, jag ska simma hela vintern och hålla igång löpningen i vinter och cykla som en gud till våren!".

Pretantiösa planer som snabbt gick i stöpet när jag upptäckte att skidåkningen och osten lockade mer än livet som Ambitiös Triathlet i mitt nya hemland Schweiz. "Man hinner komma i god form senare och vinterformen är viktig" - ett ständigt mantra jag dragit på after skin under vintern. Problemet är bara att vinterssäsongen i Schweiz sträcker sig till typ maj, inte till i mars som i Sverige...

När jag kom hem till Sverige i början av juli slog Ironman-hetsen mig som en smäll på käften. I Schweiz gick det bra att mota bort den - njuta av bergen och inte tänka på hur det är att mata 18 mil på blåsiga och platta Öland. Plötsligt var jag i Sverige och på köpet jättesjuk samtidigt som alla mina vänner postade bilder på cykelpass över 20 mil och bricklöpning och simning över halva Östersjön.

Jag var nära att kasta in handduken där och då. Men så frisknade jag till och både bra och dåliga saker drabbade mig och omvärlden. Lena Karlsson, som kört 14 Ironman på raken, dog. Och jag tänkte, kan hon möjligt ha varit i pangform under alla dessa år? Det skulle jag i och för sig inte tvivla på. Hon var super-woman. Men i hennes liv, som i mitt liv, som i allas liv blir det inte alltid som man tänkt sig under det året som man typ signat upp för en Ironman.

Därför bestämde jag mig för att köra Ironman! Jag är för sjutton en frisk tjej och jag vet att jag kommer ta mig i mål (peppar, peppar). De senaste veckorna har varit project quick-fix. Tack till alla er som frusit i vattnet när ni snällt och tålmodigt gjort mig sällskap vid simning. Vad trevligt vi haft! Dessutom inser jag att det som fick mig att främst vilja ställa in loppet är rädslan över att prestera en sämre tid än förra året.

Då frågade en god vän mig, men Ingrid varför kör du Ironman? Är det för att posta bilder på Facebook med en segerbild och en snabb segertid? Eller är det för att du vill och tycker det är roligt?

Jag vet varför jag kör - jag kör för att när jag tänker tillbaka på förra årets race så minns jag hur det spratt i benen av glädje när jag kravlade mig upp från simningen och fick börja cykla. Hur jag log när glada bönder på Öland hejade fram mig som en superhjälte när jag cyklade 23 km/h i motvinden. Hur värmande det var att få pepp från andra medtävlande på banan. Hur häftigt det var när benen faktiskt klarade av att springa efter att ha värmt upp med simning och cykling innan. Hur kul det var att stappla fram under sista milen av maran när resten av Kalmar satt och drack öl inne i city. Hur glad jag var över att ställa upp i ett sådant galet lopp med andra människor som tycker att det är precis lika charmigt som jag gör... och hur jag sett mig själv korsa mållinjen under hela det gågna året när jag behövt tagga mig själv inför typ en tenta. Bland annat!

So lets do this! Ner till Kalmar och njuta av den fantastiska miljön som bara uppstår när ett par tusen människor som tycker att kompressionstights är det hetaste som finns,  wattmätare är teknikens gåva till mänskligheten och en cykel är inte en cykel om den inte har diskhjul möts. Om ni ser hon på bilden till vänster kan ni ju säga hej! Hon har bib nummer 127. Chansen att jag kommer i mål snabbare med lite pepp är stor!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-08-13 21:46


Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser