Ingrid Kjellström | Bicycling.se
Annons

Ingrid Kjellström

RR (och fjärdeplats) Västgötaloppet

I helgen gick Västgötaloppet - sista delen av långloppscuppen på MTB i Ulricehamn. Solen sken och det var en ypperlig höstdag att cykla stig på. Banan var ny för i år och ryktena innan loppet var att det skulle bli ett "förhållandevis tekniskt lopp där alla skulle bli trötta på grund av alla backar" - på 78 km och 1000 + höjdmeter.

Jag tror att jag har hittat det perfekta receptet på uppladdning till lopp. Förra veckan var jag på bröllop i Frankrike. Veckan innan har jag kört cirka tre korta men ganska hårda pass på CX och MTB. Försökte förvandla mig själv till skogs-cyklist från landsvägs-råtta på kort tid alltså.

Det började släppa i torsdags morse när jag och Tove Langseth hittade fint flyt på Lidingöloppspåret i gryningen. Den fina känslan försökte jag bevara in i lördagen, vilket fungerade bra tillsammans med ypperlig mark-service hos min kompis Johan Gustafssons (herr-elit, kör för Spårvägen) föräldrar i Ulricehamn innan start.

10,15 i lördags släpptes damerna iväg på tävlingen. OBS - damerna, endast. Tack tävlingsledningen för att vi fick egen start + att herrarna starade först 45 minuter efter oss!

Vi var allså ett 20-tal tjejer som satte av med masterstart uppför Jönköpingsvägen. Nerifrån sjön och upp för en ca 150 höjdmeter klättring mot höjderna kring Ulricehamn. Starten, som gick på asfalt, var perfekt för mej. Och jag var otroligt nöjd när jag satt med elitklungan hela vägen upp för backen. Senast jag tävlade på MTB (Lida Loop) åkte jag av på 5 röda.

QOM big time var såklart Jennie Stenerhag, som kunde attackare och strax sedan vända sig om för att se att... ingen klarade av att hänga på henne. Och den attacken höll hela vägen in i mål. Snacka om en kapacitet över det vanliga - kudos!

Damklungan 2 km in i loppet  - när asfalt övergick till grus. Foto: Henrik Öijer.

Efter backen övergick banan in på grusvägar och sedan även mer tekniska stigar. Jag kunde hänga mej kvar någon mil på en klunga med de fem damer som jagade Jennie. Ju mer tekniskt det blev, desto svårare blev det dock för mej, och jag fick se de andra segla iväg framför mig.

Jag höll ångan uppe av att jag visste att jag hade ett gäng damer som kom jagande bakom mig. Mycket riktigt kom Anna Lundin (tävlar i D30 från CK Punchrullen) snabbt ikapp mig. Hon är riktigt skickligt tekniskt men på de mer lättåkta partier kunde vi hålla ihop under den första loopen. Under de mer knixiga försökte jag hålla hennes linje så gott jag kunde.

Som tidigare nämnt var banan kuperad - inte många partier som var platta. Det var dock torrt och lättåkt på det viset. Efter ca 30 km kom vi ikapp en annan tjej ur damelit (Edit Wilson) som såg lite sliten ut. Då började jag inse att - kanske kunde jag bli topp5 i elit? Hade knappt vågat gå i de tankarna innan, men det gav mig energi till att fortsätta hålla ihop med Anna, trots att jag gått kanske för hårt i början och redan började bli sliten.

In på varvning till andra loopen hamnade jag mellan Anna och Edit. Det var jobbigt att ha noll koll på banan - jag visste att varje meter som var teknisk innebär att jag förlorade tid. Och den stressen gjorde mig givetvis ännu mer fumlig på stigarna.

Ut på andra loopen var jag mycket glad över att mer än halva loppet hade gått. Nu blev stigarna aningen mer tekniska - mindre grus och mer single-track, precis lagom tekniskt för att jag skulle ha roligt.

När jag hade cirka 30 km kvar passerade jag ännu en tjej ur elit, Ivanda, som punkterat. Synd! Och jag fick ännu mer hybris av att veta att ännu fler damer jagade bakom mig.

När jag hade 20 km kvar kom en klunga på fem elitherrar susande förbi mig. Det var toppgruppen och jag trodde att hundratals snubbar skulle komma farande bakom dem. Precis vad jag INTE önskade mig pga tänkte att några tjejer säkert skulle ta hjul på dem och komma farande förbi mig + att det är omysigt att bli passerad av snabba målvittrande herrar på smala stigar. Det visade sig dock att jag hade fel och det dröjde innan fler killar körde om mej - det skedde med cirka 10 km kvar och då såg jag även Anna L på stigen framför mig.

Det kändes hela tiden för bra för att vara sant och jag bara tänkte "idag är det din dag Ingrid, fokus, schabbla inte till det!". De sista kilometrarna in i mål gick i slow-motion - aldrig har typ 3 km verkat så långt...

Pallen i damelit, foto One More Family.

... men det visade sig gå bra hela vägen in i mål! Jag blev fjärde dam i elit, sexa totalt av alla tjejer. Edit W bröt tyvärr och Ivanda måste haft trubbel med punkan för hon kom in en stund efter mig. Jennie Stenerhag vann, Sandra Backman tvåa, Fanny Kjellqvist trea - starka tjejer! Här finns alla resultat.

Västgötaloppet är något av det bästa jag gjort på cykel i år. Allt stämde - banan var buskul med sina höjdmetrar och lagom tekniska nivå, kropp och skalle var på bra humör och jag njöt av att köra i skogen.

Tack Västgötaloppet och Långloppscupen för bra rejs! Tack familjen Gustafsson &co för att jag fick bo hos er och hänga med er! Tack alla som hört av sig efteråt!

Nu blir det till att ladda om och öva mer teknik inför kommande CX-rejs :).

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-09-25 22:10


RR Lida Loop - Debut i långloppscuppen!

Igår körde jag Lida Loop och gjorde således debut i Långloppscuppen. Detta jippo har jag hört mycket gott om och suktat efter i smyg då motvinden emellanåt blåst snålt under säsongen på landsväg. De snustorra stigarna, vackra vädret och damernas enskilda start var perfekta förhållanden för en MTB-rookie som stod på startlinjen med fjärilar i magen.

Foto: Lina

Starten gick snabbt iväg upp för en skidbacke med sköna 18% i lutning. Hade hoppat och joggat på stället för att vara uppvärmd innan och kunde bita i hela vägen upp till toppen. Har läst många stories om hur viktigt det är att placera sig bra i klungan tidigt i racet. Var därför rätt lyrisk när jag även efter någon mil cyklade bland tjejer som jag tror var andraklungan bland damerna. Många tjejer var riktigt starka och såg ut som långloppsrävar och gjorde mitt bästa för att vara cool och lugn och inte bekänna färg som oteknisk landsvägscyklist.

Foto: Anders Jansson, Happyride

Lyckades med denna vita lögn tills banan vek av från snäll grusväg till lite mer teknisk stig. Det räckte med att jag tvekade framför någon liten klipphäll och plötsligt tappade jag rullen på de andra smidiga tjejerna. Hörde dock någon funktionär ropa "topp 20 tjejer" i skogen och blev boostad av det.

Låg och parkörde en del med Sandra Ådén som är en drottning på tekniska partier ut på andra varvet där det är som knixgast. Tack Sandra - det gav mig mycket glädje och lärdom att försöka följa din linje. På grusvägarna kunde jag dock gå om och tyckte det var rätt trist att ligga och trampa på egen hand.  Önskade 1000 gånger att jag bara kört liiite mer stig i år så att jag kunde hålla ihop med de andra tjejerna.

Sedan hann jag inte tänka så mycket mer för då började de snabbaste herrarna att rejsa om mig. Elitklassens killar gjorde det med stil - var duktiga på att förvarna när de kom. Några var även snälla nog att säga "bra jobbat tjejen" eller liknande. Gentlemän! Kastade mentala slängpussar efter er på stigen.

Andra snubbar var dock sämre att köra om - även om jag hörde dem flåsa i nacken är det svårt att förutspå när och vart de vill passera - och några gånger fick jag nästan bromsa upp i skogen för att veja undan. In på slutet av den andra loopen väntade jag med förväntan på den branta uppförsbacke som jag visste skulle avsluta varvet. Tänkte att jag skulle kunna plocka någon placering där då jag upptäckte att jag kunde ta igen bra uppför.

Tyvärr hamnade jag i ett myller av herrar just i backen och blev stressad av de som skulle hetsa om just då. Tappar balansen i stressen och skriker "nu trillar jag!" precis samtidigt som någon passerar mej på vänster sida. Det brakar till och jag skrapar upp ena knäet. Ingen fara skedd mer än att denna herre fick punka av smällen. FÖRLÅT - skriker jag och fortsätter när jag inser att ingen är skadad. Jag hoppas att stackaren med punka kunde fortsätta loppet. Hemsk ledsen annars!

Jag fortsätter in på andra varning och känner att jag vill gå i mål utan ännu en närkontakt med ännu en svettig cyklist. Tappar gnistan något men får tillbaka energi av en skön dam i D40 (Monica) och snälla kompis Richard som står och langar vid varvningen.

Foto: Anders Jansson, Happyride

På sista varvet försöker jag hänga på klungorna av män som då och då passerar mig. Inser att jag inte kommer kunna plocka någon ytterligare placering bland damerna. Det var 30-40 tjejer till start bland typ 1000 startande. Det är en skrämmande liten mängd?! Tråkigt! Vad jag önskade mig fler tjejer att bli peppad av och att babbla med.

Noterar dock att min tid är på väg att bli betydligt bättre än väntat. Hade gissat på 3,30-4 h. Njuter av att kunna trycka på under de sista lättåkta kilometrarna och klockar in på dryga 3 h 8 minuter. En halvtimme efter vinnaren supersnabba Jennie Stenerhag. Det är ett rekordsnabbt år och jag blev åtta i damer elit, nitton bland alla damer. Är nöjd eftersom jag har mycket kvar att lära för att bli snabb och smidig i skogen!

Den glada smutsgrisen på bilden ovan (tillsammans med min inspirerande vän Johan Gustafsson som persade med en kvart i herrar elit) är idag något stel och trött men hoppas på att få hål i schemat för att köra mer MTB och stig unde säsongen!

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2016-06-13 12:49


Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser