Ingrid Kjellström | Bicycling.se
Annons

Ingrid Kjellström

Säsongen börjar efter Vätternrundan!

Grattis!

Jag misstänker att merparten av er läsare tagit er i mål under årets Vätternrunda så givetvis vill jag gratulera! Det är en enorm bedrift att trampa sig runt den där sjön! Jag misstänker också att ni cyklister är rejält trötta på allt vad sportdryck, extraslangar och att ligga på rulle heter. Det är befogat. Men jag hoppas för all del att ni inte har lagt upp era cyklar på Blocket vid det här laget. Det är nu säsongen är som finast hemma i Sverige - precis ungefär efter dess Vättern gått av stapeln.

(jag innehar inte längre familjerekord runt Vättern. Hatten av för min bror som trotsade motvinden i år).

Att vila en vecka efter två för att återhämta så väl sittben som cykelskalle efter loppet tror jag är en bra idé. Det har sagts tidigare, men vila är så underskattat. Tyvärr glömde jag bort det efter min multisporttävling i maj. Försökte komma tillbaka upp på racern snabbt som attan, samtidigt som jag hade fullt upp i skolan. Kroppen vrålade nej samtidigt som huvudet ville för mycket.

I den situationen ska man inte träna "när det nästan känns bra i benen", när man blir frustrerad över att alla kompisar på Instagram verkar cykla 20 mil varje helg eller när man blir orolig över att man ska tjocka på sig när man inte tränar i vanlig mängd. Jag tror istället att man ska intala sig själv att det är vilan som gör att man blir stark och försöka koppla bort den där sfären av alla supersnabba cyklistkompisar och tankar om att "men jag måste ju köra mina fyror varje vecka".

Själv stack jag till Korsika när min skoltermin slutat och korsade ön från norr till söder till fots. Alla krav på prestation och alla sociala medier stängdes av. Det var jag och mina vänner ensamma uppe i de öde bergen och fokus sattes i tio dagar på fundamentala saker som att fördela dagens ranson av cous-cous rättvist och undkomma att bli anfallen av vilda djur (två personer blev bitna av en hungrig räv, genom tältdukten under natten).

En parantes i sammanhanget var även att vi skulle bestiga 10 000 höjdmeter under nio dagar. Den mänskliga kroppen är fantastisk. Jag klarade utmaningen även fast jag så gott som varje kväll, efter 12 timmars klättring med tung ryggsäck, trodde att jag aldrig mer skulle kunna resa mig samt hade en diet bestående av pepparkakor och tonfisk de sista dagarna.

Jag hade cyklat landsväg en gång under sex veckor när jag kom tillbaka från Korsika. Det skär sig i öronen på en cyklist va? Man hade kunnat tro att jag trasat sönder mina ben efter allt rännande i bergen - synd på cykelben(?!). Otroligt nog uppenbarade sig motsatsen och mina ben har känts som kalvar på nybete sedan jag kom tillbaka hem till Schweiz. Jag nästan längtar efter att höra mitt eget flås när det vankas intervaller på schemat. Supernice. Tror jag återfann motivationen när jag just INTE tänkte på cykel under ett par veckor.

Nu börjar jag om och bestämmer mig för att säsongen på hojen börjar om och börjar nu - när dagarna är som längst och solen står som högst på himlen. Hoppas att ni andra inte avslutat säsongen efter Vättern. Om två veckor flyttar jag hem till Sverige igen och det vore trist att inte ha några andra cyklister att heja på ute på vägarna!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2014-06-19 22:37


Alternativ till Vätternrundan

Man borde kanske ha gått på mellandagsrean i mellandagarna. För min del kändes det dock mer lockande att ladda med en stor portion gröt, sätta på sig superunderställ, stoppa fickorna fulla med överblivet julgodis och sen sätta sig på en cykel i lördags.

Det finns nämligen otroligt fina vägar här i krokarna kring Gränna. Om man viker av från den traditionella Vätternrundan finns det riktiga guldkorn. Till exempel om man svänger vänster i rondellen efter (mysiga?) kullerstenen i Gränna så får man, efter en trevlig liten uppförslöpa, utsikt över sjöarna Bunn och Ören på sin högra sida. "När jag flyttar till Småland ska jag bo i en gammal kyrka här och tagga #outsideisfree på alla instagrambilder", sa brorsan. Så fint och gemytligt är det!

När man nått längst söderut på Ören kan man fortsätta till Lekeryd och Svarttorp och så småningom kommer man fram till Huskvarna. Vägarna dit är stora och fina och ypperliga för partempo. Eftersom jag dagen till ära satt på en för stor och tung cykel (bra bortförklaringar!) och mitt sällskap brorsan är en bergaget låg jag gladeligen på hans rulle uppför.

Tyvärr började det regna ett inte särskilt behagligt vinterregn strax innan vi nådde till Huskvarna. Vi hade dock tur i oturen - fina fiket Kroatorpet i Huskvarna hade öppet. Det finner man strax efter Gisebobacken - en av de skönaste nerförslöporna under Vätternrundan (efter Kaxholmsbacken). En röd hemtrevlig kaffestuga som serverar stora mackor som smakade ljuvligt efter cirka 2,5 timmars hojande.

När vi fått upp värme, energi och humör bestämde vi oss för att inte köra raka vägen hem till Gränna utan istället att skarva över Landsjön och Bunn. Precis nedanför Landsjön (väster om Kaxholmen) finns den bästa utsikten över Vättern - något man verkligen går miste om när man cyklar Vätternrundan! Sedan svängde vi mot Bunn i Ölmstadsrondellen och körde mellan sjöarna och Örserum (igen) på vägen hem.

Elva fina mil kasserade vi in i lördags. Landade kall och nöjd i soffan hemma efteråt och återställde energibalansen med ens tor kopp varm choklad. Världens bästa mellandagsnöje. Tyvärr gick det åt pipsvängen med Strava-utmaningen Festive500. Inte för att vi inte orkar dra in 500 kilometer på sju dagar! Nej, haken sitter i att jag glömde min Garminsladd hemma i Schweiz. Och har passet inte registrerats på Strava är det i princip inte genomfört. Eller?

Strunt samma - man blir glad av att cykla oavsett om passet registreras eller ej.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2013-12-31 10:43


Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser