Johan Mölleborn | Bicycling.se
Annons

Johan Mölleborn

Tour du Mont Blanc. Några bilder och en handfull blandade bokstäver tills vidare.

33 mil och 8000 höjdmeter, hur svårt kan det vara? 30 mil har jag kört så många gånger att jag inte ens kan räkna dom. Höjdmeter är ju bara roliga serpentinvägar och man får lika mycket nerför som Magnus Hektor brukar säga. Jag gillar ju backar och berg. Men jösses. När backarna tar 2 timmar att cykla upp för och när nerförsbackarna är en pina och man bara önskar att man var nere så kan jag lova att det börjar ta emot. När de radar upp fyra såna backar efter varandra och avslutar med 15 kilometer uppförsbacke till målet i Le Saisies så blev det så pass kärvt att jag började grina när några ungar klappade händerna och hejade på mig när jag cyklade genom byn. Allt det här på bara 33 mil. Klart prisvärt!

Det här var helt klart det tuffaste endagsloppet jag kört. Vill du testa nåt som får dig att undra vad fan du håller på med, kör Tour du Mont Blanc. Jag hade gärna skrivit mer om det här men det måste finnas några ord kvar till ett reportage i tidningen också så mer text och bilder kommer i pappersform senare. Imorgon åker jag till Mallorca för en välbehövlig semester. Det lär ändå ta minst en vecka att reda ut intrycken och känslorna efter den här rundan. 

Tack Henrik, Bicycling och Tour du Mont Blanc för en fantastisk helg. Henrik som är mekaniker åt svenska landslaget i cykel och expert inom mek och teknik här på tidningen visade sig vara både en perfekt reskamrat och en riktig hjälte som tog sig i mål på det här stentuffa äventyret. Vi skulle dock kunna slipa på afterbiken till nästa gång. Nu svimmade vi båda efter målgång. Sorry Åsa och Linda men vi gick direkt från duschen till sängen. ;)

Jag ljuger så bra. Det gör ont, det gör ont. Pour some sugar on me! Büch dich! Här är jag slut. Helt slut. Innanför det plågade ansiktet finns en gubbe som är sjukt nöjd med att vara i mål. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-07-18 21:48


Jotunheimen. Jag försökte vara tøff.

Jaha. Nu har jag dröjt över en vecka med att få ut text om Jotunheimen Runt. Jag hade så mycket tankar som behövdes redas ut innan jag kunde skriva. Sen drog det ut på tiden och nu har jag mest ångest över att behöva återuppliva tankarna och känslorna från loppet. Det ska väl sägas på en gång, jag bröt. Det är första gången jag bryter ett lopp. Och det är inget jag är stolt över.

Veckorna innan loppet tappade jag lite av träningsfokuset och började komma in i semestermood. Kvällsrundor byttes mot grill och vin. Brorsan blev sjuk och bestämde sig för att åka med men inte cykla loppet. Det här var hans största mål för året och han var på väg mot toppform. Två veckor innan hade vi kört bra på Vätternrundan så jag var ju inte helt tappad heller. Men den sista viljan och peppen fanns inte där. 

Jotunheimen runt är tufft, eller tøfft som norrmännen säger, det är inget man bara snyter ur näven. Jämfört med Vätternrundan så får man räkna med dubbla tiden att ta sig runt. När Vätternrundan kan bjuda på regn så kan Jotunheimen bjuda på hagel och snöstorm. När Vätternrundan bjuder på 30 mil bjuder Jotunheimen på 43 mil. När Vättern bjuder på 1300 höjdmeter bjuder Jotunheimen på 4600 höjdmeter. När Vätternrundan bjuder på lasagne så bjuder Jotunheimen på våfflor. Ja den sista kanske inte var så jättetøff kanske. 

Foto: Jensen Renkransen.

Snabb cykel preppad för race. 

Innan start träffade vi Jensa och Sebastian som också skulle köra. Jensa har varit riktigt stark de gångerna jag har cyklat med honom. Han hada laddat ordentligt för den här rundan med många och långa mil. Han har dessutom gått ner 10 kilo sen förra året. Hur det gick för jensa kan ni läsa här. Stort grattis till en grym prestation. Sebastians berättelse kan ni läsa här. Den visar också hur det kan vara att köra Jotunheimen. Inget man snyter ur näven som sagt. 

Jensa och jag glänser ikapp. 

Mitt lopp då? Jo jag var ju som sagt tjock och otränad. Folk som såg mig på startlinjen undrade nog vad jag gjorde där. Jag såg mer ut som nån som skötte underhållningen eller grillen. Men nu var jag klädd i Stockholm CKs snygga tävlingsdress. Det sista Calle sa till mig var "vad du än gör, släpp inte tätklungan". Det gjorde jag nämligen förra året och det har gnagt i mig sen dess. 

Starten gick och allt kändes bättre än sist. Jag hängde lätt med i tätklungan. Tempot var säkert lägre än sist. Jag åkte runt och snackade med folk jag kände och folk jag träffat året innan. Micke och hans polare Andreas, Jens som jag träffade året innan, hans brorsa som skulle flytta till Sverige, nån annan med ett norskklingande namn och Jensa förstås. 

Några kilometer innan toppen på Fillefjell höjdes tempot rejält. Klungan var för stor och de snabba gubbarna ville skaka lusen ur pälsen. Här skulle jag ha tagit beslut och släppt tätklungan. Om jag var vettig vill säga. Nu bet jag mig kvar. Tog i allt vad jag hade och lyckades hänga med över krönet. -Vad du än gör, släpp inte tätklungan! 

Efter man kommer upp på toppen är det nån mil platt. Där är det även ett vägarbete som arrangörerna hade varnat för. Det var några kilometer grus och de hade sagt åt oss att hålla igen där. Tror ni att det hölls igen något? Inte ett smack. Det var fullt spett över gruset och redan här började jag känna att det kanske inte var så smart att skyffla in all kol jag hade för att hänga med över krönet. Jag bet ihop och hängde med över grusavsnittet. Strax efter vägarbetet lugnade det ner sig i klungan och helt plötsligt hördes det skrik, bromsljud och kolfiberkras och vips så låg klungan i en hög på vägen eller i diket. Jag hamnade i diket med en frustande norrman över mig. Hjälp. Inget brutet. Inget trasigt.

Efter vurpan blev det ett jävla jagande för att komma ifatt de som låg längst fram. Vi var 3-4 stycken som höll ihop och jagade. Ett tag senare var det dags att åka nerför. Det regnade så asfalten var blöt. Jag satt som en uppstoppad järv på cykeln, stel i kroppen och helt utan känsla för hur man cyklar nerför. Bromsarna tog dåligt pga regnet och styret och sadeln var skeva efter vurpan. Jag bromsade mig nästan ut i vägräcket och såg de andra dundra vidare. "VAD DU ÄN GÖR, SLÄPP INTE TÄTKLUNGAN"! Ett tag senare var jag ifatt. Mycket tack vare vägarbetena i nerförsbacken. Det gjorde det hela ännu mer spännande. Det är inte varje dag som man cyklar i 60 km/h på leriga grusvägar. 

I Fagernäs var det dags för första stoppet. Det är så fiffigt så att det är bestämt att tätklungan stannar på två kontroller i tre minuter. Detta för att folk utan följebil ska kunna hänga med. Riktigt smart faktiskt. Här stod Calle och tog emot mig. Det går även att skicka med väskor till varje konroll. Medan jag pinkade på ett staket bytte han flaskor och kollade om jag behövde något. Jag fyllde fickorna med gel och drack en flaska sportdricka innan han tryckte en kanelgiffel i munnen på mig och puttade iväg mig till vägen igen. Tänk om Calle vill serva mig på PBP nästa gång...

Efter tre minuter släpptes vi iväg. Nu var gruppen ganska liten. Det var ca 20 pers kvar. Det är nog många som har som mål att hänga med tätklungan till Fagernäs. Vi rullade vidare och så länge tempot var sansat så kändes det helt ok. Jag hade redan kramp i båda benen. Det högg så fort jag fick trycka på lite extra. 

Några mil senare var det dags för dagens andra berg, Beitostölen. Nu höjdes tempot igen. Det droppade några till. Helt plötsligt låg jag och Jensa brevid varandra och han sa "vad sjukt, vi ligger sist." -Inte alls så sjukt, jag är näste man att släppa, tänkte jag, men sa inget. Tempot höjdes ytterligare. Jag låg verkligen på max och jag visste att det var många kilometer kvar innan toppen. Till slut såg jag klungan segla vidare. Jag sänkte tempot lite för att hitta mitt eget. Backarna i Jotunheimen är mer som riktigt långa slakmotor. Den första backen upp till Fillefjell är 5 mil lång så man har gott om tid på sig att bli trött. 

Mental istid. 

Efter ett tag hittade jag mitt eget tempo och började komma ifatt andra som hade släppt gruppen. De var helt kokta och försökte inte ens hänga med. Om jag hade varit vettig så hade jag slagit följe med dem. Jag var egentligen helt färdig. Båda benen krampade och hälsenorna hade redan börjat göra ont. De regnade fortfarande och det var strax över 2 grader varmt. När jag var uppe på fjället var jag helt ensam. Tätgruppen var långt framför och de bakom var helt slut. Huvudet var fullt med mörka tankar. I vanliga fall kan jag kämpa emot de mörka tankarna. Det är det randonnécykling handlar om. Aldrig ge upp. Men nu var inte det här randonné. 

Klockan var fyra på morgonen och det var precis nu som jag bestämde mig för att ge upp. Jag visste att Calle stod med bilen på nästa kontroll. Om jag ringde honom skulle jag sitta i en varm bil inom en timme. Det var för lätt för att inte ta chansen och bryta. Sagt och gjort. Jag ringde brorsan och han mötte mig nedanför fjället. Jag bytte om till torra kläder i regnet och hoppade in i bilen. 

Här tog det slut för unge herr Mölleborn. 

Vi bestämde oss ganska snabbt att åka hem. Det var ingen idé att åka till Sogndal och gå och skämmas där. Av en händelse hade Calle fått Jensas hotellnyckel. Så istället för att rulla direkt hem till Sverige var vi tvungna att hitta Jensa och ge tillbaka nyckeln. Vi kom ifatt Jensas grupp strax efter Randsverk. Han låg i den andra av tätgrupperna. Strax därefter kom vi ifatt första gruppen. Det var ingen idé att stöka med honom i klungan så vi åkte upp till Sognfjell och väntade där. 

Om jag hade fortsatt så hade jag hamnat här. I pissrännan. 

Uppe på toppen var det bara 2 grader varmt. efter någon timme byttes regnet mot hagel. Just där var jag rätt nöjd att sitta i en varm bil istället för att släpa mig upp för berget med krampande ben och trasiga hälsenor. En stund senare kommer ledaren över krönet. Bra tryck i pedalerna. Den killen kommer de inte ifatt. Därefter kom det några enstaka killar och som nummer 6 eller 7 kom Jensa. Fullt fokus. Vi hade räknat med att han skulle stanna på toppen för att fylla flaskorna och kanske ta en våffla i farten. Men han dundrade bara förbi. 

Här bjuds det på våfflor i två plusgrader och hagel

Vi jagade efter. Han måste ju få sin nyckel. En stund senare var vi ifatt. Han fick nyckeln och vi önskade honom lycka till. Efter backen hade han tydligen tappat orken men kom ändå in på en 12:e plats och som bäste svensk. Faktiskt på den andra bästa svenska tiden någonsin. Den bästa tiden har Calle. Jag får nöja mig med att vara en av de tröttaste svenskarna på Jotuneheimen i år. 

Om Jotunheimen är tufft? Det kan ni haja. Om jag kommer tillbaka näst år? Det kan ni också haja. Nästa år går jag med tätklungan hela vägen och ställer av dom i Sognefjell precis som Jon Andreas Klokkehaug gjorde i år. Kom ihåg var ni läste det först!

/J

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-07-12 20:01


Snart dags för Jotunheimen runt!

Då var det dags för Jotunheimen runt igen. Jag är i mitt livs sämsta form (standardfras innan ett lopp) och jag har säkert gått upp 15 kilo sen Vätternrundan. Min största farhåga är att norrmännen ska missta mig för en sälunge och sätta en spikklubba i pannan på mig. Annars ser jag inga som helst problem att cykla 43 mil, i norska fjällen, på natten, i regn.  

Efter jobbet hoppar jag och brorsan in i bilen och beger oss mot Laerdal där starten går. Vi kör inte hela vägen utan tar ett nattstopp i Årjäng som ligger nära den norska gränsen. Sen kör vi de sista 40 milen imorgon. Starten går 21:10 och jag räknar med att vara i mål 14-15 timmar senare. Vädret ser ut att bjuda på episkt lidande med regn redan från start. Vilken tur att klubbens "regntäta" tröja funkar så pass bra. Den tröjan köpte jag enkom för det här loppet och nu kommer den verkligen få visa vad den går för. 

Här är en liten teaser för vad vi kommer få uppleva. Vi hörs efter helgen!

Jotunheimen Rundt // Sognefjellrittet from HoydeMedia on Vimeo.

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2016-06-30 10:43


Ny toalett och ömmande skinkor efter midsommar.

Dagen efter midsommarafton. Jag vaknar upp och har jätteont i häcken. Oh no, not again. Men vänta nu, det var varken ryska sjömän eller internetrektoskopi utan en helt oskyldig träningsvärk. Jag släpade ju runt den där toaletten tidigare i veckan. Ja det är faktiskt så. Vi har bytt toa. Den gamla gick sönder så vi var tvungna att köpa en ny. Som gammalt Onkel Kånkel-fan valde jag självklart IFÖ. Den här veckan har jag alltså baxat runt två toaletter i huset. In i förrådet, ut från förrådet. Bort med den gamla och in med den nya. Hela tiden måste någon av toaletterna lyftas eller flyttas på. Det är ju inte varje dag man lyfter en toalett. Men de är förvånansvärt tunga och otympliga. Och jag är förvånansvärt svag på just sådana lyft. Resultatet av veckans toalyft är två riktigt ömma skinkor.

Nog om det. Idag stack jag, Patrik och Jocke ut på en sväng för att få bort de sista vin och nubbe-ångorna hur kroppen. Det här måste vara årets hittills varmaste dag. Jag premiärkörde min vita superlightweight-tröja som festligt nog är lite tightare än min blåa med gul rand som ska vara samma storlek, med resultatet att jag ser ut som en stoppad korv. En prinskorv då. En läcker liten prinskorv. Typiskt engelsmän liksom. Först slarvar de med storlekarna på cykeltröjor sen går de ur EU. Men färgmatchningen till Rejlersbyxorna är 100% klart fresh. Patrik körde likadan tröja men en annan färgcombo. Jocke var bara blå. Vi fräste i alla fall ut till Smidö och tillbaks. Strålande sol och flämtande värme. Inte ens motvinden gjorde nåt större motstånd.

Kolla prinskorven! Håll dig på cykelbanan förresten! 

Smaka på den färgcombon då! 

Om en vecka är det dags för Jotunheimen runt. Det ska bli riktigt kul. På Vättern fick jag en positiv formcheck. Det känns bra och jag tror att det kommer gå bra trots att jag inte har cyklat riktigt så mycket som jag hade planerat. Men cykling handlar ju om så mycket mer än att träna. Det hänger mest på att se snabb ut och ha ådriga vader. Och ha en ny toalett, och där kan ingen slå mig på fingrarna. Här har ni killen med den nyaste toaletten i Hässelby! 

Jag fotar Patrik som fotar sin cykel i en allé. 

Nu ska jag grilla lite. Hej på er!

/Johan

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2016-06-25 18:52


Kan ni gissa vad jag gjorde i helgen?

Jo jag cyklade runt Vättern, tillsammans med 28000 andra. Känner mig så unik. Men nu ska jag inte låta negativ. Det var riktigt kul. Jag vill börja hela inlägget med att tacka Stockholm CK för ett fantastiskt lagarbete. Både mina medcyklister och David och Micke som servade oss på depåerna. Davids energi lös som en vår egna lilla sol i regnet. Lagkänslan i klungan var otroligt stark. Den kändes genom motvind, kantvind, regn, medvind, sol, kramp och spykänslor. Och inte minst efter målgång.

Alla bilder är tagna av Jenny Grip. 

Min uppladdning har varit allt annat än optimal. Jag har haft den värsta pollenvåren någonsin. Efter Mallorca var det så illa att jag fick inflammerade bihålor och kunde knappt cykla till jobbet. Det var som att andas genom ändtarmen på en näbbmus som jag skrev på Facebook. Klart obra om man har tänkt att tävla i cykling. I vanliga fall brukar jag lösa det hela med mycket randonnécykling men i år har det bara blivit några spridda 20-milare och endast en 30-milare. Men det har blivit desto mer besök på Bauhaus och olika fotbollsplaner runtom i Stockholmsområdet. Men jag ska inte skylla ifrån mig för mycket. Om man vill och är motiverad så går det oftast att hitta tid för träning. På kvällar och tidigt på morgonen. Jag har helt enkelt varit slö.

Vättern då. Vi samlades i Crescents tält där Micke Nord, Gunnar, Danne och David gick igenom dagens övning. Vi skulle ha två depåer. En efter 10 mil och en efter 20 mil. David och Micke Jansson skulle assistera oss där. Vi hade förberett varsin hink med fyllda flaskor, gel, bars och eventuella förstärkningskläder. Jag packade mitt i en låda. Samma låda som jag har tänkt använda på Jotunheimen om två veckor. Vi startade 12:24 och enligt Dannes order så rullade vi i tvåpar i sansat tempo för att värma upp tills vi var förbi de första rondellerna. Sedan började vi rotera. Efter några varv ökade vi farten. Det blåste sida-mot men vi var många i rotationen så milen tickade på smärtfritt. Vi körde om några andra snabbgrupper och försökte göra det så snyggt som möjligt. Enligt väderleksrapporten skulle det regna i Ödeshög. Och jösses vad det regnade. Det sved på läpparna när de träffades av regndropparna. En stund senare var vi i Jönköping. Där sken solen. En stund senare regnade det igen. Lyckligtvis var det varmt så varken regnet eller vattnet som sprutade upp från vägen kylde ner oss. Om det hade varit kallare så hade misärmätaren slagit i taket.

Första depån flöt på fint. David räknade ner från två minuter. Vi som var klara rullade sakta iväg på den smala vägen tills vi var återsamlade. När vi kom ut på 195:an igen ökade vi farten. Nu hade vi helt plötsligt vinden i ryggen och vi susade fram i 50-60 km/h. Känslan att ligga i en klunga i de farterna är svårslagen. Suset från vinden, dånet från kolfiberhjulen och bara känslan av att äntligen få betalt för de milen man har kämpat i motvind. Det gör ganska mycket för moralen i gruppen att få blåsa på så där också. Energin och glädjen kommer tillbaks. En annan som också kom tillbaks var regnet. Precis som väderleksrapporten hade sagt.

Mitt i regnet var det dags för andra depån. Jag hade fortfarande ganska mycket dricka kvar. Jag hade knappt druckt en halv flaska vatten sedan förra depå tio mil innan. Våra hinkar var prydligt uppställda utmed vägen och locket på min låda var redan uppknäppt för att göra det enklare för mig. En sån liten detalj som bara en människa som verkligen bryr sig om andra skulle tänka på att göra. Snyggt. Det gav mig extra energi och värme. Benen kändes fortfarande bra. Jag hade gott om energi kvar i kroppen. Det här gick bra.

Gruppen som var framme och roterade var hyfsat stor. Vi var runt 15 pers som delade på jobbet. Vid varje växling när man kom från långsamma ledet sa framförvarande till att det var dags. Då och då ropades det något peppande eller något annat för att höja motivationen. Laget, vår grupp. Alla kämpade tillsammans. Danne sa i våras när vi var på Mallorca ”det är ett bra gäng, det är gubbar med pulver”. Jag kan hålla med om att det stämmer. Det dundrades på ordentligt i gruppen. Snitthastigheten låg precis enligt plan för att nå målet på 7:30. Nu måste det bara hålla hela vägen in. De sista 4-5 milen är lite stökigare med många svängar och små backar så där gäller det att hålla trycket uppe. Vi var tvungna att hålla 40 km/h i snitt hela vägen in.

Fram till 25 mil kände jag mig stark och pigg. Men ganska snabbt därefter började jag få problem. Det började med kramp i vänsterbenet. Sedan fick jag kramp i högerbenet. Jag svarade tillbaka genom att ge mig en hård örfil på högerkinden tätt följt av en lika hård på vänsterkinden. Ingen större respons. Det blev lite varmt men benen gjorde fortfarande ont så då satte jag en knytnäve i källan till problemet, låren. Det gav inte heller något utan gjorde bara jävligt ont. Några rotationer senare packade jag ihop totalt. Jag fick problem att gå om och skifta över längst fram. Jag började köra ryckigt och hörde Danne ropa bakifrån -TA ETT BESLUT! Sen föll jag bakåt och la mig bakom Micke Nord som var grindvakt. Helt kokt. Verkligen helt jävla sönderkokt. Jag hade inte sparat på något. Jag hade inte stått över en enda förning och hade inte en meter kvar i benen. Bakom grindvakten gick pulsen snabbt ner till 60% igen. Ansträngningen är så mycket lägre där bak. En mil senare, vid backen i Medevi tänkte jag göra ett nytt försök. Jag gick upp i rotationen och kunde nätt och jämnt hålla krampen borta.

Då började det ropas i gruppen om att målet var nära och att vi måste öka tempot. Jag halkade bak och fick kämpa för att inte släppa. Då gjorde min kropp revolt igen genom att utöka krampen från benen till magen. Nu blev jag tvungen att släppa. Det gick verkligen inte att hålla hänga med så gruppen rullade vidare. Jag hittade ett tempo som jag kunde leva med. Precis under spygränsen. Nu var det ändå bara 8 kilometer kvar så jag skulle inte förlora så mycket om jag bara trampade på. När jag rullade över mållinjen 2 minuter senare stod redan killarna där och kramade om varandra. De hade klarat målet med 7 sekunder. Ökningen på slutet gjorde skillnaden. Helt sjukt vilka små marginaler det är ibland. 

Om jag kommer köra Vättern med SCK nästa år? Hjo det kan ni haja!

/Nöjdingen

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-06-20 22:38


Fantastisk chans till regncykling i helgen!

Det ser ut att bli strålande regnväder i Motala till helgen. Det är lätt att man deppar ihop när man inser att man inte kommer kunna ligga på gräset och dricka boxvin tills man somnar efter Vätternrundan. Men vädret kan förstås ändra sig. De kommande dagarna lär SMHIs servrar gå för högtryck (svinrolig ordvits). Om ni vill ha bättre koll på vädret runt sjön så kan jag tipsa om en bra väder-app som jag skrev om på min gamla blogg för ett tag sedan. Jag hade helst cyklat runt i 20 grader och sol men man kan också vända det till något positivt. Nu kommer jag få chansen att prova min regntäta och flossade kortärmade Rejlers-tröja.

Den har jag faktiskt köpt bara för Jotunheimen runt som jag ska köra senare i sommar. Där har man ca 99% chans att få regn på sig. Den här tröjan kommer förhoppningsvis kunna hålla värmen på de höga fjällen och ändå inte bli för varm nere i dalarna. Förra året var de 2+ när vi susade ner för Valdresflya i 80 km/h. I dalarna var det 20-25 grader. Med en vindväst som garnering så borde jag kunna ta mig runt utan att behöva släpa runt på en långärmad tröja eller jacka. Armvärnarna är gjorda i samma material.

Nu längtar jag duktigt efter äventyret i Norge. Vättern blir som den blir. Vi har som mål att komma in under 7,5 timmar. Jag har ingen aning om vi klarar det men jag ska göra mitt bästa för att hjälpa till. Jag blir nöjd även om vi inte klarar det. Jag ser det mest som ett riktigt bra snabbpass inför Jotunheimen. Lycka till alla som kör!

/Rainman

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-06-15 11:10


Helgens fråga. Vilka hjul är fortast?

Nu behöver jag er hjälp. Jag tvättade cykeln idag och började härja runt bland olika hjulpar och kassetter. Om tre veckor kör jag Jotunheimen och två veckor efter det Tour de Mont Blanc. Där kommer jag behöva stor kassett och lätta hjul. Det hjulvalet var enkelt och redan gjort. Det jag däremot behöver hjälp med är vilka hul jag ska köra med på Vättern. Det är ju pannkaksplatt och där behövs riktigt snabba hjul. Jag har filat ner startfältet till två hjulpar som det står mellan. Så nu är min fråga; vilka hjul är fortast?

De här? 35 mm U-formade kolfiberfälgar från Light bicycles med Novatecnav och Conti GP 4000 S2 25 mm. 

Eller de här: Reynolds Assault/Strike 45/65 mm med Conti GP 4000 S2 23 mm. Det här hjulparet körde jag PBP på så ni behöver inte tänka på bekvämligheten med högprofil på långrundor eller skillnaden i komfort med 23 mm kontra 25 mm.

Jag kommer testa Reynoldshulen imorgon för att jämföra mot kinahjulen. Vi kan väl kora som på Melodifestivalen. Ni ger er röst, folkets röst, sen ger jag min röst, Christer Björkmans röst, och sen slår vi ihop allt och låter Christer Björkman (jag) bestämma. 

Så, vilka hjul ser fortast ut? Vilka hjul ska jag köra Vättern på? Rösta, gör er medborgerliga plikt och se till att rätt hjul vinner!

Resultatet presenteras nån gång senare. 

/Big

 

Skriv ut Permalink Kommentarer (7)

2016-06-11 21:35


Spurtfest i skogen. (Obs, inte sprutfest)

Vad gör man en torsdagskväll när benen är fulla med pannkakor? Jo man kan tacka ja till ett cykelpass med brorsan. Han hade ett härligt upplägg med spurtar som han tyckte att vi skulle testa. Calle, Stefan och jag möttes mellan Bålsta och Kungsängen. Sen letade vi upp en otrafikerad väg som vi kunde vingla omkring på. Upplägget var som följer; 15 sekunder maxspurt, 15 sekunder vila, 15 sekunder max, 15 sekunder vila och till sist 1 minut på max. Vila 5 minuter. Upprepa 5 gånger. För att få intervallerna rätt ställde vi ut vattenflaskor vid start och mål på varje intervall. Det hade varit omöjligt att hålla reda på det annars. Efter viss tvekan körde vi igång.

Efter första varvet var benen helt sprängda och bröstkorgen var fläkt ut och in. Jag tänkte att det skulle vara helt omöjligt att göra fyra vändor till. Efter andra varvet gjorde benen ännu ondare. I mitt huvud -hjälp! Tre vändor kvar alltså. Efter det tredje varvet vet jag inte ens hur det kändes. Allt var bara huller om buller i kroppen. 

Till slut var det dags för sista varvet. Första spurten gick bra, andra gick också bra och på den sista 1-minutaren började det bra. Jag stog upp och hade hyfsat tryck. Men när jag satte mig fick jag inte ut kraften och fick se brorsan glida iväg. När jag väl ställde mig upp i sista backen hände det inte så mycket. Benen skrek men jag ökade inte farten. Efteråt blev jag lite irriterad på mig själv. Här skulle jag ha skitit i vad benen sa och bara kört på som om att det inte fanns någon morgondag. När det var över satt brorsan längst upp på krönet och flinade medan jag hostade som ett tuberkulossjukt centrumfyllo. Men jösses vad kul vi hade. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2016-06-10 10:35


Ingen 40-milare men rätt trevligt ändå.

Jag hade ju tänkt köra Barkarbys 40-milare i fredags men när jag kom hem efter borsans dotters skolavslutning så var jag helt färdig. Jag lyckades vila en halvtimme men kände mig bara ännu tröttare efter det. Men jag tog mig iväg till starten ändå och släppte iväg de andra förväntansfulla cyklisterna. Vädret såg ut att bli riktigt bra så de skulle få en bra runda. 

Dagen efter stack jag ut mot Sigtuna och vidare mot Uppsala för att med lite tur kunna hitta gänget när de var på väg tillbaks till Barkarby. Jag stod en halvtimme och väntade men ledsnade till slut och begav mig mot Lilla Barkarby där målet var. Jag kom dit en halvtimme innan öppning men lyckades ändå få en iskall Belpils. Efter en Belpils till kom det första gänget i mål, på pricken 14:00. Sen rasade det in ett gäng till. Alla verkade ha haft en lyckad runda. Efter någon timmes afterbikande rullade jag hemåt igen. Rätt nöjd ändå. Om ni vill läsa mer om rundan så har Ingvar W bloggat lite om det. Annars finns allt surr på Happyride som vanligt. 

På lördagen cyklade jag ingenting. Däremot köpte vi en ny grill så dagen var inte helt bortkastad ändå. En högrevsburgare med tryffelmajonäs och ett par stadiga glas rödvin blev dagens skörd. 

I måndags gick det sista loppet i Stockholms 4-dagars. Det var Stockholm CK som anordnade gp-lopp på Tuvängens gocartbana. Jag och Amir cyklade ut dit och hann se dam-elit och H-30 innan vi var tvungna att cykla hem igen. Jag hade gärna varit kvar längre och ännu hellre varit med och tävlat lite. Men med min kassa kurvteknik så hade jag nog blivit varvad innan första kurvan. 

Nu är det bara två veckor kvar till Vättern så i helgen som kommer så lär det bli något halvlångt och halvsnabbt. Jag ska försöka komma ut på kvällarna och sprätta på lite extra i backarna fram till Vättern. Sen är det bara att hålla tummarna att det blir fint väder så vi får en fin cykelhelg.

/J

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-06-07 15:40


Anmäld till Tour de Mont Blanc!

Ja men då var jag väl anmäld till Tour de Mont Blanc då. Det var som att ta bort ett plåster, ingen idé att dra ut på lidandet utan det är bara att rycka det direkt. Nu är anmälan gjord och det finns ingen chans att backa nu. 32 mil och 8000 höjdmeter. Smaka på den!

Annars har det inte hänt så mycket sen sist. Jag har äntligen tagit en spruta mot min pollenallergi. Jag har dragit ut på det så länge som möjligt eftersom det kan finnas biverkningar med det. Vårens pollenchock har varit förjävlig. Jag har ställt in flera lopp och träningar för att jag har varit så sänkt av allergin. Jag har nätt och jämnt kunnat sitta på en kontorsstol och det har känts som att jag är bakfull varje morgon. Läkaren sa att jag borde märka effekt redan morgonen efter men på kvällen firade jag och Linda vår bröloppsdag så jag kände tyvärr ingen skillnad. 

Sen åkte jag och Linda till Lindau i södra tyskland där jag köpte hennes förlovningsring för några år sedan. Jag råkade hamna där för några år sen när jag skulle ner till Milano och köra 1001 Miglia Italia. Motorn skar precis på gränsen till Österrike och vi lyckades få en hyrbil så vi kunde fortsätta resan och köra loppet. Efter loppet kom vi tillbaka till Lindau och fick stanna ett dygn i väntan på att bilen skulle få ny motor. Då upptäckte vi den fantastiskt mysiga ön Lindau Insell. Dit åkte vi alltså förra helgen. Riktigt mulligt. 

I helgen ska jag köra Barkarbys 40-milare. Vi startar klockan 23 från Lilla Barkarby och siktar på att gå i mål strax efter 14 på lördag. Puben öppnar 14:00 så varje minut över 14 är förlorad dricktid. Det lär väl dyka upp lite bilder och osammanhängande text här. Trevlig helg!

Den här höjdprofilen gör mig nervös. Backen upp till lilla St Bernard ser rätt mastig ut. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-06-03 10:34


MerJohan Mölleborn

I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

Arkiv

  1. > Juli 2016
  2. > Juni 2016
  3. > Maj 2016
  4. > April 2016
  5. > Mars 2016
  6. > Februari 2016
  7. > Januari 2016
  8. > December 2015
  9. > November 2015
  10. > Augusti 2015
  11. > Juli 2015
  12. > Juni 2015
  13. > Maj 2015
  14. > April 2015
  15. > Mars 2015
  16. > Februari 2015
  17. > Januari 2015
  18. > December 2014
  19. > November 2014
  20. > Oktober 2014
  21. > September 2014
  22. > Augusti 2014
  23. > Juli 2014
  24. > Juni 2014
  25. > Maj 2014
  26. > April 2014
  27. > Mars 2014
  28. > Februari 2014
  29. > Januari 2014
  30. > December 2013
  31. > November 2013
  32. > Oktober 2013
  33. > September 2013
  34. > Augusti 2013
  35. > Juli 2013
  36. > Juni 2013
  37. > Maj 2013
  38. > April 2013
  39. > Mars 2013
  40. > Februari 2013
  41. > Januari 2013
  42. > December 2012
  43. > November 2012
  44. > Oktober 2012
  45. > September 2012
  46. > Augusti 2012
  47. > Juli 2012
  48. > Juni 2012

Mest lästa

  1. Snart dags för Jotunheimen runt!
  2. Jotunheimen. Jag försökte vara tøff.
  3. Tour du Mont Blanc. Några bilder och en handfull blandade bokstäver tills vidare.

Etiketter

  1. > 1001 Miglia Italia
  2. > Alpentraum
  3. > BMC
  4. > Endura
  5. > Fredrik Kessiakoff
  6. > Gran Fondo Stockholm
  7. > Happymtb
  8. > Jotunheimen runt
  9. > KBCK
  10. > Kompiskampen
  11. > Lilla Barkarby
  12. > London-Edinburgh-London
  13. > Mallorca
  14. > Mallorca 312
  15. > Monark
  16. > Motivation
  17. > Mälaren runt
  18. > Paris-Brest-Paris
  19. > RAAM
  20. > Randonné
  21. > Randonneur Stockholm
  22. > Sverigetempot
  23. > Tips
  24. > Tour de Mont Blanc
  25. > Tour de Ötzi
  26. > Vandring
  27. > Vätternrundan

Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser