Johan Mölleborn | Bicycling.se
Annons

Johan Mölleborn

Transcontinental race 2017!

Först och främst, jag ska inte köra. Jag hade gärna gjort det men jag (min fru Linda) vet att jag inte har tid. Men jösses vilket lopp Transcontinental ser ut att bli. Starten går som tidigare i Geraardsbergen. Sedan är det, om jag inte har missförstått det helt, 4 kontroller som man måste stämpla på. De kontrollerna har man inte lagt på en Statoilmack eller ledsen lågstadieskola i nån sorglig förort utan här smäller man på stort. För vad sägs om Schloss Lichtenstein, Monte Grappa, High Tatras eller Transfagarasan? 

Det var stor underhållning på Happyride.se i somras. Det var fyra svenska superhjältar som körde. Adam, Max, Anton och Eyvind. Vi som satt hemma i soffan kunde internetcykla och följa loppet tack vare Görans suveräna insats. Jag tror att. Det var nog en hel del som blev väldigt sugna på att köra nästa gång. Men hur många blir det när det väl är dags?

Just Transfagarasan har jag varit sjukt sugen på att köra sen jag såg Top Gear-avsnittet där de kör just den vägen med tre supersportbilar.  Enligt Wikipedia är den 90 kilomweter lång och går upp till 2000 meter över havet. Tänk er att komma till den backen med 250 mil i benen!

Anmälan öppnar imorgon så släpp hörnflaggan och anmäl er!

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-11-06 10:00


Snygg film från Le Tour de Mont Blanc.

Jag och Henrik var ju iväg till alperna i somras och fräste runt Mont Blanc. I senaste numret av Bicycling finns reportaget om det. Det blev ett stort bildreportage med korta texter. Det är svårt att beskriva ett sådant lopp utan att smeta sida efter sida med superlativ om lidande och vansinniga tankar. För att enklast förstå så tycker jag att ni ska köra loppet själva.

En kille som körde samtidigt som oss var Marcus George Leach. Han gjorde ett försök året innan men var tvungen att bryta med två backar kvar, precis där loppet går från hårt till näst intill outhärdligt. I år gjorde han ett nytt försök och klarade det. Om ni inte har något annat för er så ser ni hans film nedan. Det är snyggt filmat så det är värt att klicka på storbild. Jag tror faktiskt man ser Henrik swisha förbi vid 3 minuter. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-10-27 16:30


Bärsärk runt Mälaren.

Efter Tonis monsterinlägg om Sverigetempot känns det lite jönsigt att skriva om att jag har kört Mälaren runt, igen. Men jag tänker göra det i alla fall. Nu har jag gått och ruvat på texten en hel vecka och känner att jag måste skriva nåt innan jag glömmer bort det helt. För jag vet ju hur ni suktar efter att läsa om när en trött gubbe cyklar runt en sjö.

Jag fick förtroende och äran att leda Bärsärkargruppen även i år. Jag ledde snabbgruppen några år innan Tell kom på idén att ha en Bärsärkargrupp som ska köra snabbare än snabbgruppen och frågade om jag var intresserad av att leda den och det har jag gjort sen dess. I år var det tredje året. Vi kör så snabbt som gruppen mäktar med och man får räkna med att bli avhängd om man inte orkar, även ledarna. Det är ingen tävling så vi stannar och äter lunch på Torshälla golfklubb. Sedan har vi minst två stopp för vattenpåfyllning och snabbfika.    

Om ni har hängt med i bloggen under sommaren så har ni sett att jag har gått ner mig i radhusträsket och blivit tjock och slö. Motivationen har runnit ur mig på samma sätt som livslusten rinner ur en när man tvingas titta på fotboll på tv, förutom när svenska damerna kickar ass i Rio förstås. 

I lördags var jag lika omotiverad som vanligt. Jag vaknade och släpade mig till köket. Klockan var strax innan fem på morgonen. Om jag hade jag hade kunnat så hade jag krälat tillbaka till sängen och legat kvar där hela veckan. Så trött var jag. Men nu var jag ju ledare och då förväntar sig folk att jag ska vara på plats så de kan hänga av mig under rundan. Jag tvingade i mig frukost och pressade ner min feta kropp i cykelkläderna. Sen hävde jag upp mig på cykeln som knakade och gnydde av fetknoppen som satte sig på den.

När jag väl kom till Barkarby så blev jag på lite bättre humör av att träffa alla jag känner och folk som jag cyklat med tidigare. Det var färre deltagare än vanligt men i Bärsärkargruppen var det ungefär som tidigare. 10-15 pers. Jag och Amir var ledare. Stefan Jonsson skulle också varit med men han fick ryggskott några dagar innan. De första milen går i makligt tempo med motorcyklar som leder oss från Barkarby till Botkyrka. Där delas grupperna upp och själva loppet börjar.

Vår grupp rullade på i fin fart. Det blåste ordenltigt och självklart rakt i fejset på oss. Det visade sig att motvinden skulle hålla i sig ända till Köping. Det regnade också för att förhöja misärkänsland. Vi höll ändå ett bra tempo och gruppen jobbade fint tillsammans. Konstigt nog kände jag mig relativt pigg och energisk hela vägen. Lunchen i Torshälla satt lika bra som vanligt. Det är skönt att sätta sig ner och ladda batterierna lite. Jag åt fyra potatisar och lite sås och en cola. Det var tjock, varm och tung luft så det behövdes ganska mycket vätska för att inte krampa ihop helt. 

Efter lunchen fortsatte vi i samma tempo mot vinden. Nästa stopp var den obligatoriska kontrollen i Köping. Jag tog en snabb cola och fick ner kroppstempraturen från 55 grader till höga 37. En av Södertäljekillarna tryckte en tunnbrödrulle på fem minuter. Klart bra randonnématerial det där. Som jag nämnde tidigare så fick vi medvind från Köping och hela vägen hem. Nu var det bara att surfa med. Gruppen susade fram i 40+ och alla timmarna i motvinden var glömda. -Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen!

Köping, Munktorp, Västerås, Enköping, Bålsta. Orterna slukades som korvar på en korvätartävling. Efter ett kort stopp i Bålsta spände vi vaderna och tog oss an den sista sträckan till Barkarby. Här brukar tempot höjas och det börjar stötas och ställas i de sista backarna. Cementbacken, Kungsängsbacken, Dalkarlsbacken och Stäketbacken. Efter 30 ganska platta mil radas fyra backar upp på raken. Efter Dalkarlsbacken är det perfekt läge att splittra gruppen så man får riktigt jobbig cykling in i mål. Tyvärr fastnade vi i broöppning i Stäket så hela gruppen samlades igen. Efter det höll vi ihop hela vägen till Welcome Hotel i Barkarby. Rullsnittet slutade på 35,1 vilket är helt godkänt. Jensa hade nybörjartur och tog Barkarbyskylten. Hörde du det Jensa, NYBÖRJARTUR!! 

Tack alla inblandade för en riktigt härlig dag. Mälaren runt är ett av årets höjdpunkter och att leda Bärsärkargruppen är nästan att likställa med att bära svenska flaggan på OS-invigningen eller cykla sista etappen i Tour de France i gul tröja. Nästa år tar jag tillbaka Barkarbyskylten!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-08-19 11:55


Gästblogg: Length of Sweden, Sverigetempot 2016, Toni Arndt.

Här kommer ännu en gästbloggning från Toni Arnt som har cykla Sverigetempot igen. Varsågoda och stort tack Toni för att du delar med dig av upplevelsen!

Efter att min första Sverigetempot i 2012 hade gått så bra, trots att jag egentligen var ganska naive och bara körde med, hade kul och lyckades, tillsammans med Jonas Nilsson vara ”last man standing”, har jag haft ett särskilt intresse för detta fascinerande, utmanande och litegrann äckliga, över 210 mil långa jättelopp genom hela landet från nord till syd. Då lyckades Jonas och jag slå till med en ny rekordtid på 106:20 timmar.

Sedan blev jag kaxig och trodde jag skulle kunna lätt slå 100 timmar i 2014, men solokörningen, temperaturen och regnet ställde till det och jag fick åka hem med svansen mellan benen efter ett oglamoröst DNF. Efter att min son blev så förvånad över att pappa bröt ett cykellopp, väcktes redan då revanschsuget för ett till försök på Sverigetempot 2016.

Liksom innan Paris-Brest-Paris 2015, hade min träningsmängd reducerads pga ökade krav på jobbet och ökad lust att göra andra saker med familjen. Fast PBP lärde mig att det kan kompenseras till viss del med erfarenhet och smart körning. Fram för allt korta, kloka pauser. Dessutom gick jag in i denna satsning med en inställning att det skulle bli roligt att köra, att på ett mycket mera medvetet sätt ta in allt som hände och vara mindre fastlåst med något tidsmål. Prioriteringar var att 1. Fullfölja, 2. Försöka komma in under vårt gamla rekord och 3. Skulle möjlighet finnas, cykla på under 100 timmar.

Som tidigare tog jag nattåget från Stockholm till Katterjokk på torsdag, träffade några andra som skulle cykla på tåget och tiden rann iväg med cykelsnack, lite läsning, en Tour de France etapp (Chris Froome springandes(!) upp för Mont Ventoux) på mobilen och lite hackig sömn i en delad sovvagn. I Katterjokk kunde några av oss som var anmälda i söndagsstarten cykla upp till starten av lördagsgruppen vid norska gränsen. Det känns inte bara trevligt att heja på alla dessa fantastiska cyklister som skulle dem närmaste dagarna sprida sig över hela landet, men även skönt att känna av starten själv litegrann. Efter 2 km vek jag av och satt mig i solen i Katterjokk igen och hörde rapporter om ett helt dygn med regn och motvind som denna första startgrupp fick kämpa med.

Spänning, ovisshet, nerver och förväntningar inför starten vid norska gränsen. Lördagsgruppen.

Det var optimalt att ha en hel, ledig dag med cykelförberedelser, men ännu bättre att både Oscar Hellström och Ian To redan var på plats och vi kunde i lugn och ro ”känna av varandra” och våra målsättningar och vi kom snabbt fram till att vi hade liknande sådana och skulle försöka cykla ihop. Ian kände jag inte sedan tidigare, men han hade precis kommit från två segrar i lopp i Italien (220 mil) och Kroatien (140 mil). Oscar och jag hade varit i virtuell kontakt genom happyride.se och hade föraningar att vi skulle passa bra ihop i ett sådant lopp. Lördagen avslutades med en god öl i rummet med Oscar och sista taktiska funderingar och allmänt skitsnack.

Testcykling på lördagen. Japp – den där vägen i bakgrunden ska cyklas på riktigt imorgon!

På söndagsstarten stod sedan 10 cyklister och starten prick kl 09.00 kändes redan som rutin. När sedan Oscar fick en punktering redan efter några mil kändes även det som ett bra tecken som påminde om en liknande tidig punktering 2012 som på något sätt lugnar ner hetsen och svetsar ihop gruppen. Den spektakulära sträckan innan Kiruna avslutades med några helt idiotiska mil med en belgisk kedje, där pulsen inte kom under 90% max.

Dem första milen i lite större grupp. Otroliga vyer längs Torneträsk och med Lapplandsporten i bakgrunden. Lite känsliga tankar i skallen att det kanske blir sista gången jag upplever detta.

Jag hade i förväg förväntad mig (hoppats på) att Krister Jönsson, Stefan Englund, Mikael Nornvik och Peter Lundgren skulle vilja vara med, men eftersom dem hade olika målsättningar/taktik, så var det enkelt att redan i Kiruna fortsätta bara med vår trio. Det gick hur smidigt som helst till Gällivare, där vi bara snabbt fyllde på med vatten, registrerade vår position och fortsatte. På cyklingen till Jokkmokk började rutinerna falla på plats och efter många ca 10 minuters förningar, höjde Ian ribban och började med en 1 mils förning. Oscar och jag kunde inta vara sämre, så på dem allra mest effektivaste sträckorna försökte vi hålla oss till denna rotation. På en elak grussträcka fick Oscar två och jag en punktering och det tog naturligtvis sin tid att fixa alla. Vi var dock glada att detta hände medans vi var på gott humör, solen sken och vi var fortfarande pigga.

En glad randonneur!

Jag tittar på och njuter av solen medan Oscar fixar punka nr 2 eller 3 eller…

I Jokkmokk blev det en mosbricka med två korv. Peter Lundgren, Josef Wiklund och Martin Nilsson dök upp och det var trevligt att träffas sådär ”random” på vägen. Vi diskuterade med lokalbefolkningen kring sträckan till Arvidsjaur och cykelbelysning. De tyckte inte så mycket att det var konstigt att cykla så långt, vilket visar inställningen till distanser däruppe. För mig var det som en frisk fläkt att ha sociala kontakter. Mina ”lagkompisar” var oftast upptagna med social media under pauserna, vilket inte var negativt alls, eftersom vi ju hade tillräckligt med tid annars att snacka, men då var det trevligt att leta upp andra som jag inbillade mig ville ta ett snabbt snack med mig. Efter Polarcirkeln blev denna nattsträcka äckligare och äckligare, kändes som mer och mer uppför HELA tiden och kallare och kallare. Alla tre blev mindre kaxiga här och det gick inte fort. Vid högersvängen innan Arvidsjaur väntade dock Peter Tonér med lite kaffé och bullar vilket piggade oss upp litegrann. Sedan kom dock 8 mil till innan

Sorsele som jag tror var min värsta fysiska svacka. Det var redan ljust och började värma upp, men jag hade ändå ingen kraft i benen och började undra hur i hela världen jag skulle kunna cykla 150 mil till!

Min kompis från 2012, Kalle Norlund, hejade på oss i Sorsele och hade kaffe, saft och någon macka till oss. Dessa var helt magiska och all misär släppte på en underbar cykling till Storuman där jag hade lovat att det fanns ett stort hotell frukostbuffé till oss. Väl framme var vi dock för sent. Ian hade en plan med 5-minuters sömnpauser och detta testade vi för första gången på en solig gräsplätt här. Ian och Oscar lyckades sova en snabbis, medans jag var för uppe i varv – jag hade överlag ingen särskilt nytta av dessa 5-minuters varianter under hela loppet. Men det var skönt att lägga sig en kort stund och vi cyklade pigga vidare mot Vilhelmina. Här blev det vår första stora måltid, sedan direkt vidare mot Dorotea, en Frasses skrovmål i Strömsund (jämfört med långa, restaurang middagar där tidigare år). Efter det blev jag lätt sömnig och Ian visade sig vara en mästare på ”hålla bort sömnen” diskussioner. Jag bad honom berätta några jokes och efter en liten stund drängde han till med: ”OK; what’s brown and sticky?” Jag klurade lite på det, svarade efter en stund tveksamt ”Don’t know” (or don’t want to say the obviously wrong answer). “A stick of course”. Hahahaha, underbart!

Jag upplevde backarna in till staden som mycket trevligare än tidigare, men oj vilka jobbiga navigeringar och branta backar det var in till kontrollen! Vi kom dit vid ca midnatt och där var det utmärkt organiserad med sängar, mat, dusch osv. Vi hade planerat att sova 2 timmar men Ian vägrade och ville ha 3. Så blev det alltså. Jag tyckte det var riktigt kul att träffa en hel drös med cyklister från lördagsstarten, som alla tog det betydligt lugnare än vi och ville gärna prata av sig. Häftigt! Jag sov mina första 2,5 timmar (Oscars väckarklocka plingade en halvtimme för tidigt…), vi åt så mycket som möjligt snabbt och kom smidigt ut på vägen igen.

För mycket länge sedan utbildade jag mig till biolog/zoolog och har alltid varit intresserad i landskap, geografi, flora och fauna. Det var därmed välkommen att ha Ian med som ”turist” som ofta ställde frågor kring just dessa saker. Till stor del blev det bra diskussioner (tror jag). På den kalla, men vackra morgonen när vi hade cyklat ifrån Östersund och var på väg förbi södra delen av Storsjön så frågade han mig vilket wildlife det finns i sjön. Efter mycket funderingar och en ansträngning att ge ett utförligt, informativt svar, kom jag dock bara fram med ett inte helt tillfredställande svar ”fish”. Ian verkade inte särskilt nöjd och jag märkte av en skarp nedgång i frågorna kring detta ämne i fortsättningen.

Alla var pigga och vi körde bra genom den första kylan som snabbt gav sig och blev fin solsken. Humören var på topp och vi började komma in i klättringen upp till Vemdalsskalet. Som välkänd mindre bra klättrare, och efter mina två tidigare, tuffa erfarenheter med denna stigning var jag lite orolig. Oscar och Ian kände tydligen tvärtom och varje gång det planade ut frågade Ian orolig om klättringen redan var slut? Fast det var den ju inte. Jag märkte dock att till och med mina ben hade på något magiskt sätt hittat någon slags bergsväxel och kom upp denna stigning på ett bra sätt. Det blev inte värre av nedförslöpan mot Vemdalen, där Oscar och jag körde vår första omvänt bergspris med sträckor över 75 km/h vilket var helt underbart. Vinnaren är dock lite oklart eftersom vi inte hade några regler…

Utan några som helst besvär kom vi till Sveg, åt snabbt i skuggan av världens största träbjörn och jag rullade ut lite i förväg för att ta en känsloladdad selfie i buskarna där jag 2014 tvingades bryta Sverigetempot. Skillnaden i känslorna var 100% och jag kunde stolt och skrattande fortsätta vidare därifrån.

Bättre väder och mycket gladare än i samma buske 2014 J

Lillhärdal passerades och vi visste att det var en lång tråkig sträcka framför oss som var ny för att undvika stora vägarbeten innan Älvdalen. Jag tror inte vi var riktigt förberett för hur lång och tråkig en sträcka kan vara dock. Den rödaktiga, ständiga motlut genom skog, skog, skog till Särna slog det mesta. Det var nog den sträcka där vi, utan att det var natt eller att vi var helbonkade eller att det var på annat sätt motiverat, inte lyckades hålla farten eftersom vi inte visste hur vi skulle bära oss åt. Som social media maniac hittade Oscar på den genialistiska planen att instagramma live medans vi körde. Men dem i det läget elaka cykelgudarna var emot till och med detta och slog ut täckningen på just den vägen. Men om man cyklar åt rätt håll och fortsätta trampa kommer man någon gång fram, och efter Särna blev det en snabb fin defilering längs den uppfriskande Dalälven in i det fina Älvdalen.

Sveriges tråkigaste väg. Ian och Oscar visar hur de känner.

Vi visste att vår egentligen första riktiga nattcykling låg framför oss och laddade rejält på grillstället i Älvdalen. Oscar hade den kloka idéen att vi inte bara skulle äta en måltid, men att alla skulle ta två. Det tyckte jag lät kanon och gjorde mitt bäste med både en full portion ägg och bacon och en stor kebabpizza! Det var hur mycket mat som helst, men jag klarade mig och det var ett steg i vad som skulle vara en överlag bra strategi med avvägningar kring matstopps. Som Ian formulerade det: ”instead of thinking about minutes, try and think hours”, dvs, i detta fall, att spara några snabba minuter med mindre mat är inte värt det om man sedan inte har energin att cykla under timmarna därefter.

Förrätten innan kebabpizzan. Älvdalen.

Natten längs Vasaloppspåret, förbi Vansbro och mot Lesjöfors var kanske min starkaste sträcka av hela loppet. Jag kände mig outtröttlig och, i samband med att både kompisar hade en svacka här, fick jag i princip ta hela förningen. Fast det gjorde inget och benen kunde bara trampa och trampa; en helt underbar känsla! Tyvärr tog svackorna till slut slut på Oscar och Ian. Vi försökte med en 5-minuters sömn i Vansbro för att orkar till Lesjöfors, men det räckte inte. Under smått kaotiska former lyckades vi spräcka vår lilla grupp, Oscar och jag lade oss i aluminium filtar på Sveriges mest knott- och mygtäta gräsmatta, kunde inte sova och till slut bogserade jag honom till vandrarhemmet i Lesjöfors, vilket Lennart hade varit så snällt och lämnat olåst till oss. Ian anslöt en stund senare och alla fick 1,5 timmars välbehövliga sömn till slut.

Såhär spektakulärt ser det ut med två sovande cyklister i reflexer på en parkering i Vansbro. Mer glamorös än så blir inte randonné.

En stund senare kom vi till Hällefors och där väntade som tidigare min vän Lasse och svärmor Lilian med en fika och ett riktigt trevligt bemötande. Efter att vi hade gluffsad i oss några ägg och kaviar mackor, stoppade vi ner några extra mackor i bagaget och kunde sedan äntligen lämna Inlandsvägen efter att ha i stort sett varit på den hela vägen hittills (eller så kändes det i alla fall!). Trevliga, fina mil rullade förbi och alla var glada igen efter smågnället under natten. Vi stämplade i Karlskoga och körde en riktig bra sträcka till Skövde.

Jag, Ian, Oscar. Ulf Sandberg mötte upp oss innan Skövde och tog denna bild. Tack!

Vi fortsatte starkt in i kvällen, lade oss en 5 minuters till och kom in i Ulricehamn där vi slängde i oss stora hamburgare med mos som bränsle för natten (vår sista!) framför oss. Vi körde först på en cykelväg i 3 mil och jag blev rejält sömnig men lyckades hålla mig vaken genom att irriteras av Ian och Oscar som försökte hitta på spännande diskussioner som jag bara inte orkade med!

Solnedgång innan Ulricehamn.

Det är inte ovanligt att man på dessa extremt långa rundor utan sömn börjar inbilla sig att varenda sten, stubbe eller träd är ett skräckinjagande, stort, farligt vilddjur – och så var ju fallet för mig i 2012. Med stor envishet och påtvingad verklighetsförankring lyckades jag dock överlag inse att dessa bara var sten, stubbar eller mindre, ofarliga vilddjur denna gång. Däremot verkade jag mera känslig för ljusbaserade fenomen denna gång. Det var ofta under nätterna som jag tittade in i färglös, spöklik skog med stora tallar tagen direkt från Lord of the Rings skogar blandad med mossa överväxta småträd bara gjort för en armé av orcher att gömma sig i. Och då plötsligt blixtrade det till med ett skarpt litet ljus, lite pink eller lila nyanserat, som gäckade med sinnen. Oftast tänkte jag ”wow! – men så här ska det inte vara” och fokuserade på att titta tillbaka på asfalten, men ibland ville jag försäkra mig att jag inte hade blivit helt galen och kollade på samma ställe igen. Och då var det oftast så att ljuset upprepades och jag blev på något märkligt sätt glad att det fanns små älvor där ute som övervakade vår framfart.

Och i samma skogar, fram för allt under sista natten innan Hyltebruk, så hade skogen hittat på ett nytt fantastiskt lek. Stora, mäktiga träd på var sin sida av vägen bildade en djup ogenomtränglig skugga med fantastiska silhuetter mot himmelns ljus rakt ovanför vägen. Men istället för att träden hade sin förväntad fysisk massa, så var det det tumma ljuset ovanför som bildade en tjock, fast ljuskropp, som tagen ur en jättelik katedral, som svävade över oss. Även här vågade jag ibland kolla upp igen och var inte säkert på om det var skräckinjagande eller lugnande att detta kyrkliga monster fortfarande svävade där. Jag sade såklart ingenting till Ian eller Oscar – de hade ju ändå inte förstått sådana konstigheter. Självaste träden bildade visst också spännande bilder ibland, men det blev mest människor i olika skapelse som höll på med kanske lite oväntade sysselsättningar, men jag kunde ändå finna mig i att de finns där längs vägen.

Sista milen in till Hyltebruk envisades en (relativ) pigg Oscar med att vi inte fick stanna och jag bet i bakom honom. Ibland tyckte jag det var onödigt att han delade på sig och blev två Oscars som dessutom körde på olika vägar, men överlag lyckades jag tydligen följa den riktiga och höll mig på vägen in till Hyltebruk. Vi fotostämplade, hittade lite värmande sol och fick en underbar, allra sista, 30 minuters sömn. Sträckan till Laholm kom jag ihåg från 2012 som mycket trevligt och jag blev inte besviken denna gång heller. Dessutom träffade vi några kompisar till Oscar på vägen som cyklade med en stund – med särskilda instruktioner att inte lägga sig framför oss och dra.

Efter en snabb energipåfyllning i Laholm kom snart Hallands- och sedan Söderåsen och även dessa stigningar kändes riktig bra när jag helt enkelt tog min egen takt. Och nedför är det ju alltid lika kul! Vi slängde i oss en sista glass och cola i Klippan och tog oss sedan an den vingliga, sista sträckan genom Skåne. 100 timmars gränsen hade passerad, men det skulle mycket till att vi inte skulle slå vårt gamla rekord. Så vi körde på bra och jag var på mycket bättre humör än Jonas kan bevittna jag var i 2012… Efter en allra sista Oscarpunktering med mindre än 6 mil kvar till målet, fick Ian världens värsta spratt i benen och kunde inte stoppas. Han drog och drog och Oscar och jag, eller i alla fall jag, hade fullt upp att hålla rulle. Vi förstod inte riktigt meningen med forceringen och tre trötta skallar försökte reda ut hur vi skulle egentligen bete oss. Till slut lyckades vi mer eller mindre enas om att hålla ett rimligt tempo in i mål. Efter denna sista diskussion blev sista milen lite avslagen och det så efterlängtade Smygehamnskyltet i princip ”neutraliserad” (men ja, OK, Oscar tog den ändå…).

Smygehuk, hamnen och målet nådde vi sedan gemensam med en ny rekordtid på 104:57 timmar! Den sammanlagda sovtid för min del blev 5:30 timmar. Vi var riktigt glada att ha kommit in under 105 timmar i alla fall. Målgången med tre endorfinladdade, helt slutkörda grabbar blev helt underbar kaotisk. Oscars pappa hade kommit med några kalla öl, Trelleborgs Allehanda var på plats och gjorde en intervju (http://www.trelleborgsallehanda.se/trelleborg/de-kom-i-mal-pa-snabbast-kanda-tid/) innan vi ens hade hunnit sätta oss, alla tog massor med bilder och solen sken.

Målet i Smygehuk. JAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!! Tack för fotot Oscar.

Vi hängde där i hamnen ett bra tag och begav oss sedan till Vandrarhemmet som hade bokats till oss. Där ville jag ringa min son för att berätta för honom att jag INTE hade brutit. Fast innan jag hade hunnit knappa in hela numret började jag gråta och kunde inte hålla tillbaka tårarna. Det fick bli ett sms istället. I mål väntade även traditionsenligt Duvel till mig: inte bara en till 2016, men även den som var kvar från 2014. Den drack jag först som revanschöl, sedan kom 2016 ölen som belöning. Jag kände mig helt obeskrivbar underbar.

Dessa var jag värd!

Det där cyklade vi.

Dagen efter loppet (det hade fortfarande inte dykt upp några andra i mål) blev det tåg till Kalmar där familjen hämtade mig för semester på Öland. Vad som händer framöver för mig på cykelsidan få jag se, men en liten nedtrappning är planerad det närmaste året.

Och så går ju Sverigetempot igen 2020…

Till slut: stort tack först och främst till min familj för allt stöd och fram för allt min son för motivationen att aldrig mera bryta. Sedan även till Peter Tonér och CK-Distans gänget för hela arrangemanget, självklart Oscar och Ian för den fantastiska resan med alla ups and downs, Kalle, Lilian och Lasse för påhejning längs vägen, bemanningen i Östersund och Lennart som tog emot oss i Lesjöfors. Och såklart Oscars pappa som hade kall öl med sig J

/Toni Arndt

Skriv ut Permalink Kommentarer (9)

2016-08-04 17:53


Tour du Mont Blanc. Några bilder och en handfull blandade bokstäver tills vidare.

33 mil och 8000 höjdmeter, hur svårt kan det vara? 30 mil har jag kört så många gånger att jag inte ens kan räkna dom. Höjdmeter är ju bara roliga serpentinvägar och man får lika mycket nerför som Magnus Hektor brukar säga. Jag gillar ju backar och berg. Men jösses. När backarna tar 2 timmar att cykla upp för och när nerförsbackarna är en pina och man bara önskar att man var nere så kan jag lova att det börjar ta emot. När de radar upp fyra såna backar efter varandra och avslutar med 15 kilometer uppförsbacke till målet i Le Saisies så blev det så pass kärvt att jag började grina när några ungar klappade händerna och hejade på mig när jag cyklade genom byn. Allt det här på bara 33 mil. Klart prisvärt!

Det här var helt klart det tuffaste endagsloppet jag kört. Vill du testa nåt som får dig att undra vad fan du håller på med, kör Tour du Mont Blanc. Jag hade gärna skrivit mer om det här men det måste finnas några ord kvar till ett reportage i tidningen också så mer text och bilder kommer i pappersform senare. Imorgon åker jag till Mallorca för en välbehövlig semester. Det lär ändå ta minst en vecka att reda ut intrycken och känslorna efter den här rundan. 

Tack Henrik, Bicycling och Tour du Mont Blanc för en fantastisk helg. Henrik som är mekaniker åt svenska landslaget i cykel och expert inom mek och teknik här på tidningen visade sig vara både en perfekt reskamrat och en riktig hjälte som tog sig i mål på det här stentuffa äventyret. Vi skulle dock kunna slipa på afterbiken till nästa gång. Nu svimmade vi båda efter målgång. Sorry Åsa och Linda men vi gick direkt från duschen till sängen. ;)

Jag ljuger så bra. Det gör ont, det gör ont. Pour some sugar on me! Büch dich! Här är jag slut. Helt slut. Innanför det plågade ansiktet finns en gubbe som är sjukt nöjd med att vara i mål. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-07-18 21:48


Jotunheimen. Jag försökte vara tøff.

Jaha. Nu har jag dröjt över en vecka med att få ut text om Jotunheimen Runt. Jag hade så mycket tankar som behövdes redas ut innan jag kunde skriva. Sen drog det ut på tiden och nu har jag mest ångest över att behöva återuppliva tankarna och känslorna från loppet. Det ska väl sägas på en gång, jag bröt. Det är första gången jag bryter ett lopp. Och det är inget jag är stolt över.

Veckorna innan loppet tappade jag lite av träningsfokuset och började komma in i semestermood. Kvällsrundor byttes mot grill och vin. Brorsan blev sjuk och bestämde sig för att åka med men inte cykla loppet. Det här var hans största mål för året och han var på väg mot toppform. Två veckor innan hade vi kört bra på Vätternrundan så jag var ju inte helt tappad heller. Men den sista viljan och peppen fanns inte där. 

Jotunheimen runt är tufft, eller tøfft som norrmännen säger, det är inget man bara snyter ur näven. Jämfört med Vätternrundan så får man räkna med dubbla tiden att ta sig runt. När Vätternrundan kan bjuda på regn så kan Jotunheimen bjuda på hagel och snöstorm. När Vätternrundan bjuder på 30 mil bjuder Jotunheimen på 43 mil. När Vättern bjuder på 1300 höjdmeter bjuder Jotunheimen på 4600 höjdmeter. När Vätternrundan bjuder på lasagne så bjuder Jotunheimen på våfflor. Ja den sista kanske inte var så jättetøff kanske. 

Foto: Jensen Renkransen.

Snabb cykel preppad för race. 

Innan start träffade vi Jensa och Sebastian som också skulle köra. Jensa har varit riktigt stark de gångerna jag har cyklat med honom. Han hada laddat ordentligt för den här rundan med många och långa mil. Han har dessutom gått ner 10 kilo sen förra året. Hur det gick för jensa kan ni läsa här. Stort grattis till en grym prestation. Sebastians berättelse kan ni läsa här. Den visar också hur det kan vara att köra Jotunheimen. Inget man snyter ur näven som sagt. 

Jensa och jag glänser ikapp. 

Mitt lopp då? Jo jag var ju som sagt tjock och otränad. Folk som såg mig på startlinjen undrade nog vad jag gjorde där. Jag såg mer ut som nån som skötte underhållningen eller grillen. Men nu var jag klädd i Stockholm CKs snygga tävlingsdress. Det sista Calle sa till mig var "vad du än gör, släpp inte tätklungan". Det gjorde jag nämligen förra året och det har gnagt i mig sen dess. 

Starten gick och allt kändes bättre än sist. Jag hängde lätt med i tätklungan. Tempot var säkert lägre än sist. Jag åkte runt och snackade med folk jag kände och folk jag träffat året innan. Micke och hans polare Andreas, Jens som jag träffade året innan, hans brorsa som skulle flytta till Sverige, nån annan med ett norskklingande namn och Jensa förstås. 

Några kilometer innan toppen på Fillefjell höjdes tempot rejält. Klungan var för stor och de snabba gubbarna ville skaka lusen ur pälsen. Här skulle jag ha tagit beslut och släppt tätklungan. Om jag var vettig vill säga. Nu bet jag mig kvar. Tog i allt vad jag hade och lyckades hänga med över krönet. -Vad du än gör, släpp inte tätklungan! 

Efter man kommer upp på toppen är det nån mil platt. Där är det även ett vägarbete som arrangörerna hade varnat för. Det var några kilometer grus och de hade sagt åt oss att hålla igen där. Tror ni att det hölls igen något? Inte ett smack. Det var fullt spett över gruset och redan här började jag känna att det kanske inte var så smart att skyffla in all kol jag hade för att hänga med över krönet. Jag bet ihop och hängde med över grusavsnittet. Strax efter vägarbetet lugnade det ner sig i klungan och helt plötsligt hördes det skrik, bromsljud och kolfiberkras och vips så låg klungan i en hög på vägen eller i diket. Jag hamnade i diket med en frustande norrman över mig. Hjälp. Inget brutet. Inget trasigt.

Efter vurpan blev det ett jävla jagande för att komma ifatt de som låg längst fram. Vi var 3-4 stycken som höll ihop och jagade. Ett tag senare var det dags att åka nerför. Det regnade så asfalten var blöt. Jag satt som en uppstoppad järv på cykeln, stel i kroppen och helt utan känsla för hur man cyklar nerför. Bromsarna tog dåligt pga regnet och styret och sadeln var skeva efter vurpan. Jag bromsade mig nästan ut i vägräcket och såg de andra dundra vidare. "VAD DU ÄN GÖR, SLÄPP INTE TÄTKLUNGAN"! Ett tag senare var jag ifatt. Mycket tack vare vägarbetena i nerförsbacken. Det gjorde det hela ännu mer spännande. Det är inte varje dag som man cyklar i 60 km/h på leriga grusvägar. 

I Fagernäs var det dags för första stoppet. Det är så fiffigt så att det är bestämt att tätklungan stannar på två kontroller i tre minuter. Detta för att folk utan följebil ska kunna hänga med. Riktigt smart faktiskt. Här stod Calle och tog emot mig. Det går även att skicka med väskor till varje konroll. Medan jag pinkade på ett staket bytte han flaskor och kollade om jag behövde något. Jag fyllde fickorna med gel och drack en flaska sportdricka innan han tryckte en kanelgiffel i munnen på mig och puttade iväg mig till vägen igen. Tänk om Calle vill serva mig på PBP nästa gång...

Efter tre minuter släpptes vi iväg. Nu var gruppen ganska liten. Det var ca 20 pers kvar. Det är nog många som har som mål att hänga med tätklungan till Fagernäs. Vi rullade vidare och så länge tempot var sansat så kändes det helt ok. Jag hade redan kramp i båda benen. Det högg så fort jag fick trycka på lite extra. 

Några mil senare var det dags för dagens andra berg, Beitostölen. Nu höjdes tempot igen. Det droppade några till. Helt plötsligt låg jag och Jensa brevid varandra och han sa "vad sjukt, vi ligger sist." -Inte alls så sjukt, jag är näste man att släppa, tänkte jag, men sa inget. Tempot höjdes ytterligare. Jag låg verkligen på max och jag visste att det var många kilometer kvar innan toppen. Till slut såg jag klungan segla vidare. Jag sänkte tempot lite för att hitta mitt eget. Backarna i Jotunheimen är mer som riktigt långa slakmotor. Den första backen upp till Fillefjell är 5 mil lång så man har gott om tid på sig att bli trött. 

Mental istid. 

Efter ett tag hittade jag mitt eget tempo och började komma ifatt andra som hade släppt gruppen. De var helt kokta och försökte inte ens hänga med. Om jag hade varit vettig så hade jag slagit följe med dem. Jag var egentligen helt färdig. Båda benen krampade och hälsenorna hade redan börjat göra ont. De regnade fortfarande och det var strax över 2 grader varmt. När jag var uppe på fjället var jag helt ensam. Tätgruppen var långt framför och de bakom var helt slut. Huvudet var fullt med mörka tankar. I vanliga fall kan jag kämpa emot de mörka tankarna. Det är det randonnécykling handlar om. Aldrig ge upp. Men nu var inte det här randonné. 

Klockan var fyra på morgonen och det var precis nu som jag bestämde mig för att ge upp. Jag visste att Calle stod med bilen på nästa kontroll. Om jag ringde honom skulle jag sitta i en varm bil inom en timme. Det var för lätt för att inte ta chansen och bryta. Sagt och gjort. Jag ringde brorsan och han mötte mig nedanför fjället. Jag bytte om till torra kläder i regnet och hoppade in i bilen. 

Här tog det slut för unge herr Mölleborn. 

Vi bestämde oss ganska snabbt att åka hem. Det var ingen idé att åka till Sogndal och gå och skämmas där. Av en händelse hade Calle fått Jensas hotellnyckel. Så istället för att rulla direkt hem till Sverige var vi tvungna att hitta Jensa och ge tillbaka nyckeln. Vi kom ifatt Jensas grupp strax efter Randsverk. Han låg i den andra av tätgrupperna. Strax därefter kom vi ifatt första gruppen. Det var ingen idé att stöka med honom i klungan så vi åkte upp till Sognfjell och väntade där. 

Om jag hade fortsatt så hade jag hamnat här. I pissrännan. 

Uppe på toppen var det bara 2 grader varmt. efter någon timme byttes regnet mot hagel. Just där var jag rätt nöjd att sitta i en varm bil istället för att släpa mig upp för berget med krampande ben och trasiga hälsenor. En stund senare kommer ledaren över krönet. Bra tryck i pedalerna. Den killen kommer de inte ifatt. Därefter kom det några enstaka killar och som nummer 6 eller 7 kom Jensa. Fullt fokus. Vi hade räknat med att han skulle stanna på toppen för att fylla flaskorna och kanske ta en våffla i farten. Men han dundrade bara förbi. 

Här bjuds det på våfflor i två plusgrader och hagel

Vi jagade efter. Han måste ju få sin nyckel. En stund senare var vi ifatt. Han fick nyckeln och vi önskade honom lycka till. Efter backen hade han tydligen tappat orken men kom ändå in på en 12:e plats och som bäste svensk. Faktiskt på den andra bästa svenska tiden någonsin. Den bästa tiden har Calle. Jag får nöja mig med att vara en av de tröttaste svenskarna på Jotuneheimen i år. 

Om Jotunheimen är tufft? Det kan ni haja. Om jag kommer tillbaka näst år? Det kan ni också haja. Nästa år går jag med tätklungan hela vägen och ställer av dom i Sognefjell precis som Jon Andreas Klokkehaug gjorde i år. Kom ihåg var ni läste det först!

/J

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-07-12 20:01


Snart dags för Jotunheimen runt!

Då var det dags för Jotunheimen runt igen. Jag är i mitt livs sämsta form (standardfras innan ett lopp) och jag har säkert gått upp 15 kilo sen Vätternrundan. Min största farhåga är att norrmännen ska missta mig för en sälunge och sätta en spikklubba i pannan på mig. Annars ser jag inga som helst problem att cykla 43 mil, i norska fjällen, på natten, i regn.  

Efter jobbet hoppar jag och brorsan in i bilen och beger oss mot Laerdal där starten går. Vi kör inte hela vägen utan tar ett nattstopp i Årjäng som ligger nära den norska gränsen. Sen kör vi de sista 40 milen imorgon. Starten går 21:10 och jag räknar med att vara i mål 14-15 timmar senare. Vädret ser ut att bjuda på episkt lidande med regn redan från start. Vilken tur att klubbens "regntäta" tröja funkar så pass bra. Den tröjan köpte jag enkom för det här loppet och nu kommer den verkligen få visa vad den går för. 

Här är en liten teaser för vad vi kommer få uppleva. Vi hörs efter helgen!

Jotunheimen Rundt // Sognefjellrittet from HoydeMedia on Vimeo.

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2016-06-30 10:43


Ny toalett och ömmande skinkor efter midsommar.

Dagen efter midsommarafton. Jag vaknar upp och har jätteont i häcken. Oh no, not again. Men vänta nu, det var varken ryska sjömän eller internetrektoskopi utan en helt oskyldig träningsvärk. Jag släpade ju runt den där toaletten tidigare i veckan. Ja det är faktiskt så. Vi har bytt toa. Den gamla gick sönder så vi var tvungna att köpa en ny. Som gammalt Onkel Kånkel-fan valde jag självklart IFÖ. Den här veckan har jag alltså baxat runt två toaletter i huset. In i förrådet, ut från förrådet. Bort med den gamla och in med den nya. Hela tiden måste någon av toaletterna lyftas eller flyttas på. Det är ju inte varje dag man lyfter en toalett. Men de är förvånansvärt tunga och otympliga. Och jag är förvånansvärt svag på just sådana lyft. Resultatet av veckans toalyft är två riktigt ömma skinkor.

Nog om det. Idag stack jag, Patrik och Jocke ut på en sväng för att få bort de sista vin och nubbe-ångorna hur kroppen. Det här måste vara årets hittills varmaste dag. Jag premiärkörde min vita superlightweight-tröja som festligt nog är lite tightare än min blåa med gul rand som ska vara samma storlek, med resultatet att jag ser ut som en stoppad korv. En prinskorv då. En läcker liten prinskorv. Typiskt engelsmän liksom. Först slarvar de med storlekarna på cykeltröjor sen går de ur EU. Men färgmatchningen till Rejlersbyxorna är 100% klart fresh. Patrik körde likadan tröja men en annan färgcombo. Jocke var bara blå. Vi fräste i alla fall ut till Smidö och tillbaks. Strålande sol och flämtande värme. Inte ens motvinden gjorde nåt större motstånd.

Kolla prinskorven! Håll dig på cykelbanan förresten! 

Smaka på den färgcombon då! 

Om en vecka är det dags för Jotunheimen runt. Det ska bli riktigt kul. På Vättern fick jag en positiv formcheck. Det känns bra och jag tror att det kommer gå bra trots att jag inte har cyklat riktigt så mycket som jag hade planerat. Men cykling handlar ju om så mycket mer än att träna. Det hänger mest på att se snabb ut och ha ådriga vader. Och ha en ny toalett, och där kan ingen slå mig på fingrarna. Här har ni killen med den nyaste toaletten i Hässelby! 

Jag fotar Patrik som fotar sin cykel i en allé. 

Nu ska jag grilla lite. Hej på er!

/Johan

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2016-06-25 18:52


Kan ni gissa vad jag gjorde i helgen?

Jo jag cyklade runt Vättern, tillsammans med 28000 andra. Känner mig så unik. Men nu ska jag inte låta negativ. Det var riktigt kul. Jag vill börja hela inlägget med att tacka Stockholm CK för ett fantastiskt lagarbete. Både mina medcyklister och David och Micke som servade oss på depåerna. Davids energi lös som en vår egna lilla sol i regnet. Lagkänslan i klungan var otroligt stark. Den kändes genom motvind, kantvind, regn, medvind, sol, kramp och spykänslor. Och inte minst efter målgång.

Alla bilder är tagna av Jenny Grip. 

Min uppladdning har varit allt annat än optimal. Jag har haft den värsta pollenvåren någonsin. Efter Mallorca var det så illa att jag fick inflammerade bihålor och kunde knappt cykla till jobbet. Det var som att andas genom ändtarmen på en näbbmus som jag skrev på Facebook. Klart obra om man har tänkt att tävla i cykling. I vanliga fall brukar jag lösa det hela med mycket randonnécykling men i år har det bara blivit några spridda 20-milare och endast en 30-milare. Men det har blivit desto mer besök på Bauhaus och olika fotbollsplaner runtom i Stockholmsområdet. Men jag ska inte skylla ifrån mig för mycket. Om man vill och är motiverad så går det oftast att hitta tid för träning. På kvällar och tidigt på morgonen. Jag har helt enkelt varit slö.

Vättern då. Vi samlades i Crescents tält där Micke Nord, Gunnar, Danne och David gick igenom dagens övning. Vi skulle ha två depåer. En efter 10 mil och en efter 20 mil. David och Micke Jansson skulle assistera oss där. Vi hade förberett varsin hink med fyllda flaskor, gel, bars och eventuella förstärkningskläder. Jag packade mitt i en låda. Samma låda som jag har tänkt använda på Jotunheimen om två veckor. Vi startade 12:24 och enligt Dannes order så rullade vi i tvåpar i sansat tempo för att värma upp tills vi var förbi de första rondellerna. Sedan började vi rotera. Efter några varv ökade vi farten. Det blåste sida-mot men vi var många i rotationen så milen tickade på smärtfritt. Vi körde om några andra snabbgrupper och försökte göra det så snyggt som möjligt. Enligt väderleksrapporten skulle det regna i Ödeshög. Och jösses vad det regnade. Det sved på läpparna när de träffades av regndropparna. En stund senare var vi i Jönköping. Där sken solen. En stund senare regnade det igen. Lyckligtvis var det varmt så varken regnet eller vattnet som sprutade upp från vägen kylde ner oss. Om det hade varit kallare så hade misärmätaren slagit i taket.

Första depån flöt på fint. David räknade ner från två minuter. Vi som var klara rullade sakta iväg på den smala vägen tills vi var återsamlade. När vi kom ut på 195:an igen ökade vi farten. Nu hade vi helt plötsligt vinden i ryggen och vi susade fram i 50-60 km/h. Känslan att ligga i en klunga i de farterna är svårslagen. Suset från vinden, dånet från kolfiberhjulen och bara känslan av att äntligen få betalt för de milen man har kämpat i motvind. Det gör ganska mycket för moralen i gruppen att få blåsa på så där också. Energin och glädjen kommer tillbaks. En annan som också kom tillbaks var regnet. Precis som väderleksrapporten hade sagt.

Mitt i regnet var det dags för andra depån. Jag hade fortfarande ganska mycket dricka kvar. Jag hade knappt druckt en halv flaska vatten sedan förra depå tio mil innan. Våra hinkar var prydligt uppställda utmed vägen och locket på min låda var redan uppknäppt för att göra det enklare för mig. En sån liten detalj som bara en människa som verkligen bryr sig om andra skulle tänka på att göra. Snyggt. Det gav mig extra energi och värme. Benen kändes fortfarande bra. Jag hade gott om energi kvar i kroppen. Det här gick bra.

Gruppen som var framme och roterade var hyfsat stor. Vi var runt 15 pers som delade på jobbet. Vid varje växling när man kom från långsamma ledet sa framförvarande till att det var dags. Då och då ropades det något peppande eller något annat för att höja motivationen. Laget, vår grupp. Alla kämpade tillsammans. Danne sa i våras när vi var på Mallorca ”det är ett bra gäng, det är gubbar med pulver”. Jag kan hålla med om att det stämmer. Det dundrades på ordentligt i gruppen. Snitthastigheten låg precis enligt plan för att nå målet på 7:30. Nu måste det bara hålla hela vägen in. De sista 4-5 milen är lite stökigare med många svängar och små backar så där gäller det att hålla trycket uppe. Vi var tvungna att hålla 40 km/h i snitt hela vägen in.

Fram till 25 mil kände jag mig stark och pigg. Men ganska snabbt därefter började jag få problem. Det började med kramp i vänsterbenet. Sedan fick jag kramp i högerbenet. Jag svarade tillbaka genom att ge mig en hård örfil på högerkinden tätt följt av en lika hård på vänsterkinden. Ingen större respons. Det blev lite varmt men benen gjorde fortfarande ont så då satte jag en knytnäve i källan till problemet, låren. Det gav inte heller något utan gjorde bara jävligt ont. Några rotationer senare packade jag ihop totalt. Jag fick problem att gå om och skifta över längst fram. Jag började köra ryckigt och hörde Danne ropa bakifrån -TA ETT BESLUT! Sen föll jag bakåt och la mig bakom Micke Nord som var grindvakt. Helt kokt. Verkligen helt jävla sönderkokt. Jag hade inte sparat på något. Jag hade inte stått över en enda förning och hade inte en meter kvar i benen. Bakom grindvakten gick pulsen snabbt ner till 60% igen. Ansträngningen är så mycket lägre där bak. En mil senare, vid backen i Medevi tänkte jag göra ett nytt försök. Jag gick upp i rotationen och kunde nätt och jämnt hålla krampen borta.

Då började det ropas i gruppen om att målet var nära och att vi måste öka tempot. Jag halkade bak och fick kämpa för att inte släppa. Då gjorde min kropp revolt igen genom att utöka krampen från benen till magen. Nu blev jag tvungen att släppa. Det gick verkligen inte att hålla hänga med så gruppen rullade vidare. Jag hittade ett tempo som jag kunde leva med. Precis under spygränsen. Nu var det ändå bara 8 kilometer kvar så jag skulle inte förlora så mycket om jag bara trampade på. När jag rullade över mållinjen 2 minuter senare stod redan killarna där och kramade om varandra. De hade klarat målet med 7 sekunder. Ökningen på slutet gjorde skillnaden. Helt sjukt vilka små marginaler det är ibland. 

Om jag kommer köra Vättern med SCK nästa år? Hjo det kan ni haja!

/Nöjdingen

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-06-20 22:38


Fantastisk chans till regncykling i helgen!

Det ser ut att bli strålande regnväder i Motala till helgen. Det är lätt att man deppar ihop när man inser att man inte kommer kunna ligga på gräset och dricka boxvin tills man somnar efter Vätternrundan. Men vädret kan förstås ändra sig. De kommande dagarna lär SMHIs servrar gå för högtryck (svinrolig ordvits). Om ni vill ha bättre koll på vädret runt sjön så kan jag tipsa om en bra väder-app som jag skrev om på min gamla blogg för ett tag sedan. Jag hade helst cyklat runt i 20 grader och sol men man kan också vända det till något positivt. Nu kommer jag få chansen att prova min regntäta och flossade kortärmade Rejlers-tröja.

Den har jag faktiskt köpt bara för Jotunheimen runt som jag ska köra senare i sommar. Där har man ca 99% chans att få regn på sig. Den här tröjan kommer förhoppningsvis kunna hålla värmen på de höga fjällen och ändå inte bli för varm nere i dalarna. Förra året var de 2+ när vi susade ner för Valdresflya i 80 km/h. I dalarna var det 20-25 grader. Med en vindväst som garnering så borde jag kunna ta mig runt utan att behöva släpa runt på en långärmad tröja eller jacka. Armvärnarna är gjorda i samma material.

Nu längtar jag duktigt efter äventyret i Norge. Vättern blir som den blir. Vi har som mål att komma in under 7,5 timmar. Jag har ingen aning om vi klarar det men jag ska göra mitt bästa för att hjälpa till. Jag blir nöjd även om vi inte klarar det. Jag ser det mest som ett riktigt bra snabbpass inför Jotunheimen. Lycka till alla som kör!

/Rainman

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-06-15 11:10


Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser