Johan Mölleborn | Bicycling.se
Annons

Johan Mölleborn

Fågeln Fenix. Jag fortsätter där jag slutade.

Nämen hoppla poppla! Har gubben Mölleborn gråtit klart nu? Jo så är det nog. Idag tog jag ett rejält tag om mina kalsonger och gjorde ett ordentligt ryck. Ska man cykla 140 mil i England och Skottland i sommar så kan man inte ligga på soffan och tycka synd om sig själv.

Ikväll var det dags. Jag har tänkt köra igång tidigare i veckan men har varit alldeles för trött på kvällarna som en följd av operationen. Jag opererades i torsdags och började jobba i måndags. I tisdags slutade jag äta smärtstillande för att det inte gick att kombinera med vin och för att det är onödigt att äta en massa skit när det inte är absolut nödvändigt. Smärta är som Magnus Hektor säger bara en känsla. 

Men kom igen, träningen då! Jo först värmde jag upp med ett styrkepass på gymmet på lunchen. Eftersom knäböj och rediga benpressar var uteslutet så höll jag mig till benspark och bencurl. Sen testade jag nån töntig maskin också och löjlade mig lite med den. Trots det spartanska utbudet på övningar så blev jag jättetrött och fick jätteont. Efter middagen var det dags för kvällens piece de resistance, ett monarkpass i källaren tillsammans med ett avsnitt av Westworld. Wattsiffrorna var väl inget som det kommer sjungas om runt lägereldarna i sommar men det var inte långt ifrån. 

Det viktigaste då, förutom att jag kan dricka vin igen. Axeln höll ihop fint. Helt fantastiskt. Jag kunde både hålla i styret och hänga lite nonchalant över det. Om det fortsätter så här så kommer jag snart kunna köra vidare som om ingenting har hänt. Det lär inte ta så många veckor innan jag kan njuta av att cykla utomhus igen. Så som vädret är just nu så känner jag ingen större stress över det. Men om en månad så är det tänkt att jag ska åka till Spanien så jag håller tummarna att det funkar. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2017-02-22 22:17


Så himla orättvist.

Tänk er att hela världens orättvisor kokas ner i ett litet piller. Flera generationers förtryck och ångest hälls ner i en gryta. Ett koncentrat av all världens jävlighet. Det pillret har jag precis svalt.

Här sitter jag hemma mitt i den värsta krisen i mitt liv. När jag slår upp laptopen för att söka meningen med livet så ser jag till min bedrövelse att Canyon har släppt en evo limited edition-modell av Ultimate. Alltså en värstingvariant av den cykeln som jag ska cykla på i sommar. Den största skillnaden, förutom att min är en tjejmodell, är att de har skalat vikt på ramen och framgaffeln genom att använda ännu bättre kolfiber och utrusta den med THM Clavicula-vevparti, THM Fibula-bromsar, Lightweight Meilenstein-hjul och bytt till keramiska lager där det är möjligt. Så egentligen är allt nytt eller bytt.

Lyxvarianten med etap och wattmätare. Den enklare kostar 3000 euro mindre.

Den nya Ultimate evo väger 4,95 kilo utan pedaler och enligt de tester jag läst ska den vara riktigt bra och minst lika styv som de "tyngre" modellerna. Den finns i två modeller. En värsting med SRAM e-tap och SRM effektmätare och en enklare med den vanliga SRAM red och ett Clavicula-vevparti UTAN effektmätare. Det är rätt häftigt att de har lyckats skala ca 1,7 kilo jämfört med min cykel som absolut inte är något snikbygge. Den är rätt maxad redan som den är.

På min tjejcykel får man nöja sig med Zipp 303. 

Hur ska jag hanka mig vidare den här helgen? Mitt i all jävlighet så kan jag nämna att jag inte kan dricka vin heller eftersom kombination av vin och de värktabletterna jag äter skulle spränga levern på mig. Jag tror dessutom att jag har fått mjäll av all stress som det här har åsamkat mig. 

Nej, det här inlägget är inte köpt. Det kan förstås köpas i efterhand. Ja, vielen dank herr schwedische vertreibsleiter. 

/Johan

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2017-02-19 11:39


Nyopererad och hemma igen.

Så nu är jag ihoplappad och förstärkt med plåt. Resterna av nyckelbenet hålls nu ihop med en plåtbit som är fäst med 8 skruvar. Operationen gick bra och jag fick åka hem redan samma dag. De ville helst att jag skulle stanna kvar över natten men eftersom allt såg såpass bra ut fick jag välja själv. Då var inte valet så svårt så jag åkte hem till ungarna och Linda. Ganska precis som jag kom hem så gick den stora dosen morfin som jag hade fått vid operationen ur kroppen. Sedan följde en kväll och en natt som jag helst inte upplever igen. Jag kunde inte sova för att det gjorde för ont och jag kunde inte vara vaken för att det gjorde för ont. Det gick att lösa bitvis med starka värktabletter så jag kunde slumra till en stund, för att sedan vakna med samma molande smärta. 

Nu när plåtbiten är på plats så kan jag äntligen börja läka. Med lite tur så är jag tillbaks på jobbet redan på måndag. Någon vecka senare kanske jag kan börja träna lite lugnt också. Jag kommer nog få vänta ett tag med tunga knäböjar men några trevande pass på Monarken ska nog gå. Allt hänger på hur ont det gör. Det ser däremot sämre ut för Spanienresan om 6 veckor. Den får jag nog tyvärr ställa in. Men jag håller mig in i det sista med att slänga in handduken. 

Återigen måste jag hylla vården och mottagandet på St Göran. Bara den saken att de kallade mig "cyklisten" trots att jag hade ramlat på en promenad. Sådan omtänksamhet värmer. Logistiken inför en operation är verkligen omfattande. Små team som har sin specifika uppgift som de löser och skicker en vidare till nästa gäng. Jag var lite orolig för hur det skulle kännas att bli sövd. Jag tänkte att jag skulle försöka komma ihåg så mycket som möjligt men det enda jag minns är att jag vaknade på en brits i uppvakningsrummet. Helt sjukt vilket klipp det var i sömnmedlet jag fick. Så mycket starkare än vilken fotbollsmatch som helst. 

Nu ska jag hoppa in i duschen och försöka bli människa igen. Kroppen utsöndrar en väldigt märklig doft när den stressas av smärta och starka mediciner. Trevlig helg mina vänner!

/J

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2017-02-17 11:36


Ett hjärta kan gå i tu, men ett nyckelben kan gå i tusen bitar.

Och precis där gick vårens cykeläventyr upp i rök. Kanske inte helt upp i rök men de blev helt plötsligt lite svårare att nå. Några veckors träningsuppehåll var inte direkt det jag behövde för att klara sub 7 på Vättern. Eller träninsveckan i Nerja om en och en halv månad. För att inte tala om alla långlopp jag måste hinna med för att klara av London-Edinburgh-London. Men det ska jag inte stressa över nu. Först ska jag koncentrera mig på att läka ihop. 

I lördags var jag ute med grabbgänget och vandrade. Vi ska åka till Tatrabergen i Polen i sommar på vår årliga vandrarresa. Inför det hade jag styrt upp en enkel dagspromenad från Brommaplan ut till mig på Ekerö. Det är ca 18 km så det var mests för att samla gänget och få en dag tillsammans i friska luften. Allt gick strålande och vi hade det kul som vanligt. Med bara några kilometer kvar så lyckas jag ramla ner i ett dike. Om jag föll av mig själv eller om jag fick hjälp med en knuff är jag inte helt hundra på. Jag kände direkt att det var något fel. Inte för att jag har brutit något ben tidigare men sånt känner man ganska instinktivt. 

Istället för att åka in till akuten på lördagskvällen och sitta där bland knivskurna fyllskallar och spritförgiftade ungdomar så bestämde jag mig för att vänta med det till söndag morgon istället. Så jag satt uppe ett tag och självmedicinerade mig med vin för att kunna sova bra. Det funkade prima. Tills jag vaknade. Då började benbitarna härja runt igen.

På St Göran konstaterade de ganska snabbt att nyckelbenet var brutet och skickade genast i mig morfin. Tjong sa det, sen låg jag på britsen och mådde bra. Jag har aldrig fått morfin tidigare så jag blev lite överraskad av hur snabbt det kom ut i kroppen. Efter röntgen och en genomgång med läkaren fick jag åka hem. Läkaren visade röntgenbilden och förklarade att de inte hade något annat val än att operera mig. Så som benbitarna ligger så finns det ingen möjlighet att de läks ihop snyggt. Som ni ser på bilden så är det plockepinn där inne. 

Nu ringde de precis från sjukhuset och sa att jag har fått en operationstid på torsdag. Det känns jätteskönt att veta. De få gånerna jag har varit i kontakt med sjukvården i Sverige så har jag blivit så imponerad av hur hjälpsamma och duktiga alla är. Precis samma sak i söndags. Från första kontakten när jag skrev in mig till jag blev röntgad och undersökt till jag haltade ut därifrån med drogögon mitt i ansiktet. Nu håller jag bara tummarna att operationen går bra och att jag återhämtar mig snabbt.   

Skriv ut Permalink Kommentarer (6)

2017-02-13 15:26


Jag är väl för tjejig ändå.

Cyklar är som kalsonger. De bör bytas inför varje säsong. De senaste åren har jag haft förmånen att fräsa runt på nya fräscha cyklar. Så även i år. Årets cykel blir Canyon Ultimate CF SLX 9.0 TEAM CSR. Den cykeln som damlaget Canyon/SRAM cyklar på. Modellen har även beteckningen wmn, en damcykel alltså. Det är i grunden samma cykel som de andra Ultimate-modellerna men det som är damspecifik är utväxlingen, sadeln och styret. 

För min del passar utväxlingen bra. Det är ett kompaktvevparti med 50/34. Bak sitter det en jättekassett med 11/32. De växlarna hade jag haft nytta av på Tour de Mont Blanc förra året. I år kommer de sitta som en smäck när jag ska hasa mig upp för de korta branta backarna på LEL. Sadeln kommer bytas till min inkörda Gilles Berthoud och styret specialbeställde jag 41 cm brett och 110 mm styrstam. 

I övrigt är den utrustad med Zipp 303 Firecrest och SRAM Red och en jäkligt läcker lack. Ramen är utvecklad för att vara både aero, lätt och bekväm. Jag har fortfarande kvar min gamla Ultimate som jag köpte 2009. Den tycker jag är bekväm så det räcker. Om den här modellen är ännu bekvämare och samtidigt styvare så är jag säker på att jag kommer trivas med den. 

Men varför valde du tjejcykeln då? Jo för att den var snyggast. Det behöver inte vara svårare än så.

Färgglatt för att vara Canyon.

Den speciella sadelstolpsklämman ska ge bättre komfort.

Kompakt 50/34 och ren kedja.

Den här kassetten tillsammans med vevpartiet ger 34/32 som lättast. 

Integrerat styre och styrstam med låg ergonomisk böj.

Damsadel, när snippan själv får välja.

Gott om utrymme för feta däck. Nu sitter det 25 mm GP 4000 på.

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2017-01-22 15:21


Jag ska köra LEL!!

Ibland kommer tomten två gånger, som den gamla filmen heter. Idag blev det klart att jag ska köra London-Edinburgh-London i sommar. Jag körde det 2009 sist och då var det bland det bästa jag gjort. Fantastiskt vackert och helt makalöst jobbigt. Vi lyckades med konststycket att få motvind i 90 mil. Men trots det så minns jag bara det som var bra. Det vackra landskapet och vägarna. De trevliga funktionärerna i kontrollerna. Att Ari sprayade på sig rakvatten på kontrollen Edinburgh så han luktade disco när vi gick ut på stan och tog varsin öl innan vi tog ett kort nattstopp. 

Den 30:e juli går starten. Det ska bli så grymt kul att cykla de 140 milen igen. Förra sommaren kändes lite halv eftersom jag inte hade något långlopp att se fram emot. 2017 ser redan ut att bli ett prima år. Ni som inte har anmält er redan kommer få en ny chans den 20:e januari. Häng på låset då för platserna lär gå åt. 

Här har ni en liten film från 2013 när LEL gick senast. 

London Edinburgh London - Official Documentary from MadeGood.films on Vimeo.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2017-01-12 13:47


Tiden bara rinner iväg.

Nu är det nästan två månader sen jag skrev något här. Man skulle kunna tro att jag har gett upp bloggandet eller tappat alla fingrarna så jag inte kan trycka ner tangenterna längre. Men den största anledningen till tystnaden har varit att jag nyligen har flyttat. Flytta, tänker ni, hur svårt kan det vara? Faktiskt rätt svårt ändå med facit i hand. Det tog bra mycket mer tid än jag hade räknat med. Först skulle vi fixa gamla kåken och se till så den kunde säljas till högstbjudande. Sen skulle vi renovera det "nya" huset. Och när det väl var klart så var det dags för själva flytten. Det är helt makalöst vad mycket skit jag har sparat på mig under de tolv åren vi bott i gamla radhuset. Och det är helt makalöst hur klen min lilla cyklistkropp är när det gäller att släpa kartonger och lyfta hyllor. 

Nu har vi kommit på plats i huset och jag har äntligen börjat komma igång med cyklingen igen. Jag tog en paus med cykelträningen under flytten för att kunna fokusera på flytt och renovering. Jag har inte haft helt uppehåll helt och hållet utan jag började rätt tidigt med styrketräning för benen. Så de senaste tre månaderna har jag kört två benpass i veckan. Men knappt någon cykling alls. Varken Monark, spinning eller pendling. Det ska bli riktigt spännande att se vad styrketräningen kan göra för skillnad i vår när jag har kommit igång ordentligt med cyklingen igen. 

Planen just nu är att komma igång med Monarkpassen tills jag kommit upp till en viss nivå. Det bör ta max en månad. Inspirerad av Jonas Bohr tänkte jag testa att köra ett block med Vo2-träning främst bestående av 4x4 och styrketräning i tre till fyra veckor. Jag får återkomma med det när jag kör igång. 

Cykelplaner för nästa år då? Vid nåt svagt ögonblick förra året anmälde jag mig till Erik Vrangs sub 7-gäng på Vättern. Strax därefter anmälde jag mig till CK Stockholms snabbgrupp på Siljan. Sen var planen att ta revanch på Jotunheimen men det såldes slut på några dagar. Vecka efter det såldes Mallorca 312 slut så nu står jag med startlappar till två snabblopp. Det enda jag saknar just nu är snabba ben. Och så saknar jag några alplopp och eventuellt något riktigt långt lopp. Jag är så galet sugen på LEL. Men även om jag mot förmodan skulle lyckas knipa en plats dit så skulle jag knappast få det godkänt på hemmaplan. 

I brist på annat kan jag bjuda på lite bilder från träningsrummet. När rummet väl är klart så kommer all slit med flytten vara väl investerad. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2017-01-04 15:28


Transcontinental race 2017!

Först och främst, jag ska inte köra. Jag hade gärna gjort det men jag (min fru Linda) vet att jag inte har tid. Men jösses vilket lopp Transcontinental ser ut att bli. Starten går som tidigare i Geraardsbergen. Sedan är det, om jag inte har missförstått det helt, 4 kontroller som man måste stämpla på. De kontrollerna har man inte lagt på en Statoilmack eller ledsen lågstadieskola i nån sorglig förort utan här smäller man på stort. För vad sägs om Schloss Lichtenstein, Monte Grappa, High Tatras eller Transfagarasan? 

Det var stor underhållning på Happyride.se i somras. Det var fyra svenska superhjältar som körde. Adam, Max, Anton och Eyvind. Vi som satt hemma i soffan kunde internetcykla och följa loppet tack vare Görans suveräna insats. Det var nog en hel del som blev väldigt sugna på att köra nästa gång. Men hur många blir det när det väl är dags?

Just Transfagarasan har jag varit sjukt sugen på att köra sen jag såg Top Gear-avsnittet där de kör just den vägen med tre supersportbilar.  Enligt Wikipedia är den 90 kilomweter lång och går upp till 2000 meter över havet. Tänk er att komma till den backen med 250 mil i benen!

Anmälan öppnar imorgon så släpp hörnflaggan och anmäl er!

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-11-06 10:00


Snygg film från Le Tour de Mont Blanc.

Jag och Henrik var ju iväg till alperna i somras och fräste runt Mont Blanc. I senaste numret av Bicycling finns reportaget om det. Det blev ett stort bildreportage med korta texter. Det är svårt att beskriva ett sådant lopp utan att smeta sida efter sida med superlativ om lidande och vansinniga tankar. För att enklast förstå så tycker jag att ni ska köra loppet själva.

En kille som körde samtidigt som oss var Marcus George Leach. Han gjorde ett försök året innan men var tvungen att bryta med två backar kvar, precis där loppet går från hårt till näst intill outhärdligt. I år gjorde han ett nytt försök och klarade det. Om ni inte har något annat för er så ser ni hans film nedan. Det är snyggt filmat så det är värt att klicka på storbild. Jag tror faktiskt man ser Henrik swisha förbi vid 3 minuter. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-10-27 16:30


Bärsärk runt Mälaren.

Efter Tonis monsterinlägg om Sverigetempot känns det lite jönsigt att skriva om att jag har kört Mälaren runt, igen. Men jag tänker göra det i alla fall. Nu har jag gått och ruvat på texten en hel vecka och känner att jag måste skriva nåt innan jag glömmer bort det helt. För jag vet ju hur ni suktar efter att läsa om när en trött gubbe cyklar runt en sjö.

Jag fick förtroende och äran att leda Bärsärkargruppen även i år. Jag ledde snabbgruppen några år innan Tell kom på idén att ha en Bärsärkargrupp som ska köra snabbare än snabbgruppen och frågade om jag var intresserad av att leda den och det har jag gjort sen dess. I år var det tredje året. Vi kör så snabbt som gruppen mäktar med och man får räkna med att bli avhängd om man inte orkar, även ledarna. Det är ingen tävling så vi stannar och äter lunch på Torshälla golfklubb. Sedan har vi minst två stopp för vattenpåfyllning och snabbfika.    

Om ni har hängt med i bloggen under sommaren så har ni sett att jag har gått ner mig i radhusträsket och blivit tjock och slö. Motivationen har runnit ur mig på samma sätt som livslusten rinner ur en när man tvingas titta på fotboll på tv, förutom när svenska damerna kickar ass i Rio förstås. 

I lördags var jag lika omotiverad som vanligt. Jag vaknade och släpade mig till köket. Klockan var strax innan fem på morgonen. Om jag hade jag hade kunnat så hade jag krälat tillbaka till sängen och legat kvar där hela veckan. Så trött var jag. Men nu var jag ju ledare och då förväntar sig folk att jag ska vara på plats så de kan hänga av mig under rundan. Jag tvingade i mig frukost och pressade ner min feta kropp i cykelkläderna. Sen hävde jag upp mig på cykeln som knakade och gnydde av fetknoppen som satte sig på den.

När jag väl kom till Barkarby så blev jag på lite bättre humör av att träffa alla jag känner och folk som jag cyklat med tidigare. Det var färre deltagare än vanligt men i Bärsärkargruppen var det ungefär som tidigare. 10-15 pers. Jag och Amir var ledare. Stefan Jonsson skulle också varit med men han fick ryggskott några dagar innan. De första milen går i makligt tempo med motorcyklar som leder oss från Barkarby till Botkyrka. Där delas grupperna upp och själva loppet börjar.

Vår grupp rullade på i fin fart. Det blåste ordenltigt och självklart rakt i fejset på oss. Det visade sig att motvinden skulle hålla i sig ända till Köping. Det regnade också för att förhöja misärkänsland. Vi höll ändå ett bra tempo och gruppen jobbade fint tillsammans. Konstigt nog kände jag mig relativt pigg och energisk hela vägen. Lunchen i Torshälla satt lika bra som vanligt. Det är skönt att sätta sig ner och ladda batterierna lite. Jag åt fyra potatisar och lite sås och en cola. Det var tjock, varm och tung luft så det behövdes ganska mycket vätska för att inte krampa ihop helt. 

Efter lunchen fortsatte vi i samma tempo mot vinden. Nästa stopp var den obligatoriska kontrollen i Köping. Jag tog en snabb cola och fick ner kroppstempraturen från 55 grader till höga 37. En av Södertäljekillarna tryckte en tunnbrödrulle på fem minuter. Klart bra randonnématerial det där. Som jag nämnde tidigare så fick vi medvind från Köping och hela vägen hem. Nu var det bara att surfa med. Gruppen susade fram i 40+ och alla timmarna i motvinden var glömda. -Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen!

Köping, Munktorp, Västerås, Enköping, Bålsta. Orterna slukades som korvar på en korvätartävling. Efter ett kort stopp i Bålsta spände vi vaderna och tog oss an den sista sträckan till Barkarby. Här brukar tempot höjas och det börjar stötas och ställas i de sista backarna. Cementbacken, Kungsängsbacken, Dalkarlsbacken och Stäketbacken. Efter 30 ganska platta mil radas fyra backar upp på raken. Efter Dalkarlsbacken är det perfekt läge att splittra gruppen så man får riktigt jobbig cykling in i mål. Tyvärr fastnade vi i broöppning i Stäket så hela gruppen samlades igen. Efter det höll vi ihop hela vägen till Welcome Hotel i Barkarby. Rullsnittet slutade på 35,1 vilket är helt godkänt. Jensa hade nybörjartur och tog Barkarbyskylten. Hörde du det Jensa, NYBÖRJARTUR!! 

Tack alla inblandade för en riktigt härlig dag. Mälaren runt är ett av årets höjdpunkter och att leda Bärsärkargruppen är nästan att likställa med att bära svenska flaggan på OS-invigningen eller cykla sista etappen i Tour de France i gul tröja. Nästa år tar jag tillbaka Barkarbyskylten!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-08-19 11:55


MerJohan Mölleborn

I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

Arkiv

  1. > Februari 2017
  2. > Januari 2017
  3. > November 2016
  4. > Oktober 2016
  5. > Augusti 2016
  6. > Juli 2016
  7. > Juni 2016
  8. > Maj 2016
  9. > April 2016
  10. > Mars 2016
  11. > Februari 2016
  12. > Januari 2016
  13. > December 2015
  14. > November 2015
  15. > Augusti 2015
  16. > Juli 2015
  17. > Juni 2015
  18. > Maj 2015
  19. > April 2015
  20. > Mars 2015
  21. > Februari 2015
  22. > Januari 2015
  23. > December 2014
  24. > November 2014
  25. > Oktober 2014
  26. > September 2014
  27. > Augusti 2014
  28. > Juli 2014
  29. > Juni 2014
  30. > Maj 2014
  31. > April 2014
  32. > Mars 2014
  33. > Februari 2014
  34. > Januari 2014
  35. > December 2013
  36. > November 2013
  37. > Oktober 2013
  38. > September 2013
  39. > Augusti 2013
  40. > Juli 2013
  41. > Juni 2013
  42. > Maj 2013
  43. > April 2013
  44. > Mars 2013
  45. > Februari 2013
  46. > Januari 2013
  47. > December 2012
  48. > November 2012
  49. > Oktober 2012
  50. > September 2012
  51. > Augusti 2012
  52. > Juli 2012
  53. > Juni 2012

Mest lästa

Etiketter

  1. > 1001 Miglia Italia
  2. > Alpentraum
  3. > BMC
  4. > Endura
  5. > Fredrik Kessiakoff
  6. > Gran Fondo Stockholm
  7. > Happymtb
  8. > Jotunheimen runt
  9. > KBCK
  10. > Kompiskampen
  11. > Lilla Barkarby
  12. > London-Edinburgh-London
  13. > Mallorca
  14. > Mallorca 312
  15. > Monark
  16. > Motivation
  17. > Mälaren runt
  18. > Paris-Brest-Paris
  19. > RAAM
  20. > Randonné
  21. > Randonneur Stockholm
  22. > Sverigetempot
  23. > Tips
  24. > Tour de Mont Blanc
  25. > Tour de Ötzi
  26. > Vandring
  27. > Vätternrundan

Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser