Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn

Ett härligt blåsjobb i Barkarby.

Inför helgens 20-milare hade jag pratat med Toni och Anders om att vi skulle cykla tillsammans och ta det lugnt och fint. Jag såg framför mig hur vi tre skulle cykla i bredd hållandes varandras händer och lukta på blommor som vi hade plockat utmed vägen. Vi skulle prata om poesi och katter och getter klädda i pyjamaser. Emellanåt skulle vi stanna och lägga cyklarna i vägrenen och brista ut i sång och dansa snurrande med armarna rakt ut över rapsfälten som Julie Andrews i Sound of music. Vi skulle dansa och sjunga tills vi ramlade och tumlade runt på marken. Jag skulle förstås vara Bigmollo von Trapp.  

Nu blev det inte riktigt så. Istället bjöds det på en blåsfestival så att flaggorna stod som nystärkta skjortkragar i vinden. Motvinden på de öppna fälten vid Uppsala var bitvis som att bli roundkickad av Chuck Norris i ansiktet. Enligt SMHI var det styv kuling i byarna. Men herr Mölleborn hade något som var minst lika styvt i sina blåa Rapha brevet-byxor. En av orsakerna till styvheten var de raska gossarna från Sigge cykel. De skulle köra ihop sig inför Vättern, tror jag, och la sig som en väloljad svart/rosa kedja längst fram i klungan och drog oss hela vägen till Järlåsa. 

Den andra orsaken till mitt glädjerus var att jag äntligen var ute och cyklade randonné igen. Under hösten och våren har jag antingen renoverat hus, brutit nyckelben eller suttit på Monarken och gnuggat sweetspot till nån serie på Netflix. Nu var jag liksom ute på riktigt. IRL som kidsen säger. Randonné är för jäkla kul ändå. De här korta sträckorna har väl sin charm fast det är när det går upp mot 40 eller 60 mil som blir det riktigt kul. Men för att komma dit behöver man köra ett par 20-milare. Och för att jag ska slippa att gråta mig genom London-Edinburgh-London i sommar så måste jag köra ett helt gäng långlopp. Det går inte att leva på gamla meriter eller blogginlägg. 

Efter Järlåsa fick vi äntligen medvind. Gänget från Sigge cykel tog ett längre stopp där så vi var ett litet gäng som pep vidare. Nu låg vi och fnissade i 40-50 km/h i medvinden. Livet lekte och allt var frid och fröjd tills vi vände upp mot Skokloster och fick Chuck Norris-vinden i ansiktet igen. Då kände jag att benen, de som sitter strax under där det var så himla styvt några timmar tidigare, började tappa livslusten. 

På kontrollen i Skokloster beställde jag in en cola en kaffe och en herrejösses chokladboll i hopp om att det skulle få igång livet i benen igen. Men den planen baktände. Nu hamnade allt blod i magen för att ta hand om chokladchocken istället. Benen kändes som amputerade. Varenda motlut kändes som en alpstigning och mina blodfattiga lår tappade mer och mer. Strax efter Skokloster var det nån jävel i gruppen som höjde tempot och jag var förlorad. Efter det låg jag själv och kontemplerade över dagen. Det var bara tre mil kvar. Jag var rätt nöjd ändå. Jag hade fått en kul runda i bra sällskap och fått köra mig ordentligt trött. För att bli stark måste man bli trött. Nästa helg är det dags igen. Då är det Täbys 30-milare som gäller.  

Tack alla som var med och gjorde den här blåsiga lördagen så himla fin. 

/J

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-04-23 20:14


Aprilväder i april. Vafalls!

Oj vad härligt det var med lite långledigt. Jag lyckades snika till mig ledigt redan från torsdagen. Jag hade en del cykelplaner men vädret såg ganska osäkert ut så det var svårt att planera längre bort än till dagen efter. Den här helgen skulle inte cyklas bort heller, det hade fru Mölleborn gjort riktigt klart. Jag började redan i torsdags med en tidig morgonrunda. Eftersom jag knappt har cyklat ute sen Spanien så klädde jag mig lite för kontinentalt. Det såg säkert fresh och crisp ut men jävlar vad kallt det var. Så pass kallt att jag fick ont i bröstet och tappade all energi och blev tvungen att åka hem efter 4 mil. 

Nya tag på fredagen. Då blev vi 4 pers från Stockholm CK som körde en liten sväng på Färingsö. Notera att jag kallar det Färingsö nu och inte Ekerö som jag gjorde innan jag flyttade hit. Rätt ska vara rätt. Nu hade jag lärt mig av misstaget från dan innan så jag klädde på mig ordentligt. Och vips så funkade både ben och lungor igen. Cissi ville spurta och rycka i backarna. Jag tyckte det lät kul så vi ryckte och spurtade i varenda backe tills benen var helt rökta. På kvällen snöade det.   

På söndan fick vi ihop ett lite större gäng så vi körde samma runda men med några avstickare för att länga ut den lite. Ungefär samma upplägg, ryck och sprätt när man kände för det. Tempen låg runt nollan så man fick ta det lite piano med luftrören. Men rundan blev jättefin. Härligt gäng med bra stämning hela varvet. Det snöade lite då och då men vägarna höll sig torra. 

I måndags var det helt cykelfritt men då passade jag istället på att lägga golv i ett rum som ska bli kontor. Jag hoppas att det kan ge mig ett tillskott till pluspoängskassan som kommer behövas för all cykling jag tänkt göra som uppladdning för LEL. Nu ligger snön ute igen. Men till helgen som kommer så hoppas jag att vårvärmen har kommit tillbaks. Då kör jag min första 20-milare. Sen kommer det förhoppningsvis rulla på med långrundorna fram till England. 

Glad påsk! Nu kör vi så det ryker!

/Johan 

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2017-04-18 13:47


Lite snabbt om tjejcykeln

Nu har jag som hastigast hunnit testa cykeln i Spanien några dagar. Efter de rundorna så kan jag redan konstatera att vi kommer trivas ihop. Sittställningen är rejsig men bekväm. Jag beställde en längre styrstam och bredare styre än original. Sadeln bytte jag också. Från den medföljande ladysadeln till min inkörda Gille Berthoud. Man ska inte förneka sitt randonné-hjärta.

Jag ska försöka att hålla mig objektiv och sansad och inte gödsla med positiva superlativ. Kort och gott, den här cykeln passar mig. Det kände jag direkt. Den svarar snabbt och kraften går direkt från pedalerna ut i bakhjulet. När man pressar den i kurvor nerför så håller den linjen fint och visar inga tendenser till att vandra i sidled som mjuka ramar eller framgafflar kan göra. Zipphjulen hjälper förstås till. Det känns att det är kvalitetshjul som är styva och spurtglada utan att vara stötiga. 25 mm-däcken från Conti ger bekvämlighet och bra rull. Hela paketet håller ihop fint. Det finns ingen svag punkt som behöver ändras eller bytas. Eller jo..

Om jag fick önska någonting så skulle det vara Dura Ace Di2 istället för SRAM Red med vajer. Det är bara för att jag blev bortskämd förra året. Di2 är det bästa som har hänt sen skivat bröd. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det. Men det känns rätt antikt med vajerväxlar. Det är såklart en prisfråga men om man har 10 papp över i fickan så är Di2 en bra uppgradering.      

Snart drar randonnésäsongen igång. Då kommer cykeln få visa vad den går för när det blir över ett dygn i sadeln. Slutprovet blir London-Edinburgh-London. Innan dess lär jag ha återkommit med mer input. Inte för att jag tror att jag kommer såga den men några smågrejer kan det bli. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2017-04-12 12:47


SCK-läger i Nerja med Masterlaget.

Jag hade tänkt ägna den här förmiddan till att skriva något kul och läsvärt om mina dagar i Nerja med SCKs Masterlag. Men med gårdagens fruktansvärda händelser så tappade jag gnistan. Vi börjar det hela med att skänka en tanke åt de drabbade och de som hjälpte till och har jobbat hela natten med att skapa ordning i Stockholm. 

Vi var 16 gubbar från SCK som åkte ner till Nerja och inkvarterade oss i Robban och Jockes lägenheter. Planen var att tillbringa åtta dagar där men jag hade bara möjlighet att vara med i fyra av dem. Jag var inte optimalt förberedd tack vare nyckelbenet så det räckte ganska bra. Men det gick faktiskt över förväntan. Jag behöver bara lite mer uthållighet och det kommer jag få nu när långcyklingarna drar igång hemma.

Dagarna gick snabbt och det bjöds på bra cykling med mycket sol och många höjdmeter. Stort tack till Masterlaget för fantastiskt sällskap. Jag tycker vi presterade väldigt bra både i bergen och på afterbiken. På afterbiken kunde jag själv glänsa eftersom nyckelbenet inte satte några gränser där. Ni är ett suveränt gäng. Jag är glad och stolt över att vara en av oss och ha er som vänner. Ännu större tack till Robban och Jocke som lät oss bo i sina lägenheter.

Istället för en massa text bjuder jag på några av bilderna som vår masterfotograf Max Ashton tog. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-04-08 10:20


Kompiskamp och pepp inför Spanien.

Man skulle kunna säga att läget här är status quo. Sen jag bloggade sist är jag kvar på samma kapitel. Jag sitter i min källare och gnuggar Monark. Kväll efter kväll. Det har känts ganska hopplöst tidvis. Nyckelbenet har gjort ont och varit för bräckligt för att kunna cykla utomhus och den senaste veckan har jag varit ensam med ungarna så då har jag varken haft tid eller lust att sticka ut på vägarna trots det stålande vädret. 

Nu på lördag åker jag till Nerja i Spanien med ett gäng från Stockholm CK. Med allt trassel som har varit under vintern och våren så har det varit svårt att få nåt flyt på träningen. Det började egentligen redan i höstas när vi flyttade. Det var jäkligt mycket mer jobb än jag trodde. Där rök några månaders cykling. Jag renoverade och flyttade och jävlades varenda kväll och helg i två månader. Det var inte förrens efter nyår som jag kom till ro och kunde köra igång igen. Sen rök nyckelbenet. Men allteftersom nyckelbenet har känts bättre så har också energin och träningsglädjen kommit tillbaka.

Jag har haft två mål de senaste veckorna. 1, få igång cykelbenen igen. 2, gå ner några kilo i vikt. Om vi ser på det första målet, att få igång cykelbenen, så har det verkligen hjälpt att jag har kört två benpass i veckan på gymmet sen i höstas. Utan det så hade jag inte haft nånting kvar. Styrketräningen har verkligen gjort susen. Det har gjort att cykelträningen har kommit igång mycket lättare. Förhoppningsvis kommer det visa sig ute på vägarna i sommar också. Mål två, att gå ner i vikt, är inte lika seriöst. Man vill ju alltid se lite tight och läcker ut när sommaren kommer. Jag har inte gjort någon större satsning men de senaste veckorna har jag gått upp lite tidigare och gått 30-50 minuter innan frukost. På lunchen har jag antingen kört spinning eller benstyrka på gymmet. Maten har jag dragit ner så mycket jag kunnat. Och vinet, det underbara vinet, har fått stå orört hela veckan. Igår visade vågen 62,5 kilo. 

Den sista veckan har jag koncentrerat mig på att få upp flåset lite så har jag kört Tabatapass på lunchen varje dag. Om man gör en tabata rätt så är det väldigt effektivt och väldigt vidrigt. På kvällarna har jag kört sweetspot på Monarken. Jag gillar sweetspot och i kombination med tabata så blev det jackpot! 

Ikväll körde jag ett 20-minuterstest på Monarken. Jag hade självklart både morgonpromenadat och tabatat under dagen. Testet gick förvånansvärt bra. Helt plötsligt föll allt på plats. Benstyrkan, hjärtat, lungorna och huvudet fanns på plats. Jag var väldigt nära att tangera mitt rekord från förra året men missade med 2 ynka watt och slutade på 278 watt i snitt. Tack vare viktminskningen så blev det 4,45 watt per kilo vilket jag är väldans nöjd med. 

Det ska bli riktigt spännande att se hur benen mäktar med långa rundor i de spanska bergen nu när jag bara har kört max en timme åt gången under vintern. Sorry för mycket text men jag visste inte var jag skulle sluta. Jag får återkomma om några dagar med en uppdatering. Det blir ju utepremiär på nya Canyoncykeln i Spanien!

Nu kör vi så det ryker!

/Johan 

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2017-03-30 22:46


Fågeln Fenix. Jag fortsätter där jag slutade.

Nämen hoppla poppla! Har gubben Mölleborn gråtit klart nu? Jo så är det nog. Idag tog jag ett rejält tag om mina kalsonger och gjorde ett ordentligt ryck. Ska man cykla 140 mil i England och Skottland i sommar så kan man inte ligga på soffan och tycka synd om sig själv.

Ikväll var det dags. Jag har tänkt köra igång tidigare i veckan men har varit alldeles för trött på kvällarna som en följd av operationen. Jag opererades i torsdags och började jobba i måndags. I tisdags slutade jag äta smärtstillande för att det inte gick att kombinera med vin och för att det är onödigt att äta en massa skit när det inte är absolut nödvändigt. Smärta är som Magnus Hektor säger bara en känsla. 

Men kom igen, träningen då! Jo först värmde jag upp med ett styrkepass på gymmet på lunchen. Eftersom knäböj och rediga benpressar var uteslutet så höll jag mig till benspark och bencurl. Sen testade jag nån töntig maskin också och löjlade mig lite med den. Trots det spartanska utbudet på övningar så blev jag jättetrött och fick jätteont. Efter middagen var det dags för kvällens piece de resistance, ett monarkpass i källaren tillsammans med ett avsnitt av Westworld. Wattsiffrorna var väl inget som det kommer sjungas om runt lägereldarna i sommar men det var inte långt ifrån. 

Det viktigaste då, förutom att jag kan dricka vin igen. Axeln höll ihop fint. Helt fantastiskt. Jag kunde både hålla i styret och hänga lite nonchalant över det. Om det fortsätter så här så kommer jag snart kunna köra vidare som om ingenting har hänt. Det lär inte ta så många veckor innan jag kan njuta av att cykla utomhus igen. Så som vädret är just nu så känner jag ingen större stress över det. Men om en månad så är det tänkt att jag ska åka till Spanien så jag håller tummarna att det funkar. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2017-02-22 22:17


Så himla orättvist.

Tänk er att hela världens orättvisor kokas ner i ett litet piller. Flera generationers förtryck och ångest hälls ner i en gryta. Ett koncentrat av all världens jävlighet. Det pillret har jag precis svalt.

Här sitter jag hemma mitt i den värsta krisen i mitt liv. När jag slår upp laptopen för att söka meningen med livet så ser jag till min bedrövelse att Canyon har släppt en evo limited edition-modell av Ultimate. Alltså en värstingvariant av den cykeln som jag ska cykla på i sommar. Den största skillnaden, förutom att min är en tjejmodell, är att de har skalat vikt på ramen och framgaffeln genom att använda ännu bättre kolfiber och utrusta den med THM Clavicula-vevparti, THM Fibula-bromsar, Lightweight Meilenstein-hjul och bytt till keramiska lager där det är möjligt. Så egentligen är allt nytt eller bytt.

Lyxvarianten med etap och wattmätare. Den enklare kostar 3000 euro mindre.

Den nya Ultimate evo väger 4,95 kilo utan pedaler och enligt de tester jag läst ska den vara riktigt bra och minst lika styv som de "tyngre" modellerna. Den finns i två modeller. En värsting med SRAM e-tap och SRM effektmätare och en enklare med den vanliga SRAM red och ett Clavicula-vevparti UTAN effektmätare. Det är rätt häftigt att de har lyckats skala ca 1,7 kilo jämfört med min cykel som absolut inte är något snikbygge. Den är rätt maxad redan som den är.

På min tjejcykel får man nöja sig med Zipp 303. 

Hur ska jag hanka mig vidare den här helgen? Mitt i all jävlighet så kan jag nämna att jag inte kan dricka vin heller eftersom kombination av vin och de värktabletterna jag äter skulle spränga levern på mig. Jag tror dessutom att jag har fått mjäll av all stress som det här har åsamkat mig. 

Nej, det här inlägget är inte köpt. Det kan förstås köpas i efterhand. Ja, vielen dank herr schwedische vertreibsleiter. 

/Johan

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2017-02-19 11:39


Nyopererad och hemma igen.

Så nu är jag ihoplappad och förstärkt med plåt. Resterna av nyckelbenet hålls nu ihop med en plåtbit som är fäst med 8 skruvar. Operationen gick bra och jag fick åka hem redan samma dag. De ville helst att jag skulle stanna kvar över natten men eftersom allt såg såpass bra ut fick jag välja själv. Då var inte valet så svårt så jag åkte hem till ungarna och Linda. Ganska precis som jag kom hem så gick den stora dosen morfin som jag hade fått vid operationen ur kroppen. Sedan följde en kväll och en natt som jag helst inte upplever igen. Jag kunde inte sova för att det gjorde för ont och jag kunde inte vara vaken för att det gjorde för ont. Det gick att lösa bitvis med starka värktabletter så jag kunde slumra till en stund, för att sedan vakna med samma molande smärta. 

Nu när plåtbiten är på plats så kan jag äntligen börja läka. Med lite tur så är jag tillbaks på jobbet redan på måndag. Någon vecka senare kanske jag kan börja träna lite lugnt också. Jag kommer nog få vänta ett tag med tunga knäböjar men några trevande pass på Monarken ska nog gå. Allt hänger på hur ont det gör. Det ser däremot sämre ut för Spanienresan om 6 veckor. Den får jag nog tyvärr ställa in. Men jag håller mig in i det sista med att slänga in handduken. 

Återigen måste jag hylla vården och mottagandet på St Göran. Bara den saken att de kallade mig "cyklisten" trots att jag hade ramlat på en promenad. Sådan omtänksamhet värmer. Logistiken inför en operation är verkligen omfattande. Små team som har sin specifika uppgift som de löser och skicker en vidare till nästa gäng. Jag var lite orolig för hur det skulle kännas att bli sövd. Jag tänkte att jag skulle försöka komma ihåg så mycket som möjligt men det enda jag minns är att jag vaknade på en brits i uppvakningsrummet. Helt sjukt vilket klipp det var i sömnmedlet jag fick. Så mycket starkare än vilken fotbollsmatch som helst. 

Nu ska jag hoppa in i duschen och försöka bli människa igen. Kroppen utsöndrar en väldigt märklig doft när den stressas av smärta och starka mediciner. Trevlig helg mina vänner!

/J

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2017-02-17 11:36


Ett hjärta kan gå i tu, men ett nyckelben kan gå i tusen bitar.

Och precis där gick vårens cykeläventyr upp i rök. Kanske inte helt upp i rök men de blev helt plötsligt lite svårare att nå. Några veckors träningsuppehåll var inte direkt det jag behövde för att klara sub 7 på Vättern. Eller träninsveckan i Nerja om en och en halv månad. För att inte tala om alla långlopp jag måste hinna med för att klara av London-Edinburgh-London. Men det ska jag inte stressa över nu. Först ska jag koncentrera mig på att läka ihop. 

I lördags var jag ute med grabbgänget och vandrade. Vi ska åka till Tatrabergen i Polen i sommar på vår årliga vandrarresa. Inför det hade jag styrt upp en enkel dagspromenad från Brommaplan ut till mig på Ekerö. Det är ca 18 km så det var mests för att samla gänget och få en dag tillsammans i friska luften. Allt gick strålande och vi hade det kul som vanligt. Med bara några kilometer kvar så lyckas jag ramla ner i ett dike. Om jag föll av mig själv eller om jag fick hjälp med en knuff är jag inte helt hundra på. Jag kände direkt att det var något fel. Inte för att jag har brutit något ben tidigare men sånt känner man ganska instinktivt. 

Istället för att åka in till akuten på lördagskvällen och sitta där bland knivskurna fyllskallar och spritförgiftade ungdomar så bestämde jag mig för att vänta med det till söndag morgon istället. Så jag satt uppe ett tag och självmedicinerade mig med vin för att kunna sova bra. Det funkade prima. Tills jag vaknade. Då började benbitarna härja runt igen.

På St Göran konstaterade de ganska snabbt att nyckelbenet var brutet och skickade genast i mig morfin. Tjong sa det, sen låg jag på britsen och mådde bra. Jag har aldrig fått morfin tidigare så jag blev lite överraskad av hur snabbt det kom ut i kroppen. Efter röntgen och en genomgång med läkaren fick jag åka hem. Läkaren visade röntgenbilden och förklarade att de inte hade något annat val än att operera mig. Så som benbitarna ligger så finns det ingen möjlighet att de läks ihop snyggt. Som ni ser på bilden så är det plockepinn där inne. 

Nu ringde de precis från sjukhuset och sa att jag har fått en operationstid på torsdag. Det känns jätteskönt att veta. De få gånerna jag har varit i kontakt med sjukvården i Sverige så har jag blivit så imponerad av hur hjälpsamma och duktiga alla är. Precis samma sak i söndags. Från första kontakten när jag skrev in mig till jag blev röntgad och undersökt till jag haltade ut därifrån med drogögon mitt i ansiktet. Nu håller jag bara tummarna att operationen går bra och att jag återhämtar mig snabbt.   

Skriv ut Permalink Kommentarer (6)

2017-02-13 15:26


Jag är väl för tjejig ändå.

Cyklar är som kalsonger. De bör bytas inför varje säsong. De senaste åren har jag haft förmånen att fräsa runt på nya fräscha cyklar. Så även i år. Årets cykel blir Canyon Ultimate CF SLX 9.0 TEAM CSR. Den cykeln som damlaget Canyon/SRAM cyklar på. Modellen har även beteckningen wmn, en damcykel alltså. Det är i grunden samma cykel som de andra Ultimate-modellerna men det som är damspecifik är utväxlingen, sadeln och styret. 

För min del passar utväxlingen bra. Det är ett kompaktvevparti med 50/34. Bak sitter det en jättekassett med 11/32. De växlarna hade jag haft nytta av på Tour de Mont Blanc förra året. I år kommer de sitta som en smäck när jag ska hasa mig upp för de korta branta backarna på LEL. Sadeln kommer bytas till min inkörda Gilles Berthoud och styret specialbeställde jag 41 cm brett och 110 mm styrstam. 

I övrigt är den utrustad med Zipp 303 Firecrest och SRAM Red och en jäkligt läcker lack. Ramen är utvecklad för att vara både aero, lätt och bekväm. Jag har fortfarande kvar min gamla Ultimate som jag köpte 2009. Den tycker jag är bekväm så det räcker. Om den här modellen är ännu bekvämare och samtidigt styvare så är jag säker på att jag kommer trivas med den. 

Men varför valde du tjejcykeln då? Jo för att den var snyggast. Det behöver inte vara svårare än så.

Färgglatt för att vara Canyon.

Den speciella sadelstolpsklämman ska ge bättre komfort.

Kompakt 50/34 och ren kedja.

Den här kassetten tillsammans med vevpartiet ger 34/32 som lättast. 

Integrerat styre och styrstam med låg ergonomisk böj.

Damsadel, när snippan själv får välja.

Gott om utrymme för feta däck. Nu sitter det 25 mm GP 4000 på.

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2017-01-22 15:21


MerJohan Mölleborn

I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

Arkiv

  1. > April 2017
  2. > Mars 2017
  3. > Februari 2017
  4. > Januari 2017
  5. > November 2016
  6. > Oktober 2016
  7. > Augusti 2016
  8. > Juli 2016
  9. > Juni 2016
  10. > Maj 2016
  11. > April 2016
  12. > Mars 2016
  13. > Februari 2016
  14. > Januari 2016
  15. > December 2015
  16. > November 2015
  17. > Augusti 2015
  18. > Juli 2015
  19. > Juni 2015
  20. > Maj 2015
  21. > April 2015
  22. > Mars 2015
  23. > Februari 2015
  24. > Januari 2015
  25. > December 2014
  26. > November 2014
  27. > Oktober 2014
  28. > September 2014
  29. > Augusti 2014
  30. > Juli 2014
  31. > Juni 2014
  32. > Maj 2014
  33. > April 2014
  34. > Mars 2014
  35. > Februari 2014
  36. > Januari 2014
  37. > December 2013
  38. > November 2013
  39. > Oktober 2013
  40. > September 2013
  41. > Augusti 2013
  42. > Juli 2013
  43. > Juni 2013
  44. > Maj 2013
  45. > April 2013
  46. > Mars 2013
  47. > Februari 2013
  48. > Januari 2013
  49. > December 2012
  50. > November 2012
  51. > Oktober 2012
  52. > September 2012
  53. > Augusti 2012
  54. > Juli 2012
  55. > Juni 2012

Mest lästa

  1. Kompiskamp och pepp inför Spanien.
  2. SCK-läger i Nerja med Masterlaget.
  3. Lite snabbt om tjejcykeln
  4. Aprilväder i april. Vafalls!
  5. Ett härligt blåsjobb i Barkarby.

Etiketter

  1. > 1001 Miglia Italia
  2. > Alpentraum
  3. > BMC
  4. > Canyon
  5. > Endura
  6. > Fredrik Kessiakoff
  7. > Gran Fondo Stockholm
  8. > Happymtb
  9. > Jotunheimen runt
  10. > KBCK
  11. > Kompiskampen
  12. > Lilla Barkarby
  13. > London-Edinburgh-London
  14. > Mallorca
  15. > Mallorca 312
  16. > Monark
  17. > Motivation
  18. > Mälaren runt
  19. > Paris-Brest-Paris
  20. > RAAM
  21. > Randonné
  22. > Randonneur Stockholm
  23. > Sverigetempot
  24. > Tips
  25. > Tour de Mont Blanc
  26. > Tour de Ötzi
  27. > Vandring
  28. > Vätternrundan

Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser