Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

Lite vandring. Polens högsta berg Rysy.

4 jul 2017

"Last year two people fell right here. The first guy was struck by a stone on his head and fell on his friend. Both died."

- Thanks Thomaz, I´m so scared right now that I´m about to shit my pants.

Vår bergsguide Thomaz hade den besynnerliga vanan att så fort vi stannade för att vila berätta om alla dödsfall på berget. Det dör tydligen en handfull människor varje år på berget. Ibland färre ibland fler. Men det var inte därför vi var där. 

Mitt gamla grabbgäng har en tradition att samlas varje år för att vandra och bestiga en lagom hög topp. Roligast blir det om det är landets högsta topp. Första året tog vi Kebnekaise. Året efter tog vi Zugspitze som är Tysklands högsta. Sen hade vi ett viloår där vi åkte till Vemdalen och vandrade. Förra året tog gänget Scafell Pike som är Englands högsta. Jag kunde tyvärr inte vara med då eftersom jag var i Norge och bröt Jotunheimen runt. 

I år var det alltså dags för Polens högsta berg, Rysy. Det är 2500 meter högt och det går att vandra upp för den största delen. De sista 400 höjdmeterna är det via ferrata. Vi är inga riktiga bergsklättrare så via ferrata är det tuffaste vi ger oss på. Som vanligt hade vi festat alldeles för hårt kvällen innan så jag blev andfådd bara av att gå på asfalten den första milen. Som grädde på moset hade jag yrsel. Det är typ det sämsta man kan ha när man går omkring på höga berg. 

Efter den första milen på asfalt kommer man till en sjö. Där börjar vandringsleden. När man har gått förbi den sjön kommer man till en backe som leder upp till den andra sjön. Det är ca 200 höjdmeter mellan sjöarna. Bara den backen kändes bra i låren. Backen till den andra sjön är den gröna delen på bilden ovanför. Några hade tydligen dött redan här enligt guiden. 

Efter den andra sjön börjar den riktiga utmaningen. Därifrån går det konstant uppför i 1000 höjdmeter till toppen. Vi vandrade på och lyssnade på hur många som hade dött i varje krök eller avsats. Efter ett tag blev det så bisarrt att vi inte kunde låta bli att skratta när Thomaz berättade om hur någon hade ramlat ner och spruckit mot en sten. Nästa år lär han berätta om hur det gick till när jag tog ett felsteg och dunsade ner till botten av berget och dog, tänkte jag och försökte fokusera på stenen framför mig för att mildra yrseln. 

Halvvägs upp stannade vi för att ta på oss hjälmar och selar. Vi passade även på att äta varsin påse frystorkade mat som vi hade med. Fredrik avslutade lunchen med en espresso. Klart classy. Vi tråcklade på oss hjälmar och selar. Nu var det dags för via ferrata. I Polen kör de inte med vajrar som det brukar vara. Av tradition kör de med kedjor. Det är lättare att hålla i än vajrar men det gör också att de flesta kör utan selar. Det är väl därför det dör så många. Vi såg några med jympaskor och mjukisbyxor. Självklart utan säkerhetsutrustning eller förstärkningsplagg. Vi såg även en hel del skärrade tjejer som satt och grät medan deras pojkvänner försökte trösta dom. Vid ett tillfälle kom en kvinna tumlande ner för berget. Som tur var så dunsade hon in i en stor sten så det tog stopp efter några meter. Hon klarade sig bra men lär ha behövt ett par nya kalsonger. 

Min yrsel fortsatte så det var rent vidrigt att kravla runt på klippblocken. Thomaz berättade om någon som hade fallit baklänges här och dött. Klart soft. Så himla bra pepp. Jag kanske skulle göra detsamma bara för att slippa det här? 

När vi närmade oss toppen var det någon som hade stått på näsan och droppat blod på klipporna. Det var inga mängder så det var nog ingen fara. Mest en påminnelse att hålla koll på var man satte fötterna. Nu rullade dimman in också. Inte långt kvar. Bara 50 höjdmeter till. 

Jag hade bara fokus på att nå toppen. Sten för sten höjdmeter för höjdmeter. Till slut var vi där. Äntligen! Det satt en del människor på toppen. Mer än jag trodde. Då sa vår guide Thomaz att vi skulle gå en bit till så vi kom till toppen på den Slovakiska sidan. Den toppen var till och med några meter högre. Vi skulle bara behöva gå ner en bit och sedan klättra upp på den toppen. Jag trodde att han skämtade så jag sa "great idea!". Han skämtade inte.

Äntligen på toppen! 

När vi hade krälat upp för de sista stenblocken och satt oss så tog vi en gruppbild och garvade åt vad vi just hade utsatt oss för. Just där tyckte jag att det var det vidrigaste jag gjort. En sån utdragen vidrighet med yrsel och hjärtklappning och dödsångest. När vi sedan vände och började klättra neråt så släppte allt det. Yrseln och ångesten var som bortblåst. Vandringen ner var bara ett rent nöje. Nu kunde jag slappna av och njuta av utsikten och äventyret. 

Några timmar senare var vi nere vid den första sjön igen. Nu var det bara några kilometer kvar till restaurangen där vi visste att de sålde öl. Vi hade tjatat om ölen hela vägen ner. När vi satte oss ner och skålade så kändes det så otroligt skönt. Ännu ett berg avklarat och nu väntade en brakfest på hotellet i Zacopane. Utan guiden Thomaz hade vi vänt halvvägs. Trots hans berättelser. 

Tack grabbar för en fantastisk helg!

/Johan

Att fika sig genom Vätternrundan.

19 jun 2017

I lördags var det äntligen dags för Vätternrundan. I vintras fick jag ett infall av hybris och anmälde mig till en sub 7-grupp. Efter vinterns och vårens vansinnigt dåliga träning och nyckelbensbrott så bestämde jag mig för att hoppa av det. Jag siktade istället in mig på Stockholm CKs sub 8-grupp. När helgen närmade sig så kände jag inte längre för att stressa runt på 8 timmar utan lockades mer av Thomas Sandells fikatur runt sjön där ambitionen var att ta sig runt på 10 timmar och stanna i varje depå för fika. 

Genomgång innan start. Thomas  och Thomas går igenom vilka etikettsregler som gäller vid fika. Hjälm av, keps på. 

Vädret var som upplagt för en skrattfest. När vi samlades klockan 05 på torget var det redan så varmt så man kunde stå i kortbyxor och korttröja. Det var ganska disigt och fuktigt i luften. Enligt SMHI skulle det lätta upp under dagen. Det skulle till och med bli sol! Vår grupp rullade iväg i snygga raka led. Farten var bra. Det tog bara en timme och tjugo minuter innan vi stannade på första stoppet. Det var dagens längsta etapp på hela 47 km. 

Första stoppet i Ödeshög efter 47 km. Dagens längsta etapp. 

Det var fortfarande riktigt dimmigt. Man såg inget annat än vägen och framförvarande rad av cyklister som gradvis försvann i dimman. Jag cyklade bredvid Thomas Sandell och sa att det kändes som om Stockholms CK:s Karoliner cyklade ut i strid, knä om knä. -Ja exakt, Lützen 1632. Svarade han direkt. Vi var tydligen precis i samma tankar. 

Stockholms CKs Karoliner cyklar knä om knä genom dimman. 

En timme efter första stoppet var det dags igen. Den här gången i Ölmstad. Dimman hade börjat lätta lite och solen kämpade för att ta övertaget. 

Återsamling och debriefing efter fika i Ölmstad. 

I Jönköping var det äntligen dags för ett av monumenten, köttbullar med mos och lingonsylt. Vi parkerade cyklarna och gick i samlad trupp på stadiga ben ner till matsalen. Utanför låg det utslagna cyklister och folk som såg ut som att de var inne på tredje varvet. Nån hade spytt upp sina köttbullar utanför matsalen. Ingen vidare start på en lång dag. Köttbullar som är så gott.

Köttbullar och mos i Jönköping. Nån hade spytt utanför matsalen. Själv tyckte jag att det var rätt gott.

Efter Jönköping kommer de beryktade slakmotorna. De var precis lika slaka och motiga som jag mindes dem. Tidigare år har jag legat med mjölksyra upp till tinningarna här. I år kämpade jag för att hålla nere den senaste lunchen som hade travats ovanpå de två tidigare fikorna. Väl i Fagerhult var det så himla trevligt att jag snabbt glömde bort den trista vägen. En buske bakom depåtältet såg lite torr ut så jag pinkade på den. 

Tummen upp i Fagerhult. 

Nästa stopp var Hjo med Vätternrundans piece de resistance, dagens andra monument, den omtalade och smått mytomspunna lasagnen som jag inte sett röken av tidigare år när jag bara har stressat förbi. Nu klapprade vår fikastinna grupp ner till hamnen där mattältet var beläget. En liten kille i serveringen lade snabbt som en vessla upp tallrik och bestick på en bricka så kvinnan bredvid kunde sleva upp den åtrovärda lasagnen som sedan toppades med saltgurka. Vilken fullträff. Michelinstjärnan kommer med posten.   

Är det inte här man äter lasagne? -Hjo! 

Någon mil innan Karlsborg slog Oledolyckan till. Någon gick på hjul och klungkraschen var ett faktum. Vi låg i 40 km/h och helt plötsligt hör jag ljudet av krossat kolfiber och tomult. Jag hinner precis bromsa in och snabbt tacka min lyckliga stjärna att jag inte drogs med. Tyvärr fick fyra cyklister bryta här. Jonas, Bosse, Henrik och Andrew. Vårt gäng skötte sig perfekt. Alla tog en uppgift. Några såg till att trafiken bromsades och några tog hand om de skadade och några såg till att cyklarna lastades på brytarbilen. 

Kaos i vägkanten. Det sämsta som kan hända. 

Jonas cykel hade gått av på mitten så den lades smidigt in i bakluckan på brytarbilen. Bosse hade råkat värst ut så han åkte med ambulansen. Ambulanskillen sa att det här var den värsta rundan han hade varit med om. De åkte i skytteltrafik mellan olyckor och akuten. Enligt honom var det för bra väder så folk cyklade för snabbt. Det var bättre när det regnade tyckte han. Jag tycker nog att det är bättre med fint väder så länge man håller sig på hjulen.

Du, den modellen är inte hopfällbar.

Cyklar och cyklister lastas i respektive fordon. 

När vi hade fått ordning på olyckan och alla var omhändertagna så fortsatte vi, lite mer dämpat än innan. En urgammal tradition lyder; efter en klunkrasch så fikar man. Påpassligt nog låg Karlsborg mindre än en mil bort. Här fikade vi igen och pratade mer om olyckan. Vi beslutade att hålla igen lite på tempot och istället komma i mål hela och rena. 

Det som händer i Karlsborg stannar i Karlsborg.

Mellan Karlsborg och Boviken minns jag inte så mycket. Vi cyklade väl och hade det trevligt i värmen. Vindarna var milda och det var mindre trafik än vad vi hade räknat med. I depån länsade vi ett lastbilsflak på Loka och sen stack vi vidare. Stefan Ljungberg, wattmonstret från Cykloteket fyllde fickorna med bananer. Han sa att han skulle ha de till söndagsrundan. 

Boviken. Hur kul som helst. 

Vad händer efter Boviken? Ja vägen fortsätter över Stora Hammarsundet. Inte mycket mer än så. Vi höll fin fart och helt plötsligt dök skylten med "Depå 5 km" upp i vägkanten. Fika igen? Helvete. 

Passing the Great Hammer sound. 

På varje kontroll ser man de där små släta bullarna som jag tror heter Solbullar. Jag komer inte ihåg varför jag inte brukar äta dom. I Hammarsundet tog jag mod till mig och plockade åt mig en. Tillsammans med en kopp kaffe blev det en strålande kombination. Ännu ett lyckat fikastopp på vår resa.

Kaffe, solbulle och en liten läckerbit i Hammarsundet.

Fem minuter efter vi hade lämnat Hammarsundet kom jag på varför jag inte äter solbullar. Halsbrännan kom farande som brev på posten. Vilken tur att jag inte tog en bulle till som jag hade varit sugen på. Då hade jag nog dött den värsta utdragna halsbrännedöden i mannaminne. Det var inte så långt kvar till nästa stopp i Medevi. Inte ens två mil. Här stannade vi och tramsade runt lite på gräsmattan. Stefan plockade på sig ännu mer bananer. Vad ska han med alla dessa bananer till?

Le triplette de Medevi. 

De sista två milen in till Motala leddes av Martin Schreiber och Tom of Finland. Martin och Tom tog en förning på en mil innan de byttes av. Sedan var de uppe igen av någon anledning. När det var strax under milen kvar sa jag till Martin att han skulle köra oss i mål. Han sträckte upp en tumme och ledde oss snabbt och snyggt till Motala. Innan de sista svängarna innan målet tog Thomas och Thomas täten på sina Rolo. Vad tiden slutade på är ganska oviktigt. Vid kravallstaketet efter medaljutdelningen stod Linda med ungarna och vinkade. Vi tråcklade oss genom folkhavet och tappade bort resten av Stockholm CK-gänget som skulle till en hamburgerbar på torget för fira. 

Motala med bästa fanklubben!

Stort tack till hela fikaklungan. Det här gjorde vi bra. Om man bortser från olyckan så blir det en 10-poängare. Och tack till systrarna Holmertz som tog hand om oss på bästa sätt. 

En annan riktigt kul grej var att Calle och några från klubben klarade sub 7 tillsammans med sitt gäng. 6:52 stämplade de in på. Verkligen grymt. Men då missade de å andra sidan lasagnen i Hjo. 

/Johan

Dan innan Vätternrundan.

18 jun 2017

I fredags cyklade jag med ungarna till skolan. När jag hade kramat dem och sagt hejdå så fortsatte jag mot Motala. Planen var att jag skulle cykla ner dit, cykla ett varv runt sjön och cykla hem igen. Den planen sprack lite då jag hade glömt att berätta om det hemma. Det slutade med att jag fick stryka hemcyklingen och istället åka bil hem efter Vätternrundan. Men det blev riktigt lyckat ändå. Vättern kommer jag skriva lite om senare. 

Cykeln packad och klar. Som vanligt så var den packad för att klara ett dygn på vägen. Lampor, batterier, mat och extrakläder. Mest för att testa grejerna inför LEL men också för att man aldrig vet vad som kan hända. Ett par tjocka handskar eller en extra underställströja kan vara guld värd när man väl behöver det. 

De fina vägarna börjar ganska snabbt på södra sidan stan. Inte så jäkla trafikerat heller som ni ser. Det var bara den ståtliga cykelryttaren från Randonneur Stockholm och Stockholms CK som syntes på nejden. 

Randonneur Stockholm-tröja och Raphas brevetbyxor. På cykeln hänger Raphas brevetväskor. Fan till och med strumporna är från brevet-linjen. Det bara lyser randonné om gubben. 

Tunnbrödrulle i Sparreholm. Det gäller att ta vara på pralinerna här i livet. Ibland kan en tunnbrödrulle och en cola vara just en sån pralin. 

Apropå pralin, så här ser det ut i Stjärnhov. Alltså centrala Stjärnhov. Här händer det grejer. 

Den här vägsnutten brukar jag se när jag åker tåg till Göteborg. Tänker alltid på cykling när jag tittar ut där. Nu tänkte jag på tåg istället. 

Den här slingan Igelfors och Grytgöl var helt magisk. (Bilden kan vara tagen nån annanstans också. Det fanns så mycket snyggt så minnet blir lite suddigt.) 

Jo men vi cyklar väl mot det där mörka. Det ser kul ut. Jag tror jag vet vad den byn heter..

Humorn här liksom. 

I Igelfors tog jag skydd i ett vedförråd, åt en påse nötter och hällde i mig en drickyogurt och en cola. Livet som randonneur är bra flashigt ibland. Just där kändes det lite motigt men när jag hade fikat klart och kom ut på vägen igen så var det bara att bita ihop och göra det bästa av situationen. Ryck upp dig gubbe, tänk på att du kunde ha suttit på kontoret nu. Några timmar senare när jag kom ut på 34:an i närheten av Motala blev jag ikappkörd av Amir och ett gäng från Stockholm CK. Amir hängde ut genom passagerarsätet och ropade och hejade. Det fick mig på ännu bättre humör. 

10 timmar efter jag hade släppt av ungarna i skolan var jag framme hos systrarna Holmertz i Motala. Här blev jag mottagen på bästa sätt, precis som förra året. Efter två portioner lasagne och två folköl gick jag ner på stan och hämtade startlapparna för Vätternrundan, men den rundan skriver jag om imorgon. 

/Johan

See you in Motala!

16 jun 2017

God morgon. Imorgon är det dags för Vätternrundan igen. När jag anmälde mig så kände jag mig tuff och tänkte att sub 7 skulle vara något att testa igen. Men när våren och verkligheten kom ifatt mig insåg jag snabbt att det det inte var rimligt. 7:30 känns görbart men att skala av de sista 30 minuterna kräver en hel del extra pulver i benen. 

Istället kommer jag antingen hänga med Stockholm CKs sub 8-gäng eller så tar jag det lite softare med deras sub 10-gäng som har som mål att stanna på varje depå för att fika. Däremellan är det fullt spett som gäller. Det lutar åt den sistnämnda. Av flera anledningar. För det första så känner jag inte för att stressa runt sjön för en tid som jag redan har tagit. För det andra så har jag aldrig stannat i depåerna tidigare. Jag tror att det är där man upplever den riktiga Vätternrundan. Och för det tredje, eftersom vi startar klockan fem på morgonen så går vi i mål tidigare på dagen och därigenom vinner en hel del dricktid. Jag ser fram emot att läska upp ordentligt på torget innan vi går ner och tittar på när snabbgrupperna kommer i mål. 

Lycka till alla som ska köra, både ni som kör för första gången och ni som ska sätta personligt rekord i någon subgrupp. Nu ska jag snart dra på mig kläderna och cykla ner till Motala. Vi ses där!

/Johan

Göteborg - Stockholm IRL.

6 jun 2017

Om ni har läst papperstidningen Bicycling så har ni kanske sett att jag är med i Daniel Breeces serie Min bästa helg. Min helg handlade om att jag åkte ner till Göteborg med KBCK och cyklade hem. Efter jag hade pratat med Daniel så tyckte jag att den idén var ganska bra så jag började klura på om jag inte skulle göra verklighet av den. Sagt och gjort, två dagar senare bokade jag en tågbiljett till Göteborg. 

Tågresan gick bra. Jag hade packat ner cykeln i wellpapp så den blev ett stort och otympligt paket. Konduktören var hjälpsam och trevlig så jag fick stuva in paketet vid kaffemaskingen på 1:a klass. X2000 till Göteborg tar bara strax över tre timmar så jag hann precis somna till och sedan peppa upp med tre snabba koppar kaffe innan jag var framme.

På perrongen packade jag upp paketet och mekade ihop cykeln. Sen var jag klar för att cykla hem. Det hängde regn i luften. Enligt SMHI skulle det regna hela vägen hem. Det var lite halvbökigt att hitta ut ur stan. Men efter lite trixande så var jag på väg. För att slippa släpa på onödig vikt på tåget så hade jag inte fyllt vattenflaskorna så det måste jag göra innan jag kom ut på landsvägen. Vid en föreningslokal strax utanför stan stod det två kvinnor med varsin unge hängandes på axeln. Jag frågade om det fanns vatten i huset. Det visade sig att det var bröllopsfest i lokalen men jag kunde smita in på toan för att fylla flaskorna. Sen var jag på väg. 

Den rutten jag hade gjort i gpsies var egentligen bara en slarvskiss. Jag hade knappat lite snabbt för att se hur långt det skulle bli. Vissa vägval var direkt livsfarliga och en del andra var bara mindre bra. Det skulle visa sig senare. I Borås började det regna. Innan dess hade jag hjälpt till att putta igång en Ferrari. Jag bara cyklar runt och hjälper folk i nöd, precis som Bicycle repairman

Vägvalet var rätt bra fram tills jag kom ut på väg 40 några mil innan Jönköping. Det var tydligen en hårt trafikerad 2+1 väg. Klockan var runt midnatt. Det var mörkt och det regnade. Jag var tvungen att hålla mig på de 20 centimetrarna asfalt utanför väglinjen. Jag lovade mig själv att om jag överlevde det här så skulle jag få en korv när jag kom till Jönköping. Jag överlevde och köpte mig en korv. Sen vidare ut i natten och regnet. 

Jag betade av ganska många mil under natten. När solen gick upp var jag i Hogstad som ligger precis halvvägs. En stund såg det ut att bli sol. Sen mulnade det igen och förtsatte regna. Jag hade räknat med att äta i Linköping men den vägen jag hade dragit gick i ytterkanten av stan så allt jag cyklade förbi var nattstängt. Nästa chans till mat och vatten var Norrköping. Nu började jag bli rätt hungrig. Jag visste att det finns en nattöppen Mc Donalds innan Norrköping när man kör motorvägen. När jag väl såg det gyllene M:et så tvekade jag inte en sekund. "En Big Mac & company plusmeny tack."

17 mil kvar nu. Bara slutspurten. Efter Norrköping hade jag tydligen dragit rutten utmed Bråviken. Antagligen var det orten Getå som lockade. Den vägen är rätt fin och den avslutas med en bra backe upp till ett kafé där man brukar stämpla på Södertäljes 30-milare. Milen rullade på och under tiden jag cyklade så kollade jag på Facebook och blev peppad av alla kommentarer och tummar som trillade in. Jag såg att det gick bra för flera i Stockholm CK som tävlade i Stockholms fyradagars. I Sillekrog tog jag en sista korv innan jag spände vaderna för de sista sju milen hem. Jag hade bjudit in några kompisar på grill och vin vid 14:30 hemma så jag kunde inte sitta och slöa för länge på macken. Dessutom luktade jag så illa så jag kände mig inte helt bekväm med att sitta bland barnfamiljer och andra oskyldiga. 

En timme senare, exakt 20 timmar efter jag lämnat Göteborg kom jag till färjan i Slagsta. Jag ringde Linda och sa att jag skulle vara hemma 14:25 och att det skulle vara kul om ungarna var ute så de kunde ta emot mig. Så där som de gör i filmer.

En sista sprätt upp för backen mellan Jungfrusund och Skärvik sen var det bara backen förbi Sandudden kvar innan jag kunde rulla in på grusuppfarten hemma. Ungarna stod i studsmattan och hoppade precis som alla andra dagar. På altanen stod Linda och Stefan och Ania. Jag fick en kall öl som jag nästan svepte. Det enda som höll mig från att svepa den var att Linda säkert skulle kommentera det. Men jäklar vad gott det var. En iskall Bitburger. Det är precis vad man vill ha efter en cykeltur. 

/Johan

Ladda fler


Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!