Lite vandring. Polens högsta berg Rysy. - Johan Mölleborn | Bicycling.se

Johan Mölleborn


I den här bloggen skriver jag om långcykling och randonnée. Det blir lite blandat med lopp som jag kör själv, lopp som andra har kört och lopp som verkar mulliga runtom i världen. Jag är även en av initiativtagarna till långcyklarklubben Randonneur Stockholm: www.http://stockholm.randonneurs.se/

Följ mitt trams på twitter: @bigmollo

Lite vandring. Polens högsta berg Rysy.

4 jul 2017
av: Johan Mölleborn

"Last year two people fell right here. The first guy was struck by a stone on his head and fell on his friend. Both died."

- Thanks Thomaz, I´m so scared right now that I´m about to shit my pants.

Vår bergsguide Thomaz hade den besynnerliga vanan att så fort vi stannade för att vila berätta om alla dödsfall på berget. Det dör tydligen en handfull människor varje år på berget. Ibland färre ibland fler. Men det var inte därför vi var där. 

Mitt gamla grabbgäng har en tradition att samlas varje år för att vandra och bestiga en lagom hög topp. Roligast blir det om det är landets högsta topp. Första året tog vi Kebnekaise. Året efter tog vi Zugspitze som är Tysklands högsta. Sen hade vi ett viloår där vi åkte till Vemdalen och vandrade. Förra året tog gänget Scafell Pike som är Englands högsta. Jag kunde tyvärr inte vara med då eftersom jag var i Norge och bröt Jotunheimen runt. 

I år var det alltså dags för Polens högsta berg, Rysy. Det är 2500 meter högt och det går att vandra upp för den största delen. De sista 400 höjdmeterna är det via ferrata. Vi är inga riktiga bergsklättrare så via ferrata är det tuffaste vi ger oss på. Som vanligt hade vi festat alldeles för hårt kvällen innan så jag blev andfådd bara av att gå på asfalten den första milen. Som grädde på moset hade jag yrsel. Det är typ det sämsta man kan ha när man går omkring på höga berg. 

Efter den första milen på asfalt kommer man till en sjö. Där börjar vandringsleden. När man har gått förbi den sjön kommer man till en backe som leder upp till den andra sjön. Det är ca 200 höjdmeter mellan sjöarna. Bara den backen kändes bra i låren. Backen till den andra sjön är den gröna delen på bilden ovanför. Några hade tydligen dött redan här enligt guiden. 

Efter den andra sjön börjar den riktiga utmaningen. Därifrån går det konstant uppför i 1000 höjdmeter till toppen. Vi vandrade på och lyssnade på hur många som hade dött i varje krök eller avsats. Efter ett tag blev det så bisarrt att vi inte kunde låta bli att skratta när Thomaz berättade om hur någon hade ramlat ner och spruckit mot en sten. Nästa år lär han berätta om hur det gick till när jag tog ett felsteg och dunsade ner till botten av berget och dog, tänkte jag och försökte fokusera på stenen framför mig för att mildra yrseln. 

Halvvägs upp stannade vi för att ta på oss hjälmar och selar. Vi passade även på att äta varsin påse frystorkade mat som vi hade med. Fredrik avslutade lunchen med en espresso. Klart classy. Vi tråcklade på oss hjälmar och selar. Nu var det dags för via ferrata. I Polen kör de inte med vajrar som det brukar vara. Av tradition kör de med kedjor. Det är lättare att hålla i än vajrar men det gör också att de flesta kör utan selar. Det är väl därför det dör så många. Vi såg några med jympaskor och mjukisbyxor. Självklart utan säkerhetsutrustning eller förstärkningsplagg. Vi såg även en hel del skärrade tjejer som satt och grät medan deras pojkvänner försökte trösta dom. Vid ett tillfälle kom en kvinna tumlande ner för berget. Som tur var så dunsade hon in i en stor sten så det tog stopp efter några meter. Hon klarade sig bra men lär ha behövt ett par nya kalsonger. 

Min yrsel fortsatte så det var rent vidrigt att kravla runt på klippblocken. Thomaz berättade om någon som hade fallit baklänges här och dött. Klart soft. Så himla bra pepp. Jag kanske skulle göra detsamma bara för att slippa det här? 

När vi närmade oss toppen var det någon som hade stått på näsan och droppat blod på klipporna. Det var inga mängder så det var nog ingen fara. Mest en påminnelse att hålla koll på var man satte fötterna. Nu rullade dimman in också. Inte långt kvar. Bara 50 höjdmeter till. 

Jag hade bara fokus på att nå toppen. Sten för sten höjdmeter för höjdmeter. Till slut var vi där. Äntligen! Det satt en del människor på toppen. Mer än jag trodde. Då sa vår guide Thomaz att vi skulle gå en bit till så vi kom till toppen på den Slovakiska sidan. Den toppen var till och med några meter högre. Vi skulle bara behöva gå ner en bit och sedan klättra upp på den toppen. Jag trodde att han skämtade så jag sa "great idea!". Han skämtade inte.

Äntligen på toppen! 

När vi hade krälat upp för de sista stenblocken och satt oss så tog vi en gruppbild och garvade åt vad vi just hade utsatt oss för. Just där tyckte jag att det var det vidrigaste jag gjort. En sån utdragen vidrighet med yrsel och hjärtklappning och dödsångest. När vi sedan vände och började klättra neråt så släppte allt det. Yrseln och ångesten var som bortblåst. Vandringen ner var bara ett rent nöje. Nu kunde jag slappna av och njuta av utsikten och äventyret. 

Några timmar senare var vi nere vid den första sjön igen. Nu var det bara några kilometer kvar till restaurangen där vi visste att de sålde öl. Vi hade tjatat om ölen hela vägen ner. När vi satte oss ner och skålade så kändes det så otroligt skönt. Ännu ett berg avklarat och nu väntade en brakfest på hotellet i Zacopane. Utan guiden Thomaz hade vi vänt halvvägs. Trots hans berättelser. 

Tack grabbar för en fantastisk helg!

/Johan

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet fyrtioåtta med siffror i fältet här




Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!