MTB-bloggen - Kalle | Bicycling.se
Annons

MTB-bloggen - Kalle

Äntligen ute i skogen igen

Så fick jag äntligen komma ut i skogen, och på årets hittills vackraste dag dessutom. På ett sätt är det härligt att kunna dra på dubbdäcken i vinterrusket och cykla vidare som inget hänt. Men cykelkänslan, alltså känslan av samspelet mellan underlag, cykel och jag själv, finns inte kvar. Dubbarna förvandlar cykeln till ett själlöst redskap som tar dig från punkt A till punkt B. Cykelglädjen dödas. Dessutom käkar dubbarna slang så dags att kassera dem..

Så har min cykling sett ut sedan jag kom hem från Sydafrika i mitten på december. Kallt, mörkt, blött, och själlöst. Nu kan ni kanske förstå glädjen av att smita från kontoret, ta hissen ner i källaren, byta om och rulla ut i solen och direkt in i Nackareservatet.

 

Marken är hård och bitvis isig men vi klarar oss med enbart adrenalinpåslag. Det rullar faktiskt otroligt lätt, cykeln sprätter och vi flyter fram över det frusna underlaget. Hade nästan glömt hur fantastiskt mycket jag gillar min cykel, dessutom med ny bredare framsula (2.3) som gör att jag känner mig tryggare och mer kontrollerad än med tidigare 2.0. Solen värmer i ansiktet och kläderna är perfekt tempererade. Testade mössan och benvärmarna jag fått av 2XU och de satt mycket bra, särskilt benvärmarna för det kan bli en blodig röra om de skaver i knävecket. Min kollega Rickard, a.k.a. Mr X, guidade runt, ständigt nya stigar, Nackareservatet är en levande organism, nya stigar uppstår och gamla försvinner. Jag slutar aldrig att förvånas över att det alltid går att hitta nya spår, trots att jag stökat runt där i 15 år. Rickards och min plan är att vi ska fortsätta att köra en lunchtur per vecka, minst. Vår egen hemliga klubb på kontoret. Lunchcykling är fincykling med enorma mängder själ.

Jag har jobbat mycket senaste veckorna och slarvat med maten (sambon har varit i Florida). Utan att ha vägt mig känns det som att jag droppat några hekton. Eller så är det en kombination av lätt cykel, skönt gummi och solen i ansiktet som gör att det bara rullar på utan större ansträngning.


Ikväll blir det ett nytt besök till Access Rehab för uppföljning av kroppsscreeningen jag gjorde för två veckor sedan. Tydligen är jag lite svagare på vänster sida så jag ska få ett program för att balansera upp muskulaturen. Snart mars så nu är det verkligen hög tid att börja träna.      

Förresten, jag fick hjälp med att kränga på framdäcket. Först tog jag med kadavret till caféet där min husmek Jonas gjorde ett försök men det slutna bara med två trasiga verktyg. Knallade istället bort till fina Bon Meq och där lyckades de äntligen. Men gubben han fick slita, det blev till och med ett klädbyte mitt i. Bakdäcket vete fan om jag ens orkar ge mig på..

Snart mars, helt otroligt!

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2017-02-22 09:20


Throwback till Moab

Tack Facebook för påminnelsen, det är tydligen två år sedan vi spenderade en knapp vecka i Moab, Utah; "the home of the greatest mountain biking on the planet". Vi tajmade in säsongsöppningen perfekt och var helt ensamma på stigarna. Svårt att beskriva landskapet men tror att bilderna talar för sig själv, det är helt otroligt.

Bild från första dagen och vi var fortfarande lite ovana vid hyrcyklarna. 

Bilderna nedan är från sista dagen då vi äntligen kände oss redo för Slickrock trail, enligt amerikanerna världens mest berömda stig. Eller stig och stig, sandstenen hade en färgmarkering vi fick följa i cirka 17 kilometer. Det blev ganska många stopp för att ta bilder och njuta men vi var duktigt trötta när vi kom tillbaka.

Sliten och i behov av energi.

Såja. Redo för en helg i Vegas!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-02-16 22:02


Hårt slit, med ny motivation.

Det blir tyvärr inte mycket cyklat i nuläget, faktiskt bara mellan hem, café och kontor. Inget gymmande heller. Beror på att vi byter ut i stort sett hela personalstyrkan, inklusive kock. Så tiden går till intervjuer och introduktion. Jobb jobb jobb. Vi var nära att ge upp caféet för några veckor sedan, sälja av en del av aktierna och släppa driften. Ekonomiskt fördelaktigt men konceptet intresserade oss inte. Jag brinner för cyklingen och communityn vi byggt upp, jag är inte särskilt intresserad av att äga ett café med fulkaffe och chokladfontän. Så vi ångrade oss i sista stund, hittade ny kraft och motivation. Caféet har varit en bisyssla för både mig och min sambo Corina men snart ska jag testa baristayrket på heltid. Vi har inte alltid varit supernöjda med hur caféet utvecklats, med säkerhet beroende på att vi vid start inte hade någon erfarenhet samt att vi förlitat oss på att personalen ska förvalta och utveckla. Allt medan jag och Corina satt på våra kontor och led över hur saker och ting mestadels gick fel. 2015 betalade vi ut lön till 34 personal, 2016 till 23 personal, lite mindre rörigt men tjena att det går att driva café utan att själv vara närvarande.  

Med hjälp av ett antal fina vänner har vi målat om och fräschat upp. Värmande att det finns fler än Corina och jag som tycker att Le Mond är viktigt, och gärna tillför vad de kan för att caféet ska fortsätta existera. 

 

Anyway. Jag gjorde lite olika tester under december och januari. Min fråga till läkarna var: Varför jag alltid blir sjuk när jag tränar hårt? Negativa resultat, allt ser bra ut, (tyvärr?) Varken allergier eller astma. Har hört att testerna via vårdcentralen inte visar något, att man behöver göra IgG-analyser och skicka proverna till Tyskland eller Holland. Ja inte vet jag.. Vid astmatestet fick jag i alla fall testa Bricanyl, dock utan förbättring av mina resultat. Sämre faktiskt, vad det nu betyder? Skakar på huvudet åt att jag träffat två läkare senaste året som båda sagt att det här är medicinen som norska skidåkarna använder, men i enoooooorma doser.  

Läste igår att mtb är den hetaste trenden inom cykling. Efter el-cyklar. Så med andra ord är MTB den hetaste trenden inom cykling. Inget ont om el-cyklar, jag använder en på mitt dagjobb och det är smidigt. Jag dagdrömmer dock inte om en ny el-cykel, jag dagdrömmer om stigcykel att leka med i skogen. Hellas och Nackareservatet ska tydligen vara fint just nu, jag lyssnar med både upphetsning och avundsjuka på de MTB-cyklister som hittar till caféet efter sina rundor. Jag gläds av att höra hur roligt det är i skogen, samtidigt som jag plågas av att inte kunna vara där. Business before pleasure.

För två helger sedan tror jag vi hade 40 cyklister på caféet, i mitten av januari, det är galet. Nu i lördags kom det in en cyklist med det bredaste leendet jag sett. Hen hade cyklat så mycket sammanhängande trails att hen inte kunde sluta skratta. Förmodligen också påverkad av en lyckad hemmamatch natten innan. En bra dag i kalendern helt enkelt.

Jag har känt lite stress över att Lidingöloppet är det enda eventet jag hittills bokat in i år så jag blev väldigt glad i veckan när jag blev inbjuden till Lidingöloppets träningshelg i slutet av april. Inklusive boende på Rönneberga. Ser fram emot det!

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2017-02-06 22:01


Våfflor och gummikadaver

Le Peloton Special: Le Waffle.

I fredags klev vi upp för tidigt för att cykla en timme i 20 minusgrader. Anledningen är självförklarande: Det vanliga behovet att släppa ut pysande galenskap samt avslut med La montagne des gaufres Belges. Jag var skapligt klädd men skorna räckte inte riktigt ända fram. Vilken oskön smärta när tår tinar upp. Våfflor, kaffe och trevligt sällskap räddade oss ur misären.

 

Det blir tyvärr inte något MTB-cyklande för mig just nu, bara på min CX. Förlåt bloggen. Förklaring följer. Men först lite om att handla sina prylar på nätet.. Man ska inte dra alla nätbutiker över en kant, det finns kämpande entusiaster där också precis som det finns kämpande cykelhandlare i kvarteret där du bor eller arbetar. Men de stora prispressarna maler sakta ner allt motstånd. Positivt i alla fall att momsen sänkts på cykelservice, bra för alla. Kanske borde momsen vara högre på allt som köps på nätet?

Jag jobbar kontorstider (sju dagar i veckan) och har svårt att hinna iväg till cykelbutiken men har hittat en lösning: När jag ville köpa nya däck för någon vecka sedan skickade jag min sambo. Genius. Levererat och klart på två timmar och jag behövde inte ens betala. När jag saknade slangar så fick jag dem levererade av min husmekaniker, han cyklade ”gärna” fem kilometer omväg i snörusket, för att samla sina Stravakilometer. Fraktkostnad noll, bara att swischa över köpesumman. Här är han på bild förresten, Jonas, hängiven cyklist och mek/säljare på Specialized ConceptStore. Jonas gillar sin dubbel cappuccino. 

Och när växelvajern gick av fick jag cykeln hämtad av Erik från 116. i utbyte mot en lunch. Servad och klar samma dag. Jag tror inte man behöver vara cykelcaféägare för att bygga upp ett socialt nätverk med möjlighet till utbyte av tjänster och gentjänster. Wiggle är billiga men behöver inte alltid vara den smidigaste lösningen. Kommer du inte iväg själv, våga be om hjälp, våga vara till besvär. Naturligt vill alla i din närhet hjälpa till och vara bra människor. Nästa gång får kanske du möjligheten att göra någon en tjänst. Och swisch så är det ekonomiska löst. Vad jag vill säga är: You don´t make friends with Wiggle. Du missar ett tillfälle att bygga relation, att få möjlighet att säga tack och ge någon annan möjlighet att säga varsågod. Du kanske tror att du sparar några kronor men som du vet slinker det alltid med något extra, som du inte behöver, så det blir inte billigare. Nu kanske det låter som att jag alltid gör rätt här men så är det inte. Men kanske ett rimligt nyårslöfte. 

När jag väl fått hem däck (Ground Control 29x2,3) och slang så får jag inte på det satans gummikadavret. Inte ens nära. Instant karma? Självbilden krackelerar, vad ska folk tycka nu? Gråt och gnäll. Känner det är viktigt att jag delar med mig av detta vuxenmanstrauma, jag tror det finns fler därute som gömmer sig i samma garderob. Kämpa då! 

Det har varit så här i tio dagar nu. Elva faktiskt. Jag återkommer när allt är som det ska igen.

 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-01-11 22:25


Ägd av 2016

Idag när jag tänker tillbaka på året som gått så känner jag en smula maktlöshet, det är så mycket som hänt som jag inte kunnat påverka. Det har inte kommit några stekta sparvar flygande i munnen direkt. MEN, det jag har kunnat påverka har varit bra. Summa summarum vill jag säga att det har varit ett gott år. Det är inte så att jag förtränger det som händer i omvärlden, snarare tvärtom. Mitt eget liv i relation till död, politiska misshaps och katastrofer känns förhållandevis enkelt. Okomplicerat. Tryggt. Och bra. Kanske har jag varit närmare livet i år än tidigare, just på grund av all skit som hänt.

Och jag tror att cyklister gillar att vara nära livet, det är därför vi tränar hårt, kör extrema lopp, plågar och pressar oss. För smärtan kastar oss rakt in i livet självt. Riktiga känslor. Vakenhet. Närvaro. Det vi förmodligen saknar i vardagen. Och det skapar också en känsla av gemenskap, vi delar något viktigt i en hård, oförutsägbar värld. Kanske en illusion ibland, men min erfarenhet är att man får riktiga vänner i krävande sammanhang.

När jag funderat en stund över detta känner jag istället en smula tacksamhet. Att säga det är en kliché, men jag är priviligierad. Blir egentligen aldrig mer kränkt än när jag ska cykla uppför.

Och på tal om uppförsbackar så ställde jag klockan på 05.15 i morse för att kränka av mig själv i årets sista Le Peloton. Två gånger i veckan startar en grupp cyklister 06.00 för att köra så hårt de kan i en timme. Med efterföljande frukost på Le Mond. Normalt sett är jag med och fixar frullen men har känt svårt träningssug senaste dagarna.

Till start var vi åtta tappra med differentierad kapacitet, från ex-proffs till tyvärr mig. Eländet börjar med en seg stigning någonstans bakom Hammarbybacken, därefter sand och grus som försökte sluka cykeln hel. Eftersom jag har så dålig försäkring kämpade jag på. Motvind. Sjukt jobbigt. Och härligt. Endast i skenet av min egen lampa gnetar jag vidare men ser de andras lyktor långsamt glida ifrån mig. Till slut helt tomt men jag känner stigarna väl. Mäktig känsla, nästan som att nattdyka.

Tre mil senare samlas vi för frukost. Alla är glada, såklart. Utom en som fick punktering i mörkret (please låt det aldrig hända mig, inte halv sju på morgonen). Jag är också glad, det är en krävande bana och jag tillåter mig själv att vara nöjd. Bara att gå upp så tidigt (normalt sätt vill man ju klippa till alla man möter innan halv sju på morgonen) Men blir snart också lite kritisk; jag borde vara snabbare. Inte lika tung. Vill och borde kunna bättre. Det är inte ett misslyckande samma rang som Andrés polarexpedition, men jag kan heller inte vara lika nöjd som Rissveds efter OS-guldet. Sansat driv att träna hårdare, bli starkare och lättare. Det får bli mitt nyårslöfte, och ert också tycker jag!


Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-12-30 17:42


Gymselfie - check

Hallå och god fortsättning!

Skönt med några dagar hemma hos familjen, fick sova ut ordentligt. Eller kanske mer än ordentligt. Nästan oroväckande hur mycket jag sovit, så fort jag lade mig i sängen eller satte mig i soffan. Snark. Sov överallt utom i bilen.

Vitaminas y proteinas        Vitaminas y proteinas.

Spegelbilden är inte särskilt imponerande just nu så lusten att börja träna systematiskt har börjat krypa sig på. Jag gillar att invänta lusten att börja träna. Planera pass, sätta mål, ställa om kosten. Prioritera bort jobb.

Det blir mjukstart i veckan med lätt genomkörning. Kör då oftast en egenmodifierad MAQ-övning, funkar både som uppvärmning och som styrkepass, beroende på antal kilon på stången. MAQ syftar till att uppnå förbättrad neuromuskulär kontroll (typ dom små stabiliserande muskelgrupperna) för att sedan tekniskt kunna behärska högre belastning, i exempelvis knäböj. Bättre balans, koordination och smidighet. Minskad skaderisk.

         Första gympasset på några månader. Har aldrig fotat eller filmat mig själv på gymmet förut, på förekommen anledning.

Om du vill testa, börja med enbart stången och ha som långsiktigt mål att klara övningen med halva din vikt. Stressa inte. Fem olika övningar, sex reps av varje. Upprepa tre eller fyra gånger. Hoppen är kanske inte nödvändiga. Glöm inte att få med tårna.

Märkligt ändå med träning och kost. Jag upplever att många är öppna när det gäller träning, man tar till sig nya idéer och metoder. Överbetalar en PT eller vänder sig till olika center för individuella träningsprogram. Men om man råkar knysta något om att förändra kostvanor behöver man först ta ut ett säkerhetsavstånd. Politik, religion och bacon kan starta oroligheter. För några veckor sedan bjöd vi in till ”Träning och kost med Lars Frölander” på Le Mond. Alltså ”världens bästa simmare”-Frölander. Bara 25 anmälde sig och vi fick ställa in. Och det var inte Lasses fel. Jag gjorde förmodligen bort mig som skrev kost i titeln, för jag hörde direkt hur det började muttras.. Är inte detta intressant?

Och att vi hellre söker viktnedgång på våra cyklar än på oss själva. Helt klart intressant.

I förberedelserna inför eventet hade jag möjligheten att prata kost med Lars, hans erfarenheter gav mig verkligen en tankeställare. Ser fram emot att få mina testsvar när det gäller födoämnesallergier. 

I morgon är det Abloc Winter Challenge, a.k.a. Vintervättern. Förra året var galet, vi körde 33 mil på 18 timmar. Det snöade i 25 mil. Vädret ser ut att bli bättre i år, om än lite blåsigt.

Vintervättern 2015.      Ni vet, bromsarna slutar fungera, vattnet fryser till is, armarna domnar bort. It´s a beautiful race.

I veckan ska jag köpa nya fetare däck till min cross countrycykel. Har suktat efter en ren stigcykel under hösten men det ser tyvärr ut som att jag får nöja mig med nya sulor. Är jag inte för seg på söndag så hoppas jag på testtur, har inte stökat runt i Hellas på evigheter, stor abstinens…

På lördag kör vi CX Resolutions från Le Mond, sista milen för i år. Vi avslutar med belgiska våfflor och prosecco. Det förtjänar vi säkert.

Kanske hinner jag med en blogg till innan nyår, en sammanfattning av 2016 och med löften inför 2017. Och dessa löften gäller givetvis er alla!

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-12-27 21:13


MTB is coming

Häromkvällen var jag bjuden på glöggmingel, det är sånt som stockholmarna gör. Vi var enbart cyklister och det pratades enbart cykling. Inga konstigheter. Men det intressanta var att det enbart pratades MTB. Landsvägscyklisterna har köpt nya fina stigcyklar.               Det lät:-Herregud vad svårt det är! (jag tror jag måste köpa en ny Raffatröja)               Eller: - Jag cyklade sex kilometer på tre timmar! (jag tror jag måste köpa nya Raffastrumpor)

Av de cyklister som kommer till Le Mond har jag märkt att fler och fler byter från landsväg till skog. Till mtb, cykelcross eller gravelbike. Det är fantastiskt. Några byter också till triathlon, eller swim-run. Inte lika fantastiskt!

Det är en utmaning att i vuxen ålder lära sig något nytt, träna upp balanssinnet och våga cykla genom de mest tekniska partierna. Lättare om man är 14 år, när hjärnan inte är riktigt färdigväxt.

Kvällens mingel gästades också av stigchefen själv, Karin Pehrson från Stockholms stigcyklister. Karin berättade att det fortfarande finns kommuner runt Stockholm som vill förbjuda stigcykling. Alltså personer i dessa kommuner som engagerar sig för att få bort cyklingen från ”deras” stigar. Så vi behöver också engagera oss. Skicka in medborgarförslag, gå på nämndmöten och vara rädda om stigarna vi cyklar på. Karin kan inte göra allt. Se vad Oscar Ekstam gjort i min hemby Blomstermåla, byggt en hel mtb-park med kommunen i ryggen. Det går.                                                    http://www.monsteras.se/Fritid/Motion-och-friluftsliv/Mountainbikespaar

Känner att jag inte är riktigt färdig med Stellenbosch och Sydafrika än, för det var fantastiskt.

I september cyklade jag och Jennie runt i Hellas och Nackareservatet. Calle Friberg hängde på och det var helt sjukt bra. Bl.a. pratade vi om underlaget i Hellas kontra Stellenbosch.

                                     

Tydligen skulle det vara lösare och marken full av stickor, slanglöst ett måste. Jag var lite orolig för att det skulle vara slirigt men jag minns faktiskt inte att jag hade ett enda släpp. Som ni kan se på filmerna är jag inte Dan Atherton-snabb men ändå. Tyngden på bakhjulet, lita på framhjulet.

Känner mig emellanåt tacksam över att utrustningen är så bra; cyklarna, däcken, hjälmarna, kläderna, glasögonen. Allt är så jävla bra. Och dyrt. Det är också bra, att studsa runt i skogen som 41-åring känns ok så länge cykeln kostar över 50 000!

 

Sydafrika för övrigt. Vi flög tyskt för cirka 6 000kr och det är skönt att inte bli jetlaggad. Helsinki time. Som alltid dömer jag resmålet efter kaffet. Eller caféerna. I Stellenbosch finns bl.a. cykelvänliga Ride In och Caveman. Ride In är förresten till salu, any takers? I Kapstaden hittade vi Origin Coffee Roasting och härliga Anthony´s Golden Cup Coffee Shop på Loop Street.

                                       

I Sverige dricker vi näst mest kaffe per person och det märks även på våra rosterier, som jag tycker är bäst i världen. I Kapstaden berättade en barista att ”desto mer man rostar en böna, desto mer smakar den”. Okej, det beror givetvis på vad man är ute efter för smak men om man vill undvika en bränd böna och istället vill känna nyanserna av citrus, jasmin, persika, nötter, kakao, äpple, plommon, etc så är svenska rosterier oslagbara. Bryggkaffe var svårt att hitta, istället hänvisas man till Americano eller Lungo. Suck.

                                        

Här har vi beställt in en runda Flat White; dubbelshot espresso med lite mindre skum än i en cappuccino.    

Gällande vårt Wi-Fi kan jag säga att det fungerade från och till…………. Jag kunde i alla fall ta hämnd genom att stjäla hens vingummin. Inte dom svarta då, det vore att gå till överdrift.  

För er som är sugna på Stellenbosch går det bra att kontakta Jennie Stenerhag på jennie@newlinesport.co.za så styr hon upp transfers, boende och guide. (Välj rumskompis med omsorg)

Slutligen, jag lovar och svär att aldrig instagramma mina cykelstrumpor! Lova det ni också kära mtb-vänner.

  

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-12-20 23:37


Coffee made me do it

Hallå och välkomna! Bloggpremiär för mig och jag är full med huvudbry. Kommer någon att läsa? Kommer någon att bry sig? Kommer jag att få nya vänner? Eller kanske ovänner? Vi får se. Först ett stort tack till Lidingöloppet MTB och Bicycling som ger mig detta utrymme!

I dagsläget är det fortfarande luddigt vad jag ska skriva om men det jag funderat mycket på är: -Varför gillar jag MTB? Jag tror att den frågan blir röda tråden, att förklara för mig själv, så att jag kan sätta ord på det och inspirera fler. Förhoppningsvis kan jag även hjälpa er som läser att förstå, förklara och motivera för er själva och andra. Så att vi kan sprida ordet, ta över världen. Hoppas vi kan hjälpas åt med det.  

Utöver att skapa en ny världsordning antar jag att det blir lite kaffesnack och tankar kring sånt som händer i livet i övrigt. Säg till om det blir outhärdligt.  

För att krydda till det lite extra har jag som målsättning att dricka två koppar ljusrost innan varje text, så att innehållet blir härligt koffeinstint.

Coffee made me do it.

Då börjar vi.

Igår kväll kom jag hem från Sydafrika där jag och ett gäng andra cafécyklister stökat runt i Stellenbosch tillsammans med MTB-proffset Jennie Stenerhag. Helt f##king j###la unbelievable på ren koffeinsvenska!!!

Jennie bor sedan drygt 10 år i Stellenbosch, i alla fall på vintern. Från maj till oktober vinner Jennie tävling efter tävling hemma i Sverige, i år bl.a. långloppscupen och Cykelvasan. Jennie siktar närmast på att vinna världens största etapplopp, Cape Epic, i som går i mars. På våra fyra cykeldagar samlar vi ihop tillräckligt med kilometer och höjdmeter för en dryg etapp, så hårt är det. EN!

Jennie har alpin bakgrund men bytte snart till MTB. Efter en ryggskada började hon cykla landsväg men var ganska snart tillbaka i skogen igen. Som Jennie själv uttrycker det, med ett leende, full med adrenalin- och endorfiner, efter en fantastisk utförskörning: -När jag är här kan jag inte fatta att man vill vara i den där skiten! Och syftar på att trängas med bilar på landsvägen. Och vi håller såklart med. Det vi ser är mäktigt, vyerna är svåra att beskriva. Berg och vindalar. Klättringarna är oändliga. En trail heter g-spot. Ni förstår. Det är lugnt och stillsamt. Det enda vi hör är våra egna andetag när vi klättrar (och kanske tvivlet när det börjar blir riktigt jobbigt). En gång störs vi av en besprutningsmaskin som tömmer sitt innehåll över vinrankorna (Köp ekologiska viner, på riktigt).

Jennie har antingen morgontränat innan hon möter upp eller så ska hon träna efteråt. Under luncherna är vi öppenhjärtliga med hur bra vi tycker att allt är. -Just another day in South Africa, säger Jennie och skrattar. Och så är det. Otroligt bra cykling inom några minuter från bostaden, överkomligt prissatt fine dining till både lunch och middag och strålande sol. Men skulle vi vilja byta med Jennie? Nej, ingen av oss. Vi känner flera gånger att cyklingen är på gränsen, att vi pressas för hårt, att det är för varmt. Fyra dagar är tillräckligt, vi är turisterna, Jennie är proffset. Men självklart saknar vi cyklarna så fort vi återlämnat dem, då har vi glömt lidandet, det är så vi funkar. Jennie är på en annan level, extremt professionell och strukturerad i sitt arbete, hon vet vad hon gör och hur mycket hon måste träna. Inspirerande och lärorikt på alla plan.

I planeringen inför resan luskar jag reda på att Jennie är sponsrad av en öltillverkare med bryggeri nära Stellenbosch. Jennie fixar såklart en rundtur av manager och brew mistress Anja. Vi är alla imponerade av Anja som skulle klå oss i både cykling och att dricka öl (och då är vi ändå gamla ärrade rugbyspelare). Där finns även ett kafferosteri och de gör sin egen choklad. Stället är boss. 

Mer text, bilder och filmer från Stellenboch kommer senare i veckan. Då ska jag även beskriva hur det är att dela rum med en person som fiser så att vårt Wi-Fi lägger av..

Skriv ut Permalink Kommentarer (5)

2016-12-13 21:21


Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser