MTB-bloggen - Kalle | Bicycling.se
Annons

MTB-bloggen - Kalle

Lidingöloppet gav mersmak

Lidingöloppet MTB done and dusted. Det har varit en rolig tid från december till nu; bloggen, förberedelserna och livet i övrigt. Jag trivs med att ha små mål, ett "event" att se fram emot och fokusera på. Prestationen i sig är kanske inte så viktig, längre. Bra eller dåligt vet jag inte men sunt intalar jag mig. Jag har tävlat, vunnit och förlorat tillräckligt. Nu vill jag ta ut mig lagom, inte gräva för länge eller för djupt. Jag sparar de sista krafterna till mitt civila liv. Balans. (Här kommer dom, bortförklaringarna!) 

Sista veckorna har varit helt ok ur förberedelsesynpunkt. Träningshelgen var såklart det roligaste och mest minnesvärda. Jag fick in några gympass, ett spinningpass och några rundor i skogen. Frisk och kry. Starka ben men inte så mycket flås, fast tillräckligt bra för att jag med säkerhet skulle ta mig runt.

Vilade från träning torsdag och fredag. Testade också något nytt; att ladda depåerna med rödbetor. För uthålligheten. Första drinkarna smakade underbart men på morgonen innan loppet tog det emot. Magen var inte supernöjd och jag var illamående när jag cyklade till caféet. Kanske berodde det på syntkonsert på Friends med middag och fri bar kvällen innan, men knappast troligt. På caféet åt jag en ostmacka och en acái-bowl, superbäret från amazonas med massa bra energi och utan socker. Det var visst surfare och capoeirare som var först med att ta bäret ur djungeln. Och jag tycker det funkar, dessutom upplever jag ett lyckorus. Men det kanske beror på; cykla + känna sig pigg = ger den effekten.

Anyway, kokade stuvning, blandade sportdryck och fixade/trixade innan jag kunde ta cykeln mot Lidingö. Med 80 minuter till start var jag en aning stressad. Men det var lugnt. Vid startområdet mötte jag Tony Helmersson, en av ledarna på träningshelgen. Tony flinade sådär som bara en person med en riktigt lurig räv bakom örat kan göra. Tittar man noga så ser man det. Han är trots allt gammal mästare i både downhill och speedbike. Galet. Tony var pepp!

Ingen kö vid nummerlappsutdelningen så jag hade oroat mig i onödan, som vanligt. 15 minuter innan start var jag färdigmonterad och redo. Otroligt bra förresten med start 12.05, oftast brukar motionslopp betyda bagarväckning 04.30 eller kanske till och med starttid 01.30. Nu hann jag till och med jobba två timmar innan start. Tummen upp. 

Hälsade på några jag kände men ingen var särskilt pratsugen, alla i sin egen bubbla. Körde med undertröja och armvärmare vilket visade sig vara helt perfekt i den 14 gradiga luften. Färre tjejer vid starten än jag förväntat mig, lite trist. På lägret var det nog en fjärdedel tjejer, vilket gav utmärkta möjligheter till mansplaining: Du borde sänka sadeln lite, mer luft i däcken, osv. Mansplaining och Lidingö går väl hand i hand? Vilka fördomar va.. 

När vi i startled 2 rullar ut i sakta mak så känner jag mig fortfarande kräkfärdig, är grinig på rödbetorna men eftersom det går ganska långsamt p.g.a. trängseln är det ok. Jag mår fint. Det tar en timme innan det släpper och jag börjar piggna till. Innan dess har vi avverkat ett antal backar som ingen berättat om och dessutom Abborrebacken. När man är förberedd så känns det lättare. Abborrebacken gick inte snabbt, långsammare än på träningshelgen men jag kom upp i gott skick och hade gärna rullat ner på bakhjulet som herr Friberg. Fick i alla fall till några valpiga småskutt. Inte lika trångt längre och jag hittade en grupp medcyklister som såg ungefär lika starka ut som mig, tyckte jag. Undrar om dom tagit det som en komplimang? Är man nyfiken på hur snabbt man kör är det bara att titta sig omkring, hur ser dom andra ut? Vikt, ålder, fitness och så vidare. Jag insåg till min förtret att jag inte höll 3.25 Cykelvasatempo men ok ändå. Vi var ett gäng tungviktare som körde hyfsat samma lika i uppförsbackarna. Vi körde dock aldrig som någon grupp, det var lite som cafécyklingen. Ibland när jag tyckte det gick för långsamt gick jag upp och drog. Men jag hade inte så mycket att trycka ner i pedalerna och snart var de förbi igen. Hur gick det där till, nyss så otroooligt långsamt och plötsligt viner de förbi..

En kilometer efter varvning börjar benen signalera. Inte supermycket men jag noterade det. Många börjar se riktigt krispiga ut, som när man varit på krogen, missat sista bussen och måste gå hem en mil i regnet halv fem på morgonen. Men jag behövde inte gräva så djupt. Jobbigt men överkomligt. Drack totalt en dryg halvliter sportdryck, tog fyra GT och två gels. Jag hörde Calle Friberg säga att han aldrig tar annat än gels under loppen så det ville jag testa. Inga bars alltså. Borde druckit lite mer men fick inte upp lockeländet på min flaska under sista två milen.

Det är en händelserik bana, tiden går snabbt. Cykelvasan känns mycket längre, det är en härlig klassisk väg men lite småtrist ibland. I startfållan hörde jag någon säga att slutet är längre än vad man tror så jag sparade på krafterna och höll spaning efter hammaren. Vid 60 kilometersskylten pointade jag ut vilka som absolut inte fick komma före mig i mål. Tyvärr kom målet snabbare än jag trott och när jag kom in på målkurvan/rakan trodde jag det var två kilometer kvar. Fick ändå på en spurtrökare och tog två cyklister inne på stadion, helt oviktigt visade det sig men vadåda. Fick ner tiden under 2.46, en kvart snabbare än vad jag tänkt mig. Kom i mål lagom till priscermonin, det brukar vara så, och alla jag träffade hade kört snabbare än mig men jag var ändå nöjd. Jag mådde bra, hade tagit ut mig "lagom" och jag hade framförallt haft roligt. Inte bara bett till gudarna efter mållinjen och att smärtan skulle ta slut. Det kan man ju också göra men inte jag, idag.

Summa summarum så känns det skönt att det är över, men också tråkigt. Jag njöt igår och vill njuta igen. Men jag har massa annat att styra med nu, event och grejer på caféet, bl.a. en födelsedagsfest i veckan. Det är roligt när det kommer folk och vill boka födelsedagsfester;

- Hur många kommer? frågar jag.

- Cirka 65, svarar hen.

- Det tror du bara, svarar jag. Det kommer 40. Det gör det alltid. Om det inte är influensatider. Eller snökaos. Kanske lika universellt som som att inga människor är längre än sex personer från varandra?

Tack till Bicycling och Lidingöloppet för att jag fick möjligheten att blogga och cykla. Tack också till Rönneberga konferens, Access Rehab och 2XU. Mest tack till alla er cyklister som läst bloggen, cyklat och varit peppade på Lidingöloppet under våren. Hoppas ni hade en riktigt bra cykeldag! 

Vi ses i skogen eller på Le Mond!     

  

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2017-05-08 10:00


Min cykel är bättre än din cykel

Så, nu är sista förberedelserna gjorda, bara vila och äta fram till loppet på lördag! Typ. Ska koka stuvning på lördag morgon och sedan cykla till starten på Lidingö, inte min vanliga uppvärmning. Det är uppenbarligen olika men jag trivs bäst med att köra helt slut på mig själv innan ett lopp och sedan vila i två dagar. Jag behöver inte "väcka" benen dagen innan som många andra. Igår var jag på gymmet och "maxade" i knäböj, 130kg är ändå ett ok resultat med tanke på hur lite jag tränat. På Lidingöloppets MTB-helg fick vi lära oss av Access Rehab att det är bra att maxa på gymmet. Alltså inte köra 3x10 eftersom det tränar uthållighet och inte maxstyrka. Och jag köper det, känner mig starkare. Men var orolig för skaderisken. Jag fick ett träningsprogram av Access Rehab i januari och jag har följt det sporadiskt. Men igår när jag satte mig på landsvägscykeln för första gången sedan oktober var det märkbar skillnad, hade inga problem att komma ner lågt över styret, kändes riktigt bra! Ser som vanligt mindre bra ut.

Efter gymmet cyklade jag Lanterne Rouge från caféet, på onsdagar körs det alltid samma landsvägsrunda ut mot Gustavsberg, det är stötigt och mycket sprättande uppför backarna med 4-5 fasta uppsamlingsplatser. Alla ska med hem. Lite trött i benen redan innan men tog mig hem utan större besvär, dock hjälplöst avhängd i de flesta backarna. 

I måndags körde jag Le Peloton CX-banan som är på grusväg och stig, lik Lidingöloppet bitvis. Avslutade med Hammarbybacken.. Jag känner att jag har ungefär en timme i kroppen, sedan återhämtar jag mig inte. Blir tufft på lördag helt klart. Positivt är att tekniken slipats under träningshelgen med Calle Friberg och co. Får med mig farten uppför backarna och väljer ett smartare spår i snabba kurvor och stökiga passager. Lite överraskad över att det var så lätt att förbättra cyklingen, allt sitter inte i lungor och ben.

Det var b.t.w. en mycket trevlig helg ute på Rönneberga, proffsigt upplägg och genomförande. Funderar på att anmäla mig nästa år också, bara maten är värd anmälningspriset. Sköna och kunniga ledare fångade upp 30-talet nybörjare och erfarna. Missade en del av fredagens teknikpass p.g.a. att jag tvungen att byta hela drivlinan, kassett, klinga och kedja. Ingen billig historia när man väljer att cykla på en lätt cykel. Men nu är cykeln snabb som fan! Det är viktigt att intala sig det på startlinjen.

Kommer köra med ett brett framdäck (2.3) med ganska mycket dubb, förhoppningsvis känner jag mig trygg i rullgruset.

Blev seedad i startgrupp 2 så på lördag är nog första gången på ett lopp jag blir omkörd av fler än jag kör om. Får se hur mitt psyke klarar det där. "Everybody has a plan until they get punched in the face" som Mike Tyson sa. Precis så.  

I år har jag loggat knappt 23 timmar och 41 mil på Strava, kanske min "sämsta" säsongsöppning ever. På Strava finns förresten en grupp som heter Stockholms Explorer Klubben. "Weekend group rides to the yet unknown". Alltså landsvägcykling med inslag av grusväg. Som MTB-cyklister kan vi förstås fnissa åt detta, när cityslickerscyklisterna cyklar grusväg och får det att låta som om de är Cristofer Columbus. To the yet unknown! Ett klädmärke har bestämt att nu är det grus och packning som gäller. Man ska vara en explorer. Eller varför inte cykla "Credit Card Touring", man packar bara kreditkortet och köper det man behöver. Otroligt äventyrligt. Eller inte. Kan i så fall rekommendera dokumentären America Recycled från 2015. Två bröder cyklar mellan döende och alternativa samhällen i USA. Äter roadkills och folks sopor. Drar kanske upp en fisk ibland. Träffar människor som valt en annan väg i livet. Nya perspektiv, andra möjligheter. Explorer.

Jag är imponerad av Arminda och Viktor som jag skrivit om tidigare. De cyklar till Malaysia och i deras plan ingick bl.a. att bo hemma hos folk som de träffar längs vägen. Kliva över någons tröskel och ta emot vad som erbjuds av mat, dryck och andras perspektiv på tillvaron. Modigt. Nyttigt. Att cykla med vänner är härligt men det är inte direkt ett verktyg för personlig utveckling, snarare tvärtom. Men i en cykel finns så mycket inbyggd frihet om man bara vill. Det går såklart att utforska sin viljestyrka genom att utsätta sig för fysisk smärta. Med cykeln går det också att utforska sitt medvetande på andra plan, att cykla till möten med nya människor som inte tycker samma lika. 

Vad jag vill säga är kanske att det behövs en balans i hur vi utmanar oss. Livet är för kort för fyror i källaren. Att som motionär cykla 2000 mil på ett år kan vara ganska endimensionellt om det inte balanseras av andra utmaningar.

Sitter här och funderar på hur jag ska utmana mig själv efter Lidingöloppet och kanske trillar polletten ner nånstans uppför Abborrebacken?

Skriv ut Permalink Kommentarer (4)

2017-05-04 19:01


Fula fula april

Spenderade helgen ute på Sörmländska landsbygden och fick ett välbehövligt break på 52 timmar från caféet. Men arrrgh vad seeegt att komma igång igen! Vila är härligt nödvändigt. Vädret var knas men det störde inte, däremot flödet i mina sociala medier... Känns överflödigt att kritisera beteenden på nätet men mitten av april får mig verkligen att bryta ihop. Varje år. Det är klart att ingen tvingar mig att ha Instagram men jag tror ändå det är viktigt för business, att uppdatera en gång ibland för att påminna om att vi fortfarande finns och för att bjuda in till diverse event och grejer. Och jag tror också att det är viktigt att följa vissa konton, framförallt företag, för att vara uppdaterad kring vad som händer i cykel- och cafévärlden.

Men alla dessa selfies från Mallis och motsvarande… Please kill me.   

Det finns en del privata konton som är inspirerande, exempelvis thebikeramble. En 23-årig tjej som cyklar jorden runt på egen hand. Vem kan inte tycka det är intressant? Bilderna är snygga och hon skriver genomtänkt med ett syfte. Unikt konto och vad jag antar en unik människa. Eller varför inte Oscar Ekstam som snäpper fina bilder och samtidigt etablerar MTB-områdena i Mönsterås och Blomstermåla. Med syfte och genomtänkt.

Men 10 selfies från en Mallisvecka?? Med påföljande #ordbajs

#killme #justdoit

Det är då det roliga och nonsensaktiga med FB och IG förvandlas till allvar, för det är galenskap. Vad man har trott är respektabla förebilder förvandlas till helt omdömeslösa... Det är klart att det finns elit och motionärer inom alla områden och jag borde kanske bara avfölja och gå vidare. Men jag måste skrika ut att detta är fel, HALLÅ!! #pinsamt #varärstilpolisen #ingenärintresseradiårheller

Vet någon förresten om det går att välja bort hashtags? Tänk om jag kunde ta bort #mallis, #mallorca, #formentor, #sacalobra från mitt flöde.. 

Fyra snabba tips för Instagram:

  • Vad för nytt kan jag tillföra mina följare?

  • Vad i min upplevelse kan inspirera och lära ut något till mina följare?

  • Har du betalat fullpris för din utrustning och ändå företagshashtaggar, think again.

  • Ny solbränna ser bäst ut i svartvitt filter.

Till helgen är det i alla fall ”Camp Lidingö” som gäller, träningsläger fredag till söndag med Calle Friberg m.fl. Boende med SPA på Rönneberga konferensanläggning, som upplagt för Instaspam.

Hoppas på en bra träningsvecka dessförinnan: Två timmar gym igår (kan knappt röra mig idag), Tisdagsrajden ikväll (det ska snöa), spinning imorrn och gym torsdag. Även om jag är cafécyklist vill jag inte göra bort mig. Vi är alla tävlingsmänniskor i grunden och vi älskar att prestera. Älskar du inte att prestera är det något fel, på riktigt. Se till att få det åtgärdat. Lovar såklart att lägga ut massa risiga bilder på mig själv och knåpa ihop dom töntigaste #hashtagsen jag kan. Anfall är bästa försvar. Men att få till en grisrosa mallisbränna blir nog svårt, prognosen säger tyvärr blektjock. Får se vilket filter som funkar bäst mot det.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2017-04-18 13:25


Det drar ihop sig!

Det har börjat pirra lite i kroppen. Förmodade anledningar: Vår, fredag, Paris-Roubaix på söndag och det är bara en månad kvar till Lidingöloppet MTB! Jag är faktiskt lite nervig, jag har aldrig kört banan så vet inte mycket mer än att det ska vara mycket upp och ner. Inte långa backar men befarar att jag kommer ha svårt att hitta en behaglig rytm. För jag gillar ändå när det är behagligt. Och med rytm. Min målvikt är 93 kilo, ganska mycket att släpa runt på och då hjälper det inte att min cykel väger som en påskkyckling.. Ser fram emot Lidingöloppets träningshelg 22-23 april, självklart för själva träningen och att hänga med alla cyklister men också för att få vara ledig. Jag har jobbat 97 dagar i sträck, om jag räknar med min födelsedag då jag faktiskt bara jobbade en halvdag. Lite segt att komma upp på morgonen och väldigt hjärntrött om kvällarna, men i övrigt fit for fight.

Ska ut och stöka i Nackareservatet med Mr X i eftermiddag (bästa avslutningen på en kontorsvecka) men jag vet inte om det är så bra träning, mest roligt och kanske med några pulstoppar. Det är ”tyvärr” för tidigt att avsluta med X antal ryck uppför Hammarbybacken, tror fortfarande att de ha liftarna igång.. Inför eftermiddagen har jag lovat mig själv att idag ska jag sänka sadeln med två centimeter, för att slippa balansera på framhjulet. Min nästa present till mig själv blir en drop-post, eller kanske en helt ny cykel med drop-post. Yes please.

Annars då. Greg LeMonds syrra ringde i förra veckan. Hon vill beställa take away: Åtta muggar och lite annat. Så igår skickade jag ett fint paket till Reno, Nevada och det kändes ju inte fy skam. Förhoppningsvis kanske det dyker upp en bild på Mr LeMond med en Le Mondmugg inom kort. Men han är busy nu, ska sälja huset, flytta till Louisiana.. 

Caféet rullar på bra, nya kocken, Thai Domi, har fått igång luncherna och vi har bra snack när vi ses. En ny märklighet bara är alla knäckta kvastskaft jag hittar i städskrubben, vem knäcker dem?? Varje vecka springer jag till järnbutiken och köper nya. I måndags kom jag tillbaka med ett spettliknande skaft och sa nöjt till Domi; -Look look! Try to break this!

Domi tittade lugnt och självsäkert på mig, svarar: -I can break it.

Och höll kvar blicken tills jag tittade bort och jag insåg direkt mitt misstag. Jaja, skaften kostar ju inte så mycket..

Avslutar med en bild från imorse. Trevlig helg!

Photo: @lepeloton

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-04-07 11:27


Kort kort i skogen

Jag vill gärna skriva något om Sweden Bike Expo som var i helgen men det är ju lite att sparka in en öppen dörr.. Men om Bicycling la upp fem bilder från Mässan i Gbg tidigare i mars så la de upp noll bilder från mässan i Älvsjö. Om något var positivt så fick jag i alla fall ta med mig cykeln in, för det fanns ingen säker parkering utanför. Ryktet säger att det även nästa år kommer att vara två cykelmässor i mars. Och båda i Stockholm. Låt oss hoppas att det inte blir så.

Fick min Epic servad förra veckan så nu är den som ny. Dock vet jag inte varför min husmek envisas med att pysa ut luften ur däcken, alltid minimalt lufttryck. Funkar inte för mig, jag vill ha hårda däck, har säkert med mina 96 kilo att göra. Föredrar minimalt rullmotstånd före bekvämlighet. Är äntligen igång med träningen igen, två fantastiska rundor i Nackareservatet den här veckan och två spinningpass. Premiär för kortkort i måndags, hur nice?!

 

Söndag.

Måndag.

Jennie och Jenny vann sina klasser i Cape Epic. Från mitt perspektiv framför datorn var det aldrig direkt spännande, knappt jobbigt. Efter segrarna i prologen så kändes det solklart. Dock kunde allt tagit slut för Jennie på fjärde etappen. Värsta rivalerna hade fått en lucka och såg sin chans, Jennie och Esther jagade efter men då blir plötslig Esther man-prejjad av stigen och fastnade uppe i ett träd: 

https://www.facebook.com/capeepic/videos/10155257826518319/


Jag frågade Jennie hur hon upplevde situationen:

  • Ja, en snabb sekund trodde jag att det var över, hon small i så hårt men kanske grenarna fångade upp henne istället för trädet. När hon väl kom upp så sa hon att hon hade ont i bröstet och det är ju aldrig bra. Tankarna gick väl ungefär att: -Shit nu är det över. Sen var det i stil med att vi måste få upp henne snabbt för de andra är långt före. När vi väl kom ur skogen var det bara gasen i botten som gällde. Jag tog i allt jag hade och bara tittade bak då och då för att vara säker att hon var med. Jag fick extra krafter just då, kände mig urstark för det fanns inget annat alternativ än att komma ikapp ;)

Jag försöker leva mig in hur de kände sig när de är tillbaka på cyklarna igen, fulla med adrenalin, urstarka lungor och ben och så jävla inställda på att komma ifatt. Snacka om intensiv upplevelse och snacka om stark prestation.

Igår var jag förbi Bon Mec på Henriks och Patriks release av Velochef del 2. Hade hoppats på smaskiga energikakor men fick hålla tillgodo med ost och trevligt sällskap. Osten tog mig i alla fall igenom 75 minuter spinning efteråt.

Note to self att aldrig igen boka in öl/vinprovning och utvecklingssamtal med kocken efter ett spinningpass, det ser inte bra ut när man somnar sittandes..

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-03-30 11:18


Cape Epic

På söndag går starten av ABSA Cape Epic, världens största etapplopp sett till antal elitåkare och mediaintresse. Fyra svenskar är nere för att köra, Jennie Stenerhag i dam, Jenny Rissveds i mix och Calle Friberg/Matthias Wengelin i herr.  

Världseliten är på plats, dessutom bl.a. cykelkrosslegenden Sven Nys samt före detta Springbokspelarna John Smit och Joel Stransky. Joel Stransky gjorde samtliga poäng för Sydafrika när de vann VM-finalen 1995 på hemmaplan mot All Blacks. Snacka om att han är stor där nere.

Joel Stransky avgör VM-finalen på en dropkick.  

Det är fyra personer som genomfört samtliga 13 Cape Epic, kallade the Last Lions. De har belönats med gulddetaljer till sina cyklar som är möjligt att spotta för dem med skarpa ögon längs med banan.

Åtta krävande etapper och förutom en kortare prolog så är längden 78-112 km och höjden 1 350-2 750. Addera 35-40 grader varmt på det. Queen Stage är etapp 6 som har en nasty klättring (Groenlandberg) i sand och sten som är 9 kilometer lång och lyfter 600 höjdmeter.

I jämförelse är Lidingöloppet MTB 61,3 km långt och 1 056 meter högt. Addera solsken och 19 grader varmt så har du en fantastisk dag på cykeln, no more, no less. Bara dryga sex veckor kvar nu.

Jag tog mig friheten att störa Jennie Stenerhag i förberedelserna med några dumma frågor:

Hej Jennie, hur är känslan just nu?

- Hej Kalle, det är lite nervöst men också förväntansfullt. Helt ärligt så vill jag bara att vi ska starta nu! Cape Epic finns med i tankarna i så många månader så när vi är så här nära vill jag bara köra i gång.

Med Jennie i Stellenbosch.

Har förberedelserna gått enligt plan?

- Ja det tycker jag! Visst finns det små detaljer som kanske inte hunnits med eller tävlingar som inte gick som det var tänkt (som när jag inte kunde starta för jag blev magsjuk under natten innan en 2 dagars tävling), men i det stora hela så har det gått enligt plan.

Hur laddar du mentalt inför ett så krävande etapplopp? 

- Det är svårt att beskriva hur man laddar mentalt, det gäller nog mest att ha rätt inställning och veta vad som kommer. Jag känner mig mentalt förberedd.

Hur är stämningen i svensklägret?

- Jag har inte träffat några andra svenskar så det kan jag inte svara på. :-)

Hur är stämningen i Stellenbosch?  

- Allt handlar om Epic för tillfället och det är mycket internationella cyklister här just nu och de flesta är nog här för Epic. Det märks i cykelaffärerna också att Epic är på gång, de har mycket att göra :-)

Å cykeln går bra?

- Min Scott Spark RC World Cup är helt fantastisk och fungerar helt som den ska, jag fick den i december och har inte haft några problem alls! Jag kommer att uppskatta Eagle kassetten i alla de långa branta backarna nästa vecka.

Tack Jennie!

Jennie fick bryta förra året och tvingades till hjärtoperation kort efteråt. Men är nu tillbaka starkare än någonsin. När vi var nere i december körde vi delar av några etapper på 2016 års bana, brutalt! Känns som att vi på fyra dagar fick ihop tillräckligt med kilometer och höjdmeter för att täcka in en etapp. 

Här på hemmaplan skiner solen riktigt gött runt lunchtid. Det är något speciellt med första vårdagarna när man vinterpendlat sig igenom mörker och kyla. Som en pånyttfödelse.

Lunchdate.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2017-03-17 15:04


Stigcykling och bike packing

I torsdags hade vi Stockholms Stigcyklister på besök, en förening som, om jag inte minns fel, bildades på Le Mond för cirka två år sedan. Stockholms stigcyklister är ingen vanlig cykelklubb, syftet är att föreningen ska fungera som en kommunikationslänk mellan stigcyklister och kommuner, myndigheter och markägare. Skapa samarbete, sprida information samt även att fixa stigarna. Så att alla vi andra kan njuta maximalt i skogen. Otroligt bra förening alltså. Jag älskar att det finns engagerade cyklister som tänker längre än sina egna hjulspetsar.

Jag pratade lite med Karin Pehrson som är kassör och en av initiativtagarna. Karin ser ut att vara 30-nånting och är säkert miljökonsult eller liknande. Karin säger att hon inte cyklat i skogen så värst länge, köpte första mountainbiken för snart fyra år sedan, en XC-hardtail som blev brutalt misshandlad över stock och sten i Hellas, och som i gengäld kastade henne över styret titt som tätt.

Foto: AJSå går det om man kör i armlös tröja.

Karin, varför stigcykling? 

- Det är en helt fantastisk kombination av det bästa som finns: skog och cyklar. Och kompisar, kaffe i termos, lera och fågelkvitter.  

Vad cyklar du på?

- I skogen: Kona Honzo, min stora kärlek. Till jobbet: Nishiki Crossroad. På crossrejsen: En Rose med nåt omöjligt modellnamn. 

Var cyklar du helst?

- Hellas allra helst. Men Lovön och Kärsön är ju väldigt fint också, sommarcykling med bad i Mälaren är oslagbart. 

Varför uppstod föreningen Stockholms stigcyklister? 

- Stockholms Stigcyklister uppstod 2015 ur spillrorna av föreningen HNS, Hellas och Nackaskogarnas Stigcyklister, som legat i dvala under tiotalet år. De senaste åren hade det blivit väldigt många fler cyklister i skogen och det fanns kanske ett frö till intresse från Nacka kommun att arbeta med cykling, men det fanns ingen representant för cyklisterna i det här området. De som cyklar i Hellas är ju sällan organiserade i någon klubb, utan man styr helt enkelt upp något på Facebook eller Happyride, och så drar man ut och hojar. Så vi ville skapa en mer formell röst och kunna arbeta långsiktigt med att främja stigcykling. Först var väl tanken att hålla oss mest kring Hellas och Nacka, men vi insåg snabbt att det finns så många fler intressanta områden att jobba med kring hela Stockholm, så vi lägger näsan i blöt lite överallt.  

 Foto: Gustav Blix

Vad har ni för mål?

- Rent generellt vill vi ändra attityder hos myndigheter och allmänhet så att stigcykling ses som en naturlig del av friluftslivet, och inte något som "förstör" i skogen. Vi har sett fall där man slentrianmässigt vill förbjuda stigcykling genom reservatsföreskrifter, men jag tror man kan ändra inställningen bara genom att förklara vad stigcykling handlar om och föregå med gott exempel ute i skogarna. En av de främsta sakerna vi jobbar med nu är ett samarbete med både Nacka kommun och Stockholm stad om utformningen av de uppmärkta spår som planeras kring Nackareservatet och Hellas. De är positivt inställda till cyklingen, men vi vill vara med under hela processen och komma med synpunkter från cyklisternas synvinkel så att det blir så bra som möjligt.

Hur många medlemmar har ni?

- 2016 hade vi 93 betalande medlemmar, och vi har närapå 1 000 hangarounds i facebookgruppen som följer det vi gör. 

Tajt eller baggy shorts? Vad är det egentligen för regler som gäller i skogen?

- Baggy alla dagar. Jag kör baggy på crossen också, och det är väl inte riktigt comme-il-faut så jag är inte rätt person att fråga om regler.  Och det här är ju helt och hållet min personliga åsikt, och inte någon officiellt uttalande från Stockholms Stigcyklister eller så, men asså... lycra är ju inte snyggt på någon! Jag var tvungen att lägga ner landsvägscyklingen som jag höll på med en mycket kort period av mitt liv på grund den förhärskande lycrakulturen. Dessutom blir det bara slamsor av både skinn och lycra om man cyklar i riktig skog där det finns stenar och pinnar som man krockar med.  

 

Ska du köra några lopp i år?

- Jag har redan klarat av ett lopp i år, SBR24 (Stockholm Bike Rally #24), i någon skog norr om stan. Fantastiskt skoj, och jag kom typ sist i vanlig ordning (men jag var iofs först i damklassen). Själva tävlingsmomentet är dock rätt oviktigt tycker jag, fokus på den typen av tävlingar brukar ligga lika mycket på cykling som på gött häng, öl och grillkorv. Oklart om det blir några fler rejs under sommarsäsongen, jag ska mest cykla runt i spanska berg och dricka vin, myscykla i Provance och äta ost och trampa runt lite i Slovenien och se vad man kan hitta på där. (Och i hemlighet drömmer jag om att cykla Deux Batards Trail i september, vi får se hur det blir med den saken).

Tack till Karin som ville svara på frågorna trots både magsjuka och tvättid. Och tack också till grymt jobb med våra stigar! Håller ni med Karin om dresscoden? Baggy om dagarna och lycra om nätterna får vi gissa. Diskutera gärna i kommentatorsfältet. 

Fotocred till: AJ, Gustav Blix, Wictor Dahlström. 

I fredags hade vi Bon Voyage fest på Le Mond för Aminda och Viktor som ska cykla till sydostasien, siktet är inställt på Singapore, give or take några länder, och klockan är inställd på ett år, give or take några månader. Rutten är ritad med tusch på en papperskarta och Viktor har vilat sig i form genom att inte cykla en meter sedan snöstormen i november.

Starten gick från Le Mond i tidigt i måndags, vi bjussade på acái-bowls fullproppade med positiv energi, så nu kan inget stoppa dem men det är inte utan att jag river mig lite i skägget och undrar hur det ska gå..? Samtidigt som jag själv vill göra samma sak. Åtminstone dagdrömmer jag om att cykla genom istan-länderna fram till Kina, bilderna jag sett därifrån är ren magi. 

Acái

Följ Aminda och Viktor på facebook (Cykelvägen) och Instagram (the_bikeway).  

 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-03-14 09:05


The extraordinary life of a cykelcafe owner

Haft en bra helg eller?

I fredags var jag på caféet 06.30 för att koka kaffe till pelotonerna. Det har blivit en stabil vana, klockan 07.00 varje onsdag och fredag ska kaffet vara klart. Normalt brukar jag vara ganska snabb att slänga ur mig oförskämdheter och pikar så fort tillfälle ges men om mornarna med Le Peloton håller den sidan av mig truten. Jag känner enorm respekt till cyklisterna som går upp 05.00 för att köra veckans hårdaste pass. Dom kommer till caféet och ser mestadels rätt oberörda ut men alla vet hur jobbigt det är, eller har varit. Jag vill såklart inte att vi ska prestera sämre och försöker få personalen att förstå det också. Det är cyklisternas stund. Pelotonerna märker såklart hur jag stressar upp mig för att allt ska vara på topp och ger gliringar. Att äggen kokat 30 sekunder för länge och sånt där. Men det kan jag ta. 

Vid 08.00 är jag på kontoret, har med mig lite bullar till fredagsfrukosten, eftersom jag varit tre år på samma konsultuppdrag. Uppdraget har löpt parallellt med caféet. Sätter mig sedan i en bil och kör 17 mil till Älvkarleby. Det börjar givetvis snöa. Käkar lunch ute på Laxön, pratar lite kaffe med ägaren. Jag undrar hur de kan få Lindvalls jubileumsrost att smaka bra. Det är vattnet säger han och just vattnet är en bra anledning till varför man ska dricka lokalrostat kaffe. Kaffet smakar bäst där vattnet liknar det där det avsmakats. Har sedan möte med en klient som spenderat senaste sex åren inom rättspsykiatrin, på avdelningar med hög säkerhetsklass. Nu ska han flyttas tillbaka till Stockholm. 

Är tillbaka på kontoret 17.30, cyklar försiktigt mot Le Mond, hinner hämta ut en tavelram och passepartout innan 18.00. På caféet väntar Per som ska hjälpa oss att sätta upp nya hyllor. Han har med sig tre lådor med verktyg och jobbet är klart på några timmar. Jag och sambon bråkar lite om belysningen men i det stora hela är vi nöjda och så jävla tacksamma för hjälpen. Hemma 01.30. 

Är på caféet igen 08.30 för att preppa för dagen och även för kvällen då vi ska ha treårskalas. Dom två bästa kockarna, Thai Domi och Oliver, är på plats så jag slipper bry mig om köket. 10.00 rullar det in ett gäng cyklister för cafécykling och ett gäng löpare som ska springa milen innan de är tillbaka för Brunch Like Hell. Högt tryck hela dagen, trots sportlov och Vasaloppshelg. 

Endurokillarna Kangas och Rissveds kommer in, jag blir lite starstruck och fcukar upp lattearten. Fan. Men som om dom kunde bry sig mindre. Senare kommer ett gäng cyklande finnar, de har tagit båten över för att testa våra stigar över dagen och ta färjan tillbaka igen. Men först vill de dricka öl. Den starkaste ölen vi har såklart. Finns inga bra stigar i Finland säger dom. De håller på att missa färjan men rullar ner mot Londonviadukten till slut. De är riktigt glada och ska komma tillbaka. Så grymt roligt.  

Vi stänger tillfälligt för att fixa till lite inför kvällen. Jag springer över till gymmet för dusch och snack med spinning-Glenn. Han har knäproblem och jag hinner aldrig träna men jag går i alla fall ner i vikt.

Treårskalas och caféet fylls på. Våra närmast sörjande har blivit en ganska stor skara. Det dyker upp en tjej som jag träffade i Tokyo för fyra år sedan, när vi var där för att cykla. Hon är från Australien och gillar att simma, hon har med sig en kompis som precis simmat mellan Nya Zeeländska öarna, det tog nio timmar. Han har också simmat runt Manhattan, 45 kilometer utan våtdräkt. Fräscht. Gubbarna från Bon Mec är på plats, de visar klipp med långfärdsskridskor och jag lyckas lura i australiensarna både överbliven glögg och julöl. 

Caféet är nästan fullt och det känns som att alla känner varandra. Strax innan 21.00 får jag höra; -Trevlig fest Kalle men va fan är tårtan? Som tyvärr utlovats. Varken jag eller sambon är så sugna på att preppa och jag försöker slingra mig; -Alla här är väl ändå bergsgetter som inte vill ha tårta? Nä tårta ska dom ha och tre tårtor är slut på fem minuter. Härlig utveckling ändå, första festerna vi hade så var det väldigt modest, både när det gäller alkohol och onyttigheter. Nu är det skillnad, fullt ställ! Eller kanske inte men mer sansad distans till amatörambitionerna. Det går att unna sig något ibland. 

Vi stänger 22.00 och jag hamnar på Malmen med ett gäng syrianer som tjänar 300 000 spänn i månaden på att sälja hårförlängningar på nätet. I säng 01.30. 

Klockan ringer 08.00, ger sambon en snabbis så att hon kan somna om innan jag drar till caféet. Ganska lugn dag, struntar i att betjäna kunderna en stund för att kolla på sista kilometern av Vasaloppet. Suck.. Jobbar tillsammans med Ellen som man skulle kunna beskriva som ung och nätt. Relativt vek kan man tycka vid en första anblick (betänk att jag umgåtts med rugbyspelare i femton år). Men fan alltså, hon är som en maskin. Snabb, effektiv och självgående. Lika pigg och glad 16.00 som 09.00. Jag tycker att jag jobbar hårt, plockar disk, springer ut med tallrikar, fixar och trixar. Ändå känns det som att hon ligger steget före.

Jag är i alla fall pigg och på bra humör, inspirerad av all kärlek vi fick på lördagkvällen och även av hur hårt Ellen och dom andra i köket jobbar. En bra dag på caféet, kanske inte ekonomiskt men i ett längre perspektiv. Det är bra feeling, stämningen är trygg och avslappnad. Det är ovanligt mycket skrikande ungar, gårdagen gör sig påmind en stund. Stammisarna Danny och Mollie, kommer förbi på pannkaksbrunch. Precis som dagen innan. Vi pratar bröd och Danny spexar lite, han är glad som alltid. Gästerna fnissar förstås och tar smygbilder. 

En timme innan stängning kommer cafécyklisterna tillbaka, de ser slitna ut, frusna. Ösmo och tillbaka. Kämpigt i kyla och motvind. Tom Yamsoppan sitter som en smäck och när de går är livet gött igen. 

Caféet behöver lite extra kärlek så stängningen tar fyra timmar. Jag avslutar med återvinningsstationen runt hörnet, som vi snyltar på, innan det äntligen är dags för hemfärd. Pengarna på SL-kortet är slut igen och kontot tomt så det blir till att gå. Gör inget. 40 minuter utan pod i öronen för jag behöver lyssna på mina egna tankar en stund. När jag jobbar mycket är det lätt att lite bli dum i huvet, blir för trött för att tänka klart. En promenad tvärsöver fina Södermalm rensar skallen. Planerar för kommande vecka, tre kvällsevent plus personalmöte. Ska jag cykla så får det bli på dagtid, blir bara vädret ok så ska jag nog komma loss en timme i Nackaskogen. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2017-03-06 11:10


Tre år med Le Mond

Igår fyllde Le Mond tre år. Märklig resa det varit, för fyra år sedan hade jag noll planer på att starta café, eller fik som en del kränkande uttrycker det. Då skrev jag en magisteruppsats i Leadership and Quality Improvement in health care. Så blev det med det.

Tre år är egentligen inte så lång tid men eftersom jag gått från att inte veta ett skit om cafébranschen så känns det nästan som att en livstid passerat, från födsel till där vi är idag.

Vi var väldigt nära att pensionera oss kring nyår men vi bet oss kvar, än är vi inte färdiga med Le Mond, vill gärna komma upp till den potential som vi kan måla upp framför oss.

Cafébranschen i sig är tuff med små marginaler och det råder överetablering, kanske särskilt på Södermalm. I globaliseringens tidevarv är det kedjorna som vinner och lockar dom stora massorna. Billigt och hög igenkänningsfaktor är good enough. Ett tips till alla som vill starta café, saknar du ett företag i ryggen bör du åtminstone ha kunnande. Vi hade inget. Vi överlät också driften inledningsvis, big mistake. Närvaro är förmodligen det viktigaste. Men vi har envist stretat på och skapat något som vi själva stundtals är rätt nöjda med. Visst, man kan få en bättre kaffe på Drop Coffee men hur kul är det att vara där? Och har de belgiska våfflor? En två tre fyra femton hipsters i samma outfit med samma veka uppfattning om verkligheten. Snark. Man kan dricka bättre öl på Akkurat men har de acai-bowls? Maten är bättre på mängder av ställen men hur intressant är det? Jag vet inte om det bara är jag som tycker det men på Le Mond händer det alltid något. Det är roligt att se vanliga gästers reaktioner när det rullar in sylvassa racercyklar eller fullblods stigmaskiner. Man ser hur det tittas, tisslas och pekas. Cykelägarna njuter av uppmärksamheten. Och leendena sprids kring borden. Detta skänker mig också en tillfredsställelse, jag förstår att gästerna förstår att Le Mond är inte en kuliss, vi finns för cyklisterna. Det är på riktigt. När vi rekar caféer och restauranger så får jag ofta känslan av att allt är en kuliss, det är på låtsas. Men det är kanske så många vill ha det; på låtsas. På riktigt är för jobbigt. Visst, man behöver gå på bio ibland, för fiction och verklighetsflykt. Men att låtsas att en kuliss är verklighet, det köper jag inte. På ett sätt kanske vi också är en typ av verklighetsflykt, man kan ta med sig sin kära cykel in och vara sig själv för en stund. Men istället för Norrlands Guld säljer vi Sluta Lipa IPA. Lite av: Skärp till dig, gör något av ditt liv, sluta gnäll. Och så vidare.

På ett sätt har Le Mond varit ett sidoprojekt för mig och min sambo men det har ändå varit där vår passion funnits. Det är Le Mond vi tänkt på, pratat om, bråkat om, skrattat och gråtit med. Kanske var det ett dumdristigt beslut, i perioder har livet känts ovärdigt, att aldrig ha pengar, aldrig tid eller ork att träffa vänner, strul med personal, jobb dygnet runt och sova i en lägenhet som sunkar ihop. Man är 40 år och får gå hem eftersom alla konton är tomma. Sånt där. Så ska det inte vara men kanske är det nyttigt? Och skaffa barn har inte funnits på världskartan, antingen gör vi det ena eller det andra. Jag har kanske aldrig varit tillfreds med att arbeta 9 till 5. Jag har alltid engagerat mig vid sidan om, i förenings- och styrelsearbete, hobbyprojekt som fotografering samt såklart träning i olika former. Jag går all in, ofta självutplånande. Men självutplåning är härligt, det vet ni cyklister.

Vi har tagit små andningspauser genom att resa, många gånger i jakt på både avkoppling och inspiration. Det ser ganska lovande ut nu men vi vet såklart inte hur framtiden ser ut, klarar vi oss i sex månader till så borde ekonomin vara i fas. Men så har jag tänkt rätt länge nu. Anyway, här kommer några av höjdpunkterna hittills på Le Mond!

 

Frukost för cyklisterna i cykelbuds-EM 2014.

 

Roller race.

 

Alla härliga mornar med Le Peloton.

   

Gary Fischer dök upp oanmält. Själv satt jag på Arlanda och försökte hålla god min för min sambo. Lite surt men semestern var bra den också. 

Bike-swap meet + Soup.

Slutligen, jag kraschade på väg till jobbet för en dryg vecka sedan. Min S-works Epic klarade sig fint, byxorna not so much. Blev snabbt påmind om att jag byggt upp ganska mycket kax, att olyckan aldrig händer mig och så vidare. Krasch, sedan reser man sig upp med svansen mellan benen och vill rusa bara hem och krypa upp i famnen. Uppenbarligen är jag inte så tuff som jag tror, även om det är ganska mysigt att spegla sig i köttsåren..

I helgen ska vi fira på Le Mond (Välkommen!) och nästa vecka är det dags att ta tag i träningen ordentligt!  

Skriv ut Permalink Kommentarer (3)

2017-03-03 09:40


Äntligen ute i skogen igen

Så fick jag äntligen komma ut i skogen, och på årets hittills vackraste dag dessutom. På ett sätt är det härligt att kunna dra på dubbdäcken i vinterrusket och cykla vidare som inget hänt. Men cykelkänslan, alltså känslan av samspelet mellan underlag, cykel och jag själv, finns inte kvar. Dubbarna förvandlar cykeln till ett själlöst redskap som tar dig från punkt A till punkt B. Cykelglädjen dödas. Dessutom käkar dubbarna slang så dags att kassera dem..

Så har min cykling sett ut sedan jag kom hem från Sydafrika i mitten på december. Kallt, mörkt, blött, och själlöst. Nu kan ni kanske förstå glädjen av att smita från kontoret, ta hissen ner i källaren, byta om och rulla ut i solen och direkt in i Nackareservatet.

 

Marken är hård och bitvis isig men vi klarar oss med enbart adrenalinpåslag. Det rullar faktiskt otroligt lätt, cykeln sprätter och vi flyter fram över det frusna underlaget. Hade nästan glömt hur fantastiskt mycket jag gillar min cykel, dessutom med ny bredare framsula (2.3) som gör att jag känner mig tryggare och mer kontrollerad än med tidigare 2.0. Solen värmer i ansiktet och kläderna är perfekt tempererade. Testade mössan och benvärmarna jag fått av 2XU och de satt mycket bra, särskilt benvärmarna för det kan bli en blodig röra om de skaver i knävecket. Min kollega Rickard, a.k.a. Mr X, guidade runt, ständigt nya stigar, Nackareservatet är en levande organism, nya stigar uppstår och gamla försvinner. Jag slutar aldrig att förvånas över att det alltid går att hitta nya spår, trots att jag stökat runt där i 15 år. Rickards och min plan är att vi ska fortsätta att köra en lunchtur per vecka, minst. Vår egen hemliga klubb på kontoret. Lunchcykling är fincykling med enorma mängder själ.

Jag har jobbat mycket senaste veckorna och slarvat med maten (sambon har varit i Florida). Utan att ha vägt mig känns det som att jag droppat några hekton. Eller så är det en kombination av lätt cykel, skönt gummi och solen i ansiktet som gör att det bara rullar på utan större ansträngning.


Ikväll blir det ett nytt besök till Access Rehab för uppföljning av kroppsscreeningen jag gjorde för två veckor sedan. Tydligen är jag lite svagare på vänster sida så jag ska få ett program för att balansera upp muskulaturen. Snart mars så nu är det verkligen hög tid att börja träna.      

Förresten, jag fick hjälp med att kränga på framdäcket. Först tog jag med kadavret till caféet där min husmek Jonas gjorde ett försök men det slutna bara med två trasiga verktyg. Knallade istället bort till fina Bon Meq och där lyckades de äntligen. Men gubben han fick slita, det blev till och med ett klädbyte mitt i. Bakdäcket vete fan om jag ens orkar ge mig på..

Snart mars, helt otroligt!

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2017-02-22 09:20


Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser