Krister Isaksson | Bicycling.se

Krister Isaksson


Trafikplanerare, cykelexpert, storfiskare. Här skriver jag om cykel i stort och smått. Och givetvis lite annat!

Följ Krister på twitter: @KristerIsaksson

Världsledande expert – bryt mot trafikreglerna, det är säkrast så!

22 maj 2013

 

I veckans lokaltidning Mitt i Söderort finns en artikel som handlar om att högerregeln efterlevs dåligt i Stockholm. Det känner jag verkligen igen när jag cyklar omkring, där är det många gånger störst som går först och som cyklist är man ju minst…

Men det är något helt annat som fångar mitt intresse i artikeln och det är Claes Tingvalls uttalande: ”Men om alla följer reglerna benhårt får vi ett väldigt farligt system.”


Tdningen mitti Söderort 20130521

Claes Tingvall är ju inte vem som helst utan trafiksäkerhetsdirektör på Trafikverket och en av världens ledande experter vad gäller trafiksäkerhet. Ni som frekvent läser min blogg känner igen delar av detta resonemang, regelefterlevnad är inte alltid detsamma som trafiksäkerhet. Jag får en mycket obehaglig påminnelse om högersvängande lastbilsförare och cyklister som finns sammanfattat i artikeln: Cyklister som följer reglerna straffas med döden

Detta är ju onekligen en helt annan inställning till trafiksäkerhet än vad t ex polisen och Motormännen uppvisar. Kanske skulle de gå på en specialanpassad utbildning arrangerad av Trafikverket så de kan rikta in sina insatser på verkligt trafiksäkerhetsarbete. Jag blir nyfiken på om det är några särskilda regler Claes Tingvall anser det är mer eller mindre lämpligt att bryta mot. Hur ser han t ex på cyklisters olika regelöverträdelser och ev. trafiksäkerhetsproblem? Kan det vara så att det är inte några trafiksäkerhetsproblem att cykla mot enkelriktat och att få cykla till höger vid rött? Och kanske skulle vi ändra på en del av ett uråldrigt och bilanpassat regelverk?

Claes, kan vi få ett svar?

 

Relaterade inlägg:

Det blir ingen Förbifart Stockholm

21 maj 2013

 

Ni hörde det här först!

Är det beslutat, är det fakta? Nej så är det icke utan det är vad jag känner i hela kroppen och då kommer det att bli så! Jag har ju skrivit ett antal inlägg och kommenterat denna kvarleva från trafikdinosauriernas tid och idag sammanfattar Patrik Kronqvist detta mycket väl i en ledare i Expressen där han uttrycker det så här: ”Som en zombie som vägrar att dö stapplar dock projekt Kungshattsleden vidare, nu något uppsminkad och med det nya namnet Förbifart Stockholm.” Och precis som dinosaurierna dog ut kommer även Förbilfarten dö. Nu handlar det mer om hur man politiskt ska klara av att tråckla sig ur detta elände.

Så detta är spiken i kistan för Förbifarten och förhoppningsvis kan vi inom kort se insatser som leder till mer hållbara, effektiva och samhällsekonomiskt lönsamma projekt. Exempelvis omfattande satsningar på bra och högkvalitativ cykelinfrastruktur i hela länet!

Framtiden är här!

 

Relaterade inlägg:

Låt oss drömma lite...

20 maj 2013

 

Några härliga teckningar av tecknaren Andy Singer. Så här kan vi också se på världen och drömma…

 

 

 

Det går också att uttrycka det med ord. Till exempel som Patrik Kronqvist i Expressen:

"I en tid av klimathot, bilköer och överfull kollektivtrafik är det absurt att vi fortfarande främst diskuterar cyklister som ett trafikproblem.

I själva verket är de lösningen."

 

Andreas, tack för tipset!

 

Relaterade inlägg:

Ni kan också följa mig på Twitter!

 

 

Blir det världsklass eller världskass?

13 maj 2013

 

Livet blir ju lite annorlunda när man är föräldraledig, många promenader och cykelturer, många ensamma stunder med bara barnen. Jag går och tänker en hel del under dessa stunder och observerar en hel del som jag kanske inte lika ofta lägger märke till under andra förhållanden. Här ett liten betraktelse och fundering från min nya tillvaro:


Här gräver vi i gatan! På väg mot världsklass...

När jag och dottern var ute på en runda kom vi fram till ett större ledningsarbete i söderort här i Stockholm. Stora delar av gatan var uppgrävd, gångbanan uppgrävd på ena sidan och biltrafiken förflyttad i ett körfält upp på den andra gångbana som finns kvar och biltrafiken regleras med skyttelsignal. Inga större problem egentligen om det inte vore för att den tillfälliga gångbanan som skapats består av en lång sträcka med grov gruskross som är mycket ojämn, både i höjd- och sidled. Man har alltså medvetet valt att inte asfaltera den tillfälliga gångbanan. Jag stötte på en dam i permobil som försiktigt kom åkande i det kvarvarande körfältet, hon fick möte och tvingades in till sidan innan hon kunde fortsätta. Jag frågade henne om hon normalt använde körbanan och hon svarade självklart inte men som gångbanan nu var kunde hon inte ta sig fram på annat sätt.


Tvingas använda körbanan då den tillfälliga gångbanan inte går att använda med permobil. Observera att utspetsningen av kantstenen på körbanan är tämligen jämn och utförd med asfalt, den tillfälliga gångbanan till vänster i bilden är grusad.


Dåligt och ojämt underlag, ibland smalt, ibland bredare, ingen bärighet i kanterna, byggmaterial där man ska gå...


Inte heller här vid det tillfälliga övergångsstället/cykelöverfarten används asfalt utan utspetsningen för gående, funktionshindrade och cyklister görs med grus

Hela situationen fick mig att tänka efter. Under 12 år har Stockholms stad arbetat med att tillgänglighetsanpassa den fysiska utemiljön så att människor med funktionshinder enklare och tryggare skulle kunna förflytta sig i staden. Målet med arbetet var att bli världens mest tillgängliga huvudstad (hur man nu mäter det?). Arbetet pågick fram till år 2010 och årligen investerades runt 100 miljoner kronor. Tillgänglighetsarbetet ska nu genomsyra och vara en del av den vardagliga verksamheten. Detta får mig osökt att tänka på stadens cykelarbete, där man sedan något år tillbaka går ut och säger att man ska bli en cykelstad i världsklass, att man på sikt ska konkurrera med Amsterdam och Köpenhamn.

Så om det då ser ut så här efter 12-års arbete med att tillgänglighetsanpassa staden för funktionshindrade och bli världens bästa på det, hur lång tid kommer det att ta att bli en cykelstad i världsklass? Är det motsvarande nivå vi kan förvänta oss om 12 år vad gäller cykel? Förhållandena för gående på denna arbetsplats är urusla, har man en funktionsnedsättning blir det ännu värre. Och detta arbete är stadens eget, här kan man inte skylla ifrån sig på någon annan utan här har man full insyn och rådighet i hur arbetet drivs och platsen ser ut. Se på bilderna, självklart har man använt asfalt och inte gruskross när man spetsat ut kantstenen för biltrafiken. Men där man ska gå, där människor med handikapp, rullator, synskador, barnvagnar osv. ska röra sig är förhållandena urusla. Detta trots omfattande interna och externa utbildningsinsatser, handböcker, politiska beslut och uttalade mål om världsklass. Till saken hör också att staden har sedan 2010 en ny översiktsplan med rubriken Promenadstaden.

Och sen börjar det helt plötslig dyka upp cyklister på den tillfälliga gångbanan. Ve o fasa, såna där framfusiga cyklister som struntar i trafikreglerna och cyklar på den sk gångbanan, fy skäms på er! Hoppas att det inte ligger en ”motorman” eller polis i buskarna och spanar!

 
En liten cyklist


En lite större cyklist på en smal spång som inte kan hantera en permobil


Så ytterligare en cyklist...

Och här är förklaringen till varför det cyklas på den tillfälliga gångbanan: Cyklisterna är instängda av vägarbetet! Så för att ta sig till/från denna cykelbana måste man cykla på gångbanan. Visst, man kan ju kliva av och leda cykeln eller så går det ju alltid att lyfta cykeln över betonghindret och hoppa över i cykelcrosstil. Men för oss vanliga cyklister frestar det på att vara en laglydig cyklist när man återkommande behandlas som en leksakstrafikant.


Den instängda cykelbanan. Trafikslag på undantag...


Inte helt lätt att forcera betonghindret, får bli cykling på gångbanan

Det är uppenbarligen inte lätt att åstadkomma större förändringar i kommunala förvaltningar. Arbetet med att försöka förändra och förbättra för cykel i Stockholm är inte något nytt. I slutet av 90- och början av 2000-talet drev Stockholmspartiet hårt och framgångsrikt arbetet med att förbättra för cykeltrafik i staden, detta arbete togs sedan till viss del över av Miljöpartiet för att nu främst drivas av Centern. Trots detta så ser vi i grunden mycket små framsteg och förändringar. För att citera forskaren Martin Emanuel: "Dagens cykelplanerare kämpar ännu med ett arv från 1950- och 1960-talen. Trots den uppvärdering cykeln fått i policydokument, möter den som vill skapa bättre förhållanden för cykeltrafiken stora svårigheter. Svenska cykelplanerare ondgör sig över låg medelstilldelning, dåligt utvecklade planeringsverktyg och cykelplaneringens svaga position inom den övergripande planeringen." Martin Emanuel fortsätter nu sin forskning om cykelplanering och dess roll i Stockholms trafiksystem och denna gång handlar det om tidsperioden 1980 till nutid. Det ska bli mycket spännande att se vad hans arbete kommer fram till.

 

Så vad tror ni, blir det en cykelstad i världsklass eller kommer den förbli världskass?

Relaterade inlägg:

 

 Ni kan också följa mig på Twitter

Att följa trafikregler

10 maj 2013

 

Det har ju senaste tiden varit en del media, kommentarer, bloggar, tweets osv. om trafikövervakning och regelöverträdelser. Polisens olika insatser ifrågasätts och hyllas, den ena trafikantgruppen pekar ut den andra som den värsta förrövaren osv. osv. Cyklistbloggen har gjort ett omfattande arbete på området.

Jag blir i olika sammanhang ofta klassad som ”cyklist”, något märkligt tycker jag. Själv ser jag mig som en multitrafikant som förflyttar mig på många olika sätt:

  • Jag cyklar ca 800-1000 mil/år
  • Jag kör bil ca 500 mil/år
  • Jag går massor
  • Jag åker en hel del tåg (särskilt i tjänsten)
  • Jag åker kollektivtrafik
  • Jag åker en del båt
  • Jag flyger sällan

När det sedan gäller hur jag som trafikant följer trafikreglerna så får jag nog konstatera att det brister både när jag går, cyklar och kör bil. Så nu är det dags för lite självrannsakan. Så här ser mina mest frekventa regelöverträdelser ut som trafikant:

  • Jag går ofta, mycket ofta, mot röd gubbe. Så fort det finns en lucka och jag bedömer att det är säkert går jag


Går ofta mot röd gubbe! Foto: Uddenhäxan

  • När jag cyklar händer det att jag cyklar mot rött. Det är främst när jag cyklar i körbanan och i lågtrafik och detektorerna inte känner av cykeln, mitt alternativ skulle vara att vänta på att en bil ska komma för att det ska bli grönt - not. T ex detektorerna på Långholmsgatan som jag felanmält flera gånger i över två års tid. Andra situationer är när cykelsignaler saknar detektorer och det är ingen annan trafik i korsningen
  • Ibland cyklar jag korta sträckor mot enkelriktat
  • Det händer att jag cyklar korta sträckor på gångbanor, exempelvis vid vägarbeten, när det ligger stora snöhögar på cykelbanan eller för att ta mig fram sista biten till målpunkten


Vid dessa tillfällen händer det att jag cyklar på gångbanan. Foto: Pär Båge

  • Som bilist så kör jag för fort. Jag kör bil främst i lågtrafik och då när jag färdas på 70-vägar och vägar med ännu högre hastighetsgränser är det vanligt att jag kör för fort

 

Vilken av dessa regelöverträdelser är ur trafiksäkerhetssynpunkt värst? I min värld är det hastighetsöverträdelserna när jag kör bil. Det finns också en negativ miljöaspekt av fortkörning.

Så här fungerar jag. Hur fungerar ni?

 

Relaterade inlägg:

 

 

Ladda fler


Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!