Krister Isaksson | Bicycling.se

Krister Isaksson


Trafikplanerare, cykelexpert, storfiskare. Här skriver jag om cykel i stort och smått. Och givetvis lite annat!

Följ Krister på twitter: @KristerIsaksson

Bensinstationen – platsen för cykelvård

31 okt 2014

 

Då har OKQ8 snappat upp att de som cyklar har behov av att serva sina cyklar samt att de är en ny och köpstark kundgrupp de kan få in på stationen. Jag skrev ju ett inlägg 2012 om att Statoil i Köpenhamn erbjuder serviceplatser vid några av sina stationer. Samtidigt tipsade jag OKQ8, Statoil m.fl. här i Sverige om att börja med detta vid sina stationer. Nu har då OKQ8 plockat upp idén. Bra tycker jag för det är inte alltid så lätt att sköta om sin cykel om man inte har tillgång till vettig utrustning. Nu är det bara att hoppas på att andra följer efter!

I Uppsala på Årstagatan 5-7 finns en nu serviceplats. Inom kort även en i Västerås på Kopparbergsvägen 47 och sedan en i Stockholm på Katarinavägen. Här kan du tvätta och serva din cykeln.


Serviceplats för cykel på OKQ8, Årstagatan i Uppsala. Foto: OKQ8

Kostnaden för att serva din cykel på dessa platser är - ingenting!

Det blir greenwashing i både bokstavlig och bildlig mening! Vi får också hoppas på att kommunerna möter upp med vettig cykelinfrastruktur till och från dessa stationer, är ju inte alltid så cykelvänlig miljö där de ligger...

 

Relaterade inlägg:

 

 

 

 

En malmöbo på cykel i Stockholm

30 okt 2014

 

Så var det dags för gästbloggare nr. 3!  Inte vem som helst utan en cykelplanerare från landets bästa cykelstad, Malmö. Jag är mycket glad över att Olle Evenäs vill skriva om sina erfarenheter att cykla i Stockholm här på bloggen. Även om jag har hela landet som arbetsfält och cyklat på många orter i landet och på många platser i Europa så är det lätt att bli lite hemmablind. Därför är det extra kul att få staden där jag lever och arbetar granskad av någon som har ett liknande arbete som jag själv. Här följer Olles berättelse:

Olle heter jag, jag arbetar med cykelplanering i Malmö. Jag har fått äran att skriva här. Jag är inflyttad Malmöbo och småbarnsfar. Till vardags växlar jag i regel mellan vanlig cykel och Christiania lådcykel med plats för fyra barn eller totalt 100 kg last. Att använda något annat färdmedel än cykel till jobb, förskola eller affär, känns oftast bara bökigt.


Textförfattaren med den lånade hybridcykeln

Jag vet inte hur många gånger jag besökt Stockholm. Det bör vara vid åtminstone 20, förmodligen fler. Vid nästan varje besök har jag gått runt till fots i innerstaden och tagit tunnelbana till och från den plats där jag sovit vid tillfället. Det är ett ganska dåligt sätt att lära känna en stad på. Vid två tillfällen, en gång i somras och en gång nu i höstas jag haft möjligt att på egen hand att cykla runt i Stockholm. Ena gången var mitt på dagen med en lättcyklad hybrid som ses på fotot ovan och andra gången ett par timmar i rusningstrafik med en hopfällbar Brompton. Jag tänkte nu dela med mig av mina reflektioner och intryck.

Hybridcykeln kändes ganska genomsnittlig i Stockholm. Jag kände mig också väldigt, väldigt genomsnittlig som cyklist i Stockholms innerstad. Jag inledde första turen med att ta en frukost med Krister Isaksson och frågade var jag skulle cykla för att se intressant och bra infrastruktur. – Bra? Frågade han...


Jag kom på Katarinavägen i hög fart och cykelfältet fick plötsligt oväntat besök

I somras cyklade på längs Kungsholmens norra sida och vidare över till Bromma och sen tillbaka till Lindhagens strand för lunch. Efter lunch hann jag med Kungsholmen, delar av Östermalm, hela Djurgården, Gamla Stan och en sväng över Slussen och tillbaka till Erstagatan. Det huvudsakliga syftet var att studera infrastrukturlösningar men sedan var det väldigt intressant att få mer känsla av hur Stockholm hänger ihop. Andra gången var nu i slutet av oktober då jag cyklade längs pilotplats Götgatan, till Hammarby sjöstad, Hammarbyhöjden och på Hornsgatan m.m. På det stora hela fick jag nog en ganska bra helhetsbild av Stockholm då jag cyklade i vitt skilda delar av staden. På cykeln insåg jag ganska snabbt att tunnelbanestationerna som jag passerat tiotals gånger, Skärmabrink, Hammarbyhöjden m.fl. ju faktiskt ligger relativt centralt. Med tunnelbanenätet som enda karta blir man lätt fördummad och förstår inte alls hur staden hänger ihop. Cykla ut till Bromma tog ju inte heller särskilt lång tid!


Trångt men vackra omgivningar, så när som på vägarna

Först och främst: Stockholmscyklister – sträck på er! Jag tycker alla stockholmare ska lyfta fram det positiva med att det faktiskt är så oerhört många som cyklar nu jämfört med för några år sen! För en utomstående besökare är det nämligen mycket påtagligt. När jag knäppte kameran på Götgatan när ljuset i en trafiksignal skiftade från rött till grönt kom en så stor klunga cyklister att man med den ögonblicksbilden kunnat tro att bilden var tagen i Köpenhamn.


Köpenhamn? Nej, Götgatan!

Tempot på cyklisterna i Stockholm är högt, oerhört högt jämfört med Malmö. Kanske har det att göra med att den genomsnittliga resan är betydligt längre, ca 9 km jämfört med 3 km i Malmö? Eller beror det på att de som cyklar är de som är fysiskt starka och orädda? Lägg därtill höjdskillnaderna som gör det möjligt att komma upp i höga farter. Skillnaden i cykelkultur mellan Stockholm och Malmö är stor. Så många lycradräkter jag ser i Stockholm på en dag har jag inte sett i Malmö på - 10 år! Jag förstår också varför det ser ut så med tanke på avstånden och topografi som gör det en aning svettigare i Stockholm. Jag vill dock tillägga att jag också såg en betydande andel ”vanliga cyklister” och jag tycker dem är viktiga att lyfta fram när man pratar om cyklister i Stockholm.

I sociala medier och när man pratar med stockholmare upplever jag som utomstående att det verkar finns en schism mellan de som identifierar sig som bilister och de som identifierar som cyklister. Det finns en polarisering som vi inte har på samma sätt i Skåne. Jag tror Stockholm hade mått väldigt bra av att komma bort från det. För att komma dit är det viktigt att skapa en cykelinfrastruktur som såväl unga som gamla vågar använda. En infrastruktur som naturligt eliminerar risken att bli blockerad av motorfordon. Lär sig till exempel barn cykla i tidigt ålder lär de sig ta ansvar i trafiken och kan fortsätta med sina goda vana även som vuxna. När cykling blir likställt med att borsta tänderna då har Stockholm lyckats.


Här är jag väl inte i vägen, eller?

För att åstadkomma en bra cykelinfrastruktur räcker det inte enbart med att cykelbanorna är breda, säkra och fina. Cyklisterna måste få en ärlig chans att hitta också. Tänk om cyklister i Stockholm, eller någon annanstans i Sverige för den delen, kunde få lika bra vägvisningssystem som bilister. Dessvärre lämnade vägvisningen i Stockholm ganska mycket övrigt att önska. Tillfällena då jag fick stanna för att titta i cykelkartan var många.

 


Jag cyklar i 30 km/h. Vilken väg leder till Bromma? Inte många sekunder att reagera på här

Cykelhjälmsanvändandet är en annan kulturskillnad. I Malmö använder ungefär 15 % hjälm medan jag tror att siffran i Stockholm ligger runt 75 %. Är skåningar och stockholmare så olika eller beror skillnaden på något annat? Min uppfattning är att det dels på kultur bakåt i tiden men även dels på hur infrastrukturen är uppbyggd. I Malmö har det ”alltid” cyklats, cykling har inte kommit som en trend på senare tid – en tid då hjälmen blivit mer allmängods. I Malmö färdas cyklisterna i regel på cykelbanor och cykelvägar som är helt separerade från snabba motorfordon. Jag tror det bidrar till att skapa en trygghet som bidrar till att hjälmanvändningen är så låg hos oss, man upplever inte samma risker som i exempelvis Stockholm. I Malmö finns dock andra utmaningar och det är framförallt att i större grad separera cyklister från gående. Är hög användning av hjälm förresten enbart av godo eller kan det signalera att cykling är något farligt? Det tål att funderas på.

Hade jag behållit mina vanor vid en flytt till Stockholm hade jag fått det jobbigt. Med vår Christianiacykel hade jag känt mig som en traktor på en 2+1-väg. Cykelbanorna är på många ställen så smala att jag inte hade vetat var jag skulle ta vägen. Snäva radier på vissa ställen skulle gjort att jag fått gå ner till nästan stillastående för att komma runt. På Götgatan har man i pilotplatsprojektet tagit extra yta för att testa hur trafiken på hela gatan påverkas av bredare cykelbanor. Den bredd som finns där känns verkligen lagom för de flesta stråken i staden men just för Götgatan kunde bredden nog varit ytterligare minst en meter till på varje sida. Även om ena riktningen är i princip öde beroende på om det är morgon eller eftermiddag...

I Malmö har vi dubbelriktade cykelbanor, vilket är en planeringssynd som har sin historia nästan 40 år tillbaka i tiden. Det gör att vi har en väldigt stor utmaning när vi bygger infrastruktur idag eftersom det finns stora risker för konflikter. En fördel är dock är att alla vi, skulle gissa att det är ett par tusen, med stora och breda trehjulingar i alla fall lätt kan ta oss fram överallt då alla cykelbanor är minst 2,5 meter bred, men dubbelriktade som sagt. En sak jag tar med mig i mitt framtida arbete är förekomsten av både enkelriktade och dubbelriktade cykelbanor som jag tycker är logiskt planerad. I princip varje dubbelriktad cykelbana hade en tydlig mittlinje och när man sedan skulle ledas in till det enkelriktade systemet igen var det sällan några tveksamheter hur man skulle cykla.


Ingen bilist skulle acceptera den här linjeföringen


Tydlig dubbelriktad cykelbana på Kungsholmen

En stor skillnad mellan städerna är hur många cykelställ som finns. I Malmö har vi inventerat ställen och räknat in mer än 50 000 allmänt tillgängliga (om än några framför bostäder som är privata) cykelställsplatser. Till dem har det byggts tre stora så kallade bike & ride-anläggningar med totalt tusentals platser vid de tre största tågstationerna. Se mer här. I Stockholm får man leta med ljus och lykta efter cykelställ. Det är positivt med den nya Stockholmshagen som provas på Götgatan, för på denna front måste staden agera långt mycket mer om cyklingen ska fortsätta öka i färdmedelsfördelningen.


Ingen långsiktigt hållbar parkeringssituation

Hade Stockholms stad tagit mer ytor längs de stora gatorna tror jag man kunnat ett så pass bra system sätt att man attraherat en helt ny typ av cyklister. Jag känner många som bott i Stockholm i flera år och fortfarande säger att de inte vågar cykla för att de känner att det skulle kännas för farligt. Än så länge är staden mest anpassad för de starka och modiga. Kapacitet i trafiken bör räknas i antal människor som kan förflytta sig, inte i antal bilar. En överflyttning från bilförare till cyklister skulle frigöra massa yta i staden! I visionen om promenadstaden (se översiktsplanen) bör man väl också fundera på om det ska skära sex filer bred motorväg genom flera hundra år gammal, mycket vacker stad? Vore det då inte bättre att bygga säkra, trygga och breda cykelbanor och därmed få en överflyttning av trafikanter så att gatorna och bilvägarna successivt kan bantas?


Här vid ombyggnationen av Slussen kan man konstatera vilka trafikanter som har det alldeles för trångt


En sexåring sex kilometer från hemmet på cykel - det vill jag se även i Stockholm!

 

 

 

Andra gästbloggare:

 

 

   

 

 

Statens havererade cykelpolitik

27 okt 2014

 

Den statliga satsningen på cykel handlar om 32 kronor per invånare och år. Det kan jämföras med cykelsatsningarna i Danmark och Holland som är fem till sex gånger större. Med nuvarande takt kommer det att ta minst ett halvt århundrade innan cykelinfrastrukturen är utbyggd till acceptabel omfattning och standard.

År 2000 fattade dåvarande Vägverket beslut om en nationell strategi för ökad och säker cykling. Strategin har sedan följts av ett antal propositioner och regeringsuppdrag som alla hyllar och påtalar vikten av ett ökat cyklande. 2010 tillsatte dåvarande regering en särskild cyklingsutredning – den första av statens offentliga utredningar (SOU) som handlar om cykel – och uppdraget var att hitta åtgärder för ett ökat och säkert cyklande.

Resultatet av utredningen var tämligen dystert, utan ett enda förslag som annat än på marginalen kommer att leda till ökat och säkert cyklande.
Dock fanns det en viktig slutsats som cyklingsutredningen kom fram till: cykelskulden i landet är stor. Alltså att förutsättningarna och infrastukturen för cykling är eländig, och omfattande investeringar är nödvändiga för att komma tillrätta med detta, på såväl statlig, regional som kommunal nivå. Så då borde ju kontentan av denna slutsats vara att staten nu kraftsamlar för att komma till rätta med cykelskulden. Om staten nu vill öka cyklandet alltså.

I nationell plan för transportinfrastrukturen 2014-2025 tänker staten satsa 522 miljarder. Av dessa miljarder kommer drygt 3,7 miljarder att gå till cykel, det vill säga mindre än en procent, eller 0,3 miljarder kronor per år. Pengarna ska användas på såväl det statliga vägnätet som det kommunala, i det senare fallet i form av statlig medfinansiering. Av alla resor i landet är andelen cykelresor cirka tio procent. Så i ett läge när staten och kommunerna lovsjunger cykeln – för individen och för samhället – och vill att cyklandet ska öka och bli säkrare, så är anslaget för att öka cyklingen mindre än en procent…

Det kommer också fler och fler rapporter om att cyklister nu är den trafikantgrupp som är störst till antalet när det kommer till att skada sig i trafikolyckor. Där stor del av olyckorna beror på stora brister i cykelinfrastrukturen samt drift och underhåll av densamma. Så i Nollvisionens Sverige borde ju detta rimligtvis leda till omfattande satsningar för att förbättra säkerheten för cyklister och minska antalet olyckor där cyklister skadas – så som stora satsningar har gjorts för biltrafiken sedan 1997. Men anslaget är som sagt mindre än en procent…

Sedan beslutar den tidigare regering under sommaren, utan beredning och finansiering, om nya trafikregler för cykelöverfarter och cykelpassager. En förändring som, om den ska genomföras och få genomslag i landet, kommer att kosta närmare 3 miljarder. Men anslaget är som sagt mindre än en procent…

Hur denna ekvation ska gå ihop förstår jag inte. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att vad den tidigare regeringen sysslade med var potemkinkulisser. De målade gärna upp en positiv och cykelvänlig bild, men när det kom till kritan var verkligheten helt annorlunda.

En verklighet där cykeltrafiken prioriteras ner och får nöja sig med smulor från bordet.

Investeringarna i nationell plan är långt ifrån de verkliga behoven. 2007 genomförde dåvarande Vägverket en nationellt täckande behovsinventering för det statliga vägnätet. Uppräknat till dagens schablonkostnad för cykelväg skulle det handla om 15 miljarder kronor för att åstadkomma sammanhängande, funktionella och säkra cykelvägar mellan närliggande tätorter. Observera att då ingår inte investeringsbehoven i kommuner och tätorter. Inte heller ingår åtgärder för de alarmerande siffrorna om trafiksäkerhetsutvecklingen för cyklister eller kostnaderna för reformen med cykelöverfarter.

Så hur kommer vår nya regering ta sig an denna uppgift? Är de för ett ökat och säkert cyklande? Om så är fallet inser de att omfattande satsningar, på såväl statlig, regional som kommunal nivå, är nödvändiga? Och kommer det i så fall att ske?

Kan vi få ett besked av infrastrukturminister Anna Johansson?

 


Statens cykelpolitik, kommer vi få se kraftfulla satsningar framöver?

 

Relaterade inlägg:

 

 

 

 

Så här går det utan cykelparkeringsnorm

22 okt 2014

 

Nybyggt kvarter på Ringvägen i Stockholm. Självklart en parkeringsnorm för bil vilket innebar ett garage i/under fastigheten. Även gatuparkering för bil på lokalgatan. 

Och cykelparkering då? Ingen norm för det, inget inskrivet i detaljplanen eller exploateringsavtalet. Och vad blir då resultatet av detta? De som cyklar löser det själva.

Det är skillnad på trafikant och trafikant...

 

Relaterade inlägg:

 

Svängfest

20 okt 2014

 

Bland det roligaste jag vet är att cykla i kurvor. Att ge mig ut på landsvägen, att bedöma farten in i kurvan, att lägga ner cykeln, se igenom kurvan, hur den svänger, känna däcken greppa asfalten och svischa igenom kurvan. Jag har mina rundor där jag mer eller mindre vet vilken fart jag kan ha in i kurvan och hur jag ska ta kurvan. Det är en sådan underbar njutning och lockar ofta fram ett leende på läpparna.

Sen har vi en annan sida med kurvan, eller kurvorna ska jag kanske säga. Ett tillstånd när svängfesten går i moll. Det är de kurvor som jag tvingas cykla i min vardag eller när jag transporterar mig till och från rundorna på landsvägen. Det är när jag kommer in på cykelbanorna som allt förändras. De kurvor som på landsvägen var en njutning är nu många gånger ett elände. Det är tvära kurvor, smala kurvor, feldoserade kurvor som är mer standard än undantag. Och alla dessa kurvor delas oftast med gående. Under vintern och våren förstärks alla dessa brister genom snö, is och grus. Cykelbanan tar ofta en rundtur runt träd, runt busskurer, runt parkeringsplatser och korsningar.

Så låt oss titta på ett litet axplock där svängfesten går i moll för cykeltrafik:


Foto: Luca Mara

Vår kärlek till träd är många gånger en anledning till att det blir svängfest på cykelvägen. Det är väldigt sällan vi ser samma kärlek till träd när det kommer till gator och vägar. Det är så att säga skillnad på trafikant och trafikant...

Tunnlar är också en företeelse som ofta innebär svängfest i moll för cyklister, många gånger en farlig sådan svängfest då sikten ofta är obefintlig.

Bilden ovan är på en tämligen nybyggd tunnel som i stort sett har alla fel en gång- och cykeltunnel kan ha. Branta tillfarter och tillfarter som ligger mycket nära tunnelmynningen, tvära kurvor, mycket dålig sikt och smal tunnel. Det har skett ett flertal olyckor sen den öppnade, fler olyckor än det gjorde under en 15-års period innan tunneln byggdes, då passage skedde i plan, över 4 körfält. Byggandet av tunneln motiverades med att förbättra trafiksäkerheten! Så i ett försök att komma tillrätta med alla dessa inbyggda fel och faror sminkar väghållaren grisen:

Lite linjer, symboler och röd färg fixar biffen, eller...

Ett annat exempel på högst märklig svängfest är detta:

Här ska du genomföra fyra stycken 90-graders svängar för att ta dig över en liten tvärgata. Det är väldigt smalt på den dubbelriktade gång- och cykelbanan, du ska manövrera och balansera din cykel i låg fart, du ska ha uppsikt på omgivningen och du ska interagera med andra trafikanter - inte helt lätt att göra det på en och samma gång. En säkrare, enklare och kan tyckas självklar lösning hade ju varit att dra gång- och cykelbanan rakt fram över tvärgatan. Det ansågs inte motiverat att bryta upp stenläggning och ta bort granitpollarna...

En annan typ av svängfest är denna och som påminner om ovanstående, inte helt lätt att ha koll på bilen som svänger in då man har ryggen vänd mot den:

Väghållarnas starka kärlek till bommar och andra hinder på cykelvägarna leder också till ständig svängfest på våra cykelvägar. Inte helt enkelt att passera dessa cyklande och har du cykelkärra eller lastcykel är det många gånger helt omöjligt:

Här är en favorit, kurvan och den dåliga sikten har gjort att kommunen har skyltat att cykel ska ledas genom kurvan! Rent häppnadsväckande måste jag säga. Kommunen gör inte åtgärder som till exempel förbättra sikten och dra om cykelvägen. Nej kommunen sätter upp en skylt att cykelväg blir gångväg och att du ska kliva av och leda cykeln istället! Går det ens att tänka sig något motsvarande för biltrafiken? Sorry, kliv ur bilen och putta den genom kurvan, du förstår det är lite dålig sikt här.

Sen har vi nybyggda Älvsjö resecentrum i södra Stockholm. En plats som är fullständigt gödslad med svängfest för cyklister, svängfesternas svängfest så att säga:

En lätt och nätt 90-graders kurva runt husknuten, som gjord för hastiga och spontana möten. Observera att det ska föreställa en gångbana utanför den dubbelriktade cykelbanan, inte särskilt bred så var tror ni man går?

Från andra hållet ser det ut så här, vi ser husknuten i bakgrunden. I förgrunden ser vi en 180-graders sväng, försök att klara av den och samtidigt få möten! Är ju mycket ovanligt att vi utformar våra gator och vägar på sådant sätt att det inte går att köra på dem så som det är tänkt att man ska köra. Men med cykeltrafik kan vi leka lite hur som helst, det svänger ju!

Sen har vi ju den senaste av mina favoriter, svängfesten i Solna! Här är det som att cykla mini Alpe d'Huez. Undra om de kommer att numrera och namnge varje serpentinsväng i Solna också? Jag skulle vilja se de som varit inblandade i detta projekt cykla upp och nedför denna så kallade gång- och cykelbana. Samtidigt som de får möte med andra cyklister och ska passera eller möta gående. Det går ju självklart inte men ändå byggs detta, år 2014:


Foto: BigMollo

Alla dessa bristfälligt utformade kurvor gör att jag ofta får en ofrivillig form av intervallträning med ständiga inbromsningar och accelerationer. Det blir inte ett bekvämt flyt i cyklingen där jag enkelt kan trampa på och mer eller mindre behålla den fart jag trampat upp. Och värst av allt, många gånger är det rent av en farlig trafikmiljö, ständigt fylld med konflikter.

Varför blir det så här då?

Tittar vi i handböckerna som finns för utformning av cykelinfrastruktur, GCM-Handboken och Vägar och gators utformning (VGU), så kan vi läsa bland annat detta:

”Gång- och cykelbanor längs bilväg bör följa bilvägens linjeföring…”

”Kurvradien är viktig för cyklisternas framkomlighet på cykelbanan. Skarpa svängar tvingar cyklisterna att dämpa hastigheten. Den minsta radie som bör accepteras är 5 meter. Vid denna radie minskar cyklistens hastighet till under 12 km/tim och cyklisten börjar tappa balansen av lutningen. Vintertid ökar risken att köra omkull.”

”I innerkurvor på friliggande gång- och cykelbanor bör stolpar och skyltar undvikas och annars placeras 2 meter från cykelvägens kant. Minsta avståndet till träd bör vara 2 meter.”

I VGU nämns att på huvudstråk för cykeltrafik där den dimensionerande hastigheten ska vara 30 km/tim bör radien på kurvan vara 40 meter.

Hur ofta upplever vi att det är på detta sätt när vi cyklar på landets cykelbanor? Sällan är min erfarenhet. Väldigt lite hänsyn tas till detta när cykelvägar och cykelbanor utformas. Inte så mycket på grund av att utrymme för att göra större radier och cykelvänligare kurvor saknas utan mer på grund av att lite hänsyn tas till betydelsen av denna detaljutformning – ett annat sätt att uttrycka det på är att det råder stor kunskapsbrist bland de som är satta att syssla med cykelinfrastruktur. Det är också tydligt att det råder helt olika värdegrunder bland de som planerar och utformar trafikmiljöer beroende på om du åker bil eller cyklar. För det ena trafikslaget är man noga och följer handböcker och utformningsmanualer, för det andra trafikslaget blir det som det blir, och det blir ofta lekstuga. Resultatet ser vi klart och tydligt, det blir sämre framkomlighet och sämre trafiksäkerhet.

Jag drömmer om härliga och njutningsfyllda svängfester på framtidens cykelbanor, kanske lite så här:

 

 

Relaterade inlägg:

 

 

 

 

 

Ladda fler


Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!