Krister Isaksson | Bicycling.se

Krister Isaksson


Trafikplanerare, cykelexpert, storfiskare. Här skriver jag om cykel i stort och smått. Och givetvis lite annat!

Följ Krister på twitter: @KristerIsaksson

Vi gör fel - det blir ingen cykelrevolution

28 feb 2017

Är smarta GPS-funktioner, trafik-appar, reseplanerare eller gratis luft och vatten på bensinstationerna anledningen till att människor kör bil?

Nä. Allt det där är extra service för alla bilister, men det är inte själva grundorsaken till att de väljer bilen. De väljer bilen för att det är enkelt, snabbt, bekvämt, framkomligt och tillgängligt.

Så varför lägger vi fortfarande så mycket tid och energi på kringdetaljerna när det gäller cykel? Det fokuseras på cykelstrategier, cykelpumpar, cykelkartor, cykelappar, cykelräknare, cykelkampanjer, cykelhjälmar, reflexvästar och cykelreseplanerare. Men det är ju inte det som kommer att få människor att börja cykla. Istället måste vi börja med cykeltrafikens basbehov.

Idag duckar vi för basbehoven, det absolut mest grundläggande. Alltså, det vi inte duckar för när det gäller biltrafiken.

Vi måste börja med:

  • Att separera cyklister och fotgängare
  • Att separera cyklister och bilister
  • Att bygga för flow, det ska flyta när man cyklar
  • Att bygga breda och framkomliga cykelbanor
  • Att bygga gena cykelbanor
  • Att cykelanpassa alla dessa trafiksignaler
  • Att sopsalta, renhålla och sköta om cykelbanorna
  • Att belysa cykelbanorna
  • Att skyndsamt bygga bort felande länkar – framkomligt från A till B - ett cykelvägnät över stor geografisk yta
  • Att ge cykeltrafiken den plats som den behöver
  • Att förbättra vid vägarbeten
  • Funktionella och säkra cykelparkeringar

Attitydpåverkan är mer eller mindre bortkastade pengar och förlorad tid. För det handlar om att det vi försöker sälja, det vi vill ska öka, måste ha en grundläggande och förväntad kvalitet – det vill säga möta basbehoven.

För att människor ska välja cykeln måste det bli:

  • Enkelt
  • Snabbt
  • Bekvämt
  • Tillgängligt
  • Framkomligt

Vi är logiska, rationella och bekväma, och just därför väljer många idag bilen, för bilen har vi skapat allt detta…

Framgångsrika cykelstäder på kontinenten har fattat detta sen länge. Det har inte handlat om Mobility management, om att påverka attityder, eller cykelkampanjer, eller testcyklister, cykelappar, reflexvästar och så vidare. Det har nästan uteslutande handlat om att uppfylla cykeltrafikens basbehov.

Bilismen har länge dominerat stad och land. Det är rakt, gent, och inga hinder är stora nog för bilen. Drift, underhåll och service har utformats för att främja en effektiv och bekväm bilism.

Vi provar att byta ut ett ord.

Cyklismen har fått dominera stad och land. Det är rakt, gent, och inga hinder är stora nog för cykeln. Drift, underhåll och service har utformats för att främja effektiv och bekväm cyklism.

Nå, ser verkligheten ut så?


Stort tack till Christina & Camilla!


Snöröjning, var god dröj

24 feb 2017

I Stockholm röjs bara gångbanan på ena sidan av gatan i det som kallas ytterstaden, till skillnad från innerstaden där bägge gångbanorna röjs. Det som avgör vilken sida av gatans gångbana som ska röjas i ytterstaden är – biltrafiken. Man utgår helt enkelt från de parkeringsregler som gäller på gatan. Inte eventuella analyser av gångströmmar, anslutande gång- och cykelvägar, eller var fastigheter ligger och så vidare. Vilken gångbana som röjs avgörs av biltrafikens parkeringsreglering. Detta får många gånger helt absurda konsekvenser för de som går, och ibland för de som cyklar. 

Se detta exemplet.

Fastigheter på en sida av gatan med ett antal portar (start- och målpunkter). Vidare så ansluter en gång- och cykelväg till gångbanan. Men det är andra sidans gångbana som snö- och halkbekämpas, alltså den som saknar fastigheter, start- och målpunkter, och anslutande gång- och cykelvägar.


När det är så kallad städdag på gatan (onsdagar 8-16) då röjs körbanan fri från snö och is. Men gångbanan röjs inte, på gångbanan läggs skiten från körbanan upp...

En gång- och cykelväg ansluter till den oröjda och isiga gångbanan

Alla som ska till eller från fastigheterna och gång- och cykelvägen ska alltså över på andra sidan, till den röjda gångbanan. Hur det ska gå till är inte lika självklart, eftersom du tvingas forcera både snö- och isvallar samt parkerade bilar på sträckan.

Och detta kan många gånger vara svårt för människor att göra. Till exempel de med barnvagn, de med lastcykel, de med rullator, de med rullstol, barn och så vidare. Istället tvingas de att försöka ta sig fram på en flod av is.


En flod av is. Full av spår från människor som gått här. Men staden menar att du ska gå på andra sidan. Oklart dock hur du ska ta dig dit och därifrån.

Staden slår sig för bröstet. Att man nu bygger bostäder i en aldrig tidigare omfattning; man förtätar och bygger innerstad utåt. Stockholm ska bli en ”promenadstad”. Dessa ord klingar tomma när man överallt i ytterstaden tvingas uppleva detta – en snöröjning för gående på biltrafikens villkor. Är det verkligen 2017?

Menar staden verkligen allvar med sin framkomlighetsstrategi som säger sig prioritera gående och cyklister högst och sitt ”promenadstadssnack” så måste ju gångbanorna på bägge sidor röjas. Om det går att göra i innerstaden går det självklart att göra även i ytterstaden. Det handlar bara om vilja och prioritering. Och att man inte utgår från biltrafiken när man ska snöröja för gångtrafiken.


Det bästa jag gjort

16 feb 2017

På en konferens i januari blev jag intervjuad angående ett cykelprojekt. I slutet av intervjun frågade journalisten vilket som är det bästa jag gjort. Jag blev lite paff av frågan och bad att få tänka efter. Han frågade då om cykelbanan på Norr Mälarstrand kanske är det bästa?

Nej, svarade jag, efter att ha tänkt efter en stund till.

Det bästa jag gjort är införandet av cykelboxar i Stockholm.

I början av 2000-talet byggdes cykelinfrastrukturen ut i Stockholm. Och antalet cyklister ökade. Tyvärr började också en viss typ av dödsolycka blir allt vanligare: högersvängande lastbilsförare som körde över cyklister. I början av 2000-talet skedde 1 – 3 sådana dödsolyckor per år i Stockholm.

Vi började studera och analysera dessa olyckor. Det fanns en gemensam nämnare – de skedde framförallt i signalreglerade korsningar. Däremot kunde korsningarna skilja sig mycket åt, alltifrån små korsningar till väldigt stora. En annan gemensam nämnare var att det framförallt handlade om sträckor eller gator där man cyklade i blandtrafik; det fanns ingen cykelbana eller cykelfält på den gatan.

Vi skiftade då fokus och studerade de signalreglerade korsningarna som fanns på gator med cykelbanor och cykelfält. Skilde de sig åt på flera sätt än de andra? Och hur agerade trafikanterna, fanns det skillnader? Vi hittade snart en tydlig skillnad: cykelboxen.

Här blev vi lite överraskade. Cykelboxen hade främst utvecklats för att underlätta cyklisters vänstersvängar. Teorin var att cyklisterna vid rött ljus skulle ha möjlighet att ställa sig framför bilarna till vänster, och på så sätt enklare kunna korsa gatan. Men nu såg vi en annan effekt av cykelboxen och interaktionen mellan trafikanterna – här fanns inga högersvängsolyckor.

Ett sätt att minska antalet högersvängsolyckor verkade alltså vara att använda sig av cykelboxen i större utsträckning. Sagt och gjort, en genomgång och utredning gjordes av samtliga trafiksignaler i Stockholm (tack Henrik!), och där cykling var tillåten målades cykelboxar. Det blev hundratals cykelboxar runt om i Stockholm.

Och vad jag känner till har ingen dödsolycka med högersvängande tungt fordon och cykel skett i en korsning med cykelbox sedan dess.

Det är utan tvekan det bästa jag gjort.

Relaterade inlägg:

Trött på att bli nerstänkt

8 feb 2017

 

Vi blir fler och fler på cykelbanorna i staden där jag lever. Ofta är det stora klungor av cyklister i rusningstiden och det är sällan man är ensam. Och det blir mer och mer tydligt: skärmarna på många av dagens cyklar är nästan alltid för korta, både bak och fram. Fram får jag in en massa sörja i vevpartiet och blir dyngsur om fötter och ben. Bak stänker jag ner eller blir nerstänkt av cyklisten framför mig.

Foto: Federico

Jag undrar, vad tänker designers och cykeltillverkare på? Är det bara form och minimal funktion? Jag kan ju förvisso själv snickra ihop en så kallad kompis- och en egolapp eller försöka byta ut mot längre skärmar men varför ska jag behöva det? Varför kan inte cykel- och skärmtillverkare leverera cyklar med snygga och funktionella skärmar? Cykeltillverkarna och handlarna gör ju ofta reklam om den perfekta pendlarcykeln, att nu har de tagit fram en perfekt kombination av komfort och cykelglädje. Men vari ligger komforten och glädjen att på grund av bristfällig utformning och design bli nerstänkt av sig själv och andra?

Så här kan dagens cyklar se ut som tillverkarna och handlarna marknadsför som pendlare med komfort och cykelglädje - de tar dig fort och effektivt till/från jobbet - och fullständigt nerstänkt:

Skärmarna skull ju kunna se ut lite mer så här, göra mer nytta och vara stänkskärmar:

Så jag vill uppmana designers och cykeltillverkare: Se för sjutton till att framskärmen är så lång att jag slipper få in en massa sörja i vevpartiet samt bli dyngsur om fötter och ben. Se till att bakskärmen är så lång att jag inte stänker ner cyklister bakom mig eller själv blir nerstänkt av cyklisten framför mig. Det är komfort och cykelglädje!

 



Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!