Krister Isaksson | Bicycling.se

Krister Isaksson


Trafikplanerare, cykelexpert, storfiskare. Här skriver jag om cykel i stort och smått. Och givetvis lite annat!

Följ Krister på twitter: @KristerIsaksson

Jag – en cykelentusiast?

17 maj 2017

I mitt arbete får jag till och från höra kommentarer som:

  • att jag är en ”cykelentusiast”
  • att jag representerar ett ”särintresse”
  • jag har till och med blivit kallad för ”cykelfundamentalist”

Nu senast på den nationella cykelkonferensen så inledde infrastrukturministern med:

”roligt att presentera den nationella cykelstrategin för ett gäng cykelentusiaster.”

Där satt alltså runt 260 yrkespersoner från hela landet. Några av landets ledande experter och forskare på området. Och de blir kallade ”entusiaster”. Jag har varit på många trafikkonferenser genom åren. Jag har aldrig hör någon minister eller annan inledda en konferens med ”bilentusiaster”, ”tågentusiaster” eller ”kollektivtrafikentusiaster”.

Jag ser mig inte alls som någon ”entusiast”. Jag ser mig som en professionell och kompetent yrkesutövare. För mig är detta inget annat än ett maktspråk, en förminskning av dessa yrkesmänniskor och deras arbete, av trafikslaget cykel och en tydlig spegling av rådande maktstruktur och normer i transportsystemet.

Så det är kanske inte så konstigt att cykeltrafiken har mindre än 1 procent av medlen i den nationella transportplanen – till entusiaster kan man slänga smulorna från bordet.

Trafikverket - att lära gamla hundar sitta...

21 mar 2017

Det blir inte mycket tydligare än så här. En statlig myndighet som är helt i otakt med sin omvärld, styrdokument och vad som sägs i politiska beslut. Myndigheten heter Trafikverket och kör på som om ingenting har hänt.

Tills omvärlden reagerar och säger - så fan heller, nu får ni för sjutton skärpa till er. Då tvingas Trafikverket göra just det. Men ytterst motvilligt och som ett barn som blivit utan lördagsgodis står de där och tjurar.

Vad har hänt? Jo, en bro ska renoveras på Drottningholmsvägen i Stockholm - en stor infartsled för både bil- och cykeltrafiken. Då väljer Trafikverket en metod för renoveringen som upprätthåller samma antal körfält för biltrafiken, men stänger av cykel- och gångbanan. Cyklister och gångtrafikanter hänvisas istället till en mycket lång och besvärlig omväg, vilket är stick i stäv med styrdokumenten som säger att hållbara och yteffektiva transportslag ska prioriteras.

Rött streck Trafikverkets ursprungliga förslag på omledning av cykeltrafiken (och gång) - i 6 månader. Från cykling på cykelbana (blått streck) till cykling i blandtrafik. Med bland annat mängder av passager över gator har Trafikverket inte visat hur cykeltrafiken med 4 600 cyklister per dygn ska över stora och besvärliga Ulvsundaplan. Omledningen innebär en fördubbling av restiden.

Trafikverket har gjort så kallade trafikanalyser vad arbetet kommer att innebära för kapacitet och framkomlighet - för biltrafiken. För cykeltrafiken finns ingen motsvarande analys. Det finns bara några streck på en kartbild hur cykeltrafiken kan ledas om, men inga trafiktekniska lösningar på hur det faktiskt ska gå till. Det får bli som det blir liksom. Det kanske funkar om vi har tur, och om inte shit happens - alltså som vanligt när det gäller cykel och vägarbeten. Men man får väl ta det lite lugnt när man cyklar - så att vi kan upprätthålla biltrafikens framkomlighet.

Några så kallade mobility management-åtgärder (MM) har vi inte heller sett från Trafikverket. Det blir komiskt och ytterst talande när Trafikverket har rapporter och handlingsplaner på hur de ska arbeta med detta under byggskeden. Att de till exempel skulle gått ut och informerat hushållen i västerort om arbetet och tipsat om alternativa färdsätt och färdvägar - hållbara färdsätt - för att underlätta för trafikanterna. För att som projektledaren säger, undvika att hel västerort blir en enda parkeringsplats. Nä. Så gör inte Trafikverket i verkligheten, utan bara med fina ord, i dokument och rapporter. Annars kan ju bilåkandet minska, ve o fasa. Men vi kan ju i varje fall läsa dessa fina ord och dokument på Trafikverkets hemsida:

För att åstadkomma verklig kundnytta måste transportsystemet fungera även när det uppkommer störningar i samband med bygg- och underhållsarbeten. Det måste synas att alla resenärer är viktiga, med en extra tonvikt på kollektivtrafikanter, cyklister och fotgängare.

Genom att tillföra mobility management (MM) i byggskedet till Trafikverkets åtgärdsarsenal för störningshantering kan biltrafiken minskas i sin helhet (se faktaruta) och framkomlighet och tillgänglighet för olika trafikantslag förbättras avsevärt

Så här fin och illustrativ är framsidan på Trafikverkets MM-broschyr. Ni vet den där som bara finns men inte används:


Men som sagt, nu blir det inte som Trafikverket ursprungligen tänkt sig. För det finns de som säger ifrån. Att nu får det fan vara nog. Att det är dags för rättning i ledet.

Verket har nu hittat en annan lösning. En lösning där alla får plats och slipper långa omvägar. Så det går om man vill. Måste bara lära gamla hundar sitta först.

Relaterade inlägg:




Det här gör mig ledsen

16 mar 2017

Att kunna göra det lite bättre för andra människor – det är för mig en stark drivkraft i mitt arbete. Det ger mig en inre tillfredställelse att veta att deras vardag blev lite enklare och bättre. Som detta exempel, där min artikel om lastcyklar innebar att Toves familj fick upp ögonen för detta fordon och nu fått en ökad frihet och dimension i sitt liv. Att jag sen dagligen arbetar med att försöka åstadkomma bättre cykelinfrastruktur för dem att färdas på gör ju inte saken sämre.

Därför blir jag så ledsen när jag läser detta:

Det handlar alltså om att en kranbil blockerar hela cykelbanan. Och inte bara hela cykelbanan. Den blockerar även gångbanan – gående och cyklister kan inte passera på ett tryggt och säkert sätt. Och att någon har invändningar på uppställningen av kranbilen kan man ju tycka är ”tramsigt”.

För mig är det långt ifrån tramsigt. För mig handlar det om insikt, om empati, om medmänsklighet. Allas rätt att kunna förflytta sig i vår stad, någorlunda säkert och tryggt, oavsett om man går, cyklar eller åker bil. Det kan man inte göra när det ser ut så här på denna plats.

Det finns självklart ett regelverk kring hur dessa arbeten med mobilkranar ska gå till. Och det krävs tillstånd. Varför då kan vi ju undra? För det handlar om ansvar och säkerhet. Arbetet sker ju genom att man lånar någons annans mark eller egendom. I detta fall allmän mark - en gång- och cykelbanan - som ju trafikeras av människor. Då kan det vara bra om vi hanterar dessa människors behov av framkomlighet på ett säkert och tryggt sätt. Alla människor, oavsett fysisk och mental förmåga. Hur ska Tove och hennes familj passera detta område? Hur ska mannen i rullstol göra det? Den synskadade kvinnan? Mannen med rullator som har lite svårt att gå? De två barnen? Genom att utforma en lämplig och säker omledning av gående och cyklister löser man detta – för alla.

Det handlar också om att kontrollera att det går att ställa en kranbil på platsen. Klarar konstruktionen belastningen eller finns det risker? Kan den till och med välta och skada egendom och människor? Kan lyft ske på ett säkert sätt? Finns det kraftledningar eller andra installationer och så vidare. Och om det blir skador på egendom är det ju bra att veta vem som gjort dem och ska betala, så skattebetalarna slipper stå för kostnaderna. I detta fall så fanns inget tillstånd för uppställningen av kranbilen. Det är enklare, snabbare och billigare att skita i det. För de ska ju bara…

Det brukar just vara nästa invändning. Att det bara är ett tillfälligt arbete. Ja så är det nog, det kan ju inte ta en evighet att putsa fönster. Men det spelar ju ingen roll - det är ju här och nu det händer. Säkerheten och ansvaret är ju inte mindre viktigt för att det är tillfälligt. Och behovet att passera finns ju där och måste hanteras. Ska hanteras enligt regelverket. Men eftersom det är ”tramsigt” kanske vi ska strunta i regelverket? Köra lite mer på chans så att säga.

Nästa invändning som brukar komma är: ”ska man inte få putsa fönster och underhålla fastigheten?” Självklart ska man det, följ regelverket så går det ju hur bra som helst. För alla.

Vi vet ju idag vad denna ”tramsiga” inställning leder till. Finns forskning och studier från VTI och Trafikverket. Det leder till att gående och cyklister är de trafikantgrupper som skadas mest vid vägarbeten. Och det beror många gånger på undermåligt utformade vägarbetsområden och att ansvariga inte följer regelverket. Vill vi ha det så?

Sen har vi den lite större bilden av detta fenomen. I förlängningen är det detta och liknande brister som leder till att många människors mobilitet beskärs. De ger sig inte ut på grund av risken att råka ut för problem och svårigheter på sin färd. De blir kvar i sina hem och stillasittande. En inskränkning i deras frihet. En fysisk inaktivitet som leder till en nedåtgående spiral. Och där det kommer krävas mer stöd och insatser från samhällets sida för att deras liv ska fungera.

Jag vill ha en stad för alla.

Relaterade inlägg:

Att sälja in cykel

15 mar 2017

Är detta en miljö som får fler att cykla? En miljö som man känner sig trygg i och gärna återkommer till? En miljö som alla kan cykla i, ung som gammal? Jag tror inte det.

Vi skulle kunna göra så här i stället!


Relaterade inlägg:

Snöröjning, var god dröj

24 feb 2017

I Stockholm röjs bara gångbanan på ena sidan av gatan i det som kallas ytterstaden, till skillnad från innerstaden där bägge gångbanorna röjs. Det som avgör vilken sida av gatans gångbana som ska röjas i ytterstaden är – biltrafiken. Man utgår helt enkelt från de parkeringsregler som gäller på gatan. Inte eventuella analyser av gångströmmar, anslutande gång- och cykelvägar, eller var fastigheter ligger och så vidare. Vilken gångbana som röjs avgörs av biltrafikens parkeringsreglering. Detta får många gånger helt absurda konsekvenser för de som går, och ibland för de som cyklar. 

Se detta exemplet.

Fastigheter på en sida av gatan med ett antal portar (start- och målpunkter). Vidare så ansluter en gång- och cykelväg till gångbanan. Men det är andra sidans gångbana som snö- och halkbekämpas, alltså den som saknar fastigheter, start- och målpunkter, och anslutande gång- och cykelvägar.


När det är så kallad städdag på gatan (onsdagar 8-16) då röjs körbanan fri från snö och is. Men gångbanan röjs inte, på gångbanan läggs skiten från körbanan upp...

En gång- och cykelväg ansluter till den oröjda och isiga gångbanan

Alla som ska till eller från fastigheterna och gång- och cykelvägen ska alltså över på andra sidan, till den röjda gångbanan. Hur det ska gå till är inte lika självklart, eftersom du tvingas forcera både snö- och isvallar samt parkerade bilar på sträckan.

Och detta kan många gånger vara svårt för människor att göra. Till exempel de med barnvagn, de med lastcykel, de med rullator, de med rullstol, barn och så vidare. Istället tvingas de att försöka ta sig fram på en flod av is.


En flod av is. Full av spår från människor som gått här. Men staden menar att du ska gå på andra sidan. Oklart dock hur du ska ta dig dit och därifrån.

Staden slår sig för bröstet. Att man nu bygger bostäder i en aldrig tidigare omfattning; man förtätar och bygger innerstad utåt. Stockholm ska bli en ”promenadstad”. Dessa ord klingar tomma när man överallt i ytterstaden tvingas uppleva detta – en snöröjning för gående på biltrafikens villkor. Är det verkligen 2017?

Menar staden verkligen allvar med sin framkomlighetsstrategi som säger sig prioritera gående och cyklister högst och sitt ”promenadstadssnack” så måste ju gångbanorna på bägge sidor röjas. Om det går att göra i innerstaden går det självklart att göra även i ytterstaden. Det handlar bara om vilja och prioritering. Och att man inte utgår från biltrafiken när man ska snöröja för gångtrafiken.


Ladda fler


Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!