Krister Isaksson | Bicycling.se

Krister Isaksson


Trafikplanerare, cykelexpert, storfiskare. Här skriver jag om cykel i stort och smått. Och givetvis lite annat!

Följ Krister på twitter: @KristerIsaksson

Det här gör mig ledsen

16 mar 2017

Att kunna göra det lite bättre för andra människor – det är för mig en stark drivkraft i mitt arbete. Det ger mig en inre tillfredställelse att veta att deras vardag blev lite enklare och bättre. Som detta exempel, där min artikel om lastcyklar innebar att Toves familj fick upp ögonen för detta fordon och nu fått en ökad frihet och dimension i sitt liv. Att jag sen dagligen arbetar med att försöka åstadkomma bättre cykelinfrastruktur för dem att färdas på gör ju inte saken sämre.

Därför blir jag så ledsen när jag läser detta:

Det handlar alltså om att en kranbil blockerar hela cykelbanan. Och inte bara hela cykelbanan. Den blockerar även gångbanan – gående och cyklister kan inte passera på ett tryggt och säkert sätt. Och att någon har invändningar på uppställningen av kranbilen kan man ju tycka är ”tramsigt”.

För mig är det långt ifrån tramsigt. För mig handlar det om insikt, om empati, om medmänsklighet. Allas rätt att kunna förflytta sig i vår stad, någorlunda säkert och tryggt, oavsett om man går, cyklar eller åker bil. Det kan man inte göra när det ser ut så här på denna plats.

Det finns självklart ett regelverk kring hur dessa arbeten med mobilkranar ska gå till. Och det krävs tillstånd. Varför då kan vi ju undra? För det handlar om ansvar och säkerhet. Arbetet sker ju genom att man lånar någons annans mark eller egendom. I detta fall allmän mark - en gång- och cykelbanan - som ju trafikeras av människor. Då kan det vara bra om vi hanterar dessa människors behov av framkomlighet på ett säkert och tryggt sätt. Alla människor, oavsett fysisk och mental förmåga. Hur ska Tove och hennes familj passera detta område? Hur ska mannen i rullstol göra det? Den synskadade kvinnan? Mannen med rullator som har lite svårt att gå? De två barnen? Genom att utforma en lämplig och säker omledning av gående och cyklister löser man detta – för alla.

Det handlar också om att kontrollera att det går att ställa en kranbil på platsen. Klarar konstruktionen belastningen eller finns det risker? Kan den till och med välta och skada egendom och människor? Kan lyft ske på ett säkert sätt? Finns det kraftledningar eller andra installationer och så vidare. Och om det blir skador på egendom är det ju bra att veta vem som gjort dem och ska betala, så skattebetalarna slipper stå för kostnaderna. I detta fall så fanns inget tillstånd för uppställningen av kranbilen. Det är enklare, snabbare och billigare att skita i det. För de ska ju bara…

Det brukar just vara nästa invändning. Att det bara är ett tillfälligt arbete. Ja så är det nog, det kan ju inte ta en evighet att putsa fönster. Men det spelar ju ingen roll - det är ju här och nu det händer. Säkerheten och ansvaret är ju inte mindre viktigt för att det är tillfälligt. Och behovet att passera finns ju där och måste hanteras. Ska hanteras enligt regelverket. Men eftersom det är ”tramsigt” kanske vi ska strunta i regelverket? Köra lite mer på chans så att säga.

Nästa invändning som brukar komma är: ”ska man inte få putsa fönster och underhålla fastigheten?” Självklart ska man det, följ regelverket så går det ju hur bra som helst. För alla.

Vi vet ju idag vad denna ”tramsiga” inställning leder till. Finns forskning och studier från VTI och Trafikverket. Det leder till att gående och cyklister är de trafikantgrupper som skadas mest vid vägarbeten. Och det beror många gånger på undermåligt utformade vägarbetsområden och att ansvariga inte följer regelverket. Vill vi ha det så?

Sen har vi den lite större bilden av detta fenomen. I förlängningen är det detta och liknande brister som leder till att många människors mobilitet beskärs. De ger sig inte ut på grund av risken att råka ut för problem och svårigheter på sin färd. De blir kvar i sina hem och stillasittande. En inskränkning i deras frihet. En fysisk inaktivitet som leder till en nedåtgående spiral. Och där det kommer krävas mer stöd och insatser från samhällets sida för att deras liv ska fungera.

Jag vill ha en stad för alla.

Relaterade inlägg:

Nu får du cykla höger vid rött - i Danmark

2 jan 2017

Sedan ett antal månader är det möjligt att på utvalda platser cykla höger vid rött i Danmark. Detta genom att högersvängande cykeltrafik inte omfattas av trafiksignalen - den undantas.

Ungefär som vi gör med biltrafiken i Sverige. Och precis som för biltrafiken har cyklister som svänger höger vid rött väjningsplikt mot gående på övergångsställe och för korsande fordonstrafik som har grönt.

Men i Sverige är detta inte möjligt. För vi har skrivit på och ratificerat den så kallade Wienkonventionen. En internationell överenskommelse om trafikregler och trafikmärken från 60-talet. Enligt trafikjuridisk expertis i vårt land är det enligt konventionen inte möjligt att undanta cykeltrafik vid trafiksignal.

Danmark har också skrivit på Wienkonventionen. Och de gör en helt annan tolkning än vad vi gör i Sverige. De menar att det visst är möjligt att undanta cykeltrafiken från trafiksignalen, det finns enligt dem inget i Wienkonventionen som hindrar detta. De hänvisar till och med till gällande paragraf för skyltutformning när jag frågar dem. Och detta begriper ju vem som helst om vi tänker efter lite. Skulle det detaljregleras, i en internationell överenskommelse från 60-talet, att cykeltrafiken inte får undantas? Knappast.

Så det är i grunden vad det handlar om - tolkningar. Inte att det ordagrant står att cykeltrafik inte får undantas från trafiksignalen, för det gör det inte. Utan det är tolkningar. Vi kan också kalla det vilja - viljan till att förbättra och underlätta för cykeltrafiken. Den viljan är stark hos danskarna. Hur det står till med den viljan i Sverige kan vi ju fundera på.


Här får du cykla höger vid rött. Foto: Vejdirektoratet

Relaterade inlägg:

Sopsaltaren sveper fram över landets cykelvägar

5 dec 2016

När jag började skriva om sopsaltaren för snart fyra år sedan på bloggen var det två kommuner i landet som sopsaltade delar av sitt cykelvägnät – Linköping och Norrköping. Sedan dess har fler och fler kommuner upptäckt de stora fördelarna med sopsaltning och i dag är det 26 stycken kommuner som sopsaltar – från Malmö i söder till Umeå i norr sveper sopsaltaren fram och gör vintercyklingen säkrare och mer framkomlig.


Sopsaltaren i aktion! Foto: Stockholms stad

Denna utveckling kunde jag inte riktigt ana när jag började skriva om sopsaltning. Riktigt roligt och glädjande att så många upptäckt och använder sig av metoden. Och jag är övertygad om att ännu fler kommer börja sopsalta. För så här säger resultaten:

Väg- och transportforskningsinstitutet (VTI):

”Sopsaltade stråken ger högre standard än osaltade cykelvägar”

”Väglagsobservationer visar tydligt att sopsaltningen resulterat i ett bättre väglag än traditionell plogning och sandning. Det har i princip alltid varit barmarksförhållanden på de sopsaltade stråken, även då det varit snö och is på cykelstråk som inte saltats. VTI:s mätningar visar också att friktionen i genomsnitt varit betydligt högre på de sopsaltade stråken jämfört med de stråk som inte saltats.”

”Förutom att de objektiva mätningarna visar att sopsaltningen ger en högre standard vintertid, har allmänhetens respons varit mycket positiv.”

”Som helhet kan sägas att försöken med sopsaltning av utvalda cykelstråk i Stockholm hittills varit mycket lyckosamma och att det finns goda anledningar till att fortsätta med metoden även kommande vintrar.” 

Utvärdering av 10-års sopsaltning i Odense Danmark:

 “Ten years experience of operational and experimental spreading of NaCI brine on bicycle lanes in the Odense City Council areas has shown that this is environmentally the best method of combating icy surfaces on bicycle lanes. In more or less all the commonly occurring winter situations it has been possible to maintain a high level of service on the bicycle lanes by sweeping off any snow and spreading brine. It is however quite essential to a satisfactory result that the brine is spread as a preventive measure - for example on the basis of an automatic ice warning system. Environmentally the method has meant a reduction in the amount of salt spread by about 70% compared with the spreading of dry salt, without any increase in the transportation work and without any other negative environmental impact. In financial terms the method is comparable to the spreading of dry salt, while compared with graveling it costs less than 66%.”

Anna Niskas (VTI) doktorsavhandling Vinterväghållning och cykelvägar  2002:

“Metoden med borste för snöröjning och saltlösning, eller befuktad salt, för halkbekämpning ger en högre standard än traditionell plogning och halkbekämpning med krossgrus. Metoden innebär att man slipper isiga spår och löst grus på bara ytor, vilket är de väglag som cyklister skyr mest. De skärpta standardkraven, med bl.a. ett startkriterium för snöröjningen på 1 cm snödjup, var en bidragande orsak till den förhöjda standarden.”

Resultat från Stockholm:

      • 40 procent färre singelolyckor med cyklister på de sopsaltade stråken
      • Antalet fallolyckor med gående på de sopsaltade stråken har mer än halverats
      • 30 procent fler cyklister på de sopsaltade stråken


Sopsaltning, säkrare och framkomligare för cyklister. Och gående! Foto: Jon Jogensjö 

En annan viktig erfarenhet som detta visar är vikten av en stor och central aktörs agerande. Linköping började med sopsaltning för snart 15 år sedan. Men metoden fick ingen större spridning i landet förens Stockholm började testa metoden under 2012. Tänk då vilken effekt det skulle få om en nationell aktör som Trafikverket tog taktpinnen vad gäller att utveckla och förbättra inom cykelområdet - ett Trafikverk 2.0.

 

Relaterade inlägg:

Att vara cykelkonsult

9 sep 2016

Det är många gånger väldigt roligt att vara cykelkonsult. Jag får arbeta över stora delar av landet, många gånger med människor som verkligen vill utveckla och förbättra förutsättningarna för cykeltrafiken. Tyvärr är arbetet också ibland fyllt av besvikelser. Min yrkesroll innebär ofta att jag kommer in tidigt i olika projekt. Det handlar om att ta fram och utveckla strategier, att ta fram cykel- och handlingsplaner, att utveckla och ta fram utformningsprinciper osv. Det är inte alltid man får vara med från ax till limpa. Och det kan i allra högsta grad vara mycket frustrerande…

Ett exempel

För några år sedan fick jag och kollegorna i uppdrag att utreda ett regionalt cykelstråk i Stockholmsområdet. Utgångsläget var besvärligt, det var befintlig miljö och trångt, det saknades cykelinfrastruktur på vissa avsnitt, det var mängder av in-/utfarter från tomter och mindre tvärgator osv.

Men vi lyckades presentera en utredning som visade att det var fullt möjligt att nå den standard på cykelinfrastrukturen som fastslagits in den regionala cykelplanen, och till en rimlig kostnad.

Sen kommer den del som inte alltid är lika rolig som konsult. När man har levererat utredningen finns ingen som helst garanti att man kommer vara med i det fortsatta arbetet. När det exempelvis ska projekteras och slutligen fastställas i detalj hur det kommer att se ut. Här kommer Lagen om offentlig upphandling in och de flesta beställarna är bara ute efter en enda sak -  lägsta pris. Och underförstått att alla som lämnar ett anbud på arbetet har exakt samma kunskap och kompetens – vilket de ju självklart inte har. Särskilt inte när det gäller cykelkompetens.

Och det är nu det händer. Det är nu avstegen från det som planerades i utredningen sker. Ofta på grund av en kombination av bristande kompetens och snålhet. I utredningen som vi gjorde utformades cykelbanan som genomgående vid varje tvärgata och in-/utfart. Detta för att säkerställa en hög säkerhet och god framkomlighet för cykeltrafiken – de ska ha prioritet i korsningspunkten (samma gäller för gångtrafiken eftersom gångbanan löper parallellt). Så här ser typlösningen ut för en sådan genomgående cykelbana:

Och juridiskt får cyklisterna en stark ställning genom denna utformning:

 Men sen händer något i projekteringen som leder till detta:

Det här är inte en genomgående cykelbana där korsande biltrafik har väjningsplikt mot cykeltrafiken. Foto: Patrik Brasjö

Det vi ser är något som totalt vänder på hela principen att prioritera cykeltrafikens framkomlighet och säkerhet i korsningspunkter. Ingen hastighetssäkring och ingen väjningsplikt för biltrafiken gentemot cykeltrafiken. Utan det är samma gamla lösning vi använt oss av i decennier – cykeln sätts på undantag. Och för att göra det riktigt jävligt viker de in kantstenen över cykelbanan så att passagen för cyklisterna blir smalare och kantstenen blir en fara för passerande cyklister.

Var det detta de som projekterade ville åstadkomma? Var de ens en gång medvetna om vad de skapade. Och varför?

Så här kan det vara att vara cykelkonsult – det blir inte alltid som man planerar. Och man får sällan några vettiga svar, motiv eller anledningar till dessa avvikelser och tillkortakommande. Det sker slentrianmässigt och på rutin.

 

Relaterade inlägg:

 

 

Trafikverket ger fingret åt cykeltrafiken

15 mar 2016

Sedan en tid tillbaka pågår ett arbete på Gröndalsbron i Stockholm (del av Essingeleden). Ansvarig för arbetet är Trafikverket. Detta har fått påtagliga och mycket besvärliga konsekvenser för cykeltrafiken på sträckan. Gröndalsbrons cykelbana är utpekat som regionalt cykelstråk i den regionala cykelplanen och som pendlingsstråk i Stockholms cykelplan – vi kan kalla den för cykeltrafikens förbifart. Alltså ett stråk av stor betydelse. Ett stråk som ska vara det bästa av bästa. Där god framkomlighet ska råda och bra standard på drift och underhåll – året runt, dygnet runt.


Kartbild från den regionala cykelplanen - det regionala cykelstråket över Gröndalsbron


Kartbild från Stockholms stads cykelplan - pendlingsstråket över Gröndalsbron 

Idag ser det ut så här:

Trafikverket gör gångbana av regionalt cykelstråk och Stockholms stads pendlingsstråk. Här ska du kliva av och leda cykeln. Hur du ska kunna mötas är av underordnad betydelse... Foton: Mats Danielsson

Så här säger den regionala cykelplanen, som Trafikverket var projektledare för:
Vår vision lyder: Smidigt, smart och säkert – så cyklar vi i Stockholmsregionen!

Det vi ser på bron är knappast i linje med den visionen – tvärtom stick i stäv med visionen. Om vi nu inte har väldigt olika uppfattning vad som är smidigt, smart och säkert. 

Självklart hade Trafikverket kunna valt en annan lösning på utformningen av arbetet. En utformning som påverkat cykeltrafiken mindre. Till exempel flyttat ut betongbarriärerna så att den redan smala cykelbanan hade behållit sin bredd. Särskilt nu när trafiken minskat på Essingeleden till följd av trängselskatten. Men inte.


Så enkelt det varit, flytta ut betongbarriären och bibehåll cykelbanans bredd. Foto: Tobias Olsson

Trafikverket gör som så många gånger förr den dålig, enkla och billiga lösningen. Lösningar som aldrig sätter cykeltrafikens framkomlighet eller säkerhet högt – vilket det nu finns forskning och studier som visar tydligt.

Men hur är det nu vår infrastrukturminister brukar säga: cykeltrafik är främst ett kommunalt ansvar

Och upprepar man det tillräckligt ofta så får man ju självklart sin egen myndighet att agera därefter. En myndighet som fokuserar på att skydda bilister men inte cyklister.

Ännu en gång får vi bekräftat att den statliga cykelpolitiken fullständigt havererat.

Relaterade inlägg:

 

Ladda fler


Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!