Krister Isaksson | Bicycling.se

Krister Isaksson


Trafikplanerare, cykelexpert, storfiskare. Här skriver jag om cykel i stort och smått. Och givetvis lite annat!

Följ Krister på twitter: @KristerIsaksson

Hösten – då nollvisionen visar långfingret åt cyklister

30 okt 2016


11 procent av cyklisternas singelolyckor med personskador i oktober beror på lövhalka. Eftersom singelolyckor bland cyklister är många så är det alltså många som skadas under en kort period av året. Och lite görs åt detta – i nollvisionens Sverige.

Istället får vi från ansvariga höra:

- Det skulle kräva otroliga resurser för att vi skulle kunna hålla cykelbanorna varje dag, säger han.

Det går inte, det är för komplicerat, det krävs ”otroliga resurser” är beskedet. Istället läggs allt ansvar på de som cyklar – ni får anpassa er och ta det lite lugnt (även ni som går, ja för även gående råkar ut för lövhalka om nu någon trodde något annat).

Låt oss bena ut några saker här. Till exempel hur mycket skulle det kosta att höja standarden och ha en bättre bekämpning av lövhalka? Nu sticker jag ut hakan och säger: det behöver inte kosta något mer alls. Det handlar mer om hur man lägger upp arbetet och hur man väljer att prioriterar. Det vill säga: kompetens och vilja.

Lövfällningen och halkan pågår cirka en månad. För att ha ett någorlunda tillförlitligt väglag under den perioden behövs lövsopning 1 – 2 gånger i veckan. Det vill säga 5 – 10 gånger totalt under denna månad. Och det är inte hela cykelvägnätet som behöver lövsopas - långt ifrån. Jag gör bedömningen att det handlar om 10 – 15 procent av en kommuns/Trafikverkets cykelvägnät som lövhalka uppstår på. Det är även förutsägbart var lövhalkan uppstår – man behöver så att säga inte chansa eller gissa – den uppstår där träden finns utmed cykelvägen. Detta tillstånd bör ju en gatu-/parkingenjör ha koll på, ingår så att säga i arbetsuppgiften att kunna sitt vägnät. Då kan dessa driftansvariga enkelt upprätta lövsopningskartor över sträckorna i cykelvägnätet där det finns risk för återkommande lövhalka.

Så då vet vi nu att under en mycket begränsad period, på en liten del av cykelvägnätet, behövs det lite extra insatser för att åstadkomma säkrare förhållanden på cykelvägnäten runt om landet. 

Men svaret är: ”Det skulle kräva otroliga resurser...”

Nej säger jag, det skulle inte alls kräva några otroliga resurser. Det är ju närmast häpnadsväckande att en ansvarig uttrycker sig på det sättet. Istället vore det ju mer smakfullt om ansvariga satte sig in i frågan och tog fram en prislapp på vad utökad lövsopning skulle kosta. Och därefter frågar sig om det går att omfördela i driftbudgeten och prioritera annorlunda (vilket det självklart gör). Eller som Anna Niska på Väg- och transportforskningsinstitutet uttrycker det: ”Då blir det ingen ökad kostnad”. Men det görs inte – istället framställs lövsopning som otroligt komplicerat och dyrt – och cyklisterna hålls helt ansvariga och får lösa uppgiften.

Det är ett intressant förhållningssättet att lägga över allt ansvar på cyklisten: bara att anpassa farten och underordna sig fysikens lagar så går det bra. Om vi överför förhållningssättet till biltrafiken skulle vi inte ha så många 2 + 1 - vägar. För det vet vi ju alla att det går inte så bra att köra om i full fart när du får möte. säger vi inte: sluta köra om vid möte så försvinner olyckorna. Vi skulle inte heller ha sidoräcken eller säkrade sidoområden för det vet vi ju alla att kör du av vägen i full fart så går det inte så bra om du kör in i bergväggen eller trädet. Då säger vi inte: sluta köra av vägen så försvinner olyckorna. I biltrafiken har vi alltså kommit fram till att samhället har ett ansvar – en nollvision - att se till att bilinfrastrukturen är någorlunda säker. För människor är människor, och de gör misstag och fel. Arbetet med nollvisionen är ju också mycket framgångsrikt – för biltrafiken. Och det har lagts ner massor av miljarder på att åstadkomma detta. Eller kanske vi ska uttrycka det som att det lagts ner otroliga resurser på att göra det säkrare – att köra bil.

Så alla dessa lövfyllda cykelvägar är inget annat än politiker och tjänstemän och en nollvision som visar långfingret åt alla som cyklar (och går)

Göteborg. Foto: Chris W S Kristoffersen

Lund. Foto: Daniel Sturesson


Lund. Foto: Nils Calmsund

Stockholm. Foto: Johannes Borgström


Stockhom, samma gata, lite senare. Nu är det lövsmet. Foto: Johannes Borgström

Stockholm. Foto: Jon Jogensjö

Göteborg. Foto: Kajsa Nalin

Gävle. Foto: Tony Nordin

Uppsala. Foto: Torbjörn Albért


Västerås. Även här blir det lövsmet när löven får ligga länge på cykelvägen. Kurva och ett tvärfall som gör kurvan feldoserad... Foto: Niklas Kihlén

Täby. Foto: Björn Stenberg


Täby. Foto: Björn Stenberg


Malmö. Foto: Jennie Fasth 


Örebro. Foto: Monan 


I Göteborg finns denna fina och tjocka lövmatta på cykelbanan. En stad som saknar de "otroliga resurserna" och därför ser det ut så här för de som går och cyklar...
Foto: Ola Kvarnbo 


Ännu en bild från Göteborg. En nästan lövfri cykelbana. Gångbanan ser däremot lite svårttillgänglig ut. Så var går man då? I Göteborg verkar fokus ligga på att köra bil...
Foto: Kalle Eriksson 


Uppdaterad 2016-11-03:
Hurra, pengar finns! Det saknas inte "otroliga resurser". Det är planeringen det hänger på. Löven faller ju som de vill och inte som planeraren vill. Ungefär som snön. Fast till skillnaden mot snön vet vi ju var löven faller. Så planera verksamheten lite bättre så ska ni se att resultatet blir bättre. Och färre cyklister och gående som halkar omkull. 


Relaterade inlägg:

Sopsaltning, aldrig i livet!

21 dec 2015

Så sa min dåvarande chef på Gatu- och fastighetskontoret i början av 2000-talet. Vi var några på kontoret som ville testa sopsaltning av cykelvägarna. Vi hade varit på studiebesök i bland annat Odense och Münster. Två städer som sedan länge använt sig av sopsaltning och som kunde visa att metoden var överlägsen traditionell plogning och sandning. Vi hade även följt Anna Niskas forskning och doktorsavhandling om sopsaltning i Linköping. En forskning som även den visade på metodens överlägsenhet. Min chef satt för övrigt i betygsnämnden för Anna Niskas avhandling, så han var på intet sätt okunnig om metoden och resultaten.


Sopsaltaren in action! Foto: Jon Jogensjö

Men i Stockholm var det stopp - "aldrig i livet" - för sopsaltning.

Tills...

Tretton år senare. Efter tydliga politiska direktiv från bland annat Per Ankersjö (C) så var det dags för sopsaltaren att beträda Stockholms cykelbanor. Succén var given - det blev avsevärt bättre förhållanden på de teststräckor som sopsaltades. Det visste ju redan jag och andra. Sedan dess har sopsaltningen utökas i Stockholm till att omfatta alltfler cykelbanor.

Efter att jag börjat skriva om sopsaltning på bloggen drar nu metoden fram som en löpeld över landet. Fler och fler kommuner börjar nu använda sig av sopsaltning. Sist ut kommer väl dessvärre Trafikverket vara. Istället för att ligga i fronten för säkert cyklande och nollvisionen och att använda sig av en metod som ger avsevärt säkrare och bättre framkomlighet för cykeltrafiken så väljer Trafikverket "att följa utvecklingen".
Påminner lite om min tidigare chef (som förövrigt var en mycket bra chef!).


Sopsaltaren får inte bara bort snö och is. Det blir soprent från grus på cykelbanorna också! Vilken annan cykelbana ser ut så här i februari? Foto: Luca Mara

Vill rikta ett stort och uppriktigt tack till Per Ankersjö som såg till att sopsaltning till slut hittade till Stockholms cykelbanor. För mig och tusentals andra som cyklar har det inneburit en säkrare och framkomligare väg. Och bidragit till att vintercyklandet ökat med 30 procent på bara några år.

Det här var en liten beskrivning av hur förändrings- och förbättringsarbete kan gå till. Det är inte alltid särskilt rationellt, det bygger inte alltid på kunskap och fakta, på att ständigt söka förbättring och framsteg. Det är många gånger andra faktorer som spelar in. Det handlar ofta om värderingar, om synsätt, om en ryggmärgsreflex att säga nej - "det fugerar inte här"och "det kostar för mycket". Och slutligen - "ingen cyklar på vintern" eller till och med - "man ska inte cykla på vintern".

Och idag, idag kom så beskedet från Stockholms stad:

  • 40 procent färre singelolyckor med cykel på de sopsaltade stråken
  • Antalet fallolyckor med fotgängare på dessa stråk har mer än halverats

Totalt sett är sopsaltningen en mycket stor framgång. Ett snabbt och kostnadseffektivt sätt att förbättra trafiksäkerheten och få ner antalet olyckor. Och inte bara det, det förbättrar även framkomligheten avsevärt - för både cyklister och gående.

Inte så konstigt att staden nu även beslutat om att utöka antalet stråk som ska sopsaltas!

Relaterade inlägg:

 


Dödens gång- och cykelbana

18 nov 2015

Se bilderna nedan. På denna gång- och cykelbana har två personer dött under 2000-talet. Allt talar för att fler kommer göra det om inte förutsättningarna ändras. Bägge olyckorna följde i stort sett samma förlopp, stora mängder gående på en smal gångbana, stora mängder cyklister på en smal cykelbana. Gående kliver ut i cykelbanan för att passera andra gående – kollision med cyklist. Gående faller och skadar huvudet så svårt att de senare avlider. Ingen av cyklisterna åtalas, enligt polisen har inte någon av de inblandade i olyckorna gjort något fel utan olyckorna berodde på utformningen av platsen och trängseln.


Stadsgårdsleden Stockholm. Foto: Daniel Hansson


Stadsgårdsleden Stockholm. Foto: Daniel Hansson

Och de stora bristerna är kvar. På dödens gång- och cykelbana har inget hänt. Det är så här Stockholms stad och Stockholms hamnar tar emot tiotusentals turister varje år. Detta är vad som erbjuds tiotusentals cykelpendlare. Varje dag. År in och år ut.

Hade detta varit en väg hade tongångarna varit annorlunda. Även kraven på åtgärder hade varit helt andra. Och åtgärder på dessa vägar hade genomförts - för miljarder. I nollvisionens land. Det brukar låta så här när det handlar om vägar:


Stadsgårdsleden Stockholm Foto: GoogleMaps

På Stadsgårdsleden däremot, där väntar vi bara på att nästa dödsolycka ska ske. Det saknas utrymme att göra något åt de stora problemen...


Relaterade inlägg:

Förbättringen blev ett livsfarligt spett

30 okt 2015

För ett tag sedan skrev jag inlägget:
Så "förbättrar" Trafikkontoret - inte säkrare för cyklister eller skolbarn 

I inlägget visade jag att det som Trafikkontoret byggt och kallade förbättringar för skolbarnen i själva verket var försämringar för de som går och cyklar. Som så många gånger förr hade de inte följt handböcker eller politiskt fattade beslut utan hittat på egna tokigheter. Och den så kallade förbättringen blev en försämring.

Nu kan vi på platsen se några försök till - förbättringar?

De enorma skyltarna som sattes upp och skymde sikten för trafikanterna är sedan en tid borta. Och nu kan vi se varandra - hurra! Det var ju onekligen en förbättring, eller snarare en återgång till hur det såg ut innan den så kallade förbättringen med skyltar genomfördes...


Skyltarna som var en del av "förbättringen" är nu borta, och sikten återställd...

Men...

Se här vad som lämnats kvar i direkt anslutning till cykelbanan:

Ett fint spett, utmärkt att spetsa skolbarnen och övriga på. Här har alltså hen som tog bort skyltarna och entreprenörens arbetsledare, stadens byggledare, stadens anläggningsansvarig och slutligen stadens projektledare alla missat denna lilla sak. Det har sannolikt varit både så kallad slut- och garantibestiktning av arbetet och platsen.

Men hej, ett livsfarligt spett är ju inte helt lätt att upptäcka!

En bit bort ligger förresten "förbättringsskyltarna" och skräpar, och har så gjort i många månader. Väldigt talande tycker jag...

Relaterade inlägg:

Cykelhjälmslag? JA! NTF och Bråkenhielm (S) har rätt

10 okt 2015

 

"Det har lagts stor kraft på att förhindra olyckor i biltrafiken. Mitträcken, hastighetsändringar och fartkameror har varit mycket effektiva. På cykelsidan finns inget som motsvarar de insatserna."

För nu är ju allt gjort. Allt är uttömt, inga fler åtgärder och lösningar är möjliga för att förbättra trafiksäkerheten för cykeltrafiken. Vi har nått vägs ände…


Foto: Björn Stenberg


Foto: Björn Stenberg


Foto: Tiina Sarlin

För som vi ser på bilderna har samhällets alla resurser gått åt till att hålla körbanorna för biltrafiken rena och fina. Så då återstår bara att sätta på sig cykelhjälmen för att klara sig. För jag kan då inte för allt i världen komma på något annat vi kan göra...

 

 

 

 

 

 

Ladda fler


Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!