Marcus Persson | Bicycling.se
Annons

Marcus Persson

Vem äger vägen – eller vad är egentligen problemet?

I september 2016 medverkade jag i en artikel på Sydsvenskan.se om trafikklimatet mellan cyklister och bilister. Detta efter att en bilist utanför Oskarshamn avsiktligt tvärbromsat när han kört om en klunga och följaktligen orsak en krasch. Videon till artikeln fick titeln ’Kriget på vägen: bilister mot cyklister’. I ingressen skriver Arvidsson (2016) att ”(i)rriterade bilister som tutar och sprutar spolarvätska. Arga cyklister som hytter med näven och kastar vattenflaskor på bilarna. Tonen hårdnar i trafiken”.

Historien med den kastade vattenflaskan hämtar han från mig då jag berättar om en incident som jag och min bror råkade ut för en sommardag för några år sedan. På den tämligen otrafikerade vägen över Hökensås ligger jag och min bror jämsides och pratar när en bilist, som helt klart färdas över hastighetsbegränsningen på 70 km/h, närmar sig bakifrån lutad över tutan för en omkörning. Problemet är att vi också befinner oss i en dold kurva, så när bilisten påbörjar omkörningen får han se att vi har möte med en motorcyklist. Bilisten får tvärbromsa, men väjer också för motorcyklisten – alltså rakt mot mig och min bror. Min bror reagerar då genom att kasta sin vattenflaska på bilen vars bilist efter detta försöker preja oss av vägen innan han stannar. På vägen hem blir vi sedan omkörda av samma bilist två gånger till. Första gången cyklar jag om min bror med femtio meter mellan oss. När han passerar mig försöker han långsamt putta mig ut i diket. Därefter åker han fram till min bror och gör samma sak. Den andra gången han kör förbi oss passerar han i en hastighet över 100 km/h och med några centimeters marginal. Att minimera denna historien till att min bror kastade en vattenflaska på en tutande bilist är inget annat än en grov felcitering.

Jag trött på den triviala debatten kring trafikklimatet där antingen cyklister eller bilister ska åläggas skulden för allt ont. Ge mig ett argument för att någon av uppfattningarna skulle stämma. Här och nu kan jag ge er två argument som bevisar att ingetdera av påståendena är korrekt. För det första kan jag berätta att jag dagligen ser cyklister bryta mot trafikregler och begå diverse trafikföreteelser i Lund. När jag på vägen till skolan ser studenter slänga sig över en korsning mot rött vet jag också att det eventuellt senare kommer bli jag som får står kast för deras beteende. På en landsväg kan jag någon dag senare bli passerad av en uppretad bilist som lämnar några centimeter till godo och nästan kastar ner mig i diket tack vare draget som uppstår när en bil passerar med mindre än en halvmeters marginal i 90 km/h.

Samtidigt skulle jag, med ganska stor säkerhet, våga säga att 99 procent av alla bilister jag möter beter sig neutralt eller tillmötesgående i trafiken. Visst händer det som ovan nämnt ganska ofta, men merparten av de bilister jag möter visar emellertid respekt. Hur ofta du som cyklist försätts i farliga situationer hänger delvis på dig själv. Sedan jag började utgå från att jag alltid behöver stanna vid cykelöverfarter har det antal arga bilister jag möter minskat drastiskt. Det faktum att ens situation i trafiken bygger på ömsesidighet tordes inte underskattas.

Det mest korrekta svaret på frågan kring vem som ligger bakom allt ont i trafiken tordes vara att det omöjligen går att säga om det är bilister eller cyklister. Att måla upp situationen som en konflikt mellan bilister och cyklister leder således ingen vart, förutom till en större konflikt. Att dela en länk på sociala medier med en kort text där den ena eller andra beläggs skulden för alla olyckor som händer gynnar sällan trafikklimatet. Att däremot själv visa respekt och tänka på sitt eget beteende är en betydligt bättre startpunkt om relationen mellan cyklister och bilister ska förbättras. Här bör det dock nämnas att människor begår misstag, den som tror att vi ska kunna kringgå alla olyckor i trafiken är således naiv. Emellertid är en strävan mot ständig förbättring aldrig fel.

Tyvärr verkar det ibland som att de mest banala lösningar på dilemman godtas: ”gå ut ur EU så blir allting bra”, ”bygg en mur mot México, så blir allt bra” eller ”få bort alla cyklister ur trafiken så blir allt bra”. Vad få bär med sig i bakhuvudet är att vad som identifieras som problemet, och vad som definieras som lösningen, är en fråga om makt. Carol Bacchi (2010) skriver om just detta och menar att när någonting definieras som ett problem måste vi ställa oss följande frågor:

1. What’s the ‘problem’ (e.g. of ‘problem gamblers’, domestic violence, pay

inequity, health inequalities, etc.) represented to be in a specific policy?

2. What presuppositions or assumptions underpin this representation of the

‘problem’?

3. How has this representation of the ‘problem’ come about?

4. What is left unproblematic in this problem representation? Where are the

silences? Can the ‘problem’ be thought about differently?

5. What effects are produced by this representation of the ‘problem’?

Consider three kinds of interconnected effects: discursive effects,

subjectification effects, lived effects.

6. How/where has this representation of the ‘problem’ been produced,

disseminated and defended? How could it be questioned, disrupted and

replaced?

(Bacchi 2010: 7-8)

Låt oss exemplifiera genom att använda de sex stegen på argumentationen att cyklister är problemet bakom det allt hätskare klimatet i trafiken. Problemet definieras utifrån en generalisering där allt och alla på två hjul tillskrivs självmordsbenägenhet och okunskap kring trafikregler. Denna generalisering tar ibland dessutom avstamp i någon form av specifika attribut t.ex. en medelålders man i tighta kläder på en tävlingscykel. Var bilden av cyklister som farliga i trafiken kommer ifrån är nästintill omöjligt att slå fast. En tanke är dock att bilister börjat uppleva större problem med cyklister i takt med att bilarna blir snabbare och accelerera snabbare. Dessutom ökar givetvis stressmomenten i takt med att all sorts trafik ökar, framförallt i städerna. Bilden av cyklister som farliga i trafiken späs på av såväl media som det faktum att bilister emellanåt stöter på cyklister som inte följer lagen eller försätter bilisterna i prekära situationer.

Flertalet saker problematiseras inte i antagandet. Förmodligen är det som så att den procentuella andelen bilister som följer lagen är större än motsvarande andel bland cyklister. Anledningen bakom detta är att stora delar av cyklisterna saknar kunskap om flertalet trafikregler eftersom de inte har körkort. Generaliseringen av cyklister som problemet får konsekvensen att bilister misstror alla cyklister. När tidningar dessutom börjar prata om ”kriget i trafiken” leder detta till en ond spiral som eldas på kontinuerligt. På så sätt funkar generaliseringen, och saknaden av problematisering, som en katalysator.

En annan sak som inte problematiseras är det faktum att bilister är skyddade trafikanter. Om en bilist och en cyklist råkar samman i en olycka löper cyklisten större risk att skada sig alvarligt. Förhållandet dem sinsemellan är emellertid tvådelat. Cyklisten bör, på grund av sin utsatthet, visa en viss försiktighet. Bilisten bör, på grund av sin skyddade situation, visa på en viss respekt. För att ta sig fram i trafiken krävs det ibland att du tänker åt andra.

Bilden av cyklister som farliga i trafiken späs för det första på av verkligheten. Om jag skulle gå upp och ställa mig i korsningen mellan Tuna- och Tornavägen i tjugo minuter nu skulle jag antagligen bevittna ett antal olagliga trafikföreteelser. Emellertid skulle de komma från såväl cyklister som bilister. För det andra förstärks och försvaras bilden av cyklister som farliga genom media. Hursomhelst så är den vitala poängen i detta stycke det faktum att vissa trafikanter, oavsett färdmedel, ibland bryter mot lagen eller försätter sig själva och sina medtrafikanter i fara. Ett återkommande farligt beteende i trafiken tycks vara något individuellt och det är en slutsats som vi också hade landat i om vi analyserat bilister som problemet.

Poängen med att ifrågasätta problem på detta sättet är inte ett försök att predika för någon hårdragen post-modern och relativistisk uppfattning där alla problem i slutändan nonchaleras. Däremot leder vetskapen om hur makt och definitionen av problem hänger ihop till en ökad medvetenhet och analysförmåga. Det här med medvetenhet är synnerligen intressant. Medvetenhet är nämligen vad som krävs för att kunna förhålla sig kritiskt till sin omvärld, men också vad som krävs från både bilister och cyklister för att främja en säker trafikmiljö.

Referenslista

Arvidsson, B., 2016. ”Hätskare ton mellan bilister och cyklister”. Sydsvenskan.se. 2016-09-09. [elektronisk] http://www.sydsvenskan.se/2016-09-09/hatskare-ton-mellan-bilister-och-cyklister. Hämtdatum: 2015-05-18.

Bacchi, C., 2010. Foucault, Policy and Rule: Challenging the Problem-Solving Paradigm. Aalborg: Institut for Historie, Internationale Studier og Samfundsforhold, Aalborg Universitet. DOI: 10.5278/freia.33190049.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2017-05-18 14:19


Meningen med livet och att arrangera en cykeltävling.

Återigen är det dags att fundera en kort stund över livet. Definitionen av kort stund är här fem minuter, 1 000 ord inklusive någon utsvävning i dina egna tankar. Vill du på egen hand fortsätta reflektera över meningen med livet rekommenderas cykeln, på vägar med lite trafik, eller till fots. Här vill jag dock höja ett varningens finger: om du möter någon du känner och missar att hälsa fungerar sällan ”jag var djupt försjunken i tankar över meningen med livet”. Som jag skrev förra gången, reflektion upplevs tyvärr allt mera vara en bristvara och att fundera över frågor där klara svar saknas anses vara irrationellt slöseri med både tid och kraft – funderingar som inte leder någonvart är förgäves.

Vi rör oss denna gång från Sören Kirkegaards religiösa förhållningsätt till det etiska. Etikern reflekterar över goda och onda val, men detta betyder inte att etikern konsekvent är god. Anledningen bakom detta är att etikern har ett själsligt (inre) mål med livet – vänskap, äktenskap och familj är några exempel på en etikers mål. För att hitta något slags stoff till denna text började jag således fundera över goda exempel på etiker, men döm om min förtvivlan när jag efter fyra dagar insåg att det helt och hållet tycktes vara förgäves. Det är förbannat svårt, nästan omöjligt, att hitta en etiker i dagens samhälle. När den intuitiva förtvivlan hade lagt sig insåg jag dock att misslyckandet med att finna en etiker i själva verket var en framgång.

Något annat som är förbannat svårt, nästan omöjligt, är nämligen att hitta flaggvakter och funktionärer när cykelklubbar ska anordna en cykeltävling. Jag har tidigare skrivit om engagemang i ideella föreningar som en konflikt mellan olika frihetsbegrepp. Kort sammanfattat var min poäng då att ett medlemskap i en förening kan bygga på republikansk eller negativ frihet. Republikansk frihet, å ena sidan, innebär att medlemmen endast är fri genom att utföra sin plikt. Den negativa friheten, å andra sidan, bygger på avsaknad av hinder. Jag menade då att i takt med en förändring i synen på frihet, från den republikanska till den negativa, har föreningar fått det allt svårare och engagera medlemmar utan att erbjuda något konkret i gengäld. Emellertid uppstår här en fråga kring vad det republikanska idealet erbjuder som föder viljan till att fullfölja sin plikt – och i svaret på den frågan finner vi ett av etikerns föreslagna livsmål: vänskapen.

Etikerns livsmål förstås kanske bäst i kontrast till estetikern. Estetikern, vilken vi kommer återkomma till i nästa inlägg, har ett yttre mål med livet. Strävandet efter det yttre målet ter sig i form av självförverkligande, njutning och bekräftelse. Av denna anledning förefaller det som omöjligt att ställa en estetiker ute i en vägkorsning med en flagga i ena handen och en kaffetermos i andra. Säg vad betyder ideellt engagemang i ett CV när du kan göra en klassiker och hur många likes ger bilden ”en dag som funktionär” i jämförelse med ”träningspass innan frukost”. Vår etiker däremot, vars mål med livet är vänskap, klarar att se bortom dagens horisont. För etikern är den gemenskap som föreningen bidrar med i livet, resterande 364 dagar om året, motiv nog till att spendera en hel dag ute i en vägkorsning med en flagga i ena handen och en kaffetermos i andra.

Här framstår vår etiker vara en mycket rofylld och trevlig person, rent av en eftersträvansvärd förebild i jämförelse med estetikern. Det är inte konstigt att en del nu börjar fundera över varför det, trots etikerns uppenbarliga trevlighet, är så förbannat svårt och hitta dem i dagens samhälle. Maslows behovshierarki ger oss ett alternativ till förklaring. Intuitionen bakom hierarkin är enkel – när en viss nivå av behov är uppfyllda tar vi steget till nästa. På den första nivån finns våra fysiologiska behov som mat och sömn. På den tredje nivån återfinns vår etikers vänskap. På de efterföljande fjärde och femte nivåerna följer emellertid bekräftelse och självförverkligande. De empiriska bevisen bakom behovshierarkin har ifrågasatts och Kirkegaard menade att estetikern på sikt står mellan valet och begå självmord, ironisera allting eller utvecklas till en etiker – något som tyder på en omvänd hierarki. Hursomhelst, låt oss leka med tanken att behovshierarkin i viss utsträckning stämmer – då innebär det att allt eftersom samhället kan tillgodose våra behov kommer fler individer utvecklas från etiker till estetiker. Med andra ord: samhället kommer genomgå en transformation från kollektivistisk till individualistiskt.

När jag för ett och halvt år sedan flyttade till Lund kände jag knappt en människa i hela Skåne. Snabbt blev jag medlem i två föreningar och idag skulle den som analyserar min närmsta bekantskapskrets ungefär dra slutsatsen att den till en majoritet består av personer från olika ideella sammanslutningar. Estetikern skulle trots denna vackra, och nästinintill sagolika, redogörelse om vänskap fortfarande ställa mig frågan: ”vad tjänade du på det hela”? Svaret är att på de tusentals obetalda timmar jag lagt ner i dessa ideella sammanslutningar har jag dessutom: fått höra historien om BasHenkes liv, lärt mig att har man damm så är man rik av Glenn, blivit något av en expert på att koka soppa samt mycket mer. Detta har i sin tur resulterat i såväl bekräftelse som självförverkligande. Därmed kan vi göra ett konstaterande som vänder tillvaron upp och ner: även om etikerns primära mål är vänskap, kommer det på sikt skapa förutsättningarna för självförverkligande och bekräftelse. Det är alltså högst tvivelaktigt om jag verkligen är den godhjärtade etiker jag från en första början utger mig för att vara. 

Således kan vi konstatera att etikern uppenbarligen blott tycks vara en estetiker i förklädnad, dessutom dum nog att inte ta betalt för sina tjänster. Vid en första anblick kan det tyckas vara en pessimistisk, snudd på konspiratorisk, och föga inspirerande slutsats men fallet är snarare det omvända. Med vetskap om den samhällsförändring vi kunde tycka oss utröna tidigare i texten innebär nämligen den svårdragna gränsen mellan etiker och estetiker – mellan kollektiva och individuella motiv – att de båda kan manipuleras till det ena och det andra. En estetiker kan övertygas engagera sig ideellt eftersom det i slutändan kommer gynna bekräftelsen och självförverkligandet. Det är alltså inte omöjligt att sluta samman människor i en förening och arrangera en cykeltävling – bara svårare.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-02-19 16:26


Dagen då jag konfronterade Gud på ett distanspass.

Det var ett tag sedan jag skrev någonting här och när jag väl återigen gör det är tanken att avhandla något så djupsinnigt som meningen med livet. Redan här bör det poängteras att jag inte har för avsikt att finna meningen med livet, något sådant vore både överambitiöst och naivt. Trots min frånvaro på denna hemsida är fallet inte som sådant att jag suttit på en sten i en grotta, levt på ett riskorn om dagen, fått en uppenbarelse och sedan återvänt som en långt mycket mer upplyst människa. Snarare tvärtom. Världsläget idag tyder dock på att en del människor borde stanna upp några minuter och fundera över frågan. Att fundera utan att finna svar är nämligen inte så farligt som många tror, reflektion upplevs tyvärr i allt större utsträckning vara en bristvara. I detta, antagligen fruktlösa men likt förbannat intressanta, sökandet efter meningen med livet kommer vi löst utgå från Søren Kirkegaards tre stadier: det estetiska, det etiska och det religiösa förhållningssättet. Enligt Kirkegaard utvecklas människan från det första till det sistnämnda, men här kommer vi istället vända på pannkakan och börja med det religiösa förhållningssättet.

Slätterna öster om Falköping är en central punkt för min släkt. Farfar gick i skolan vid Utvängstorps Högre Allmänna Läroverk och det var där han lärde sig allting som behövdes för att leva ett drägligt liv. Det var också i trakterna som farmor och farfar hade sin sommarstuga till vilken jag och min storebror en gång tog med oss våra skolcyklar och cyklade runt på grusvägarna runtomkring. Jag minns att jag hade sett en Specialized Stumpjumper i en cykelkatalog och tyckte den röda cykeln var hur häftig som helst. Min skolcykel var också röd, så jag låtsades att det var en Specialized Stumpjumper. Fullt upptagen av att fantisera om hur snabb jag kände mig körde jag på en stor sten i kurva och cykeln tog plötsligt kurs mot diket och bakomvarande slänt på det lösa gruset. Vad som hade kunnat bli ett hårt och långt fall räddades emellertid av en tall som jag lyckades sätta min axel mot samtidigt som jag fått ner farten på mitt ekipage förhållandevis väl. Då räddningen sällan berodde på överdriven teknik uppstår frågan huruvida renodlad tur eller övre makter räddade mig från skrapsår och andra skavanker den dagen. I den frågan har jag inga klara svar, men när vi för detta inläggets huvuddel återvänder till slätterna öster om Falköping står de övre makterna åter i centrum för handlingen.

Jag minns än idag hur jag i den oförstörda junioråldern en vintermorgon gav mig ut i strålande solsken och med ett leende på läpparna. Mina ryggfickor var fyllda med hembakade energikakor som jag omsorgsfullt hade slagit in i aluminiumfolie. Vädret såg lovande ut och det fanns ingen anledning och tro något annat då samtliga prognoser från såväl norska som svenska väderinstitut lovade uppehåll hela dagen. När jag slutligen vände mitt ansikte söderut sex mil hemifrån beskådade jag till min stora förvåning en isande blåsvart himmel. Jag förstod då att min färd hemåt på cykeln skulle bli en kamp mellan mig och väderelementen. Fast det var inte då jag bestämde mig för att trotsa Gud.

Jag hade inget annat val än att ta mig hem genom snöstormen. Vinden vände och piskade snart rakt upp i mitt ansikte på de öppna fälten. Snön packades långsamt ovanpå mina kläder för att sedan smälta. Längs med ryggraden kände jag långsamt hur det rann vatten. När jag skulle äta av mina hembakade energikakor, som jag så omsorgsfullt slagit in i aluminiumfolie, vägrade all folie att släppa. Eftersom alternativet att få slut på energi var så mycket värre valde jag där och då att helt enkelt äta upp mina energikakor med delar av aluminiumfolien kvar på. Det gick en timme utan att jag skådade en enda människa, ett enda fordon, ett enda djur. Jag var ensam i världen när vindstyrkan och snöfallet ökade än mer samtidigt som känseln försvann i det sista fingret. Det var då jag bestämde för att trotsa Gud.

Demonstrativt stannade jag mitt ute på en åker och ställde ifrån mig cykeln. Med mer än halva kroppen bortdomnad av kyla beordrade jag Gud att uppenbara sig. Jag skrek de fulaste orden jag kunde. Ingenting hände. Inom mig spreds någon form av melankolisk besvikelse. Någon gång i min barndom hade jag fått höra om en man som ifrågasatte Gud så pass att han uppenbarade sig. Därför trodde jag faktiskt att det existerade en chans att han skulle uppenbara sig. Säg hade inte denna texten fått betydligt bättre spridning som så varit fallet?

När jag väl stått ute på åkern i en minut eller två fick jag nog och bestämde mig för att byta taktik. ”Om du inte kan ta i med mer än detta är det lika bra att du dödar mig”, skrek jag till vad jag trodde var Gud. Ingen svarade. Jag skrek igen. Frustrationen över att Gud varken kunde döda mig eller uppenbarade sig fick mig att sakta att återfå värmen. Således satte jag mig på cykeln och skrek igen, och därefter fortsatte jag att skrika tills jag kom hem. Det råder av denna anledning vissa oklarheter kring huruvida Gud a) inte finns eftersom han inte uppenbarade sig eller b) finns, bara att han vägrade att uppenbara sig och räddade mig i snöstormen genom den värme som frustationen av icke-uppenbarelsen alstrade. Det är möjligtvis inte heller detta som är poängen med att berätta denna historien. Snarare är fallet som sådant att det är en ganska bra historia och dessutom ligger den till grund för att jag cyklar än idag. Någonstans finns nämligen en sjuklig längtan inom mig att återigen hamna långt hemifrån under katastrofala förhållanden och återigen få konfrontera Gud. Ingenting tyder för den delen på att ett andra möte skulle bringa någon klarhet i frågan över Guds egentliga existens, men så länge det är fallet finns det inte heller någon anledning för mig att avsluta min cykelkarriär.

Det var ungefär här, mellan Folkabo och Bäck i sydlig riktning, som jag stannade med min cykel i höjd med träden strax till höger om vägen och klev ut i fältet. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2017-02-08 12:28


Marcus Persson första 10 år som tävlingscyklist eller framgång, misstag och 20 lärdomar.

Eftersom jag började min karriär som tävlingscyklist 2007 kommer jag nästa säsong att ha tävlat i tio år. Även om dessa fösta tio år i min karriär som tävlingscyklist innehållit uppoffringar, misstag och ett antal krascher har de också bjudit på framgångar och oförglömliga minnen. Det är tio år som till mycket stor del påverkat mitt liv, övervägande positivt anser jag själv och om jag fick välja skulle jag inte ångra mitt val att tävla på cykel. I den här texten kommer jag dela med mig utav några av de spektakel och lärdomar jag genomgått under tio år på en cykel och för enkelhetens skull gör vi det i kronologisk ordning.

2007:

Min första tävlingssäsong börjar i princip där den slutar, nämligen på hemmaplan med Jönköpings varvlopp runt Järstorp. Det första jag någonsin gjorde i en cykeltävling var att attackera och gå i utbrytning. Faktumet att utbrytningen neutraliserades efter några hundra meter samtidigt som jag var helt slut och direkt tappade klungan efteråt, kan vi förbise för att få en trevligare historia. Resterande del av tävlingen hade jag sällskap av Per Harring, men på sista varvet kunde jag lämna honom bakom mig och komma näst sist. Dagen efter startade jag även Östgötaloppet, men om jag minns rätt kom jag sist eller bröt tävlingen och därefter var min första tävlingssäsong över.

2008:

Den andra tävlingssäsongen kom jag att gå från två till fyra starter totalt. Premiären skedde såklart på Östgötaloppet, men därefter kom jag inte att tävla förrän i augusti. Platsen för denna andra tävling, som var ett etapplopp med tre etapper, var Falköping. På lördagen körde vi bergtempo och spurtheat, detta var två av de mer udda tävlingarna jag kört och jag kan inte säga att de bjöd på någon framgång för min del. Dagen därefter var det dags för linjelopp och efter ungefär ett halvt varv kom jag att gå loss solo bara för att cykla ensam i ledning under ett helt varv innan jag – återigen – föll som en sten genom klungan och fick trampa i sistagruppen in till mål. Oavsett det slutgiltiga resultatet så var denna tävling en framgång, jag minns att min mamma och mormor hade hört mitt namn av speakern och de var så stolta att de inte visste var de skulle ta vägen.

Lärdom #1: Andras glädje över dina prestationer inte är proportionerlig med framgångarna.

Den första gången du går med klungan kommer dina närmaste anhöriga gå i taket av glädje, men efter tio år är det fan ingen som bryr sig om du ”sitter med i klungan”. Jag minns det som att mina föräldrar var gladare när jag gick loss ett varv solo för första gången än när jag fyra år senare vann ett SM-guld.

2009:

2009 är egentligen den inofficiella starten på min tävlingskarriär då det var första säsongen som jag tävlade regelbundet under året. Sådant lönar sig, för hör och häpna:

Lärdom #2: Är det något som ger bra träning för den som vill bli bra på cykel så är det tävling.

På USM blev jag 12:a efter en tävling där jag lika gärna hade kunnat ta medalj. USM 2009 är en av de stora milstolparna i min cykelkarriär av två anledningar: 1) det var första tävlingen jag cyklade i Oakley-kopior, jag kände mig så snabb och är det något som är viktigt som tävlingscyklist så är det att känna sig snabb samt 2) det var efter denna tävling som jag faktiskt insåg att jag hade potential och därför bestämde jag mig för att börja planera min träning. En månad senare blev jag sjua i Falköping och exakt ett år efter min utbrytning på samma bana tillhörde jag en av de starkaste, låt gå även dummaste, i klungan.

Lärdom #3: Det går inte poängtera nog mycket hur viktigt det är att känna sig snabb.

2010:

2010 var egentligen första gången jag ägnade mig åt seriös vinterträning och jag kommer ihåg att den till stor del bestod av längdskidor, jag körde till och med någon tävling under denna vinter som bjöd på fantastiskt fina förhållanden för skidspår. Resultatmässigt är 2010 antagligen den säsong där jag haft absolut jämnast resultat. Fram till juni var jag topp-5 på samtliga tävlingar jag ställde upp i och på några av dem var jag även uppe på podiet och vände. Sviten kom att brytas en minnesvärd tävling i Halmstad. Vi kom dit efter en semester och eftersom vi inte hade ätit under hela dagen hamnade jag av någon anledning på en pizzeria med en kebabrulle en timme innan start. Hur den tävlingen slutade låter jag vara osagt men några veckor senare stod jag åter på startlinjen i Fjärås för USM-linje i p15-16. Det var den första tävlingen jag någonsin körde i högprofilshjul, tillika den första tävling jag körde med högprofilshjul i regn. Jag minns att bromsarna inte tog någonting så de första milen var jag säker på att detta var dagen då jag skulle dö. Sedan insåg jag att det bästa och göra åt saken var att gå loss. Sagt och gjort kastade jag loss med tre andra och i slutändan kom vi att hålla undan hela vägen. Påpassligt nog knep jag även bronsmedaljen och dagen som jag till en början trodde var min sista i jordelivet blev i slutändan dagen då jag började drömma om en karriär som cykelproffs.

Lärdom #4: Ät inte kebab en timme innan starten på en cykeltävling.

Lärdom #5: Om du misstänker att du kommer dö under en cykeltävling, gå loss.  

2011:

2011 kom att bli min första tävlingssäsong med rejäla bakslag. Här kommer ännu en lärdom: cykelkarriärer går väldigt sällan spikrakt uppåt utan böljar mer som ekonomin och dess konjunkturer, men jag förutsätter att alla redan förstår detta och därför hamnar den inte på listan över mina lärdomar.  

2012:

För att vända på steken efter 2011 års misslyckande blev jag ännu mer seriös och som en konsekvens av detta kom jag i april att väga in mig på 60 kg och 185 cm. När vi kom ner till Danmark på våren flög jag av som en vante i kantvinden och pappa fick i princip gå ut och hämta mig på fälten. Som tur var insåg jag i tid att låg vikt var fel väg att gå och lagom till JSM började jag få fart på maskineriet igen. På tempoloppet blev jag femma och vi tog en silvermedalj i lagtävlingen. Linjeloppet resulterade också i en femteplats och återigen var jag en av de starkaste, men dummaste, på de svenska cykeltävlingarna. En månad senare var jag oerhört förbannad över att inte ha blivit uttagen till landslaget och med Ludvigsson, Fåglum och Halleröd borta körde jag ett halvt kortbane-SM i juniorklassen solo för att komma hem som svensk mästare. Under hösten kom jag att fortsätta rada upp fina resultat så tillslut blev jag skickad utomlands i landslagets färger. På tävlingarna Niedersachsen Rundfahrt och Regio Tour kom jag till insikt med att cykelsporten är ganska stor ute i Europa. En av de bidragande orsakerna till denna insikt var den traumatiska upplevelsen av att se en man utklädd till Borat mitt i en klättring.

Lärdom #6: Låg vikt gör dig inte automatiskt till en bättre cyklist.

2013:

2013 var inte bara min första säsong som elitcyklist, utan även säsongen där jag blandade högt med lågt. Säsongen inleddes i Belgien med mitt dåvarande lag, Team Trek Sweden, och efter 500 meter satte en kille mig (ofrivilligt) i rännstenen. Mina lagkamrater trodde jag hade dött men vad jag genomgick därefter var tusen resor värre. Efter en hiskelig färd i ambulans tvingade två sjukvårdare in mig i en gränd för att plåstra om mig. Ganska trevligt om det inte hade varit för det faktum att vi fick besök av en arg schäferhund var och varannan minut. Turen i oturen med denna vurpa var att jag landade som en planka i den försänkta rännstenen, så även om det gick i 50 km/h klarade jag mig undan med ett uppskrapat ansikte. Någon dag efter satt jag utanför en pub innan tävlingen när Ove Nilsson passerade och, i ovetskap om att jag var svensk, tittade på sina lagkamrater och sa: ”så där kan man också se ut efter ett Kermis i Belgien". Den tävlingen var jag också loss stora delar av loppet och i slutändan tror jag att jag blev topp-20, så lite framgångar fick jag med mig hem från min första vistelse i Belgien. Väl hemma kom säsongen att på bjuda ett antal placeringar topp-10, med en 5:e plats totalt i u6 och 14:e plats på SM-tempot som de kanske största framgångarna. Mellan framgångarna lyckades jag också krascha i livesänd TV så att min mormor ringde hem till mina föräldrar och grät.

Lärdom #7: Belgiska vägar är hårda, till och med hårdare än de ser ut på TV.

Lärdom #8: Krascha för guds skulle inte när anhöriga ser på i TV.

2014:

Eftersom jag tog studenten 2013 kom jag att jobba och träna hela hösten, dessutom tog jag ett körkort för att kunna åka till Belgien på vårkanten och tävla där på egen hand. Dessvärre var bilen jag skulle använda mig av inte på sitt bästa humör och i Helsingborg fick jag vända hem. Efter mycket dividerande kom pappa tillslut att låta mig låna den nyare bilen. Efter en dags sträckkörning kom jag till Belgien men trots 900 timmars träning över de senaste 365 dagarna fick jag ingenting att fungera. Efter två veckor ringde jag förtvivlad hem till min pappa som uppriktigt konstaterade: ”åk hem om det inte passar, vi behöver bilen här hemma”. Några dagar senare var jag också hemma men blev sjuk direkt och när jag en månad senare befann mig i en riktigt bra utbrytning med riktigt bra ben bestämde sig en kille för att köra rakt in i mig och således plantera mig i diket. Uppgiven och redo att begå självmord bestämde jag mig för att lägga mig i diket och fundera över mitt liv. En gammal militär trodde då att jag hade brutit nacken och några minuter senare befann jag mig på Halmstads sjukhus fastspänd i en bår och med krage runt halsen. Det värsta är antagligen att jag, för egen del övertygad om att jag absolut inte brutit nacken, började bete mig aggressivt mot sjukvårdspersonalen. Min storebror och hans fru var tvungna att hämta mig eftersom jag åkt bil dit själv. ”Din syster och hennes man väntar i receptionen”, sa en sjuksköterska. ”Det är för i helvete inte min syster”, svarade jag. Nacken var inte bruten men på vägen hem började jag få ont i bröstkorgen och dagen därpå kunde jag ge mig själv diagnosen sprucket revben. Av denna anledning fick jag köra trainer i en månad innan SM på Kinnekulle där jag lyckades bli 17:e man. Emellertid var jag vid denna tidpunkt ganska inställd på att jag inte ville leva livet som proffscyklist och eftersom jag under våren sett till att ha ett ess i rockärmen började jag i augusti att studera på Högskolan i Jönköping.

Lärdom #9: Föräldrar är dina största sponsorer genom livet så ta hand om dem även om de inte alltid kan vara bäst i världen på peptalks.

Lärdom #10: Om du är trött på livet, lägg dig inte i ett dike. En militär kan gå förbi och tro att du brutit nacken.

Lärdom #11: Ha alltid en plan-B om tävlingskarriären går åt pipsvängen.

2015:

2015 var planen att jag skulle tävla för att det var roligt och hitta tillbaka till ett mer lättsamt synsätt på sporten. Dessvärre visade det sig vara svårare sagt än gjort och trots att jag blev 24:a på SM så var den mest betydande händelsen under säsongen att jag flyttade till Lund och efter en månads övervägande bestämde mig för att fortsätta cykla och satsa på att tävla i den danska B-klassen. För denna nystart på min karriär under hösten och vintern 2015 har månt och mycket CK Ringen och dess medlemmar att tacka.

Lärdom #12: Skåne är trevligt och den bästa platsen för den som söker de mest gynnsamma förutsättningarna för landsvägscykling i Sverige.

2016:

Efter en vinter där jag mest cyklat för att det var kul kom jag till den första tävlingen i Danmark helt utan förväntningar och press. På många sätt var det som att vara tillbaka i 2010 där jag i stort sett kommit till tävlingarna, ställt mig startfållan, cyklat lite och inte lagt all för stor vikt vid resultatet. Första tävlingen bjöd på framgångar direkt och därefter fortsatte det att gå ganska bra under våren. Dessutom upptäckte jag att det var fantastiskt roligt och leta efter slott och dammar på distanspassen istället för att statiskt koncentrera sig på antalet mil, timmar och intensitet.

Lärdom #13: Har man damm på sin mark så är man rik.

När min andra termin i Lund tog slut åkte jag hem och jobbade en vecka på kyllager för att på söndagen stå i startfållan på linje-SM i Västerås. Av denna anledning tyckte jag fortfarande att det kändes som att en mycket rolig dag låg framför mig trots ösregnet som kom när vi stod i starten – och skulle fortsätta hela dagen. Samtidigt som en efter en åkte av kände jag att Johan Landströms hjul var en ganska rolig plats att vara på i jämförelse med ett kyllager och efter 180 kilometer blev jag 22:a av de 26 som gick i mål. Därefter spenderade jag några veckor till med att jobba på kyllager under natten och träna på dagarna, ofta till och från jobbet. Något oväntat ledde detta till att jag kom i fruktsanvärt bra form. Åter tillbaka på skånska mark, på min slottsrunda till Maltesholm cyklade jag 2,5 timme i hagelskur, endast iklädd kort-kort och trots detta gick det steka ägg på min nacke.

Lärdom #14: När du håller värmen trots att det är kallt och bara fortsätter mata vet du att du är i bra form.

Den helgen körde jag en tävling i Danmark där startfältet var blandat A- och B-klass. De fösta kantvindspartierna satt jag i förstagruppen men en sträcka missade jag lite och hamnade i tredjegruppen. Fast eftersom jag tyckte det var roligt bryggade jag ensam upp till förstagruppen där jag sedan kontrade på första bästa stöt och hamnade i utbrytningen som gick hem för dagen. För prispengarna åkte jag och Glenn till närmsta matbutiken och köpte Tuborg. Dagen efter var det tyvärr inte lika lätt i kantvinden med Michael Mørkøv och Mads Pedersen på hjul, men trots detta var jag därefter permanent i A-klassen.

Lärdom #15: När du bryggar ensam från tredje till första gruppen i kantvinden, bara för att det är roligt, vet du att du är i bra form.

Lärdom #16: Har du två proffs på hjul i kantvinden, släpp förbi dem även om de är danskar, mycket arga och skriker FUCK MAN.

Lärdom #17: Vinner du prispengar i Danmark är det smartaste du kan göra att köpa öl för dem.

De avslutande tävlingarna i A-klassen lyckades jag med att bli tia som bäst. Givetvis är det ingenting som kommer rendera i något proffskontrakt, men för någon som studerar heltid på ett universitet utan förmåner för idrottande samt med inställningen att det bara är roligt har det helt klart varit över förväntan och på detta spår följer de avslutande lärdomarna från Marcus Perssons första tio år som tävlingscyklist:

Lärdom #18: Det går att tävla på relativt hög nivå även inom en tidskrävande sport som cykel utan för den delen leva eller ha förutsättningarna som en proffscyklist.

Lärdom #19: Det går att studera på en helt vanligt linje på högskola/universitet och trots allt tillhöra de bästa cyklisterna i Sverige och Danmark.

Lärdom #20: Glenns tes nummer två, förmedlas enbart muntligt. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (4)

2016-11-21 20:27


Det var en gång en dansk, en norsk och en Bellman som skulle vara med i en cykeltävling.

Land             Guld                   Silver                 Brons

Danmark           2                          1                           0

Norge               1                          0                           1

Sverige             0                          0                           0

 

”Det var en gång en dansk, en norsk och en Bellman som skulle vara med i en cykeltävling. Dansken och norsken tävlade men Bellman stannade hemma eftersom hans chanser att vinna, på pappret, var minimala.”

När jag var junior tillhörde Sveriges juniorlandslag ett av de tio bästa i världen. Fredrik Ludvigsson, Marcus Fåglum, Gustav Höög och Ludwig Halleröd placerade sig ofta bland de tio främsta internationellt och försåg Sverige med sex platser till såväl EM som VM. Halleröd fick tyvärr diskbråck innan mästerskapen och av denna anledning fanns i praktiken tre lediga platser. Bakom Ludvigsson, Höög och Fåglum konkurrerade ett flertal cyklister om dessa platser – trodde vi åtminstone. Jag var en av dem, en annan var Per Harring. Tack vare sin styrka och spurt hade Harring under den första delen av säsongen vid flertalet tillfällen placerat sig topp tio i den danska U19-klassen och vunnit en etapp på u6, där han även vann poängtröjan, i konkurrens mot de bästa norrmännen. Trots detta valde SCF att bara skicka tre cyklister till EM i Nederländerna.

Under hösten fick vi veta att tre cyklister var det som gällde till VM också. Per Harring valde att sluta cykla. Jag blev skickad på andra landslagsuppdrag i Tyskland och placerade mig runt 40:e plats. Tidigare hade en 40:e plats internationellt varit tillräckligt för att bli uttagen till VM, men inte denna gången. En landslagsledare förklarade t.o.m. framför mig att vi var för dåliga och hur en av de svenska juniorcyklisterna ”var för fet för att cykla uppför Cauberg”.  

På andra sidan Øresund har de ett juniorlandslag som tillhört de bästa i världen flera år. Varje generation framstår vara gyllene. Möjligtvis hänger det samman med att danskarna ständigt är ute och tävlar internationellt – ibland befinner de sig rent av på två tävlingar samtidigt. Visserligen har det varit en kostsam strategi – det danska förbundet brottas nu med ekonomiska problem – men framgångarna har inte uteblivit. Givetvis kan det vara så att ekonomin är det som sätter käppar i hjulet för det svenska landslaget också, men då är det hög tid att börja leta fler sponsorer. Det lär inte bli lättare när Emma Johansson lagt av. 

”Det var en gång en dansk, en norsk och en Bellman som skulle vara med i en cykeltävling. Dansken och norsken tävlade men Bellman stannade hemma och körde Vätternrundan.”

Problemet för de svenska cyklisterna är inte att de är för dåliga, problemet är att de tävlar för lite internationellt och när de tävlar nationellt är kvalitén på tävlingarna för låg eftersom bredden saknas. Vad danskarna har förstått är att cyklisten som tävlar utomlands skapar en spill-over effekt på andra cyklister. Låt oss säga att 10-20 danska juniorer tävlar internationellt under ett år, då kommer de också sätta internationell fart på de inhemska tävlingarna. I Sverige alternerar sig förbundet kanske på sex cyklister – eller tre som när jag var junior – och då kommer de inhemska tävlingarna sluta med att de bästa antingen kör lagtempo själva eller trampar luft i tio mil och snittar 36 km/h innan de gör upp i en spurt.

Fördelarna med att alternera sin landslagstrupp fortsätter då det hela tiden finns cyklister av internationella mått på hemmaplan som sätter färg på de nationella tävlingarna. På juniorsidan i Sverige uppstår givetvis problem då bredden i dagsläget saknas men för u23-landslaget finns alla möjligheter. Varför inte ha en A-trupp som kör de finare tävlingarna, och en B-trupp som får testa vingarna på t.ex. Post-Cup i Danmark iklädda landslagets färger? Tro mig, halva förklaringen bakom svenska cyklisters uteblivna framgångar bottnar i att de inte tror på sig själva och det hänger tätt samman med att förbundet aldrig trott på dem.

Vad det svenska cykelförbundet inte förstått än är att vi sitter i en guldsits då vi kan snylta på Danmarks tävlingar. Vi behöver alltså inte åka till Tyskland eller Belgien varje helg för att köra tävlingar med internationell standard. Ibland räcker det med att åka över bron. Den danska Post-Cup erbjuder oftast samma startfält och kvalité som de danska UCI-tävlingarna, jag har under säsongen tävlat mot Michael Mørkøv och Mads Pedersen. Istället verkar den svenska elitsatsningen lokaliserats till Falun och Skara med flera hundra mil till närmsta tävling av internationell standard. Jag har hört cyklister säga att de svenska talangerna bör ”flytta till Falun för möjligheterna att få sparringpartners på träning och köra velodrom på vintern”. Det är som att högkvalitativ träning väger tyngre än högkvalitativ tävling. När jag påpekar detta tar de ofta upp Jenny Rissveds som exempel. Då ska vi komma ihåg att Rissveds gör fler internationella starter än nationella på ett år, vilket inte gäller för de flesta andra cyklisterna bosatta i Falun. Den bästa lokaliseringen för ett cykelgymnasium i Sverige är antagligen Malmö. Här går det dessutom cykla utan dubbdäck hela året en bra vinter.

”Det var en gång en dansk, en norsk och en Bellman som skulle vara med i en cykeltävling. Dansken och norsken tävlade men Bellman stannade hemma och 4x4 på rekordwatt!”

En del pratar vidare om att det krävs ett visst antal tusen timmar träning för att bli en bra cyklist. Det är en halvsanning, då alla dessa timmar är förgäves om du inte tävlar någonting. Av denna anledning kan det inte betonas nog mycket hur viktigt det är att det finns tävlingar på lokal, regional eller nationell nivå för ungdomscyklister, men från 15 års ålder måste dessa tävlingar alterneras med internationella. I synnerhet när startfälten ser ut som de gör i dagsläget. Desto färre starter du gör på ett år, desto större blir pressen att prestera på varje tävling. När de flesta svenska cyklisterna kommer till VM känner de antagligen en oerhörd press att prestera samtidigt som dansken ser det som ännu en dag på jobbet.

Cykling är en långt mycket tuffare sport än vad många tror. För att kunna placera sig i en internationell klunga krävs inte bara grundstyrkan utan också finess, taktik och vassa armbågar. För att öva upp detta måste cyklister få rutin eller bygga upp en viss attityd. Detta går inte att göra hemma på slaskmoppen i fem timmar eller med 4x4 på testcykeln. Dessvärre verkar inte det svenska cykelförbundet tänka på detta sätt och cykel-VM i Qatar 2016 kan sammanfattas med följande historia; det var en gång en dansk, en norsk och en Bellman som skulle vara med i en cykeltävling. Dansken och norsken tävlade men Bellman stannade hemma eftersom hans chanser att vinna, på pappret, var minimala (och nästa tävling var de inte större).

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2016-10-21 16:50


Konditionsidrottens paradox

Jag har tidigare skrivit om att det inte är synd om Martin Johnsrud Sundby. Denna vecka har sportnyheterna återigen präglats av en norsk skidåkare som åkt fast för doping. Vänligen notera terminologin åkt fast för doping. Dopa betyder enligt den Svenska Akademins ordlista: ”stimulerande medel för att öka prestationsförmågan”. Således har även den som påträffats med ett förbjudet preparat, eller överskriden maxgräns, dopat sig. Om detta är medvetet eller ej ska således inte spela någon roll för straffet, och anledning varför detta inte ska spela någon roll är högst praktisk.

Låt oss säga att polisen arbetar med att ta fast fortkörare på vägar runtomkring i Sverige. En chaufför som blivit stoppad för fortkörning, och riskerar böter, säger att det inte var avsiktligt – fortkörningen var ett resultat av stress och hemlängtan efter en lång dag på jobbet. Polisen börjar tycka synd om chauffören, polisen vet ju själv hur det kan vara ibland, och river såldes böteslappen i småbitar. ”åk vidare och ha en trevlig dag”, säger polisen samtidigt som vi måste fundera över huruvida polisen kommer göra samma sak nästa gång en stressad bilist med hemlängtan kör för fort? Vilka kriterier ska polisen sätta upp för en ”godtagbar ursäkt”? Kanske kommer det rent av spridas i samhället att polisen släpper alla som kan bedyra sin oskuld?  För att ett regelverk överhuvudtaget ska fungera måste det vara konsekvent. WADAs lista med förbjudna substanser och regelverk finns av en anledning.

Innan vi går vidare kan det vara värt och poängtera att detta inlägg inte ämnar till att peka ut lag eller idrottare. Vad jag skriver är varken bevis eller spekulationer – det är tankar och frågor. Den senaste veckans händelser inom cykel och skidåkning pekar nämligen på att en del frågor måste ställas. Detta inlägg ska således mera ses ett ifrågasättande av tillstånd, mentalitet och kultur inom sporterna generellt. De idrottare och namn som förekommer är således också de som varit aktuella i den senaste veckans händelser.

Precis som inlägget med Sundby går det dra paralleller till mobiltelefoner och salstentamen för studenter. Studenter som påträffas med mobiltelefon under salstentamen straffas vare sig den använts eller inte. Jag kan pussa fötterna på tentamensvakten och gråta inför disciplinnämnden, men de kommer likt förbannat se mig som en fuskare. Det som händer när ursäkter börjas godtas, och kompromisser accepteras, är att det skapas kryphål och gråzoner för de som verkligen har för avsikt att fuska. Med tanke på den historia som konditionsidrotterna skidåkning och cykel har, samt pengarna som finns i omlopp, är de eventuella riskerna med att skapa dessa gråzoner och kryphål allt för stora enligt mig.

En del menat att fallen Sundby och Johaug pekar på att norrmännen dopar sig systematiskt. Ett sådant påstående är ett övertramp eftersom a) det finns för dåligt med bevis för en sådan slutsats och b) enbart dessa substanser skulle knappast användas. Frågetecken uppstår dock; det vilar någonting mycket motsägelsefullt över den inställning till läkemedel som idag finns i de två giganter som dominerar inom konditionssporterna cykel och skidåkning.

På cykelsidan har vi Team Sky som å ena sidan har sina marginal gains: alla stirrar på sina wattmätare samtidigt som de trampar på den (vetenskapligt uppmätta och personliga) perfekta kadensen, kocken åker med på alla tävlingar, ibland tar de med egna madrasser och kläderna ska testas i vindtunnlar. Team Sky säger att de representerar en ren sport, en ny generation, men detta framstår som ren rappakalja för den skrapar lite på den turkosa fasaden. Trovärdigheten är de facto ungefär lika hög som när Coca-Cola skriver att de tar ansvar för folkhälsan. Team Sky är nämligen inte med i MPCC. Steven de Jongh, Dario Cioni, Michael Barry, Morris Possoni och Davide Appollonio är några namn från lagets historia som kan relateras till doping. Den senaste veckan har vi dessutom kunnat läsa om hur de använder sig av läkemedel inom ramen för TUE-dispenser. Den som säger att Team Sky är experter på att använda läkemedel inom gränsen för regelverket, med hjälp av TUEs, skulle inte ljuga. Bör vi gå med på att Team Sky får deklarera sig själva som den rena cykelsportens främsta riddare när regelverkets gråzoner utnyttjas till max? Svaret är nej.

Skidåkningens motsvarighet är Norge. Precis som med Team Sky säger de att de tränar hårdare, bättre och offrar lite mer för att vara bäst. Det är som om att alla andra sitter hemma på soffan och äter chips. Dessutom ska skidor, med tillhörande valla, analyseras in i detalj och kosten är såklart A och O för att kunna prestera på topp. För att veta hur träningen ska läggas upp tas idrottarna till de bästa laboratorierna i världen där deras fysiska förmåga testas och kartläggs av experter som sedan skräddarsyr träningsprogram. Sedan kommer vi till läkemedel och här verkar helt plötsligt båten inte gå hela vägen in i hamnen. En doktor kan glömma lämna in en TUE, någon har inte koll på sin medicin, en annan missar varningstext och stora röda symboler på en läppkräm. Det är ungefär som att jag skulle skriva här att jag ska vara extremt noggrann med min kosthållning samtidigt som jag sitter och äter smågodis.

Det är just detta sista – vad som verkar vara en mindre ignorering av läkemedel när allting annat kontrolleras in i detalj – som framstår vara så paradoxalt i mina ögon. Här skapas ett gigantiskt frågetecken – kanske är noggrannheten med läkemedel helt enkelt inte så hög eftersom medicinkulturen fortfarande regerar inom konditionsidrotterna? Möjligtvis är bedyrandet av en ren idrott och nya generationer bara bra PR. Samtidigt, under ytan, existerar fortfarande samma mentalitet som när Lance Armstrong stod uppför hela Sestriere 1999. Det var också samma Tour som Lance testade positivt för cortisol – något som förklarades med en kräm mot sår i Lance ömma stjärt och, förmodligen, ett förfalskat recept.

Om konditionsidrottare på den högsta nivån verkligen vill framstå som en ny generation och ta ställning för en ren idrott krävs att a) systemets gråzoner inte utnyttjas, b) samma noggrannhet vid användandet av läkemedel som med träning, material etc. och c) alla straff, även om de kommer som påföljd av ett misstag, tas rakryggat för att bibehålla regelverkets funktion. Dessvärre finns idag enbart ett fåtal exempel på förebilder med denna inställning. Advokaten Christian B. Hjort säger till SVT att: ”Therese Johaugs ställning i frågan är att hon inte kan klandras för något. Och ett accepterande av en avstängning innebär ett accepterande av skuld. Därför är det är inte lämpligt för henne att acceptera en avstängning”. Är det denna inställning den nya generationens professionella konditionsidrottare har gentemot WADAs antidopningsarbete och avstängningar så kan de gråta hur mycket de vill utan att jag tycker synd om dem. Jag kan mycket väl gå med på att de är rena och de positiva testen är misstag; det är mentaliteten gentemot medicin och WADAs regelverk som gäckar mig. Uppenbarligen har den inte kommit allt för långt sedan Lance Armstrong stod uppför hela Sestriere 1999. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (3)

2016-10-16 21:25


Skånska slott

På ett distanspass med CK Ringen den 27 februari 2016 passerar några tappra hjältar en gigantisk damm mellan Börringe och Anderslöv i morgondimman. Det är då Glenn ”Glennan” Nilsson för första gången framför sin legendariska tes: ”har man damm på sin mark så är man rik”. För de flesta hade kanske ett sådant uttalande på ett distanspass fallit i glömska, men inte för bandspelaren Marcus Persson som redan dagen efter – den 28 februari 2016 – cyklar till Hjularöds slott för att se om de har en damm. Marcus har nämligen fått en idé – eftersom de som bor i slott förmodligen är rika, måste de ha damm på sin mark. Annars stämmer inte det som Glenn har sagt, Glenns tes. Dessutom bar Marcus redan på en vilja att cykla till samtliga skånska slott och Glenns tes gav honom en anledning.

För att dokumentera sin empiriska bevisning har Marcus bestämt sig för att ta en selfie framför varje slott och sedan publicera den med datum, namn på slottet och en liten kommentar kring huruvida Glenns tes stämmer eller inte. Succén är inte given och på väg till slott nummer två – Skarhult – funderar Marcus på om den glimten i ögat som tesen bygger på, kommer framgå för alla. Funderingen visar sig dock vara överflödig och en månad senare har Glenns tes gjort sig känd i flertalet kretsar.

Den 26:e mars 2016 var dagen då Marcus bestämt sig för att cykla upp utmed Skånes västra kust och ta vartenda slott tills hans nästan var ute vid Mölle fyr, för att sedan ta av österut och cykla över Ängelholm, Bjuv och Söderåsen hem. Visst hade den 228 kilometer långa rundan kunnat bli mycket trevlig om det inte var för att det blåste likt förbannelsen från nordväst. Resan upp var således tyngd av motvind, vilket egentligen borde inneburit att Marcus skulle kunnat segla hem i medvind. Fast denna gång blev han blåst på konfekten när vinden slog om till sydvästlig i Höganäs. Efter knappt åtta timmar på cykeln rullade Marcus upp utanför Lundafalafel och beställde två falafelrullar med haloumi. Sås? Vitlök.

2016-02-28. Hjularöd. Damm (vallgrav) finns. 

Totalt antal cyklade kilometer: 2 220 km

Totalt antal slottsrundor: 18 rundor

Total cyklad tid: 72 timmar

Genomsnittlig slottsrunda: 122 km på 4 timmar med 30,1 km/h i snitt.

Dagarna innan det var dags att åka till Jönköping och jobba över sommaren bestämde sig Marcus för att dra en slottsrunda på Österlen. Efter att ha spenderat tiotalet semestrar i denna pittoreska del av Skåne kändes det som att återvända till sitt andra hem. Den här gången var vindarna med vår cyklist i de fränaste brillorna, men hans Mavic-hjul bestämde sig för att göra uppror. Efter 90 av 220 km skar sig lagret i framhjulet. Efter 140 km stod Marcus i Sankt-Olof och övervägde att åka med buss eller tåg hem till Lund. Trots detta fortsatte han med ett framhjul vilket lät som om det skulle falla ihop vilken sekund som helst. Tillbaka i Lund efter knappt sju och en halv timme rullade Marcus upp utanför Lundafalafel och beställde två extra stora falafelrullar med haloumi. Sås? Vitlök.

Två månader senare var Marcus åter tillbaka i Skåne efter en sommar där han jobbat nattskiftet på Arlas kyllager i Jönköping. Mentalt härdad gav han sig iväg mot Degeberga i ösregn, morgonen den 22 augusti. Efter 28 km övergick regnet i hagel när Marcus passerade Vombsjön. Detta påverkade inte vår hjälte något nämnvärt, ty denna dag gick det steka ägg på hans nacke och han hade helt enkelt gett sig fan på att cykla 180 till Degeberga och hem igen. Efter cirka 67 kilometer kom Marcus fram till Höge väg, bara för att inse hur vägen var avstängd. Med en bild på grävskoporna accepterade Marcus nederlaget och den tunga vetskapen om att han inte skulle få se Maltesholm. Det var då han hittade bakvägen upp till slottet, en liten grusväg så dålig att trädens rötter tittade upp på sina ställen. Fast besluten om att se slottet tog Marcus denna undermåliga bakväg upp till slottet och regnet, ja det föll fortfarande från himmeln. Väl tillbaka på asfaltsvägen efter sin visit uppe vid slottet, där den skånska fanan vajade högt, spolade Marcus av sin leriga cykel med vattnet från sina vattenflaskor. Några kilometer senare sprack himmelen upp och vädret slog om till solsken och tjugo grader när han cyklade hemåt med vinden i ryggen. Två dagar senare var Marcus återigen ute på en slottsrunda – nu cyklade han totalt 196 kilometer norröver. Efter knappt sex och en halv timme rullade Marcus upp utanför Lundafalafel och beställde två extra stora falafelrullar med haloumi. Sås? Vitlök.

2016-08-22: Maltesholm. Damm (vallgrav) finns. 

Längsta slottsrundan: https://connect.garmin.com/modern/activity/1358741597

Festligaste slottsrundan: https://connect.garmin.com/modern/activity/1383347504

Vackraste slottsrundan: https://connect.garmin.com/modern/activity/1318006811

Total tid: 28 februari till 28 maj samt 22 augusti till 28 september = 5 månader

Mest gillade slottsbilden: Toppeladugård, 2016-03-21.

Efter dessa två forceringar återstod endast tolv slott. Tio av dessa var de som låg belägna allra längst från Lund – bortåt Hässleholm och Kristianstad. Först var tanken att ta tåget dit, och cykla en runda på 18 mil där – men Marcus ändrade sina planer när han insåg att hans cykling till alla Skånska slott enbart var äkta om han cyklade dit för egen maskin. Den 13 september låg vindarna på från rätt håll, väderprognosen var lovande och Marcus hade inga föreläsningar att gå på under dagen. Således var detta dagen det skulle ske. Sedan fick Marcus veta att han var tvungen att vara på en kurs i Lund vid klockan 17.00. Fast besluten om detta fortfarande var dagen ställdes klockan på 03.30.

05.30 rullade Marcus ut från Lund i mörker och med lamporna på. Vid Skarhult fick han se 50 brunstiga hjortar och 06.30 hade han förhoppningar om att toppa denna storslagna syn med en soluppgång över Ringsjön. Visst började solen stiga vid horisonten men innan det hann bli riktigt vackert kom dimman. Lützen-dimman kom att ligga tät i två timmar och den gjorde vår stackars cyklist genomblöt. När väl dimman lättade blev det återigen strålande solsken och efter knappt nio timmar rullade Marcus in i Lund. Eftersom han p.g.a. tidspress enbart ätit medhavda mackor och godis under dessa timmar var han ganska hungrig. Fast den här gången blev det ingen falafel för efter en snabbdusch fick Marcus cykla raka vägen till den där kursen.

2016-09-13. Sinclairsholm. Damm finns.

Antal slott totalt: 78

Antal slott med damm: 69

Antal slott utan damm: 9

Procentuellt sammanträffande ”har man damm på sin mark så är man rik”: 88,5 %

7 månader efter den första rundan – alltså den 28 september – var det dags för den sista slottsrundan. Efter 2 160 km, tillika 70 timmar, i ensamhet suktade Marcus efter sällskap på denna sista färd. Med en flaska bubbel i ryggfickan och sällskap av Josefinsson cyklade Marcus ut från Lund på eftermiddagen. Utanför Malmö anslöt mästaren själv – Glenn ”Glennan” Nilsson – tillsammans med Kalle. Kvartetten besökte först Skabersjö slott, därefter bar det av Torup där bubblet öppnades och inmundigades (enbart av de myndiga cyklisterna). Dessutom inspekterades såväl murbruk som kanoner och historian bakom Torups vallgrav/damm, som en gång var en sjö, berättades.  

Efter totalt 2 220 km, 73 timmar och 78 slott rullade Marcus upp utanför Lundafalafel tillsammans med Josefinsson och så beställde de varsin rulle. Därefter cyklade de vidare till AF-borgen där de satte sig för att äta samtidigt som de beskådade fontänen i Lundagård. Det är någonting speciellt med mäktiga byggnadsverk och vattensamlingar, men framför allt är det någonting speciellt med att cykla fram över Skånes slätter och genom lövskogarna i jakten på dem.

Skånska slott #1: http://www.bicycling.se/blogs/marcuspersson/skanska-slott-1.htm

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-10-02 14:50


Varför bättre cykelbanor är av "samhällets" intresse på lång sikt.

Måndagen den 12 september konstaterar Nyhetsmorgon (2016) i TV4 att cykeln är snabbare än såväl bil som kollektivtrafik över 12 kilometer vid rusningstrafik. Mindre än en vecka senare skriver Krister Isaksson (2016) på denna sida att Trafikverket lägger ner byggnationen av snabbcykelvägen längs E18 i Stockholm p.g.a. allt för höga kostnader. Är argumentet med för höga kostnader på riktigt eller har svenska politiker och tjänstemän helt och hållet tappat förmågan att analysera på lång sikt? Det bör här understrykas att detta inte är någon vetenskaplig avhandling och textens slutsatser syftar mer till att väcka en tankegång än slå fast universella regler. Dessutom måste jag medge att mitt ställningstagande kan vara påverkat av det faktum att jag själv, tack vare mina fysiska förutsättningar, upplever det som relativt enkelt att transporteras med cykel.

Samhällsgeografen David Harvey (1985) menar att ständigt växande profiter driver kapitalismen framåt. Harvey påstår vidare – och detta kan anses vara kontroversiellt – att det ständiga strävandet efter större profit kommer försätta kapitalismen i kriser. Därför måste kapitalismen ständigt utföra ”spatial fixes”, åtgärder som tillfälligt får profiten att bli större igen (enligt Harvey fram till nästa kris). Ett exempel på en spatial fix, vilken Harvey föreslår, är investering i infrastruktur. Anledningen till detta är att desto snabbare och billigare arbetskraften kan ta sig till och från jobbet – desto större profit (Harvey, 1985). Den anställde som sitter i bilkö, istället för att vara på jobbet, kostar samhället – och i synnerhet arbetsgivaren – stora summor pengar.

Torsten Hägerstrand (1970) menar att människor i sin vardag begränsas av kapacitetsrestriktioner, kopplingsrestriktioner och styrningsrestriktioner. Det är främst kapacitetsrestriktionerna som är utav intresse för oss. Kapacitetsrestriktioner innebär att människor är begränsade av vår biologi samt de hjälpmedel vi konstruerat för att kunna förflytta oss eller kommunicera över avstånd (Hägerstrand 1970). Det tar tid för människor att ta sig från punkt A till B, således får den som kan ta sig snabbare däremellan ett större spektrum att röra sig i. Dessutom måste människor vila och äta emellanåt – något som ofta görs i vårt hem. Desto kortare tiden blir för resan mellan arbete och hem – desto mer tid för annat får människan. Hägerstrand (1970) jämför själv kollektivtrafiken med bilen och menar att den senare ger oss ökade möjligheter att transportera oss mellan hem och arbetsplats. 46 år senare utsetts infrastrukturen i Sverige för påfrestningar som tvingar oss att omvärdera detta påstående. Det mesta talar dessutom för att trycket på storstädernas infrastruktur fortsatt kommer att öka. Lägg därtill att flera mindre städer snart kommer ställas inför dessa utmaningar. Förhoppningsvis kan de lära av misstag som begåtts i det förflutna.

”Det är svårt att se hur kollektiva transportmedel i fråga om rörelsefrihet skall kunna jämställa den som disponerar bil och den som inte gör det. Det är också lika svårt att se, hur den som inrättat sig för individuell förflyttning skall kunna förmås att reducera sin räckvidd med att återgå till kollektiv, särskilt som samhället redan låtit sig omorganiseras efter bilismens villkor på ett djupgående sätt.”

(Hägerstrand, 1970 s. 4:19)

Innan vi kan utforma någon form av analys måste vi väva in en tredje teori, vilken vi hämtar från mikroekonomin. Enligt den mikroekonomiska teorin är en individs val mellan att arbeta och vara ledig en trade-off mellan fritid och lön (Bergh & Jakobsson, 2014). Det kan tyckas cyniskt, men i den mån kommer vi utgå från att individen antingen vill tjäna pengar eller njuta av sin fritid under dygnets 24 timmar.

Första frågan vi ställer oss blir såklart vad som ska hinnas med på dygnets 24 timmar. Sömn och förtäring är två naturliga grundpelare vilka vi redan nämnt, till dessa två kan vi tillägga en tredje i form av arbete. Det finns fler saker som de flesta anser vara fundamentala i vår vardag, t.ex. tid för nära och kära samt personlig hygien – poängen är att jag vill tillfoga fysisk aktivitet till en av de saker vi bör hinna med under dagen. Detta beror till månt och mycket på att en stor andel idag har allt för stillasittande jobb. Den som kan sin huvudräkning kan vid det här laget känna hur våra 24 timmar börjar sina. Med andra ord, det finns ingen tid för oss att stå stilla i en bilkö. Varken för arbetstagare, arbetsgivare eller samhället som helhet.

Cykelpendling framstår således som den bästa tillgängliga lösningen för samtliga påverkade parter. Åtminstone på kortare distanser. Vad som är kortare distans beror givetvis på individens fysiska kapacitet och trafikmiljön, men enligt mig kan allt under en timme, enkel resa, räknas som kortare distans. Definitionen av distans som tid gör den anpassningsbar efter kapacitet och val av cykel. Det bör dessutom tilläggas att den som cyklar till jobbet ”vinner” tid från sig själv. Om du cyklar trekvart till jobbet och trekvart hem behöver du kanske inte träna en timme på kvällen. Tänk dig att träning och bilresa tillsammans hade tagit två timmar – då har du vunnit en halvtimme i din vardag. Fast i slutändan är det kanske inte ytterst en fråga om tid, utan också om välmående, och då kan jag lova dig att fysisk aktivitet står ovan att köra bil. Den som inte tror mig kan studera tillståndet hos de tre deltagarna i Nyhetsmorgon (2016) när de kommer in i studion. Medan cyklisten framstår som lugn och samlad verkar de andra vara smått andfådda och stressade trots att de antagligen inte varit i närheten av arbetspuls.

Individens välmående för oss också in på nästa argument bakom cykel till jobbet. Politiker må dra sig för höga kostnader att bygga ordentliga cykelbanor och omprioriterad infrastruktur (från bil till bil och cykel) i städerna. Vad de inte insett än, är att kostnaderna för omprioriterad infrastruktur antagligen är relativt små i jämförelse med de kostnader som dålig folkhälsa kan leda till i längden. Med dålig folkhälsa syftar jag inte bara på sjukdomar relaterade till stillasittande, utan även dålig luft i storstadsmiljö samt buller och stress i trafiken. Problemet är att svenska politiker – och i synnerhet deras tjänstemän – verkar tänka kortsiktigt. Istället för att vara förutseende verkar de reagera på samhällets utveckling. Resultatet blir åtgärder i efterhand och cykelbanan med dålig asfalt som plötsligt blir trottoar och sedan tar en sväng in i bostadsområdet för att komma ut igen på en trottoar som blir grusväg och sedan cykelbana igen, symboliserar ganska väl detta ständiga agerande ex post. Det är förvånande att välutbildade människor ibland saknar förmågan att dra de mest banala paralleller till sin vardag: mina kostnader för livsmedel blir betydligt lägre om jag storhandlar en gång i veckan istället för att springa ner till närköpet allt eftersom jag behöver något.

Återigen kommer vi tillbaka till Harvey och kapitalismens mönster. Det är fullt möjligt att städer som satsar cykelvänlig infrastruktur, vilken möjliggör för arbetskraften att ta sig snabbare till och från jobbet med bättre hälsa på köpet, också lyckas attrahera näringslivet. Förflyttning till en region med lägre arbetskostnader är också en spatial fix, vilken Harvey nämner. Denna förflyttning är i våra tider en förflyttning utomlands, vilket ofta resulterar i stora samhällsförluster. Faktum kvarstår att arbetskraftens effektivitet kan väga upp för dess kostnad, och det mesta tyder på att arbetskraft med god fysisk och psykisk hälsa presterar bättre. Ökad effektivitet, som en följd av friskare samt starkare arbetskraft, kan således vara en nödvändig förutsättning för att svensk arbetskraft ska stå sig konkurrenskraftig i en globaliserad värld. Kapitalismens hjul snurrar nämligen runt, runt, runt – precis som på en cykel.

Referenslista:

Bergh, Andreas - Niklas Jakobsson, 2014. Modern mikroekonomi: Marknad, politik och välfärd. Lund: Studentlitteratur.

Harvey, David, 1985. The Geopolitics of capitalism. I Derek Gregory & John Urry (red.) Social Relations and spatial structures. London: Macmillan, s.128-163.

Hägerstrand, Torsten, 1970. Konturerna av en tidsgeografisk samhällsmodell. I Urbaniseringen I Sverige: En Geografisk samhällsanalys (SOU 1970:14).

Isaksson, Krsiter, 2016. ”Varför håller ni käft?”. Bicycling.se, 16 september. [Elektronisk] http://www.bicycling.se/blogs/kristerisaksson/varfor-haller-ni-kaft.htm. Hämtdatum: 2016-09-18.

Nyhetsmorgon, 2016. ”Bil, cykel eller kommunalt - vilket är snabbast?”. TV4, 12 september. [Elektronisk] https://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/bil-cykel-eller-kommunalt-vilket-%C3%A4r-snabbast-3517256.

Skriv ut Permalink Kommentarer (2)

2016-09-18 11:55


Det här är en avsevärt mycket större fråga än respekt gentemot medelålders män i lycra.

Varje tisdag, någon gång mellan klockan fyra och fem, verkar det som att två världar möts på två separata, men parallella, vägar i höjd med Uppåkra. Där cyklar jag från Lund på den Gamla Trelleborgsvägen mot Malmö samtidigt som köerna på E22:an sakta kryper framåt i båda riktningarna. En lastbil tutar åt en bilist som tror sig kunna smita före i vänsterfilen. Fast än få av dem som sitter bakom ratten i sina fordon skulle vilja erkänna det, är det fullt möjligt att jag kommer ta mig snabbare in till Malmö från Lund än de tar sig hem samma sträcka. Trots detta anses bilen vara en symbol för frihet – en bil är ett måste för den som ska hinna med jobb, träning, familj, lite serier och annat klydd under dygnets 24 timmar.

Egentligen borde cykelns tid vara nu, urbaniseringen har nått en punkt där infrastrukturen påfrestas av ökande trafik i och kring städerna samtidigt som allt fler rapporter varnar för kraftigt försämrad folkhälsa. Jag kommer knappast få nobelpriset för följande, men cykeln erbjuden en gyllene möjlighet att slå två flugor i en smäll. Paradoxalt nog har cykeln idag snarare fått utgöra symbol för ett hinder. Ett hinder som en del anser bör tillrättavisas och lära sig veta sin plats.

Den första september publicerar många svenska medier, däribland Sydsvenskan, en artikel om en bilist som med avsikt orsakat en olycka genom att köra om, och sedan tvärnita framför en grupp cyklister. Enbart Sydsvenskans artikel får 84 kommentarer, delas 79 gånger och 514 personer reagerar. Uppståndelsen och debatten kring artikeln överraskar journalisterna på Sydsvenskan som väljer att följa upp artikeln med en artikelserie vilken jag har blivit intervjuad för i dagarna. Intervjun väckte en hel del funderingar hos mig och jag tänkte delge några av mina reflektioner som förhoppningsvis kan skänka någon lite ökad förståelse varför jag cyklar där på vägen – och därmed leda till ökad respekt oss sinsemellan.

Kommentatorsfältet till den ovan nämnda artikeln kan grovt delas upp i två dikotomier. De som fördömer bilistens handling och de som tycker det var lite dumt MEN (inte för att de försvarar bilisten handlingar eller så), cyklisterna och deras klungor borde lära sig en läxa. Den senare kategorin kommentarer blir tämligen absurd om vi övar intellektet genom att byta ut förövare och offer. Låt oss istället säga att jag ikläder mig bilistens roll, fast cyklandes på en cykelbana en vanlig dag i Lund. Plötsligt kommer jag ifatt två studenter som är på väg hem från centrum med klirrande flaskor i korgen och leende på läpparna. Jag plingar på min ringklocka men ingen av dem gör någon större ansats för att låta mig passera. Således stannar jag och misshandlar dem tills de ligger på backen. Fråga nu dig själv om någon överhuvudtaget hade försvarat min handling. Fundera sedan återigen kring huruvida bilistens handling kan försvaras.

På fel sida vägen i en dansk cykeltävling. Vägarna är mer eller mindre avstängda. Vid eventuellt möte befinner vi oss på rätt sida. Under träning cyklar jag alltid så långt ut till höger som möjligt, men ibland räcker det för att jag ska anses vara ett hinder som skapar irritation. 

Grundproblemet i debatten kring bilar och cyklar i trafiken är att båda parter verkar göra sitt yttersta för att undvika problematikens kärna. Bilisterna, å sin sida, säger att alla cyklister är dumma och tror de äger vägen. Cyklisterna, å sin sida, säger att alla bilister är dumma och tror de äger vägen. Mig veterligen leder denna debatt – argumentationsmässigt hemmahörande på barnsligt låg nivå – ingenvart, om inte möjligtvis bakåt i en ond spiral där missförståelsen för varandra ökar och trafikklimatet härsknar än mer. Det finns egentligen bara en poäng, en slutsats, som är viktigt för att kunna gå vidare och bidra till en bättre stämning mellan trafikanter. Alla måste inse att det inte är acceptabelt att medvetet utsätta någon annan för fara i trafiken. Anledningen bakom detta är att a) det är svårt och avgöra om trafikanten du möter ofta beter sig trafikvidrigt eller bara begick ett misstag b) om du vet kvarstår det faktum att det inte är kriterium nog för att agera polis, domare och bödel.  Det bör dessutom påpekas att många av de incidenter som cyklister ofta utsätts för enbart bygger på ren och skär irritation. Ett samhälle där vi slumpartat straffar de eller det som irriterar oss är knappast hållbart. Särskilt eftersom bilen i hastigheter över 50 km/h förvandlas till ett potentiellt mordvapen om föraren – mot förmodan – bestämmer sig för att använda det mot cyklister. De flesta i dagens Sverige är överens om att slentrianmässiga dödsommar tillhör det medeltida samhället.

Något som irriterar bilister är det faktum att jag som cyklist (det händer att jag kör bil ibland också) väljer vägen framför för cykelbanan. För att förklara varför tänkte jag att vi skulle använda oss av en liknelse. Låt oss säga att du ska köra en bil med bromsad släpvagn från plats A till plats B. Det finns två vägar, väg 1 och 2. Väg 1 är en motorväg där högsta tillåtna hastighet är 110 km/h. Eftersom du kör med bromsad släpvagn är din tillåtna maxhastighet 80 km/h, därför är du medveten om att du eventuellt kommer störa trafikrytmen. Samtidigt vet du att du, genom de regler och lagar som finns i trafiken, indirekt slutit ett avtal med de andra bilisterna som innebär att de ska visa hänsyn till dig om du gör det motsatta. Väg 2 är en landsväg som är längre än motorvägen, ditt körfält är smalare och utmed vägen finns flertalet oberäkneliga djur vars beteende inte kan föresägas genom regler och lagar. Den logiska slutsatsen är naturligtvis att välja väg 1 eftersom du känner dig skyddad av det tysta avtalet med de andra trafikanterna. Alternativt kan du tänka dig att tag väg 2 – men då kör du lugnt och under en tid med mindre aktivitet bland de vilda djuren.

När jag cyklar ut ur, eller in i, Malmö och Lund – då gör jag det på cykelbana och jag tar det uteslutande lugnt och försiktigt. Jag brukar se det som min ner- och uppvärmning eller en chans att trampa ur benen innan träningen drar igång. Trots detta finns det ingen trafikmiljö jag känner mig mer hotad i en på en cykelbana. En del bilister menar att cyklister väljer vägen eftersom de anser sig äga den, och därmed är grunden till konflikt lagd. Faktum är att förhållandet snarare är det omvända, cyklisterna väljer vägen eftersom de litar mer på bilister än andra oskyddade trafikanter. Detta beror till stor del på att vi förväntar oss att den andra parten ska följa samma regelverk som oss. Cykelbanan må vara lämplig som transportsträcka under vissa tider och i tungt trafikerade områden, men den är ingen plats för träning.

För att relationen mellan cyklister och bilister ska förbättras måste samtliga involverade komma överens om att det är förkastligt att medvetet utsätta någon annan för fara i trafiken. Dessutom måste vi alla försöka göra vårt yttersta för att ta oss fram i trafiken enligt de lagar och regler som utgör fundamentet i en säker trafikmiljö. Varje gång du bryter mot lagen – oavsett om du kör med din bil i 100 km/h på 90-sträcka eller cyklar mot rött vid ett stoppljus – dementerar du så sakteligen den tillit som en säker trafikmiljö bygger på. Givetvis vore det naivt och tro att alla strävar mot ovan nämnda mål, men om du och jag lovar oss själva det vare gång vi sätter oss bakom ratten eller klickar i pedalerna har vi åtminstone kommit en bit på vägen. I slutändan handlar det inte enbart om att det ska vara säkrare för oss som är ute och tränar på cyklar, en bättre attityd i relationen mellan bilister och cyklister är också en grundläggande förutsättning för det skifte från bil till cykel som måste till på kortare sträckor – både ur miljö- och hälsosynpunkt. Det här är en avsevärt mycket större fråga än respekt gentemot medelålders män i lycra och vice versa. 

Tullebo slott. Den där dagen cyklade jag 180 km från kust till kust på Skånes landsvägar. Jag mötte högst ett tjugotal bilar. Jag kan knappast utgjort ett hinder för för någon. 

**********

Läs också:

Bli inte den som kör på en katt. http://www.bicycling.se/blogs/marcuspersson/bli-inte-den-som-kor-pa.htm

Hur du använder din tuta. http://www.bicycling.se/blogs/marcuspersson/hur-du-anvander-din-tuta.htm

På en cykelbana bland farliga cyklister och normala människor. http://www.bicycling.se/blogs/marcuspersson/pa-en-cykelbana-bland-farliga-cyklister.htm

Är det dags att införa cykelkörkort? http://www.bicycling.se/blogs/marcuspersson/ar-det-dags-att-infora-cykelkorkort.htm

Skriv ut Permalink Kommentarer (9)

2016-09-07 09:57


Det är inte synd om studenter. Inte professionella idrottare heller för den delen.

Jag kommer ihåg första gången jag såg en elitcyklist sitta och inhalera astmamedicin tio minuter innan start på ett Östgötalopp i början på min cykelkarriär. Han drog så djupa andetag att en, i brist på bättre vetande, kunde trott att han varit under vatten i tio minuter och nu öppnade sina lungor för fulla spjäll. Sedan den dagen har de bara blivit fler och fler – inhalatorerna. Det tycks som att astmainhalatorna är lika obligatorisk för konditionsidrottaren som shakern för muskelbyggaren.

I ett gammalt inlägg om vintercykling frågade jag mig själv om den höga graden av ansträngningsastma hade något att göra med träning i låga temperaturer och torr luft. Någonting måste det vara, för den frekvens med vilken astmamedicinering förekommer på elitnivå inom konditionsidrotter är långt över genomsnittet. Det kan tyckas konspiratoriskt, men ibland får jag för mig att det råder det inflation på diagnosen ansträngningsastma då det knappt behövs medicinsk undersökning. När jag var yngre hade jag problem med trånga luftvägar i kyla och kollapsade nästan på hockeyträningar utomhus. ASTMA, skrek läkarna och gav mig inhalator men efter ett år utan förbättring fick jag sluta medicinera. Idag har jag växt ifrån problemen.

Låt oss nu lämna denna fundering därhän och förutsätta att alla som tar astmamedicin verkligen behöver den – är det då synd om de som oavsiktligt påträffas med för hög dosering i blodet? Vi tittar närmare på några citat från Marit Björgren angående Martin Sundby:

”Jag stöttar Martin i denna svåra tid för honom. Och jag har hundra procent förtroende för Fis sjukvård och övrig stöttning, säger Björgen till det norska skidförbundets hemsida”.

Låt oss försöka få lite perspektiv på händelsen genom att jämföra med studenter. Under tentamen råder mobilförbud – telefonen ska förvaras avstängd på annat ställe än din skrivningsplats. Alla studenter ska vara införstådda med dessa regler och student som påträffas med mobil straffas vare sig mobilen har använts för fusk eller inte. Tycker någon synd om studenter som stängs av och blir fråntagna resultat då de påträffas med mobil vid tentamen? Finns det någon här i världen som känner medlidande för dem när CSN stryps och de får skörbjugg av alla nudlar? Nej, för studenter förväntas på egen hand vara införstådda i regelverket. Tydligen gäller detsamma inte professionella atleter med mångfalt större inkomster. Martin Sundby är en professionell skidåkare. Han ska veta hur mycket medicin han får ta, och är han osäker tar han den inte. Åker han fast är han skyldig oavsett hur myket misstag det må vara, och alla resultat samt medföljande inkomster ska tas ifrån honom. Och det är inte synd om honom någonstans.  

”Jag har godkännande av internationella skidförbundet och all forskning visar att dessa astmamediciner inte har prestationshöjande effekt om du inte är astmasjuk, säger hon och fortsätter: I likhet med Martin kan jag inte heller vara bäst i världen utan att använda astmamedicin.”

Ja, ni har ett godkännande – men även en gräns för maxdosering. Jag har körkort, men det betyder inte att jag får köra hur jag vill. Kör jag vanvettigt straffas jag. Det är nämligen som så, att när de som använder astmamedicin överskrider maxdosen gör de så att andra inte kan vara bäst i världen.

De senaste åren har många svenskar undrat varför de svenska skidåkarna står som parkerade i spåren medan norrmännen och norskorna dominerar tävling efter tävling med flertalet åkare. De tränar mer, är ”oerhörda talanger” och ligger i framkant vad gäller allt från vallning till träning, brukar förklaringen låta – en förklaring som rimmar bekant med ett visst cykellag. Och visst ligger de norska skidåkarna i framkant vad gäller allt från vallning till träning eftersom de använder inhalatorer så nya att deras egna läkare inte har koll på dem. Tycker du att denna känga var oförskämd från min sida går det vända på det – den noggrannhet vilken tycks råda vid träning och vallning finns tydligen inte vid medicinering. Hur man än vrider och vänder på saken finns det bara en slutsats – det är inte synd om den gör skyldig till överdosering eller intagande av preparat som är emot WADA:s regelverk. Om ett regelverk ska kunna upprätthållas går det inte se mellan fingrarna för misstag, för så fort undantag börjar utfärdas kommer allt mer rinna igenom efterhand. Jag kan därför leva med att friska idrottare tar astmamedicin då dess effekter på friska förmodligen är lika med noll. Vad jag däremot inte klarar av är alla dessa snyfthistorier om hockeyspelare, cyklister och skidåkare som påträffats med för höga doser av olika astmamediciner. Det är hög tid för dem att växa upp och leva med konsekvenserna av att bryta mot reglerna – hur ofrivilligt det än må vara – precis som studenter.

"Du körde i 120 km/h. Högsta tillåtna hastighet med bromsad släpvagn är 80 km/h. Därför kommer du bli av med körkortet en kortare tid och få några tusen kronor i böter." 

"Men jag har ju Volvos nya turbodiesel, det blir ju så lätt hänt. Dessutom har jag ju c-körkort! Tyck synd om mig. Snälla."

Skriv ut Permalink Kommentarer (5)

2016-07-21 16:43


MerMarcus Persson

Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016 och 2017.

Arkiv

  1. > Maj 2017
  2. > Februari 2017
  3. > November 2016
  4. > Oktober 2016
  5. > September 2016
  6. > Juli 2016
  7. > Juni 2016
  8. > Maj 2016
  9. > Mars 2016
  10. > Februari 2016
  11. > Januari 2016
  12. > December 2015
  13. > November 2015
  14. > Oktober 2015
  15. > September 2015
  16. > Augusti 2015
  17. > Juli 2015
  18. > Juni 2015
  19. > Maj 2015
  20. > April 2015
  21. > Mars 2015
  22. > Februari 2015

Mest lästa

  1. Vem äger vägen – eller vad är egentligen problemet?

Kategorier

  1. > Cykelhistoria
  2. > Cykelkultur
  3. > Landsväg
  4. > MTB
  5. > Pendlar - Vinterhojj
  6. > Profiler
  7. > Träning
  8. > Tävlingar
  9. > Vätternrundan

Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser