Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016 och 2017.

Nordén och Candide.

23 jun 2017

Cykelloppet Kalmar Grand Prix 2016

Onsdagen den 21 juni 2017 vinner Lisa Nordén, silvermedaljör i triathlon vid OS i London 2012, SM-guld på damernas tempolopp över 24,6 kilometer i småländska Burseryd. I segerintervjun efteråt, samt på sociala medier, ifrågasätter hon cykelsportens jämställdhet. ”Kära cykelsport. Kan nån förklara för mig varför herrarna kör DUBBELT så långt som damerna? Borde man inte sikta på iaf samma tävlingstid?” och ”Mvh en som kommer från en sport med lika tävlingsdistans OCH prispengar. #jämställdhet”, skriver hon på Twitter. Reaktionen blir som när du häller en hel flaska tändvätska på midsommargrillen och snart går cykelsverige lös på sociala medier. Kommentatorfälten visar sig ganska snart kunna delas in i två läger: De som tycker att Nordén gör rätt i att lyfta frågan och de som menar att herrarna ska köra 50 kilometer tempo och damerna 25 för att så är det. Den senare kategorin lutar sig tillbaka på ett argument som tycks baseras på tanken att vi lever i den bästa av världar.

Att vi lever i den bästa av världar är vad professor Pangloss envetet hävdar i Voltaires ’Candide’. När den satiriska klassikern börjar lever den unge Candide ett bekymmersfritt liv på ett gods i Tyskland. Efter att baronen ser Candide kyssa Kunigunda måste Candide emellertid ge sig ut i världen. Trots de olyckor som Candide råkar ut för, och allt elände han stöter på i världen, håller professor Pangloss bestämt kvar vid att vi lever i den bästa av världar.

Låt oss återvända till cykelsporten och dess jämställdhet. Det som Nordén menar skulle bidra till jämställdhet inom cykelsporten består av två delar: a) samma distanser för herrar och damer samt b) lika prissummor. För den som funderar över saken både en och två gånger blir det snart ganska klart att de två delarna också är argument som nämns när diskussionen handlar om hur dopingen inom cykelsporten ska minskas. Den extrema fysiska utmaningen det är att cykla uppemot 200 kilometer, ibland tre veckor i rad, och det faktum att det går tjäna en hel del pengar på kuppen är säkerligen två bidragande orsaker till att dopingen är så intimt förknippad med cykelsporten. Det är faktiskt inte helt omöjligt att om damerna idag hade cyklat samma distanser och vunnit lika mycket pengar som herrarna, så skulle också doping vara lika utbredd bland damproffsen.

Det kan också vara värt att ställa sig själv frågan vad som egentligen utlöser reaktionen i Nordéns uttalande. Detta görs enklast genom att ställa en annan fråga, nämligen vad har herrarna att förlora på att damerna tävlar lika långt och får samma prispengar? Svaret är ingenting. I synnerhet inte om det är som så många vill hävda: Att herrar cyklar snabbare och därför även har högre underhållningsvärde och attraherar alla sponsorer. Det förefaller som att Nordéns förslag är vad som brukar kallas paretooptimalt. Ingen får det sämre, men alla får det bättre – vad som i vardagstermer brukar kallas för en win-win-situation. I slutändan verkar det som att herrcyklister, trots att de så gärna och så ofta som möjligt påpekar att de cyklar snabbare än sina kvinnliga motsvarigheter, lever med en rädsla att bli utkonkurrerade.

När vi väl konstaterat detta kommer följdfrågan: Vad är det som är så farligt med att testa? Arrangera ett SM där damer och herrar tävlar över samma distans och dela ut samma prispengar för att sedan utvärdera i efterhand. Att testa nya saker och utvärdera efteråt är ett ganska väl beprövat koncept år 2017, att det inte blivit föremål inom cykelsporten ger en liten indikation om sportens bakåtsträvande anda.

Angående prispengar brukar ofta argumentet att en prispeng per startande är det allra mest rättvisa framföras. Det är en fullt förståelig ståndpunkt, men den som står för åsikten bör vara medveten om följande: Inom cykelsporten finns långt fler manliga än kvinnliga utövare. Samtidigt tyder det mesta på att cykelsporten skulle främjas av just fler kvinnliga utövare. Att reglera prissummorna till en och samma nivå skulle kunna vara en av många åtgärder för att påbörja den långa vandringen mot en bättre balans inom cykelsporten. Den som inte förstår logiken bakom resonemanget bör även tro att sänkta lärarlöner är en lösning på lärarbristen. Nordén säger själv till DN att: ”Jag skulle kanske kunna omskola mig och köra i ett lag. Men som tjej har man väldigt dåliga ekonomiska förutsättningar som cyklist”. Både män och kvinnor tycks utöva idrott dels för att de tycker det är roligt, men också för att de vill tjäna pengar på det. Kanske är det cykelsporten som först måste visa att kvinnor kan göra detta? Om damcyklisterna eller pengarna ska komma först är lite som frågan om hönan och ägget – ingen kan svara på rak arm. Samtidigt blir den som inte undersöker och testar saken närmare inte mycket klokare.

Det finns anledning och tro att om antalet kvinnliga cyklister ökade, skulle också de totala prissummorna inom cykelsporten öka. På lång sikt skulle alltså herrcyklister antagligen tjäna på jämställda prissummor.

Förra veckan åkte jag snålskjuts med en Vätternrundan-klunga från Jönköping till Habo på vägen hem från kvällsskiftet vid 23:30. Längs med vägen de två milen stod mer människor än jag sett på någon sanktionerad cykeltävling i Sverige. I Trånghallabacken stod en barnfamilj. ”Varför är det inga tjejer som cyklar”, hördes en flicka i tioårs-åldern säga. På samma arrangemang, fast 16 timmar senare hade samma fråga varit minst lika befogad. Om jämställda prissummor och distanser är två anledningar lämnar jag obesvarat. Poängen med denna text är inte heller att komma fram till vem som har rätt eller fel i dessa frågor. Meningen är däremot att visa att den som tror att vi lever i den bästa av världar, likt professor Pangloss, är ute på tunn is. Den som slår upp en historiebok kommer ganska omgående att ställa sig själv frågan: ”Hur kunde de ens tänka så”. Den som inte tror att framtidens människor kommer ställa samma fråga när de ser tillbaka på oss är naiv och självgod.

På tal om historier så kanske en del av er undrar hur det går för den gode Candide. Han hamnar efter diverse strapatser i det gyllene Eldorado, där alla är lyckliga, men väljer att lämna det för att gifta sig med Kunigunda. När Candide kommer hem har emellertid Kunigunda råkat ut för både det ena och det andra, vilket lett till att hon blivit såväl arg som ful. Candide gifter sig med Kunigunda ändå och säger avslutningsvis till professor Pangloss att: "Det är väl talat, men låt oss nu odla vår trädgård". Med detta syftade Voltaire på att människan måste forma sitt eget liv istället för att hålla fast vid tanken att vi lever i den bästa av världar. Ett resonemang som gäller även för den som inte är villig att ifrågasätta sin egen åsikt.

”Det är inget fel på förutfattade meningar så länge man är beredd att ifrågasätta och ompröva dem”.

(Sagt av en docent i kulturgeografi och universitetslektor vid institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi vid en föreläsning).

****

Johansson, M., 2017. ” Nordén vann SM – och kritiserade jämställdheten”. DN.se. Nyhetsartikel. 2017-06-22. http://www.dn.se/sport/norden-vann-sm-och-kritiserade-jamstalldheten/. Hämtdatum: 2017-06-23. 

Vem äger vägen – eller vad är egentligen problemet?

18 maj 2017

I september 2016 medverkade jag i en artikel på Sydsvenskan.se om trafikklimatet mellan cyklister och bilister. Detta efter att en bilist utanför Oskarshamn avsiktligt tvärbromsat när han kört om en klunga och följaktligen orsak en krasch. Videon till artikeln fick titeln ’Kriget på vägen: bilister mot cyklister’. I ingressen skriver Arvidsson (2016) att ”(i)rriterade bilister som tutar och sprutar spolarvätska. Arga cyklister som hytter med näven och kastar vattenflaskor på bilarna. Tonen hårdnar i trafiken”.

Historien med den kastade vattenflaskan hämtar han från mig då jag berättar om en incident som jag och min bror råkade ut för en sommardag för några år sedan. På den tämligen otrafikerade vägen över Hökensås ligger jag och min bror jämsides och pratar när en bilist, som helt klart färdas över hastighetsbegränsningen på 70 km/h, närmar sig bakifrån lutad över tutan för en omkörning. Problemet är att vi också befinner oss i en dold kurva, så när bilisten påbörjar omkörningen får han se att vi har möte med en motorcyklist. Bilisten får tvärbromsa, men väjer också för motorcyklisten – alltså rakt mot mig och min bror. Min bror reagerar då genom att kasta sin vattenflaska på bilen vars bilist efter detta försöker preja oss av vägen innan han stannar. På vägen hem blir vi sedan omkörda av samma bilist två gånger till. Första gången cyklar jag om min bror med femtio meter mellan oss. När han passerar mig försöker han långsamt putta mig ut i diket. Därefter åker han fram till min bror och gör samma sak. Den andra gången han kör förbi oss passerar han i en hastighet över 100 km/h och med några centimeters marginal. Att minimera denna historien till att min bror kastade en vattenflaska på en tutande bilist är inget annat än en grov felcitering.

Jag trött på den triviala debatten kring trafikklimatet där antingen cyklister eller bilister ska åläggas skulden för allt ont. Ge mig ett argument för att någon av uppfattningarna skulle stämma. Här och nu kan jag ge er två argument som bevisar att ingetdera av påståendena är korrekt. För det första kan jag berätta att jag dagligen ser cyklister bryta mot trafikregler och begå diverse trafikföreteelser i Lund. När jag på vägen till skolan ser studenter slänga sig över en korsning mot rött vet jag också att det eventuellt senare kommer bli jag som får står kast för deras beteende. På en landsväg kan jag någon dag senare bli passerad av en uppretad bilist som lämnar några centimeter till godo och nästan kastar ner mig i diket tack vare draget som uppstår när en bil passerar med mindre än en halvmeters marginal i 90 km/h.

Samtidigt skulle jag, med ganska stor säkerhet, våga säga att 99 procent av alla bilister jag möter beter sig neutralt eller tillmötesgående i trafiken. Visst händer det som ovan nämnt ganska ofta, men merparten av de bilister jag möter visar emellertid respekt. Hur ofta du som cyklist försätts i farliga situationer hänger delvis på dig själv. Sedan jag började utgå från att jag alltid behöver stanna vid cykelöverfarter har det antal arga bilister jag möter minskat drastiskt. Det faktum att ens situation i trafiken bygger på ömsesidighet tordes inte underskattas.

Det mest korrekta svaret på frågan kring vem som ligger bakom allt ont i trafiken tordes vara att det omöjligen går att säga om det är bilister eller cyklister. Att måla upp situationen som en konflikt mellan bilister och cyklister leder således ingen vart, förutom till en större konflikt. Att dela en länk på sociala medier med en kort text där den ena eller andra beläggs skulden för alla olyckor som händer gynnar sällan trafikklimatet. Att däremot själv visa respekt och tänka på sitt eget beteende är en betydligt bättre startpunkt om relationen mellan cyklister och bilister ska förbättras. Här bör det dock nämnas att människor begår misstag, den som tror att vi ska kunna kringgå alla olyckor i trafiken är således naiv. Emellertid är en strävan mot ständig förbättring aldrig fel.

Tyvärr verkar det ibland som att de mest banala lösningar på dilemman godtas: ”gå ut ur EU så blir allting bra”, ”bygg en mur mot México, så blir allt bra” eller ”få bort alla cyklister ur trafiken så blir allt bra”. Vad få bär med sig i bakhuvudet är att vad som identifieras som problemet, och vad som definieras som lösningen, är en fråga om makt. Carol Bacchi (2010) skriver om just detta och menar att när någonting definieras som ett problem måste vi ställa oss följande frågor:

1. What’s the ‘problem’ (e.g. of ‘problem gamblers’, domestic violence, pay

inequity, health inequalities, etc.) represented to be in a specific policy?

2. What presuppositions or assumptions underpin this representation of the

‘problem’?

3. How has this representation of the ‘problem’ come about?

4. What is left unproblematic in this problem representation? Where are the

silences? Can the ‘problem’ be thought about differently?

5. What effects are produced by this representation of the ‘problem’?

Consider three kinds of interconnected effects: discursive effects,

subjectification effects, lived effects.

6. How/where has this representation of the ‘problem’ been produced,

disseminated and defended? How could it be questioned, disrupted and

replaced?

(Bacchi 2010: 7-8)

Låt oss exemplifiera genom att använda de sex stegen på argumentationen att cyklister är problemet bakom det allt hätskare klimatet i trafiken. Problemet definieras utifrån en generalisering där allt och alla på två hjul tillskrivs självmordsbenägenhet och okunskap kring trafikregler. Denna generalisering tar ibland dessutom avstamp i någon form av specifika attribut t.ex. en medelålders man i tighta kläder på en tävlingscykel. Var bilden av cyklister som farliga i trafiken kommer ifrån är nästintill omöjligt att slå fast. En tanke är dock att bilister börjat uppleva större problem med cyklister i takt med att bilarna blir snabbare och accelerera snabbare. Dessutom ökar givetvis stressmomenten i takt med att all sorts trafik ökar, framförallt i städerna. Bilden av cyklister som farliga i trafiken späs på av såväl media som det faktum att bilister emellanåt stöter på cyklister som inte följer lagen eller försätter bilisterna i prekära situationer.

Flertalet saker problematiseras inte i antagandet. Förmodligen är det som så att den procentuella andelen bilister som följer lagen är större än motsvarande andel bland cyklister. Anledningen bakom detta är att stora delar av cyklisterna saknar kunskap om flertalet trafikregler eftersom de inte har körkort. Generaliseringen av cyklister som problemet får konsekvensen att bilister misstror alla cyklister. När tidningar dessutom börjar prata om ”kriget i trafiken” leder detta till en ond spiral som eldas på kontinuerligt. På så sätt funkar generaliseringen, och saknaden av problematisering, som en katalysator.

En annan sak som inte problematiseras är det faktum att bilister är skyddade trafikanter. Om en bilist och en cyklist råkar samman i en olycka löper cyklisten större risk att skada sig alvarligt. Förhållandet dem sinsemellan är emellertid tvådelat. Cyklisten bör, på grund av sin utsatthet, visa en viss försiktighet. Bilisten bör, på grund av sin skyddade situation, visa på en viss respekt. För att ta sig fram i trafiken krävs det ibland att du tänker åt andra.

Bilden av cyklister som farliga i trafiken späs för det första på av verkligheten. Om jag skulle gå upp och ställa mig i korsningen mellan Tuna- och Tornavägen i tjugo minuter nu skulle jag antagligen bevittna ett antal olagliga trafikföreteelser. Emellertid skulle de komma från såväl cyklister som bilister. För det andra förstärks och försvaras bilden av cyklister som farliga genom media. Hursomhelst så är den vitala poängen i detta stycke det faktum att vissa trafikanter, oavsett färdmedel, ibland bryter mot lagen eller försätter sig själva och sina medtrafikanter i fara. Ett återkommande farligt beteende i trafiken tycks vara något individuellt och det är en slutsats som vi också hade landat i om vi analyserat bilister som problemet.

Poängen med att ifrågasätta problem på detta sättet är inte ett försök att predika för någon hårdragen post-modern och relativistisk uppfattning där alla problem i slutändan nonchaleras. Däremot leder vetskapen om hur makt och definitionen av problem hänger ihop till en ökad medvetenhet och analysförmåga. Det här med medvetenhet är synnerligen intressant. Medvetenhet är nämligen vad som krävs för att kunna förhålla sig kritiskt till sin omvärld, men också vad som krävs från både bilister och cyklister för att främja en säker trafikmiljö.

Referenslista

Arvidsson, B., 2016. ”Hätskare ton mellan bilister och cyklister”. Sydsvenskan.se. 2016-09-09. http://www.sydsvenskan.se/2016-09-09/hatskare-ton-mellan-bilister-och-cyklister. Hämtdatum: 2015-05-18.

Bacchi, C., 2010. Foucault, Policy and Rule: Challenging the Problem-Solving Paradigm. Aalborg: Institut for Historie, Internationale Studier og Samfundsforhold, Aalborg Universitet. DOI: 10.5278/freia.33190049.

Meningen med livet och att arrangera en cykeltävling.

19 feb 2017

Återigen är det dags att fundera en kort stund över livet. Definitionen av kort stund är här fem minuter, 1 000 ord inklusive någon utsvävning i dina egna tankar. Vill du på egen hand fortsätta reflektera över meningen med livet rekommenderas cykeln, på vägar med lite trafik, eller till fots. Här vill jag dock höja ett varningens finger: om du möter någon du känner och missar att hälsa fungerar sällan ”jag var djupt försjunken i tankar över meningen med livet”. Som jag skrev förra gången, reflektion upplevs tyvärr allt mera vara en bristvara och att fundera över frågor där klara svar saknas anses vara irrationellt slöseri med både tid och kraft – funderingar som inte leder någonvart är förgäves.

Vi rör oss denna gång från Sören Kirkegaards religiösa förhållningsätt till det etiska. Etikern reflekterar över goda och onda val, men detta betyder inte att etikern konsekvent är god. Anledningen bakom detta är att etikern har ett själsligt (inre) mål med livet – vänskap, äktenskap och familj är några exempel på en etikers mål. För att hitta något slags stoff till denna text började jag således fundera över goda exempel på etiker, men döm om min förtvivlan när jag efter fyra dagar insåg att det helt och hållet tycktes vara förgäves. Det är förbannat svårt, nästan omöjligt, att hitta en etiker i dagens samhälle. När den intuitiva förtvivlan hade lagt sig insåg jag dock att misslyckandet med att finna en etiker i själva verket var en framgång.

Något annat som är förbannat svårt, nästan omöjligt, är nämligen att hitta flaggvakter och funktionärer när cykelklubbar ska anordna en cykeltävling. Jag har tidigare skrivit om engagemang i ideella föreningar som en konflikt mellan olika frihetsbegrepp. Kort sammanfattat var min poäng då att ett medlemskap i en förening kan bygga på republikansk eller negativ frihet. Republikansk frihet, å ena sidan, innebär att medlemmen endast är fri genom att utföra sin plikt. Den negativa friheten, å andra sidan, bygger på avsaknad av hinder. Jag menade då att i takt med en förändring i synen på frihet, från den republikanska till den negativa, har föreningar fått det allt svårare och engagera medlemmar utan att erbjuda något konkret i gengäld. Emellertid uppstår här en fråga kring vad det republikanska idealet erbjuder som föder viljan till att fullfölja sin plikt – och i svaret på den frågan finner vi ett av etikerns föreslagna livsmål: vänskapen.

Etikerns livsmål förstås kanske bäst i kontrast till estetikern. Estetikern, vilken vi kommer återkomma till i nästa inlägg, har ett yttre mål med livet. Strävandet efter det yttre målet ter sig i form av självförverkligande, njutning och bekräftelse. Av denna anledning förefaller det som omöjligt att ställa en estetiker ute i en vägkorsning med en flagga i ena handen och en kaffetermos i andra. Säg vad betyder ideellt engagemang i ett CV när du kan göra en klassiker och hur många likes ger bilden ”en dag som funktionär” i jämförelse med ”träningspass innan frukost”. Vår etiker däremot, vars mål med livet är vänskap, klarar att se bortom dagens horisont. För etikern är den gemenskap som föreningen bidrar med i livet, resterande 364 dagar om året, motiv nog till att spendera en hel dag ute i en vägkorsning med en flagga i ena handen och en kaffetermos i andra.

Här framstår vår etiker vara en mycket rofylld och trevlig person, rent av en eftersträvansvärd förebild i jämförelse med estetikern. Det är inte konstigt att en del nu börjar fundera över varför det, trots etikerns uppenbarliga trevlighet, är så förbannat svårt och hitta dem i dagens samhälle. Maslows behovshierarki ger oss ett alternativ till förklaring. Intuitionen bakom hierarkin är enkel – när en viss nivå av behov är uppfyllda tar vi steget till nästa. På den första nivån finns våra fysiologiska behov som mat och sömn. På den tredje nivån återfinns vår etikers vänskap. På de efterföljande fjärde och femte nivåerna följer emellertid bekräftelse och självförverkligande. De empiriska bevisen bakom behovshierarkin har ifrågasatts och Kirkegaard menade att estetikern på sikt står mellan valet och begå självmord, ironisera allting eller utvecklas till en etiker – något som tyder på en omvänd hierarki. Hursomhelst, låt oss leka med tanken att behovshierarkin i viss utsträckning stämmer – då innebär det att allt eftersom samhället kan tillgodose våra behov kommer fler individer utvecklas från etiker till estetiker. Med andra ord: samhället kommer genomgå en transformation från kollektivistisk till individualistiskt.

När jag för ett och halvt år sedan flyttade till Lund kände jag knappt en människa i hela Skåne. Snabbt blev jag medlem i två föreningar och idag skulle den som analyserar min närmsta bekantskapskrets ungefär dra slutsatsen att den till en majoritet består av personer från olika ideella sammanslutningar. Estetikern skulle trots denna vackra, och nästinintill sagolika, redogörelse om vänskap fortfarande ställa mig frågan: ”vad tjänade du på det hela”? Svaret är att på de tusentals obetalda timmar jag lagt ner i dessa ideella sammanslutningar har jag dessutom: fått höra historien om BasHenkes liv, lärt mig att har man damm så är man rik av Glenn, blivit något av en expert på att koka soppa samt mycket mer. Detta har i sin tur resulterat i såväl bekräftelse som självförverkligande. Därmed kan vi göra ett konstaterande som vänder tillvaron upp och ner: även om etikerns primära mål är vänskap, kommer det på sikt skapa förutsättningarna för självförverkligande och bekräftelse. Det är alltså högst tvivelaktigt om jag verkligen är den godhjärtade etiker jag från en första början utger mig för att vara. 

Således kan vi konstatera att etikern uppenbarligen blott tycks vara en estetiker i förklädnad, dessutom dum nog att inte ta betalt för sina tjänster. Vid en första anblick kan det tyckas vara en pessimistisk, snudd på konspiratorisk, och föga inspirerande slutsats men fallet är snarare det omvända. Med vetskap om den samhällsförändring vi kunde tycka oss utröna tidigare i texten innebär nämligen den svårdragna gränsen mellan etiker och estetiker – mellan kollektiva och individuella motiv – att de båda kan manipuleras till det ena och det andra. En estetiker kan övertygas engagera sig ideellt eftersom det i slutändan kommer gynna bekräftelsen och självförverkligandet. Det är alltså inte omöjligt att sluta samman människor i en förening och arrangera en cykeltävling – bara svårare.

Dagen då jag konfronterade Gud på ett distanspass.

8 feb 2017

Det var ett tag sedan jag skrev någonting här och när jag väl återigen gör det är tanken att avhandla något så djupsinnigt som meningen med livet. Redan här bör det poängteras att jag inte har för avsikt att finna meningen med livet, något sådant vore både överambitiöst och naivt. Trots min frånvaro på denna hemsida är fallet inte som sådant att jag suttit på en sten i en grotta, levt på ett riskorn om dagen, fått en uppenbarelse och sedan återvänt som en långt mycket mer upplyst människa. Snarare tvärtom. Världsläget idag tyder dock på att en del människor borde stanna upp några minuter och fundera över frågan. Att fundera utan att finna svar är nämligen inte så farligt som många tror, reflektion upplevs tyvärr i allt större utsträckning vara en bristvara. I detta, antagligen fruktlösa men likt förbannat intressanta, sökandet efter meningen med livet kommer vi löst utgå från Søren Kirkegaards tre stadier: det estetiska, det etiska och det religiösa förhållningssättet. Enligt Kirkegaard utvecklas människan från det första till det sistnämnda, men här kommer vi istället vända på pannkakan och börja med det religiösa förhållningssättet.

Slätterna öster om Falköping är en central punkt för min släkt. Farfar gick i skolan vid Utvängstorps Högre Allmänna Läroverk och det var där han lärde sig allting som behövdes för att leva ett drägligt liv. Det var också i trakterna som farmor och farfar hade sin sommarstuga till vilken jag och min storebror en gång tog med oss våra skolcyklar och cyklade runt på grusvägarna runtomkring. Jag minns att jag hade sett en Specialized Stumpjumper i en cykelkatalog och tyckte den röda cykeln var hur häftig som helst. Min skolcykel var också röd, så jag låtsades att det var en Specialized Stumpjumper. Fullt upptagen av att fantisera om hur snabb jag kände mig körde jag på en stor sten i kurva och cykeln tog plötsligt kurs mot diket och bakomvarande slänt på det lösa gruset. Vad som hade kunnat bli ett hårt och långt fall räddades emellertid av en tall som jag lyckades sätta min axel mot samtidigt som jag fått ner farten på mitt ekipage förhållandevis väl. Då räddningen sällan berodde på överdriven teknik uppstår frågan huruvida renodlad tur eller övre makter räddade mig från skrapsår och andra skavanker den dagen. I den frågan har jag inga klara svar, men när vi för detta inläggets huvuddel återvänder till slätterna öster om Falköping står de övre makterna åter i centrum för handlingen.

Jag minns än idag hur jag i den oförstörda junioråldern en vintermorgon gav mig ut i strålande solsken och med ett leende på läpparna. Mina ryggfickor var fyllda med hembakade energikakor som jag omsorgsfullt hade slagit in i aluminiumfolie. Vädret såg lovande ut och det fanns ingen anledning och tro något annat då samtliga prognoser från såväl norska som svenska väderinstitut lovade uppehåll hela dagen. När jag slutligen vände mitt ansikte söderut sex mil hemifrån beskådade jag till min stora förvåning en isande blåsvart himmel. Jag förstod då att min färd hemåt på cykeln skulle bli en kamp mellan mig och väderelementen. Fast det var inte då jag bestämde mig för att trotsa Gud.

Jag hade inget annat val än att ta mig hem genom snöstormen. Vinden vände och piskade snart rakt upp i mitt ansikte på de öppna fälten. Snön packades långsamt ovanpå mina kläder för att sedan smälta. Längs med ryggraden kände jag långsamt hur det rann vatten. När jag skulle äta av mina hembakade energikakor, som jag så omsorgsfullt slagit in i aluminiumfolie, vägrade all folie att släppa. Eftersom alternativet att få slut på energi var så mycket värre valde jag där och då att helt enkelt äta upp mina energikakor med delar av aluminiumfolien kvar på. Det gick en timme utan att jag skådade en enda människa, ett enda fordon, ett enda djur. Jag var ensam i världen när vindstyrkan och snöfallet ökade än mer samtidigt som känseln försvann i det sista fingret. Det var då jag bestämde för att trotsa Gud.

Demonstrativt stannade jag mitt ute på en åker och ställde ifrån mig cykeln. Med mer än halva kroppen bortdomnad av kyla beordrade jag Gud att uppenbara sig. Jag skrek de fulaste orden jag kunde. Ingenting hände. Inom mig spreds någon form av melankolisk besvikelse. Någon gång i min barndom hade jag fått höra om en man som ifrågasatte Gud så pass att han uppenbarade sig. Därför trodde jag faktiskt att det existerade en chans att han skulle uppenbara sig. Säg hade inte denna texten fått betydligt bättre spridning som så varit fallet?

När jag väl stått ute på åkern i en minut eller två fick jag nog och bestämde mig för att byta taktik. ”Om du inte kan ta i med mer än detta är det lika bra att du dödar mig”, skrek jag till vad jag trodde var Gud. Ingen svarade. Jag skrek igen. Frustrationen över att Gud varken kunde döda mig eller uppenbarade sig fick mig att sakta att återfå värmen. Således satte jag mig på cykeln och skrek igen, och därefter fortsatte jag att skrika tills jag kom hem. Det råder av denna anledning vissa oklarheter kring huruvida Gud a) inte finns eftersom han inte uppenbarade sig eller b) finns, bara att han vägrade att uppenbara sig och räddade mig i snöstormen genom den värme som frustationen av icke-uppenbarelsen alstrade. Det är möjligtvis inte heller detta som är poängen med att berätta denna historien. Snarare är fallet som sådant att det är en ganska bra historia och dessutom ligger den till grund för att jag cyklar än idag. Någonstans finns nämligen en sjuklig längtan inom mig att återigen hamna långt hemifrån under katastrofala förhållanden och återigen få konfrontera Gud. Ingenting tyder för den delen på att ett andra möte skulle bringa någon klarhet i frågan över Guds egentliga existens, men så länge det är fallet finns det inte heller någon anledning för mig att avsluta min cykelkarriär.

Det var ungefär här, mellan Folkabo och Bäck i sydlig riktning, som jag stannade med min cykel i höjd med träden strax till höger om vägen och klev ut i fältet. 

Marcus Persson första 10 år som tävlingscyklist eller framgång, misstag och 20 lärdomar.

21 nov 2016

Eftersom jag började min karriär som tävlingscyklist 2007 kommer jag nästa säsong att ha tävlat i tio år. Även om dessa fösta tio år i min karriär som tävlingscyklist innehållit uppoffringar, misstag och ett antal krascher har de också bjudit på framgångar och oförglömliga minnen. Det är tio år som till mycket stor del påverkat mitt liv, övervägande positivt anser jag själv och om jag fick välja skulle jag inte ångra mitt val att tävla på cykel. I den här texten kommer jag dela med mig utav några av de spektakel och lärdomar jag genomgått under tio år på en cykel och för enkelhetens skull gör vi det i kronologisk ordning.

2007:

Min första tävlingssäsong börjar i princip där den slutar, nämligen på hemmaplan med Jönköpings varvlopp runt Järstorp. Det första jag någonsin gjorde i en cykeltävling var att attackera och gå i utbrytning. Faktumet att utbrytningen neutraliserades efter några hundra meter samtidigt som jag var helt slut och direkt tappade klungan efteråt, kan vi förbise för att få en trevligare historia. Resterande del av tävlingen hade jag sällskap av Per Harring, men på sista varvet kunde jag lämna honom bakom mig och komma näst sist. Dagen efter startade jag även Östgötaloppet, men om jag minns rätt kom jag sist eller bröt tävlingen och därefter var min första tävlingssäsong över.

2008:

Den andra tävlingssäsongen kom jag att gå från två till fyra starter totalt. Premiären skedde såklart på Östgötaloppet, men därefter kom jag inte att tävla förrän i augusti. Platsen för denna andra tävling, som var ett etapplopp med tre etapper, var Falköping. På lördagen körde vi bergtempo och spurtheat, detta var två av de mer udda tävlingarna jag kört och jag kan inte säga att de bjöd på någon framgång för min del. Dagen därefter var det dags för linjelopp och efter ungefär ett halvt varv kom jag att gå loss solo bara för att cykla ensam i ledning under ett helt varv innan jag – återigen – föll som en sten genom klungan och fick trampa i sistagruppen in till mål. Oavsett det slutgiltiga resultatet så var denna tävling en framgång, jag minns att min mamma och mormor hade hört mitt namn av speakern och de var så stolta att de inte visste var de skulle ta vägen.

Lärdom #1: Andras glädje över dina prestationer inte är proportionerlig med framgångarna.

Den första gången du går med klungan kommer dina närmaste anhöriga gå i taket av glädje, men efter tio år är det fan ingen som bryr sig om du ”sitter med i klungan”. Jag minns det som att mina föräldrar var gladare när jag gick loss ett varv solo för första gången än när jag fyra år senare vann ett SM-guld.

2009:

2009 är egentligen den inofficiella starten på min tävlingskarriär då det var första säsongen som jag tävlade regelbundet under året. Sådant lönar sig, för hör och häpna:

Lärdom #2: Är det något som ger bra träning för den som vill bli bra på cykel så är det tävling.

På USM blev jag 12:a efter en tävling där jag lika gärna hade kunnat ta medalj. USM 2009 är en av de stora milstolparna i min cykelkarriär av två anledningar: 1) det var första tävlingen jag cyklade i Oakley-kopior, jag kände mig så snabb och är det något som är viktigt som tävlingscyklist så är det att känna sig snabb samt 2) det var efter denna tävling som jag faktiskt insåg att jag hade potential och därför bestämde jag mig för att börja planera min träning. En månad senare blev jag sjua i Falköping och exakt ett år efter min utbrytning på samma bana tillhörde jag en av de starkaste, låt gå även dummaste, i klungan.

Lärdom #3: Det går inte poängtera nog mycket hur viktigt det är att känna sig snabb.

2010:

2010 var egentligen första gången jag ägnade mig åt seriös vinterträning och jag kommer ihåg att den till stor del bestod av längdskidor, jag körde till och med någon tävling under denna vinter som bjöd på fantastiskt fina förhållanden för skidspår. Resultatmässigt är 2010 antagligen den säsong där jag haft absolut jämnast resultat. Fram till juni var jag topp-5 på samtliga tävlingar jag ställde upp i och på några av dem var jag även uppe på podiet och vände. Sviten kom att brytas en minnesvärd tävling i Halmstad. Vi kom dit efter en semester och eftersom vi inte hade ätit under hela dagen hamnade jag av någon anledning på en pizzeria med en kebabrulle en timme innan start. Hur den tävlingen slutade låter jag vara osagt men några veckor senare stod jag åter på startlinjen i Fjärås för USM-linje i p15-16. Det var den första tävlingen jag någonsin körde i högprofilshjul, tillika den första tävling jag körde med högprofilshjul i regn. Jag minns att bromsarna inte tog någonting så de första milen var jag säker på att detta var dagen då jag skulle dö. Sedan insåg jag att det bästa och göra åt saken var att gå loss. Sagt och gjort kastade jag loss med tre andra och i slutändan kom vi att hålla undan hela vägen. Påpassligt nog knep jag även bronsmedaljen och dagen som jag till en början trodde var min sista i jordelivet blev i slutändan dagen då jag började drömma om en karriär som cykelproffs.

Lärdom #4: Ät inte kebab en timme innan starten på en cykeltävling.

Lärdom #5: Om du misstänker att du kommer dö under en cykeltävling, gå loss.  

2011:

2011 kom att bli min första tävlingssäsong med rejäla bakslag. Här kommer ännu en lärdom: cykelkarriärer går väldigt sällan spikrakt uppåt utan böljar mer som ekonomin och dess konjunkturer, men jag förutsätter att alla redan förstår detta och därför hamnar den inte på listan över mina lärdomar.  

2012:

För att vända på steken efter 2011 års misslyckande blev jag ännu mer seriös och som en konsekvens av detta kom jag i april att väga in mig på 60 kg och 185 cm. När vi kom ner till Danmark på våren flög jag av som en vante i kantvinden och pappa fick i princip gå ut och hämta mig på fälten. Som tur var insåg jag i tid att låg vikt var fel väg att gå och lagom till JSM började jag få fart på maskineriet igen. På tempoloppet blev jag femma och vi tog en silvermedalj i lagtävlingen. Linjeloppet resulterade också i en femteplats och återigen var jag en av de starkaste, men dummaste, på de svenska cykeltävlingarna. En månad senare var jag oerhört förbannad över att inte ha blivit uttagen till landslaget och med Ludvigsson, Fåglum och Halleröd borta körde jag ett halvt kortbane-SM i juniorklassen solo för att komma hem som svensk mästare. Under hösten kom jag att fortsätta rada upp fina resultat så tillslut blev jag skickad utomlands i landslagets färger. På tävlingarna Niedersachsen Rundfahrt och Regio Tour kom jag till insikt med att cykelsporten är ganska stor ute i Europa. En av de bidragande orsakerna till denna insikt var den traumatiska upplevelsen av att se en man utklädd till Borat mitt i en klättring.

Lärdom #6: Låg vikt gör dig inte automatiskt till en bättre cyklist.

2013:

2013 var inte bara min första säsong som elitcyklist, utan även säsongen där jag blandade högt med lågt. Säsongen inleddes i Belgien med mitt dåvarande lag, Team Trek Sweden, och efter 500 meter satte en kille mig (ofrivilligt) i rännstenen. Mina lagkamrater trodde jag hade dött men vad jag genomgick därefter var tusen resor värre. Efter en hiskelig färd i ambulans tvingade två sjukvårdare in mig i en gränd för att plåstra om mig. Ganska trevligt om det inte hade varit för det faktum att vi fick besök av en arg schäferhund var och varannan minut. Turen i oturen med denna vurpa var att jag landade som en planka i den försänkta rännstenen, så även om det gick i 50 km/h klarade jag mig undan med ett uppskrapat ansikte. Någon dag efter satt jag utanför en pub innan tävlingen när Ove Nilsson passerade och, i ovetskap om att jag var svensk, tittade på sina lagkamrater och sa: ”så där kan man också se ut efter ett Kermis i Belgien". Den tävlingen var jag också loss stora delar av loppet och i slutändan tror jag att jag blev topp-20, så lite framgångar fick jag med mig hem från min första vistelse i Belgien. Väl hemma kom säsongen att på bjuda ett antal placeringar topp-10, med en 5:e plats totalt i u6 och 14:e plats på SM-tempot som de kanske största framgångarna. Mellan framgångarna lyckades jag också krascha i livesänd TV så att min mormor ringde hem till mina föräldrar och grät.

Lärdom #7: Belgiska vägar är hårda, till och med hårdare än de ser ut på TV.

Lärdom #8: Krascha för guds skulle inte när anhöriga ser på i TV.

2014:

Eftersom jag tog studenten 2013 kom jag att jobba och träna hela hösten, dessutom tog jag ett körkort för att kunna åka till Belgien på vårkanten och tävla där på egen hand. Dessvärre var bilen jag skulle använda mig av inte på sitt bästa humör och i Helsingborg fick jag vända hem. Efter mycket dividerande kom pappa tillslut att låta mig låna den nyare bilen. Efter en dags sträckkörning kom jag till Belgien men trots 900 timmars träning över de senaste 365 dagarna fick jag ingenting att fungera. Efter två veckor ringde jag förtvivlad hem till min pappa som uppriktigt konstaterade: ”åk hem om det inte passar, vi behöver bilen här hemma”. Några dagar senare var jag också hemma men blev sjuk direkt och när jag en månad senare befann mig i en riktigt bra utbrytning med riktigt bra ben bestämde sig en kille för att köra rakt in i mig och således plantera mig i diket. Uppgiven och redo att begå självmord bestämde jag mig för att lägga mig i diket och fundera över mitt liv. En gammal militär trodde då att jag hade brutit nacken och några minuter senare befann jag mig på Halmstads sjukhus fastspänd i en bår och med krage runt halsen. Det värsta är antagligen att jag, för egen del övertygad om att jag absolut inte brutit nacken, började bete mig aggressivt mot sjukvårdspersonalen. Min storebror och hans fru var tvungna att hämta mig eftersom jag åkt bil dit själv. ”Din syster och hennes man väntar i receptionen”, sa en sjuksköterska. ”Det är för i helvete inte min syster”, svarade jag. Nacken var inte bruten men på vägen hem började jag få ont i bröstkorgen och dagen därpå kunde jag ge mig själv diagnosen sprucket revben. Av denna anledning fick jag köra trainer i en månad innan SM på Kinnekulle där jag lyckades bli 17:e man. Emellertid var jag vid denna tidpunkt ganska inställd på att jag inte ville leva livet som proffscyklist och eftersom jag under våren sett till att ha ett ess i rockärmen började jag i augusti att studera på Högskolan i Jönköping.

Lärdom #9: Föräldrar är dina största sponsorer genom livet så ta hand om dem även om de inte alltid kan vara bäst i världen på peptalks.

Lärdom #10: Om du är trött på livet, lägg dig inte i ett dike. En militär kan gå förbi och tro att du brutit nacken.

Lärdom #11: Ha alltid en plan-B om tävlingskarriären går åt pipsvängen.

2015:

2015 var planen att jag skulle tävla för att det var roligt och hitta tillbaka till ett mer lättsamt synsätt på sporten. Dessvärre visade det sig vara svårare sagt än gjort och trots att jag blev 24:a på SM så var den mest betydande händelsen under säsongen att jag flyttade till Lund och efter en månads övervägande bestämde mig för att fortsätta cykla och satsa på att tävla i den danska B-klassen. För denna nystart på min karriär under hösten och vintern 2015 har månt och mycket CK Ringen och dess medlemmar att tacka.

Lärdom #12: Skåne är trevligt och den bästa platsen för den som söker de mest gynnsamma förutsättningarna för landsvägscykling i Sverige.

2016:

Efter en vinter där jag mest cyklat för att det var kul kom jag till den första tävlingen i Danmark helt utan förväntningar och press. På många sätt var det som att vara tillbaka i 2010 där jag i stort sett kommit till tävlingarna, ställt mig startfållan, cyklat lite och inte lagt all för stor vikt vid resultatet. Första tävlingen bjöd på framgångar direkt och därefter fortsatte det att gå ganska bra under våren. Dessutom upptäckte jag att det var fantastiskt roligt och leta efter slott och dammar på distanspassen istället för att statiskt koncentrera sig på antalet mil, timmar och intensitet.

Lärdom #13: Har man damm på sin mark så är man rik.

När min andra termin i Lund tog slut åkte jag hem och jobbade en vecka på kyllager för att på söndagen stå i startfållan på linje-SM i Västerås. Av denna anledning tyckte jag fortfarande att det kändes som att en mycket rolig dag låg framför mig trots ösregnet som kom när vi stod i starten – och skulle fortsätta hela dagen. Samtidigt som en efter en åkte av kände jag att Johan Landströms hjul var en ganska rolig plats att vara på i jämförelse med ett kyllager och efter 180 kilometer blev jag 22:a av de 26 som gick i mål. Därefter spenderade jag några veckor till med att jobba på kyllager under natten och träna på dagarna, ofta till och från jobbet. Något oväntat ledde detta till att jag kom i fruktsanvärt bra form. Åter tillbaka på skånska mark, på min slottsrunda till Maltesholm cyklade jag 2,5 timme i hagelskur, endast iklädd kort-kort och trots detta gick det steka ägg på min nacke.

Lärdom #14: När du håller värmen trots att det är kallt och bara fortsätter mata vet du att du är i bra form.

Den helgen körde jag en tävling i Danmark där startfältet var blandat A- och B-klass. De fösta kantvindspartierna satt jag i förstagruppen men en sträcka missade jag lite och hamnade i tredjegruppen. Fast eftersom jag tyckte det var roligt bryggade jag ensam upp till förstagruppen där jag sedan kontrade på första bästa stöt och hamnade i utbrytningen som gick hem för dagen. För prispengarna åkte jag och Glenn till närmsta matbutiken och köpte Tuborg. Dagen efter var det tyvärr inte lika lätt i kantvinden med Michael Mørkøv och Mads Pedersen på hjul, men trots detta var jag därefter permanent i A-klassen.

Lärdom #15: När du bryggar ensam från tredje till första gruppen i kantvinden, bara för att det är roligt, vet du att du är i bra form.

Lärdom #16: Har du två proffs på hjul i kantvinden, släpp förbi dem även om de är danskar, mycket arga och skriker FUCK MAN.

Lärdom #17: Vinner du prispengar i Danmark är det smartaste du kan göra att köpa öl för dem.

De avslutande tävlingarna i A-klassen lyckades jag med att bli tia som bäst. Givetvis är det ingenting som kommer rendera i något proffskontrakt, men för någon som studerar heltid på ett universitet utan förmåner för idrottande samt med inställningen att det bara är roligt har det helt klart varit över förväntan och på detta spår följer de avslutande lärdomarna från Marcus Perssons första tio år som tävlingscyklist:

Lärdom #18: Det går att tävla på relativt hög nivå även inom en tidskrävande sport som cykel utan för den delen leva eller ha förutsättningarna som en proffscyklist.

Lärdom #19: Det går att studera på en helt vanligt linje på högskola/universitet och trots allt tillhöra de bästa cyklisterna i Sverige och Danmark.

Lärdom #20: Glenns tes nummer två, förmedlas enbart muntligt. 

Ladda fler


Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!