Vem äger vägen – eller vad är egentligen problemet? - Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016 och 2017.

Vem äger vägen – eller vad är egentligen problemet?

18 maj 2017
av: Marcus Persson

I september 2016 medverkade jag i en artikel på Sydsvenskan.se om trafikklimatet mellan cyklister och bilister. Detta efter att en bilist utanför Oskarshamn avsiktligt tvärbromsat när han kört om en klunga och följaktligen orsak en krasch. Videon till artikeln fick titeln ’Kriget på vägen: bilister mot cyklister’. I ingressen skriver Arvidsson (2016) att ”(i)rriterade bilister som tutar och sprutar spolarvätska. Arga cyklister som hytter med näven och kastar vattenflaskor på bilarna. Tonen hårdnar i trafiken”.

Historien med den kastade vattenflaskan hämtar han från mig då jag berättar om en incident som jag och min bror råkade ut för en sommardag för några år sedan. På den tämligen otrafikerade vägen över Hökensås ligger jag och min bror jämsides och pratar när en bilist, som helt klart färdas över hastighetsbegränsningen på 70 km/h, närmar sig bakifrån lutad över tutan för en omkörning. Problemet är att vi också befinner oss i en dold kurva, så när bilisten påbörjar omkörningen får han se att vi har möte med en motorcyklist. Bilisten får tvärbromsa, men väjer också för motorcyklisten – alltså rakt mot mig och min bror. Min bror reagerar då genom att kasta sin vattenflaska på bilen vars bilist efter detta försöker preja oss av vägen innan han stannar. På vägen hem blir vi sedan omkörda av samma bilist två gånger till. Första gången cyklar jag om min bror med femtio meter mellan oss. När han passerar mig försöker han långsamt putta mig ut i diket. Därefter åker han fram till min bror och gör samma sak. Den andra gången han kör förbi oss passerar han i en hastighet över 100 km/h och med några centimeters marginal. Att minimera denna historien till att min bror kastade en vattenflaska på en tutande bilist är inget annat än en grov felcitering.

Jag trött på den triviala debatten kring trafikklimatet där antingen cyklister eller bilister ska åläggas skulden för allt ont. Ge mig ett argument för att någon av uppfattningarna skulle stämma. Här och nu kan jag ge er två argument som bevisar att ingetdera av påståendena är korrekt. För det första kan jag berätta att jag dagligen ser cyklister bryta mot trafikregler och begå diverse trafikföreteelser i Lund. När jag på vägen till skolan ser studenter slänga sig över en korsning mot rött vet jag också att det eventuellt senare kommer bli jag som får står kast för deras beteende. På en landsväg kan jag någon dag senare bli passerad av en uppretad bilist som lämnar några centimeter till godo och nästan kastar ner mig i diket tack vare draget som uppstår när en bil passerar med mindre än en halvmeters marginal i 90 km/h.

Samtidigt skulle jag, med ganska stor säkerhet, våga säga att 99 procent av alla bilister jag möter beter sig neutralt eller tillmötesgående i trafiken. Visst händer det som ovan nämnt ganska ofta, men merparten av de bilister jag möter visar emellertid respekt. Hur ofta du som cyklist försätts i farliga situationer hänger delvis på dig själv. Sedan jag började utgå från att jag alltid behöver stanna vid cykelöverfarter har det antal arga bilister jag möter minskat drastiskt. Det faktum att ens situation i trafiken bygger på ömsesidighet tordes inte underskattas.

Det mest korrekta svaret på frågan kring vem som ligger bakom allt ont i trafiken tordes vara att det omöjligen går att säga om det är bilister eller cyklister. Att måla upp situationen som en konflikt mellan bilister och cyklister leder således ingen vart, förutom till en större konflikt. Att dela en länk på sociala medier med en kort text där den ena eller andra beläggs skulden för alla olyckor som händer gynnar sällan trafikklimatet. Att däremot själv visa respekt och tänka på sitt eget beteende är en betydligt bättre startpunkt om relationen mellan cyklister och bilister ska förbättras. Här bör det dock nämnas att människor begår misstag, den som tror att vi ska kunna kringgå alla olyckor i trafiken är således naiv. Emellertid är en strävan mot ständig förbättring aldrig fel.

Tyvärr verkar det ibland som att de mest banala lösningar på dilemman godtas: ”gå ut ur EU så blir allting bra”, ”bygg en mur mot México, så blir allt bra” eller ”få bort alla cyklister ur trafiken så blir allt bra”. Vad få bär med sig i bakhuvudet är att vad som identifieras som problemet, och vad som definieras som lösningen, är en fråga om makt. Carol Bacchi (2010) skriver om just detta och menar att när någonting definieras som ett problem måste vi ställa oss följande frågor:

1. What’s the ‘problem’ (e.g. of ‘problem gamblers’, domestic violence, pay

inequity, health inequalities, etc.) represented to be in a specific policy?

2. What presuppositions or assumptions underpin this representation of the

‘problem’?

3. How has this representation of the ‘problem’ come about?

4. What is left unproblematic in this problem representation? Where are the

silences? Can the ‘problem’ be thought about differently?

5. What effects are produced by this representation of the ‘problem’?

Consider three kinds of interconnected effects: discursive effects,

subjectification effects, lived effects.

6. How/where has this representation of the ‘problem’ been produced,

disseminated and defended? How could it be questioned, disrupted and

replaced?

(Bacchi 2010: 7-8)

Låt oss exemplifiera genom att använda de sex stegen på argumentationen att cyklister är problemet bakom det allt hätskare klimatet i trafiken. Problemet definieras utifrån en generalisering där allt och alla på två hjul tillskrivs självmordsbenägenhet och okunskap kring trafikregler. Denna generalisering tar ibland dessutom avstamp i någon form av specifika attribut t.ex. en medelålders man i tighta kläder på en tävlingscykel. Var bilden av cyklister som farliga i trafiken kommer ifrån är nästintill omöjligt att slå fast. En tanke är dock att bilister börjat uppleva större problem med cyklister i takt med att bilarna blir snabbare och accelerera snabbare. Dessutom ökar givetvis stressmomenten i takt med att all sorts trafik ökar, framförallt i städerna. Bilden av cyklister som farliga i trafiken späs på av såväl media som det faktum att bilister emellanåt stöter på cyklister som inte följer lagen eller försätter bilisterna i prekära situationer.

Flertalet saker problematiseras inte i antagandet. Förmodligen är det som så att den procentuella andelen bilister som följer lagen är större än motsvarande andel bland cyklister. Anledningen bakom detta är att stora delar av cyklisterna saknar kunskap om flertalet trafikregler eftersom de inte har körkort. Generaliseringen av cyklister som problemet får konsekvensen att bilister misstror alla cyklister. När tidningar dessutom börjar prata om ”kriget i trafiken” leder detta till en ond spiral som eldas på kontinuerligt. På så sätt funkar generaliseringen, och saknaden av problematisering, som en katalysator.

En annan sak som inte problematiseras är det faktum att bilister är skyddade trafikanter. Om en bilist och en cyklist råkar samman i en olycka löper cyklisten större risk att skada sig alvarligt. Förhållandet dem sinsemellan är emellertid tvådelat. Cyklisten bör, på grund av sin utsatthet, visa en viss försiktighet. Bilisten bör, på grund av sin skyddade situation, visa på en viss respekt. För att ta sig fram i trafiken krävs det ibland att du tänker åt andra.

Bilden av cyklister som farliga i trafiken späs för det första på av verkligheten. Om jag skulle gå upp och ställa mig i korsningen mellan Tuna- och Tornavägen i tjugo minuter nu skulle jag antagligen bevittna ett antal olagliga trafikföreteelser. Emellertid skulle de komma från såväl cyklister som bilister. För det andra förstärks och försvaras bilden av cyklister som farliga genom media. Hursomhelst så är den vitala poängen i detta stycke det faktum att vissa trafikanter, oavsett färdmedel, ibland bryter mot lagen eller försätter sig själva och sina medtrafikanter i fara. Ett återkommande farligt beteende i trafiken tycks vara något individuellt och det är en slutsats som vi också hade landat i om vi analyserat bilister som problemet.

Poängen med att ifrågasätta problem på detta sättet är inte ett försök att predika för någon hårdragen post-modern och relativistisk uppfattning där alla problem i slutändan nonchaleras. Däremot leder vetskapen om hur makt och definitionen av problem hänger ihop till en ökad medvetenhet och analysförmåga. Det här med medvetenhet är synnerligen intressant. Medvetenhet är nämligen vad som krävs för att kunna förhålla sig kritiskt till sin omvärld, men också vad som krävs från både bilister och cyklister för att främja en säker trafikmiljö.

Referenslista

Arvidsson, B., 2016. ”Hätskare ton mellan bilister och cyklister”. Sydsvenskan.se. 2016-09-09. http://www.sydsvenskan.se/2016-09-09/hatskare-ton-mellan-bilister-och-cyklister. Hämtdatum: 2015-05-18.

Bacchi, C., 2010. Foucault, Policy and Rule: Challenging the Problem-Solving Paradigm. Aalborg: Institut for Historie, Internationale Studier og Samfundsforhold, Aalborg Universitet. DOI: 10.5278/freia.33190049.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet nittiofyra med siffror i fältet här


Kommentarer


2017-05-19 10:23   Nils Karlsson

Bra skrivet! Läser detta när jag fortfarande känner mig skakad efter morgonens skräckupplevelse på cykel.
Har precis i morse blivit prejad 2(!) gånger av samma skolbuss på en landsväg utan trafik denna morgon. Den andra gången EFTER jag stannade och påtalade i ganska stillsamma ordalag för chauffören att var alldeles för liten marginal första gången. Budskapet togs inte väl upp utan efter ha kört upp precis bakom mig tutat och gjort likadant igen fast denna gång med min axel släpande mot bussen.
Hur kan sådant hända? Vad är det för konstiga mekanismer i människor som får folk att göra så?
Vad är det egentligen som händer på våra vägar? Jag uppfyllde tydligen endast hatnormen av medelålders man i lycra - det verkade räcka för en skolbusschaufför ute på landet ! En sådan som jag dagligen skall anförtro mina barn till.

 


Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!