Niclas Sjögren | Bicycling.se
Annons

Niclas Sjögren

Det där med pattarna...

Det är alltid kul när man får reaktioner på det man skrivit i tidningen. Inte minst om det är ett ämne som känns viktigt. Min krönika i förra numret av Bicycling har rönt ganska många reaktioner och delningar. Jag ska inte säga att den gått viral men i min småskaliga värld så har den haft lite effekt. Den handlar om något så trivialt, men ändå komplext och svårförståeligt, som det här med podiumtjejer. Jag tycker du ska läsa och kanske till och med tycka till eller dela. Kanske går det att skapa lite spinn kring denna fråga. Tack för hjälpen.

http://www.bicycling.se/artiklar/visa-pattarna-liksom.htm

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-01-30 15:59


Skottsäker känsla

Ni kanske känner till hur fantastiskt bra man mår efter att man tömt huvudet på tankar, kroppen på kalorier och därefter fått softa i goda vänners lag? Exakt så bra som man kan tänka sig att detta var, så mådde jag efter att ha rullat i mål i Venedig, efter 90 tävlade och 10 rullade mil på cykeln, från Geneve sju dagar tidigare. På vägen hade vi passerat 20 mer eller mindre beryktade bergspass – tillsammans mer än 21 000 höjdmeter.
Känslan var euforisk. Jag är bäst, liksom. Personligheten närmast grandios. Kanske har jag gått och blivit odödlig? Ungefär så. Och det är då man måste ner igen. Ner från piedestalen. Jag landar på Arlanda. Köar mig hem genom rusningstrafiken i Stockholm. Läser saga och lägger barn. Kollar mailen. Ser att två av mina KOM under min cykelresa stulits av en förmodligen ganska obehaglig människa. En människa som istället för att cykla Haute route från Geneve till Venedig satsat en vecka, eller snarare hela sitt liv, på att förstöra mitt liv. Han har iskallt tagit segments-KOM som rent moraliskt tillhör mig. Det är bara en genuint ond människa som gör så. Innan jag somnar planerar jag att ut och mosa tillbaka ”mina” KOM under veckan. Samtidigt som jag tänker detta känner jag att det kliar lite i halsen. Följande dag vaknar jag följdaktligen rejält grabbförkyld. Ja, ni förstår känslan. Det är liksom motpolen till hur bra man mår efter att trampat 90 plus 10 mil inklusive 21 000 höjdmeter.
Jag är inte längre skottsäker. Jag är skadeskjuten. Men om jag mot förmodan överlever denna ebolaliknande infektion lovar jag att jag ska träna duktigt och ta tillbaka de KOM som så rättmätigt tillhör mig.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-09-15 10:56


Time flies...

Uräkta. På grund av dålig uppkoppling och ett hårt leverne senaste dagarna har det glappat med uppdateringar om min Haute Route Swiss alps Dolomites 2016. Nu vill jag bara säga så här: det är en etapp kvar. Ja, jag har klarat alla etapper. Med glans kan jag tillägga. Idag blir det 175 kilometer och några tusen höjdmeter uppåt, och många fler utför, från Cortina till Venedig. Nu är klockan 06.30 och jag ska precis rulla till starten. 

Här är tre saker jag inte ska göra när jag kommer hem:

1. våldäta frukost bland folk i cykelbyxor (varför har man cykelbyxa på vid frulle när man ska ha dessa byxor i åtta timmar den dagen?).

2. äta söta saker.

3. smörja rumpan med kräm.

Tänk vad märkligt att man vänjer. Denna morgon känns som att det är "another day at the office". Jag packar allt helt med autopilot.

Tack för att ni orkade läsa. Hela reportaget om Haute Route kommer givetvis i "riktiga" papperstidningen.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-09-11 06:34


Aktiv vila

Det är ett av världens mest beryktade bergspass när det gäller cykling. Lite beroende på var man markerar passet så handlar det om ungefär 2700 meter över havet. Från Bormiosidan (Lombardiet) är det nästan 1500 höjdmeter att slita sig upp för. Giro d'Italia toppas ofta av detta det högsta bergsapasset i Italien. Benämningen Cima  Coppi som betecknar Girots högsta punkt är en hyllning till världens, enligt italienarna, störste cyklist genom tiderna: Fausto Coppi. Få bergspass är styggare. En två mil lång uppförsbacke, upp till 14 procent brant, som inte ger dig någon nåd. Det vara alltså vilodagen på Haute route Swiss alps Dolomites. Tack för den. Men jag tog mig upp under två timmar i alla fall och behöver alltså inte skämmas så länge. Som ni kanske märker på den här texten så är jag ganska sliten.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-09-09 22:07


Livigno - världens kallaste plats

Tidigare var det Frostivostok i Sibirien som hade köldrekordet med minus 69 grader Celsius. Detta rekord slogs med råge i förrgår morse. Det märkligaste med detta var att det skedde i den lilla idylliska alpbyn Livigno i norra Italien så här i slutet av sommaren. Faktiskt mitt under den pågående tävlingen Haute route Swiss alps Dolomites, ett sjudagarsevent där man cyklar från Geneve till Venedig (90 mil, 21 000 höjdmeter). Det nya rekordet är ungefär minus 80 grader Celsius. Jag skriver "ungefär" eftersom jag inte är helt säker på den korrekta siffran, men jag lovar att återkomma med stringent information så snart jag har fått detta bekräftat av någon som hade termometer med sig. Jag kan istället berätta om denna vidriga upplevelse. Vi hade startat vid soluppgången i St. Moritz. Till saken hör ju, som ni vet, att man som cyklist, i det här fallet en cyklist som låtsas vara proffs en vecka, verkligen vill se ut som ett proffs (det häckar fotografer efter hela banan). Kortbyxa är givet. Kortfingrade handskar likaså. Möjligtvis långa ärmar och lite liniment på knäna. Det var frost på marken i dalen nedanför St. Moritz och när vi jobbat oss upp 250 höjdmeter till Passo del Bernina började de frostiga extremiteterna tina upp. Och när man väl börjat tina och solen börjar värma bergsidorna är det som att man ser ljuset i tunneln. Man känner att man inte kommer att frysa ihjäl idag heller. Uppe i passet på 2330 meter över havet är det fortfarande kyligt men jämfört med morgonens minusgrader är det inga problem. På vägen ner till Livigno däremot inträffar det märkliga. Ju lägre vi kommer desto kallare blir det. Det är visserligen normalt. Men, nota bene, det blir rejält kallt. Och väl nere i dalen är det alltså nytt världsrekord i köldupplevelse. Ungefär minus 80 grader således. Våra fingrar fryser till is och trillar till slut av från händerna när cykeln stöter mot den ojämna asfalten i hög fart. Fötterna fryser loss från halvvägs upp på underbenet och slår i marken som sköra glasskålar, briserande i tusen skärvor. Öronen sitter kvar bara några minuter efter det och fettet på kedjan härdar till krispiga kristaller som effektivt sätter stopp för kunna dra runt bakkassetten och därmed rotera bakhjulet och få fart framåt. Kort sagt: vi fryser ihjäl men innan dess stampar vi med återstoden av våra ben sönder våra cyklar och slänger i diket, varefter vi tvingar till oss några pistoler som vi skjuter oss i huvudet med för att slippa den smärtsamma kölden.

Nä, okej. Jag överdriver något. Men tro mig, det var apkallt när vi kom ner till Livigno den morgonen. I morgon, i nästa inlägg ska jag försöka förklara hur det känns att ha vilodag på en sjudagars cykeltävling när tävlingsledningen bestämt att "vilodag" innebär att vi bara ska klättra upp till Passo di Stelvio, 2700 meter över havet (en stigning på 1500 höjdmeter över två mil). Eller så dyker det säkert upp nåt annat att skriva om. Stay tuned.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-09-08 18:41


Utförs är värst

De bekanta, jag vill inte kalla dom riktiga vänner, jag har som inte förstår cykling brukar ibland kommentera min bergscykling med typ: "ja men vad härligt att få cykla utför när du trampat uppför flera mil".

Inget kunde vara mer felaktigt. Det är givetvis uppförs som är grejen, hela anledningen till att man cyklar i berg. Annars hade man åkt lift eller bil upp och cykel på asfalt ner. Det skulle förmodligen vara världens tristaste sport. Att åka utför på asfalt som lutar upp till 15 procent är bara obehagligt. För det första så fryser man nästan alltid så att man håller på att ramla av cykeln, bergspassen i alperna, och andra ställen på högre höjd än 2000 meter över havet är nästan alltid kalla. För det andra fryser man extra mycket eftersom man jobbat sig extremt svettig uppför. Och isoleringsförmågan i millimetertunn lycra är ungefär noll. Visst, man har ju en extrem tunn vindjacka med sig, alla andra plagg känns oproffsiga, men en ultratunn vindjacka isolerar ju inte, den bara stoppar vinden (ungefär en Ångström från huden). För det tredje får man kramp i armar, fingrar, nacke, rygg, ben, rumpa och ögonlock eftersom utförskörning är en mördande statisk belastning som förstör allt i din kropp. Dessutom förstör utförskörning, psyket i och med att du oavbrutet tänker på vad som händer om du punkar i 70. För det fjärde får du ingen motion utför, alltså är det ju helt bortkaskad cykling i och med att det inte ens är kul. Så please, sprid detta till alla ickecyklister (vars meningslösa liv jag föraktar): cykling i berg är jättekul. Men inte utförs, det är uppförs som gäller.

För övrigt fick vi cykla 10 mil i absolut mest möjliga kuperade terräng mellan St. Moritz och Bormio idag.

I morgon blir det att klättra Stelvio. Och då tävlar vi bara uppför (men vi är tvungna att rulla utför efter målgång på 2700 meter över havet). Organisationen bakom Haute route kallar dagen för vilodag. Det är ju bara 1 500 höjdmeter. Men det återkommer jag till i morgon.

På bilden ser ni en snart ihjälfrusen och armkrampande, men framförallt rädd skribent, som emellanåt kallar sig cyklist.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-09-07 21:57


Utan info blir det värre

Haute route swiss alps/Dolomits 2016. Dag två. Jag har glömt pulsbandet, och gps:en funkar inte. Dessutom stämmer dagens körschema, som jag tejpat på toppröret, inte överens med verkligheten. Första mat- och vätskekontrollen kommer inte efter 55 kilometer utan efter 63. Ytterligare dessutom kör jag och ganska många fel en halvtimme. Såna små detaljer kan få en att vackla. Jag behöver nåt att förhålla mig till. Jag famlar liksom efter halmstrån att hålla i. Eller i alla fall hänga upp tankarna på när kroppen skriker att jag ska sluta trampa, kliva av cykeln och ta en taxi till hotellet i St. Moritz varifrån morgondagens etapp ska börja. Givetvis kliver jag inte av cykeln, utan jag mosar på uppför Nufenenpass och San Gottardo (gatsten). Jag klarar mig utan pulsmätare, gps eller korrekt info om hur långt det är kvar. Jag gör mina åtta timmar på cykeln, klarar av arbetspasset. Det går men känns som en extra börda när jag gör det utan info, utan siffror att pussla med. Ni vet: "jaha, 7 kilometer till mål... om jag kör 12 km/h i snitt borde jag vara framme då och då.. räcker vattnet så långt...". Nästa etappmål är Stelvio, en av alpernas styggaste stigningar. Och den ska vara avslutningen på en 10 mil ordentligt kuperad bana. Men det är en annan historia som snart ska berättas just här.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-09-07 06:52


Hårt arbete

Kära läsare. Ni kanske undrar varför jag laddar upp Dolly parton i ett blogginlägg som borde handl om att cykla från Geneve till Venedig på sju dagar. Låt mig förklara. När jag cyklar långt brukar jag nynna på nån låt vars BPM passar till min kadens, puls eller bara sinnesstäming. Idag var det 9 to 5. Dessutom passar det så bra till att jag faktiskt jobbade en heltid på cykeln idag. Lite mer faktiskt om man räknar med att jag gick upp 04.45 och tvingade i mig frukost. Start sju, målgång vid 16. Regn i 15 mil av 18. Nära döden-förfryst utförs, såklart. Men ett gott dagsverke får man väl säga? Geneve till Crans Montana. Misär och eufori.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2016-09-05 21:31


Dagen före dagen D/Haute route

Det är kvavt. Över parken Jardin Anglais, vid Genevesjön stuvas det cykelprylar, kläder nummerlappar och sportdryck. Några 100 ganska ambitiösa cyklister har samlats för det tredje och sista Haute route-loppet för i år. Haute route Swiss alps/Dolomites. På pappret det hårdaste loppet av de tre (övriga är Alperna och Pyrenéerna). I morgon ska det smälla. Ordentligt. För då rullar vi ut ur Geneve söderut. Drygt 90 mil, 21 000 höjdmeter på sju dagar. Och om jag får gissa blir det lite blod, svett samt dårar också. Det känns stort att tejpa upp körschemat för första etappen på toppröret på cykelramen: 177 km, 3900 höjdmeter. Det kommer nog svida lite med en sådan chockstart. Men nu fokar jag istället på att äta. Och stöka med prylar och oroa mig för att bakkassetten (som jag bytte till igår) inte är helt kompatibel med växelföraren. 11-32(!) blev det efter en massa vånda. Och jag har inte kollat jättenoga hur det spelar. Men om ni läser denna blogg kommer ni nog att få höra mer gnäll om detta förhållande.

Jag lovar att försöka uppdatera bloggen dagligen. Om det inte bonkas alltför våldsamt, vill säga.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-09-04 15:14


Äntligen bara kaffe

Jag vaknar upp en måndagsmorgon. Svullna ben, eufori i hjärnan. Igår avslutade jag Cycle for change, Åre till  Stockholm, 70 mil på fyra dagar. Tjoho liksom. Även om det faktiskt är en av mina sämsta grenar det där med plattdaskande. Det är ju bättre att dom där stora starka håller på med sånt. Till exempel flera av dom där i Team Lannebo som jag cyklade med. Till exempel Mattias som gjorde 7.48 på Vättern förra året eller Peter, före detta elitåkare som gjorde Mälaren runt på 7.48 (36 mil) när han var elitaktiv. Eller Allen. Med flera. Hur som helst så hade jag i ett svagt ögonblick tackat ja till detta välgörenhetslopp. Pengar till natur, miljö och hälsa. Och det är ju bra. Men som det regnade. Jag kunde bitvis inte andas genom näsan, inte ens när jag låg bakom stora draglok och bara skulle njuta. Det var som att simma några meter under en sjö, ungefär. Och som vi punkade. Stålradialbitar som åt sig igenom däck efter däck. Och som jag led när jag skulle ta förning och inte skämma ut svenska Bicycling. Jo, man har ögonen på sig som cyklist om man outar att man jobbar med Sveriges märkvärdigaste magasin. Och som jag mådde dåligt när jag återigen skulle våldäta frukost. Det där med att matladda har heller aldrig varit min grej. Så nu ska jag bara dricka kaffe till frukost. Och hade jag varit rökare skulle kedjerökt fram till lunch i alla fall.

 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-08-08 07:33


MerNiclas Sjögren

Niclas Sjögren är en mer utpräglad solskenscyklist än vad han egentligen vill erkänna. Även om han gärna cyklar crosscountry och cyclocross har han fastnat ganska djupt i det etikettsträsk som omger landsvägscykelvärlden. Speciellt gillar han cykling på brant lutande asfalt följd av gula servicebilar.

Arkiv

  1. > Januari 2017
  2. > September 2016
  3. > Augusti 2016
  4. > Maj 2016
  5. > April 2016
  6. > Augusti 2015
  7. > Juli 2015
  8. > April 2015
  9. > Februari 2015
  10. > Januari 2015
  11. > December 2014
  12. > November 2014

Mest lästa

  1. Det där med pattarna...

Kategorier

  1. > Cykelhistoria
  2. > Cykelkultur
  3. > Landsväg
  4. > MTB
  5. > Pendlar - Vinterhojj
  6. > Profiler
  7. > Tempo/Triathlon
  8. > Tour de France
  9. > Träning
  10. > Tävlingar

Etiketter

  1. > Dubbdäck
  2. > Däck
  3. > Niclas Sjögren
  4. > Velodrom
  5. > Vintercykling
  6. > Vinterträning
  7. > Ångest

Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser