Pernilla Forsberg Tiger | Bicycling.se

Pernilla Forsberg Tiger


Pernilla är Ume'tjejen som slösar sina slantar på carbon, formgjutna cykelskor och gore-texkläder hellre än diamanter, höga klackar och pälskläder, och som föredrar sina semesterveckor i cykelsadeln med sittsår framför att ligga vid poolkanten med paraplydrinkar. Det är tjejen som säger ”jaa” hellre än ”näe” till cykeläventyr, och som ser möjligheter oftare än problem i det oväntade som dyker upp längs vägen.

Västerbotten Brevet gav fika i världsklass

11 jul 2017

Trots att TDF står i full blomning så tänkte jag sticka emellan här och rapporterar från ett riktigt kul och närliggande race. För en dryg vecka sedan var det premiär för Västerbotten Brevet 200K med start och målgång i centrala Umeå. Ett arrangemang av föreningen Cykelintresset i samarbete med She Rides och Umeå Sport & Motion, som lockade drygt 120 deltagare. Vad jag vet det första randonnéeloppet i krokarna runt Umeå. En för mig ny tävlingsform, som egentligen inte är en tävling utan snarare ett motionslopp där distansen är själva utmaningen. I den här upplagan skulle vi cykla drygt 20 mil och 2665 hjm.

Registrering och start utgick från Broparken vid Umeälven. Premiären till ära visade sig vädergudarna från sin bästa sida och solen strålade ikapp med leendena på deltagare och funktionärer. Alla cyklister försågs med ett deltagarkort som sedan stämplades längs banans olika kontrollpunkter inom de givna öppnings- och stängningstiderna. Cyklingen genomfördes i övrigt utan avspärrningar, skyltar eller flaggvakter. Garmin med nedladdad rutt var således ett smart val.

Första kontrollen låg i Sörmjöle söder om Umeå. Startfältet var relativt samlat på vägen dit. Väl framme bjöds rödbetstoast med chèvrekräm samt piroger. En synnerligen smakfull start tyckte jag. Därefter fortsatte vi vidare söderut till Hörnefors där banan vände norrut inåt landet med mer kuperad profil. Allt som allt passerade vi 6 kontroller där det antingen bjöds på, eller för en billig swishpenning var möjligt att shoppa hamburgare, bullar, bananer, kaffe, saft, kycklingwraps, Gainomax etc. Standarden var i det närmaste lika hög som vid etapploppet Joberg2C i Sydafrika, och det vill inte säga lite. Det inkluderade även glada och peppande funktionärer.

Allt eftersom tunnades fältet ut och de sista 4-5 milen avverkades i sällskap av två cyklister som jag hängde med i stort sett från start till mål. Vi fick även bekanta oss med vinden som blåste in från kusten och som gav lite extra sura ben mot slutet. Allt gott fika till trots så ångrade jag just då min egen minimalistiska matsäck som bestod av två gels i bakfickan.

Målgången var precis som starten förlagd i Broparken. De sista 50 metrarna gick på bakhjulet nedför stora trappavsatser. Ja, inte på cykeln utan jag småsprang bredvid den. Några cyklister passade sedan på att doppa sig i älven medan badkrukan nummer ett, det vill säga undertecknad, behöll kläderna på trots att solen gassade.

Sammantaget en mycket trevlig form av cykellopp på fina sommarvägar, utan vassa armbågar och med en skön stämning. Dessutom ett fint arrangemang med engagerade funktionärer både i start/mål och ute på kontrollerna. Jag skulle vilja säga ett perfekt motionslopp för de mer erfarna tävlingscyklisterna som vill ha ett gediget långpass såväl som de oerfarna cyklisterna som vill prova på lite längre sträckor och fika gott.

Med tanke på att jag i dagarna egentligen skulle köra BC Bikerace i Kanade så kändes det faktiskt lite trösterikt att ändå få köra ett så fint lopp på hemmaplan. Jag är övertygad om att många med mig ser fram mot uppföljaren nästa år. Och vem vet, kanske längsta distans blir en ännu större utmaning då :-) 

Lev & må!

/Pernilla

Kort för stämplar.

Många glada cyklister. Foto: Andreas Nilsson.

Klockan 08:00 och startfältet lämnar Broparken. Foto: Andreas Nilsson.

I väntan på stämpel...och Gainomax.

Den räddade min bak. 

Hade jag hetat Sagan eller nått sånt så hade jag självklart cyklat utför! Foto: Carola Häggström.

Skönt med sällskap av Ulrik och Anders hela vägen över mållinjen. Foto: Carola Häggström.

När livet plötsligt säger Nej

24 maj 2017

Pling! Ett SMS klockan 23:19 onsdag den 10 maj. ”Kan du komma. Ring 112…”. Några minuter senare har jag kastat mig i bilen för att köra de 28 milen. Jag har inte en aning om vad som hänt min 21-årige son som bor på annan ort, men förstår att läget är allvarligt och akut. Det blir de längsta milen i mitt liv. Jag bara måste hålla ihop och ta mig hela vägen.

Det ska visa sig att sonen varit minuter och millimetrar från sitt sista andetag. Efter operation, ett dygn i respirator och ytterligare några dagar på sjukhus kan vi båda andas ut. Allt har gått bra. Jag känner mig tacksam och samtidigt trött. Kroppen värker av stresspåslaget som visserligen hållit mig allert och vaken i några dygn men som samtidigt förbrukat energi.

Plötsligt viskar livet ”nej” i min hjärna. Den där hjärnan som vanligtvis tycker om att kvittra ”ja”. Tvärstopp. I några dagar står tiden still och det mesta utanför sjukhusväggarna känns oviktigt. Omständigheterna har sagt sitt. Under en tid framöver behövs jag mer handgripligt som förälder igen. Sommarens etapplopp i Kanada som jag tränat för och sett fram mot blir jag tvungen att stryka. Det är inte ett svårt val i och för sig. BC Bikerace finns kvar till framtiden och mitt barns välmående är betydelsefullare än allt annat. Beslutet tas ändå i sällskap av en gnutta sorg och frustration. En liten del av min hjärna vill protestera samtidigt som jag skäms lite. Jag är ju ändå mamma.

Dilemmat är nog många cyklister bekanta med. Att hitta balansen mellan det egna intresset och omgivningens behov. Hur mycket tid och pengar är rimligt att lägga på cyklingen med hänsyn till resten av livet såsom familj, vänner, ekonomi och arbete etc? I ett bästa scenario kan allt sammanföras i en ljuvlig symbios. För dom flesta blir det snarare till att jämka och hantera de mindre önskvärda känslor som kanske uppstår ibland då gränserna tänjs för långt och olika viljor krockar.

Jag kan känna mig lite egoistisk ibland, där i gränslandet. Det finns alltid en ny cykel som jag skulle vilja ha, ytterligare träningsmil som jag hade behövt eller cykelresor som också hade varit roliga att uppleva. Jag vet att träning är hälsosamt, både för kroppen och hjärnan. Om cyklingen gör mig stark och glad så borde det rimligtvis vara till fördel även för min omgivning. Det är sant. Men, var går gränsen? Det finns förstås mer än ett rätt svar och en massa om och men. Många kvinnor har dessutom goda marginaler att vara mer egoistiska när det kommer till att prioritera egna fritidsintressen (vilket jag berör bl a i inläggen "Damcyklisterna briljerar - grodorna quackar", "Sponsorer som lyfter perstationen på riktigt", "Stora bröst är bra men mina är bäst"). Och samtidigt. Jag är nog inte en av dom.

Ja, så nu säger jag ”ja” både till livet och cykeln, och låter cyklingen fungera mer som terapi så länge det behövs. Lite färre timmar i sadeln kanske, men med än större fokus på cykelglädje och återhämtning till dess resten av livet landat på fötter och kommit ikapp. Då hoppas jag att motivationen och de oupptäckta stigarna, alla vidunderliga vyer och de oskrivna äventyren fortfarande finns kvar där ute i världen och lockar. Min hjärna kvittrar: länge leve de ovärderliga människorna i mitt liv. Ni är bäst och du vet vem du är.

Lev & må!

/Pernilla

Cykelglädje och skön försommarcykling med She Rides i Umeå. Kul med LVG oxå. (tack för bilden Camilla Lundberg)

SEB MTB Maraton Cesis - Valmeira, check!

3 maj 2017

Vart jag mig i världen vänder står min lycka hos nya cykelvänner. Under Valborgshelgen blev det ett besök i Riga för att köra SEB MTB maraton. Med utlovat boende hos en cyklist från tävlingen i Nya Zeeland hade jag inte planerat mer än att jag bokat flygresan t o r Umeå - Riga.

Turligt nog så tog jag inte ut någon resfeber i förskott, för det visade sig att min Lettiska värd Janis med vänner skulle ta mycket väl hand om mig. Fantastiskt trevligt att få uppleva ett för mig nytt land, god mat, oprövade drycker och rolig cykling.

Denna deltävling av SEB MTB maraton gick några mil utanför Riga, mellan Cesis och Valmeira. Tävlingen motsvarar typ långloppscupen i Sverige och lockar den nationella eliten i Lettland. Jag var anmäld till den längre, 57 km långa banan i Sportklassen som krävde tävlingslicens och som hade ca 200 tävlande. Huvudattraktionen var dock den kortare banan på 43 km med drygt 1300 anmälda, såväl tävlingscyklister som motionärer.

Dagen innan tävling gav vi oss ut i regnet för dryga 2 mil rek-cykling. På grund av vädret var vissa partier särdeles sugande och i skogen hittade vi ett och annat vattenhål att forcera. Kul ändå att cykla utomhus utan dubb i en terräng som ganska mycket påminde om den norrländska myllan.

Raceday med duggregn och kalla vindar. Det var lite svårt att få kläm på hur logistiken fungerade då målsnöret låg i en annan stad och stora delar av samtalen fördes på lettiska. Jag blev tidigt tvungen att lämna ifrån mig förstärkningsplaggen samtidigt som vinden kylde mer än tramptagen värmde. Med viss stress i kroppen blev det således lite si och så med uppvärmningen.

Mina vänner hade skvallrat om att starten skulle bli brutal. Dom hade rätt. Gasen-i-botten-start och ingen som tog hänsyn till att 48-åriga damer har en lång startsträcka. Vi började med en loop två gånger genom stan som avslutades med en längre asfaltbacke. Därefter blev det några kilometer skogsparti med leriga stigar och flertalet korta och branta klättringar. Jag var som vanligt nöjd med min 12:e SRAM-växel.

Tävlingen fortsatte därefter på mer lättcyklade grus- och skogsvägar. I färskt minne från dagen innan visste jag att vi skulle passera två större vattenhål. Bästa vägvalet på den första var en träkonstruktion till vänster. Det andra surhålet forcerades bäst till höger, ute i skogen. Väl framme vid det första vattenhindret sa dock min vanligtvis skärpta hjärna "håll höger". Men hallå! Fel, fel, fel! Vägvalet slutade med ett tvärstopp i navdjupt vatten. Oklart vem av jag och cykeln som var snabbast upp på fast mark igen, men snabbt gick det. Surt värre dock, medan två herrcyklister hann passera.

Den återstående cyklingen gjordes till stor del på egen hand och jag korsade mållinjen på en sjunde plats av 11 damer. Väl i målområdet började solen titta fram lite smått men de kyliga vindarna bestod. Med hjälp av torra bytesplagg på överkropp och fötter samt varm jacka försökte jag behålla kroppstemperaturen. Den varma after-race-gröten som ingick tackade jag för även om jag inte förmådde svälja den, men det var ändå fint att värma händerna på den heta tallriken. Senare på kvällen blev det till slut ett välbehövligt besök på en spaanläggning. Varmt och skönt för hela kroppen och en perfekt avslutning på en spännande tävlingsdag.

Avslutningsvis ett stort tack till mina lettiska cykelvänner Janis, Evija och Sindija med fler, som så generöst öppnade upp sina hem och visade mig runt. Nöjd lägger jag även denna cykelupplevelse till handlingarna och förundras över det trevliga släktet cyklister. Ja, oavsett språk, kön eller kultur så går det alltid att samlas runt det universella cykelspråket...däcktryck, uppladdning, pulszoner, krascher, after-race-debriefing och kommande cykeläventyr.


Lev & må!

/Pernilla

Bra att reka i förväg, annars hade jag garanterat genat optimistiskt utför branten!

Roligare att provcykla banan med nya cykelvänner. Prickiga blev vi!

Raceday. Så långt ren cykel.

Lerig skulle den bli till slut!

Lättillgänglig tvätt. 2 Euro räckte gott till flera cyklar.

Jag. Vill mer.

12 apr 2017

”Vilket spännande äventyr. Vad kul det skulle vara, om jag bara…”. Hur många gånger har jag inte hört dylika responser på mina cykeläventyr! Även i mitt arbete möter jag inte så sällan liknande utsagor. Människor som uttrycker förhoppningar och samtidigt avslutar meningen med ”…om jag (någon) bara…” eller ”men…” eller ”nån annan gång…”. Ledsamt. Så, vad tackar du ”ja” till? 

Jag har också mina sämre stunder, när jag tvivlar och energin fryser till slush. Morgonen etapp 3 under det nyligen genomförda loppet på Nya Zeeland. Jag är fortfarande förkyld, vädret suger och regnet smattrar mot tältduken. Jag stannar kvar i tältet in i det sista i väntan på att ställa upp till start. Snyter mig. Fryser så tänderna skallrar trots att jag tagit på mig alla cykelkläder jag packat med mig.

Just då ger jag mig själv ett löfte. Det här är minsann sista gången jag bor i tältläger, om jag alls ska köra fler MTB-tävlingar. Förmodligen inte. Nä, nu får det vara slut på dumheterna. För visst börjar jag bli för gammal, närmare 48 år. Herregud, för 50 år sedan gick ju människor med käpp i den åldern. Plötsligt känns solstolar, badstränder, paraplydrinkar, 5-stjärniga hotell och spa-anläggningar mycket trevligare.

Några timmar senare är jag inne i loppet och har fått upp ångan. Löftet bleknar. När jag passerar mållinjen några dagar senare i Queenstown är kroppen fysiskt trött, men annars känner jag mest glädje och styrka. Vi firar bedriften långt in på småtimmarna och pratar både gamla och kommande cykeläventyr med nya vänner. Ytterligare några veckor passerar. Återhämtningen har tagit tid, men nu återvänder suget och längtan efter nya utmaningar.

När tillfället oväntat dyker upp hugger jag som en kobra. En grisblink senare är jag anmäld till BC Bike Race i British Columbia i sommar. Soloklass OCH tältboende!!! En medtävlare jag träffade på Nya Zeeland skickar en generös inbjudan till ett MTB-marathon utanför Riga, i slutet av april. Janis skriver, "Come to visit Pernilla". Ja, varför inte. Det är ju dessutom snabbare att flyga till Riga än att bila till tävlingar i södra Sverige. "Okay, booked", svarar jag.

Min underbara hjärna kvittrar "jaaa". Visst är den skön! För det finns väldigt många trevligheter att uppleva när vi är generösa och ger oss själva möjligheten. Så, i dom begripliga dalgångarna brukar jag påminna mig själv om att energi och känslor är föränderliga. Bara jag fortsätter där jag är och trampar på. Kanske jag sänker tempot lite, men utan att jaga upp mig och dra förhastade slutsatser, eller ge upp helt. Och vips är jag tillbaka i god form och då vill jag säga "ja" igen. När jag dessutom begänsar antalet ”…om bara…”, ”men…”, och ”nån annan gång…”, så blir det totalt sett ännu fler JA:n i mitt liv. För jag vill mer. Vill du?

Lev & må & glad påskcykling!

/Pernilla

Seven: The BC Bike Race Movie

The Pioneer MTB Stage Race - ett episkt lopp

12 mar 2017

Några veckor har passerat efter avslutad tävling och vardagens rutiner har sakta återvänt. Inte helt smärtfritt skall erkännas med jetlag och därefter en svårförklarlig trötthet som dröjde sig kvar längre än väntat. Med hänsyn till att jag genomförde sju dagar av tävling och tältliv med en förkylning i kroppen så har jag i efterhand konsulterat läkare och fått medicinsk tumme upp för fortsatt träning. Skönt säger jag efter en kortare tids träningsförbud med den enda fördelen att träningsmotivationen lagrats exponentiellt i hjärnan.

Med lite distans, närmare bestämt 18000 km i avstånd och fyra veckor i tid, har jag hunnit samla mina intryck och erfarenheter från tävlingen. Den korta utvärderingen lyder ”episkt”. Det här var mitt 5:e etapplopp och jag kan lugnt säga att The Pioneer MTB Stage Race sammantaget är en av de trevligaste tävlingarna jag kört. 7 etapper, 56 mil, 16000 hjm, 335 cyklister, med start i Christchurch och målsnöre i Queenstown på Nya Zeelands sydö.

Jag tycker om den typen av tävlingar som ger en rejäl utmaning prestationsmässigt i kombination med naturupplevelser utöver det vanliga. Där väder och vind retas och målgången inte är given på förhand. Där tanken på att ge upp oundvikligen besöker mig mer än en gång vilket tvingar mig att verkligen jobba mentalt för att fortsätta trampa, trots att det gör ont och krafterna sinar. Där klättringarna suger allt jag har ur benen och samtidigt med en belöning som känns obeskrivlig när krönet väl nås. Jo. Check på allt!

För den som bara vill cykla teknisk stig och mest utför, finns nog andra lopp som passar bättre. För cyklisten med en längtan efter ett rejält äventyr, i en sagan-om-ringen-miljö som vanligtvis är otillgänglig för turister, med obeskrivliga vyer, långa och tuffa pannbensklättringar, härliga utförskörningar, flowiga stigsektioner, varierad terräng och minimalt med asfalt, så är The Pioneer det perfekta loppet.

Vill du dessutom ha en utsökt kamratskap, en avslappnad stämning och en fungerande tävlingsorganisation så kan du sluta leta etapplopp nu och bara boka! Kiwi-gästfriheten var oklanderlig och tävlingscentrum med boende, mat, start- och målgång, cykelservice etc var mycket väl organiserad, särskilt med hänsyn till att loppet hade premiär så sent som i fjol 2016. Trots att tävlingen var förlagd till tämligen avlägsna landområden så duschade vi varmt varje dag. The chill-zone med bar, beanbags och solstolar adderade en skön känsla och varje kväll presenterades, utöver etappsegrarna, film och bildspel från dagens etapp vilket gav ett proffsigt intryck.

Med Marmot som sponsor var både duffelbags (110 liters väska med plats för alla personliga ägodelar som transporteras mellan etapperna) och tält av högsta kvalitet. Ja, det är faktiskt första loppet som väskan håller hela resan. Att disponera ett helt eget tält med möjlighet att organisera sina tillhörigheter och sig själv underlättade också.

Aidstations var välfylllda med energi och inte minst solskydd på pumpflaska. Banan välmarkerad. Säkerheten var också högre än jag erfarit i tidigare tävlingar. En GPS-tracker (för nödsituationer) och dagliga riktlinjer för ”mandatory basic gear” respektive ”extra gear” för alla tävlanden gav trygghet och minskad beslutsångest. Vad man ska ha på sig och vad som ska packas i cykelryggan kan annars vara lurigt med ett nyckfullt väder på hög höjd.

Vädret var annars det sämsta på många år, även om februari vanligtvis är en sommarmånad med tillräckligt varma temperaturer för att jag som nordbo ska glädjas. Nya Zeeland har dessutom inga läskiga kryp eller farliga djur jämfört tävlingar i andra mer tropiska länder vilket kan kännas skönt med tanke på att boendet var förlagt på gräsrotsnivå. Nya Zeeland är också ett säkert land med hänsyn till förekomst av kriminalitet och andra oroligheter. Det enda negativa för oss nordbor torde väl vara avståndet med tillhörande jetlag.

Med andra ord, för alla mountainbikers som söker en rejäl cykelutmaning och en storslagen upplevelse för livet, så är det bara att boka the Pioneer 2018. Frågan är vad jag kör nästa gång? Några tips?

Lev & må!

/Pernilla

7 etapper, 56 mil och 16000 hjm

En duffelbag där ALLT ska rymmas

Som på BB i en veckas tid

Skönt att chilla i skuggan

Ett helt eget 2-manstält

Sällan kö, och inga arga tyskar som Transalp ibland bjudit på (Källa: The Pioneer 2017)

Helt enkelt storslaget (Källa: The Pioneer 2017)

Ladda fler


Följ oss

Få vårt nyhetsbrev!