Pernilla Forsberg Tiger | Bicycling.se
Annons

Pernilla Forsberg Tiger

När livet plötsligt säger Nej

Pling! Ett SMS klockan 23:19 onsdag den 10 maj. ”Kan du komma. Ring 112…”. Några minuter senare har jag kastat mig i bilen för att köra de 28 milen. Jag har inte en aning om vad som hänt min 21-årige son som bor på annan ort, men förstår att läget är allvarligt och akut. Det blir de längsta milen i mitt liv. Jag bara måste hålla ihop och ta mig hela vägen.

Det ska visa sig att sonen varit minuter och millimetrar från sitt sista andetag. Efter operation, ett dygn i respirator och ytterligare några dagar på sjukhus kan vi båda andas ut. Allt har gått bra. Jag känner mig tacksam och samtidigt trött. Kroppen värker av stresspåslaget som visserligen hållit mig allert och vaken i några dygn men som samtidigt förbrukat energi.

Plötsligt viskar livet ”nej” i min hjärna. Den där hjärnan som vanligtvis tycker om att kvittra ”ja”. Tvärstopp. I några dagar står tiden still och det mesta utanför sjukhusväggarna känns oviktigt. Omständigheterna har sagt sitt. Under en tid framöver behövs jag mer handgripligt som förälder igen. Sommarens etapplopp i Kanada som jag tränat för och sett fram mot blir jag tvungen att stryka. Det är inte ett svårt val i och för sig. BC Bikerace finns kvar till framtiden och mitt barns välmående är betydelsefullare än allt annat. Beslutet tas ändå i sällskap av en gnutta sorg och frustration. En liten del av min hjärna vill protestera samtidigt som jag skäms lite. Jag är ju ändå mamma.

Dilemmat är nog många cyklister bekanta med. Att hitta balansen mellan det egna intresset och omgivningens behov. Hur mycket tid och pengar är rimligt att lägga på cyklingen med hänsyn till resten av livet såsom familj, vänner, ekonomi och arbete etc? I ett bästa scenario kan allt sammanföras i en ljuvlig symbios. För dom flesta blir det snarare till att jämka och hantera de mindre önskvärda känslor som kanske uppstår ibland då gränserna tänjs för långt och olika viljor krockar.

Jag kan känna mig lite egoistisk ibland, där i gränslandet. Det finns alltid en ny cykel som jag skulle vilja ha, ytterligare träningsmil som jag hade behövt eller cykelresor som också hade varit roliga att uppleva. Jag vet att träning är hälsosamt, både för kroppen och hjärnan. Om cyklingen gör mig stark och glad så borde det rimligtvis vara till fördel även för min omgivning. Det är sant. Men, var går gränsen? Det finns förstås mer än ett rätt svar och en massa om och men. Många kvinnor har dessutom goda marginaler att vara mer egoistiska när det kommer till att prioritera egna fritidsintressen (vilket jag berör bl a i inläggen "Damcyklisterna briljerar - grodorna quackar", "Sponsorer som lyfter perstationen på riktigt", "Stora bröst är bra men mina är bäst"). Och samtidigt. Jag är nog inte en av dom.

Ja, så nu säger jag ”ja” både till livet och cykeln, och låter cyklingen fungera mer som terapi så länge det behövs. Lite färre timmar i sadeln kanske, men med än större fokus på cykelglädje och återhämtning till dess resten av livet landat på fötter och kommit ikapp. Då hoppas jag att motivationen och de oupptäckta stigarna, alla vidunderliga vyer och de oskrivna äventyren fortfarande finns kvar där ute i världen och lockar. Min hjärna kvittrar: länge leve de ovärderliga människorna i mitt liv. Ni är bäst och du vet vem du är.

Lev & må!

/Pernilla

Cykelglädje och skön försommarcykling med She Rides i Umeå. Kul med LVG oxå. (tack för bilden Camilla Lundberg)

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2017-05-24 20:38


SEB MTB Maraton Cesis - Valmeira, check!

Vart jag mig i världen vänder står min lycka hos nya cykelvänner. Under Valborgshelgen blev det ett besök i Riga för att köra SEB MTB maraton. Med utlovat boende hos en cyklist från tävlingen i Nya Zeeland hade jag inte planerat mer än att jag bokat flygresan t o r Umeå - Riga.

Turligt nog så tog jag inte ut någon resfeber i förskott, för det visade sig att min Lettiska värd Janis med vänner skulle ta mycket väl hand om mig. Fantastiskt trevligt att få uppleva ett för mig nytt land, god mat, oprövade drycker och rolig cykling.

Denna deltävling av SEB MTB maraton gick några mil utanför Riga, mellan Cesis och Valmeira. Tävlingen motsvarar typ långloppscupen i Sverige och lockar den nationella eliten i Lettland. Jag var anmäld till den längre, 57 km långa banan i Sportklassen som krävde tävlingslicens och som hade ca 200 tävlande. Huvudattraktionen var dock den kortare banan på 43 km med drygt 1300 anmälda, såväl tävlingscyklister som motionärer.

Dagen innan tävling gav vi oss ut i regnet för dryga 2 mil rek-cykling. På grund av vädret var vissa partier särdeles sugande och i skogen hittade vi ett och annat vattenhål att forcera. Kul ändå att cykla utomhus utan dubb i en terräng som ganska mycket påminde om den norrländska myllan.

Raceday med duggregn och kalla vindar. Det var lite svårt att få kläm på hur logistiken fungerade då målsnöret låg i en annan stad och stora delar av samtalen fördes på lettiska. Jag blev tidigt tvungen att lämna ifrån mig förstärkningsplaggen samtidigt som vinden kylde mer än tramptagen värmde. Med viss stress i kroppen blev det således lite si och så med uppvärmningen.

Mina vänner hade skvallrat om att starten skulle bli brutal. Dom hade rätt. Gasen-i-botten-start och ingen som tog hänsyn till att 48-åriga damer har en lång startsträcka. Vi började med en loop två gånger genom stan som avslutades med en längre asfaltbacke. Därefter blev det några kilometer skogsparti med leriga stigar och flertalet korta och branta klättringar. Jag var som vanligt nöjd med min 12:e SRAM-växel.

Tävlingen fortsatte därefter på mer lättcyklade grus- och skogsvägar. I färskt minne från dagen innan visste jag att vi skulle passera två större vattenhål. Bästa vägvalet på den första var en träkonstruktion till vänster. Det andra surhålet forcerades bäst till höger, ute i skogen. Väl framme vid det första vattenhindret sa dock min vanligtvis skärpta hjärna "håll höger". Men hallå! Fel, fel, fel! Vägvalet slutade med ett tvärstopp i navdjupt vatten. Oklart vem av jag och cykeln som var snabbast upp på fast mark igen, men snabbt gick det. Surt värre dock, medan två herrcyklister hann passera.

Den återstående cyklingen gjordes till stor del på egen hand och jag korsade mållinjen på en sjunde plats av 11 damer. Väl i målområdet började solen titta fram lite smått men de kyliga vindarna bestod. Med hjälp av torra bytesplagg på överkropp och fötter samt varm jacka försökte jag behålla kroppstemperaturen. Den varma after-race-gröten som ingick tackade jag för även om jag inte förmådde svälja den, men det var ändå fint att värma händerna på den heta tallriken. Senare på kvällen blev det till slut ett välbehövligt besök på en spaanläggning. Varmt och skönt för hela kroppen och en perfekt avslutning på en spännande tävlingsdag.

Avslutningsvis ett stort tack till mina lettiska cykelvänner Janis, Evija och Sindija med fler, som så generöst öppnade upp sina hem och visade mig runt. Nöjd lägger jag även denna cykelupplevelse till handlingarna och förundras över det trevliga släktet cyklister. Ja, oavsett språk, kön eller kultur så går det alltid att samlas runt det universella cykelspråket...däcktryck, uppladdning, pulszoner, krascher, after-race-debriefing och kommande cykeläventyr.


Lev & må!

/Pernilla

Bra att reka i förväg, annars hade jag garanterat genat optimistiskt utför branten!

Roligare att provcykla banan med nya cykelvänner. Prickiga blev vi!

Raceday. Så långt ren cykel.

Lerig skulle den bli till slut!

Lättillgänglig tvätt. 2 Euro räckte gott till flera cyklar.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2017-05-03 18:45


Jag. Vill mer.

”Vilket spännande äventyr. Vad kul det skulle vara, om jag bara…”. Hur många gånger har jag inte hört dylika responser på mina cykeläventyr! Även i mitt arbete möter jag inte så sällan liknande utsagor. Människor som uttrycker förhoppningar och samtidigt avslutar meningen med ”…om jag (någon) bara…” eller ”men…” eller ”nån annan gång…”. Ledsamt. Så, vad tackar du ”ja” till? 

Jag har också mina sämre stunder, när jag tvivlar och energin fryser till slush. Morgonen etapp 3 under det nyligen genomförda loppet på Nya Zeeland. Jag är fortfarande förkyld, vädret suger och regnet smattrar mot tältduken. Jag stannar kvar i tältet in i det sista i väntan på att ställa upp till start. Snyter mig. Fryser så tänderna skallrar trots att jag tagit på mig alla cykelkläder jag packat med mig.

Just då ger jag mig själv ett löfte. Det här är minsann sista gången jag bor i tältläger, om jag alls ska köra fler MTB-tävlingar. Förmodligen inte. Nä, nu får det vara slut på dumheterna. För visst börjar jag bli för gammal, närmare 48 år. Herregud, för 50 år sedan gick ju människor med käpp i den åldern. Plötsligt känns solstolar, badstränder, paraplydrinkar, 5-stjärniga hotell och spa-anläggningar mycket trevligare.

Några timmar senare är jag inne i loppet och har fått upp ångan. Löftet bleknar. När jag passerar mållinjen några dagar senare i Queenstown är kroppen fysiskt trött, men annars känner jag mest glädje och styrka. Vi firar bedriften långt in på småtimmarna och pratar både gamla och kommande cykeläventyr med nya vänner. Ytterligare några veckor passerar. Återhämtningen har tagit tid, men nu återvänder suget och längtan efter nya utmaningar.

När tillfället oväntat dyker upp hugger jag som en kobra. En grisblink senare är jag anmäld till BC Bike Race i British Columbia i sommar. Soloklass OCH tältboende!!! En medtävlare jag träffade på Nya Zeeland skickar en generös inbjudan till ett MTB-marathon utanför Riga, i slutet av april. Janis skriver, "Come to visit Pernilla". Ja, varför inte. Det är ju dessutom snabbare att flyga till Riga än att bila till tävlingar i södra Sverige. "Okay, booked", svarar jag.

Min underbara hjärna kvittrar "jaaa". Visst är den skön! För det finns väldigt många trevligheter att uppleva när vi är generösa och ger oss själva möjligheten. Så, i dom begripliga dalgångarna brukar jag påminna mig själv om att energi och känslor är föränderliga. Bara jag fortsätter där jag är och trampar på. Kanske jag sänker tempot lite, men utan att jaga upp mig och dra förhastade slutsatser, eller ge upp helt. Och vips är jag tillbaka i god form och då vill jag säga "ja" igen. När jag dessutom begänsar antalet ”…om bara…”, ”men…”, och ”nån annan gång…”, så blir det totalt sett ännu fler JA:n i mitt liv. För jag vill mer. Vill du?

Lev & må & glad påskcykling!

/Pernilla

Seven: The BC Bike Race Movie

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-04-12 16:25


The Pioneer MTB Stage Race - ett episkt lopp

Några veckor har passerat efter avslutad tävling och vardagens rutiner har sakta återvänt. Inte helt smärtfritt skall erkännas med jetlag och därefter en svårförklarlig trötthet som dröjde sig kvar längre än väntat. Med hänsyn till att jag genomförde sju dagar av tävling och tältliv med en förkylning i kroppen så har jag i efterhand konsulterat läkare och fått medicinsk tumme upp för fortsatt träning. Skönt säger jag efter en kortare tids träningsförbud med den enda fördelen att träningsmotivationen lagrats exponentiellt i hjärnan.

Med lite distans, närmare bestämt 18000 km i avstånd och fyra veckor i tid, har jag hunnit samla mina intryck och erfarenheter från tävlingen. Den korta utvärderingen lyder ”episkt”. Det här var mitt 5:e etapplopp och jag kan lugnt säga att The Pioneer MTB Stage Race sammantaget är en av de trevligaste tävlingarna jag kört. 7 etapper, 56 mil, 16000 hjm, 335 cyklister, med start i Christchurch och målsnöre i Queenstown på Nya Zeelands sydö.

Jag tycker om den typen av tävlingar som ger en rejäl utmaning prestationsmässigt i kombination med naturupplevelser utöver det vanliga. Där väder och vind retas och målgången inte är given på förhand. Där tanken på att ge upp oundvikligen besöker mig mer än en gång vilket tvingar mig att verkligen jobba mentalt för att fortsätta trampa, trots att det gör ont och krafterna sinar. Där klättringarna suger allt jag har ur benen och samtidigt med en belöning som känns obeskrivlig när krönet väl nås. Jo. Check på allt!

För den som bara vill cykla teknisk stig och mest utför, finns nog andra lopp som passar bättre. För cyklisten med en längtan efter ett rejält äventyr, i en sagan-om-ringen-miljö som vanligtvis är otillgänglig för turister, med obeskrivliga vyer, långa och tuffa pannbensklättringar, härliga utförskörningar, flowiga stigsektioner, varierad terräng och minimalt med asfalt, så är The Pioneer det perfekta loppet.

Vill du dessutom ha en utsökt kamratskap, en avslappnad stämning och en fungerande tävlingsorganisation så kan du sluta leta etapplopp nu och bara boka! Kiwi-gästfriheten var oklanderlig och tävlingscentrum med boende, mat, start- och målgång, cykelservice etc var mycket väl organiserad, särskilt med hänsyn till att loppet hade premiär så sent som i fjol 2016. Trots att tävlingen var förlagd till tämligen avlägsna landområden så duschade vi varmt varje dag. The chill-zone med bar, beanbags och solstolar adderade en skön känsla och varje kväll presenterades, utöver etappsegrarna, film och bildspel från dagens etapp vilket gav ett proffsigt intryck.

Med Marmot som sponsor var både duffelbags (110 liters väska med plats för alla personliga ägodelar som transporteras mellan etapperna) och tält av högsta kvalitet. Ja, det är faktiskt första loppet som väskan håller hela resan. Att disponera ett helt eget tält med möjlighet att organisera sina tillhörigheter och sig själv underlättade också.

Aidstations var välfylllda med energi och inte minst solskydd på pumpflaska. Banan välmarkerad. Säkerheten var också högre än jag erfarit i tidigare tävlingar. En GPS-tracker (för nödsituationer) och dagliga riktlinjer för ”mandatory basic gear” respektive ”extra gear” för alla tävlanden gav trygghet och minskad beslutsångest. Vad man ska ha på sig och vad som ska packas i cykelryggan kan annars vara lurigt med ett nyckfullt väder på hög höjd.

Vädret var annars det sämsta på många år, även om februari vanligtvis är en sommarmånad med tillräckligt varma temperaturer för att jag som nordbo ska glädjas. Nya Zeeland har dessutom inga läskiga kryp eller farliga djur jämfört tävlingar i andra mer tropiska länder vilket kan kännas skönt med tanke på att boendet var förlagt på gräsrotsnivå. Nya Zeeland är också ett säkert land med hänsyn till förekomst av kriminalitet och andra oroligheter. Det enda negativa för oss nordbor torde väl vara avståndet med tillhörande jetlag.

Med andra ord, för alla mountainbikers som söker en rejäl cykelutmaning och en storslagen upplevelse för livet, så är det bara att boka the Pioneer 2018. Frågan är vad jag kör nästa gång? Några tips?

Lev & må!

/Pernilla

7 etapper, 56 mil och 16000 hjm

En duffelbag där ALLT ska rymmas

Som på BB i en veckas tid

Skönt att chilla i skuggan

Ett helt eget 2-manstält

Sällan kö, och inga arga tyskar som Transalp ibland bjudit på (Källa: The Pioneer 2017)

Helt enkelt storslaget (Källa: The Pioneer 2017)

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2017-03-12 22:07


Etapp 7 - SNOW FARM TO QUEENSTOWN

Så dags för sista etappen. Minusgrader under natten och jag var snabbt uppe ur sovsäcken på väg till den enda toaletten inomhus på Snow Farm-anläggningen. Uppdraget var att pudra näsan och försöka hitta igen ögonen för att sätta in dagens kontaktlinser. Hittade även en ledig stol för inomhusfrukost vilket kändes som en otrolig lyx med hänsyn till den kylslagna morgonen.

Efter veckan som varit blev det inte särskilt svårt att säga hejdå till tältet och göra sig redo för start, längst fram i sista startgrupp. När startskottet väl small av till tonerna av AC DC, var jag snabb ut på längdskidspåren som slingrade sig utmed bergsväggarna. Med hänsyn till rasmassor och tvära kurvor kändes det tryggt att inte behöva knuffas med bakomvarande cyklister. Lagom till första klättringen kom jag ikapp startgruppen före och lyckades ta mig förbi ett helt ekipage innan det var dags för nästa utförskörning. 

En bit längre ned kom vi in i en sektion av gräsig sumpmark där vi fick kryssa mellan stora grästuvor och diken. Dom allra flesta i närheten körde fast framhjulet i minst ett surhål och undertecknad tappade fokus för en sekund och körde snett på en brant stigkant. Krasch, men som tur inte med en faceplant i en av många spaniards (kaktusliknande buskar som växer på hög höjd i NZ) som kantade stigen. Någonstans här insåg vi var banasvarig gömt delar av dagens 1451 hjm.

Strax innan andra aidstation passerade jag tre av damteamet och därefter dags för dagens sista klättring. Den belönades förstås med en härlig utförskörning ned mot en turkosgrön flod där flodbåtar väntade för transport en bit nedströms. En kul lösning för överfart. 

Efter aidstation 3 hade jag 20 km kvar till mål, trodde jag. Ensam kämpade jag i motvinden med viss förvirring då 10 km-till-mål-skylten aldrig dök upp. Strax efter att min Garmin visade 59 km, det vill säga dagens utlovade distans, dök den efterlängtade skylten upp. Det betydde i praktiken att etappen i ett nafs blev dryga 69 km lång. Mentalt jobbigt och dessutom fortfarande utan draghjälp gnetade jag mig i mål, tre minuter bakom damlaget som cyklade in på tredje plats.

I målgång hurrarop och festlig stämning. Det hade förstås varit roligare att passera mållinjen som ett helt och officiellt team, men ändå skönt att slutligen vara framme i Queenstown med alla lemmar och cyklar intakta för oss båda. Målet, att klara tävlingen helskinnad, lyckades jag dock inte uppnå eftersom sadelskavet utvecklats till mer eller mindre öppna sår. 

Som alltid ganska kaotiskt då bagage, bikebags, rena kläder och smutsiga kläder samsas med cyklar som paketeras samtidigt som målgången firas med öl och gratulationer till höger och vänster. Senare på kvällen the Awards dinner och efterfest på stan fram till morgontimmarna då vi avslutade med en rejält saftig och köttig Fergburger. Nya cykelvänner och minnen för livet tackar jag för. Anna, den rackaren, vann dessutom en entry till Cape Epic 2018. Stort grattis. 

Sammantaget blev the Pioneer ett av de mest påfrestande loppen jag kört på grund av hälsoläget och samtidigt ett av de vackraste, trevligaste och mest välorganiserade flerdagarstävlingarna (återkommer med en mer utförlig utvärdering längre fram). Ett absolut måste för alla äventyrslystna mountainbikers. Nu chill i några dagar för att bli helt frisk och så lite sightseeing på det, på normalt vis 😉

Lev & må!

/Pernilla

DISTANCE 59 KILOMETRES
ELEVATION 1,451 METRES

Flythjälp på vägen (Källa: The Pioneer MTB stage race 2017)

Målgång i Queenstown.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-02-12 06:23


Etapp 6 - LAKE HAWEA TO SNOW FARM

6:e etappen och nu närmar vi oss Queenstown. Dagens målgång låg i Snow farm, en anläggning för längdskidåkning på höjden 1562 möh. Etappen var på måttliga 65 km och dryga 2000 hjm. Startplatsen låg dock bara på 281 möh så karaktären på cyklingen var, yes KLÄTTRING.

Benen kändes lite piggare idag som tur var för hostan är i stort oförändrad. Eftersom vi kör utanför den officiella tävlingen blev det sista startgrupp. En bit in i racet åkte vi genom en bike park längs en 10 km lång stigsektion, upp och ned och kurvigt om vart annat med perfekta doseringar bland träd och buskage. Hade ett litet "moment" då styret nuddade ett träd men lyckades rädda upp situationen. Till slut blev jag i alla fall alldeles snurrig av alla tighta svängar OCH framför allt cykelglad. Förstå! En Bike park mitt i ingenstans med superbra cykling!!! Vem hade anat det liksom?

Dagens långa klättring gick dessutom över förväntan och jag passerade en hel del åkare från tidigare startled, bland annat två av damteamen. Sluttid 05:04:08 (5), 30 minuter bakom vinnande damerna vilket jag känner mig nöjd med. Utom tävlan blir det inte direkt något rejs även om jag inte cyklar på latsidan. Anna tog det lugnt även idag och fokuserade på det sociala genom att samla på sig nya cykelvänner längs vägen.

I morgon väntar en lång utförskörning ned till Queenstown. Visserligen rymmer etappen ändå 1400 hjm inkluderat någon typ av taggförsedda växter längs med stigarna som vi ska undvika om vi vill slippa punktering. Banansvarig rekommenderade alla att fylla på sealant. Tydligen ska vi åka båt oxå. Blir säkert kul 😁.

Annars mår kroppen ganska bra frånsett öppna sadelsår samt solbrända öron från gårdagen. De flesta ser mer eller mindre halta och lytta ut vid det här laget så det känns helt normalt att gå lite bredbent och skylta med röda kålöron. -3 grader utlovas till natten så jag får sova med camelbaken i sovsäcken för att vattnet inte ska frysa 😬. Med facit i hand var det tur att jag packade med mig just vintersovsäcken.

Lev & må!

/Pernilla

DISTANCE 64 KILOMETRES
ELEVATION 2,077 METRES


Kul på hjul (Källa: The Pioneer MTB stage race 2017)

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-02-10 08:42


Etapp 5 - LAKE OHAU TO LAKE HAWEA

Idag var det dags för tävlingens "Queens Stage", dvs 12 mil och 3500 hjm. Natten ägnade jag åt att hålla tältcampen vaken med mina hostattacker, medan Anna utvecklade sin förkylning ytterligare. På grund av hälsoläget i teamet valde vi att köra som soloåkare på dagens etapp. På så vis hann vi ordna med extra GPS tracker som är ett obligatorium innan start. Visserligen utanför den officiella teamtävlingen men samtidigt med möjligheten för båda att välja sitt eget tempo. Inte helt ovesäntligt när cyklingen i sig är så pass påfrestande och vi båda var sjuka.

Kallt även denna morgon och redan vid den första "river crossing" med vatten upp till knäna tappade jag känseln i alla tår. Först två timmar senare, när solen började titta fram, återvände känseln. I vätskestation två fick jag veta att min tracker inte fungerade. Skönt att tävlingsarrangörerna har koll på att de inte har koll, särskilt då jag cyklade ensam. Lite fix med den medan jag åt bananer, godis och chokladkaka och sedan fick jag cykla vidare. Säkerhetstänkandet är i toppklass vill jag påstå.

Klossarna höll på att lossna tre gånger så jag fick ta fram verktyg och skruva. Annars höll hostan i sig genom hela loppet. Varje hostattack gav dessutom krampkänningar i ljumsken. Klättringarna var inte fullt så brutala som igår, bara ihållande 13-18 % i evigheter, och bitvis med sämre underlag. Med trötta ben sedan föregående fyra etapper blev det lite promenad även för mig.

Karaktären på klättringarna är lite annorlunda här jmf med Transalps fint doserade serpentiner. Såna där som planar ut lite lätt i yttersväng och som tillåter några tramptag av vila. Nä! På NZ så skruvar sig vägarna liksom ändlöst runt berget och när det väl kommer en kurva så planar den minimalt  När det dessutom är rätt så brant måste man hålla ett konstant tryck på pedalerna långa stunder vilket är minst sagt uttröttande.

Jag kan lugnt säga att det här var den absolut tuffaste cykeldagen i mitt liv. Tiden blev 08:50 h och Anna kämpade på i 11:20 h. Så strongt av henne att inte ge upp! Inte ens när frambromsen la av till sista utförskörningen som förstås var dekorerad med en fantastisk utsikt och branter på sidan av stigen 😬. Nu har ingen av oss rösten kvar utan vi piper eller rosslar när vi försöker prata. Köttig engelska blir resultatet 😉. Imorgon en kortare etapp igen som visst bara består av en lång klättring upp till Snow farm. 

Lev & må!

/Pernilla

DISTANCE 112 KILOMETRES
ELEVATION 3,578 METRES

Ännu ett tältläger på insomning.

Fin cykelmorgon (Källa: The Pioneer MTB stage race)

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-02-09 09:48


Etapp 4 - LAKE TEKAPO TO LAKE OHAU

Ännu en kall morgon med bara 3 grader! Idag väntade en lite längre etapp med måttliga 1900 hjm. Om det inte vore för att höjdmetrarna då klumpat ihop sig till i princip en enda lång och brant backe. Delar av vägen fram till klättringen bestod dessutom av sugande cykling över åkrar och på gräs. Som tur hade vi en aidstation precis vid foten av berget. 

Klättringen visade sig brutal. Långa partier låg på mellan 15-20% grusväg och längre upp med lösa stenar. Många var tvungen att gå medan jag kunde cykla i princip hela sträckan till toppen. Mest tack vare min nya 12:e växel 😁. Tuffare blev det dock för Anna som hade fel utväxling med hänsyn till lutningen. Dessutom med sin onda rygg, en hälsena som krånglade och en begynnande förkylning i kroppen. Jag fick vänta in henne i omgångar om uppskattningsvis totalt ca 40 minuter. Den här sortens klättringar är enormt krävande. Att gå kan förefalla enkelt men det tar otroligt på vader, hälsenor och rygg. Det mest skonsamma för kroppen är således att cykla så långt det går Och bara stanna i nödfall. 

På toppen (av Ben Hur) väntade i alla fall en magisk utsikt över ett turkost vatten, och så givetvis en grym utförsskörning där Anna briljerade med sin teknik. Efter sista aidstation och med 26 km kvar till mål fick vi hjälp av vår dragvilliga amerikan och tjänade in några minuter på de övriga damlagen. Placeringen och tiden blev dock vår sämsta hittills och vi halkade ned till en 6:e plats i totalen. Anna hängig och eventuellt febrig på kvällen vilket gör tävlingens "Queen stage" i morgon osäker.

Lev å må!

/Pernilla

DISTANCE 104 KILOMETRES
ELEVATION 1,915 METRES


Vy från Annas cockpit.

Uppför och sedan utför Ben Hur (Källa: The Pioneer MTB stage race 2017)

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-02-09 05:59


Etapp 3 - FAIRLIE TO LAKE TEKAPO

Somnade i gårkväll och vaknade av att regnet smattrade mot tältduken. Kissnödig till trots blev jag tvungen att vänta ut regnet innan jag kunde ta mig ut till bajamajorna i mörkret. Sömnen sisådär. På morgonen fortfarande lätt regn så det var "mandatory extra gear" som gällde för alla tävlande, dvs extra varma kläder. Till frukost fick vi besked om att de dragit om banan på grund av kylan, bara 1 grad på toppen av första stigningen. I praktiken blev etappen 8 km kortare och bara 1700 hjm klättring totalt. 

Lilla förkylda och lite självömkande jag tackade Universum där jag satt i mitt tält och väntade in i det sista innan start i ett försök att behålla lite av värmen. I princip alla cykelkläder och förstärkningsplagg gick åt och ändå frös jag rejält i startfållan. Lite kul att vi nordbor, typ jag och Anna, var klart mest påpälsade till start. Många medtävlare i bara shorts och regnjacka, medan jag säkrat med slalomsockar i merino, skoskydd, benvärmare och extra regnshorts, goretex jacka, merino t-shirt och armvärmare, regnkeps, neoprenhandskar och halsduk, utöver tävlingsdressen 😳. De mesta av kläderna behövdes hela vägen till mål.

Även idag en ganska snabb start, men vi kom snart in i ett stabilt och självpåtaget tempo. Delar av banan bestod av "rolling hills" vilket passade Anna och hennes rygg bättre oxå. Efter ca 3 mil avtog regnet och övergick bitvis i en hiskelig blåst och mot slutet sol. Återigen en dag med obeskrivliga vyer. Placeringen blev på nytt 5:a med tiden 04:52:51, med 6:e och 7:e laget i kategorin Open Female hack i häl. Ja, således inget utrymme för misstag eller att lata oss i vätskestationerna under återstående etapper om vi ska behålla placeringen i totalen.

Peppar peppar, men nu på eftermiddagen känns faktiskt förkylningen bättre. Otroligt ändå vad kroppen kan prestera trots förutsättningarna. Hade jag varit hemma hade jag inte gjort många knop senaste dagarna utöver några långsamma intervaller mellan soffan och sängen, och definitivt inga tramptag. Fick sjöutsikt över Lake Tekapo från mitt tält idag dessutom. Visserligen med tältet rest på grovgrus, men konstigt nog så känns ALLT perfekt ändå 😁! Tyvärr lyckas jag inte ladda upp några bilder så dom får vänta till senare.

Lev & må!

/Pernilla

DISTANCE 80 KILOMETRES
ELEVATION 2,747 METRES

Otroliga vyer (Källa: The Pioneer MTB stage race 2017)

Vilket var mitt tält nu då?

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-02-07 05:58


Etapp 2 - GERALDINE TO FAIRLIE

Raceday 2! Redan kl 6  ringde väckaren efter veckans första natt i tält. Kände mig ganska hängig med slemhosta, snuva och tryck över bihålorna, trots att jag sovit hyggligt bra. Konsulterade faktiskt läkare inför start som kollade min temp, vilken var OK och gav därför klartecken för start.

Med gårdagens resultat blev det startgrupp C (av 5 block). Vi gick ut ganska friskt och jag kände mig pigg. Lyckades hänga på en grupp i ca 3 mil som höll bra tempo. Anna fick dock problem med kramp i ryggen så vi fick släppa i en av de kortare klättringarna. Hittade en ny klunga som kom i kapp bakifrån med bland annat två damlag. Jag passade på att dra en bra bit, dock med viss frustration då benen ville gå ännu lite snabbare än mina medtävlare.

Väl inne i de längre klättringarna, efter ca 5 mil, väggade Anna i kapp med att ryggen protesterade. De två damlagen seglade förbi. I samms veva började jag känna av halsen och snuvan allt mer samtidigt som temperaturen ute steg till närmare 30 grader. Kämpigt minst sagt. Med 3 mil kvar började de långa utförskörningarna och Anna fick tillbaka cykelkrafterna. I sista vätskestationen tog vi en snabb stopp och passerade ett av damlagen som passerat oss tidigare. Sista 20 km fick vi draghjälp av en väldigt trevlig och omtänksam amerikan, Dax.

På sista stigen in mot mål passerade vi det andra damlaget. För övrigt en superkul flowig stig på 9 km utan varken rötter eller stenar. Me like! Och så fick även jag tillbaka lite krafter och cykelglädje igen. Dagens tid 06:36:49 räckte till en 5: plats. Vyerna obeskrivligt vackra.

Vi träffar sagolikt många vänliga och generösa människor oxå. Exempelvis kom en kille från Medics fram till oss på vår väg till tältet. Hans fru var från Sverige visade det sig och han tyckte det var kul att snappa upp svenskan. Ja, och när han hörde att jag var förkyld langade han fram två gelar med koncentrerad citron (som smakade syrligt rått ägg 😬). Det finns hopp för mänskligheten, tänkte jag 😊.

I övrigt intressant att se hur dagsrutinerna växer fram för att göra tävlingslivet i tält så smidigt som möjligt. Det mesta görs liggande eller på huk, även morgonens smörjning med chamois cream 😁. A och O är att vara välorganiserad för det finns inte mycket dötid och hela bohaget bor i en 110 liters duffelbag! Nu väntar i alla fall strax en välförtjänt massage.

I morgon blir det kallare väder, 8-11 grader, sträckan 80 km och 2700 hjm klättring. Blir nog ytterligare en slitsam dag i en magiskt vacker natur.

Lev & må!

/Pernilla

DISTANCE 106 KILOMETRES
ELEVATION 2,480 METRES

Team Swedish Limited Edition och Dax - vår draghäst!

Klättringar som ger fantastiska vyer (Källa: The Pioneer MTB stage race 2017)

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-02-06 08:51


MerPernilla Forsberg Tiger

Pernilla är Ume'tjejen som slösar sina slantar på carbon, formgjutna cykelskor och gore-texkläder hellre än diamanter, höga klackar och pälskläder, och som föredrar sina semesterveckor i cykelsadeln med sittsår framför att ligga vid poolkanten med paraplydrinkar. Det är tjejen som säger ”jaa” hellre än ”näe” till cykeläventyr, och som ser möjligheter oftare än problem i det oväntade som dyker upp längs vägen.

Arkiv

  1. > Maj 2017
  2. > April 2017
  3. > Mars 2017
  4. > Februari 2017
  5. > December 2016
  6. > November 2016
  7. > Oktober 2016
  8. > September 2016
  9. > Augusti 2016
  10. > Juli 2016
  11. > Maj 2016
  12. > April 2016
  13. > Mars 2016
  14. > Februari 2016

Mest lästa

  1. SEB MTB Maraton Cesis - Valmeira, check!
  2. När livet plötsligt säger Nej

Kategorier

  1. > MTB
  2. > Träning
  3. > Tävlingar

Etiketter

  1. > 4 Islands MTB Stage Race
  2. > biker's high
  3. > Emma Johansson
  4. > Jenny Rissveds
  5. > Motivation
  6. > Mountainbike
  7. > Resa
  8. > SEB MTB Maraton
  9. > Specialized
  10. > Teamwork
  11. > The Pioneer MTB stage race
  12. > Träning
  13. > Tävling
  14. > Vinterträning
  15. > Women in Sport + Adventure

Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser