Sara Penton | Bicycling.se
Annons

Sara Penton

Racerapporter Luxemburg och Kina.

Nu har etapploppen dragit igång med några kortare tredagars i ovan nämnda länder. Det är ganska roligt att man kan dela in säsongen i olika perioder där man klumpar ihop samma typ av lopp under en längre tid och sedan kommer något annat. Vårklassikerna till exempel, har sin speciella karaktär och håller sig på ett ganska litet geografiskt område kring Belgien och Holland. Nu är det dags för etapplopp, avstånden mellan loppen ökar och jag har även behövt byta världsdel en kortis.

Luxemburg besökte jag redan förra året och minns det som väldigt jobbigt och kuperat men också en rolig avslutande etapp där jag satt i en lång utbrytning och lyckades ta ett QOM innan vi blev inkörda. Jag var lite spänd innan på hur det skulle kännas i år även om det ger en liten extra trygghet att känna till banorna och området. Mental förberedelse. Efter en halvdan prolog på fredagskvällen lyckades vi inte något vidare på etapp ett där vi hamnade i den bakre gruppen efter att det sprack av i den längsta klättringen.
Ganska besvikna efter det men med en hunger för revansch ställde vi oss till start på söndagen med en tydlig plan för den sista etappen. Alla visste vad var och en skulle göra och jag kände själv att det här var en etapp jag kört bra på förut och ville ta chansen att förvalta dagen väl. Det blev ingen utbrytning denna gång men däremot gav ett bra och smart huvud i kombination med pigga ben tillslut en sjätteplats. En skön avslutning på helgen och en bra känsla inför kommande lopp.

Redan på tisdagen begav vi oss mot Kina och landade i Shanghai onsdag morgon efter lite tidsskillnad och en lång resa. Det första etapploppet var ett WWT (Womens World Tour) på Chongming Island. Varmt och skönt men också ganska fuktigt och tyvärr rätt dålig luft så nära Shanghai. Alla tre dagar skulle vara helt platta, sånär som på någon bro man skulle över. Med alldeles för lite vind blev det klungspurt varje dag. Inte jättespännande men vi drog nytta av chansen att öva oss på spurtuppdrag i riktigt stressade situationer. Både på slutspurten men även på de bonusspurter som kom längs vägen.

Jag ska väl nämna att vi inte hade turen med oss dag ett då det blev klungkrasch inpå första bonusspurten. Både Sara och Claudia kraschade och jag punkterade och fick tyvärr vänta väldigt länge på nytt hjul. Utgången blev att Sara behövde bryta med lite värre skador medan jag och Claudia fick finna oss i att trampa runt resterande varv i en liten gruppetto och ladda om inför nästa dag istället.

Efter den kassa starten var vi bara fyra kvar men vi lät oss inte påverkas av det numerära underläget utan vände det till våran fördel istället. Det kändes lite som det blir i tex fotboll ibland när det ena laget har en spelare utvisad men ändå lyckas spela bättre än motståndarna och vinna matchen. Vi gav oss fasen på att lyckas med det vi tog oss för och dag för dag blev det bara bättre och bättre. Det tar tid att köra ihop ett lag med cyklister som inte trampat ihop förut och det har ibland inledningsvis hämmat oss. Nu fick vi en rejäl chans på de platta etapperna i en stark och snabb klunga att verkligen jobba på samarbetet. I Chongming gav det tyvärr ingen pallplats men väl en femteplats i GC.

Tour of Chongming Island 2017 - Stage 3

Det andra etapploppet var en 2.2:a på Zhoushan Island, en ganska liten men väldigt kuperad ö. Stärkta av mer självförtroende satte vi bland annat upp målet att ta med oss QOM-tröjan hem även om vi hade ett mer platt än klättrigt lag på plats om ni förstår vad jag menar? Vi kände oss starka och lagjobbet har tagit ytterligare ett kliv upp de senaste veckorna. Dag ett lyckades vi ta just nämnda tröja och trots några missar på slutspurten var vi nöjda med dagen. På dag två skulle det bli väldigt brant och längre klättringar men målet var tydligt att inte låta tröjan hamna på någon annan vid etappens slut. Jag blev lite överraskad över mina egna ben när jag kunde följa i bergen och försvara Camilla (med tröjan) hela vägen. Tyvärr gick en liten grupp loss när vi båda låg på rött och vi kunde inte följa. Jag fick hjälp av några andra lag, som också missat, att köra in större delen av utbrytningen men kunde dessvärre inte rå på de två som gått loss från den gruppen. Inpå slutet körde vi för den pallplats som var kvar men på två pers blev det oss övermäktigt. Dessvärre satt närmsta konkurrent till QOM-tröjan i utbrytningen och vi blev av med den. En stark känsla av att vi gav allt under dagen men ändå frustrerade och besvikna att inte riktigt räcka till.

Dag tre skulle ge lite färre höjdmeter igen även om det var fortsatt konstant kupering. Vi visste vad vi behövde göra för att ta tillbaka tröjan och gå segrande ur den striden och jädrar vilken känsla det var i laget under dagen. Vi gjorde allt rätt och enligt plan och efter andra och sista bergspriset visste vi att vi hade säkrat tröjan i totalen. Vilken känsla och vilken kraft det gav till att ge precis allt till att även få till det där tåget till slutspurten. Tyvärr tappade vi Claudia under vägen och ett uppdrag på två är tufft men inte omöjligt. Jag tror inte jag gjort ett längre uppdrag tidigare men med Christinas gormande precis bakom om att ta mig i spets till och genom sista kurvan vågade jag inte annat än att göra precis som hon sa. När jag väl klev åt sidan med ca 350m kvar till mål lämnade jag över Chris och Camilla i spets. Med ben som knappt gick runt längre rullade jag över mållinjen och fick reda på att vi lyckats klämma till med en tredjeplats. Tanken var ju att vi körde för Camilla men den starka körnignen i bergen för tröjan hade tagit ut sin rätt och hon hade inte orkat gå om Chris som alltså ändå körde så pass fort att hon höll för en tredjeplats. Så kan det gå och vi kan bara lära oss mer och ändå var nöjda med oss själva för vad vi kan ge varandra.

Jag är verkligen glad för hur vi kört och vart vi kommit under de första månaderna av säsongen. Det är liiiiite frustrerande att den där segern väntar på sig men jag är övertygad om att den kommer när vi tuffar på på det här sättet. En skön känsla jag tog med mig hem till Falun där jag nu är och laddar om inför nästa block. Vila och återhämtning är, om än svårt ibland, en minst lika viktig del som träningspassen. Kom ihåg det och kom ihåg att fira de små segrarna och njuta längs vägen. Jag skriver det lika mycket till er som läser som till mig själv.

För övrigt dröjer det nog ett litet tag tills det blir ris med grönsaker på menyn. På de få dagar jag vart hemma har mat varit ett stort fokus med godsaker som pizza, leverpastej, paj, lasagne och kött. Jag uppskattar att få bestämma menyn själv och laga mat i mitt eget kök. En sån enkel men viktig sak i vardagen.
I helgen ser jag fram emot att träffa nära, kära och några jag inte sett på väldigt länge som inte har det minsta med cykling att göra. En bra vilovecka och uppladdning inför det som komma skall.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-05-17 10:25


Lång klassikersäsong

Snart är tiden med vårklassiker förbi. Faktum är att jag enligt plan fortfarande skulle varit i kvar i ”cykelland” för att riva av Liege-Bastogne-Liege i morgon men sitter istället hemma av lite olika skäl som jag kommer till. I morgon är sista tävlingen under klassikersäsongen och det har varit en lång vår känns det som. Jag vet inte om den egentligen var längre än förra året men på nåt sätt känns det så. Kanske är det för att det har tillkommit några tävlingar på programmet, kanske är det för att jag mestadels har kört WWT som är högsta kategorin. Det kan också vara för att jag hittills bara missat, eller snarare avstått, en tävling av alla som laget kört. I morgon blir den andra som jag inte är med på.

Skälen till att jag inte är där är flera. För det första vaknade jag upp med en massa snor i min näsa och en ganska dålig känsla i kroppen i söndags för snart en vecka sedan. Samma dag som Amstel Gold Race alltså och det kändes riktigt tråkigt. Jag hade inte ont i halsen och tänkte att jag startar och ser hur kroppen känns, alltid svårt att fatta såna beslut och veta vad som är smart eller inte för fortsättningen. Hur som helst gick det bra och jag slutade 25a, mitt bästa resultat på ett WWT race och då inkluderade inte ursprungsplanen att det var jag som skulle sparas till slutet. Alla som kört cykellopp vet dock att det sällan blir exakt som man tänkt sig så vi fick stuva om lite och jag fick chans att försöka göra nåt bra själv mot slutet av dagen.

I måndags var jag inte pigg men gjorde vad jag kunde för att kunna stå på start med så bra kropp som möjligt till onsdagens Fleche Wallone (också WWT). Hur klokt det var att faktiskt starta är svårt att säga men jag ville försöka göra vad jag kunde för laget ändå. Jag gick in med noll föreställningar eller förväntningar om en pangdag men hoppades att jag skulle kunna få något vettigt uträttat ändå. Redan efter första lilla backen hade jag problem och Sara frågade hur det kändes. ”Inte särskilt bra men jag tänker att jag ger det en timme så får vi se, jag kanske kan komma igång”, svarade jag ganska tveksamt. Jag har sen lite tur på vägen och försöker slösa så lite energi som möjligt. Lyckligtvis lyckas jag på något vänster bita mig fast i 80-90km innan jag hamnar i gruppetton och är ändå rätt nöjd med att myscykla lite där sista varvet till mål med tanke på omständigheterna. Jag trodde inte ens jag skulle ta mig runt, så skönt att slippa en DNF även om jag inte alls hade kroppen för loppet.

Ovanstående leder mig till den andra anledningen att jag sitter i Falun istället för att vara i huset i Holland och förbereda mig för nästa tävling. Med 3 etapplopp, ett i Luxemburg och två i Kina, inom de närmsta veckorna och en kropp som inte känts helt 100 senaste veckan (även om det är bättre nu) så kändes det som att bästa beslutet var att åka hem en sväng. Jag kommer med all säkerhet sitta och önska att jag var på plats när jag följer loppet från sidan i morgon men jag hoppas att jag kommer tacka mig själv senare när jag fått lite perspektiv. Jag inbillar mig att det ger mig mer att pausa en vecka hemma, låta kroppen vila, låta huvudet vila och sedan komma tillbaka med massa ny energi till nästa race istället. Det har som sagt varit en lång vår och mest tid har spenderats både hemifrån och i avsaknad av mina nära och kära, så nu tankar jag kroppen full med ovan nämnda varor.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-04-22 16:39


En månad i bilder.

En dryg månad sedan jag lämnade Sverige och även om mycket har hänt så har tiden gått fort. Jag har tävlat i Belgien, Holland och Italien och även hunnit med en ”semestervecka” på Fuerteventura. Däremellan har jag haft mitt tillhåll i ett hus teamet hyr i Belgien, mellan Oudenaarde och Brakel för er som känner till området.

Eftersom tävlingarna duggar väldigt tätt så är det mest fokus på äta, sova och återhämta sig däremellan. Det tycks dock alltid dyka upp en del administration av olika slag längs vägen men jag tror det är bra att sprida ut fokuset lite grann också så det inte bara blir cykling 24/7.

Eftersom det var ett bra tag sedan jag bloggade så tänkte jag att ett gäng bilder får beskriva årets första tävlingsmånad istället för en sanslöst lång text.

Kullersten och åter kullersten…

Tävlat uppför ett gäng klassiska backar ett antal gånger och fler väntar!

På rekning av Strade Bianche i trevligt sällskap.

Sara har tydligen inte alltid samma humor som jag…

Cykla och fika är lika helt enkelt.

Lite nödvändigheter samt goda presenter. ;)
 

Nyfångad fisk och mitt hjärtat till sällskap vid havet. 

Fick hänga en vecka med det här lattjo gänget på Fuerteventura. 

Alltid kul att vara på offensiven.

TT-testning.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-03-24 13:33


En lägersaga eller två.

Jag har ju egentligen bara varit borta på ett långläger men man skulle kunna säga att det var två inbakade i samma resa. Eller kanske till och med tre.

Det hela började med att jag åkte till Mallorca för en dryg vecka med mitt team VeloConcept Women. Som del två stannade jag sedan kvar några extra dagar med Sara och fick tillslut några soliga turer i bergen. När vi skildes åt åkte jag inte hem utan vidare för runda tre på Furteventura tillsammans med ett gäng triathleter. Så det kan man väl kalla för tre etapper i ett lägerlopp?

Mallorca var inte direkt inbjudande i mitten av januari. Dagarna innan jag skulle åka dit var det snökaos och när vi väl kom dit hade snön ändrats mot hällregn och lite mysigt hagel. Som tur är när man är iväg med teamet finns det personal som tvättar ens cykel och kläder så att man kan starta ren och fräsch till varje pass och bara har sin egen kropp att tänka på och ta hand om på bästa sätt. Lyx. Det var första gången som alla i laget var på plats och det blev ett väldigt lyckat läger. En bra blandning av personer som alla var duktiga på att ge och ta från och till varandra. Vi hade även gott om möten och information från sponsorer som även var med på cykelpassen, föreläsningar om nutrition samt fick en stor inblick i allt arbete som görs och vilka planer som finns i hela konceptet Riis-Seier Project. Det kommer definitivt bli en spännande framtid.

Själva träningen då? Jo det rullade på kan man säga (hehe). Vi bakade in allt från lagtempo, spurter och backintervaller till cykelteknik och racesimulation. Efter en lite trevande start där man givetvis känner och klämmer på varandra så blev kommunikationen bättre mellan både cyklister och ledare, känslan för varandra blev säkrare och lagets utveckling påtaglig på bara dessa få dagar. Vi hann givetvis med en del kaffedrickande också och var glada att vädret skärpte till sig så vi kunde plocka av arm- och benvärmare och njuta av solen.

När så nästan alla åkte hem så fick jag några fina soloturer i bergen. Det var skönt att låta lägret, all info och alla intryck sjunka in innan jag jag skulle härja vidare till nästa spanska ö lite längre söderöver.

screenshot_2017-02-04-16-36-44Del tre var alltså Fuerteventura och en infiltration i elitlägret för svensk triathlon på deras sista dagar där. Jag fick hänga med vänner jag inte sett på länge och framför allt kramas med mitt hjärta igen. Bra cykling även här och ett gäng grader varmare. Även om jag fick mest tid i sadeln så blev jag inspirerad att simma några längder i poolen också. Kände mig som en blåval i jämförelse med de snabba triathleterna men kunde förhoppningsvis väga upp det på två hjul istället. Sista dagen när svenskgänget inte skulle cykla passade jag på att se hur det funkade med Norges bästa triathleter. Det började som det var sagt i ett bekvämt ”roligt” tempo fram tills en snabbfika halvvägs. Där delade vi upp oss eftersom alla inte skulle cykla lika länge och jag gav mig iväg med cykla-långt-gruppen över ytterligare några berg. Jag vet inte riktigt vad som hände där de sista timmarna men man kan säga att det spårade ur och slutade med ett snabbt ökande lagtempo i kraftig kantvind tills det inte var så många kvar. Riktigt roligt att få leka av sig lite tills benen pekade rakt ut och det kändes bra att jag ändå kände mig rätt stark på slutet.

skarmavbild-2017-02-10-kl-15-11-16Allt som allt några riktigt bra träningsveckor. Nu gäller det bara att vässa upp det där sista klippet i benen för tävlingspremiären närmar sig med stormsteg.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-02-10 15:23


Hemma i Falun där jag bor.

Nu har jag bott här i Falun sedan slutet av oktober men inte förrän nu börjar jag känna mig som hemma på riktigt. Det kan ha att göra med allt fläng som varit till Stockholm, Danmark och Gran Canaria sedan flytten, men det känns ändå som jag bott här tillräckligt länge för att kalla det hemma. Det är dock en sak att veta att det är här jag bor och en sak känna att det verkligen är hemma. Efter nyår kom även sista delen av kollektivet hit på riktigt, Lovisa flyttade in och fullbordade kvartetten. Det känns som att vi kommit fram dit vi länge varit på väg i hushållet liksom.

Att vara frisk och äntligen känna att det det rullar på som det ska, rutinerna börjar sätta sig och jag känner ett annat lugn över hela tillvaron. Mycket av den här processen har ju handlat om mig själv men även de som finns här runtomkring och det är en härlig del av vardagen att ha så många bra människor omkring mig som jag sakta men säkert lär känna bättre och bättre.

En annan fin del med Falun är alla möjligheter till varierad träning och aktivitet. Allting är nära och inget verkar vara ett problem att få till. Jag ställde mig på längdskidorna igen för första gången på ett par år häromveckan. Väldigt ovant i början men gick bättre med några tips från vänner som kan det där med längdåkning. En härlig eftermiddagstur bara ett stenkast hemifrån. Igår ställde jag mig för absolut första gången på ett par långfärdsskridskor ett stenkast åt ett annat håll hemifrån. Fick fin introduktion och tips från Oskars pappa och kunde gå från Bambi till hyfsat flyt på bara 1h. Efter en väldigt nervös process i hjärnan innan så blev det en mycket mysig tur. Kan verkligen se mig själv göra om det flera gånger.

Hur går det då med cyklingen kan man undra. Vi kom hem från Gran Canaria till -25 grader men riktigt så illa har det inte varit sedan dess. Förra helgen blev det ett par timmar i -10, lite på gränsen men väldigt vackert. Det blir en del pass på monarken, främst tröskelintervaller men även lite distans som idag när termometern visade -15 och det vankades 4h cykel. Jessica och jag tog ett snabbt beslut i morse att dela upp det och börja med 1,5h längdåkning för att sedan göra en snabb växling till monarken. Inte så kul med långpass inne men med sällskap går det bättre. Och som sagt, gott träningssällskap finns det massvis av i den här staden. Alltid någon som är pigg på att träna vad det än är när det än är.

Så. Även om jag har Stockholm i mitt hjärta med ett helt liv i den stan med många nära och kära så känns det skönt att även Falun börjar växa till sig i hjärtat på mig. En bra grund att stå på för att redan på torsdag dra iväg ett par veckor igen. Ska bli spännande och roligt att träffa hela Team VéloConcept och köra ihop oss lite inför säsongen på ett förhoppningsvis soligt Mallorca.

Skriv ut Permalink Kommentarer (1)

2017-01-15 18:41


Längsta turen sedan VR.

Just hemkommen från ett grymt läger på Gran Canaria håller jag på att frysa rumpan av mig här i Falun. Jeez vad kallt det är, -25 när vi kom hit igår kväll. Det blir många längtande återblickar på de dagar som varit samtidigt som det också är skönt att komma hem. Ett läger sliter ju också en del på kroppen. 

screenshot_2016-12-31-22-31-10Eftersom både jag och Oskar har varit sjuka under december så blev det ett perfekt kom-igång-läger i solen för oss båda. Jag fick cyklat massvis med timmar i bergen, hann få en känsla av att komma in i matchen igen och många pass inkluderade en del plustid.

Den längsta turen avslutades med cykling i totalt mörker. Kände mig mycket nöjd med att ha tagit med små lysen så att bilarna kunde se oss samt att det i alla fall lös upp vägen lite grann, även om vi fick ta oss väldigt försiktigt fram för säkerhets skull. Isak hade skapat en runda som skulle ta ca 6h inkluderat 3x30min tröskelklättring upp, upp, upp. Efter ett kortare stopp i Ayacata för lite glass och kaffe visade det sig att vi skulle fortsätta samla höjdmeter. Runt hörnet väntade en bra jädra brant backe som i rask takt skulle hjälpa oss samla ihop de drygt 3700hm dagen tillslut skulle ge oss. Efter mina 30-minutare, ett par timmar i sadeln och lite sega ben var vi tvungna att cykla sicksack upp för att orka med. För er som inte varit på Gran Canaria så kan jag berätta att du ca 2/3 av tiden cyklar uppför och 1/3 utför. Det är aldrig platt och eftersom i princip alla bor vid kusten så börjar dagen med uppåt och avslutas med utför. Vilket i och för sig är att föredra i jämförelse med motsatsen. 

Brant satan.

Vi höll oss i alla fall på hjulen hela vägen med humöret uppe, mycket tack vare att Oskar tvingade på oss ett extra stopp innan vi var hemma för att fylla på med lite snabb energi. Läs cola, chips och snickers. Det blev en fin men lång nyårstur på 7h 45min. De 162 trappstegen upp till lägenheten sen gick på ren vilja för att komma hem till mat, dusch och soffhäng. 

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2017-01-06 17:03


Ut ur min ”mancold” och in i Velodromen.

Jag hade första hårdare passet idag efter min sega förkylning. Jag har alltså inte varit ofrivilligt borta så pass länge (dryg vecka) från träning på flera år som jag varit nu. Därav svårt att hantera sjukdomen och allt vad det innebär. Jag vet, jag har varit rätt bortskämd med min friskhet. Därav uttrycket ”mancold” när jag ömkat mig så pass att jag skäms lite. Nu är jag dock på gång igen och fascineras återigen över hur lätt humöret vänder uppåt bara för att man får svettas lite. Gärna tillsammans med andra likasinnade.

I slutet på förra veckan kunde jag börja köra lite lugnare pass och det var både skönt och smärtsamt att trampa igång igen. Jag varvade monark med velodrom och utecykling i finväder. En riktigt bra grej med Falun är att man direkt kommer ut på fina mindre vägar utan någon vidare transportsträcka. I jämförelse med Stockholm menar jag.

Det sköna har varit att jag känt mig piggare och piggare efter varje pass. Det tråkiga har varit att jag känt mig rätt klen och seg i benen. Jag var därför lite nervös inför passet med DSA Cykel på velodromen ikväll. Inte kört fort eller hårt på flera veckor och den grymma skaran atleter som brukar dyka upp där går inte direkt av för hackor. Det finns t.ex. medaljörer i olika discipliner från nationell nivå till olympiska spel. Härligt motiverande kan man lugnt säga.

Hur som helst blev kvällen rätt bra trots en inledande punktering. Jag förvånades själv över hur lugn jag var när det small till i mitt framhjul och all luft försvann på en sekund. Jag kom ner direkt och lyckades hålla mig på hjulen trots lite sladd och hög fart. Ett snabbt hjulbyte och upp i banan igen innan första intervallen var slut. Härefter gick passet i en rasande fart. Längre intervaller på strax över tröskel. Vems tröskel kan man undra? Det är någon slags generalisering. Det var inte min vi gick efter idag i alla fall och jag fick bita i för att hålla mig kvar och satsa på att bara dra halva varv. Under sista 8-minutaren åkte jag av i farthöjningarna men gick upp högst upp i banan och lät gruppen varva mig så jag kunde gå med igen. Rätt slut efteråt och var glad att det fanns tid till lång nedvarvning så jag kunde trampa ur benen.

I övrigt har jag bl.a. varit på julmys med ett härligt gäng triathleter och badat isvak för första gången. Det var svinkallt men bastun gjorde sitt så jag vågade doppa mig flera gånger. Idag pysslade jag lite inför julen som tycks komma alldeles för snart. Jag tänker mig att det vore lagom om det blev julafton om ungefär två veckor men det är ju bara några dagar kvar. Inte stressad egentligen men mest att det vore skönt med lite mer tid att landa här i Falun. Blev nog mer fläng sedan jag flyttade hit än vad jag väntat mig helt enkelt. På torsdag åker jag mot Stockholm för jul med familj och en del släkt, sen bär det av till Gran Canaria om en vecka. Mycket kul på gång inom kort alltså men mer om det senare. Jag passar på att önska er alla en God Jul och hoppas att det dyker upp en del cykliga klappar i paketen.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-12-20 23:05


Uppochner.

Samtidigt som jag börjat bo in mig här i Falun och kommit igång med träningen, har jag också åkt till både Stockholm och Danmark under senaste månaden. Det gick kanske lite väl fort träningsmässigt i början med både en massa träning som kroppen vant sig av med men även nya och nygamla träningssätt så som löpning, velodrom och tyngre styrka på gymet. Löpningen tyckte jag ändå gick över förväntan och att lyfta skrot på gymet hade jag verkligen sett fram emot. Velodromen var jag ganska nervös för och det tog ett antal pass innan jag kunde känna mig bekväm och avslappnad när jag gick upp i banan. Jag fick även slita rätt hårt på en för lätt utväxling innan en mindre krans hade införskaffats. Galet stor skillnad på bara en tand och plötsligen kände jag att jag kunde vara med och känna mig stark. Riktigt kul att få köra fort med de starka gänget i DSA.

Något som inte var lika kul var att få ont i en hälsena. Det kan ha varit löpningen, det kan ha varit knasiga skor eller en kombination av ovan nämnda aktiviteter. Hur som helst gick det inte att ha vintercykelskor på sig eller några skor med tryck på hälsenan över huvud taget. Vad som var mer glädjande var att det inte har varit några problem att ha vanliga cykelskor på så därför har det blivit lite mer innecykling och mindre löpning än planerat. För två veckor sedan var även ett gäng från min klubb Stockholm CK uppe och lärde sig cykla velodrom så jag fick chansen att cykla några timmar med det härliga gänget. Passade väldigt bra att få sådant sällskap när jag bytte 5h ute mot 4,5h inne pga hälsenan.

Förra helgen blev inte heller som planerat träningsmässigt då jag istället åkte till Nyborg i Danmark för ett par dagar med mitt nya team. Riktigt roligt och givande och jag blev väldigt peppad på vad som kommer hända 2017. Vi gick igenom vilka värderingar som är viktiga för oss, hur vi vill växa inte bara som cyklister utan även som människor och såklart diskuterades det spännande tävlingsprogrammet. Det känns verkligen som att det tänks på helheten och inte bara hur många watt man trycker.

Väl hemma i Falun på söndag kväll igen möttes jag tyvärr av en influensasjuk sambo samtidigt som jag själv börjat känna av ett knä lite grann när jag traskat runt mer än vanligt. I hopp om att inte drabbas av sjukdom proppade jag Oskar full med huskurer och febernedsättande piller och bäddade åt mig själv i vår ”kojmöbel” för att lämna honom i karantän i sovrummet. Det gick ändå åt pipsvängen. Eller inte helt kanske då jag verkar ha drabbats av en lättare förkylning med hosta som jag hoppas inte ska bli värre.

(Den ganska mysiga kojan).

Att vara sjuk hör inte till mina vanligt förekommande tillstånd och jag känner att det är en av mina sämsta förmågor. I morse vaknade jag med ont i större delen av kroppen. Inte på ett sådär sjukt sätt, mer på ett sätt där kroppen känns som en pinne. Sanslöst stel och det drar överallt av för mycket stillasittande. Som att man inte har nog med tankar kring att man inte rör på sig, tramskroppen ska ha en ständig påminnelse plingandes och ett konstant stramande i benen också. Tack.

Nåja. Jag ska sluta oja mig nu. För ikväll åkte jag till Stockholm för både det ena och det andra som man säger. I morgon har jag bokat in mig och min arma kropp på det bästa den kan tänka sig, naprapat- och massagebehandling. Hela dagen har jag längtat och vet att jag kommer känna mig som en ny människa efter besöket. Att jag dessutom får fira av dagen med en trevlig middag hos storebror och hans fru blir som pricken över ”i”.

Till skillnad från Oskars stackars influensa så känner jag mig redan rätt ok och tänker att även om den här veckan och helgen inte blev och blir som det var planerat först så kommer det att bli bra. Det går upp och det går ner för att sedan vända igen. Jag har inte riktigt känt igen mig själv på senaste veckorna men det är väl kroppens sätt att berätta något för mig. Det är inte alltid så lätt att förstå vad men jag gör mitt bästa. Och det får jag påminna mig själv om är gott nog.

Fler spännande och roliga möten med bl.a. Stockholm CK kommer att dyka upp i helgen, men det får bli mer om det en annan dag.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-12-09 00:47


Offseason activities

Detta blir en kort resumé av vad som hänt sedan sist. En jädra massa är det men med huvudet på många olika ställen just nu får jag avvakta med en längre utveckling.

Det har bara gått tre veckor sedan VM och det känns som en halv evighet med allt som har hänt men samtidigt som ingen tid alls ur andra aspekter. Det började med att jag första veckan packade ihop min lägenhet i Sickla och flyttade upp till Falun tillsammans med Oskar. Det gick sanslöst fort och jag hann inte riktigt reflektera.

20161027_204334

Andra veckan ägnades åt att fynda möbler, flytta om i lägenheten och rensa ut en del. Skapa plats, fräscha upp garderober som vi fått gratis och fixa en egen myshörna tex. Vi har rensat i köket och tänkt om tillsammans, skänkt bort och lagt till nytt. I lördags hann vi även ha en väldigt rolig inflyttnings/fira-säsongen-fest och jag bara njöt av att umgås med alla härliga människor som ville fira med oss.

Senaste veckan har jag hunnit andas lite grann även om det jobbats på, på lite olika fronter. Mest pappersarbete såhär års och en massa planering. Veckans bomb var i torsdags när jag var i Köpenhamn över dagen för att vara med på en pressrelease om mitt nya lag för 2017. Kändes rätt häftigt att bli influgen bara för en sån grej. Kändes också viktigt att få vara med från början och jag åkte hem med ett stort leende på läpparna. Ganska trött i huvudet efter all info och av att försöka förstå danska en hel dag, men också väldigt peppad på vad som komma skall. Känns som ett riktigt bra gäng. Se en kort presentation här.

Igår hade jag ett väldigt givande möte med David i Stockholm CK och jag ser fram emot att få träffa alla andra i klubben på säsongsavslutningen nästa vecka.
Idag är det dags att agera cyklist igen. Vinterträningen börjar med tester med Isak. Jag kommer inte vara i form efter 3 veckors vila men jag ska komma ihåg att det inte heller är meningen. Jag har inte suttit på cykeln sedan VM och det har varit välbehövligt. Jag är faktiskt rätt spänd på hur det kommer kännas, att vispa runt de där benen igen.


Lycklig över att få bo ihop i Falun och fortsätta hitta på nya äventyr med den här killen världen över.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-11-05 09:04


VM

Det finns så mycket med detta VM som bara är rena känslor och svårt att beskriva. Nu är det snart en vecka sedan jag kom hem men jag har fortfarande lite svårt att få grepp om orden. VM blev som pricken över ”i” på denna säsong. En säsong som på det hela taget har varit mer än vad jag förväntat mig. Såhär efter känner jag mig lite tom men också glad och kanske lite lättad. Det blev som jag tänkt mig. Eller bättre egentligen. Sedan förra året när jag inte blev uttagen till VM i USA har jag varit fast besluten om att köra VM i år och inte bara vara där och fylla ut en plats, utan även göra en bra tävling för Sverige.

Om vi ska ta det från början så fick vi i truppen en vecka på oss att acklimatisera oss till det varma klimatet i Qatar. Man kan lugnt säga att det behövdes. För egen del tyckte jag att den kvava torra luften var det jobbigaste och inte själva värmen kanske, om ni förstår skillnaden? Efter varje pass var det så torrt i halsen att det lät som att jag ägnat hela kvällen innan till att titta djupt i whiskey-flaskan. Vi fick prova att köra med isfyllda nylonstrumpor innanför tröjorna, jag hann prova ut hur mycket hål och hur tjocka sulor jag kunde ha i skorna och vi hann testa kroppen hårt under dessa varma förhållanden. Även banan snurrades ett antal varv under veckan och jag hann få en bra känsla för vad som komma skulle.

Det var en lugn målmedveten känsla i kroppen. Full tillit till att jag kunnat följa planen och var så förberedd jag kunde vara. På fredagen fick jag en rejäl släng av nervositet över mig och det var många tankar på natten mot lördagen. Väl på tävlingsdagen hade jag återfått kontrollen och kunde vara trygg i mina rutiner som jag har till alla andra tävlingar. Påminde mig själv om att det inte är så annorlunda egentligen. Det är samma cyklister jag mött många gånger tidigare och jag hade uppgiften klar för mig. Givetvis lite spänd på om jag skulle kunna lösa mina uppgifter och hur de andra lagen skulle agera, samt värmen då. Vi hade diskuterat olika scenarion i oändlighet under veckan utan att komma fram till något egentligen så det skulle bli skönt att äntligen få veta hur tävlingen skulle arta sig.

Efter en lång neutralisering på ca 10km släpptes vi äntligen iväg och det var full gas från start in mot de knappa åtta varven tävlingen skulle avgöras på. Jag kände direkt att jag hade det där sköna lugnet över mig. Jag kunde koncentrera mig på vad min uppgift i laget var och kände mig inte stressad i klungan av vad andra gjorde eller inte gjorde. Hade god koll på banan och visste när jag behövde avancera och kunde lugnt ta mig till position när det var läge. Att det var ett VM det handlade om tänkte jag faktiskt inte så mycket på under själva tävlingen. Jag kunde ta lagning varje gång tillfälle gavs, ibland fick jag till och med fatt i 2 flaskor i samma zon, som jag kunde fördela ut till mina lagkamrater. Krafterna var synkade med min mentala styrka och jag kunde ta mig upp till fronten för att göra mitt bästa i att försvara de svenska färgerna när det attackerades. Varken jag eller någon annan hade nog trott att det skulle hålla så länge som det gjorde. Ut på sista varvet försökte jag gå med när det attackerades. Jag kom inte riktigt in på hjul men kunde i alla fall hjälpa till så att de framför inte kom loss och klungan blev samlad igen. Efter denna sista urladdning i ben och lungor var det rätt färdigt för min del. Jag försökte avancera upp återigen men orkade inte riktigt med det och sladdade in i slutet på klungan. Vi fick inte riktig till det som vi ville i spurten sen men Sara tog ändå en mycket snygg 17e-plats.

Jag kan inte annat än var nöjd med mitt första VM och mitt första år som proffs. Med det sagt är jag både motiverad och inspirerad till att fortsätta utvecklas och göra saker ännu bättre framöver.

Som summering finns det några mycket viktiga anledningar till att min säsongen blivit så bra som den blivit. Frisk och skadefri är A och O, läs nedan.
Jag har bara haft en (1!) sjukdag sedan året började. Jag fick känning i halsen under ett läger i januari och tog en extra vilodag.
Jag fick modifiera några pass i början av säsongen efter en krasch på svanskotan.
Jag kan räkna antalet pass jag behövt byta plats på eller ändra lite på en hands fingrar.
Antalet punkteringar under tävling är som kuriosa noll.
Kontinuiteten i träningen och den tighta kontakten med coach Isak har gjort, och gör, mig trygg i att jag är på rätt spår. Jag har minimerat stressmoment och försöker vara lyhörd på vad kroppen säger. Målen är tydliga och jag har väldigt många bra personer i min närhet.

Tack alla som har stöttat och fortsätter att stötta mig längs vägen. Familj, vänner, sponsorer, lag och team. Ingen nämnd ingen glömd.

Nu tar jag lite off-season och har en del andra projekt att ta tag i innan vinterträningen drar igång.

Skriv ut Permalink Kommentarer (0)

2016-10-21 18:13


MerSara Penton

Sara Penton är elitcyklisten som 2016 cyklar som proffs i Belgien. I bloggen skriver hon om hur det är att tävla ute i Europa, vad som är roligt och inspirerande, vilka utmaningar hon ställs inför samt säkerligen en massa ny cykelkunskap. Det blir en hel del kullersten och kantvind, men också roliga tävlingar och förhoppningsvis ett gäng bra resultat! Saras Belgiska team heter Lares-Waowdeals, och hemma i Sverige tävlar hon för Stockholm CK.

www.sarapenton.com
Instagram: @pentonsara

Arkiv

  1. > Maj 2017
  2. > April 2017
  3. > Mars 2017
  4. > Februari 2017
  5. > Januari 2017
  6. > December 2016
  7. > November 2016
  8. > Oktober 2016
  9. > September 2016
  10. > Augusti 2016
  11. > Juli 2016
  12. > Juni 2016
  13. > Maj 2016
  14. > April 2016
  15. > Mars 2016
  16. > Februari 2016
  17. > Januari 2016
  18. > December 2015
  19. > November 2015
  20. > Oktober 2015
  21. > September 2015
  22. > Augusti 2015
  23. > Juli 2015
  24. > Juni 2015
  25. > Maj 2015
  26. > April 2015
  27. > Mars 2015

Mest lästa

  1. Racerapporter Luxemburg och Kina.
Följ oss på Bicycling twitter_symbol fb_symbol

Medlem / Prenumerant

Logga in

Logga in eller ansök om
gratis medlemskap.

Sök på Bicycling.se



Få vårt nyhetsbrev!

Annonser